Tänk om folk fick köpa korv hur fan de ville …

Polismannen pressar upp mig mot bilen, sätter på mig dubbla handbojor, tejpar ihop mina vader med silvertejp och vrålar i mitt öra:

”Du är underarresterad, rövhål! Allt du gör kommer motvilligt att användas och … ”

Jag, med snäll röst:

”Du tittar för mycket på Cops, raring, och du borde kanske ta en kvällskurs i engelska.”

Ett befäl närmar sig med raska steg. Han suckar och ger mig en vädjande blick och nickar mot den unge mannen som gripit mig.

”Han är nyutexaminerad enligt Löfvens senaste paradtrick om att bekämpa polisbristen med enkla jobb. Han hade tvåkommafyra i snitt när han gick ut åttan och därefter har han fått två dagars utbildning på den nya polisskolan. Tja, inte Löfven, alltså, utan den här tomten.”

Befälet drar efter andan och fortsätter:

”Vad pågår här?! Vad heter du?”

(Jag tänker genast film):

”Mitt namn är Öhrlund. Dag Öhrlund.”

Polisbefälet (ryter):

Sveriges polisvänligaste skribent, släpp honom genast!”

Han vänder sig till de 16 poliserna runt omkring:

”Tre patruller, hämta genast glass, cigariller och en stol år farbror! Bekväm ska den vara om ni inte vill börja jobba på hittegodsavdelningen. Och lite leverpastej och en Piggelin till Sigge. Och fort som fan ska det gå!”

(Ljud från sirener blir allt svagare när tre polisbilar kör mot rött).

Befälet sätter sig på huk och torkar bort mina tårar.

”Såja, allt ska bli bra nu. När du har ätit glass kör vi hem dig i en av de där fina bilarna du gillar. Om du vill kan vi köra med tut-tut och blink-blink. Bra, va?”

Jag nickar:

”Mo-mo-motorcykeleskort också … ”

Befälet ler vänligt.

”Klart du får! Men nu ska vi leka sanning och konke. Förklara varför du hade fyra kilo kokaintabletter i fickan och tre crackpipor.”

”Det … det är Antidummamin och nässpray.”

Befälet (lägger huvudet på sned):

”Really?”

Jag:

”Mmmm … ”

Han:

”Du narras inte med mig nu, väl?”

Jag:

”Skulle hellre skjuta min farmor.”

Och så börjar jag berätta (nu går vi alltså över till en sann historia som utspelade sig strax innan Statoil blev Circle K – för övrigt ett av de fånigaste namnbyten jag sett).

Jag hade korsat storstaden för att äta lunch med Busige Benke bakom fiendens linjer (alltså i Farsta). Med mig hade jag min trogne vapendragare, nakenhunden Carl Sigvard ÖhrHund.

I Farsta Centrum blev vi förnedrade och diskriminerade på fem lunchrestauranger som alla vägrade Carl Sigvard tillträde, trots att han satt tyst och snäll i sin lilla väska.

Alltså stod Busige Benke och jag i ett parkeringsgarage och utbytte viktigheter i en halvtimme, innan vi skildes åt. Jag insåg att jag sannolikt skulle dö av svält om jag körde den långa, gropiga och allmänt mödosamma vägen hem (också farofylld eftersom jag söder om stan sannolikt skulle bli beskjuten med blåspilar av infödingar i höftskynken med Hammarbymärken på).

Jag parkerade vid en Statoilmack, tog Sigge-väskan i handen och gick in.

Bakom disken stod en ung man med halvöppen mun och tom blick. Jag grävde fram en tia och sa:

”Jag skulle vilja ha en kokt med bröd, tack.”

Han stirrade på Sigge.

”Du får inte ha hund härinne.”

Jag (tänkte serier):

”Det är ingen hund, det är en varg.”

Han:

”Va?”

Jag:

”Kan jag få korven nu, lite snabbt? Här är en tia.”

Han:

”Du får inte ha hund härinne.”

Jag:

”Varför?”

Han:

”Man får inte ha hund på restauranger.”

