Spännande, det här.

När en legitimerad gubbjävel börjar blogga kommer De Goda Råden farande som tse tse-flugor, i allmänhet från folk som själva inte bloggar.

”Ahmensådärkandujuintegöraförfa-an!”

”Du måste skriva kort, annars orkar ingen läsa.”

”Skit i att uppdatera så ofta, läsarna kommer igen i alla fall!”

”Men det fattar du väl, du måste ju uppdatera hela tiden!”

”Länka bara, länkaförfan, till allt och alla.”

”Skit i att blogga, bloggarna är döda. Du måste Twittra! Har du köpt en Padda än?!”

Tack alla goda vänner, för absolut ingenting.

Jag inser att jag kan exakt lika mycket om bloggande som majorieten. Ingen sitter med nyckeln. Alla gissar. Den som haft facit hade sedan länge varit rik på mycket.

I detta publicistiska Vilda Västern gör jag därför för första gången på 40 år bara det som passar mig. Här finns ingen redigerare, inga redaktionschefer eller chefredaktörer, inga lektörer eller bokredaktörer, inga förläggare. Jag kan sova länge, strunta i lämningstider, fika när jag vill, spola världsangelägna ämnen och filosofera över småsaker. Jag kan göra vad fan jag vill och det är roligt.

Eller – vet du något som jag och alla de andra inte vet?