Så var det dags. Det som hittills bara varit ett slags overklig fantasi blev plötsligt verklighet när det var dags att åka till Gävle på torsdagsförmiddagen. Tidig uppstigning. Nervös väntan i taxin i kilometerlånga köer vid stor trafikolycka. Omringad av skumma, stirrande typer på Centralen.

På tåget fick en ytterst skränig dalmas som påstod sig representera Electrolux (gud bevare dem!) mig att ta på lurarna och lyssna omväxlande till Linda Bengtzing och Miriam Bryant på hög volym.

Så småningom nådde jag Arenan eller det som Gävleborna minns bättre som Gävlerinken. Efter att ha snubblat över en vulgärt stor OB-buss fick jag min ackreditering och kunde smita in bakvägen.

Jag hann precis fram till Lindas första repetition på scenen, med dansare och allt. Tillsammmans med mina låtskrivarkolleger Andréas och Matthias tittade jag och ett trettiotal journalister och filmare medan låten kördes tre gånger och bandades.

Därefter skulle alla artisterna fotograferas på scenen, var för sig och tillsammans:

Efter fotograferingen följde en kort presskonferens där journalisterna fick fem, tio minuter med varje artist:

Vi gick vidare för att ta en snabb titt i Green Room där vi låtskrivare ska sitta under tävlingen. Därpå följde ett möte i wiewing room där inspelningen gicks igenom och alla inblandade fick ge sina synpunkter (många!) på ljudkvalitet, bild och scenuppträdandet.

Puh!

Nu återstår ett stort kvällsmingel med alla som är inblandade i Melodifestivalen på ett eller annat sätt – artister, låtskrivare, skivbolagsfolk, producenter, tv-människor, scenarbetare, dansare, koreografer och – tja, listan är lång.

I morgon, fredag, bjuder på ett mycket längre och tuffare schema än i dag. Vi får väl se om jag orkar rapportera – jag lär knappast vara ”hemma” på hotellet före midnatt.

Till sist – jag blir jätteglad och tacksam om du röstar (många gånger) på Killer Girl på lördag! Tack! :o)

Grannarna stoppar mig under hundpromenaden. Kompisar som inte hört av sig på åratal ringer. Det ramlar in mail och mess och sms. Alla med samma fråga:

Har DU verkligen skrivit en låt till Mello?!

Jepp, tro det eller ej.

Och hur, undrar du kanske, kunde det då komma sig att jag la mord och elände åt sidan för att tralla framför datorn?

Svaret heter Linda Bengtzing.

Men historien börjar med något helt annat. Tillsammans med 22 andra författare skrev jag noveller till antologiserien De sju dödssynderna. Och det föll på min lott att be intressanta människor skriva förorden till böckerna. När Robert Wells, Ylva Maria Thomson, Yannick Tregaro, Per Ragnar och Carl Jan Granqvist hade lämnat sina bidrag sa en god vän:

”Varför frågar du inte Linda Bengtzing?”

Foto: Filip Cederholm

Så det gjorde jag. Linda skrev två bidrag om Girighet, båda så bra att vi tvingades lägga ihop dem till ett.

Några veckor senare ringde Linda till mig och berättade att två begåvade herrar – Mathias Kallenberger och Andréas Berlin – hade skrivit en låt till henne, med Melodifestivalen i tankarna. Hon bad mig ta en titt på texten och mejlade över den.

Jag petade lite här och var bland orden, sedan flög fan i mig och jag skrev en text om en tjej som knappast står och väntar på prinsen, utan går ut och tar för sig rejält.

Att skriva en låttext för första gången var något av det svåraste jag gjort i mitt liv. Det handlar om att berätta en historia på 15, 20 rader och dessutom om att rimma i refrängen. Det där går rätt bra så länge man läser orden på papper eller skärm.

Och när man sjunger dem till musiken går det åt helvete! Det visar sig snabbt att de fantasifulla låtskrivarna haft den dåliga smaken att höja en ton eller så precis där mina synnerligen begåvade ord skulle gifta sig med varandra. Och så var det bara att börja om från början.

Men efter många svordomar och omskrivningar blev det en låt till sist. Och med Christopher Silfverbielke sittandes på min axel döpte jag den till Killer girl.

Linda gillade texten, petade lite bland orden och – där satt den!

