Den enes död, den andras fria åsikt …

1: Varning: Det här kan bli ett av de längsta blogginläggen du har läst hittills. ;o)

2: Bakgrund 1:

I morse möttes vi av nyheten att polisen i Uppsala skjutit ihjäl en 34-årig man. Mannen – vars identitet inte nämndes i de tidiga sändningarna, hade trots kontaktförbud sökt upp sin tidigare sambo och deras gemensamma barn och hotat dem först på förmiddagen, sedan åter på kvällen. Efter att ha blivit gripen av polis, förhörd och släppt av jouråklagare på natten, sökte han upp sin mamma och lillasyster och hotade dem. När poliserna kom till platsen attackerade han dem med två knivar. Poliserna avlossade varningsskott, använde pepparspray och sköt mannen i benet, vilket inte hjälpte. Han fortsatte att attackera dem med två knivar. Svaret blev till sist dödande skott.

Så var debatten igång. Inte så mycket om mannen, vem han var och vad han hade gjort. Utan om polisens övervåld, brutalitet och att poliser borde använda elpistol stället. Politiskt korrekt, i vanlig ordning.

Men för att hedra Fadime Saindahl, en ung modig kvinna, göra henne och det hon stod för rättvisa, känns det angeläget att framföra bland annat det här:

Mannen som polisen sköt ihjäl var Fadimes bror Mesut Fahindahl, nu 34 år gammal. Mesut var allt annat än okänd av polisen. Hans kriminella bana inleddes när han var 16 år. Långt innan hans pappa sköt ihjäl sin dotter Fadime hade Mesut blivit dömd för att ha kränkt, hotat och misshandlat henne, bland annat för att ha skallat henne och sparkat henne i huvudet på Stora Torg i Uppsala, Han hade kallat henne för jävla fitta och jävla hora och hotat med att det inte var ”slut med det”.

Han såg sin syster som en hora för att hon hade en svensk pojkvän.

Mesut var en aktiv ung man. Innan nattens händelser hade han blivit ställd inför rätta för för olaga tvång, tillgrepp av fortskaffningsmedel, förberedelse till rån och vapenbrott, misshandel, våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av två 15-åriga flickor, olaga hot och övergrepp i rättssak. 2010 pistolhotade han en författare till en bok om hedersmord och dömdes för bland annat försök till grov utpressning och försök till grovt olaga tvång. 2011 fick han tre års fängelse för grov misshandel och grovt vapenbrott sedan han skjutit sin dåvarande fru. Bland annat.

Är du med? Bakgrund 2:

Nu, ett tidshopp. I november 2013 skrev jag ett blogginlägg som jag skulle få mer stryk för än vanligt. Så här såg det ut:

När lila spetstrosor bleknar …

Posted on 

I förmiddags upprördes delar av Sverige – eller rättare sagt den del av landet somanser sig vara viktigast, nämligen Stockholm – av ett reklambudskap. På den så viktigaSturegallerian, där viktiga Stockholmare förväntas handla, hade någon satt upp en reklamskylt med ett par lila spetstrosor och texten Please him inför Fars Dag.

lila

Ett jätteproblem i Mellanmjölkslandet

En man tog en bild av detta och lade upp på Instagram och folkstormen var med all förmodad rätt igång. Ty vad – svält, mord, självmord eller övergrepp – kunde vara viktigare än att detta budskap leder till kränkning och sned könsrollsfördelning?

Ska jag berätta en hemlis? Det finns, riktigt grovt räknat, två sorters män och kvinnor. Den ena sorten kommer varken att låta de lila spetstrosorna eller något förnedrande tv-program påverka sin syn på män eller kvinnor. Den andra sorten är synnerligen lättpåverkade och deras kvinno- och manssyn kan ni påverka på ett enda definitivt sätt – med en kula i pannan på dem.

Jag funderade på det där en hel del under dagen och blev faktiskt inte klok på någonting. Tänkte på all ful, vilseledande, lögnaktig skitreklam som får passera på tv varje kväll för att den ligger mitt i förnedrande, kränkande, fördummande program och såpor som varken tv-stirrande kvinnor eller män upprörs över för att programmen är så bra!

Grattis då.

Så, i kväll: Föredrag i Stinsvillan i Sollentuna, hos Författarsällskapet Stockholm Nord. Uppsalaadvokaten och författaren Leif Ericksson berättar starkt rörd om hur han varit målsägandebiträde åt Fadime Sahindal, en ung, klok, stark flicka som mördades av sin far för att hon råkade bli kär i den som släkten tyckte var fel kille – Patrik.

Kjell

Leif Ericksson försvarade Fadime mot dumheten som ledde till hennes död och blir än i dag, 14 år senare, rörd till tårar när han pratar om flickan.

Jag har skrivit om det där förr. Jag blir rasande så fort någon försöker använda ordetheders- i samband med de smutsiga mord där fäder och bröder mördar döttrar och systrar för att dessa män anser sig ha tolkningsföreträde och moral som ska anses stå över svensk lag och allt annat.

