Borde ju hålla käften, men … (1)

Du som inte gillar poliser, lag och ordning samt lugn och ro, kan sluta läsa redan här eftersom

a) det här sannolikt är Sveriges polisvänligaste blogg

b) jag föreslår en ombyggnad av rättssystemet och betydligt längre straff

c) min respekt för resultaten av svensk “kriminalvård” är synnerligen begränsad

Fortfarande kvar? OK:

Om du är trogen läsare så minns du kanske att jag skrev en serie blogginlägg med titeln “Landet jag inte känner igen”. Närmare bestämt drygt 130 stycken där jag debatterade hur vårt samhälle ser ut.

Naturligtvis blev det inte trubbelfritt. Vilket jag kallt räknat med. Men jag hade aldrig kunnat ana hur långt konsekvenserna skulle gå – i ett “demokratiskt” samhälle. Det var hot från höger och vänster, från galningar och – från affärspartners som inte tyckte att jag var politiskt korrekt. Farliga saker.

Jag blev oroad. Inte över hoten, vare sig de som kom från idioter eller från affärspartners. Utan för debattklimatet. Den dag yttrandefriheten så mycket som pillas på från höger, vänster eller fan själv, är vår så kallade demokrati i djup fara. Och det har vi sett gott om exempel på under de senaste åren.

Jag borde ha lärt mig att hålla käften. Men jag har det inte i generna. Så innan jag börjar, låt mig göra klart ett par saker för dig:

*Jag är inte rasist (däremot är jag livrädd för, och avskyr, alla sorters fundamentalister). Rasism är för övrigt, enligt min åsikt, ett förlegat begrepp. Det finns en ras på jorden – människor. Varje människa bör bedömas efter vem och vad hon eller han är och står för, inte efter var hon/han kommer ifrån. Den som vill försöka odla det gulnade, flagnade rasistkortet i Sverige för att en åsikt inte passar henne eller honom är välkommen att göra det, i yttrandefrihetens namn. Men sannolikt orkar få lyssna.

*Jag sympatiserar inte med något av de partier som existerar, tillräckligt för att ge något av dem min röst. I de senaste tre, fyra valen har jag röstat blankt för att uppfylla min skyldighet och samtidigt framföra en tyst protest. I tidigare val har jag röstat på vänstern eller högern, inget däremellan.

Sisådärja, nu har jag blottat mer av min inställning än vad 95 % av Sveriges befolkning skulle våga säga öppet (också ett tecken på ett sjukt samhälle). Men det var inte därför jag skrev det här blogginlägget, utan snarare för att framföra funderingar inför valet 2018.

Nu till substansen:

När jag var en liten valp på 1960-talet frågade jag min kloke far vad det där med politik egentligen var. Han svarade i korthet:

“Där har du Högerpartiet. Det är folk som har pengar och vill behålla det de har tjänat ihop. Där är Centern, det är böndernas parti. Sedan kommer Folkpartiet, de står i mitten och vet inte riktigt vad de vill. Så har du Socialdemokraterna, det är jobbarna. Därefter kommer kommunisterna, det är jobbare som är arga. Och till sist har du Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna, det är jobbare som är jävligt arga!”

Jag nickade, funderade och i dag inser jag att det är bra att pappa är död i cancer. Det hade varit värre om han dött av blodstörtning över hur partiledarna uppför sig i dag. , på 1960-talet, stod de upp för en ideologi oavsett vart vinden tillfälligtvis blåste. I dag är de lika pålitliga som hallickar i Uzbekistan – redo att byta åsikt och sälja ut sig och partiet på två minuter om det kan leda till fortsatt makt. Skäms! Värst och absolut farligast i svensk politik är naturligtvis Annie Lööf. Med blänkande ögon som en påtänd kanin sa hon i TV att hon kunde tänka sig att ta emot 30 miljoner (!) invandrare till, eftersom vi “har plats”. Hon är villig att kasta sig i säng med vänstern, sossarna och miljöpartiet och hon vill gärna bli statsminister.

Gud bevare oss väl.

Men nu var det inte egentligen den biten jag tänkte diskutera här, utan ett par andra och mycket viktiga frågor:

*Polisbristen

*Bristen på ett fungerande, ekonomiskt effektivt, rättssystem

och

*Flyktingpolitiken

När det gäller polisbristen (vilken är djupt alarmerande, inte minst i mindre kommuner i landet där mer eller mindre organiserade smågangsters redan tagit över kontrollen) så ligger det till så här:

Förståsigpåare menar att det fattas någonstans mellan 10 000 och 20 000 riktiga poliser, som arbetar på gator och torg och kan ingripa akut. Samtidigt så får Polishögskolan allt svårare att fylla platserna och de som söker vill helst omedelbart utbilda sig till chefer, vilket vi inte har någon omedelbar nytta av. Poliserna behövs på gator och torg. Nu. Dessutom har vi ett jätteproblem med avhoppen. Kompetenta poliser går i förtidspension för att de inte orkar längre och – än värre – poliser i dryga 40-årsåldern med över 20 års ovärderlig erfarenhet säger upp sig och tar ett lugnare jobb i den privata säkerhetssektorn, för dubbla lönen.