Nervositeten var förstås stor. Vecka efter vecka passerade tills vi slutligen fick beskedet att låten valts bland de tiotusentals bidrag som skickats in.

En overklig känsla.

Därefter följde presskonferens i TV-huset, tidningsintervjuer och fotografering.

Foto: Filip Cederholm

Sedan dess har Linda varit fullt upptagen med träning, repetitioner, kläder, koreografi och gudvetvad, medan jag kunnat luta mig tillbaka.

Nu tränger verkligheten sig på. På torsdag är det dags att åka till Gävle för att vara med vid repetitioner och presskonferenser.

Och på lördag, den 27 februari, smäller det!

Du vet vem du ska rösta på, va?

Tack! :o)

PS: Jag har faktiskt fått blodad tand och skrivit en låt till nu. Men schhh, berätta inte för någon – det är bara du och jag som vet! ;o)

Låt mig göra en sak klar från början:

Jag avskyr telefonförsäljare.

Dels vill jag inte köpa något alls. Jag vill inte ha information, utbildning eller svara på frågor i en undersökning. Jag vill inte få chansen att vinna en resa till månen.

Jag – vill – vara – ifred.

Jag vet att dessa människor – som jag brukar kalla digitala kackerlackor – tycker att det är jättesvårt att förstå. Jag har skrivit om de här trakasserierna i åratal och haft en hel del duster med både Telia – som hade den taskiga smaken att sälja mitt telefonnummer trots att jag hade betalat extra för att ha det hemligt – och med telemarketingföretag och deras vd:ar. En av dem började till sist skriva privat och vädjade om nåd.

Ty telemarketingföretag får den här gubben att bli en terminator som får folket där att önska att de inte blivit födda. En gång, när jag ringde upp för att be om att få vara ifred men fick alltför otrevliga svar. hoppade jag och sex vänner på varsin motorcykel, körde 40 mil till företaget och avlade personligt besök för att informera dem om vett och etikett.

Jag kanske inte behöver beskriva besöket i detalj. Men de slutade ringa.

Nu kommer pk-kritikerna genast ylande med moteld. Hur kan jag vara så hjärtlös? Förstår jag verkligen inte att det här är många arbetslösa ungdomars enda chans att få jobb? Att de inte har något val?

Nej. Det förstår jag inte. Jag har själv två döttrar som varit arbetslösa och lyckats skaffa sig alla möjliga arbeten – som många skulle benämna som skitjobb – utan att behöva trakassera människor per telefon. Gör som mina tjejer – sälj korv, diska på restaurang, torka snoriga ungar på dagis, sitt barnvakt, städa.

Men låt för helvete folk vara ifred i sina hem!

Det som gör mig mest vansinnig är förstås när jag på grund av kramper och smärtor inte kunnat somna förrän fyra på morgonen och någon hurtfrisk jävel ringer klockan åtta. Stäng av telefonen då, gnäller kritikern. Fan heller. Varför ska jag göra det? Min gamla mamma behöver kunna få tag i mig och när blev jag av med rätten att få vara ifred i mitt eget hem?

Det har varit lugnt ett tag på min telefon. Förmodligen för att telefonförsäljarna vet vad som väntar dem om de trakasserar mig.

Alltså har de nu börjat trakassera min fru istället. Trots att hon registrerat sin telefon i NIX-registret.

Senast i eftermiddags kom det två samtal.

När jag ringer tillbaka för att kolla vad det handlar om, får jag hos de två olika företagen lyssna på närmast identiska telefonsvararröster som meddelar

a) att företaget minsann aldrig skulle ringa till någon som är NIX-registrerad, men

b) att OM de trots allt har gjort det (hahahahahahaha, jätteroligt!), så är det för att min fru har varit kund hos Viasat eller Vattenfall de senaste tolv månaderna.

En lodrät lögn! Och är det något jag blir förbannad på så är det när folk ljuger mig rakt upp i ansiktet! Ta på er åsnemössan och skäms! Min fru har inte varit i närheten av vare sig Viasat eller Vattenfall och om ert företag hade varit ens på gränsen till seriöst så hade man kunnat ringa tillbaka. Istället hänvisas vi till mailadresser, varav den ena omedelbart studsar.

Skitföretag 1 påstår att de heter TEC och de finns i 054-området, dock ytterst oklart var och varför, när man googlar.

Skitföretag 2 anger ”Avn business group” (”Business Group” – skojar ni??) och säger att de finns i Örebro.

