Det är sommar. Hett för att vara Sverige. Clas Ohlson har tömt lagret på pelarfläktar och på bensinstationerna gapar glassboxarna tomma medan frustrerade italienska fruar och svettblanka tyska barn skriker och pappor med flackande blick olyckligt säkrar älghornen på takräcket och putsar framrutan i hopp om att ett mirakel ska ske.

Hörde på teven häromdagen att en forskare fastslagit sambandet mellan hetta och ökande konflikter. Med tanke på hur vidrigt det är med kyla, kan det tyckas märkligt att folk blir förbannade när det är varmt. Men vi är märkliga däggdjur, vi människor.

På Facebook och andra sociala medier tycks behovet av att illustrera våra handlingar i bild öka kraftigt under sommaren. Det gäller inte bara var vi är och hur vackert det är just där, utan i högsta grad vad vi äter. Under de senaste månaderna kunde bilderna på FB utgjort en veritabel kok- och drinkbok som fått snålvattnet att rinna på vem som helst (utom den där bilden i går, av Felix pyttipanna i en svartbränd stekpanna, förstås).

Men sedan – fötterna.

Just ordet semester ska tydligen illustreras med fötter. Helst ska bilden vara tagen uppifrån så att man ser fötterna, företrädesvis med ett hav/en attraktiv semesterort/blå himmel (stryk det som ej önskas) i bakgrunden. Det handlar dock inte om själva utsikten eftersom den hade kunnat förbättras kraftigt om kameran lyfts de få millimeter som behövts för att fötterna skulle försvinna.

Men ack nej. Fötterna ska vara med. Oavsett hur de ser ut.

Sommarfenomen, naturligtvis. Vem fan vill blotta fötterna på vintern? Vi är ett folk som lever med fötterna instuckna i allt möjligt hemskt under åtminstone nio månader om året. När den alltför korta och desperata friheten kommer, blir det revolution. Jag har semester, det ser du väl, för fan! Titta på mina NAKNA fötter!

Ändå känns fenomenet inte som en tillfällighet, inte enbart som ett resultat av de gåvor digitala kameror, telefoner och sociala medier i kombination, utgör.

Det känns som en trend.

Ja, jo, det är en trend och jag är rätt säker på att det är den här killen som drog igång den. För det – och en hel del annat – förlåter jag honom aldrig. Om han hade fått kickback på en ny fotrakapparat som OBH Nordica (företaget som uppfinner allt vi inte behöver) hade presenterat, hade jag förstått det. Men bara sådär – tv-mys och håriga fötter, hur tänkte ni?

Faktum är att jag känner en tant som gör en tidning med bilder av folk som bara visar fötterna. Tanten tjänar miljoner på den där tidningen och jag är fortfarande oförstående, som vanligt irriterad över att jag inte kom på idén först. Men OK, om jag nu snor alla fotbilder från mina vänners fb-sidor och ger dem till tanten, så kanske jag får ett litet bidrag.

Fötter. Affärsmodell, sommaren 2013.

Det har varit tyst här länge. Alldeles för länge. Någon, några, roade sig med en attack med fientlig kod som slog ut hela servern. Resultat – en kostnad i pengar och hundratals arbetstimmar för webmastern. En påminnelse om hur världen ser ut, att människor utan liv roar sig med att försöka förstöra andras.

Nästa påminnelse om Livets – eller snarare samhällets – dumhet kom under eftermiddagen. Flicka E, en underbar men skör varelse som varit en välkommen gäst i vårt hem under några år, ligger illa till. Hennes pappa dog när hon var åtta år. Mamman är ett psykiskt vrak och genom socialens försorg har E slussats runt mellan fosterfamiljer som gärna tar emot pengarna men inte bryr sig om henne. Ingen har velat, eller vågat, prata med henne om sorgen efter pappan. E drömmer om en fast plats, saknar sina katter som den psyksjuka mamman inte kan vårda och som E inte får ha hos fosterfamiljen (de tycker inte heller om hennes kläder). E har några få tusenlappar i barnpension från pappan och är nu villig att betala dem till den som kan ge henne ett hem – absurt i sig eftersom det är hennes pengar och hon behöver dem för att en gång kunna skapa ett eget liv.