Mitt förslag till lösning:

a) Höj statusen på polisjobbet genom att dubbla lönerna och trygga polisernas säkerhet på olika sätt. Vi behöver folk som vill riskera att bli beskjutna, utsatta för stenkastning, nerspydda och nerpissade, människor som kan hjälpa psykiskt sjuka som lever på gatan, människor som dag efter dag orkar försöka hjälpa, skydda och ställa tillrätta. Den som varit ingripandepolis i två år får enligt amerikanskt mönster ta hem polisbilen och parkera den utanför hemmet. I amerikanska delstater fungerar detta utmärkt som prevention. Bara de allra värsta idioterna bryter sig in i ett område fullt av polisbilar.

b) Dela in poliserna i grupper. Alla som söker till skolan blir till att börja med a-poliser (ingripandepoliser på gatan), men med bra lön. Utbildningen kortas från 2 1/2 år till 6 månader (= massor av poliser på gatan snabbare och om amerikanska poliser kan klara sig med fyra månaders utbildning så kan våra klara sig med sex månader). Därefter kan de söka vidareutbildningar för att bli utredare, kriminalare, forensiker eller vad de nu önskar bli.

c) Skärp lagstiftningen vad gäller brott mot poliser (och naturligtvis ambulanspersonal och brandmän eller andra i räddningstjänsten). Att försöka kasta en sten i huvudet på en polis är mordförsök och ger exempelvis tio års fängelse. I Thailand (återkommer till detta system).

d) Inför samma system som i USA: 25 års arbete som polis ger full pension. En morot!

Dessutom: Vi har en akut polisbrist-kris beroende på hur klantigt våra politiker har hanterat frågan. Några ljushuvuden i riksdagen (som bor och vistas i en egen, skyddad liten bubbla) har importerat några hundra tusen nya medborgare utan att förstå att vi därmed behöver fler bostäder, jobb, läkare, bagare, poliser, vägar, busshållplatser, sjuksköterskor, pedagoger, psykologer, cykelreparatörer och – ja, du förstår vad jag menar.

Nu måste vi alltså illa kvickt ha ut fler poliser på gatorna innan allt faller sönder och trygghetens sista utpost faller. Lösning: Ordningsvakterna.

I Sverige finns det tusentals ordningsvakter med förordnande. Låt dem gå tillsammans med poliser under – låt oss säga tre månader – och få tillgodoräkna sig detta som utbildning till a-poliser. De får byta uniform, höja sin status och vi får snabbt ut flera tusen poliser i uniform på gator och torg. Det här kommer naturligtvis inte att radera krisen, men åtminstone mildra den tills vi får fler att vilja gå igenom en polisskola som inte alls behöver vara högskola.

Är du fortfarande vaken? Bra. För – nu till rättssystemet som behöver bli Rättssystem 2.0!

Min lösning:

a) En alltför stor del av brottsbalken härstammar från 1962, när vi inte hade någon organiserad brottslighet i Sverige, inga brutala ligor från baltstaterna och inga fundamentalistiska terrorister. Lagarna är inte anpassade till dagens samhälle och Justitiedepartementet får i uppdrag att revidera hela lagboken, steg för steg.

b) Tingsrätterna tillhör, i sin nuvarande form, det förgångna och systemet med vanliga människor som nämndemän fungerade säkert utmärkt i bondesamhället där det inte fanns några utbildade jurister. Men det var då, det. I dag: Vid sidan av den ende domaren sitter ett antal – ofta trötta – politiskt tillsatta (sinnessjukt! Vad har politik med juridik att göra?) tanter och farbröder som möjligen besitter sunt förnuft men oftast saknar juridiskt kunnande. Följd: Alltfler domar överklagas till Hovrätten med stora kostnader som följd. Alltså: Ersätt nämndemännen med utbildade jurister som kan lagen och kan döma rätt.

c) I dag dömer tingsrätterna i nio fall av tio till straff som utgör den lägsta delen av straffskalan. Detta var sannolikt inte lagstiftarnas avsikt. Utbilda ledamöterna i att ta större hänsyn till det enskilda fallet och döma därefter

d) Höj straffvärdena och ta bort straffrabatten. Det är sjukt att någon ska gå straffri från ett mindre brott bara för att han/hon också begått ett eller flera grövre brott. Som allt annat i samhället borde det vara så att allt läggs ihop i en slutsumma – utan rabatter.