Kära vänner – sätt upp dessa två företag på era skitlistor. Blocka dem, eller trakassera dem tillbaka när de blir uppringda. Sprid deras namn och nummer via mail och sociala medier så att alla kan blocka dem. Sprid också namn och nummer på ALLA skitstövlar som ringer, stör er och tar upp er dyrbara tid. Min gamla plan om att skriva en hel instruktionsbok om hur man trakasserar telefontrakassörer (nytt, härligt ord) börjar ta form igen.

Let´s give them hell! Glöm inte att några tjänar grova pengar på att göra er obekväma, försöka ta era pengar och genom att uppta er värdefulla tid!

En av mina gillare på Facebook – Britt-Inger M Olsson – skrev ett så intressant PM till mig att jag tycker att det borde spridas och bli underlag för en intressant debatt. Med Britt-Ingers benägna tillstånd publicerar jag hennes PM i sin helhet här:

”Hej. Funderar på rättvisan i att ensamstående kvinnor har fått rätt till assisterad befruktning.

När man lyssnar på bl a alla feministiska opinionsbildare talas det om att det är så många ensamstående kvinnor som längtar efter barn. Vari ligger könsrättvisan i det?

Jag vet att det även finns ensamstående män som längtar efter barn. Man undrar också var diskussionen om avsaknaden av manliga förebilder tog vägen. Rent praktiskt kan man också funderar över vad som händer med uttaget av de s k pappamånaderna. Det kan väl inte vara så att de som väljer att skaffa barn på egen hand får ta ut all föräldraledighet själva?

Man kan också fundera över om de som väljer att skaffa barn på egen hand får bidragsförskott. Det verkar som om jämlikhet bara gäller när det är till kvinnors fördel.

M V H Britt-Inger”

En mycket intressant tankeställning, tycker jag.

Vad tycker du? Kommentera gärna!

Hej alla!

Här kommer svaren på alla frågor ni senast ställde på Facebook:

Det gigantiska USA och dess mångfacetterade invånare upphör aldrig att förvånad mig, inte heller när det gäller hur de behandlar sina husdjur. I djuraffärer har jag sett de vidrigaste exempel på hur både apor (!), hundar och katter behandlas på ett förfärligt sätt, bland annat genom hur de i alltför trånga burar får vistas bland sin egen avföring medan de i frustration börjar tugga på varandra. Visserligen har jag sett än mycket värre exempel under mina resor i världen, men jag hade förväntat mig lite bättre av USA.

Jag har sett amerikanska poliser ta hand om vanvårdade djur och jag har sett hur några av mina grannar skämmer bort sina katter och hundar på gränsen till vad som är löjligt (egen barnstol och egen tallrik vid matbordet, och så).

Tidningen Pet Gazette listar några tänkvärda fakta om amerikanska husdjur, som kanske intresserar dig som gillar djur:

*Varje timme föds 3 000 hundar och katter.

*70 miljoner herrelösa katter och hundar lever på gatorna i USA.

*Varje år dör 30 miljoner amerikanska djur på grund av misshandel och felaktig behandling.

*6 – 8 miljoner katter och hundar kommer till djurhärbärgen varje år. Mellan 600 000 och 750 000 hittar tillbaka till sin ursprungliga ägare. Varje dag avlivas 10 000 djur i härbärgena.

*Varje år får 3 – 4 miljoner katter och hundar ett nytt hem via djurhärbärgen och djurorganisationer.

*25 procent av alla hundar som kommer till djurhärbärgen är renrasiga. 90% av dessa är friska och lämpliga för adoption.

*Genomsnittlig ålder på alla djur som kommer till härbärgen: Under 18 månader!

*18 % av alla hundar som ägs av amerikaner, har adopterats från ett härbärge eller en djurorganisation. Detsamma gäller 16 % av alla katter som har ett bra hem.

*42 % av alla djur som kommer till ett härbärge har tvångsomhändertagits av myndigheterna. 30% kommer för att de helt enkelt övergivits av sina ägare.

*20 % av alla djur som adopteras från härbärgen lämnas förr eller senare tillbaka dit.

Slutligen hävdar tidningen att 70 % av alla amerikaner som skaffar en hund eller katt förr eller senare ger bort dem, överger dem eller lämnar dem till ett härbärge. Illa.

