Författarfunderingar, del 4: Konsten att sitta

I min grupp ”Författare på Facebook” kommer vitt skilda frågor om skrivandet upp. Vilket typsnitt ska man använda? Får man skriva illa om sin farmor medan hon lever? Går det att komma undan med ett simpelt knivmord? Är Scrivener ett pålitligt hjälpmedel? Hur ska man skriva det första mailet till ett förlag? Och: Var sitter ni när ni skriver?

Den sista frågan är långt ifrån ointressant, speciellt om man kompletterar den med frågan om hur författaren i fråga vill ha det under skrivandet. Musik eller inte? Rörig kaféomgivning eller ensamhet i tystnad? Kaffe, vin eller vatten? Skärgård eller storstad? Press eller lugn? Skriva ensam eller tillsammans med andra?

Gruppen har i dag 4 896 medlemmar och jag tror att man skulle kunna få nästan lika många olika svar på frågorna som ställs. Ty det charmiga är ju det individuella i våra sätt att leva, inte minst när det kommer till skrivandet.

Själv är jag avundsjuk på dem som kan åstadkomma manus i bullriga miljöer, på kaféer där folk gapar och sörplar och pratar och har sig. Jag har aldrig förstått mig på dem som reser iväg på ”skrivarretreat” och sitter i samma rum som tio eller tjugo andra och pratar om sina historier samtidigt som de skriver dem. Jag är avundsjuk på min författarkollega, hon den kända som kan byta fokus på en sekund, slå upp laptopen på ett flygplan och skriva som besatt i fyrtiofem minuter innan det är dags för landning och hon åter ska koncentrera sig på sitt krävande vardagsjobb.

Det där funkar inte för mig. Jag behöver total tystnad och helst ensamhet.

Jag kan visserligen skriva på andra ställen än hemma i Stockholm. På hotell eller i en lånad lägenhet eller hus om jag får en vettig stol och ett bra bord. Sittandet är, inte minst eftersom jag har en trasig kropp, oerhört viktigt eftersom det handlar om timme efter timme efter timme. Hemma och i min skrivarlya har jag den absolut bästa stol som går att köpa – den som används i polisens och SOS larmcentraler, ortopedisk åt alla håll och kanter. Jag kopplar min laptop till ett externt tangentbord och en stor, extern skärm så att jag slipper kisa.

De fysiska verktygen är med andra ord viktiga för mig och visst låter det romantiskt med alla som kryper upp i en soffa med en laptop och en kopp te, men det skulle inte funka i fem minuter för mig.

Tystnaden är lika viktig. Förstå mig rätt, jag älskar musik och lyssnar ofta, men min magra hjärna behöver koncentrera sig helt på en enda sak när jag skriver och varje ljud blir en störning. Ovanför min skrivarlya bor en pensionerad man vars hobby är att spela tunga, klassiska stycken dagarna igenom. De gånger bastonerna fortplantar sig ner genom hans golv och mitt tak har han levt ytterst farligt utan att veta om det, och tack gode gud för hörselskydd.

Det finns massor mer att säga om skrivandets process och jag återkommer i frågan. Men innan jag glömmer det måste jag förstås nämna något annat jag inte kan leva utan när jag skriver.

Kaffe. Litervis.

Vi hörs! :o)

Har Zack någon framtid?

Jag handlar midsommarmat bland hundratals helgshoppande amerikaner, mexikaner, puertoricaner, kubaner och turister på Publix i korsningen Veterans Highway och Santa Barbara Boulevard.

I kassan hjälper 17-årige Zack till att packa ner varorna i påsar. Eftersom jag kör handikappmoppe följer han med ut till bilen för att lasta in kassarna och köra tillbaka moppen till butiken.

Vi pratar USA, världen, problem och det kommande presidentvalet. Jag frågar vad han tycker om Donald Trump.

”Han är en idiot”, kommer det utan tvekan. ”Hillary är också en idiot. Det finns inte en vettig kandidat i det här valet.”

