Jodå, jag kommer ihåg det. När jag började jobba och som femtonåring registrerade mig för skatt, kom det ett brev från Myndigheterna (på den tiden fortfarande något att respektera och delvis vara rädd för). Löst citerat, hette det ungefär så här:

”Hej folkhemsmedborgare och tack för att du betalar skatt! En dag ska du gå i pension och så här ser det ut: Om du jobbar fullt ut tills du är 67 år, kommer vi att räkna ut lönen från de bästa 20 åren av ditt liv, räkna ut genomsnittet, höja summan till dagens penningvärde den dagen och ge dig 75 procent av genomsnittslönen i pension.”

Det där lät som en bra och rättvis deal. Så jag jobbade på och betalade. Marginalskatterna var tidvis även officiellt avskyvärda. I de övre tonåren betalade jag över 85 procent i marginalskatt. Men på den tiden var gatorna plogade, gatlyktorna lyste, polisen kom när man ringde och det var gratis att gå till doktorn – någonstans tyckte jag ändå att jag fick value for money.

Förra året räknade jag ut att mitt skattetryck ”bara” var 62 procent, alla dolda skatter – som bensinskatt – oräknade. Polisen har inte tid att komma när man ringer, det är si och så med plogningen, varannan gatlykta funkar och det kostar 340 spänn att gå till doktorn. I mitt stilla sinne har jag en enda fråga – var i helvete är mina pengar???

Pensionsässigt var allt frid och fröjd tills det orange kuvertet en dag för några år sedan dök ner i brevlådan. Löst citerat löd brevet så här:

”Hej Dag! Tack för att du har betalat skatt i hela ditt liv. Tyvärr räknade vi en aning fel förra gången. Som det ser ut nu kommer du att få 6 218 kronor minus skatt, i pension och … ”

Vänta lite nu, pojkar och flickor! Det borde ha stått minst 30 000 istället för 6 218 i den där uträkningen.

Jag tittar, funderar, räknar. Inser att jag är rökt, blåst, rövknullad – stryk det som ej önskas.

Tack politiker, oavsett hemvist. Vad ni säger är att mina inbetalda pengar är försvunna, att alla löften och avtal är brutna och att jag kan dra åt helvete medan jag försöker överleva på 6 218 kronor minus skatt.

Då vet jag det. Och ni har just skrivit om spelreglerna för framtiden.

I ett civilmål hade det här – i bästa fall – rubricerats som grov stöld eller grovt bedrägeri och huvudmännen (i det här fallet politikerna) hade utan tvekan sett fram emot kännbara fängelsestraff.

Men i Mellanmjölkens Land behöver ingen ta ansvar – det är en del av vitsen med att vara politiker, statstjänsteman eller kommunalpolitiker. Palme är död, Fälldin och Ingvar Carlsson gaggiga gubbar och Reinfeldt har helt andra planer än att betala notan för tidigare regeringars utfästelser. Han har dessutom, som alla politiker, sitt på det torra eftersom han efter några år i Riksdagen avgår med en pension som inte har något med det orange kuvertets siffror att göra.

Det där, att bedrägeri är okej om man har rätt kläder på sig, ska jag nu på något sätt försöka förklara för mina barn.

Det blir inte lätt.

Min far, den rakryggade, hederlige norrlänningen och sedemera officeren lärde mig det mesta jag kan om moral, rätt och fel. Som pappa hade han aldrig velat mig något ont och hade han det minsta kunnat förutse bedrägeriet, hade han förmodligen lärt mig att fly utan att fäkta.

För mig är det försent. Men inte för mina barn.

Vad jag kommer att lära dem om moral och skatteinbetalningar kan du nog räkna ut. Oavsett vilka slipsar och mikrofoner herrar Reinfeldt eller Juholt har med sig till nästa valrörelse.