Jag är förmodligen Sveriges sämste bloggare, åtminstone om jag får tro förläggaren.
Får man tro alla bloggprofeter så ska en blogg uppdateras ofta, helst flera gånger om dagen.
Och får jag tro de få bloggar jag då och då tittar på, spelar innehållet mindre roll.
Sedan internet slog igenom har jag alltid haft lika svårt att förstå att så många människor har ett våldsamt behov av att dela med sig av sina privata göranden, minut för minut. På Facebook, Twitter och i bloggar läser jag ofattbart viktiga meddelanden som ”Är typ så jävla trött på tvättstugan, bree”, ”Sitter på 54:ans buss”, ”Sjukhusmaten suger fett” och ”Snart dax för fika hemma hos mamsen”.
Tack för informationen. Eller – inte.
Författarbloggarna skiljer sig vitt från varandra. En del behandlar enbart skrivandets vedermödor, andra förvandlas snabbt till en orgie i vardagslivet.
Och tydligen till vissas stora förtjusning. En förläggare jag har stor respekt för säger, på fullt allvar:
”Jag älskar det där! Jag vill veta vad mina favoritförfattare gör på dagarna!”
Vad de gör när de inte skriver alltså. Vilket normalt sett innebär tvätt, städning, matlagning, hämtning av barn, trängsel på bussen eller i bilkön, tv-tittande och allt annat jättespännande.
Nåväl, var och en blir lycklig av sitt. Dessvärre kan jag dock alltsom oftast inte sälla mig till mängden av bloggare som gör sina läsare lyckliga genom att rapportera varje liten detalj i livet.
Men okej – för att göra förläggaren lycklig:
Var ute och handlade i dag. Avskyr att handla. Satt i kö på apotekets receptavdelning. Stod i kö i kassan i två andra butiker. Noterade ett beteende. Kunder (8 kvinnor, 2 män) som hade ett förbannat stort behov av att, med växande kö bakom sig, babbla med apotekaren/kassabiträdet. Berätta om sitt liv, Bonde Söker Fru, sina svårigheter, sjukdomar i allmänhet, sin frus storlek, sin mans preferenser, rabattkuponger, utslag i ansiktet, Löfvéns framträdanden, barnbarnens glädje, trassel med bilen, chokladkartonger, sjukdomar-som-vi-andra-inte-vill-veta-något-om, och så vidare i oändlighet.
Min konlusion som legitimerad gubbjävel:
Det är julhandel. Folk är stressade. De flesta har inte eoner av tid att offra på köer.
Alltså: Håll käft, betala och gå, okej?
Blev du glad nu, förläggaren? :o)
Tack för ett gott skratt – hög igenkänningsfaktor!
Oavsett förläggarens reaktion,var vi tydligen åtminstone två som gladdes åt bekräftelsen av de egna upplevelserna,samtidigt som jag personligen uppskattar att redaktör Öhrlund är sparsam i sin kommunikation med omvärlden via detta medium,inte minst med tanke på vilka alltför personliga,för att inte säga intima detaljbeskrivningar man emellanåt kan drabbas av…….”We are not amused…!” för att citera salig dronningen…
Halte-Fan
Icke blott legitimerad utan även ondsint,grinig och politiskt inkorrekt gubbjävel
Hej, Dag!
Även jag log igenkännande när jag läste Ditt inlägg härovan. Är mestadels måttligt intresserad av mina medmänniskors frukostmat, sophämtning och problem med bussar som är fyra minuter sena. I alla fall om den skrivande inte ingår i min bekantskapskrets. Då kan jag engagera mig i snart sagt vad som helst.
Om köer tycker jag inte. Bilköer, telefonköer, köer på ICA, IKEA, apoteket … USCH!
Men jag har börjat jobba på det. Har börjat utöva mindfulness i kösituationer. För vad är problemet – egentligen? Jo, att jag tycker att jag egentligen borde befinna mig någon annanstans. Men nu gör jag ju inte det. Varför då inte försöka ”vara i stunden”. Gilla läget.
För det enda jag kan göra åt det hela är ju att säga åt den som står därframme och svamlar med kassören att ”hålla käften, betala och gå” (för att citera en känd författare). Med påföljd att den personen blir arg på mig eller – i värsta fall – ledsen. Hen är kanske glad över något och vill bara dela med sig av detta till någon. Någon – vem som helst. Eftersom det inte finns någon därhemma som kan eller vill lyssna. Eller eftersom det inte finns någon därhemma punkt.