Vi pratar lite om vad som kan hända om Trump vinner valet. I en annan del av världen sitter Putin. I en tredje del sitter Nordkoreas Kim Jong-un och leker med sina kärnvapen.

”Det luktar tredje världskriget snart”, säger Zack. ”Med kärnvapen. Jag oroar mig inte för min framtid för såvitt jag kan se finns det ingen framtid för mig under de närmaste decennierna.”

Sedan säger han att jag ska ha en trevlig dag och så sätter han sig på handikappmoppen och tuffar tillbaka mot butiken. Jag sätter mig i bilen och tänker att det är rätt sorgligt att en ung människa ska behöva bära den oron och dystra framtidsutsikten som Zack – med all rätt – ger uttryck för.

Det finns sannerligen mörka moln på himlen.

Jag kommer hem, loggar in och ser att svenska dagstidningar ojar sig över att britterna beslutat sig för att lämna EU, något som jag som gammal EU-motståndare applåderar.

Nu kommer jorden att gå under, om man får tro tidningarna. Vi kommer att hamna i en depression och det blir börskrascher och gudvetallt.

Ja, alla profetior kan bli självuppfyllande om man tar i ända från fötterna. Själv hoppas jag på en utopi – att det även i Sverige blir en folkomröstning som politikerna för en gångs skull lyssnar på och lyder folkets röst:

Att Sverige lämnar EU.

swexit

Vi klarar oss alldeles utmärkt ändå. Den som tror på storriken behöver bara ta en kort titt i historien för att ge upp. När det gäller EU säger jag som jag alltid sagt:

Den dag jag ser den tyske poliskonstapeln Herr Ordnung vilja samarbeta med den spanske poliskonstapeln Senor Mañana, ska jag börja tro. Innan det sker kommer vi att odla bananer på månen och min 95-åriga mamma kommer att ha vunnit New York Maraton fyra gånger.

Jag behöver inte anföra fler argument för ett EU-utträde. Det finns massor, men det räcker bra med de hysteriska summor vi betalar in till världens största socialbidragskontor. Enligt EU-upplysningens hemsida ser det ut så här:

2016 betalar Sverige en avgift om 31,8 miljarder kronor till EU.

Vi får tillbaka 12,7 miljarder.

Nettokostnaden blir alltså 19,1 miljarder kronor.

Tänk på det. 19,1 miljarder, på ett enda år. Hur många dagis, sjuksköterskor, skolplatser, lärare, poliser, lyktstolpar, cykelvägar, åldringsvårdare eller bussar hade vi fått för de pengarna?

Tanken hisnar.

Läs själv på EU-upplysningens hemsida:

http://www.eu-upplysningen.se/Sverige-i-EU/Sveriges-EU-avgift/

 

 

Författarfunderingar, del 3: Lyckan i att botanisera

Senast var det i Holland, närmare bestämt i Delft utanför Haag. Bokhandeln var liten men skyltningen lockande. Jag gick in och nosade runt, förstod inte vad titlarna betydde, än mindre kunde jag ta till mig de holländska meningarna på sidorna.

Men ändå. Det är en speciell känsla att komma in i en bokhandel och oavsett vilket land jag kommer till missar jag inte chansen.

Så fort jag kommer till mitt andra hem i Florida skyndar jag mig till en av de lokala bokhandlarna – Barnes & Noble i Ft. Myers.

barnes-noble-booksellers-waterside-shops-51

Den är inte på något sätt gigantisk, kanske två gånger så stor som en genomsnittlig svensk bokhandel, men den har en mysfaktor som är svår att sätta fingret på. Kanske har det med ljuset att göra, med hyllornas placering. Kanske beror det delvis på att heltäckningsmattorna dämpar alla ljud så att lokalen fylls av ett lugn.

