Fler svar på fler frågor :o)

Kära gillare!

Här kommer svaren på era senaste frågor:

Daniel Ålin Vad kan du ge för råd till en person som aldrig någonsin har skrivit en bok men som provar för skoj skull. Finns det distanskurser i författarskap eller liknande?

Det finns en hel del, ja. Googla och sök, så finner du!

Mathias Arvidsson Vilka är dina favoritplagg och varför? Smiley smile

Träningsskor eller boots, svarta jeans och svart t-shirt eller skjorta från en välkänd motorcykeltillverkare. ;o)

Veronica Johansson Du är helt underbar som författare, jag kan se Silverbjälke som en SD are men som för att komma sig in i politiken gick till KD stämmer det?

Tack! Silfverbielke hade faktiskt aldrig några planer på SD. KD passade hans syften som handsken och du såg ju hur det gick. ;o)

Leif Jägerbrand  Om du kunde förändra precis vad som helst inom svensk politik, vilka är de 5 absolut viktigaste sakerna att förändra enligt dig?

Oj! Får jag bara fem? Knepigt, men jag säger nog 1) Att på olika sätt försöka ordna fler riktiga jobb 2) Bostäder åt alla, inte minst ungdomsbostäder 3) En rejäl uppryckning av skolan, på flera sätt 4) Förbättra vård och omsorg, inte minst för de äldre 5) En rejäl översyn av lagar och förordningar, som till stor del inte har hängt med samhällsutvecklingen. Skärpta straff för våldsbrott.

Till detta kommer naturligtvis det allra mest akuta – att skapa en realistisk plan för hur vi ska ta emot och behandla alla de tusentals människor som kommer hit varje dag.

Daniel Jonsson Sjöstrand Vad är din relation till Stieg Larsson? Hur ser du på det han författade och hur var som samhällsdebattör?

Jag hade ingen annan relation till Stieg än som läsare av hans böcker. Däremot var en god vän till mig en av Stiegs bästa vänner så jag har fått förmånen att se originalmanusen. Han hade en bra bokserie på gång och det var synd att han inte fick skörda det han sått. Däremot har jag inga åsikter om honom som debattör.

Yolohan Svensson Jag funderar på att i framtiden ge ut en trilogi av böcker som jag har stora ambitioner för, har du några råd till en som aldrig tidigare haft kontakt med en publicerare?

Kämpa, kämpa och ge aldrig upp! Konkurrensen i bokbranschen är sjukt hård. Varje år får förlagen in 10 000 manus från debutanter, förutom manus från alla etablerade författare. Av de 10 000 debutantmanusen ger man ut ett femtiotal. Hyr in en bra redaktör som går igenom ditt manus innan du skickar det till ett förlag. Läs noga på förlagens hemsidor vad de söker, så att du skickar din historia till rätt ställe.

Bäver Van Deer Björk Har Dan eller ni haft nån tanke på att skriva in er som tredje person nån gång? Bl a har GW Persson och T Boström gjort det i sina böcker.

Nej, det har faktiskt aldrig fallit oss in. Däremot har vi skrivit in andra människor som finns i verkligheten, bland andra den duktige kriminalteknikern Björn Rydh som också granskar våra texter.

PyretGbg Nyström Gillar ditt uttryck ”Frågor på det!” du brukar sluta inlägg med, kommer det från militärtiden? Jag undrar för jag har råkat på det uttrycket i andra svenska böcker jag läst nyligen. :O)

I mitt fall kommer det från militärtiden, ja (jag gjorde 332 stolta dagar i Flygvapnets kläder). Befälen brukade avsluta sina informationstal så.

Malin Selin-Katisko Jag har nu läst/lyssnat på din och Dans böcker om Silverbjälke. Vi är några som sen diskuterar böckerna. Min fråga är: Hur kommer man på en sådan person som psykopaten Silverbjälke och blir det fler böcker?

Psykopaterna finns mitt ibland oss och du har säkert träffat en Silfverbielke (om än inte massmördare) massor av gånger utan att veta om det.

Det kommer en ny bok – ”Motvind” – i januari.

Mikael Ahlin Kom först i kontakt med dig genom dina briljanta krönikor i Flashback och längtar efter en självbiografi. När kommer den?

Det finns något som dels är en självbiografi, dels en samling av det bästa jag har skrivit. Boken heter ”Berättaren” och presenteras så här på adLibris:

Goda svenskar lär sig redan som barn att inte förhäva sig. Å andra sidan har jag aldrig påstått att jag är någon särskilt god svensk. Så jag har ägnat mig åt att skriva i stället. Och fotografera. Vid det här laget har jag hållit på med det i jämnt 40 år. Vore jag en riktigt god svensk skulle jag säga att det inte är något särskilt med det. Men sanningen är att jag levt ett stort äventyr. Jag har skrivit tusentals reportage, tagit en miljon bilder och jobbat i trettio länder. Det jag skrivit eller fotograferat har tryckts i över 150 tidningar och tidskrifter jorden runt. Och i bokhyllan har jag över fyrtio böcker där jag medverkat. Dessutom har jag haft jävligt kul. Och nästan gått åt på kuppen. Jag har varit korrespondent i Hollywood och blivit beskjuten i Brasilien, överlevt en IRA-bomb i London, blivit förlamad, rullstolsbunden och legat på intensiven. Ett par gånger trodde jag på allvar att jag skulle dö. Allt det här finns i det jag har skrivit. Den här boken är mitt sätt att fira och be dig följa med på min resa. Tillsammans träffar vi Clint Eastwood och Jan Guillou, Yannick Tregaro och Lena Liljeroth-Adelsohn, läkare och brottslingar, präster och privatdetektiver. För att nu inte tala om Döden, Makten och Satan själv. Vi reser Sverige runt på jakt efter Gud och tittar in i världens tuffaste fängelse. Men eftersom varken jag eller du nöjer oss med sånt allmängods handlar det dessutom om hemlösa, Bill Clinton, mord, bilar, Björn Skifs, Christer Pettersson, flygkapningar, hjältar, Liberace, terrängbilar, kärlek, kalkon, flygplan, Rod Stewart, alkoholister, politik, ditt inre, kärnvapen, Rolling Stone, människojägare, mobbing, beteenden, Burt Reynolds, samlare, självmord, stridsvagnar, galningar, dödsfruktan, Roger Akelius, asadyrkan, kärnvapen, matlagning, sex, tzatziki, kultur, sprit, drömmar, operasång, tankar och världsrekord i grisfester. Och lite annat smått och gott som gör livet värt att leva. Hur det nu än gick till har de här fyrtio åren gjort mig till berättare. För att fira det vill jag bjuda på några av mina bästa berättelser. Mycket nöje. Har jag lyckats riktigt bra så får du nästan lika kul som jag själv har haft!

Och här kan du köpa boken:

http://www.adlibris.com/se/bok/berattaren-9789186775568

Anders Josefsson Varför är jag så fantastiskt snygg?!?!? Dag jag söker desperat svar.

Det är sånt som drabbar en del av oss. Försök stå ut. Prata med en terapeut, kanske? :o)

Robban Engelin Blir det någon fortsättning på Besökaren?

Ja, men utan Tristan. En ny bok om kommissarie Truut kommer 2016! :o)

Ulf Olofsson Om du fick för dig att bilda ett parti, vilka grundprinciper skulle det partiet stå för?

Respekt, i ordets yttersta bemärkelse, mot alla människor som inte gör andra illa. Total yttrande- och åsiktsfrihet i ett öppet debattklimat. Färre statliga verk och mindre byråkrati.

Christer Johansson Blir det stangda granser i eu?

Ingen aning. Kanske. Däremot anser jag att de EU-länder som inte tar sitt ansvar vid gemensamma insatser som nu flyktingmottagningen, antingen bör få böter i mångmiljardklassen eller ska uteslutas ur EU.

Maria Palm Vilka av dina böcker har varit roligast att skriva?

Oj, det är flera. ”Jordens Väktare” och ”Mord.net” toppar nog. Min självbiografi ”Berättaren” och den senaste boken om kommissarie Truut, som kommer nästa år. Silfverbielkeböckerna har förstås också varit roliga.

Henrik Gustavsson Vad är roligast:
Att skriva kriminalromaner eller jobba som reporter?

Snälla, tvinga mig inte att välja, båda är så vansinnigt roliga och spännande! Möjligen vinner författandet i slutänden eftersom jag kan vrida till historien och verkligheten som jag vill ha den.

Erik Hellgren Kommer det någon mer bok om Nic Jones (Till minne av Charlie K)?

Jag skulle väldigt gärna skriva fler böcker om Nic Jones, men just nu är det annat förlaget främst vill ha.

Jan Erving När kommer böckerna om colt och silverbielke att bli film?

Efter åtta års diskussioner med filmbolag passar jag på den frågan.

Anneli Cederholm Vad anser du om Lilla My???

Jag tycker att Kajsa Anka har en betydligt kaxigare utstrålning, faktiskt.

Tibor Bàràny Saknar du inte den-nice-memories-aktuella-tiden…?

Jag har varit lycklig och haft tur. Bortsett ifrån gångerna då jag höll på att dö eller tiden när jag låg förlamad, har jag haft det fantastiskt roligt och bra. Så det är nästan genomgående nice memories.

Stefan Ringborg Vad fotograferar du helst?

Människor och/eller action i olika former.

Michel Fuentes När kommer nästa bok om Silverbielke?

I januari 2016.

Christer Johansson Gar vi ur eu?

Sån tur kan jag inte ha… :o)

Christer Johansson Kommer lofven att avga?

Det är väl inte helt omöjligt, om han schabblar ännu mer än vad han gjort. Men jag tror inte att han gör det frivilligt.

Stefan Ekman Vilken är din bästa/sämsta egenskap?

Den där var inte lätt, minsann. Jag tror att min bästa är att jag kan skriva och fotografera. Min sämsta är kanske att jag ofta tittar på saker ur ett negativt/kritiskt perspektiv allra först.

 

Favorit i repris: Runt Gud på 80 timmar

För några år sedan åkte jag och den eminente skribenten Jerker Jansson runt i Sverige för att finna sanningen om Gud. Antikrist i hyrbil på knaggliga vägar. Läs vad vi fann och – tyck gärna:

Stockholm, måndag 06.30, Dag

Gud sätter morgonkaffet i halsen när han slår upp tidningen och läser om den nya lasermannens framfart i Malmö. En död, många skadade. Fler blir det enligt prognosen.

Djävulen har just gjort mål igen och Gud tar ut målvakten.

Senare samma dag: Min dotters konfirmationsinbjudan dimper ner i brevlådan och jag läser den med stigande förvåning.

Förr var det enkelt. Man gick och läste på kvällarna. Den som var djärv åkte istället på sommarläger men principen var densamma – undervisningen baserades på ett rättroget läsande av bibeln och en äldre präst med allvarlig uppsyn förkunnade budskapet.

Utrymmet för diskussioner och kritik var litet eller obefintligt. Nåde den som inte kunde svaret på frågorna när den heliga konfirmationsdagen var inne och finklädda föräldrar och släktingar satt bänkade i en högtidlig församling.

För vissa av dem som svarade rätt hägrade en moped, smycken eller pengar.

Över dem som inte kunde svara sänkte sig skammen.

Nu är det annorlunda.                 Den lokala församlingen erbjuder  konfirmationsundervisning med nio olika alternativ.

Under rubriken ”Finns Gud” erbjuds ett program där man på tisdagar mellan 16.00 – 18.00 träffas för ”Pröva, prata och praktisera”. Den variant min dotter markerat heter ”Multimedia”: ”Läsning där du får möjlighet att lära dig mer om att skriva, fotografera och filma.”

Det är bra att kreativitet implementeras i undervisningen, men tanken väcks ändå:

Får kyrkan inga konfirmander om man inte erbjuder en minivariant av den multimediautbildning varje gymnasium med självaktning måste ha? Vad mer krävs – popcorn och psp-spelande? Chatt med Jesus, ohejdad interaktivitet med Gud?

Är unga så ointresserade av andlighet att ingen annars orkar masa sig dit?

Min ovetenskapliga undersökning tyder på motsatsen. När jag mailar mina vänner och frågar om de tror på Gud eller ej kommer det snabbt en storm av svar från alltifrån femtonåringar till åttioåringar.

Ämnet berör starkt. De som inte tror skriver lika långa svar, som de troende.

Eller längre.

Arlanda, måndag 07.05             , Dag

Jerker hämtar mig, färden går mot Arlanda. I 80 timmar ska vi fara Sverige runt med frågor som behöver svar. Finns Gud? Vem är han? Är Gud överhuvudtaget en person? Vi ska prata med laestadianer och ortodoxa syrianer, med Jehovas vittnen och med den stridbare Dag Sandahl, präst i Löttorps församling på Öland

Medan SK 1004 lyfter oss en aning närmare Gud från Arlanda mot Norrland, drar jag på mig lurarna och lyssnar på Marie Fredrikssons ”Tro”. Några rader fastnar i minnet:

Tro

Jag vill känna tro

Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro

I en vintervärld, finns det någon tro?

Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten

Känna tro igen

Att vilja men inte känna är nog så svårt

För många är det säkert just så.

För andra är valet lättare.

Färden går längs frusna vägar mot Örnäset några kilometer utanför Luleå.

Jerker tror inte på Gud, eller tror inte på att tro, menar att själva frågan om Guds existens är meningslös. Jag har pendlat mellan att kalla mig ateist och agnostiker, visat ett svagt intresse för buddhism ibland. De många törnar livet givit har stärkt min övertygelse om att ingen Gud beskyddar just mig.

Vi är tvivlare på väg, antikrist i hyrbil.

Luleå, måndag 10.46, Dag

Predikanten och före detta riksdagsmannen – två perioder för Kristdemokraterna – Erling Wälivaara möter upp utanför östlaestadianernas nya bönehus, byggt i en lokal som förr var en konsumhall. Erling, för övrigt också ordförande i Torneå-Kalix Älvdalars Stortältsförening, berättar att församlingen betalade tre miljoner kronor för lokalen, rev ut frysdiskarna och målade om. Nu är hälften av det 1 500 kvadratmeter stora huset bönelokal, resten består av matsal och samlingsplats, kök, toaletter samt förråd. Det finns sittplatser åt alla. När Erling såg att försvaret sålde ut 2 000 köksstolar la han snabbt ett bud på lika många kronor, och fick stolarna. Kyrkbänkar som skulle kostat två miljoner hittade han för 27 000.