e) Outsourca fängelsestraffen för grova brottslingar och för dömda som inte är svenska medborgare. En fånge – eller “klient” som de numera kallas – på våra tyngre anstalter kostar i dag 3 000 kronor per dygn. På Kumla bor man då i en fin cell med inredning i vackra, skandinaviska träslag och med en 15-kanalers färg-tv vid sängänden. Kostnaden för en utländsk medborgare som efter avtjänat 20-årsstraff ska utvisas blir då hisnande nästan 22 miljoner skattekronor. Mitt förslag: Köp fängelseplatsen i Thailand, Vitryssland eller annat land för en tiondel av kostnaden.

f) Som far till en våldtagen dotter (där våldtäktsmannen ännu går fri), och som har bevittnat hur illa det tar på en ung människa både fysiskt och psykiskt, förordar jag att våldtäkt ska jämställas med mordförsök och dömas till påföljd därefter, utan straffrabatt.

Till dig som nu hänvisar till “vård” svarar jag att jag – efter att ha sett siffror på den svenska kriminalvårdens “resultat” – är måttligt imponerad. Jag anser att de som svarar på vården och anstränger sig för att återgå till ett icke-kriminellt liv i samhället ska ha fortsatt stöd, medan de som inte svarar eller bryr sig behandlas därefter och outsourcas. “Något för något”, som det danska ordspråket säger.

När det gäller flyktingpolitiken gör jag det lätt för mig och citerar i dess helhet ett Facebookinlägg från skribenten och förläggaren Boris Benulic:

“VEM SOM ÄR FLYKTING AVGÖR JAG
(EN LITEN FÖRKLARING TILL VARFÖR JAG BÖR BLI GENERALDIREKTÖR FÖR ETT REKONSTRUERAT MIGRATIONSVERK)

Det påstås att frågan om vilken flyktingpolitik som ska föras i Sverige är ett av de problem som upptar landets befolkning mest.

Det har jag inte riktigt kunnat upptäcka – det som diskuteras är antal möjliga flyktingar, innebörden i olika internationella konventioner, frågan om säkerheten i de olika länder flyktingar kommer ifrån samt kostnader för flyktingarna.

Men … varför diskuterar vi inte vad en flykting är? Jag tvivlar starkt på att det finns en grundläggande enighet i denna avgörande fråga – och utan den har jag svårt att se att något annat kan diskuteras – och jag mycket av debatten beror på att de flesta som deltar i den inte har förståelse för vad en flykting i verklig mening är.

Och vad är då en flykting …

Låt oss ta det balkanbonde–enkelt; föreställ dig att du är på en stor båt – och den förbannade skorven börjar sjunka … du hör till dem som hamnar i en livbåt… den är inte full så ni plockar med självklarhet upp andra som räddat sig undan katastrofen och som nu förtvivlat kämpar för sitt liv i vattnet.
Ni kan inte ta upp alla för då sjunker båten … och alla måste ro, ni måste röra er bort från det sjunkande skeppet så ni inte dras med.
Den sista personen ni räddar ur vattnet innan livbåten börjar ligga väl lågt i den hårda sjön vägrar dock inta sin plats vid årorna. Han visar sig vara Jehovas vittne och tar sig vinglande fram mellan alla och predikar den sanna läran … istället för att ro. Han tycker det är viktigare.

Så jag tar tag i hans byxlinning och hivar honom i vattnet och sträcker därefter ut min hand till någon annan som förtvivlat försöker undgå drunkningsdöden.

Den som är flykting är en individ som flyr för sitt liv undan förtryck, krig eller naturkatastrofer.
Den flykting som får en fristad i ett annat land vaknar varje morgon och känner grundläggande och monumental tacksamhet för att han eller hon fortfarande är i livet.

Det är som att vinna högsta vinsten … fast man inte köpte en Trisslott.

En flykting vet att världen är orättvis, annars skulle han inte vara flykting.
En flykting vet ett inget är givet, att i denna tillvaro får man vara tacksam om man får en möjlighet att börja om och genom hårt arbete bygga sig en ny tillvaro – flyktingen kännetecknas därför av sin flit, reda, ordentlighet och han ser som det viktigaste i sitt liv att lära sig det nya språket, skaffa sig ett arbete och det innebär att flyktingen också strävar efter att lära sig de kulturella koderna och anpassa sig efter dem.
Har flyktingen familj med sig är detta beteende för honom om möjligt än mer självklart – han inser att han genom sitt slit och sin möda ska ge dem en möjlighet till ett än bättre liv när de växer upp.

Alternativet är ju den totala misären eller rentav döden – de faktorer som drivit honom att bli flykting.