Så jag håller hellre käften och väntar på min tur. För den kommer förr eller senare, det vet jag ju. Och det är nog inte bara MIN tid som är dyrbar …
Simone, I see your point och du har säkert till stora delar rätt. Men nu har jag väntat och hållit käft i 45 år eller så, och nu har jag bråttom. Väldigt bråttom… :o)
Jag har full förståelse och respekt för att man kan ha bråttom, vi lever ju i ett ”bråttomsamhälle”, som premierar det som går fort framför det som blir noga gjort. (Med detta vill jag inte ha sagt att det inte finns de som kan jobba både fort och noga.)
Men vi måste inse att livet ser olika ut, såväl människor emellan som för en och samma individ under olika perioder i livet. Även detta är värt att respektera.
Själv jobbade jag t.ex. i många år som postkassör, ett arbete som krävde såväl stresstålighet som flexibilitet. Alltså har jag även befunnit mig ”på andra sidan kön”. Därifrån har jag vid oräkneliga tillfällen sett kunder, som kanske offrat lunchrasten för att betala någon försenad räkning, och som mentalt frustande och stampande av otålighet sett ut att vilja bita den infantilt babblande bromskloss som redan alltför länge lagt beslag på kassören.
Men samtidigt som jag i ögonvrån konstaterade detta, såg jag rakt in i ögonen på en (ofta äldre) person, som utstrålade glädje över att, kanske en enda gång den dagen, få möjlighet att prata några ord med en annan människa. Eller som av någon anledning inte mådde riktigt bra och bara behövde få SÄGA det. Så jag försökte lyssna – och svara – på riktigt, medan jag utförde deras ärende. Och kanske nån halv minut extra ibland. Nu var det ju inte det jag hade betalt för, så det gav varken lönepåslag eller cred hos arbetsledningen, bara en känsla av att ”göra lite skillnad” för någon. (Var jag patetisk nu?)
Därefter fick jag allt som oftast agera verbal slagpåse åt en stressad medmänniska som – i likhet med många andra – tyckte sig ha rätt att låta sin egen frustration och sitt låga blodsocker (till följd av överhoppad lunch) gå ut över en person i ett serviceyrke. Och eftersom kunden som bekant alltid har rätt, fick hen obehindrat ösa ur sig sin bittra galla, oftast besvarad med en ursäkt från min sida. Lite får man tåla.
Fast ibland gick man hem och grät.
Idag är jag en av de där konstiga typerna som inte TÅL stress. Gick in i väggen för några år sedan och har sedan dess blivit tvungen att stryka ord och uttryck som ”bråttom” och ”skynda på” ur min vokabulär. Så kan det gå, när inte bromsen är på.
Men inget ont, som inte har något gott med sig. För även om min stresströskel har sjunkit under markytan, har något annat stigit för varje år som gått.
Nämligen min toleransnivå … 😉
Jag brukar anamma ordspråket ”Väntetid är vilotid”. Det känns alltid mycket lättare att tex köa då. 😉 Bra idé med att utöva mindfullness.
Jag brukar inte lägga någon tid på att ”störa mig på vad folk gör eller inte gör”. Det är deras val och inte mitt.
Tänk alla som stör sig på vintern !! Det fattar jag inte alls… det är väl bara att flytta då! I Sverige kommer vintern varje år, det är i alla fall något man kan vara helt säker på. 🙂
”Väntetid är vilotid.” Tack för det, Jenny. Ska lägga uttrycket på minnet och plocka fram den tanken nästa gång jag hamnar längst bak i någon ”milslång” kö. Så hiiimla bra! 🙂
Beträffande det där med vintern så håller jag med Dig – och inte. För jag undrar ibland över hur folk kan hålla på och gnälla över vintern, i ordalag som gör att man undrar om de tror att den är ett orimligt orättvist straff som har drabbat just dem.
Men jag vet ju också att det finns många som har all anledning att inte gilla den svenska vintern, exempelvis de som har svårt att gå och därmed inte vågar sig ut när det är halt och moddigt, eller de (läs: vi) som har ledvärk, som förvärras under den kalla årstiden.
Men jag skulle aldrig kunna tänka mig att flytta från Sverige. Jag ÄLSKAR nämligen vår natur och en massa annat som finns i vårt lilla land, däribland mina barn och barnbarn, min lilla mamma och mina go’a vänner. Och jag har tyvärr inte råd att köpa en lägenhet på Gran Canaria och bo där halva året. Så det är bara att bita ihop om kylan, så att säga.
Men visst händer det att det slipper ut något litet gnäll genom mungipan … 😉
Hej Simone!
(Du har namnsdag på min födelsedag! 😉 ).