”Laestadius visste sin mission”, säger Erling Wälivaara. ”Han ville att barn skulle få bröd på bordet och ha chans till en utbildning. Och han ansåg att spriten var det största hotet mot detta.”

Enligt Erling är det bibeltroheten som skiljer Laestadianerna från svenska kyrkan:

”Liberalteologerna säger att Bibeln innehåller Guds ord. Vi säger att den är Guds ord. Vi betraktar Gamla Testamentet som en historiebok. Nya Testamentet är symbolen för en ny era och det följer vi.”

Som så många andra religiösa grupper är Laestadianerna omgärdade av myter, bland annat att rörelsen inte skulle tillåta blommor eller gardiner och att de senare fått benämningen ”Djävulens kalsonger”. Erling skrattar igen:

”Det låter nog spännande, men inte stämmer det. Min mor älskade blommor och hade de finaste gardiner man kunde få. Bakgrunden till ryktet är att Lars Levi Laestadius tyckte att prål var onödigt, att det viktigaste var att barnen fick mat och utbildning.”

Östlaestadianernas församling i Luleå samlar i dag runt 300 medlemmar. Västgruppen är lika stor. Wälivaara menar att det på sitt sätt är lika bra att grupperna hålls var för sig:

”Vi har fullt hus på våra möten, det har säkert de också. Och det finns inte en kyrka i Luleå som skulle klara att ta emot 600 personer samtidigt.”

När Laestadianerna varje söndag håller möte leds sången av en försångare, en lukkari. Under gudstjänsten är den offentliga syndabekännelsen en viktig del. Många berättar gråtande om de synder de begått och ber om förlåtelse.

Den väckelserörelse Lars Levi Laestadius en gång startade i norr har brett ut sig ordentligt. I dag hittar man Laestadianer också i Finland, Norge, Ryssland, Ungern, Tyskland och USA.

Luleå, måndag 11.32, Dag

Erlings fru Gunnel serverar kaffe och hembakta bullar. Vi kommer in på de stora, teologiska frågeställningarna.

Som – vem är Gud?

”Enligt Bibeln är Gud en allsmäktig ande och det är vad vi tror”, säger Erling. ”Jesus är Guds son, modern är församlingen på jorden, de kristnas gemenskap. Har du ingen församling så har du inte heller någon Fader i himlen. Men det här är ofattbart stora och svåra frågor, när man ska försöka tolka texten själv. Ibland får man göra som Luther sa, lyfta på hatten och gå vidare. Som människa är det omöjligt att förstå allt. Det här är en trossak, inte en förståndssak. Kunde vi förklara allt så skulle det inte vara en trossak.”

Wälivaara menar att tron i sig är viktigare än att frammana en bild av Gud.

”Vad är viktigast för mig, dig och för människorna? Jag är intresserad av teknik och mycket annat och har jobbat politiskt, men min personliga tro är det viktigaste. Det jag gör i livet är tidsbundet men troslivet syftar mot evigheten. Att jag har fått möta Gud och Kristus är så stort att det inte kan med ord beskrivas.”

Som tvivlare söker jag någon form av exempel på att Gud ger tecken. Erling berättar:

”Jag var i Amerika på predikoresa, vilket är ansträngande för där ska man predika tre, fyra gånger per dag. Det var en nyårshelg, jag och Gunnel bodde hos en kristen familj i Portland. På kvällen sa jag till Gunnel att jag var oerhört trött. Vi hade en kort aftonbön tillsammans. Sedan började jag höra underbar musik. Varje gång jag berättar detta reser sig kroppshåren. Jag minns inte melodin och sången men den finns inom mig. På morgonen efteråt tänkte jag skriva upp noterna och orden, det var ett språk jag förstod trots att det varken var svenska eller finska. Gunnel sa att Gud hade sett att jag var så trött, och att han därför låtit mig höra det underbara. När gud ser en troende i nöd, så hjälper han.”

Möjligen. Men då återstår frågan hur Gud kan låta oskyldiga människor dö i sjukdom, krig och katastrofer. Vilken är meningen med att en femårig flicka får cancer eller att barn på Haiti svälter ihjäl?

Erling svarar:

”Kan det vara så att han vill väcka oss? Hur reagerar vi för en katastrof som den på Haiti? Vi ger pengar till Röda Korset och Rädda Barnen.”

Visst. Men det är ett ganska rått sätt att väcka människor på, eller hur?

”Jo”, säger Erling. ”Men i Bibeln står det Jag ska hemsöka fädernes missgärningar intill tredje och fjärde led.”

Hur ska vi tolka det?

”Kanske som att det människan sår, det får hon skörda”, säger Erling. ”Gud är allsmäktig men jag kan inte alltid begripa hans handlingar. Jag vet bara att han inte har något ont syfte. Han vill bara fostra oss, föra oss allt närmare honom.”

Ingen föds till Laestadian. Var människas tro är hennes ensak, även om det i Bibeln står att det är Guds vilja att alla ska tro. Till somliga kommer tron av sig självt, andra måste omvändas. Wälivaara ger ett exempel, anno dazumal:

”Min farfars farfar Frans var en riktig suput och knappast kristligt sinnad. Han var lantbrukare och sålde säd till Finland. En vinter for han tre mil till den finska sidan för att leverera. Det var kallt. Finnarna visste att Frans gillade sprit. De bjöd friskt och han blev stupfull. De satte honom i risslan och hästen hittade hem själv men Frans förfrös benen och fick kallbrand. Det fanns inga läkare och ingen sjukvård i de trakterna på den tiden. Då sa en same: Jag kan amputera. Vi super honom full och fyra man håller i honom medan jag sågar av benet med bågsåg. Medan de utförde amputationen brände de hans ben med ett hett järn för att kallbranden inte skulle sprida sig.”

Lars Levi Laestadius hade då sökt jobbet som kyrkoherde i Pajala och saken skulle avgöras genom röstning. Vid den tiden fördelades rösterna efter hur mycket mark man ägde. När Frans Vik, som efter amputationen hette Krypvik i folkmun, fick höra att det skulle röstas beslöt han att krypa de 15 kilometerna till Pajala. Väl där la han sina fyra röster vilket ledde till att Laestadius vann med två röster.

”Efter det lärde Frans känna Laestadius”, säger Erling. ”Han fick omvändelsens nåd och blev personligt troende.”

Den före detta Landshövdingen Ragnar Lassinantti skrev i sina memoarer att det hundra fjärdingsmän inte kunde åstadkomma med vapen, gjorde Laestadius med sin tunga. Genom att tala med vildar på vildars vis fick han till slut folket att inse att hor, supande och annat osunt liv var vansinnigt.

”Laestadius var en bildad, intellektuell man”, säger Erling. ”I dag skulle vi behöva någon som han, en människa som kunde tala med ungdomar om alkoholens skadeverkningar och med deras föräldrar om hur man bör vara som förebild. Det är inte vettigt att vi har tolvåringar som kryper omkring stupfulla.”

Åter till de teologiska frågorna. Vad händer den som inte tror?

”Det finns bara två vägar att gå”, säger Erling. Ta emot tron som Gud erbjuder eller säg nej tack. I det första fallet leder det till evigt liv, i det andra till evig förtappelse. Under vårt liv ser vi en oavbruten strid mellan Gud, och Lucifer som försöker fresta oss. Kyrkan har avskaffat Djävulen i sina predikningar, kanske för att de inte längre tror att hela Bibeln är Guds ord. Det gör ju vi. Å andra sidan vore det mig främmande att säga att Laestadianismen är den enda rätta vägen. I sista boken i Bibeln, sjunde kapitlet, berättas det om vad som skedde på Patmos, som då var en kal, obebyggd klippö: Därefter såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folkslag och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i händerna.”

Erling skrattar.

”Alltså var det inte bara Laestadianer som var där!”

Livet är alltså en evig strid mellan Gud och Djävulen. Men vem är då denne mytomspunne Lucifer?

”Enligt Bibeln och vår tro är ju även han från början en Guds skapelse. En fallen ängel, som utkastad från himlen kom till jorden som Lucifer.”

Så förhållandevis enkelt är det alltså för den som tror. Pratet om att ett svart hål i universum kommer att suga upp oss och att jorden kommer att gå under 2012, bekymrar varken Erling eller hans troende vänner. I dödsögonblicket kommer tiden att sluta existera för dem, i himlen kommer de att leva vidare i oändlighet efter att ha fått Guds förlåtelse.

I Paradiset finns inga digitalklockor.

Luleå, måndag 12.16, Dag

Hur kommer det sig då att tron med automatik bara kommer till vissa, medan andra förblir tvivlare?

”Gud kan inte tränga igenom med sitt budskap om människan strävar emot”, säger Erling. ”Luther säger att det finns tre mäktiga fiender – Djävulen, världen och vårt eget kött. Med världen menar han allt som vill fånga våra intressen istället för att vi ska ägna oss åt tro. Världen angriper inte tron. Men den fångar mitt intresse utan att ha ett ont syfte. Djävulen, däremot, angriper tron. Det gör också mitt eget kött innanför skjortan.”

Syndabekännelsen är en viktig del för Laestadianerna. Men hur ska man tolka budord flera tusen år efter att de skrivits, när samhällen, allmän moral och regler förändrats?

”Vem kan se en kvinna med snygga ben i kort kjol utan att påverkas?” frågar Erling. ”Gud har inte gett mig uppdraget att fördöma dig. Jag måste minnas Paulus ord – Det som sker av tro är icke synd. Allt är lovligt men allt är inte nyttigt. Jesus menar att man redan begått äktenskapsbrott i sitt hjärta, om man åtrår någon annan än sin hustru. Men människor är inte perfekta, vi kan inte uppfylla allt och vi har heller ingen rätt att döma.”

Dock är homosexualiteten, eller åtminstone utövandet av den, en styggelse inför Gud. I Tredje Mosebok står det Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med döden, blodskuld låder vid dem. Och, i Romarbrevets första kapitel: ”På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse,

”Jag tror verkligen att det finns människor som är homosexuella”, säger Erling Wälivaara. ”Det finns pyromaner också, men de får inte tutta på! Bibeln fördömer inte homosexualiteten i sig, utan att man lever ut den. Dessutom skulle jag vilja vända på den pågående diskussionen genom att säga att jag är lika mycket värd som en homosexuell, istället för tvärtom. Vi är alla lika mycket värda.”

När det gäller respekten för andra religioner är Erling försiktigt ödmjuk.

”Jag tror att vår herre vakar även över muslimer och judar. Men kristendomen är bäst för kärleken. Jesus säger: Ingen kommer till fadern utom mig.”

Luleå, måndag 18.12, Dag

Det börjar mörkna när vi parkerar utanför det som ska bli nattens boning.

Hotell Nordkalotten ligger på gammal renbetesmark i det mörka landskapet nära Kallax flygplats. Den som söker kan hitta spår av gamla samiska bosättningsplatser i området.

Som en kontrast till det religiösa inslaget i Luleå – det tycks ligga en frikyrka i vart och vartannat hörn – är hotellet skapat efter samisk mytologi. Byggnaden består av åttakantiga rum som symboliserar de åtta årstiderna i det samiska året. Timret i huset, torrfura från döda tallar, var mellan 700 – 1000 år gammalt redan när det köptes från Ryssland och Finland.

På golvet i receptionen står en död varg och en lika död björn. I en fåtölj leker en stockholmare i kostym med sin MacBook.

Flickan bakom receptionsdisken säger att hon inte tror på Gud. Däremot tror hon på något. Något man ”inte kan bestämma över”. Tydligare än så blir inte definitionen.

Utanför blåser en kall vind i den glesa barrskogen. Frosten har bitit sig fast i mossan, bildar små vita öar i det gröna. Ett svagt kvällsljus ligger över den lilla sjön, det karga landskapet signalerar lugn och hopplöshet samtidigt.

Stockholm, tisdag 13.15, Jerker

Dag plockar upp mig tidigt och vi åker till Västerås. Vårt första mål: Västerås Domkyrka. En vacker och ståtlig kyrka som andas uråldrig visdom, som berättar om Västerås djupa rötter tillbaka i historien, som hansastad, som biskopssäte och som plats för stora politiska skeenden.

Jag undrar vad det är som gör att kyrkor gör att man automatiskt talar tystare när man stiger in i dem. Jag som har besökt många synagogor, moskéer och kyrkor har nästan alltid känt samma sak under min besök. Ett slags tyst närvaro som kräver lugn, meditativ tystnad. Jag och Dag känner efter och konstaterar att det antagligen inte beror på Gud. Han verkar inte vara hemma. Antagligen handlar det om ett slags kulturell betingning. Om att vi från barnsben har fått lära sig att det är man ska respektera sådana här platser.

Ändå gör jag det jag alltid gör när jag kommer till en religiös byggnad där det finns en ljusstake där man själv får tända ett ljus. Jag tänder ett par ljus. Ett för min döde far och ett för min likaså döda mormor. Jag tror inte att de ser mig göra det, tror inte att deras själar finns kvar någonstans i det fördolda, utan det är mer en ritual som för en stund får mig att stanna till och tänka på min egen dödlighet, min egen själ. Den här gången drabbas jag av ett tungt allvar, känner att livet är dyrbart och att jag, som under det senaste året totalt vänt mitt liv i en helt ny riktning, renoverat mig själv, har gjort rätt och att både min far och min mormor skulle ha varit stolta över mig. I synnerhet min far.

Västerås, tisdag 16.35, Jerker

Närmare Gud än så kommer vi inte. Domyrkan är smärtsamt vacker, men det känns ändå befriande att lämna den. Få prata högt igen. Vi sätter oss i bilen och åker ut till Vallby, där en av stadens två syrisk-ortodoxa kyrkor ligger, S:t Koriakos. Religionen är en viktig bas för den syrianska kulturen. Syrianer brukar säga att de antagligen inte skulle ha funnits som folk idag utan sin religion.

Vi träffar fader Melek Ülger på hans kontor, medan kyrkans ungdomskör övar inför en körtävling. Vacker musik strömmar från kyrksalen som vi ännu inte har sett.

”Vi är som är troende vet hur viktig religionen är”, börjar han. ”Det är svårt att berätta för den som inte är troende. Det är som om vi hade en god maträtt framför oss som bara jag har smakat på. Om du inte har smakat är det mycket svårt för mig att berätta hur det smakar. Människor utan tro är en arm människa.”

Han ser urskuldande på oss när han inser att han just har sagt att mitt och Dags liv är meningslösa. Vi skrattar och viftar undan hans ursäkt. Det är ju inte första gången det budskapet når oss.