DSCN1029 DSCN1030

Delvis beror det på sortimentet. Här finns inte bara böcker i alla ämnen och format, här finns också skrivredskap, skinnbundna anteckningsblock, läslampor, utvalda kaffesorter, kort med tänkvärda texter, kartor, pedagogiska leksaker, presenter, choklad, en tidskriftsavdelning med hundratals titlar, läshörnor, en stor film- och musikavdelning och inte minst ett läckert kafé med smörgåsar, bakverk och alla sorters te och kaffe.

cafe

Vi pratar alltså om att stanna i timmar och – njuta.

Jag blir aldrig trött på att vandra bland hyllorna. Tanken på hur många människors tankar, drömmar, idéer, fantasier, glädje, ilska, kärlek, avsky och besvikelse som gömmer sig innanför böckernas pärmar är svindlande. Bara att titta på omslagen, designen, titlarna är ett äventyr i sig.

Omslag 3 Omslag 2 Omslag 1

Att bläddra och småläsa här och där är ett annat äventyr. Att avstå från att köpa för mycket är i stort sett omöjligt. Hur mycket jag än lovar mig själv att inte köpa fler böcker, så slutar det ändå med att jag går ut med en tung kasse vars innehåll kommer att göra traven på nattygsbordet högre.

Lyxproblem.

Som författare bör man läsa mycket, minst ett par timmar om dagen säger förståsigpåarna. Där brister jag. Jag ägnar för mycket tid åt att skriva och alldeles för lite åt att läsa. Jag lovar (igen) att det ska bli ändring på det.

Jag undviker att läsa svenska böcker och vägrar läsa nordiska deckare (med ett enda undantag – den duktige islänningen Arnaldur Indriðason). Kanske borde det vara tvärtom, att jag skulle hålla mig á jour med vad som skrivs. Men jag vill inte bli påverkad av mina nordiska kollegers stilar. Därför kändes det hedrande men också mycket märkligt när min senaste bok – Där inga ögon ser – jämfördes med den duktige Jussi Adler Olsens böcker. Jag har nämligen aldrig läst något av honom.

Sommarens läsning kommer att bestå av en fantastisk liten fransk berättelse och en fantastisk liten spansk berättelse. Men jag misstänker att en och annan hårdkokt amerikansk pocket kommer att smyga sig in också.

Vad läser du i sommar? Berätta gärna i kommentarsfältet! :o)

Författarfunderingar, del 2: Men jag stjäl ju inte, ehm … egentligen …

Jag läser i Dagens Industri att en av grundarna till fildelningssajten The Pirate Bay, Peter Sunde, nu fått ytterligare en smäll av rättssystemet, tvingas betala nästan 3,8 miljoner i skadestånd och hotas med att betala ytterligare 9,3 miljoner om intrången fortsätter.

Det känns bra. Det ska kosta att stjäla.

Kritikerna tycker naturligtvis annorlunda. För det första är det ju lite hippt och ballt och käckt att ladda ner utan att betala. Då är man smart och lite high tech.

Nej. Man är en tjuv. Så enkelt är det.

Låt mig ge dig några siffror så att du förstår vad jag menar. När jag började skriva under bokavtal trodde jag kanske som så många andra att storkovan skulle ramla in direkt. Kontraktet gjorde mig lite snopen, inte minst eftersom vi var två författare som skulle dela på pengarna. Men siffrorna talade sitt tydliga språk: 13,50 kronor per skalle för en inbunden bok, nästan lika mycket för en ljudbok, en krona och femtio öre för en pocket.

En krona och femtio öre. Före skatt och sociala avgifter.

Du behöver inte vara nationalekonom för att räkna ut hur mycket det blev kvar i fickan och hur många böcker man måste sälja för att kunna få ut en dräglig månadslön.

”Gnäll inte”, säger kritikerna. ”Jobba med något annat om du inte gillar det.”

Nej. Jag älskar mitt jobb. Men inte att någon stjäl min lön. Skulle du acceptera att någon stal din? Dessutom vet du kanske hur mycket du får den 25:e varje månad. Jag får betalt en gång om året och kan bara försöka gissa mig till vad det blir. Sedan ska pengarna räcka tills nästa år.

