Jag blir ofta beskylld för att vara konservativ och det är till största delen rätt. Dock tycker jag om förändringar som är av godo: Diktatorer faller och folk blir – åtminstone tillfälligt – friare. Nya botmedel mot sjukdomar kommer fram. Man satsar på att hjälpa barn med läs- och andra handikapp istället för att örfila dem. Det öppnas alltfler alternativa utbildningar med inriktning på bland annat IT, idrott och kultur. Ibland känns det som att individualismen plötsligt får en frisk vind och en andningspaus.

Gott så.

Däremot har jag ingen förståelse för förändringar som tycks ske för förändringens skull. Ett stort företag (Sparbanken) byter en gammal, vacker och väl fungerande logotype mot ett sorgligt alternativ som en förvirrad formgivare fått en halv förmögenhet för att tänka ut till varje pris. En välrenommerad produkt (Kalles Kaviar) byter förpackningsutseende. Ett välkänt företag (Televerket) byter namn och ett gott yrke (städare) ska plötsligt av politiskt korrekta skäl kallas något helt annat (lokalvårdskonsulent).

Lägg av.

Än värre är det i skolan. När jag gick i grundskolan hade man en fröken, en magister och en klassföreståndare. Lätt att förstå. Betygen (som under mina föräldrars tid varit en komplicerad soppa av A, Ab och allt möjligt) hade äntligen ändrats till en lättbegriplig skala som hette 1 – 5.

Så fick jag barn och bjöds på en svårbegriplig förändringsresa som inte skapat annat än förvirring hos både föräldrar och elever. Fröknarna och magistrarna och alla andra i skolan blev över en natt pedagoger. Klassföreståndarna blev mentorer. Betygsskalan byttes mot en snävare, sämre med bokstäver istället för siffror – Mvg, Vg, G, Ig.

Varför?

Men okej, då kör vi så. Trodde jag.

Nu har äldsta dottern börjat i gymnasiet. Hon kommer hem med ett ansiktsuttryck som bad hon om förlåtelse för att det var hennes fel. Meddelar: ”Jo, pappa, nu är det så här … ”

Några ljushuvuden har tänkt till igen. Min första fråga är naturligtvis vilket konsultföretag som kan ha tjänat pengar på dumheterna. Och ja, jag är avundsjuk på folk som kan skära guld med dumhet!

Dottern meddelar följande: Nu gäller inte längre en betygsskala som heter 1 – 5. Inte heller en som pendlar mellan Icke Godkänd och Mycket Väl Godkänd.

Nu är det A – E.

Hjälp.

Man går alltså tillbaka till slutet av sextiotalet men byter siffrorna 1 – 5 mot bokstäverna A – E, efter att ha lekt med IG – MVG i en period.

Varför, snälla? Varför?

Inte nog med det. Först hade hon fröknar och magistrar. Sedan pedagoger och mentorer. Nu är det nya bullar i bageriet – hon har fått en coach.

Hjälp. Igen.

Vidare: Varje dag drar coachen ut klassen ut på ”PP” – Pedagogiska Promenader. Under dessa promenader serveras eleverna en fråga som de ska behandla, besvara och redovisa i klassrummet sisådär 20 minuter senare.

Förmodligen är den där promenaden en synnerligen god idé. Jag tycker att det är toppen att tonåringar rör på sig och andas uteluft medan de får ett uppdrag och en utmaning. Vad jag undrar över är varför alla har ett desperat behov av att sätta chica namn på allting?

Förslag, någon?