”Jag är ledsen, men jag känner som troende en stor mening med mitt liv. Och för en människa utan tro är allt som återstår att äta, dricka, sova.”

Den syrisk-ortodoxa kyrkan har rötter tillbaka till senbiblisk tid och de flesta syrianer tillhör kyrkan. De talar olika varianter av arameiska språk, tillhörande samma grupp av språk som den arameiska språk som Jesus talade. Fader Melek visar upp en gammal bibel på arameiska och förklarar att han kan läsa de gamla texterna.

Syrianer har utsatts för våg efter våg av folkmord, förföljelser och trakasserier. Kyrkan har fungerat som ett skydd och som ett kollektivt minne som har bevarat gamla traditioner, musik och andra kulturella fenomen. Att vara syrian är att vara syrisk-ortodox kristen.

”När jag ser någon som inte tror är det som att se en törstig människa som inte vill dricka. Det finns vatten, men du vill inte dricka.”

Jag invänder att jag faktiskt inte är törstig. Eller att jag åtminstone inte törstar efter samma vatten som han.

”Det är så att det i vår natur finns ett behov av att tro”, säger fader Melek. ”Vi söker hela tiden efter mening. Ibland kan folk säga att man inte tror, men i grunden söker alla efter något. Men det viktigaste är att du letar på rätt plats. Om det finns guld på vissa ställen och jag visar dig var det finns, men du ändå envist vill leta på andra ställen så blir det lätt så att du letar tills du blir utmattad och blir övertygad om att det inte finns något guld. Och om man letar efter Gud måste man leta där människor lever i tron.”

Han menar att Bibeln är full av berättelser som handlar om människor som hittat Gud, som lever hela sina liv lyckliga och förnöjsamma med honom. Ingen vill egentligen dö, men det är fantastiskt att kunna säga som Paulus att man gärna lämnar detta livet i vetskap om hur vackert det är i himlen. Hos Gud.

”Om du söker ska du finna, säger Gud. Och miljoner människor har funnit Gud världen över.”

Det knackar då och då på dörren. Människor söker sin präst. Det märks att fader Melek finns mitt i församlingen. Att han inte bara är där för att predika. Alla vill prata med honom och det är inte svårt att tänka sig att han kan vara ett viktigt stöd i kris för en församlingsmedlem. Han verkligen tror på sitt budskap om en kärleksfull Gud om frälsningen genom Jesus. Men vad är då denna Gud som har satt fader Melek på en sådan ansvarsfull plats som herde för tusentals människor?

”Bibeln säger att Gud visade sig i olika skepnader, som en brinnande buske för Moses till exempel, och till slut visade han sig i Jesus. Jesus kallar Gud för sin fader och visade med sina gärningar vem Gud är. Allt Jesus gjorde var samma sak som Gud gjorde i Gamla Testamentet.”

Fader Melek förvånar mig allt mer, varken hans person eller hans gudsbild är riktigt vad jag har förväntat mig. Jag hade förväntat mig en mer hårdför Gud av en ortodox präst. Den Gud jag hör beskrivas är snarare samma som mina frikyrkliga kompisar trodde på.

”Gud för mig är som en pappa. Han vill mitt bästa, genom att visa mig vägen, hur jag ska leva för att må bra. Hjälper mig att bli som Jesus. En som vill spela fotboll har en idol och vill bli som den idol. Jesus är som en idol. Jesus beskriver om två personer är tillsammans i kärlek så är han där. Så Gud är med oss. I vår kärlek.

Det är genom Bibeln som fader Melek lär känna Gud och genom att föra samtal med honom. Djävulen försöker tränga sig in och skapa tvivel, men Melek menar att han kan se skillnad på Guds röst och djävulens. Tvivlet är djävulens sätt att försöka komma mellan Gud och människan. Det var hans mål med att få de första människorna att äta från kunskapens träd. Efter tvivlet kommer smutskastningen och söndringen.

Det är fascinerande att höra människor som tror på djävulen idag. Den svenska kyrkan har ju avskaffat honom och helvetet. Men egentligen är det ju inte konstigare att tro att djävulen finns än att tro på Gud. Över huvudtaget blir jag under samtalet med fader Melek alltmer övertygad om att han är på rätt spår. Jag tror inte på det han tror på, men hans version av Gud, precis som Erling Wälivaaras, är Bibelns version. Om man ska vara troende, vara kristen, så måste man läsa Bibeln och försöka förstå vad som står där. Inte hitta på lite efter eget huvud, önsketänka fram en snäll, svart, lesbisk tant som står i himlen och kokar makaroner åt alla hungrande.

Många idag har skapar sig en motståndslös Gud. En Gud som tycker allt bra. För mig blir det ett sätt att smita. Från ansvar. Från sin egen rädsla. Från existensens grundläggande paradoxer. Jag, som inte är troende, är tvungen att omfamna meningslösheten, måste hantera tomheten. På samma sätt måste en kristen hantera att Gud inte går med på vad som helst, att Bibeln beskriver en Gud som faktiskt sätter gränser för mänskligt beteende. Som säger att utlevd homosexualitet är synd, att skilsmässor är fel och som ställer upp massor av levnadsregler.

Vi pratar vidare en stund. Om moral. Om hans kyrka. Och ber sen att få se kyrkorummet.

Ett dussintal ungdomar står på den lilla trappan som leder upp till altaret. De sjunger, ackompanjerade av en kille som spelar synt. Han har ställt in den på den arabiska skalan. Återigen känns det som i Missionskyrkan. Musiken var en viktig del i ungdomsverksamheten där, precis som här.

Väggarna i kyrkorummet är vita. Bilder ur Bibelns historia pryder taket. En stor del av materialet till kyrkan är hämtad från Mellanöstern och det känns på samma gång skumt och alldeles rimligt att stå på en plats som samtidigt är Sverige och den bibliska världen. Jag har alltid gillat ortodoxa mässor. Mystiken, musiken, symboliken. Passionen omformad till exakta rörelser. Och i den här kyrkan firar man gudstjänst på samma sätt som man har gjort sedan kyrkans barndom. Det känns helt rätt. Men kanske inte för mig. Gud? Nja. Om något så kan jag kanske ana något hos ungdomarna som sjunger. En glädje och stolthet över att tillhöra en etnisk grupp som har en stolt historia. Och kanske någonstans en kraft som de hämtar från något som inte går att fånga. Om det är Gud vet jag inte.

Tillbaka på hotellet som ligger i miljonprogramsområdet Vallby inser jag att jag är trött på Gud. Käkar middag med Dag och går sen upp på hotellrummet och spelar internetpoker. Spelar ovanligt dåligt. Blir förbannad och säger åt Gud att han borde hjälpa till. Något ska jag väl ha för att jag och Dag har givit oss ut på vår pilgrimsvandring.

Spelar ännu sämre. Får ännu sämre kort. Somnar uppgiven.

Onsdag 16.03, Jerker

Dagen efter besöket hos syrianerna i Västerås sitter vi i Dags bekväma Volvosäten på väg hem till Stockholm igen. Bilen har fortfarande lite av nybilsdoft kvar i sig. Efter två dagars intensivt umgänge med varandra och Gud är vi förhållandevis tysta. Han svänger av från Nynäshamnsvägen, upp ur mörkret i bergets djup. Jag skrattar till när jag tänker på symboliken. Södra Hammarbyhamnen är teknokratiskt stilrent och känns inte riktigt befolkat. En känsla som smittar av sig och förstärks av vårt möte med Håkan Sandström. Äldste i Jehovas Vittne.

Håkans hem är rent och stilrent, andas en slags övre, bildad medelklass som förvånar mig. Det kan bero på min egen slarvighet och på att de Jehovas vittnen jag kände som ung var industriarbetare i avsaknad av någon annan bildning än biblisk.

Jehovas vittnen avviker en hel del från traditionell kristenhet. Det finns flera viktiga skillnader och fördomarna och missförstånden är många. Till exempel menar de att endast 144 000 människor kommer att komma till himlen, resten ska återuppstå på jorden. Det är inte så att bara 144000 får evigt liv, utan paradiset skapas på jorden, de som kommer till himmelen utgör en förtrupp, en himmelsk regering som ska förbereda jorden för mänsklighetens återkomst. Människan har skapats för att leva på jorden, jorden var det ursprungliga paradiset, men sen bröt människan kontraktet med Gud. Gud har lovat att återupprätta paradiset på jorden. Detta hävdar man att Bibeln säger och att det snarare är den övriga kristenheten som har missförstått Bibelns budskap.

”Vi är väldigt bibeltrogna”, säger Håkan Sandström ”det som står där gäller. I Bibeln står det inget om en treenighet. Där står heller ingenting om själens odödlighet, tvärtom, det står att när en människa dör så dör hon. Och då håller vi oss till det. Kristenheten som den uppstod på trehundratalet under romersk era någon gång införlivade en hel del av det man kan kalla hedendom och fick ihop vad man kan kalla en statsreligion. Det finns ett antal inslag där som inte kommer från Bibeln.”

Jag blir lite förvirrad. Den ortodoxe syrianske prästen säger samma sak, laestadianerna också, att de baserar sin tro på Bibeln. Det finns bara en bibel, om än i olika översättningar. Finns det flera sätt att vara bibeltrogen på?

”Andra kyrkor har ju en kyrklig tradition som de hänvisar till. Det har inte vi. Paulus säger på ett ställe att det som gör att många uppriktiga människor går vilse är att de håller sig till sin tradition. Det är inte så vi resonerar, vi forskar oerhört mycket i Bibeln, läser i den varje dag. Grundar oss bara i Bibeln.”

Beroende på när sista tiden kommer så kommer det ju ha levt massor av folk på jorden. Kommer det inte att bli väldigt trångt om alla ska återuppväckas?

”Nej. Jag behöver inte ens citera Bibeln. Någon har räknat ut att det har levt ungefär 20 miljarder människor på jorden genom historien. Det blir rätt stor yta över till var och en. Och Gud har lovat att välsigna skördarna, så som det var tänkt från början. Ingen missväxt, ingen torka. Så maten kommer garanterat att räcka till alla.”

Jesus är inte Gud enligt Jehovas vittnen. Han är Guds son, kort och gott. Han kommer att vara kung över det tusenåriga riket, styra arbetet med att återställa det ursprungliga paradiset. Men vad som kommer att hända efter att Jesus rapporterar till Gud att arbetet är klart säger Bibeln ingenting, menar Håkan.

”Kristus uttrycker gång på gång att han inte är Gud. När han döptes så befinner han sig vid Jordan, vid vattnet. Då hörs en röst ifrån himlen, Guds röst, och samtidigt visar sig den helige ande i symbolisk form av en vit duva. Hur ska en person kunna vara på tre ställen samtidigt? Det är inte bibliskt.”

Jag börjar långsamt ana konturen av Jehovas vittnens annorlundaskap, av varför de inte gillas av de andra kyrkorna, varför de till och med kan utgöra ett hot för andra kristna. De läser och tror verkligen på Bibeln. De låter inte traditioner, kulturella skillnader och önsketänkande lägga sig emellan, eller försöker åtminstone att inte göra det. Står i Bibeln så står det där. Det är som när hockeytränaren Tommy Abrahamsson reagerade på det flummiga språket som bredde ut sig i hockeyvärlden, kanske mest personifierat av Leif Bork, och sa:

”Ligger puckjäveln i högra hörnet så ligger puckjäveln i högra hörnet.”

Om Bibeln är Guds ord så är det viktiga inte att tolka den, utan uttyda den, om att ge sig in i arbetet med att avtäcka dess betydelse. Ingen postmodernistisk relativism i världen kan rubba Guds egna budskap till mänskligheten.

”Det som vi ser som våra uppgift”, säger Håkan, ”är att få dig att läsa Bibeln och se vad som verkligen står där. Dra slutsatserna av det.”

Stockholm, onsdag 16.28, Jerker

Håkan går och hämtar kaffe. Jag ser på Dag att han är tagen, att han är dubbel inför budskapet vi får ta del av. Det är en samtidigt märklig och ytterst logisk tro han får sig presenterad. Jag har ju mött den förut och förvånas inte lika mycket. Också i bilden av Gud skiljer sig Jehovas vittnen från den kristna majoriteten. När en frikyrklig representant talar om en personlig Gud i bemärkelsen en gud som man kan ha en personlig relation till nöjer sig inte vittnena. Deras gud är en person. En individ.

”Ingen har sett Gud. I alla fall ingen människa. Så vi vet inte hur han ser ut.” säger Sandström. ”Enligt Bibeln är det en man. Skaparen av allting. Och det är en person, vilket vi tycker är viktigt. Gud är inte bara en kraft, något abstrakt gott, utan en person som du kan ha en relation till.”

Dag undrar om det kan vara så att Gud går omkring bland oss människor, men Håkan svarar leende, tålmodigt.

”Om man tittar på universum, hur stort det är, så inser man att Gud är alldeles för stor för jorden. Frågan är om jorden ens skulle överleva en sådan dynamisk energi. Jag förstår din fråga, det blir lätt lite ostrukturerat. Men i Hesekel beskrivs Guds boning. Det sägs att han sitter på en tron och den ser ut att vara bemängd med ädla stenar, änglar och serafer betjänar honom. Om vi inte kan uppfatta änglar och andra andliga väsen så måste man på något sätt försöka beskriva så att jag ändå förstår att det är en person med stor makt och stor integritet som ändå vill ha en kärleksfull relation med oss. Det är så Bibeln vill förenkla för oss.”

De flesta bilder av Gud i Bibeln är inte fysiska, utan är snarare beskrivningar av hans egenskaper. Han beskrivs som rättvis, allsmäktig, kraftfull och kärleksfull. Och det är i beskrivningen av alla dessa egenskaper som bilden av Gud växer fram, menar Håkan. Vi människor har ju också liknande egenskaper, vi är avbilder av Gud, de moraliska egenskaper vi delar med Gud kan ge en bild av honom.

”Måste man förstå?”, undrar Dag. ”Bibeln är en fantastisk berättelse och som författare kan jag bli avundsjuk. Det är svårt att klå detta myller av starka historier. Kan det inte räcka att tro på Gud och även om jag inte riktigt vet vad eller vem det är så försöker jag så gott jag kan leva mitt liv så bra som möjligt?”