Ja, visst är ordspråket bra, det har hjälpt mig mycket. 😀
Betf att gnälla över vintern. Ja, jag håller med dig. Självklart finns det många som har problem med vintern. Men det är en helt annan sak. (jag har också värk av kylan). Jag riktar mig till alla som bara gnäller rent allmänt på snön. Alla som inte behöver gnälla över den. Jag tycker också att det är jobbigt att tex köra när det är moddigt och värken är inte kul. (har köpt ett underställ och strumpor i merino ull, ett hett tips till dig att göra det samma, det håller mig varm och hyffsat smärtfri. Det kliar inte). Det jag vill säga är att jag tror att vi tänker likadant och om man älskar sverige, så måste man klä sig rätt på vintern för att kunna acceptera den. Och framförallt njuta av den gnistrande snön! Det är sååå vackert! (om man inte vill flytta menar jag). 😉
Trevligt, Jenny!
Synd att Du inte heter Erika, då hade vi kunnat simultanfira den dan också. 😉
Och ja, vi tycks vara överens om en hel del, däribland att vintern i sina bästa dagar är väldigt vacker och njutbar – och att gnäll rent allmänt sett är en synnerligen överskattad terapiform … 🙂
Tack för tipset om merinoullen, det ska följas upp. Ha en fin jul och en skön vinter!
Kram, Simone
Hej!
Hittade tyvärr ingen mailadress till dig, men jag skulle vilja tacka för din artikel i senaste Skriva. * Skriv innan det är för sent *. Jag skrev ett långt brev sommaren 2005 till min barndomsvän, berättade hur mycket hon betytt för mig och hur mycket jag saknade vår vänskap (vi flyttade till olika delar i Sverige). Jag hann få ett svar, ett glatt svar om hur hon skulle fira sin jul i thailand, hur mycket hon längtade dit och hur mycket jag betytt för henne. Hon var en av dem som dog där i vågen.
Den frågan jag hela tiden ställer mig nu är av annan karaktär. Men den blev så tydlig av din artikel. Det är så att jag äntligen uppfyllt min dröm med att skriva en roman. (skriver nu på uppföljaren). Min dröm om att mina nära och kära ska få läsa den först i tryckt form. Mina föräldrar 65 och 70 år frågar ofta om när de ska få läsa det jag skrivit. Jag svarar alltid. ”När den släpps”.
Samtidigt vet jag att den kanske aldrig blir utgiven och de blir inte yngre. Hur ska jag göra? Tanken har slagit mig flera gånger, att de kanske hinner dö innan jag ”upptäcks”. Vad är ditt råd? Känns lite som att ge dem den färdiga boken är en del av drömmen.
Hoppas du har tid och lust att svara på detta, antingen via bloggen här eller direkt till min mailadress.
Må gott! Jenny
Hej Jenny och tack för dina kommentarer!
När det gäller din bok finns det som jag ser det tre möjligheter:
1) Du ställer dig i debutantkönm och skickar ditt manus till en rad förlag i hopp om att få det utgivet. Förlagen får in 10 000 debutantmanus per år och våren 2013 ges det ut 59 av dessa. Du har alltså knappt 6 promilles chans att komma igenom nålsögat.
2) Du trycker upp boken i ett begränsat antal exemplar på ett ”print-on-demand”-tryckeri. Varje exemplar blir ganska dyrt, men det kanske det kan vara värt, om du vill att nära och kära ska få läsa?
3) Du ger ut boken i större upplaga, själv. Detta kan du antingen göra genom att göra precis allt själv, vilket är ett enormt arbete – eller genom att vända dig till något av alla de företag som hjälper dig med egenutgivning. Dessa har under senare år växt upp som svampar och det är svårt att veta om alla är seriösa och håller vad de lovar. Om du är intresserad av den här typen av utgivning föreslår jag att du kontaktar exempelvis HOI förlag, http://www.hoi.se
Lycka till!
Hej igen!
Tack för ditt svar! Roligt att du nämner Hoi förlag. Läste även om dem i Skriva, att de ska satsa hårt på E-Noveller. Morgonen efter jag läst det, filade jag lite extra på en novell som låg och dammade (kan någonting ligga och damma i datorn 😉 ). Så skickade jag in den.
Har även läst om deras lektörshjälp som är förhållandevis billig om man jämför med privata lektörer. I alla fall dem jag varit i kontakt med.
Jag står redan i debutantkön, skickade in till ett 10-tal och har nu bara två kvar att vänta svar ifrån. Har förstått att nålen är så liten att ögat knappt finns. Var tog alla stoppnålar vägen?
Men tänk ändå vad härligt att det är så många som älskar att skriva. Min blogg handlar om mitt skrivande (och lite annat trams) och jag har nästan bara skrivande vänner på den. Du ska veta att din senaste bok i skrivandets konst diskuteras flitigt och det är bara positiva saker som sägs. Den står med på min önskelista! 😉
Jag kanske är naiv, men jag tänker så här: Om jag är född att skriva – så är jag också född att bli utgiven. Varför har jag annars fått den talangen? Eller hur, visst måste det höra ihop! 😀
Må gott ! J.