Frågan jag ställde inledningsvis är alltså ganska enkel att avgöra – vem som är flykting avgörs av flyktingen själv genom dennes beteende.

En person som betecknar sig som flykting men som kännetecknas lathet, lojhet och som ställer krav på att omgivningen anpassar sig efter honom eller henne och rentav svarar för försörjningen så länge flyktingen anser det lämpligt – den personen visar genom sitt beteende att han inte kan betecknas som flykting – och alltså inte kan få stanna i landet.

Att frågan inte ens ställs på det här sättet i Sverige beror på att det finns en nästan allomfattande oförståelse vad en flykting i verklig mening är eftersom det är synnerligen länge sedan Sverige befann sig i krig och inlandsisen räknas inte riktigt som naturkatastrof … i vilket fall finns i den svenska erfarenheten och mentaliteten ingen egen verklig kunskap om vad en flykting är; det blir en teoretisk konstruktion.

De enda verkliga bärarna av kunskap om vad det innebär att vara flykting är sådana som jag och andra som är barn till föräldrar som kom som flyktingar till Sverige på 1950- och 1960– och i början på 1970-talet – och våra föräldrar också förstås i den mån de fortfarande är i livet.

Det mest rationella, rimliga och humana är därför att vi som tillhör denna grupp får avgöra tillkommande flyktingars status och jag föreslår därför att hela det nuvarande Migrationsverket läggs ner och att jag blir generaldirektör med uppgift att bygga upp ett nytt verk.

Verksamheten kommer att bli synnerligen kostnadseffektiv – jag kommer bara att anställa juggar, ungrare, polacker, italienare samt kanske en och annan kurd och latinamerikan från min egen generation.

Sedan fördelar vi alla personakter mellan oss … när en av oss studerat en akt kallar vi till oss personen det gäller och genomför ett samtal … det kanske tar 30 minuter – och det viktiga i samtalet är personens beteende sedan han kom till Sverige.

Om han eller hon inte bemödat sig om att lära sig svenska, skaffa sig ett jobb … utan istället sitter hemma eller tillbringar tid på offentligt finansierade invandrarkulturkaféer där man spelar kort, håller på med pärlplattor eller om han eller hon ägnar sin tid åt att kräva att att det nya landets befolkning i allmänhet anpassar sig till de egna kraven på klädsel, kost eller religionsutövande … som böneutrop … då är det ingen flykting vi står inför. Om personen ifråga visar intresse för terrorism, eller upprätthållit sedvänjor som tvångsgifte, kvinnlig omskärelse, hederskultur … om det dessutom är så att de har barn och de inte håller ordning på sina barn och inte inpräntat i dem vikten av extrem flit i studierna och av att försörja sig själv – då är de heller inte verkliga flyktingar.

Då säger vi ”tack för visat intresse för att bo i Sverige” … men din buss till utlandet går i morgon.

Det här bör vara ett arbete som bör kunna slutföras ganska snabbt – och sedan kan vi börja om igen.
För det är ju faktiskt så att verkliga flyktingar är en tillgång för Sverige.
Personer som däremot inte förstår att de också måste ro riskerar livbåten och även möjligheten att rädda dem som lider verklig nöd därute i det dödande iskalla vattnet.

Och så kan vi inte ha det.

LÄS MER: I min bok ”Inte mitt krig” beskriver jag inledningsvis en tid då integrationen fungerade i Sverige … givetvis kan ett sådant tillstånd i samhället återställas.”

Så långt Boris Benulic. Det enda jag har att tillägga är följande:

Det förvånar mig inte att Sverige tar emot flyktingar. Vi är ett humant land och vi ska hjälpa till där vi kan.

Det gör vi också.

Det förvånar mig däremot att våra politiker plötsligt godkänner polygami/månggifte (förbjudet enligt svensk lag), att de godkänner barnäktenskap och därmed våldtäkt mot barn (förbjudet enligt svensk lag) och att de godkänner att den absoluta majoriteten flyktingar består av män i stridbar ålder, som lämnat kvinnor och barn kvar i de krigshärjade länderna för att torteras, våldtas och mördas av motståndarsidan. Det förvånar mig också att politikerna indirekt tillåter att de få kvinnor som lyckats komma till Sverige hamnar i miljöer där de betraktas som mindre värda, hindras att gå ut själva, förbjuds tillträde till kaféer, tvingas beslöja sig och leva under andra regler i ett föråldrat manspatriarkat som vi kommit överens om inte får finnas i “den humanistiska stormakten” Sverige.

Låt oss ta det där med månggiften och våldtäkter mot barn igen. Ni tillåter det, svenska politiker, och vill samtidigt att jag ska respektera er och lyssna på vad ni säger.

Visst. Fast nej.

Ska vi säga så?