”Vi kommer aldrig att förstå allt”, svarar Håkan. ”Gud är så stor och hans visdom är oändlig så du kommer aldrig att kunna omfatta allt. Men en person som du gärna dras till vill du också lära dig så mycket som möjligt om. Och Gud förväntar sig att du använder den förmåga du har. Han kräver inte att du gör mer än du orkar, men vill att du gör det du kan. Och det är lite som ett pussel. När du börjar är allt en enda röra, men när du börjar sortera bitarna och lägger allt fler framstår snart ett mönster.”

Vi tackar för kaffet och samtalet. På vägen ner snackar vi lågmält som om vi inte vill att Håkan eller kanske Gud ska höra oss. Dag gillar den rättframma bokstavstrogenheten. Jehovas vittnen ligger bra till hos honom. Det är bara det där med homosexualitet, skilsmässor och allsköns synd. Men ska det vara så ska det vara på riktigt.

Jag säger att jag drar slutsatsen att det där inte är för mig. Och att det vi ser är kristenhetens upplösning i intet. De bibeltrogna marginaliseras. De liberala vattnar ur budskapet. Ironiskt nog är det precis det som Bibeln säger enligt Håkan Sandström. Det är så det kommer att bli innan tidernas slut. Tufft.

Stockholm, torsdag 06.45, Dag

Vår tid, 80 timmar, är ute.

Vi går på övertid i jakten efter Gud.

De svar vi hittills fått har inte gjort oss mycket klokare.

Kan man tvingas att tro?

Några råkar ut för det, även om de företrädare vi träffat hävdar att det är fel.

”Gud är kärleken”, sa den ortodoxe Melek Ülger, ”och kärleken tvingar ingen.”

Vackra ord.

Gud tvingar heller ingen att bekänna sin tro offentligt. Flickan i SAS incheckningsdisk ser mest generad ut, när jag frågar om hon tror att Gud finns.

Kalmar, torsdag 09.37, Dag

Det blåser kallt på Kalmar flygplats och av svårbegripliga skäl begåvas vi än en gång med en röd hyrbil.

Jerker är irriterad bakom ratten. På folkvagnens instrumentbräda får han meddelanden på portugisiska, om bilens consumo.

Färden från Kalmar till Löttorp på norra Öland tar drygt en timme, landskapet är kargt.

Finns Gud här?

Om någon vet, är det Dag Sandahl.

Löttorp, torsdag 11.10, Dag

I den skarpa höstsolen lyser den gula prästgård som uppfördes 1789. Här bodde prosten Gumerus, som 1808 slängde ryssar i havet vid Åland. I den väl tilltagna trädgården tronar ett valnötsträd och hade det inte varit för den övriga växtligheten runt omkring hade vi kunnat se Östersjön åt ena hållet och Kalmarsund åt det andra.

Här, och i kyrkan bredvid, härskar Dag Sandahl till mångas förtret.

Ovanför dörröppningen till prästgårdens arbetsrum hänger en färgglad amerikansk dekal med texten Try Jesus, if you don´t like him, the Devil will always take you back!

Sandahl – teologie doktor, präst, forskare, docent och författare – tar plats. Både fysiskt och i det offentliga rummet, där han för en högljudd, upprorisk och för många oönskad debatt om var den svenska kyrkan står, respektive var den borde stå. Sedan tidigt sjuttiotal har han vädrat sina åsikter såväl verbalt som i femton böcker om tron och andligheten.

En obekväm fan, tycker många.

Men – En dag utan Dag är ingen dag, skrev en kvinna när han gjorde en dags uppehåll i sin blogg.

Torsdag 11.22, Dag

”Jag är ett problem eftersom att jag inte håller käft. Vi som anser att även sakkunskap ska ingå i den teologiska debatten i det öppna rummet utgör ett hot. Det är därför … ” Dag Sandahl skrattar ” … som de placerar docenter i teologi långt ute på landsbygden.”

Vi har kommit för att ställa samma frågor om Gud, tro och andlighet till Dag som till de andra vi träffat under 80 timmar.

Dag har en trogen församling, men när det gäller nyrekrytering jobbar han i motvind. Själarna i Löttorp utgör en uppochnervänd ålderspyramid. Under en kort period hade han åtta begravningar men bara ett dop.

”Efter begravningarna sa jag till folk att de fick sluta upp med att dö. En man som fick hjärtinfarkt tog mig på orden och var tillbaka i kyrkan söndagen efteråt.”

Men Sandahl gör vad han kan. De 19 potentiella konfirmanderna i församlingen kan se fram emot en mycket traditionell undervisning, som å andra sidan avslutas med en utlandsresa. Han har med framgång låtit invånarna bilda grupper för teologiska samtal och rest till Estland med dem efteråt.

”Bor man så avlägset som vi måste man ut och se vad som händer i världen, för att kunna komma tillbaka och säga ’det är bäst här i Löttorp’.”

Samtidigt som han med kärleksfull, fast hand förkunnar Guds budskap i den Löttorpska församlingen, är han obekvämt högljudd i den kyrkliga debatten.

Sandahl vill inte ge nattvard till dem som inte är döpta. Han vill inte ha homoäktenskap och inte kvinnliga präster.

Men det handlar inte om att han är manschauvinist eller böghatare.

”Jag känner fler bögar än vad biskopen gör och det har jag sagt till honom. Ingen ska bli illa behandlad av kyrkan men vi borde ha haft ett teologiskt arbete om enkönade äktenskap. Kyrkan har diskuterat homosexualiteten som fenomen hur länge som helst, men äktenskapen bara drabbade oss.”

I frågan om det kvinnliga prästerskapet anser han sig också ha torrt på fötterna, inte minst sedan han blev docent på frågan om splittringen i kyrkan, när det gäller kvinnliga präster.

”Jag var för ordningen med kvinnliga präster och skulle försvara den, men när jag såg hur beslutet fattats vände jag. Kyrkan stod inte för det, det var ett rent politiskt beslut.”

Sandahl menar att kyrkan är förpliktigad till skriften, sin egen erfarenhet och det sunda förnuftet. Ingen del får väga över. Alla reformer måste växa fram ur ett teologiskt resonemang där man finner stöd i Bibeln – inte fattas politiskt eller kyrkopolitiskt.

”Varje stat vill kontrollera de ideologiska statsapparaterna. Därför måste kyrkan veta vad de andra vill och varför, vilka syften de har. Ibland kan vi vara med på vad politikerna vill, ibland inte. Men paradoxalt nog är det kyrkans män som blir arga på mig när jag säger att det är deras ansvar att visa mig att det finns teologiskt stöd för en reform!”

Sandahl dundrar på:

”Kyrkans intellektuella arena ska vara en frihetens arena. Men istället sägs det tydligt vad man ska tycka och säger man något annat blir det trassel. Det ska vara tyst i klassen och ingen ska bråka. Befordringssystemet inom kyrkan gynnar bara dem som tiger still. Samtidigt går våra besökarsiffror i botten eftersom de kyrkliga ledarna inte har några framtidsvisioner.”

Löttorp, torsdag 12.10, Dag

Efter många diskussioner om hur den teologiska debatten borde föras i det offentliga rummet återvänder vi till våra grundfrågor.

Vad är Gud?

Dag Sandahl ler.

”Det gamla vanliga svaret är ju att han är kärleken, den allsmäktige, syftet med livet. Gud är den som upprättar, förlåter och ger en mening åt något. Men vad han är, är bortom vårt förnuft. Om Gud blir begriplig upphör han att vara Gud. Och vi måste inte förstå allt. Vi följer med och tror. Läs evangelierna och du ser en massa korkade lärjungar, vilket är uppiggande. De fattar inte men är med ändå.”

Kyrkans apologetiska tradition är för dålig och dess företrädare är sällan beredda eller skickade att diskutera de grundläggande frågorna. Detta kan tyckas paradoxalt eftersom de första läsupplevelserna förmedlades i klostren och det var kyrkan som bildade universiteten. Eller som Sandahl säger:

”Vi byggde landet innan Palme fanns. Kyrkan lärde folk odla, och bildade dem. Till och med ölet är kyrkans förtjänst.”

Hur står det då till med motståndaren? Är det, trots alla ansträngningar, Lucifer som härskar?

”Ja. När jag ser lögnväsendet känner jag igen Djävulen.” Sandahl skrattar. ”I den kristna tron tror vi inte på Lucifer men vet att han finns. Märkena efter bockfoten syns.”

Hur ska då Djävulen bekämpas? Uppenbarligen är det ingen lätt match.

”Om du ska vinna måste du slå där det träffar”, säger Sandahl. ”I soldatutbildningen fick vi ju lära oss att skjuta ledaren först. Men ibland är det lättare sagt än gjort. Djävulen är listig, duktig på att komma åt folk. Det ser man när det hela kommer på en personlig nivå. Ta ett äktenskapligt bråk, skriv ner vad makarna grälar om så ser du snart att det blir ett slags underhållning på en löjeväckande nivå.”

Ett av sätten att bekämpa Djävulen borde vara att våga prata om ondskan, inte bara rapportera om den. Men både Djävulen och Helvetet är sedan länge borta från kyrkans diskussioner och predikningar.

”Gud skapade dig fast han visste att tillvaron skulle bli skit”, säger Dag. ”Vi skulle behöva diskutera vad den onda makten är och vad den gör med oss. I dag låtsas vi att människans tomhet är en sjukdom, istället för en klar insikt.”

Sandahl gör vad han kan för att ge de teologiska diskussionerna högt i tak. Tidigare predikade han på en restaurang i Kalmar och drog fulla hus. I sin församling förvandlar han den lokala lunchkrogen Morells till ”Pub Likanen” en gång i månaden. Där arrangeras ost- och vinaftnar under vilka de stora frågorna ventileras.

”Jag tar dit mat och säger till dem att jag skiter i vad de dricker. Några brukar ha läsk men de flesta dricker vin. Jag också. Jag tycker inte att kyrkan ska vara så strikt i alkoholfrågor. Under de där kvällarna studerar vi Bibeln och diskuterar böcker, det är hur givande som helst.”

Medan valnötsträdet bakom prästgården frodas, fortsätter Dag Sandahl att stånga pannan blodig mot den konservativa kyrkans mentala stenväggar. Icke utan att roas, dock.

”De flesta som läser min blogg hatar den och Ärkebiskopen säger att han har slutat läsa den. Men på tonen i de anonyma kommentarerna ser jag att det är kyrkans män som skriver till mig”, säger Dag med illa dold glädje och fortsätter:

”Det vilar en patetisk moralism över hela samhället och det räcker med att jag lyssnar lite på radio på morgonen för att jag ska vara förbannad hela dagen. Civilreligionen i Sveriges Radio är inte kul. Bättre militant kristendom än civil religion!”

Vi lämnar prästgården för att äta hemlagade kroppkakor på Morells i Löttorp och reflektera över huruvida kyrkan kommer att överleva.

Och om Dag Sandahl har rätt.

Kalmar, fredag 05.45, Dag

Jag läser tidningen och ser att den mystiske skytten i Malmö, den ”nye Lasermannen”, skjutit två kvinnor genom ett fönster.

Lucifer igen?

Blue 1:s propellerplan lyfter från Kalmar mot ett Stockholm som hotas av snökaos, trafikproblem och dödsoffer. Tidningarnas löpsedlar basunerar ut nya mord, våldtäkter, rån, sprängningar och konfliktzoner.

Jerker lyssnar på musik.

Jag lutar mig tillbaka och sluter ögonen.

Vi har fortfarande inte hittat, sett eller förstått Gud.

Men vi har känt något.

Arlanda, fredag 08.00, Jerker

Jag har alltid varit övertygad om att om det finns en Gud så kan vi inte någon som helst kunskap om honom. Men de som tror på honom borde ha en lite tydligare bild av honom än jag. Jag är lite besviken efter den här resan. Just de frågor som håller människor fångna borde väl Guds representanter här på Jorden ha tydligare svar på. Men de är lika ovissa som jag, lika osäkra på de svåraste frågorna. Och kanske är det inte så konstigt. Skulle någon ha de slutgiltiga svaren skulle det inte behövas någon tro längre.

 

Fredagssvar

Kära läsare och fans, här kommer svaren på alla frågor ni har ställt under de senaste dygnen! Ha en alldeles fantastiskt fin helg!

Marléne Hygrell Säkert en vanlig fråga men som jag inte vet svaret på. Kommer Silfverbielke att filmatiseras?

Bra att det var första frågan, då kan jag svara här en gång för alla:

Jag är trött på filmmänniskor. Dan och jag har under åtta år förhandlat med jag vet inte hur många bolag i Sverige och USA. Det snackas och snackas och snackas, alla bolag lovar guld och gröna skogar men det händer absolut – ingenting.

Alltså är det där något jag har lagt på hyllan. Jag ägnar ingen som helst energi på tanken om filmatisering och vilka skådespelare jag skulle vilja se i en film är ointressant, eftersom jag inte har något att säga till om den dagen det eventuellt blir en film.

Hoppas att det var – om än ett tråkigt – tillräckligt bra svar på din fråga och på alla frågor nedan i samma ämne.

Per Nilsson Sagt det förut och säger det igen; väldigt trevligt och kul med en författare som är så publik/fan-orienterad som du är. Det uppskattas Smiley like. Du verkar vara en jordnära och skön snubbe.

Tack, Per. För mig är det otroligt kul och viktigt att få ha en kontakt med mina läsare!

Simon Jansson Är karaktären Silfverbielke baserad på någon verklig person eller någon du format i din fantasi ? Bokserien är enligt mig en fantastisk serie i äkta American psycho anda! Fortsätt så. Mvh Simon

Silfverbielke är uppdiktad, men ett par mycket goda vänner till mig har Silfverbielke-liknande anlag så visst hämtar jag ibland inspiration därifrån. ;o)

Bitthe Collin Undrar hur din dotter och hela familjen klarar av det som hände i Märsta. Varför får vi inte veta vem våldtäktsmannen är. Så vi kan skydda oss som bor på orten. Vad säger att han inte våldtar igen?

Det är en lång och på många sätt genomvidrig process. Senast i förrgår fick vi beskedet att vårt överklagande inte gått igenom. Utredningen är alltså nedlagd, i lagens ögon är gärningsmannen oskyldig. Om jag pekar ut honom så kan det alltså betraktas som förtal. Jag förstår att ni vill skydda er och det finns inga garantier för att han inte våldtar igen. Det har tyvärr visat sig att han har kontaktat ganska många tjejer via Internet. Själv har han inte mental kapacitet att förstå konsekvenserna av sitt beteende utan tycker mest synd om sig själv.

