SJ:s värdeord (värdeord är något självklart som man betalat en konsult mellan 40 000 och 400 000 kronor för att skriva ner på ett papper och som man sedan trycker på affischer och så. Oftast utan att veta vad orden har för koppling till företaget/organisationen):
Pålitligt. Enkelt. Mänskligt. Härligt.
Jahadu.
Det är valår. Det fåprocentsparti som obegripligt nog tillåts sitta med i regeringen gapar om att de vill bygga höghastighetståg för umpton miljarder skattekronor. En lysande idé, kanske, om åtminstone de gamla tågen hade fungerat.
Pålitligt.
Men pålitligheten är spårlöst försvunnen. Om den nu funnits i modern tid.
Har nyss fått hem min dotter från västkusten. Hennes tåg hade avgångstid 08.05 och hon skulle vara i Stockholm 12.05 så att pappa kunde bjuda henne på lunch.
Enkelt.
Hahahahahaha. Borde ha vetat bättre efter min egen tågresa i förra veckan.
Sammanfattningsvis så satt dottern i ett strömlöst tåg strax utanför Alingsås när klockan var 16.00. Under åtta timmar hade SJ klarat att transportera henne och några hundra andra cirka fyra mil. Större delen av tiden hade de stått stilla med knapphändig eller ingen information och så småningom med låsta toaletter (en vän med god insyn i SJ förklarar att man måste göra så för att toalettankarna annars överfylls). På tåget finns bland annat en åttaårig pojke som reser ensam från mormor till mamma. Även han får veta att han får klara sig själv i Alingsås
Mänskligt och härligt.
Dottern berättar att stämningen ombord började likna ett katastroftillstånd. Människor hjälpte varandra och tog väl hand om den lille pojken. Tur att människor är mänskliga, eller hur, SJ?
Nu är det så, att jag har planerat min arbetsdag efter dotterns ankomst. Det har också min fru. Det har också min dotter. Allt det där kan vi naturligtvis slänga i papperskorgen, ställa in möten och så vidare. SJ-direktörerna behåller sina löner, vi förlorar våra arbetsinkomster.
Pålitligt.
Dottern får så småningom ett uppiggande sms från SJ där man meddelar att man bjuder på kaffe och kanelbulle i Pressbyrån som kompensation för förseningen. Men bristen på Pressbyråbutiker är sjukt stor på leriga åkrar utanför Alingsås och dottern vill inte ha kanelbulle. Hon vill komma till Stockholm. Som hon har betalt för.
Så småningom får dottern veta att hon med hjälp av brandkåren ska evakueras från tåget. Så blir det. Hon, bagaget och hundratals andra resenärer får knalla över banvallar och stigar och fält, till den plats där den enda bussen väntar. Efter bara tjugo minuter kommer en buss till. Färden går mot Alingsås.
Dottern ringer SJ. Får plats 74 i kön. Får efter en eon av tid tag i en trevlig prick som säger att han kan boka om henne till ett direkttåg från Alingsås till Stockholm. Glimrande. I Alingsås struntar dottern därmed i de bussar som kan ta henne tillbaka till trygga Göteborg.
Enkelt.
När alla bussar avgått till Göteborg meddelar SJ att tåget från Alingsås till Stockholm är inställt!
Pålitligt. Nej – på SJ är man komiker i Özz Nûjen-divisionen.
Jag ledsnar. Ringer SAS, får tag i en flygbiljett och meddelar dottern att hon får försöka ta sig till Landvetter medelst ben, taxi, åsna, kapad bil, motorcykel, rullator eller vad hon nu kan tänkas komma över.
Den färd som skulle ha slutat på Stockholms Central kl 12.05 slutar på Arlanda kl 22.20 på kvällen.
Tio timmar försent.
Mänskligt, härligt. I SJ:s värld.
När jag i förra veckan skulle ta mig till Uddevalla för att hålla skrivarkurs, klarade jag mig bättre undan:
*Luftkonditioneringen slutade snabbt fungera och det var närmare 30 grader varmt i vagnen. Fönstren gick inte att öppna och personalen sa att de inte fick öppna dörrarna för vädring när vi så småningom stannade strömlösa.
*Toaletterna slutade fungera och låstes. Många passagerare hade märkliga ansiktsuttryck.
*Informationen (det gamla vanliga om nedrivna ledningar, signalfel, mötande tåg och gudvetvad) var, ska vi kalla det, sparsam.
Jag kom levande fram till Göteborg bara en och en halv timme försenad. Gör väl ingenting, eller hur SJ, jag har ju ändå inget liv.
Pålitligt. Enkelt. Härligt. Mänskligt.
Jag drar mig till minnes ett antal skräckresor till eller från Göteborg under de senaste åren. Oftast samma visa: Signalfel. Brand. Nedriven ledning. Tåget måste startas om. Vi måste invänta annat tåg. Vi måste …
Förseningar. Hetta. Irritation, Låsta toaletter. Inga ursäkter.
När staten (dessvärre) har bestämt sig för att driva bolag, har man varit synnerligen framgångsrik på ett område:
Att se till att ingen tar ansvar för någonting.
Pålitligt. Enkelt. Härligt. Mänskligt. Eller hur, SJ? Kom ihåg att man kan kissa i sängen om man ljuger för mycket. Å andra sidan är ni väl vana vid att människor kissar på golvet i vagnarna när toaletterna är låsta…
Det där med att undvika ansvar görs enklast genom att bilda en myriad av konstellationer som ingen – sannolikt inte ens staten själv – förstår. Ett helt gäng bolag kör tåg på spår som någon annan har ansvar för och någon har ansvar för signalerna och någon för ledningarna och någon för växlarna och någon annan för maten i bistron (hahahahaha, jag älskar hur man här våldtar det underbara franska ordet med mackor som fastnar i gommen, stinkande mikrougnspizzor och kriminellt överprisad alkohol) och någon annan för …
En glimrande konstruktion. Ingen kan med framgång klaga för det är alltid någon annans fel. Väldigt svenskt och – pålitligt, enkelt, mänskligt och härligt enligt pk-norm.
Jag behöver nog inte skriva så mycket mer om det här. Du vet. Har säkert varit med förr.
Jag är en enkel kille. Lite korkad, inte så bildad, tycker alltför ofta att svart eller vitt är vad som gäller och att tjafs i gråzonen däremellan är waste of time. Bestäm er, för fan, visa lite ryggrad!!
Så jag avslutar med ett par förslag, baserat på min filosofi att det bara finns två språk som absolut alla människor i hela världen förstår:
Pengar och – smärta.
Pengar har vi redan provat. Det går ingen nöd på SJ:s tio direktörer (löner redovisas inte på SJ:s hemsida) och jag har hittills inte sett en riksdagsledamot (65 400 kronor i månaden och ingen närvaroplikt) som svälter.
Alltså gäller smärta.
Jag föreslår att vi låser in samtliga miljöpartister, andra ansvariga politiker och SJ-direktörer i tågvagnar under några dygn. Skruvar upp värmen till 30 grader, låter mat och dryck ta slut, låser toaletterna.
Tortyr? Inte alls, bara en vanlig dag ombord.
Efter tre dygn släpper vi ut ”passagerarna” på en leråker mellan städer och ställer två frågor:
- Vill du fortfarande vara kvar i politiken/företagsledningen eller är det inte lajbans längre?
- Hur tänker du få tågtrafiken att fungera och få människor att ta ansvar?
Ska vi säga så? ;o)