För en tid kom jag in på mitt lokala systembolag för att shoppa lite. Jag påmindes strax om att behov och ambition, förnuft och känsla inte alltid är förenliga begrepp.

Två män i 35-årsåldern vandrade förundrat mellan hyllorna med bag-in-box och såg förvirrade ut. Till sist gick en av dem fram till en frodig systembolagstant och sa på bruten svenska:

”Kan du hjälpa oss att välja ett vitt vin?”

Systembolagstanten (SBT): ”Visst, gärna! Vilken maträtt eller tillfälle ska det vara till?”

Kunden: Nej, nej, ingen mat, det ska bara vara till en vanlig fylla!

SBT (nu plötsligt ilsken): ”Här säljer vi inte vin till fyllor! Vi säljer vin till mat och upplevelser!”

Kunden: ”Chilla, guz! Jag bara frågar, kej?”

SBT (försöker lugna ner sig): ”Nåja, ska det vara ett torrt eller ett sött vin?”

Kunden: ”Det ska vara sött. Fruktigt som fan, du vet!”

SBT (går fram till en hylla och pekar): ”I så fall skulle jag föreslå något av de här tyska vinerna. Dom är söta allihop.”

Kunden: ”Är dom??? Det är dom fa-an inte i verkligheten!”

Ridå.

Vissa dygn är mer innehållsrika än andra.

Jag åker till Falun för att hålla ett föredrag för fackförbundsmedlemmar, om hur man höjer sin livskvalitet. Det är en vacker höstdag med solsken och klar luft, när jag promenerar i staden.

I hörnet av Bergsskolegränd och Trotzgatan ligger den lilla tobaksaffären Cityhörnan. Jag tittar in för att köpa något och blir stående, andäktig, vid synen av en hel vägg med – pipor.

Helt bortsett från att rökning är vansinne och allt det där, är det något speciellt med pipor. Känslan, skönheten i utseendet. Och vad går upp mot doften av ett nyöppnat paket piptobak?

Om du aldrig känt den har du gått miste om något.

Det är nog 30 år sedan jag rökte pipa senast. Nu blir jag tagen – igen.

David Larsson på Cityhörnan berättar att piporna har en stark renässans i Falun med omnejd. Tidigare låg det en jakt- och fiskeaffär nära Cityhörnan och när det var dags för fiskesäsong eller älgjakt flerdubblades pipförsäljningen. För två år sedan förvandlades dessa toppar till en ständigt stigande försäljningskurva.

Kanske för att nästan ingen annan säljer pipor numera.

David berättar om en karl som kört hela vägen från Västerås och besökt varje tobaksaffär på vägen utan att hitta pipor eller tobak. Naturligtvis blev han euforisk när han kom till Cityhörnan. Dessutom, påpekar Davids mamma, har butiken bra priser. På Fina Gatan i Stockholm får man ge mellan 500 och 1000 spänn för en fin pipa. Hos Cityhörnan börjar priserna på drygt 200.

David Larsson erbjuder en rad vackra pipor till vettiga priser. Och – tobak jag inte anade att den fanns.

Naturligtvis köper jag en pipa, en liten snugga med vackra ådringar i träet.

Så är det dags att välja tobak och jag ser att det hänt en del sedan sist. Borkum Riff var min favorit på den tiden och den finns kvar, men nu i allsköns former. Och så finns det en ny tobakens Rolls Royce – Peterson of Dublin. Mitt yrke troget väljer jag en vacker metallburk med smaken Sherlock Holmes – A Virginia and Burley leaf blend of great character with a sweet taste and aromatic aroma.

Aromatic aroma?

Nåväl, kör för det.

David berättar att Borkum Riff Cherry är den nya storsäljaren.

Körsbär? Någon jävla måtta får det väl vara. Jag köper ett paket Borkum Riff Bourbon Whiskey. Basta.

På kvällen håller jag föredrag och får en fantastisk upplevelse. Människor som vill göra något mer av sitt liv än att bara åka med på Slentrianbussens linje mot ändhållplatsen lyssnar och – delar med sig av smärtsamma, otroliga livsöden.

Magiskt. Det är i mötet mellan människor någonting händer. Jag lyssnar och lär.

Det har dukats fram kaffe och tre sorters mackor. En av dem är fylld med hästkorv och räksallad (?). En mas med kunskap förklarar för mig att inget går upp mot den lokala hästkorven.

Jag bör köpa en ring med mig hem, säger han. De har den på ICA Maxi.

Nästa förmiddag bromsar jag in framför matparadiset och hämtar lydigt en stadig ring med Gustavs hästkorv innan jag styr väg 80 mot E 4:an och Stockholm. Några mil söder om Gävle dyker det grå komplex jag sett så många gånger förr, upp vid sidan av motorvägen.

Dragon Gate.

Ett kinesiskt tempel/hotell/spa/konferensanläggning (stryk det som ej önskas) mitt ute i skogen vid den livsnerv som E4:an utgör. Tidigare har jag bara stannat där på natten för att tanka på automatstationen.