Jocke Green Gillar Truut skarpt. Är det fler böcker på gång med honom?

Då har jag goda nyheter. Truut får en egen serie och första boken kommer sannolikt redan våren 2016! :o)

Yvonne Karlsson Hade varit riktigt mysigt med en hel bok om Silfverbielkes tid i fängelset om han åker in. Är det något man kan se fram mot?

Jag vill inte avslöja för mycket men kan berätta att han i alla fall får rejält med problem i nästa bok – ”Motvind”.

Susanne Gustavsson Hur många böcker om Silfvierbielke har ni inplanerat? Skulle vara kul om han åkte fast riktigt ordentligt till slut!!

Det är en hemlis… ;o)

Niklas Gilbert Wibom Om du skulle bli lämnad på en öde Ö och du bara fick ta med dig en flaska Whiskey, vilken skulle det då vara?

Paddys! Jag är en sån där tråkmåns som enbart dricker irländsk whiskey och inte alls uppskattar rökiga skottar med namn man inte kan uttala. ;o)

Daniel Ålin Jordens väktare är en absolut favoritbok och undrar om det finns en minsta chans att det kommer en uppföljare till det mästerverket?

Det är också min favorit, den bästa jag skrivit. Tyvärr kommer det ingen uppföljare.

Carina Öhlin Hur kommer du på slutet av en bok? har du redan det i huvudet eller kommer det eftersom? dina böcker har ju alltid så jäkla bra slut Smiley smile

Slutet är redan planerat och klart innan jag börjar skriva.

Anders Hjelm Vad behöver man göra för att få figurera i någon av de kommande böckerna och eventuellt bli ett av Silfverbielkes mordoffer? Skriva ett par sidor och skicka till dig och hoppas på att det är underhållande nog för att publiceras, eller är det helt omöjligt?

Jag har fått frågan många gånger men det går tyvärr inte.

Sandra Sandberg Min man sa efter första boken att Silverbielke är hans idol, jag blev lite mörkrädd,,, men måste erkänna att jag är lite hemligt kär i han
Min fråga är, varför ger du dej inte in i politiken ” på riktigt ”. Tror många skulle rösta på dej!

Tack, Sandra. Under det senaste året har jag fått flera erbjudanden om att ge mig in i politiken, men det vill jag absolut inte. Jag har sett för mycket av den världen, tycker att den är skitig och skulle inte kunna se mig själv i spegeln om jag gav mig in i det där spelet. Det är nog bättre att jag skriver böcker.

Johan Sjöström Om du blev stadsminister. Vilken ändring skulle vara den första du gjorde i landet?

Ingen lätt fråga! Jag skulle börja med att illa kvickt samla ett råd av mycket kloka människor jag känner. Därefter skulle vi med kraft koncentrera oss på att så snabbt som möjligt börja lösa några av de mest akuta frågorna, till exempel bristen på bostäder. På sikt skulle jag vilja ge väljarna mer direktdemokrati i form av fler folkomröstningar.

Mikael Svenda Vilken av dina böcker är bäst!? Dvs rekommenderar du att jag skall börja med?

”Mord.net”, ”Jordens Väktare”, ”Till minne av Charlie K” och ”Besökaren”

Emil Olsson Vilken svensk författare tycker du är den bästa?

Det finns många duktiga svenskar men jag kan tyvärr inte ge ett ärligt svar eftersom jag knappast läser några svenska böcker alls.

Alexander Nemeth Vad är din i särklass största inspirationskälla?

Livet, och vad människor gör i verkligheten. Det kan jag aldrig toppa.

Pia Welin Schough Har KD någonsin hört av sig för att beklaga sig över att du lät Silfverbielke bli medlem i partiet?

Nej. :o)

Susanne Åsén Min man älskar S.Bie. …. Då kan man ju undra hur han e funtad?? Men har själv läst 2 av dom och dom e skit bra

Tack!

Tibor Bàràny Varför är alla politiker lika korrupta?

Jag tror att du har fel. Vissa av dem är mycket skickligare på korruption, än andra. ;o)

Cliff Olsson Kommer Silfverbielke bli en tv-serie? Det hade kunnat bli hur bra som helst tror jag, i lite stil med de senaste Johan Falk filmerna. Eller om det är i stil med Netflix’s Daredevil serie. Det är så där rått och brutalt, spännande och en himla massa action på sina ställen.

Se mitt första svar längst upp.

Gitte Jensen Lundmark Älskar böckerna om Silferbielke, inga planer på att filmatisera?

Se mitt första svar längst upp.

Tobias Torstensson Kan det inte komma en film snart om Silfverbielke??Och isåfall vem tycker du skulle passa att spela det rollen?Kör hårt och fortsätt att underhålla oss.Mvh Tobias.

Se mitt första svar längst upp.

Jonny Dahlberg Märkligt att ”Statsmakten” får bedriva legalt tiggeri genom sociala medier. Jag skrev ett PM till både TV 4 och P4 Skaraborg och påpekade de skuldkänslor en 2 barnsmor med försörjningsbidrag måste känna. Likaså killen/tjejen som har 4-5 stämplingsdagar…Visa mer

Jag förstår inte riktigt frågan.

Lars Eriksson Söker fjärde boken med Silferbielke men vad heter den?Har de tre första.Tack

Den fjärde heter ”Uppgörelsen”.

Åter – ha en trevlig helg, allihop!

 

 

 

 

När Jesus kom till byn

”Det är farligt”, sa Farid. Han såg tankfull ut, var tyst i några sekunder innan han fortsatte:

”Det går att fixa men det är verkligen riskabelt.”

Jag förstod inte allvaret i det han sa förrän det var försent.

Min kollega Jörn och jag hade rest till Rio de Janeiro för att göra nöjesreportage. Mitt i alltihop fick jag idén att jag ville intervjua ett barn som bodde i slummen. Den långsiktiga tanken var att vi skulle göra reportage om barn – rika, fattiga, sjuka, lyckliga, ensamma, friska – i ungefär samma ålder, i alla länder vi reste till, och sedan samla reportagen i en bok.

Jag tvekade en kort stund. Jag hade gjort reportage i Rio tidigare. Visste att det fanns närmare 150 favelas, slumområden, runt staden och att dessa regerades av obarmhärtiga knarkkungar. Från resor i andra fattiga länder visste jag också att livet inte var mycket värt i dessa områden, speciellt inte om man klev in med kameror värda flera årsinkomster, runt halsen.

Men ändå. Jag ville. Det kändes viktigt.

”Fixa det, Farid”, bad jag.

Farid var den bästa guide jag någonsin haft under decennier av resande. Han var alert, hade en extrem fingertoppskänsla för hur saker skulle ordnas på bästa sätt och för hur man höll budgeten. Han prutade skamlöst åt oss, såg till att vi undvek faror, lärde oss de lokala stämningarna och fanns alltid där med sin luftkonditionerade bil när vi inte orkade gå längre.

Han nickade.

”Jag hör av mig.”

Dagen efter kom han till hotellet och berättade.

”Området heter Favela vila danho Antonio. Det består av ungefär 70 småhus i plåt eller betong och där bor 75 familjer. I genomsnitt bor det mellan sju och tio barn i varje litet hus. Jag har hittat en familj och ett barn som jag tror att du vill intervjua. Jag hämtar er klockan nio i morgon bitti.”

Med packade kameraväskor hoppade vi in i Farids bil, såg hur de bättre delarna av Rio försvann bakom bilen och hur allt blev fattigare och trasigare omkring oss.

Medan han lät bilen dundra över en korsning pekade Farid åt höger.

”Snäva marginaler här. Hade vi svängt in på den gatan hade de skjutit på oss direkt. Knarkkungen där tolererar inga okända besökare.”

Några minuter senare stannade han utanför en polisstation.

”Vänta här, jag kommer strax.”

Efter en kort stund kom Farid tillbaka, följd av två civilklädda män med automatvapen i händerna. De satte sig i bilen utan ett ord och Farid körde vidare.

Oron växte inom mig.

”Farid, vad är det här?”

Han ryckte på axlarna.

”Poliser. Jag har hyrt dem i några timmar. Lugn, de kostar nästan ingenting men utan dem vågar vi inte ens gå in i favelan.”

Jörn tittade allvarligt på mig.

”Är du säker på att det här är en bra idé? Hur viktigt är det där socialreportaget för dig, egentligen?”

Tvivlet, rädslan gnagde plötsligt inom mig. Å andra sidan visste jag inte när jag skulle få en liknande chans igen.

Eller om jag skulle få en.

Jag bet ihop och svarade inte. Bilen körde vidare genom hopplösheten tills Farid bromsade in på en dammig grusplan. Till höger kunde jag se en mängd små plåtskjul.

Favela vila danho Antonio”, sa han tyst. ”Kom.”

Vi gick efter honom och de beväpnade poliserna in mellan de fallfärdiga små byggnaderna. Regnen hade förvandlat jorden till hal lera och någon hade lagt ut brädor som vi fick balansera på för att inte falla omkull.

Små barn i shorts lekte med brädbitar och tomflaskor i lervällingen. Mammor ropade förmanande medan de hängde tvätt på slitna snören. En äldre, tandlös man lutade sig mot en plåtvägg och betraktade oss noga.

Nästan alla log välkomnande.

Efter någon minut nådde vi ett litet hus i betong och gick in. Det tog några sekunder för ögonen att vänja sig vid mörkret.

Hela bostaden var kanske fyra gånger fyra meter stor. Smutsiga, råa betongväggar, en gasspis i ett hörn. Några hyllor ovanför med det nödvändigaste av tallrikar och muggar.

Men ingen mat.

Längs en vägg stod husets enda möbel, en säng. 30-åriga Maria Silva dos Santos låg stilla och stirrade tomt framför sig, medan hennes fyra döttrar – 14-åriga Tahana, 13-åriga Marcela, 11-åriga Michela och 9-åriga Taciane satt runt omkring henne med allvarliga blickar.

Farid förklarade snabbt läget. Familjen Silva dos Santos fanns – som så många andra – inte i några officiella register. Maria var svårt sjuk – sannolikt döende i AIDS – men kunde inte söka läkarvård. Dels eftersom hon officiellt inte fanns, dels eftersom hon inte hade några pengar.

Marias man och flickornas far – den alkoholiserade 42-åriga Luis Carlos dos Santos – var tillfälligt försvunnen. Det sista han gjort innan han gick, hade varit att ta med sig den värdefulla gasolflaskan till spisen och sålt den för att få pengar till sprit. Därmed kunde flickorna inte ens koka vatten åt sin döende mor.

Jag blev stående en stund när sanningen serverats. Försökte smälta alltihop. Frågade mig med vilken rätt vi trängde in i deras hopplöshet för att ställa frågor och ta bilder.

Så reste sig Taciane, drog mig lite i skjortan, gav mig en nyfiken blick och ett leende.

Och så var intervjun i full gång.

Hon var lång för sin ålder och slank, hade stora bruna ögon, ett vackert leende och härligt, krulligt hår.

Taciane berättade att familjen hade bott i ett annat slumområde där någon hade stulit deras dokument och allt annat de hade, förvandlat dem till flyktingar och skickat dem från ett fattigt område till ett värre.

Eftersom hon officiellt inte existerade och familjen inte hade pengar, kunde varken hon eller hennes systrar gå i skolan. Alltså tillbringade hon sina dagar med att leka med de andra barnen i området.

Hon tvekade lite och såg generad ut innan hon fortsatte:

”Men jag har en dröm …”

Jag log mot henne och hon fortsatte:

”En dag vill jag bli läkare. Så att jag kan hjälpa andra. Som … mamma.”

Jag blev rörd på gränsen till tårar över att denna lilla modiga flicka – till synes helt utan hopp för framtiden – kunde och orkade bära så stora drömmar.

Tacianes två år äldre syster Michele berättade att hon tillbringade sina dagar med kamrater i området och att hon hjälpte sin mamma så gott hon kunde, men att hon en dag skulle vilja jobba med information i någon form.

13-åriga Marcela älskade att läsa böcker och drömde om att få studera, men tillvaron bestod av att hjälpa den sjuka mamman som inte längre kunde röra sig mycket. Likadant var livet för den äldsta systern Tahana.

Tagen av historierna blev jag tyst en lång stund. Tittade sedan på Farid och sa:

”Jag vill göra något för den här familjen, för barnen. Kan vi ge dem pengar?”

Han skakade på huvudet:

”När pappan kommer hem tar han pengarna och köper sprit för dem. Köp mat istället.”

Vi lämnade familjen och åkte till en supermarket. Fyllde kasse efter kasse med massor av basvaror och kryddor, lade till kött och fisk och avslutade med det viktigaste – en ny gasolflaska till spisen.

När vi kom tillbaka till favelan fick vi fem män hjälpas åt att bära allt till familjen dos Santos hus. Döttrarna hoppade runt i glädjerus och packade upp medan en av de polismän vi hyrt kopplade gasolflaskan till spisen.

Plötsligt hörde jag oväsen från dörröppningen och tittade upp. En grupp kvinnor trängdes, pekade på mig och pratade upprört på portugisiska. Jag tittade frågande på Farid. Han hade en allvarlig min och slog ut med armarna:

”De säger att du är Jesus! Att det måste vara Jesus som har kommit tillbaka för att rädda de här barnen.”

Rambo, Grekland 1993Jesus i modern tappning?

Tiden stannade. Jag var blond och hade halvlångt lockigt hår men att Jesus hade tagit en ny skepnad bekymrade inte kvinnorna som nu knäppte sina händer.

Scenen var overkligt rörande, men förtrollningen bröts strax efteråt när en mager man vacklade in i huset och föll ihop på golvet.

Familjens överhuvud, Luis Carlos, hade återvänt från en dryckesturné och han var full på gränsen till redlös. En av poliserna slet upp honom från golvet och kastade hon brutalt in i betongväggen. Medan mannen sakta sjön neråt pekade polisen med ett styvt finger på honom och skrek på portugisiska:

”Lyssna din jävel! Den här vänlige mannen har kommit hit för att rädda din familj. Han har köpt mat och gasol åt er. Nu kommer jag tillbaka varenda dag för att kontrollera att gasolflaskan finns kvar, och jag svär vid Gud att jag dödar dig om den är borta! Har du förstått?!”

Luis Carlos började gråta. Hans kropp skakade medan han på alla fyra kravlade bort mot mig och omfamnade mina ben. Medan han tittade upp på mig med fuktiga ögon rabblade han obegripliga ramsor och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.

