Voff!

Nu ska vi prata vårmode, mina vänner! Jag upptäcker till min förtvivlan att inte bara många av mina fyrbenta vänner utan i högsta grad också tvåbeningarna har missförstått ordet mode totalt!

Under husses och mina morgonpromenader inser jag – alltmer deprimerad – att tvåbeningarna tycks ha uppfattat modet så här:

Gummistövlar, mjukisbyxor, slappa urtvättade tröjor under fula jackor, gärna med Fjällräven-märke på.

Fjällräven? Gimme a fuckin´ break! Det var ju sjuttiotal, Vietnam, bränna bh:ar och sådär. Progg och Mikael Wiehe och … jotack, till och med mina tassar kan bläddra i en historiebok, eller slå ett Googlekommando.

Välkommen till sååååå tvåtusentolv, vänner. En eon från Fjällräven, typ. Se här:

En naturlig skönhet accentueras av en djärv scarf med starkt varumärke, i det här fallet odödliga Harley Davidson. Orange är vårens och försommarens färg, går vackert till nästan vilken pälsfärg som helst.

Tvåbeningarna tycks tro att de – oavsett utseende – kan förbättra sin image med tatueringar eller piercingar. Ack, vilken tragedi, sådant sysslar inte vi hundar med. Om den store hundguden hade velat att vi skulle födas med bilder på kroppen eller järnskrot i nosen, hade vi gjort det. Husse säger att det bara är sjömän och horor som har tatueringar, och att de flesta tvåbeningar vare sig är horor eller har gått på sjön. Detta leder naturligtvis till en viss förvirring. Vafför gör ni på detta viset?

Icke desto mindre – vidare i texten: När det gäller själva klädseln säger vårmodet: Rymd i plagget!

Se här hur jag stolt går på dogwalken i årets modefärg, och med rymd i plagget! Vitt är vår- och sommarfräscht och – tidlöst. Är du djärv som jag kombinerar du denna tidlöshet med vårens stora modefärg – orange:

Om du nu mot förmodan skulle läsa något annat trams i modetidningarna, kan jag redan nu trösta dig med att det är fel, fel och åter – fel. Fråga en som har nosen i asfalten och tror du mig inte så fråga Tazzo, Yves Saint Taissent eller någon av de andra stora modeskaparna!

High tass!

/Sigge

Valborg 2012.

Ovanligt bra väder – ingen traditionell storm, inget blött snöglopp.

Ungar på cykel, en smällare här och där, hundar på fältet nedanför parhusen. Lådvinet har flödat i området och stämningen är god när fackeltåget med ungdomar kommer ur skogen för att tända rishögen som samlats ihop under byalagets stränga regler.

Bålet är övertänt på mindre än en minut, hettan slår mot ansiktet, får oss att backa.

Plötsligt står Robert bredvid mig. Vi har inte setts på alltför länge. Vi pratar om att njuta av tillvaron, dricka vin och så.

Om att leva.

Om hur det ska bli sen.

Vem vill tänka på hur det ska bli sen? Om vi visste, hade vi kunnat planera våra liv. Hade det varit bra?

Sannolikt inte.

De hurtfriska pratar om en hälsosam ålderdom. I annonserna ser jag leende pensionärpar cykla sida vid sida, bada i poolen utanför en nyinköpt lägenhet i Spanien, spela golf eller tennis. Allt ska bli bra om jag bara tar det pillret och äter den youghurten. Tjena. Min kropp har varit trasig sedan jag var tjugo och den blir inte helare om jag så dränker mig i youghurt.

Den verklighet jag ser, liknar inte annonserna. Jag känner inte en 75-åring som är frisk. De åldringar jag känner lever för att hjälpa varandra till vårdcentraler och tandläkare tre gånger i veckan. Min 91-åriga mamma stapplar omkring med rullator i hemmet, ensam sedan nästan alla vänner gått bort. Hon tappar håret därför att läkarna envisas med att proppa henne full med ett Djävulens gift som kallas Waran och som gör några rika på de gamlas skräck. Hon blir, på grund av sin ålder, behandlad som mindre vetande trots att hon är fullkomligt klar i huvudet.

Fuck it.

”Jag vill inte bli gammal”, säger Robert medan arga gnistor stiger mot himlen för att falla döda några sekunder senare. ”Bättre att leva nu, medan man kan.”

”Inte jag heller”, säger jag. ”Inte med tanke på prognosen.”

Innan elden dör skiljs vi med ett löfte om att träffas snart igen.

Och att leva nu.

För vem vet hur det blir sen?