Jag går in på den persiska restaurangen nära hamnen, där jag ofta äter lunch. På skylten utanför har jag läst att ”klassisk Wallenbergare” toppar dagens meny. Det gläder mig, restaurangen har inte bara trevliga ägare utan också utomordentligt vällagad mat och generösa portioner.

Det är kö. På väggen till vänster om oss levererar en storbilds-tv nyheter om att Khadaffis välde faller samman. Folk dansar på gatorna i Libyen. Ett gammalt filmklipp dyker upp – mannen som styrt sitt folk med våld i 42 år gapar och skriker, iförd konstig mössa.

De tre bilmekanikerna framför mig i kön tittar inte på skärmen. De diskuterar hur semestern varit.

Tjejerna bakom disken hinner inte riktigt med. Vi är några som får sätta oss vid borden och vänta på maten medan vi tuggar sallad. Jag sitter vid samma bord som mekanikerna. En av dem kastar en blick mot tv:n och säger: ”Kolla, nu går det åt helvete för han!”

En av de andra svarar: ”Vem bryr sig?! Libyen eller Libanon eller vad det nu är. Skit i Khadaffi – var är min Wallenbergare?!”

Till kaffet kommer jag i samspråk med de tre. Han som tyckte att man skulle skita i Khadaffi är äldst i gruppen, drygt femtio. Han förtydligar sin ståndpunkt:

”Du, jag tror att var var fem bast när vi fick tv hemma sextitre. Det första jag fick se var svältande afrikaner med stora magar och än i dag ser jag afrikaner med stora magar. Det har inte hänt ett skit på femti år! Sextisju var det sexdagarskriget och sen dess har det varit Israel och Palestina tammefan var och varannan dag. Gazaremsan å granater å terrorister å skit. Man kan ju bli deprimerad för mindre. Å nu e de Khadaffi. Kan du förklara en sak för mig – varför kan jag aldrig få se en nyhet från nåt land som jag vet var det ligger, du vet Frankrike eller Italien eller nåt? Å nyheter från Luleå och Säffle, det är väl åt helvete för mycket begärt? Nä du, jag skiter i Khadaffi!”

Han tar sin andra kopp kaffe och gänget börjar diskutera nerladdningen av mjukvara till automatlådor.

Jag tittar på tv:n. Khadaffi skriker. Folket dansar. Nu ska de förhoppningsvis leva i frihet – ett vackert begrepp – om inte någon annan galning kastar sig fram och tar över.

Ändå kan jag förstå bilmekanikern. Säffle är lite närmare, lättare att förstå. Men därifrån får vi som sagt sällan några nyheter.

Varför?