Plötsligt hörde jag den andre av poliserna skriva utanför dörröppningen:

”Traficantes!!”

Farid blev svart i ögonen.

”Skynda er! Spring!”

Traficantes. Langare.

Sekunderna blev långa innan jag förstod allvaret.

Just då hörde jag det första skottet på avstånd. Den regerande knarkkungen hade nåtts av nyheten att främlingar tagit sig in i hans favela och tog bilder.

Nu var det på liv och död.

På riktigt.

Tacianes och mina blickar möttes snabbt. Hon log, jag besvarade leendet, slet åt mig kameraväskan och sprang efter de andra ut genom dörröppningen, där de tjattrande kvinnorna skingrade sig för att släppa fram oss.

Fler skott. Närmare. Ett otäckt, metalliskt plingande när en av kulorna slog in i den korrugerade plåten bakom oss.

Farid sprang först, Jörn efter och sedan haltade jag. Sist kom de hyrda poliserna, beredda att täcka oss om skotten skulle komma ännu närmre.

Kanske inte.

Farid rivstartade och vi åkte iväg i ett moln av damm.

Timmar senare satt jag i solnedgången på en uteservering på Copa Cabana och tittade ut över havet, medan en servitör bar fram kaffe och ett glas av det lokala sockerrörsbrännvinet – Caipirinha.

Jag undrade om Taciane, hennes systrar och hennes hopp, skulle få överleva.

Många år senare undrar jag fortfarande.

Och hoppas.

 

 

 

 

 

 

I grumliga vatten simmar märkliga fiskar

Jag ber redan nu om ursäkt för att det här sannolikt blir ett av de längsta och rörigaste blogginläggen på länge, men försök hänga med:

Jag blir nästan dagligen kontaktad av människor som vill saker. En del vill att jag ska skriva deras böcker, andra vill sälja varor eller tjänster som jag inte vill köpa. Några vill att jag ska engagera mig politiskt och det kommer erbjudanden från olika håll.

För en tid sedan inträffade två händelser som jag då inte såg något samband mellan:

En kvinnaTherese Larsson – kontaktar mig och vill att jag ska hålla tal vid en politisk manifestation, Demonstration AVGÅ, med syfte att få regeringen att avgå. Hon namedroppar ett antal kändisar som ska bjudas in som talare. Jag blir nyfiken på vem hon är och vad som står på agendan så jag ber henne maila mer information. När jag så småningom får den så framgår det vilka talare som tackat ja. Jag känner inte till ett enda av de namn hon nämner. Av de ursprungliga kändisarna återstår ingen men hon namedroppar några nya som ska ”bjudas in”. Therese bjuder vidare in mig till ett möte där en man – Stefan Torssell – ska delta (Det ska senare visa sig att Torssell har en brokig bakgrund, bland annat har han under de senaste åren skrivit krönikor på den högerextremistiska sajten Avpixlat). Utan att veta detta svarar jag bara Therese per mail att jag inte vill delta vid demonstrationen.

Ungefär samtidigt som Therese kontaktar mig, ringer en man – Stefan Pettersson – till min fru (!). Pettersson uppger sig vara ”kriminalreporter” och säger att han vill göra en intervju med mig. Eftersom vem som helst kan googla fram mitt nummer på tio sekunder undrar jag naturligtvis varför Pettersson (som ju är ”journalist”) inte kan hitta mig. Vid ett senare telefonsamtal kommer det dessutom att visa sig att Pettersson inte har en aning om att jag är deckarförfattare.

Efter några veckor ringer Pettersson mig, från dolt nummer, på en söndag. Om jag nu hade varit statsministerns sekreterare och en journalist hade behövt ett snabbt uttalande så hade detta varit okej, men i det här fallet är det anmärkningsvärt.

Pettersson berättar nu att han skriver för en tidning som heter Nya Tider och som jag aldrig hört talas om. Han är oerhört noga med att påpeka att tidningen får flera miljoner i statligt presstöd. Lika noga är han med att berätta att Stefan Torssell skriver i tidningen. Jag är fortfarande för trött och ointresserad för att göra kopplingen till det möte Therese Larsson inbjöd till. Jag ber Pettersson skicka några tidningar så att jag kan se vad det är. När tidningen kommer i brevlådan läser jag igenom den och gör bedömningen att jag inte vill medverka i den.

På tidningens hemsida kan man läsa att den ”ges ut av förlaget AlternaMedia och är inte knuten till någon organisation eller något parti”. Följande är dock noterbart: Tidningens chefredaktör Vávra Suk har ett förflutet inom Sverigedemokraterna och var senare med och grundade Nationaldemokraterna. Han var chefredaktör på partiets tidning fram till 2012, då han blev chefredaktör på Nya Tider.

Efter en tid blir jag åter uppringd av Stefan Pettersson, från dolt nummer, på en söndag. Han blir synnerligen förvånad – och rätt stött – över att jag inte vill låta mig intervjuas. Han erbjuder mig att skriva i tidningen mot betalning och jag tackar nej. Han frågar då hur jag ”får ihop till brödfödan” och blir överraskad när jag berättar att jag är författare. För att vara ”kriminalreporter” är han alltså rätt taskigt insatt i vem han ska intervjua. ;o)

Efter en stund blir det hela värre. Pettersson fortsätter ett samtal som jag vill avsluta. Plötsligt deklarerar han att Stefan Torssell har sagt att jag ska tala vid Demonstration AVGÅ den 15 september.

Det är, som danskarna skulle uttryckt det, en lodrät lögn och naturligtvis blir jag förbannad.

Jag kräver omedelbart att han ska kontakta Torssell och att denne ska visa belägg för sitt påstående, vilket han naturligtvis inte kan.

Torsell mailar. Under vår mailkonversation anser han att jag tjafsar och visar ett ”omanligt beteende” vilket sannolikt stämmer bra med hans mansbild, om man kikar på den debattartikel om homosexuella han skrivit i Nya Tider (se länk nedan).

Nåväl. Under ett dygns mailande till Torssell, Larsson och Pettersson kräver jag att få reda på sanningen. Vem av dem har öppet påstått att jag ska delta i ”Demonstration AVGÅ”?

Det vill ingen av dem svara på.

Från Torssell kommer det brösttoner och raljerande svar om att jag bör lugna ner mig (och annars händer – vad, Torssell?). Från Larsson kommer det några undanglidande ursäkter och från den märklige ”kriminalreportern” Pettersson är det – tyst, helt tyst.

Tipp, tapp, tipp, tapp, tippetippetipp-tapp …

”Demonstration AVGÅ”:s Facebooksida nämns det ingenting om vem som står bakom arrangemanget. Däremot kan man läsa: ”VIKTIGT: Inget parti ligger bakom denna demonstration.”

På samma sida ber man om pengar och förklarar stolt att Stefan Torssell kommer att vara talare och att han ”symboliserar kunskap, mod och hopp.”

Nu undrar du kanske varför jag blir så upprörd att jag orkar skriva allt det här. Svaret är enkelt:

Som debattör tar jag emot vilka motargument, attacker och angrepp som helst (ett och annat vålds- och dödshot brukar också ramla in). Men inte lögner om min person, oavsett vem som uttalar dem. I det här fallet någon av ett gäng syltryggar som inte törs stå för vad de gör. Sorgligt.

Klargörande alltså: Jag har INGA som helst kopplingar till vare sig Therese Larsson, Demonstration AVGÅ, Stefan Torssell, ”kriminalreportern” Stefan Persson, tidningen Nya Tider eller dess chefredaktör Vávra Suk. Jag röstar blankt och har aldrig tillhört ett politiskt parti eller organisation. Jag ber att få framföra mina åsikter alldeles själv och företrädesvis här. Om jag ska citeras så vill jag bli korrekt citerad.

Inte för mycket begärt, eller hur?

Naturligtvis kan jag inte heller låta bli att komma med några kommentarer till alla dem som föreslår nyval.

Livet handlar inte bara om vad man går från, utan också vad man går till. Det är i och för sig alldeles uppenbart att vi har den sämsta regering sedan urminnes tider:

*En syltrygg till statsminister

*En vice statsminister som inte tillåts vara det om det verkligen gäller (och i hennes fall är det nog bäst så)

*En finansminister som inte riktigt kan bestämma sig för om ladorna är tomma eller fulla

*En utrikesminister som det hoppar jättegrodor ur munnen på

*En bostadsminister som tycks vara mest road av studieresor till Turkiet

Till detta har man lyckats koppla Mona Sahlin som arbetar flitigt för att importera terrorister, mördare och våldtäktsmän för att ge dem bidrag, jobb och bostäder.

Ett icke helt lyckat koncept, om jag får uttrycka mig vänligt.

Men den andra sidan har inte mycket att bjuda på. Moderaternas ledare är tyst. Centerns ledare sitter med stora ögon i tv och föreslår på fullt allvar att vi ska ta hit 30 miljoner (!) människor till. KD kan inte bestämma sig för om de ska vara KD eller SD Light för att få tillbaka väljare. Folkpartiet tror att det skulle hjälpa att byta namn till Liberalerna. Det enda som skulle hjälpa dem vore att Björklund tog ut förtidspension och jag lovar dig att varenda varelse som satt sin fot i en svensk skola de senaste åren skulle hjälpa honom att bära hem kartongerna från riksdagshuset.

Det fattas inte bara en stark vänstersida och en stark opposition utan ytterligare en fundamental byggsten för att ett nyval ska leda till något bra:

Att passagerarna på färjan Lagom en gång för alla kan bestämma sig för åt vilket håll vi ska segla.

I dag står de rödgröna på barbords sida och skriker. Oppositionen står på styrbords sida och skriker. På akterdäck står det så många Sverigedemokrater att färjan snart riskerar att kantra bakåt.

På däck står en trött besättning som vet att de kan få gira en grad.

Men inte mer. Ty när vi kommer i hamn blir det besättningsbyte och den nye, lika trötte kaptenen kommer att svara på skriken genom att gira en grad åt andra hållet. Men inte mer.

Ty vi som är passagerare på M/S Lagom vill nog ändå helst att kursen ska vara – Lagom.

Ett nyval i dag skulle leda till en politisk gröt som är om möjligt mycket värre än den vi ser i dag.

Jag tror att det är dags att vi alla går hem och tänker till rejält, innan vi ber om nya röstsedlar.

Vad tror du?

 

Källor:

Stefan Torssell om homosexuella:

Om Vávra Suk

Mona Sahlin om att stötta återvändande terrorister

Annie Lööf om att ta hit 30 miljoner invandrare

 

Vem mumsar gott för dina hjälppengar?

En bild som troligen blir Årets Bild när det är dags: En treårig pojke ligger död på en strand sedan han, hans storebror och mamma drunknat efter att ha fallit ur ännu en av värdelösa flyktingbåtar i händerna på giriga människosmugglare (vilka för övrigt borde skjutas i direktsändning, varenda en).

En hel värld upprörs av att den lille pojken är död (de andra hundratusentals barnen som dött av uttorkning, svält och terrormord verkar plötsligt inte så viktiga – hur var det nu med att alla människor är lika mycket värda?). Företag ställer in resor och skänker pengar. SAS lovar att passagerare kostnadsfritt får ta med resväskor med förnödenheter till flyktingar. Hjälporganisationernas annonser poppar upp överallt och tidningarna är med på tåget:

”Vi hjälper!”

Gott så. Det är bra att hjälpa. Läget för flyktingarna är vidrigt och de behöver allt de kan få.

Men frågan är hur mycket av hjälpen som når fram.

Låt oss ta en liten titt på Röda Korset, en av de största organisationerna. Den svenska generalsekreteraren Ulrika Årehed Kågström tjänar 90 200 kronor i månaden. Hon har förmånsbil, rikskuponger, pension och friskvårdsbidrag. Lägg till ett kontor, några telefoner, en sekreterare, resor, dator och annat smått och gott, så kostar hon – oerhört generöst räknat – minst 150 000 kronor i månaden.

Kågström är chef över 300 anställda. Enbart löner och socialavgifter för henne och de anställda kostar nästan 197 miljoner om året. Generalsekreteraren och hennes personal kostar alltså 16 407 000 kronor – i månaden. Då har vi inte räknat in kontorslokaler, datorer, internet, telefoner, resor, marknadsföring och kostnader för insamlingar.

Låt oss i räknestycket generöst bjuda på de övriga kostnaderna och koncentrera oss på löner och förmåner. För att Ulrika Årehed Kågström ska få sin lön, sin bil och allt det andra, måste alltså 1 500 människor skänka 100 kronor i månaden.

Om hela personalen ska få lön och förmåner så måste 164 070 svenskar skänka 100 kronor i månaden. Då har inte ett enda öre nått fram till någon hjälpbehövande.

Hänger du med?

Så mycket bättre är det naturligtvis inte i alla de andra hjälporganisationerna. Kostnaderna för administration är enorma.

Jag tror inte att varken du eller jag har något emot att hjälpa människor i nöd. Men jag tror att vi vill att hjälpen kommer fram.

Jag förstår att människor som arbetar med hjälp varken kan eller vill jobba gratis. Men jag har lite svårt att förstå varför generalsekreteraren i en humanitär organisation måste tjäna 90 200 kronor i månaden plus extramums, och varför ordföranden ska ha en lön som motsvarar en riksdagsmans – 61 000 kronor i månaden (Läkare utan gränsers ordförande har 22 250 kronor i månaden).

Som du vet har skandalerna inom hjälporganisationerna heller inte varit få.

Så frågan är – vem kan man lita på? Kommer åtminstone en del av din hundralapp fram till det där hungriga barnet som är på flykt, eller till den sjuka människan som behöver medicin?

Mitt svar är att jag inte vet.

Själv stödde jag i många år bland andra Röda Korset men har upphört med det. Jag ger då och då pengar till Frälsningsarmén som jag tycker utför ett beundransvärt arbete på gator, torg och i soppkök. Och jag stöder Läkare utan Gränser – en organisation jag gjort reportage om och vars arbete jag beundrar. Jag skänker gärna kläder och filtar om jag vet att de kommer fram. Men jag har ingen lust att vara med och finansiera lyxlöner.

Att regeringen Löfven, mitt under den värsta flyktingströmmen sedan Andra Världskriget, dessutom avskaffar skatteavdraget för hjälpbidrag, är kanske det hittills absolut bästa tecknet på dess fullkomligt monumentala dumhet.

Det är inte lätt att ha otur när man tänker.