Jag:

”Du har otur när du tänker. Det här är, såvitt jag förstår, en bensinstation. Men jag är på mitt mest generösa humör så om du vill kalla det för restaurang så gör vi det. Då säger lagen att man får ha hund inne på en restaurang. Den får dock inte vara i köket.”

Den unges haka föll ner ytterligare en bit och jag förstod att hans hjärnceller nu simmade runt i flytvästar och ropade Mayday i mörkret.

”Men man får inte … ”

”Lyssna, min vän”, sa jag. ”Så här är det, om du nu vill leka restaurang. Du står i köket, jag står i restaurangdelen – där ni inte ens har ett bord. Mellan oss finns det en mucho grande disk. Om du ger mig korven nu så är jag ute härifrån som skiten ur en kanin!”

Han skakade på huvudet.

”Man får inte ha hund härinne.”

Vid det laget hade han kunnat göra iordning tre mosbrickor, fyra french hotdogs, tre superduper-meals, tvätta golvet, peta näsan och strypa fyra bensintjuvar istället för att tjafsa.

Men det är viktigt att hålla på principer.

Rätt ska vara rätt.

Hur fan skulle det se ut om folk fick köpa korv hur de ville?

Sannolikt skulle hela samhället rasa ihop som ett politikerlöfte.

Jag blev iskall när jag insåg att den unge mannen förmodligen

  1. hade rösträtt och
  2. kanske körkort och
  3. att han till och med kunde tänkas uppfostra små barn till huliganer.

Huvva.

Jag gjorde ett sista försök.

”Vilket lagrum refererar du till nu?”

Han pekade tafatt på ett klistermärke på dörren.

En hund i en röd cirkel. Ett rött streck över hunden.

Huvva.

”Folk kan va allärgäskla”, sa han.

Ujuj. Ingen idé att förklara det där med nakenhundar, allergi och så.

Jag nickade allvarligt.

”Vad tycker du att jag ska göra då?”

”Äh, eh, va?”

Jag pekade tydligt med fingret på mig själv:

”Jag är allergisk mot dumhet, så jag kan snart inte gå in någonstans.”

Jag betraktade hans ansiktsuttryck, sökte efter ett tecken men förstod att hårddisken inte hade någon mapp för ironi.

Alltså lämnade Carl Sigvard och jag Statoils restaurangetablissemang och styrde mot city. Efter fyra blåspilsattacker nådde vi stadens södra sida där det imaginära, polisiära ingripandet alltså ägde rum.

De tre patrullerna, i två Volvokombis och en Mercedesbuss, kom rusande tillbaka i dödsföraktande hastighet, med sirener och blåljus. De tvärnitade framför oss och i nästa sekund satt Carl Sigvard och jag bekvämt parkerade i varsin Chesterfieldfåtölj.

Jag åt Top Hat och rökte Bellman Guld, Sigge åt ett halvt kilo leverpastej och slickade i sig en Piggelin.

Efteråt fick vi välja vilken bil vi ville åka i. Sigge pekade med tassen mot Mercabussen som var störst och dessutom fick fåtöljerna plats i den.

Det blev tut-tut och blink-blink och motorcykeleskort och Sigge och jag var fett stolta.

I bussen sa det snälla befälet.

”Vet du vad? Jag har en överraskning till dig. Du ska få en sån här också. Som minne.”

Han öppnade handskfacket och tog fram en leksaksbil.

Polisbil förstås.

Jag nickade och sa.

”En till Sigge också.”

Jag tyckte mig höra en djup suck men Sigge fick faktiskt en liten piketbuss (jag har försökt byta mig till den efteråt, mot en gris som piper, men han vägrar).

Med den här lilla historien – alltså delvis sann, delvis uppdiktad – vill jag

  1. återigen hylla svensk polis för att ni orkar jobba för skitlöner och
  2. adressera pollenallergiproblemet eftersom det just i dag är en helvetesdag.

Därmed en fråga till mina mest vapenkunniga gillare:

Kan man skjuta ihjäl pollen med – exempelvis – en BMG 50? ;o)

https://www.youtube.com/watch?v=5LjGgWro658