När tidningen Svensk Bokhandels chefredaktör för några år sedan gjorde en högst ovetenskaplig undersökning kom han fram till att det fanns färre än 60 författare i Sverige, som kunde leva på sitt skrivande. Låt oss vara lite mer generösa i dag och säga 200, av många tusen. Resten har brödyrken på dagarna och får skriva på nätter, helger och semestrar.

När det gäller sångare och musiker är det minst lika illa.

”Det är skivbolagens fel!” skriker kritikerna. ”De får skylla sig själva, de skulle inte ha tagit så jävla mycket betalt för en CD-skiva.”

Med den logiken skulle det också vara lagligt och moraliskt okej att gå in i butiker och stjäla allt man tycker är onödigt dyrt.

Kritikerna fortsätter: ”Och förresten kan artisterna tjäna fett på sina världsturnéer!”

Ja. Det kan Bruce Springsteen och de andra i samma division. Men inte solisten från Oslo, det ambitiösa, nystartade bandet från Skurup, Härnösand, Shitville, Prag, Brighton, Beijing eller Lyon. Där blir det inga världsturnéer i första taget (om det blir några alls) och om de inte får betalt för sitt arbete kan de inte fortsätta spela eller sjunga.

För några år sedan deltog jag i en debatt om illegal nerladdning på Bokmässan i Göteborg. I ena ringhörnan satt jag, Björn Ranelid och en representant för Svenska Förläggareföreningen.

I den andra satt den gamle vänsterledaren Lars Ohly. Han flinade gott åt att vi ville ha betalt för vårt jobb och ansåg att om man bara laddade ner för eget bruk så var det okej. Jag fick publikens applåder för mitt svar:

”Vad du säger, Lars, är att det är okej att jag snor din cykel om bara jag själv cyklar på den och jag inte lånar ut den eller säljer den. Det samhället vill inte jag leva i.”

Ohly slutade flina och såg faktiskt lite ledsen ut. Kanske hade någon snott hans cykel, vad vet jag?

Jag har under årens lopp deltagit i en ändlös rad debatter med kritiker som försöker få mig att förstå att jag är dum i huvudet. För det de tar är ju bara en kopia, inte ett original. Alltså gör det inget. Vad de inte förstår är att varje såld ljudbok kanske skulle ha gett mig sex, sju kronor som jag behöver eftersom jag liksom dem får en bunt räkningar varje månad.

Jag har också som ett experiment polisanmält de som laddat ner mina böcker illegalt. Jag har sett utredningar läggas ner för att poliser och åklagare inte riktigt förstått vad som har skett. Jag har överklagat och serverat poliserna ip-nummer, namn, adresser och telefonnummer till dem som laddat ner illegalt. Och sett utredningar läggas ner på nytt.

Just därför känns markeringen mot The Pirate Bays grundare så rätt. Att det sedan finns en bunt liknande tjänster är tragiskt, men speglar å andra sidan samhället i stort – att tjuven ofta ligger ett steg före en föråldrad lag.

Det här är egentligen väldigt enkelt: Författare, kompositörer, sångare och musiker måste som alla andra få lön för sitt arbete för att kunna leva. Om de inte får det så blir de tvungna att sluta författa, komponera, sjunga eller spela.

Den som inte vill förstå det lider inte bara av en stor brist på respekt mot yrkesmänniskor.

Utan också av att vara dum, fast på riktigt.

Läs hela artikeln här:

http://www.di.se/artiklar/2016/6/16/miljonsmall-for-pirate-bay-grundare/

 

Författarens funderingar, del 1: Är kniven farligare än gaffeln?

Som deckarförfattare drabbas man lätt av yrkessjukdomar. Som att – rent teoretiskt, förstås – fundera över vilka mord, utpressningar, stölder, rån, gisslantaganden och annat smått och gott som vore genomförbara här och var där man hamnar.

Jag sitter på Arlanda tillsammans med min underbara och tålmodiga fru. Vi ska till USA. Eftersom mitt knä har pajat big time och jag överlever endast med käpp och smärtstillande, så hämtar hon föda från kaféet vars ägare borde åtalas för ocker och få 900 års fängelse. Minst.