Källa, Röda Korset:

http://www.redcross.se/om-oss/ekonomi/ersattning-och-arvode/

Exempel på artiklar om skandaler och bedrägerier:

https://www.google.se/webhp?sourceid=chrome-instant&ion=1&espv=2&ie=UTF-8#q=skandaler%20hj%C3%A4lporganisationer

Läkare utan gränser, löner och förmåner:

http://www.lakareutangranser.se/faq-page#t7n648

 

 

 

Oro och frågetecken

Det finns en hel del att vara bekymrad över just nu. För stunden tycks en stor del av västvärlden vara mest bekymrad över bilden av en livlös, treårig pojke på en strand.

Det finns det naturligtvis all anledning att vara, även om det just i det här fallet tycks finnas en hel del märkliga och outrätade frågetecken kring varför pappan satte två små barn och en icke simkunnig fru i en flyktingbåt från Turkiet till Grekland. Var han verkligen per definition flykting? Eller är det som han sa, att han flera gånger nekats visum till Kanada där den generösa mostern skulle betala hans nya tänder, och att han därför valde att ta sig till Grekland för att komma vidare till ett generöst Tyskland?

Får vi någonsin veta sanningen? Den riktiga sanningen.

Men låt oss inte haka upp oss på det. Låt oss haka upp oss på att det dagligen dör tusentals barn i Afrika på grund av svält, uttorkning, sjukdomar och krig. De bilderna har inte varit på modet på länge. Bryr vi oss inte längre om de barnen? Och vad hände med kvinnorna i Rwanda? Den som en gång sett bildjournalisten Jonathan Torgovniks utställning Intended Consequenses om afrikanska kvinnor som blivit våldtagna och fött våldtäktsmännens barn, glömmer aldrig historierna bakom. 1994, när en miljon tutsier mördades i Rwanda av hutunationalistiska milisgrupper, våldtogs också mellan 250 000 och 500 000 kvinnor systematiskt. Hur många av dem och deras barn som mördades vet ingen säkert.

torgovnik-1torgovnik-3

 

torgovnik-2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Några av de skrämmande och vackra bilderna av Jonathan Torgovniks från utställningen Intended Consequenses på Fotografiska Museet 2011. Våldtagna kvinnor som fött våldtäktsmannens barn och inte förmår älska dem. 

Vad vi däremot säkert vet är att mord och övergrepp förekommer varje dag, världen över.

Och att barn dör. Hela tiden.

När jag i ett annat blogginlägg en gång gjorde en liknande jämförelse och undrade var alla skrikande feminister höll hus när kvinnor behövde försvaras, fick jag några kaxiga svar från människor som menade att det ena problemet inte gjorde det andra mindre men att man minsann inte kunde ägna energi åt allt samtidigt.

Ska vi alltså låta medieintresset för våld, svält och katastrof gå i modevågor? Är det så att vi inte orkar med att världen faktiskt är full av elände?

Kanske.

Av det lilla jag förstått, är sextio miljoner människor på flykt nu. Inte på grund av översvämningar, jordbävningar eller torka. Utan på grund av att några tomtar med handdukar på huvudet anser sig tjäna en så högre stående gud att de tillåter sig att fnatta runt och bränna, skända, tortera, våldta och mörda hej vilt.

Medan världen tittar på.

Istället för att ta tag i probemet, diskuterar världen vad man ska göra med flyktingarna. Turkiet har tagit emot 1,8 miljoner, Libanon 1,2 miljoner, Jordanien 628 000, Irak 247 000.

Närliggande Kuwait, Qatar, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har tagit emot – noll.

Världen är hård och vidrigt orättvis. Den borde bli bättre och mer rättvis.

Därför skapade vi en gång FN.

Först nu har jag verkligen förstått FN:s uppdrag och betydelse.

Jag trodde i min dumhet att organet i sådana här lägen skulle verka som en världsregering. I det här specifika fallet gå in med militärt våld och lära dem som mördar, våldtar och torterar att vi inte accepterar det. Strida mot dem, utrota dem om det behövs. Hur svårt skulle det vara, om USA och samtliga EU-länder gick ihop och skickade sina styrkor?

Istället väljer man att sätta plåster på cancer. Istället för att slå ut terrorister med modern teknik och massiv vapenmakt låter man oblygt sextio miljoner män, kvinnor och barn tvingas på flykt, bli offer för giriga människosmugglare och – för mångas del – dö på vägen. Varför?

Världen styrs – och har alltid styrts – av onda, mäktiga och giriga män, det är inget nytt. Men vad som intresserar mig i just det här specifika fallet är vem och vilka som har så stora ekonomiska intressen att människoslakten i bland annat Syrien tillåts fortgå?

FN:s roll har jag förstått nu. Kostymklädda män och kvinnor sitter i New York med jättelöner och ser bekymrade ut i tv- när de gör sina analyser. FN:s vita lastbilar åker runt här och där och delar ut matpaket, men det gör också all världens välgörenhetsorganisationer så det vore bättre om FN lade krutet på att ta tag i kärnproblemet.

Om det blev inbördeskrig i Sverige skulle jag hellre vilja fly till Norge, Danmark eller kanske Tyskland – än till Syrien. Och jag har svårt att på fullaste allvar tro att det finns en enda syrian som vill fraktas hundratals mil bort från sitt hem, nära och kära, för att frysa häcken av sig och stirra ut på snön genom fönstret i en flyktingförläggning i Norrland.

Något är fel på hela situationen.

Rejält fel.

Och världssamfundet tycks inte vara speciellt intresserat av att göra något åt det.

 

 

 

Svar på era frågor! :o)

På min Facebooksida ”Dag Öhrlund Författare” inbjöd jag alla läsare att ställa 20 frågor till mig om vad som helst. Det blev betydligt fler och jag svarar på nästan alla här:

Martin Larsen När kommer Nic tillbaka? Gärna en historia som tar oss tillbaka lite i Nics liv. Så man får lära känna honom bättre. Om några år kommer det garanterat bli en film och glöm då inte vart ni hörde det först
Vi vill inte ha en ny Hamilton, mer en man av folket. Som det intryck man får i första boken. Du skriver bäst Solo.

Tack, Martin, jag gillar Nic skarpt och vill gärna skriva mer om honom, men just nu jobbar jag på en annan serie som förlaget har beställt.

Monica Gelin Skulle du kunna tänka dig att starta ett helt nytt politiskt parti i Sverige och vad skulle det i så fall heta? Jag är övertygad om att du skulle komma in i riksdagen direkt. Tack för att du vågar dela saker på din blog och för att du vågar gå emot strömmen.

Det är frestande men – nej. Jag vill inte sluta som en bitter man som slår huvudet blodigt mot pk-väggar. Och det är mycket roligare att skriva böcker!

Teresia Lagnefors Jag undrar om någonsin polisen kommer vinna över Silverbielke, jag blir galen på att han alltid vinner, hade önskat att få läsa när det går emot Silverbielke helt…Smiley smile

I nästa bok drabbas han av rejäla problem, det lovar jag dig! :o)

Ingela Mobjer Ibland får jag en känsla av att det bor en liten Silfverbielke i författarna och att ni också väver in lite av era egna tankar om samhällsproblem osv i böckerna ….  Kan det vara så ?

Jo, jag tror att det alltid finns åtminstone en liten bit av ens tankar i det man skriver.

Sara Lydell Tycker du att det spelar någon roll hur man tar del av dina alster- läsa vs lyssna?
Vinst / förlust för läsaren/ lyssnaren?
När jag läser hör jag nästan Stefan ändå mellan raderna

Stefan är kung när det gäller inläsning, inget snack om saken. Men en del vill läsa böcker, andra e-böcker och en del vill lyssna. Var och en måste hitta sitt sätt att njuta bäst av historien.

Silverbjälke Blogg Silvferbielke är en älksvärd figur, Kunde du ana hans popularitet när du satt och skulle göra första boken? Eller hade du redan då planerat mer än en uppföljare. Som kreatör av karaktärer måste det ju vara stört omöjligt att innan veta hur den tas emot. Vad var din största oro inför lanseringen av honom som karaktär?

Nej, från början var det meningen att det skulle bli en bok och vi hade då ingen aning om vilken boll vi satte i rullning.

Jocke Furenius Har du fått nån förfrågan på att filmatisera Colt/Sieferbielke och hur ställer du dig till det?

Jag suckar av trötthet. Åtta års diskussioner med filmbolag men hittills bara mycket snack och ingen verkstad från deras sida.

Robert Andersson Varför är det så mycket månad kvar i slutet på lönen???

För att månaderna är alldeles för långa. Februari är bäst.

Karin Eberhardt Grönvall OK -är det verkligen helt fritt fram ? I så fall undrar jag vem av dig och Butler som först kom på karatären Silverbielke? Har ni utvecklat jonom tillsammans eller är någon av er ”mer skyldig”? Man kanske inte går fråga en författarduo sånt, men har du sagt det så…..

Dan Buthler hade från början en idé om att man skulle låta tre svenska seriemördare träffas. Jag tyckte inte att det var trovärdigt så vi kokade ner det till en och har vartefter utvecklat karaktären tillsammans.

Robert Siklo Om du inte varit författare, vad hade du absolut inte jobbat med?

Kirurg eller veterinär. Jag beundrar dem som är det men jag hade inte kunnat operera. Jag beundrar också hantverkare eftersom jag är oteknisk och klantig.

Niclas Johansson Kommer Silfverbielke från någon verklig inspiration eller är han rent fiktiv? Man har träffat en och annan Christopher light men ingen så fullfjädrad som honom Smiley smile

Jag får inspiration här och där. Psykopaterna finns omkring oss. Överallt.

Mari Ellar Är det du eller medförfattaren som envisas med att låta karaktären Silfverbielke utveckla sin något minst sagt sjuka kvinnosyn fem romaner långt? Han är, som personlighet, onekligen ganska intressant – men det hade kunnat gestaltas genom betydligt färre (obehagligt) detaljerade beskrivningar.

Silfverbielkes kvinnosyn och sexliv har egentligen inget med sex att göra utan är bara tecken på en enda sida hos honom – makthungern.

Christer Lindén Vad var det i livet som gjorde att du ville bli författare och har du alltid haft historier i huvudet di funderat på?

Efter 40 år som journalist och en del skrivna fackböcker, ville jag berätta längre historier.

Peder Jonsson Skulle så gärna se en fortsättning på jordens väktare !! 1:a va så jävla bra !!

Tack, men tyvärr finns inga sådana planer.

Daniel Skjeggedal Blir det en uppföljare till boken ”brott i Sverige”?
Utan tvekan en av dom mest interessanta böckerna på länge!

Den skulle jag gärna skriva men det tog flera år att göra den första och nu är jag upptagen av andra projekt.

Mats Keyet Jag tycker att svar inte så sällan tar livet av intressanta frågor. Några av Nessers böcker har t ex tråkiga slut för att han hängt på svar som inte – som jag ser det – behövts, som begraver berättelsen. Känner du att du behöver besvara alla frågor du ställer i dina böcker, eller kan du låta en del få fortsätta sväva i läsarens huvud?

Nej, jag älskar att avsluta böcker med cliffhangers, vilket dock gör vissa läsare irriterade. :o)

Anders Johansson Kommer en forts. av Charlie K. ? Smiley smile

Se svar ovan, jag hoppas men vet inte.

Thomas Egelin Hur kommer det sig du valde Ljungby för Silfverbielkes hus? Ren slump? Jag bodde där framtill jag var 20 år.

Det var praktiskt. Silfverbielke ville ha nära till både Malmö, Köpenhamn och Stockholm. Samtidigt ville han köpa ett avsides hus på en mindre ort.

Teresia Lagnefors Jag skulle så gärna läsa en bok där ”karma hits Silverbielke with a chair really hard”, och där äntligen polisen skulle vinna! Smiley smile

Köp nästa bok! ;o)

Jenny Magnusson Är det svårare eller enklare att skriva noveller än romaner?

Jag tycker att det är svårare att skriva noveller. Du måste förmedla en riktigt bra historia, men i hårt komprimerad form på ganska litet utrymme. Men det är kul och världens utmaning.

Erika Sörengård Hur många gånger måste man tjata innan du skriver en ny bok om Nic!!? 😅😅😅😅😅

Se svar ovan.

Hanna Kronblad Om du fick välja dina topp tre bästa skrivtips, vilka skulle det i sådana fall vara? Smiley smile

Gör en detaljerad plan/synopsis. Försök hitta din egen berättarröst. Ta skrivandet på allvar = disciplin = skriv varje dag.

Lars Thunell Vilken salva använder du när du får skrivklåda?

Suddsalva. Fy på dig, Lasse! ;o)

Anette Holmgren Skulle du kunna tänka dig att skriva bok/böcker med någon för dig och resten av världen okänd?

Dan Buthler var okänd för både mig och stora delar av världen när vi började. :o)

Maria Berger Någon/några filmatiseringar om Christofer? Vilka kandidater skulle vara möjliga till huvudrollen?

Se svar ovan om film. Tänker inte på sånt längre.

Johanna Millqvist Jaaaa vad händer med Tristan?….

En tråkig historia. Ingen vet riktigt …

Matte Andersson Får jag bjuda dig på lunch någon gång?

Absolut! :o)

Jannicke Jernström Hur lägger ni upp arbetet när ni skriver om tex min favvo Silverbielke???? Mvh Jannicke

Vi utvecklar idén tillsammans, sedan skriver jag.

Jeanette Bergenstav Hur påbörjar du ett manus? Research/idésamlande/synopsis etc.

Noggrann research, noggrann synopsis, sedan skriva, skriva, skriva.

Mia Marie Sjöblom Om Silfverbielke skulle filmatiseras – vem, enligt dig, skulle få den äran att spela honom?

Se svar ovan.

Daniel Gurra Gustafsson Gör film av detta !! Joel Kinnaman som silfverbielke  dom har ju gjort filmer på kvinnan i rummet och 2 till av den författaren och dom är ju så dåliga

Se svar ovan.

Roger Persson Skriver du på nätterna eller dagarna?

Det är olika. Beror på hur min trasiga kropp fungerar.

Alexander Nemeth Skulle du kunna tänka dig att skriva sci-fi eller fantasy? Mest med tanke på de framgångar dessa genrer verkar ha just nu.

Nej. Det intresserar mig inte och det är bättre att de som är duktiga på det skriver i de ämnena.

Mathias Brattberg När får man se dig i Tv4:s morgonsoffa?

När de vill ha mig. Jag var hos Malou för inte så länge sedan.

