Hemresa från Göteborg, X 2000, 1:a klass. Nästan alltid lika spännande att höra hur oförsiktiga affärsmän är i sina högljudda mobilsamtal och se hur lika oförsiktiga de är med sina konfidentiella dokument när de lämnar sina datorer öppna för att gå på toaletten eller – ännu värre – till Bistron för att ta ett par öl. Här kan en konkurrent på några sekunder tillskaffa sig information värd miljoner.

En säkerhetskonsult hade fått blodstörtning!

Nu: Mannen och kvinnan på andra sidan gången arbetar uppenbarligen på varsitt statligt verk.

De pratar säkerhetsfrågor. Eller rättare sagt, han pratar så mycket att hon tvingas lyssna.

Han inleder med alla spännande studiebesök han varit på den senaste tiden. Han och hans arbetskamrater har hälsat på i ett proffskök där de fått laga mat tillsammans med en gourmetkock. De har besökt ett medicinföretag där någon hållit föredrag om beteenden. Och så har de haft kick-off.

Och fått input. Viktigt som fan. Exakt vad inputen från matlagningen betyder för säkerheten i ett statligt verk tycks svårare att definiera, varför han snabbt byter ämne.

Så pratar han oavbrutet i två timmar om analyser, olika rapporteringssystem och vikten av dessa, att det vore bättre om datorer tog över ansvaret från människor att tänka i trafiken, om hur man på hans verk redan vänt trender dramatiskt (här framgår inte vilka eller hur), om hur en ökning från 600 till 700 olyckor bara får anses som marginell (i min värld är en nästan sjuttonprocentig ökning allt annat än marginell, framförallt om den innebär att människor skadas eller dör). Han pratar om hur någon uppfunnit säkerhetssamtal och hur man borde använda sig mer av tendensdefiniering. Därefter kommer ytterligare en lång utläggning om studiebesöket i kockköket och om hur man blandar matlagning med säkerhetsanalyser.

Redan vid det laget börjar min hjärna ge upp.

Han fortsätter dela ut en bukett av svårförståeliga begrepp så att till och med kvinnan bredvid – som uppenbarligen arbetar med säkerhet i ett annat statligt verk – börjar se bekymrad ut.

Jag uppfattar mig som närmast normalbegåvad men efter en timme inser jag att jag inte förstår ett dugg av vad karln säger.

Mannen, klädd i blå skjorta, grå kostym och med en blåtandspropp i örat, skiftar plötsligt kurs, ringer ett samtal och börjar högljutt debattera den orienteringstävling han nyligen deltagit i. Det framgår inte om tävlingen varit en del av statens säkerhetstänkande eller ej, och jag är inte säker på att jag vill veta.

Jag söker tröst i Bistron, hittar en halv flaska vitt vin och återvänder till min plats. Säkerhetskvinnan har somnat, förmodligen av ren utmattning, och mannen bläddrar förstrött i en kvällstidning.

Jag lutar mig tillbaka, tänker på snacket om Den Inre Resan som SJ nämner i sin reklam.

I det här fallet har den inre resan bestått av att inte förstå många ord av de sagda.

Lite jobbigt, inte minst om man är författare.

Men jag somnar i trygghet om att mina skattepengar går till rätt ändamål.

För vem skulle inte vilja laga mat tillsammans med en gourmetkock?

I rent säkerhetssyfte, menar jag …