Jag tittar på en fyraårig prinsessa med kritblont hår som med stora, blå ögon ställer frågor om viktiga saker som plastbollar, stövlar (fast hon kallar dem ”stöbblar”), regn och vatten.

Den åttaåriga, snusförnuftiga damen framför mig har helt andra funderingar. Det handlar bland annat om dumma lärare, kamrater och varför killar hela tiden vill slåss.

Tolvåringen står framför mig. Det blonda har i liten mening blandats med cendré, men de helt ostyriga lockarna finns tack och lov kvar. Hon pratar om orättvisor nu. Det mesta i alla hennes resonemang har anknytning till vad som är rättvist, eller inte.

Nu står hon där igen, nyss fyllda femton. Jag är lycklig och stolt över att hon fortfarande vill föra alla de där diskussionerna med just mig.

Vi pratar delvis om sådant vi nästan alltid pratat om. Människor. Varför vänner uppträder som de gör. Rättvisa och orättvisa.

Hennes huvud är fyllt av förvirrade tankar. Plötsligt har hon något slags krav på sig att intressera sig för och förstå både hemkommunen, landet och hela världen. Varför är en del av de busschaufförer hon möter på morgonen så dumma? Vad krävs egentligen för att bli lärare i en skola? Var ligger Tripoli? Vem är Khadaffi? Vem startade kravallerna i London? Varför sköt galningen i Oslo? Vad vill Obama egentligen? Hur kan Amerika gå i konkurs? Vad är en konkurs? Ska Kina ta över världen nu?

Hon frågar och frågar. Om livet (har ni funderat på hur jag kommer att se ut om tio år?), samhället, jobb, relationer, boende och – skatter. Jag kommer på mig själv med att jag knappt kan förklara skattesystemet, för att det ofta syns så urbota dumt. Ibland hoppar vi till killar och kärlek. Jag försöker komma ihåg hur det var att vara femtonårig, finnig, osäker kille med fett hår och hopplöst kär, utan att våga visa mina känslor.

Och jag undrar hur hon, min lilla blonda, blev så vuxen så fort?

En förvirrad pedagog växer inom mig och desperat söker jag metaforer som inte alltid fungerar. Men en av dem gör det.

Fönsterkuvert.

I en lång utläggning försöker jag förklara det som jag rimligtvis borde ha klarat på en mening:

Se upp för fönsterkuvert, lilla älskling – jag har aldrig i hela mitt snart 54-åriga liv fått ett fönsterkuvert med goda nyheter!

Faktum är att fönsterkuvert borde förbjudas. Dels är de säkert inte miljövänliga i någon form, dels påverkar de mottagarens psyke negativt. En stor, röd stämpel på utsidan med BAD NEWS! hade gjort samma verkan.

När det kommer ett vanligt kuvert har du åtminstone femtio procents chans. Det kan innehålla reklam, ett värdelöst budskap, i bästa fall ett gammalt hederligt brev. Eftersom hela Livet är ett lotteri kan du i alla fall riskfritt sprätta upp det och chansa.

Fönsterkuvertet annonserar sitt budskap i samma sekund som du lyfter det ur brevlådan.

Du är rökt.

Någon borde ta upp den här frågan till nästa val. Men ingen kommer att göra det. Alla politiker har lärt sig att det är helt andra, långväga och fullkomligt obegripliga frågor som ska avgöra hur vi mår och vad vi har dåligt samvete inför. Tripoli, världsekonomin och sånt där.

Bristande fingertoppskänsla, tror jag att det kallas.