Nette Underbar Och Älskad Vilken resturang får vi inte missa i Fort Myers ?

Outback. Och i Cape Coral: Iguana Mia (mexikansk, fantastisk), Bonefish grill (fisk och kött), Red´s (skaldjur, fisk), Panera Bread (underbara mackor och soppor), Kumo (japanskt), Olive Garden (italienskt)

Hedra våra snutar!

Ja, jag kallar dem snutar. Det får de leva med och de flesta av de många poliserna i min vänkrets tycker att det är lika okej, som mina amerikanska polisvänner som alltid kallar sig själva cops.

Till saken: Få saker har gjort mig så förbannad som Aftonbladets Kerstin Weigls imbecilla uttalanden i Aftonbladet den 12 augusti. Jag citerar några stycken (om du själv har stålmage så kan du sedan läsa hela den bedrövliga drapan själv, jag bifogar länken längst ner):

”Känslopjunket har hittat in i polisväsendet. Efter att ha återfunnit Lisa Holm ­dödad skrev polisen själva på Facebook om känslorna. ”En stor vältränad man vars rygg det står Polis på sitter och skakar och gråter bakom ett uthus. Behövdes det?”

Och:

Vår upplevda trygghet skapas av strama ämbetsmän som ­talar med små exakta bokstäver,”

Och:

”Poliser är människor. Men det är inte deras känslor vi behöver.”

Jo, Kerstin, det är just det vi behöver. Men det förstår du inte.

Låt mig förklara bakgrunden till min upprördhet:

Jag är en stark polisvän (och jodå, jag är väl medveten om att det finns puckon inom polisen –  jag har själv blivit gripen av några – det finns det i alla företag med över 20 000 anställda). Under mina 40 år som journalist har jag gjort fler ”ride-along”:s än någon annan jag känner = suttit med skottsäker väst i framsätet på en polisbil under ett långt, svettigt och våldsamt pass.

I Sverige. I Tyskland. I Brasilien. I andra länder. Inte minst i slumområden i USA:s olika delstater.

Jag har sett storvuxna amerikanska poliser med tårar i ögonen när de burit ut barn utan pyjamas ur crackghetton mitt i natten. Jag har sett dem stryka ihop ögonlocken på människor som nyss blivit ihjälskjutna, och be en bön. Jag har sett dem slåss, hota, trösta, bära och rädda liv.

Jag har sett tyska poliser ta vänligt hand om nazistskrikande, pissfulla, blodiga, norska turister. Jag har sett svenska poliser bli nerslagna, hotade, slagna och få sina uniformer besudlade med piss, blod och spyor. En av dem blev strypt så hårt av en 150-kilosman att han var sjukskriven i sex månader. När jag för fjärde gången blivit kallad som vittne till rättegång lades hela målet ner på grund av mannens psykiska sjukdom. Men polisens halsskador fanns kvar som ett minne av den där kvällen i tunnelbanan.

Jag har åkt med svenska sjöpoliser som tvingas dra upp ruttna lik efter människor som tagit livet av sig åtta månader tidigare. Pratat med deras kolleger som fått plocka upp delar av självmordsoffer på tågspår i ena minuten och krama lokföraren i nästa. Jag har sett dem ta hand om våldtagna flickor, sönderslagna tanter och gråtande fyllon, sett dem kväll efter kväll möta små barn i svensk misär som inte borde finnas.

För skitlöner.

Jag har suttit på Polishögskolan och sett lögnaktiga filmer med vackra bilder av helikoptrar och polisbilar i vackert motljus, filmer som ska locka aspiranter. Aldrig en bild av en trött polis som tvingas brotta ner en crackgalning med kniv eller möta en desperat människa med laddad pistol.

Trots detta söker många tusen till de få hundra platserna på skolan varje år.

Skydda, hjälpa, ställa tillrätta.

För mig är det ofattbart att någon vill ge sig in i det där för 23 000 i månaden. En lokförares startlön är 10 000 kronor högre.

När jag skrev dokumentärboken ”Brott i Sverige” åkte jag runt i landet och pratade med en rad poliser som varit med och utrett några av landets hemskaste brott, bland annat diskoteksbranden i Göteborg och dubbelmordet av två unga flickor på Hallandsåsen. Jag möttes av erfarna utredare vars röster bröts när de pratade om ungdomar vars liv avslutats alldeles för tidigt. Känslorna blev inte mindre av att poliserna själva ofta hade barn i samma ålder som de barn och ungdomar som dött. Poliserna hade också dåligt samvete mot sina egna barn för att de frivilligt hade arbetat sjukt många övertidstimmar under utredningen, för att lösa brotten och ge offrens syskon och föräldrar ett svar på de förfärliga frågetecknen som hopat sig.

Så poliser ska inte ha känslor, Kerstin Wiegl? Hur i helvete tänker du?

När jag berättar för mina amerikanska polisvänner om hur svenska poliser förväntas uppträda (och till vilka löner) i skarpt läge, så suckar de och undrar varför någon vill vara polis i Sverige.

Jag kommer då att tänka på dem som till sist sköt ihjäl Fadimes bror Mesut Sahindal 2014. Mesut var ingen duvunge – under åren hade han åtalats för tillgrepp av fortskaffningsmedel, olaga tvång, förberedelse till rån och vapenbrott, olaga hot igen, försök till utpressning, grovt narkotikabrott, vapenbrott, rattfylleri. Vid en rättegång skrek han till Fadime: ”Jag ska döda dig, din jävla fitta, din jävla hora. Din tid kommer snart. Det slutar inte här!””

Några veckor senare misshandlade han henne på torget i Uppsala, drog henne i håret, skallade henne och knäade henne i ansiktet. Mesut hade också försökt skjuta den svenska flickvän han hade barn med och träffat henne i axeln.

När han väl kom ut ur fängelset hotade han först sin mamma och lillasyster innan han åkte vidare och hotade sin skjutna flickvän. Han återvände till mammans bostad och när polisen väl kom dit, kom han ut med en kniv i varje hand.

Tänk dig nu följande:

Det är natt.

Du är polis och har aldrig skjutit någon.

Mot dig kommer en erkänt kriminell galning snabbt med en kniv i varje hand.

Han eller du. Dina kolleger. Människoliv. Det handlar om sekunder.

Poliserna på plats lyckades med det ofattbara. De skrek varningar, sköt varningsskott i luften och använde pepparspray innan de sköt mot ben och fötter och lyckades träffa där (har du någonsin försökt skjuta en varelse som rör sig, i foten?!!)!

Mesut fortsatte framåt, viftandes med knivar i händerna. Patrullen sköt igen, mot kroppen, och Mesut dog.

För mig är detta ett praktexempel på hur duktiga svenska poliser mot alla odds följer de ibland till synes mycket märkliga instruktioner som finns, innan de ger dödande verkanseld.

Tack för att ni finns.

Tack för att ni inte är mordgalna dårar som älskar att skjuta först och fråga sen.

Tack för att ni orkar.

Och – tack för att ni har känslor. Är människor.

Trots att Kerstin Weigl inte förstår.

Nu till nästa tragedi: Varje gång jag skriver ett inlägg om svenska poliser, får jag en storm av mail och privata mess från just – svenska poliser.

Det är trevligt. Men innehållet i dem är förfärligt.

Alla vittnar de om hur de är missförstådda, ensamma, trötta, rädda för hot och för att bli kallade nazister och rasister och fan och hans mormor, som tack för att de sköter det jobb de blivit kommenderade till.

Och det värsta av allt – att de inte känner stöd uppifrån. Att de inte får backning av sina chefer.

Vad – i –helvete – är – det – jag – läser?

Vilket företag, vilken organisation skulle förväntas fungera om inte cheferna backar upp sina underlydande?

Naturligtvis handlar allt om de vanliga svenska sjukdomssymptomen: Politik, politisk korrekthet, chefernas rädsla för att få sparken om de skulle råka säga fel.

Och då är vi jävligt illa ute.

Jag kommer väl ihåg det värsta exemplet på länge:

I juli 2014 jagade två områdespoliser några män på motorcykel och bil för att kontrollera dem. Färden gick in i det invandrartäta området Koppargården, där en av poliserna fortsatte förföljandet till fots. Han omringades snabbt av en uppretad skara på 50 – 70 män som hånade honom, spottade på honom och hotade honom till livet. Polismannen drog sitt vapen och ropade på förstärkning – men övergavs av polisledningen!

Jag citerar Maria Kållbergs artikel i skånska KvällsPosten:

”Tio polispatruller kallades omedelbart till platsen, men fick order att stanna på en plats precis utanför området. I 25 minuter var den ensamme polismannen utsatt för hoten innan kollegan i polisbilen kunde ansluta så att de gemensamt kunde lugna ner mobben och komma därifrån. Under halva den tiden stod patrullerna passiva bara en liten bit därifrån.

Enligt källor till Helsingborgs Dagblad var det för att polisledningen i Landskrona ville undvika upplopp. Den bedömningen delas av ledningen internt. Men officiellt ges ingen förklaring till varför patrullerna inte fick undsätta sin kollega.

De utsatta områdespoliserna var verksamma i Koppargården. Flera personer där är tungt kriminella med kopplingar till organiserad brottslighet. Kritiska röster menar att beslutet att inte gå in i området visat dem att det går att driva polisen från området.

Satsningen på områdespoliser i Koppargården inleddes i oktober i fjol och var det andra projektet för att få ner brottsligheten där. Den första, ”Operation Nordkap”, lades ner i förtid… Dagen efter händelsen presenterade polisledningen en handlingsplan för OUG:s fortsatta arbete. Det gick ut på att de kriminella skulle bjudas in till samtal om utvecklingen i området. Områdespoliserna uppfattade det som kontraproduktivt och rent felaktigt.

Poliserna menade att det var mer effektivt med en förstärkt närvaro och lagföring av brottslingar, i enlighet med de erfarenheter kollegor i liknande verksamheter har gjort. Som svar på OUG:s kritik lade polisledningen i Landskrona ner hela områdesprojektet.”

Amen.

Hade du, som arbetar i privat företagsamhet, med högre lön än 23 000 kronor och utan att riskera livet varje dag, accepterat syltryggar till chefer som inte backar upp dig och verksamheten?

Skulle inte tro det.

Våra svenska snutar – åtminstone de ute på gator och torg – arbetar till stor del under svinaktiga förhållanden och om de ska orka vidare krävs det att vi står upp, är tacksamma för att de vill ta i skiten, och visar att vi stöttar dem.

För deras chefer gör det inte.

Inte våra skitnödiga politiker heller.

Skäms!

Här är Kerstin Wiegls skämsartikel i sin helhet:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/kerstinweigl/article21242750.ab

Och här är några om händelsen i Landskrona:

http://www.expressen.se/kvallsposten/polis-lamnades-ensam–med-en-hotfull-mobb/

http://www.hd.se/lokalt/landskrona/2014/07/27/kriminella-far-fritt-spelrum-i-koppargarden/

 

 

Funderingar från en hemresande

Sitter och väntar på att köra till flygplatsen för att resa hem efter en skön sommar med underbart väder i mitt älskade Florida. Under tiden här har jag som vanligt nyfiket pratat om allting med massor av människor – kontorsfolk, sopgubbar, poliser, servitriser, butiksexpediter, ingenjörer, hantverkare, taxichaufförer, entreprenörer. Jag har frågat vad de känner, vad de är rädda för, vad de tror om valutgången nästa år.

Samtliga, utan undantag, är negativa till den enorma illegala invandring som skett och som den amerikanska makteliten sett mellan fingrarna med. Siffrorna varierar men det talas om att upp till 30 miljoner illegala invandrare kommit in i landet under de senaste åren – mestadels latinamerikaner men också en del människor från Afrika.

Presidentkandidaten och miljardären Donald Trump har inte varit försiktig med orden. Han menar att exempelvis Mexico ”exporterar” huvudsakligen kriminella och våldtäktsmän, som kommer till USA för att leva på socialbidrag. Trump är synnerligen populär i opinionsmätningarna men det är lång tid kvar till valet och många menar att Hillary Clinton kommer att ta hem segern.

Ryska Lana, som jobbar som expedit på klädavdelningen i Harley Davidson-butiken Six bends, menar att valresultatet inte spelar någon roll för henne:

”Jag lyckades få ut mina barn från Ryssland och kom hit för sexton år sedan. Putin och vad han gör skrämmer mig enormt och oavsett vad som händer här så är det bättre att leva i USA.”

Lika positiv är inte min vän, detektiven Mark. Han ser dystert på framtiden, anser att Florida är hotat av både för höga skatter och för många invandrare. Hans nya plan är att fly till bergen i Tennesse, bygga ett vedeldat, tvåvånings trähus ute i naturen, köpa 20 acres mark och bygga en egen skjutbana samt skaffa kossor eller hästar:

”Om två år kommer man inte att kunna vistas i Orlando och det blir inte mycket bättre här på västkusten. Jag sticker innan det smäller.”

Även om ekonomin nu är oerhört stark jämfört med under krisen – Floridas arbetslöshet har minskat och det byggs så det knakar medan fastighetspriserna stiger kraftigt – så finns det förstås människor som är oroliga för ekonomin. Men – ändå står det problemet i skuggan av invandringen.

För bara en stund sedan läste jag att EU begärt en utredning av vad människor i Europa tycker om den enorma invandring – läs huvudsakligen flyktingström – som skett i sen tid. Under årets första fem månader nådde 153 000 migranter fram till EU:s gränser.

I genomsnitt 56 procent av EU-medborgarna är negativa till invandring från länder utanför EU.

I Sverige är 66 procent positiva.

I Tjeckien är 81 procent negativa.

Varken ekonomi eller migration är någon lätt nöt.

Jag är positiv till invandring så länge det finns möjligheter att erbjuda invandrarna arbete, bostäder och ett värdigt liv.

Jag är positiv till flyktingmottagning så länge det finns a) en plan b) realistiska möjligheter att integrera flyktingarna i samhället c) bostäder d) utbildning och arbete.

Resten får du räkna ut själv.

Dessutom anser jag fortfarande – oavsett hur många som viftar med det nötta och uttjatade rasistkortet – att alla som vistas i Sverige ska följa svensk lag och att varken traditioner, kultur eller religion på något sätt får användas som ursäkt för kvinnoförtryck eller brottslighet.

Nu reser jag hem till det land jag också älskar.

Men som behöver en helt ny och stark politisk ledning, oavsett färg, som kan se den nya världens problem med öppna ögon.

Och agera.