Borde ju hålla käften, men … (2) Vårdens hjältar

I tider av politiskt vansinne där vi inte längre kan lita på någon mer än fem minuter i taget: Låt oss för en stund prata om dem som verkligen håller landet uppe – de som inte tjänar 65 400 i månaden utan närvaroplikt:

Hjältinnorna och hjältarna i vården.

Naturligtvis gäller det alla, från de som underbetalt sliter i hemtjänsten, till ambulanspersonalen, psykvårdarna och överläkarna som opererar våra hjärnor med millimeterprecision.

Men just nu tänker jag på dem som håller vår hand när det gör som mest ont, de som tröstar och försöker dämpa vår ångest och skräck, de som torkar oss i rumpan och tar upp våra spyor, de som vänligt varje morgon frågar om vi vill ha ost på smörgåsen eller ej. De som bäddar om våra sjukhussängar och kommer med ett glas saft just när den smakar som bäst.

Syrrorna.

Jag har varit där. Legat där. Så in i helvete. När jag efter en misslyckad diskbråckoperation vaknade känslolös och helt förlamad från midjan och neråt, berättade överläkaren att de hade begått ett misstag, att jag kunde få välja färg på rullstolen eftersom jag aldrig mer skulle kunna gå. Jag hade aldrig legat på sjukhus en natt och nu fick jag min överdos, månader i sträck.

Utan syrrorna hade jag inte orkat.

Jag glömmer er aldrig, ni som tröstade och tvättade och rakade mig och hjälpte mig att hålla modet uppe. Jiyanne som var tålmodig, Ingemar som på sin lediga helg åkte in till sjukhuset för att gå bredvid min gåstol när jag inte vågade själv. Christina, Margareta och Monika som orkade prata nätterna igenom när ångesten hindrade mig från att sova.

Och du, just du, du vet vem jag menar:

En natt, när ni som vanligt rullat in mig i lavemangsrummet, för att det var det bäst ventilerade och för att jag inte kunde sova i värmen bland fem fisande och snarkande åldringar. En natt, när jag som vanligt ville sova med lysrörsljus i taket för att jag efter operationen fått dödsångest inför mörker, öppnade du långsamt dörren vid tretiden på morgonen för att se till mig. Du frågade hur jag mådde och jag svarade. Du sa att du kände igen mitt efternamn för att det var ovanligt. Vi pratade om det och det visade sig att du hade vårdat min far i hans sista, smärtfyllda stadium av cancer, just då när hans smärtor var så svåra att han kastade sig ur sängen så att ni fick montera galler kring den och hjälplöst se att morfinet inte hjälpte.

Just du.

Jag frågade dig vad som fått dig att slita ut dig i vården under trettiofem år. Och jag glömmer aldrig ditt svar:

“För att jag inte kan tänka mig något viktigare än att ta hand om andra som har det svårt.”

Just så.

Ord som betyder något när det bakom dem finns en människa som menar allvar.

En hjältinna till. Utan större tack. Och sannolikt bortglömd i valrörelsens sista, darrande tid av lögner. Därför att ni bara är viktiga när politikerna behöver er.

Men jag vet hur viktiga ni är. Jag vet att vi utan er plågas av rädsla, smärtor, ångest och ensamhet. Jag vet att ni kan vara den man litar mest på när en mumlande läkare inte ger ett klart besked, när man inte vet om man ska vakna nästa morgon. När era kramande händer är viktigare än allt annat.

Det här gäller, som jag nämnde tidigare, all vårdpersonal utan undantag. I mitt fall skickar jag ett extra varmt tack till Cathrine, sjukgymnasten.

Du och jag. Varje morgon i månader. En lång och till synes hopplös kamp. Du som sa till mig att inte ge upp, trots att läkaren sa att jag var körd. Du som oförtrutet kämpade med det sista hindret, min förlamade stortå, tills den slutligen rörde sig några millimeter, fick mig att resa mig och gå. Du som grät med mig när det äntligen funkade.

Du som förde mig tillbaka till ett nästan normalt liv.

Tack.

Det är valår i år. Jag ser hur våra politiker satsar ofattbara belopp på saker jag inte förstår. Hur okunskap, trams, misstag och korruption kostat samhället hundratals miljoner, miljarder, utan att någon avkrävs ansvar. Stora summor och små. Drygt 700 000 kronor till 21 personer för “antiklimatångestterapi”. På riktigt? Vi hade kunnat få en syrra till för de pengarna. Och exemplen är många.

Jag är inte politiker. Jag påverkar inte valutgången. Men jag hoppas innerligt att de som nu ägnar all kraft åt sandlådeaktig skitkastning en dag vaknar upp och ger er den respekt, de arbetsförhållanden och de löner ni är värda.

För utan er rasar allt.

Men kanske måste man ha legat där för att förstå det.

Och det har jag.

Tack, för att ni finns och orkar!