Snön knarrade, allt var kyligt vackert.

Men när Tomten ringde lät han deprimerad. 

Vi bestämde oss för att träffas och prata.

Det är sådant vänner är till för.

Tomten och jag har varit goda vänner i drygt 50 år.

Han är en varmhjärtad, trevlig, andlig man. Som många andra har han familj och avbetalningar, bor i radhus och går på a-kassa ibland.

På restaurangen där vi beställt träff satte vi oss i ett bås med levande ljus. Han la han en bibel på bordet och jag tittade frågande på honom.

”Jag har faktiskt alltid den med mig. Stundom söker jag upp några kloka ord som hjälper mig att orka vidare.”

Vi beställde mat.

”Tänk på dem som inte får något att äta i jul”, sa jag.

Tomten nickade. ”Det är det jag menar. Folk glömmer det stora och viktiga. Värmen, gemenskapen och kärleken mellan människor. Allt tycks handla om teknik och karriärstress.”

”Hur är det på ditt jobb, då?” undrade jag.

”Inget vidare”, sa han tyst.”Jag knäcker mig på att kånka på läptåpps, ajjpädds spelkonsoler och platt-tv.”

Efter elva månaders arbetslöshet fick han stressa hårt före jul och hann inte med i alla fall. Dålig lön och usla arbetstider hörde till vardagen.

”Släden är livsfarlig”, suckade han. ”Den har varken ABS, gps eller värmestol. Men det finns inte pengar till en minibuss, säger chefen. Transport skulle aldrig godkänna att andra gubbar körde på mina villkor, med överlass och allt!

Han såg bedrövad ut:

”Förr kunde vi planera ordentligt. Men sen blev alla uppsagda och bara vi tomtar fick söka om våra tjänster. Nu får jag ALU-praktikanter och FAS 3-människor som nissar. Alla ska läras upp men de struntar i vilket, eftersom de ändå får foten om en månad.”

Förr hade landet varit uppdelat i distrikt, som servades av ett gäng tomtar under en chefstomte. Men sen hälften fick sparken, växte distrikten till orimliga proportioner.

”Hur ska jag hinna från Jönköping till Östersund på en kväll? Det räcker med att en liten parvel vill att jag ska leka med honom en stund för att schemat ska spricka. Förra året var det några i Gävle som inte fick sina klappar förrän i januari. Den utdelningen fick jag inte ens betalt för.”

Jag betraktade min vän. Han såg verkligen sliten ut.

”Man börjar ju bli till åren och nu känns det som om ingen riktigt vill ha en ens under högsäsong! Jag riskerar att bryta ryggen av mig när jag halkar uppför villagångar som ingen skottat, bara för att se ungarna klistrade framför en dator. Tomten kommer, säger föräldrarna. Vem bryr sig? säger ungarna och surfar på nätet istället. Var tog gemenskapen vägen, diskussionerna, familjelivet?”

”Trist”, sa jag.

”Jag menar det. I dag börjar ungarna gråta om de får förra generationens ajjfån med bara sexton gigs minne i julklapp. De kanske borde tänka lite på de större frågorna istället. På dem som är utsatta, de som inte får något alls.”

”Hur är det med Majsan, då?” frågade jag.

”Vi hade en kris för ett tag sen, men den är över nu. Fast hon tycker att jag kunde skaffa ett bättre jobb.”

Jag undrade vad han skulle vilja göra istället?

”Tja”, sa han. ”Jag tycker ju om att jobba med människor. Något viktigare än att hjälpa andra finns ju inte. Läs Lukas 10 så förstår du vad jag menar, det är ju rena poesin.”

Tomten reciterade med mjuk röst:

”Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom.”

Han fortsatte:

”Men jag är nog för sliten för ett jobb i vården. Kanske någon form av terapeutiskt arbete. Hjälpa folk att glömma stress och materialism, hitta sig själva och varandra igen. Allt det där som verkligen är viktigt.”

När vi kom ut från restaurangen stod släden snett parkerad halvvägs upp på trottoaren. Renarna stod där och tittade och tuggade på något.

Vi sa hej och kramade om varandra. Det var en imponerande syn när han snedstartade uppåt och for över himlen mot sin förort.

I nattens kyla och med vita moln från andedräkten vandrade jag hem över knarrande snö medan stora flingor sakta fuktade mitt hår.

Hemma, i värmen och gemenskapen skänkte jag en tanke till alla ensamma, slog upp ett glas vin och läste Efraim:

”Var … goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er.”

Tänkvärt. Lika viktigt i dag som för två tusen år sedan.

Eller viktigare.