Jag hälsar på hos Jonas i antikvariatet. Han har tänt ett ljus, lutar sig tillbaka och slappnar av efter förmiddagens slit i en dammig lägenhet där lukten av instängdhet, ensamhet, sorg och död ligger tung.
Ännu en dödsborepresentant har ringt. Farfar hade ju 15 000 böcker. Nu är farfar död och om Jonas ville komma och … tömma? Det kan ju faktiskt finnas ett par kronor att hämta, tänker barnen.
Det vill Jonas. Business is business. Han kommer att sortera ut kanske 300 av de 15 000 böckerna och slänga resten i en container.
Jonas frågar alltid vad den gamle dog av. Skrämmande ofta visar det sig att farfar har kastat sig ut från fönstret på tredje våningen.
Vi pratar sällan om självmord, i ett av de ”bästa” länderna i världen. I Sverige är självmord den vanligaste dödsorsaken i åldrarna 15 – 44 år, trots allt snack om cancer och hjärt- och kärlsjukdomar. 2008 tog 1 516 människor livet av sig.
Varje dag bestämmer sig fyra människor för att de inte orkar leva vidare, i Landet Som Vill Vara Bäst.
Vår duktigaste självmordsforskare, professorn i psykiatri och suicidologi Danuta Wasserman – tillika chef för chef för NASP vid Karolinska Institutet, Sveriges första nationella centrum för suicidforskning och prevention – pratar alltför ofta för döva öron när hon framför kloka synpunkter på förebyggande åtgärder. Även om vi skjuter all empati åt sidan, är det nämligen så att varje självmord kostar samhället ohyggliga pengar – enligt Räddningsverkets rapport 18,6 miljoner kronor.
Varje dag förlorar samhället alltså 77 miljoner kronor av dina skattepengar på att människor tar livet av sig!
Bland andra – farfar.
Om vi sällan pratar om självmord så pratar vi aldrig om att våra åldringar tar livet av sig. Tabu upphöjt till åtta.
Men plötsligt – på tv häromkvällen. Skrämmande siffror lyfts fram. Ensamma åldringar, för övrigt friska, stirrar i väggen i lägenheten tills de inte står ut längre. Vännerna är borta eller döda, barnen och barnbarnen struntar i dem, orken att söka nya kontakter finns inte kvar. Bäst att avsluta eländet själv.
En skamfläck i Mellanmjölkslandet.
En kommun lyfts fram som föregångare för att de sociala myndigheterna gör hembesök hos alla ensamma åldringar. Bra, förstås.
Samtidigt dryftas ett orealistiskt förslag – att alla vårdcentraler ska fråga alla åldriga patienter om de funderar på att ta livet av sig! I ett vårdsystem där läkaren har elva minuter per patient blir det kanske lite stressigt att diskutera självmordstankar. Dessutom kunde frågan möjligen ställas med lite mjukare ord:
”Hur har du det nu för tiden, Elsa? Har du några vänner? Känner du dig ensam? Är det något du saknar?”
Men det hinns inte heller med på elva minuter.
Så kommer höjdpunkten i tv. En kvinna vars far tagit livet av sig intervjuas som något slags expert. Hon ifrågasätter var de sociala myndigheterna fanns när hennes pappa dog. Jag ifrågasätter var hon själv fanns, när pappa stirrade in i väggen och började planera sitt självmord!
Det är förståeligt att våra mammor och pappor tar livet av sig för att de inte orkar med smärtorna, ensamheten, bitterheten, bristen på glädje och samvaro med andra. Men det är tamejfan inte okej att vi lastar de sociala myndigheterna för att vi själva inte orkade åka hem till mamma eller pappa, eller lyfta luren och fråga hur de mådde.
Jag har full förståelse för att en 86-årig mamma och mormor inte orkar och klarar att skaffa en iPad, logga in och skapa ett ”nätverk” på nätet. Utan att hon ibland bara vill hålla någon i handen. Prata. Som förr.
Jag förstår också att ansvar, bland oss som har en äldre släkting, har blivit omodernt. Kan någon tala om ungefär när det skedde?
Det är lysande om de hårt pressade socialarbetarna kan och orkar bekymra sig om de ensamma åldringar som inte har några barn eller barnbarn kvar. Men när det gäller vår mamma och mormor, pappa och farfar, har vi ohyggligt mycket att lära av de invandrare som vi svär så mycket över i andra fall.
Ta hand om familjen. En dag är det din tur. Och då är din före detta karriär värd lika mycket som en röst på Juholt är just i dag. Okej?
Oerhört bra skrivet, Dag! De där undantagsstugorna kanske inte var så dumma, trots allt. Svärmor i närheten, men inte i knäet. Så orkade man ta hand om de gamla och de gamla kunde hjälpa till med de små, utan att alla gick varandra på nerverna. För jag har all förståelse för att man inte kan ha svärfar inneboende när man bara har en liten trea på 70 kvadrat i Hallonbergen. Men att ha dem på särskilt anpassade hem är ganska hjärtlöst. Mina föräldrar finns inte kvar, men när Klas föräldrar behöver är jag fullt beredd att ta emot dem.
Vet du VAD det är som kostar så mycket pengar vid självmord? Utredningar förstår jag, men många måste väl vara ganska lätta att konstatera, och då inte bli så dyra?