Det hela är en satans tragik och ett tydligt exempel på hur den så kallade välfärden demonteras i ett tempo som inte ens Stålmannen kan hålla. Att flicka E har orkat överleva och förbli den mjuka varelse hon är övergår mitt förstånd och jag kommer på mig själv med att krama henne mjukt, som vore jag rädd att hon skulle gå sönder annars. Hennes sorg lyser igenom det leende hon så ofta visar, i hennes ögon ser jag det tysta budskapet: Snälla, kan du inte tycka om mig? Jag är inte ond.

Naturligtvis fick Flicka E snabbt en rad diagnoser. Familjens och samhällets sätt att fly obehagliga sanningar och säga: Tja, det är något fel på den här. Damp. ADHD. Aspberger. Coctail. Behandling. Tvångsåtgärder.

Pappa död. Mamma psyksjuk, liggandes i en säng med ansiktet mot väggen hela dagarna medan hemmet förfaller, Flicka E saknar mat och katterna är oroliga. Och exakt vad i helvete väntar ni er att det ska bli av henne om ingen ens pratar med henne?

Vem är det som ska diagnostiseras, egentligen? Mamman, samhället, vi?

Flicka E står mot alla odds fortfarande upp. Häromkvällen, just här på terassen och iförd en fläckig t-shirt, berättade hon för mig om sina drömmar. Jag hoppas att de blir verklighet en gång. Hade jag varit hon, hade jag gått under för länge sedan.

Socialen har nu bestämt att Flicka E ska förvisas till ett boende tio mil från de enda vänner som utgör hennes trygghet. Där ska hon bo i en källare i ett hus hos människor hon inte känner, inte heller känner trygghet hos.

Det där gör ont i mitt hjärta. Hade vi haft plats, hade hon bott här i morgon.

Efter de senaste dagarnas obeskrivliga hetta kom regnet. Och då orkade Desireé inte mer. Det är inte mer än en dryg månad sedan vi körde ut till henne på landet, stannade och plockade en vacker bukett av vitsippor på vägen. Det var en vacker sommardag, hon var oerhört trött, smärtbelastad, plågad av sjukdomen. Men det fanns fortfarande hopp i hennes ögon och hon var glad över besöket, över att prata en stund. Vi drack kaffe, hon visade oss en vacker promenadväg och sa sedan att hon måste gå för att vila.

The Big C. Den djävulska sjukdomen.

Som tjugoåring såg jag min far dö i ofattbara plågor. Sjuksköterskorna satte upp galler runt sängen för att han inte skulle kasta sig i golvet av smärtor, trots att man pumpat honom full av morfin. Han kramade min hand och sa att jag måste ta hand om mamma. Nästa dag kände han inte igen mig och sedan dog han. Pappa blev 56. Min chef Björn blev inte mer än 33. Dubbelvikt, gråhårig, kvidande, satt han i sjukhussängen och betraktade oss med tomma ögon när vi hälsade på. Con hann precis fira sin 40-årsdag på Karolinska och det sista han viskade till mig var: ”Sitt hos mig, berätta en historia…” innan han slöt ögonen. Göran som jag delade rum med på sjukhuset ville aldrig prata om sjukdomen, men jag såg hans smärta. Och Dicks lilla dotter var sju när cancern tog hjärnan och förde henne till andra världar.

Fuck you, Big C! Och varför i helvete ska cancerforskningen vara beroende av privata donationer i ett land där politiker över partigränserna spänner sig, ylar om föregångsland och välfärd? Finns det någon av er, oavsett partitillhörighet, som menar allvar?

Det har – möjligen för tillfället – slutat regna och blixtra. Vi tänder ett ljus för Desiré och jag gläds över att hennes plågor är slut. Men en 18-årig vilsen flicka som ska börja sitt liv på allvar har just förlorat sin mor, en obeskrivlig smärta och förlust. Jag vet att hon söker sin tröst hos Gud och jag hoppas att hon får den.

Och i andra änden av staden undrar den 18-åriga Flicka E, som sedan länge förlorat bägge sina levande föräldrar, var hon ska få bo nästa natt.

Sverige, 2013. Nyheterna rapporterar om att en idrottstränare i ett lyxområde borrat sönder ett däck på Hemglassbilen för att han inte gillade ljudet. Grattis.