Mord är mord. Att mörda sin dotter eller syster på grund av hennes kärlek – eller något annat – är möjligen smutsigare, fegare och lägre än något annat. Men det har förbanne mig inget med heder att göra, så ut med det ordet ur begreppssamlingen illa kvickt!

Morden på Fadime, Pela och alla de andra flickorna – var viktiga när de skedde, men tydligen inte just nu. Trafficking, narkotikaförsäljning till barn, nätpedofiler som klarar sig med löjligt låga straff, tycks också hamna i skuggan.

Ty dagens nyhet är att ett par lila spetstrosor med tillhörande budskap hotar vår framtid. Gud bevare för det, då.

Jag är fortsatt fascinerad över att de riktiga problemen är viktiga bara ibland. Bara vissa dagar. Därefter kommer alltid ett par lila trosor i en eller annan form, som kan dra debatten åt ett håll där alla orkar vara med. Lagom mycket, alltså.

Men bara för en stund.

Jag ser med nyfikenhet fram emot vilket som är morgondagens problem. Inte lär det vara lila spetstrosor. Den katastrofen är glömd då.

För advokat Leif Ericksson är det värre. Snart 14 år efter den dag då den modiga flickan – som varenda vettig människa borde hedra oavbrutet – fick skallen sönderskjuten av sin far, kan han inte glömma kontakten, vänskapen med och de skrämda orden från Fadime Sahindal. Ni vet – flickan som inte tilläts älska sin Patrik.

Värt en tanke, eller – fick de där lila trosorna er att glömma henne?

 

Så långt mitt tidigare blogginlägg. Och jag fick som sagt stryk så att det räckte (läs gärna kommentarerna till blogginlägget eller trådarna på Facebook). Här bör nämnas att jag inte har andra åsikter om spetstrosor än att jag bara ser två färger som vackra, och lila är inte en av dem.

Men: En grupp ilskna kvinnor antydde att jag inte hade förmågan att förstå att ett problem inte blir mindre, bara för att det finns ett större (?). De lyckades vända det kritiserade reklambudskapet till att det var incestuöst, att det antydde att små pojkar och flickor borde ta på sig lila spetstrosor innan de hoppade upp till pappa i sängen.  långt räcker inte min magra hjärna. Min feministiska jämlikhet börjar med att vi kanske borde koncentrera oss på saker som att kvinnor och män ska ha lika lön för lika arbete. Jag kommer förmodligen aldrig att kunna förstå att en misslyckad reklamputtes ogenomtänkta text om ett par lila spetstrosor kan bli lika illa som att en pappa skjuter huvudet av sin dotter.

Det är också därför jag fortsätter tjata om värderingar, inte minst efter det som hände i går.

Ty nu går debatten åter hög om att svenska poliser är stygga.  Det här är tydligen den andra dödsskjutningen i år och den sjätte på två år, om jag får tro mina mediakolleger.

Jag säger som jag brukar: Det är lätt att sitta i radhussoffans trygghet och döma. Om jag vore (en kanske ung och inte helt erfaren) polis och mötte en aggressiv man med långt kriminellt förflutet som kom mot mig med två knivar i händerna, skulle jag inte le och föreslå att vi skulle gå och dricka en Latte.

Någonstans får man, även som kriminell kniv- eller pistolman, ta ansvar för sina handlingar.

Jag är, med några undantag, positiv till svensk polis och dess agerande. Under mitt liv som reporter har jag haft förmånen att följa polisens arbete i flera länder, inte minst USA, där man gör processen ohyggligt mycket kortare och hårdare med folk som viftar med vapen.

Kort och gott – våra svenska snutar sköter sig för det mesta utmärkt och med tanke på de sorgliga skitlöner vi betalar dem, ska vi vara lyckliga över att någon vill komma hem efter ett arbetspass med piss, spyor och hepatit på uniformen, efter att ha blivit kallad hora, nazistsvin och mässingsbög. Tror du mig inte så sök till Polishögskolan.

Summa summarum – det här skulle handla om minnet av Fadime. Om hennes yngre systrar. Om hennes mamma.

I kväll är systrarnas rädsla för Mesuts skräckvälde över. Förhoppningsvis vågar de nu vara fria och glada, åtminstone till den dag pappan friges från sitt fängelsestraff efter att ha mördat deras storasyster. Mina tankar går till dem och naturligtvis till deras mamma, en stackars kvinna som mist både sin äldsta dotter och sin son – en känsla, en sorg vi andra inte kan förstå.

Kanske viktigast, dock, att ordet nu åter är fritt för några människor, unga kvinnor.

Och att vi aldrig, aldrig, aldrig får glömma att modiga Fadime Saindahl försökte göra mer för vår yttrandefrihet, än vad våra lama politiker gör.

Sisådärja, nu kan ni komma och ge mig pisk igen, om ni vill. Jag tar mig dock friheten att använda ett verktyg:

Den yttrandefrihet som finns kvar.

PS: Läs gärna den utmärkta och rörande bok som Fadimes advokat Leif Ericksson har skrivit tillsammans med Uppsalajournalisten Ulf Broberg:

Fadime