Statsminister Reinfeldt harklar sig. Han lämnar fel siffror om landets budgetunderskott och om hur många av apoteken staten sålt ut. Och naturligtvis nämner han inte att hans barn hamnar i trassel.

Efter att Juholt avgått efter en anmärkningsvärt kort tid som partiledare lyser krisens lampor dygnet runt i partiets högkvarter på Sveavägen i Stockholm. Socialdemokraternas verkställande utskott tar i så det spricker för att omedelbart hitta en ny partiledare. Och – kan man läsa i intervjuerna – det viktigaste tycks inte vara att finna någon som vill arbeta för att lösa landets många problem. Det viktigaste är att hitta någon som kan limma ihop de djupa sprickorna i partiet, ena parter som strider internt.

För det viktigaste är ju att vinna valet och det näst viktigaste att sitta kvar. Inte på grund av ideologin, utan kanske mer för att en riksdagsman tjänar 56 000 i månaden (förutom extrainkomsterna) och får full pension efter åtta år!

Min medförfattare Dan Buthler tar med all rätt ofta upp frågan om varför vi aldrig diskuterar demokratin som statsskick. Och väldigt många vill ta upp frågan om huruvida vår demokrati verkligen är en fungerande demokrati, eller ej.

Under de senaste århundradena har tekniken gjort häpnadsväckande framsteg. Det har inte politiken eller statsskicken. Vi har fortfarande obegripliga kungadömen med nedärvd makt, oacceptabla diktaturer och mer eller mindre fungerande demokratier.

Det kanske är dags att ta itu med de stora frågorna. Skulle man möjligen kunna experimentera genom att via personval skapa ett Dream Team av kompetenta människor som fick leda landet under en fyraårsperiod? Företagare, arbetare, läkare, kloka gubbar och gummor, artister, poeter, racerförare (bra på riskanalys) – vad vet jag?

Lek med tanken en stund.

Vi lever i ett bra land, men med svagheter och oro som ingen vill prata öppet om. En polisvän berättade häromkvällen att polispatrullerna nu förbjudits att köra in i vissa bostadsområden på nätterna för att inte ”provocera etniska grupper”. Vi har läst om att ambulansförare och brandmän inte törs köra in i vissa områden för att rädda liv, utan poliseskort.

Dumheter. Oacceptabelt.

Vi ser att Sverigedemokraterna ökar starkt, vilket inte förvånar mig ett dugg. Speciellt inte eftersom jag inte såg en enda politiker eller journalist våga debattera de obehagliga frågorna om hur vi behandlat invandringen och blundat för problemen, under den förra valrörelsen.

Våra akuta problem kanske inte handlar om huruvida en ny partiledare för Socialdemokraterna ska vara ännu en politisk broiler utan arbetserfarenhet, eller ej. Utan om landet också i fortsättningen ska vara en liter mellanmjölk bestående av ett antal tandlösa partier som ingen kan skilja emellan, och som stjäl varandras politik likt småbarn i en sandlåda.

Eller om någon ska våga vara ärlig nog, kavla upp ärmarna, ifrågasätta alltihop, kräva öppen debatt och börja verka för en bra lösning.

Inte bara för Tensta och Rosengård. Utan för ett land som nu skriver 2012 och inte 1912.