Nu svänger jag av, parkerar och går in.

Hur ska jag tolka ”RestaurangMassage”?

En stor del av den gigantiska byggnaden som förmodligen tänktes bli ett kombinerat spa och konferenshotell, tycks ligga öde. Jag minns de heta striderna när stället byggdes och när svenska fackföreningar satte stopp för att kinesiska byggare arbetade för kinesiska löner.

Vad går jag in i?

Ett tempel, ett hotell,

en konferensanläggning, ett … ?

Jag går in genom entrén och hamnar i en souvenirshop där man säljer barnstövlar för 69 kronor och modeller av segelskepp för över 4 000. Fortsätter in i den tämligen öde restaurangen där jag erbjuds en buffé för 138 kronor och slår till.

Buffén kräver aktiva val …

Det är en märklig känsla att äta lunch i en gigantisk, tom lokal tillsammans med två eller tre andra vilsna vägfarare, medan en hord av kineser i jackor – för att värma sig sedan någon dragit ner på innetemperaturen – far runt och ser till att allt är som det ska.

Dragon Gate. Strax söder om Gävle.

En bunt kineser mitt i den svenska skogen.

Ett projekt som skulle blivit en succé och som nu är – vad?

Jag styr vidare söderut, kommer hem, landar.

Tröttheten lägger sig över mig medan jag som vanligt sitter utomhus i korgstolen och nyfiket tittar på de plan som flyger in för att landa på Arlanda,

Jag fingrar på den vackra pipan jag köpte av David Larsson i Falun och tänker på hästkorven som nu ligger i kylen. Jag öppnar paketet med Borkum Riff, stoppar ner näsan och möter en doft jag inte njutit på 30 år.

Livet är gudomligt.

Med risk för att verka tjatig:

Det är i mötet mellan människor saker händer. Inte minst i helgen som gick.

I tomma lokaler strax söder om Stockholm träffades 18 människor i varierande åldrar och från livets alla vägar, med ett och samma intresse:

Att utveckla sitt skrivande.

Några för att bli större som människor, andra med den bestämda ambitionen att bli Sveriges nästa stora författare. Alla under ledning av den duktiga coachen Ann Ljungberg som arrangerat kursen ”Den medvetne romanförfattaren”, där jag hade förmån att vara gästföreläsare.

Ann Ljungberg har åtta års erfarenhet som coach, lektör och redaktör. Av de 500 manus hon arbetat med har 100 blivit utgivna som böcker – ett fantastiskt resultat.

Efter ett och ett halvt hårt dygn gick deltagarna hem, lyckliga, omtumlade och med massor av tankar och intryck att sortera. Vi hade hunnit diskutera grundidéer, manusutveckling, skrivtekniker, utveckling av karaktärer, gestaltning, språkvård, hinder, klyschor, redigering, marknadsföring, förlagsorganisation, ekonomi, dialog, synopsis och mycket mer, och varva alltihop med korta, intensiva skrivövningar.

Under skrivkursen bildas närmast magiska ord och fraser – stycken som trollbinder deltagarna och får dem att lyssna med slutna ögon.

Kvar på borden låg inte ett enda block, inte en anteckning.

Ett tecken på att allt var viktigt, hade tagits om hand.

Det enda vi fick städa undan var tomma kaffekoppar.

På lördagen trodde jag, på söndagskvällen visste jag att några, åtminstone en eller två, av morgondagens svenska författare föddes i de där lokalerna i Västberga. Ni som läser det här vet mycket väl vilka ni är, och hur ni har att förvalta de underbara historier ni lät oss smaka lite på.

Bland dessa ansikten finns en eller två av Sveriges kommande, stora författare. Magiskt.

Ni har det inom er.

Vem av dessa ambitiösa toppar svensk bokförsäljning om fem år?

Ann Ljungberg hävdar, med risk att göra hela det finlitterära Sverige rasande, att vem som helst kan lära sig hantverket att skriva, att vara författare.

Jag är beredd att tro henne. Hemligheten handlar om att ha en unik historia och viljekraften, förmågan att berätta den med rätt röstläge. Det rent språkliga kan man alltid få hjälp med.

Men ytterst få har en historia som är värd att berättas.

Nu har jag fått träffa ytterligare några i detta fåtal.

Medan arbetet med morgondagens romaner fortsätter, vakar Ann Ljungberg över de blivande författare hon coachar.

En unik historia. Vilja. Tålamod. Röstläge.

Det är inga enkla krav eleverna på skrivkursen bär på sina axlar när de går hemåt.

Men såvitt jag kan se har alla lyckliga leenden på läpparna.

Susanne, Cecilia, Pernilla, Finn, Lasse, Åsa, Sverker, Neda, Barbro och alla ni andra:

Skriv!

Ge aldrig upp!

Vi ser med spänning fram emot resultatet.

Tack Ann och Margareta som gjorde även min helg oförglömlig och lärde mig – massor!