Tack, Marianne! En del av alla de miljoner ett självmord kostar är förlorad arbetsinsats, sjukskrivningar och terapi (anhöriga) etc. Det finns naturligtvis massor av dolda kostnader vi inte ser och omedelbart förstår, men jag har ingen anledning att tro att Räddningsverket vill redovisa för stora siffror, snarare tvärtom…
Du antydde men skrev inte i klartspråk att många av dagens pappor och farfäder inte fanns där när barnen behövde dem.
Men jag håller med dig om att precis på samma sätt som man investerar pengar inför regniga dagar borde man investera känslor inför mörka tider. Med lite tur får man ett bra utfall när sådana dagar kommer!
Jag vet inte om jag antydde det där med pappor och barn. Men oavsett vilket – jag håller med dig!
I had exactly the same reaction as you, Dag, when I saw that woman on the news talking about her father. She looked to me as if she was pretty darned depressed herself! The idea that ”samhället” is always expected to solve all of Sweden’s problems has baffled me since I moved here nearly 25 years ago. The elderly don’t want to ”burden” their relatives by being a part of their lives and many people seem to think it’s perfectly fine to leave that care up to Big Brother. It’s the same thing with children whom we toss into daycare without a thought, IMO. Work, work, work to pay your taxes and don’t bother with evolving as a human being where you are actually required to think of someone other than yourself!
Angela, you just stole my thoughts and words and – you are very welcome! :o)
Ett av Dina bästa bloggar, Dag (alla är faktiskt bra….). Skrämmande fakta blottas här i debatten om åldringsvärden. Håller med Dig att vi har ett helt nytt samhälle. Kommer ihåg min morfar och mormor och hur min mamma tog hand om sina gamla föräldrar. Det var inte fråga om att sitta och ”stirra i väggen” på den tiden.
Fyllde 80 i den här månaden (14 nov) och har börjat tänka på ”utförsbacken” faktiskt. Tänk om det värsta händer, och när. Vad gör jag då? Ensam i Spanien….Törs inte tänka tanken ens.
Solhälsningar
Iwan
Tack Iwan. Ja – ensamheten är kanske det mest skrämmande av allt…
– Har du funderat på att ta livet av dig’? Den frågan kan väcka tanken på att göra det! Den kan också väcka tanken på att be om hjälp för att avsluta livet smärtfritt. OM personal instrueras att ställa frågan, vilka instruktioner ges då för att hantera reaktionerna?
Det var en tanke för dem som vill styra vården. Nu en tanke för massmedia. De behöver tänka över den här frågan:
– Var gång någon anhörig påtalar brister i vården av någon förälder, styrs den som påtalar av dåligt samvete över att själv försummat den gamle först och länge? Den frågan bör rimligen vara en varningsklocka innan man intervjuar anhöriga och man spelar ut dem.
Håller till fullo med!
Ensamheten kommer snabbt.
När min hustru dog kom 250 personer till brgravningen. Familj, vänner arbetskamrater.
Ett år senare ringde en av dem!
Det där är tyvärr långt ifrån ovanligt. I det akuta skedet finns ”vännerna”, sedan försvinner de, en efter en…
Viktiga tankar du sätter på pränt här och du sätter också fingret på en sak som jag tror är en stor sjuka i vårt samhälle idag och den sjukdomen heter ansvarslöshet. Vi har ett ansvar själva för våra föräldrar, vänner och släktingar.
Jag minns när min mor blev riktigt sjuk och vilket jag inte visste var första dagen av hennes två sista veckor i livet. Hon behövde hjälp och stöd på sjukhuset och jag var där. Mor skämdes för hon var till besvär, för att jag var tvungen att ta ledigt från jobbet för att hon inte klarade sig själv. Mitt svar var enkelt..”när jag var liten och inte klarade mig, då var DU där och hjälpte mig.. Nu är det dags för mig att ge tillbaks lite av detta”. Det kostar så lite, men ack så viktigt. Tack och lov, jag var en väldigt närvarande dotter sista åren. Då vi satt i timmar och hon berättade historier om sin uppväxt om allt hon varit med om.. Timmar, som jag idag, är så evigt tacksam för att jag spenderade i hennes sällskap. De barn som inte orkar, inte har tid att ge sina åldrande föräldrar detta tycker jag nästan synd om för dom går miste om så mycket.
Agnetha, det du skriver är så bra och klokt (och borde vara en självklarhet) att det inte behöver kommenteras. Tack.
Hej!
Du skriver så otroligt bra, jag blir på dåligt humör när böckerna av dig/ er håller på ta slut sista sidorna vill jag helst inte läsa förrän jag köpt ny bok.
I helgen blir det ” Grannen”
Vi bär samma efternamn,,trevligt! släkt hoppas jag på . jag vill i allafall tro det för att bättre författare finns inte, kloka tankar om åldringar.
Ja vi har ett nytt Sverige, jag tycker vi ska kapitulera och göra om allt,,
Använda alla våra tillsammans resurser.
God Jul och Gott nytt skrivar år önskar
Lilimarie
Lilimarie, jag bugar ödmjukt inför berömet, hoppas att också du får ett riktigt fint år 2012. Jag kommer med en egen deckare i vår och i höst kommer det förhoppningsvis en ny Buthler-Öhrlund! :o)