Voff!

 

Jag sitter här och kollar blogg-skallistiken. Finner till min glädje – och husses förtret – att jag fortfarande har fyra gånger så många läsare som han. Inte så märkligt egentligen – när husse frågade sina läsare varför det kunde vara så, svarade de att det berodde på att jag till skillnad från honom a) är söt och b) kan skriva.

Nog om detta och istället över till dagens ämne:

Män och kvinnor i fåniga kläder som jagar bollar med hjälp av verktyg:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jovisst, vi pratar fenomenet golf. Låt mig därför reda ut en sak en gång för alla: Vi kineshundar bär inte rutiga byxor, inte heller rosa pikétröjor med fåniga krokodiler på, bara för att vi ska leka med bollar en stund. Dessutom behöver vi inga verktyg och inga slavar som går efter oss med små vagnar att ha prylarna i.

Eftersom husses och mitt promenadstråk gränsar till en sån där lekplats för arbetslösa tvåbeningar har jag haft tillfälle att studera dem på nära håll och konstatera

*att dessa stackare är fullkomligt humorbefriade och tar sig själva på ett narcissistiskt allvar

*att de missat själva poängen med roliga bollekar. De fattar inte att man ska hämta bollen när den farit iväg. De skriker åt varandra och skäller värre än hundar. Märkligt nöje.

*att de tror att man måste sätta ut små löjliga flaggor för att komma ihåg var man ska kissa

I dag bestämde jag mig för att skoja med dem. Just när en av dem skulle försöka slå sönder bollen med ett järnspett skällde jag allt vad jag orkade. Sedan blev det jätteroligt.

Först ropade tvåbeningen som slog: Helvete!

Sedan skrek tvåbeningen: Fore! och då kastade sig alla andra tvåbeningar platt i leran. Bollen flög iväg lågt och landade i vår pyttelilla, rätt smutsiga å. Jag skrattade så att jag höll på att kissa på tassen. Husse vände sig om och låtsades tända en cigarill för att de inte skulle se hans flin.

Sedan blev det vad husse brukar kalla ett verbalt krig mellan honom och en av tvåbeningarna som kravlade i leran. Fåntratten i rutiga byxor sa till husse att jag skulle hålla nosen. Husse svarade med en ammunition av något mer finslipad kaliber och bollmisshandlaren med järnspettet blev tyst.

Husse vann. High tass!

Jag tänker att dessa stackars tvåbeningar kunde ha ett liv – ett rikt liv – om de bara lärt lite av oss hundar och vad vi gör. Och att spänna av innan de spräcker de där fula byxorna. Ty när vanliga tvåbeningar trängde sig in på överklassens gräsmattor måste de ha varit lika välkomna som fästingar i tassen. Jag menar, jämför med att tvåbeningar i gummibåtar med uppspända lakan seglat in i Sandhamn på midsommar, herreminsvans vilken klassöverträdelse!

Sånt där trams håller vi hundar inte på med. Däremot ägnar vi oss åt både roliga och nyttiga nöjen som varken kräver klasstillhörighet, verktyg, medlemskap eller rutiga byxor:

Det här är en kär gammal finsk dans som kallas Rantarontiringen. Själv är jag också förtjust i vanlig vals:

Jag får väl vid tillfälle ta upp fenomenet golf i en av mina kommande romaner. Under den senaste tiden har jag arbetat hårt med mina manus och drabbas förstås, som alla andra författare, ibland av stor trötthet:

För övrigt hunderar jag på att ge mig in i politiken. Är det inte hög tid att vi får ett riktigt Hunddepartement lett av en Hundminister, kanske den kloslipade Roger Ridgeback? Skäll upp och låt mig höra vad du tycker!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

High tass!

/Sigge