Jahaja. Juholt klarade sig. Inte helt oväntat. Han hade ju ”begått ett misstag”.

I ett privat företag hade ”misstaget” sannolikt lett till att han fått tjugo minuter på sig att pallra sig ut genom dörren.

Utan avgångsvederlag.

Men vi svenskar är förstående. Vi låter en man – som sagt att han vill leda landet – begå misstag på vår bekostnad, och sitta kvar.

Vi är dåliga på att städa.

Veckan efter var det någon allianspolitiker, med 55 000 i månadslön, som hade begått ett ”misstag” och sedan kom den unga, lovande, kvinnliga socialdemokraten som hade snattat för 160 kronor i en bokhandel!

Snatteri. 160 kronor. Hjälp! Vi pratar om någon som utgett sig för att ha intelligens nog för att sträva efter en topplats i Sveriges näst största parti.

Dumhet är inte olagligt, men farligt. Inte minst i trafiken och politiken. Alltså bryr jag mig inte om ifall den dumme kör Toyota eller Volvo, inte heller om den dumma är moderat eller sosse. Bort ska de, ty farliga för oss är de.

Men vi svenskar är dåliga på att städa.

Jag tänker på mina favoriter, de franska bönderna. De som kopplar släpet efter traktorn, lastar det med gödsel, sakta puttrar till Paris och lossar 40 ton stinkande koskit på trappan till regeringsbyggnaden när politikerna gjort något som inte passar.

De flesta människor förstår smärta. Men nu får man ju inte slå folk. Det franska alternativet är alltså att de flesta förstår stanken från gödsel.

En taktik som funkar.

Carema låter en ensam farbror – någons pappa, kanske någons farfar – dö ensam i en rullstol framför tv:n i dagrummet. Billigare så, än att hyra någon som håller honom i handen när dödsångesten sätter in. De Caremapatienter som har oturen att överleva får istället uppleva förnedring i kilotunga, nerkissade blöjor. Här har du ditt liv, moster Elsa. Vi älskar dig – på distans – men Carema tycker att du kan bada i piss. Hoppas att någon skjuter mig innan jag blir en Caremapizza.

Vi låter Caremas vd uttala sig i tv, sedan är det mesta förlåtet och glömt. Sverige 2011. Vara stolt?

Här handlar det förstås inte bara om dumhet, utan om girighetens fulaste ansiktsuttryck. Och om vår egen sanslösa flathet, jag inte bättre än någon annan.

Jag skäms.

Jag tänker Chile, Bolivia, Peru. Bortsett från att folk där tar hand om sina mammor och pappor efter bästa förmåga istället för att parkera dem i Carema-lador, har de nog aningen mindre tolerans mot den här typen av missbruk. Något säger mig att om en motsvarande skandal utspelat sig i Chile, hade tusentals människor samlats utanför Caremas huvudkontor. Folk hade tagit ledigt från sina fattiga jobb för att kräva vd:ns huvud på ett fat och inte gett upp förrän någon form av rättvisa skipats.

Men det har vi varken tid eller ork med här. Vi ska ju göra karriär och förresten var det ju inte just min pappa som dog i den där rullstolen. Och så hemskt som det visas i kvällstidningarna, kan det väl ändå inte vara? Snälla. Jag har ju bråttom, måste beställa hem en matkasse till dörren.

Jag konstaterar åter att vi är dåliga på att städa. Värdelösa på att protestera. I bästa fall knyter vi handen i fickan – om det inte handlar om något noshöringsbarn på Kolmården som vi villigt samlar in hundra tusen kronor till – och låter saken bero.

Alltså. Vi har oss själva att skylla.

Om vi inte gör något, bör vi hålla käften.

Allt annat är spel.