Vi får riktiga bestick. Kniv och gaffel i metall.

Vi har nyss passerat en säkerhetskontroll där män går omkring med nerhasade byxor efter att ha tvingats ta av sig bältena och gamla tanter får vingla omkring utan skor. Där människor tvingats hälla ut en halvliter Ramlösa och andra fått lämna en nagelsax ifrån sig.

Avgångshallen förvandlas plötsligt till ett vilda Västern, ty här man man köpa litervis med skum vätska som en insider smugglat in.

Samtidigt får vi bestick i metall. Livsfarliga vapen, lätta att ta ombord.

Vi flyger och jag somnar. Landar i på flygplatsen Newark i New Jersey, USA. Här går vi igenom en ny ”säkerhetskontroll” och jag överraskas:

Eftersom jag är handikappad behöver jag inte ta av mig skorna. Barn under 12 år och människor över 72 år behöver inte heller ta av vare sig skor eller rockar. Så här kan ju snacket gå då:

Tonåringen: ”Snälla farmor, kan du ta min bomb i dina skor?”

Pappan: ”Håll käft, ungjävel! Du kan väl inte begära att gamla farmor ska gå omkring med bomber i skorna?”

Tonåringen: ”Varför inte det, pappa? Jag såg ju att du stoppade tre knivar och en handgranat i hennes rock nyss!”

Pappan: ”Det är en annan sak. Håll käften nu.”

Tonåringen: ”Käften själv!”

Pappan: ”Så talar man inte till sin pappa!”

Tonåringen: ”Din mamma!”

Farmor: ”Såja, såja pojkar, kivas inte. Jag har både bomber, knivar och granater med mig och jag är igenom säkerhetskontrollen. Kom nu så dricker vi en god kopp kaffe innan vi går ombord och kapar planet.”

Ungefär så.

Medan barn och pensionärer med bomber, granater, knivar, mjältbrandssporer och annat smått och gott smiter igenom säkerhetskontrollen tar en barsk kvinna min frus handbagage och rånar henne på de hudvårdsprodukter som noga förseglats vid inköpet i taxfree-shoppen på Arlanda med garantier om att det inte är några problem att ta med grejorna in i USA.

Torsk: Öhrlunds. (Tillfälliga) Vinnare: Nuance Group på Arlanda (fast jag är inte helt färdig med er än ;o)) och flinande, maktgalna säkerhetskontrollanter på Newarks flygplats.

När jag fått kontroll över hjärtklappningen äter vi middag till ockerpris (en flaska blaskigt italienskt vin, en grillad kyckling, en rostbiffmacka och två kaffe kostar 1 700 spänn. Fast jo, på riktigt.).

Vi får gafflar av metall och varsin kniv av plast.

Hehehe.

Kniven är i och för sig kass men min absoluta bedömning är att metallgaffeln är stark nog för att huggas i nacken på en flygvärdinna eller i bröstet på en flygkapten.

Så – var finns logiken och säkerheten, sa ni?

Många är de som hävdar att säkerhetskontrollerna på flygplatserna är bra, viktiga och nödvändiga för oss.

Det tycker jag också. Om de är logiska och fungerar hela vägen, om de gäller alla på och kring flygplatsen.

Jag har en känsla av att pojkarna som flög in i tvillingtornen i USA den 11 september aldrig hade passerat genom en säkerhetskontroll. Inte heller majoriteten av de kapare som genom årens lopp med vapenmakt tagit kontroll över ett plan.

Ergo: Det är ingen större idé att jag tvingas ta av mig skorna och livremmen och lägga snusdosan på bandet, så länge Ahmed kan kila in bakvägen med en Kalasjnikov eller två.

Tro mig, jag är verkligen för säkerhet. Om jag ska flyga till USA så vill jag inte hamna i Långtbortistan eller bli inblandad i att terrorgrupper kivas.

Men ett litet, litet mått av logik i säkerhetstänket vore önskvärt.