Till sist, makalösa tal: En tik och alla hennes valpar kan teoretiskt sett producera 67 000 hundar på sex år. Voff!

Skit också. Jag hade verkligen trott att jag skulle slippa i år, men rätt som det var ropade chefen:

”Ska du ta och komma in till mig så att vi får pratas vid lite?”

Jag svor tyst, tog med mig en pall och satte mig framför spegeln:

”Ska det här verkligen vara nödvändigt. Är det inte lite fjolligt när det bara är jag och jag?”

Dag: Jag skulle uppskatta en annan ton från din sida, det är faktiskt din chef du pratar med.

Jag: Jaja, låt det gå undan bara, jag har mycket att göra.

Dag: Det är jag som avgör hur lång tid samtalet tar. Dessutom handlar det här om att följa arbetsmiljölagen.

Jag (viskar): My ass…

Dag: Förlåt?

Jag: Det var inget.

Dag: Jaha, ähum…. (bläddrar i papper och harklar sig) … hur tycker du att året har varit, på det stora hela?

Jag: Menar du politiskt, klimatmässigt, personligt eller arbetsmässigt?

Dag (blir något blek i ansiktet): Jag tror att vi lämnar dina politiska åsikter därhän. Det räcker alltså med det privata och det arbetsmässiga. Vi börjar med privatlivet. Hur går det?

Jag: Vad menar du?

Dag: Ja, alltså, familjelivet och så …

Jag: Tramsa inte. Du vet att familjen råkat väldigt illa ut under året. Hunden är den ende som har klarat sig. Hittills.

Dag: Hunden, ja. Du förstår att han inte kan följa med till arbetsplatsen – allergier och sånt.

Jag: Jag är inte allergisk. Dessutom är han en nakenhund. Jag avgör om han följer med till jobbet eller ej.

Dag: Hrm, nåväl, vi lämnar det där. Hur tycker du att det har gått arbetsmässigt, då?

Jag: Ganska hyfsat, måste jag säga.

Dag: Kan du precisera dig lite mer?

Jag: Jag har skrivit några böcker, deltagit i en rad antologier, skrivit reportage, bloggat, tja – levererat.

Dag: Hm, jahaja. Och mer?

Jag: Mer? Det är vad jag gör. Dessutom har det gått bra på andra sätt.

Dag: Hurdå?

Jag: Du läser kanske inte tidningarna? Jag har fått med mitt livs första låt i Melodifestivalen, jag har fått utmärkelsen Lennart Högman-priset 2016, inte minst för de åsikter jag framfört i den här bloggen. Jag har blivit nominerad till Stora Ljudbokspriset – för fjärde gången. Jag har fått mer än 10 000 gillare på Facebook.

Dag: Något mer?

Jag: Visst. Jag har vunnit VM i 400 meter häck, tagit hem Nobelpriset i medicin och kommit tvåa i Formel 1.

Dag: Spara på ironin, är du snäll.

Jag: Det var du som började.

Dag: (harklar sig igen och bläddrar i papper) Vad tycker du annars, om arbetsmiljön och så?

Jag: Den nya kaffebryggaren är under all kritik. Det går inte att hälla ur kannan utan att det rinner ut överallt. Dessutom skulle det ju inte skada om firman bjöd på en liten fest då och då, det är ju rätt brukligt på andra företag.

Dag: Det här är inget socialbidragskontor. Har du fler klagomål?

Jag: Ja, det har jag. För det första så ….

Dag: Jag tror att vi lämnar det därhän tills vidare. Ska vi säga så att vi dels gör en initierad konsekvensanalys av Q4 15, dels formulerar nya målstrategier och sedan tar ett nytt samtal i slutet av Q1 16?

Jag: Prata svenska.

Dag: Alltså i slutet av mars.

Jag: Helst inte.

Dag: Jag tycker mig ana en fientlig ton här.

Jag: Får jag gå nu?

Ridå.

Jodå, för att fira den senaste tidens framgångar – att min text ”Killer girl” ska sjungas av Linda Bengtzing i Melodifestivalen, att jag fått Lennart Högman-priset för mina blogginlägg här och att jag för fjärde gången är nominerad till Stora Ljudbokspriset – lottar jag ut 200 (!) ljudböcker (mp3-skivor) bland mina gillare på Facebook och mina läsare här.

Så här gör du för att delta i utlottningen: Skicka mig ett frankerat C5-kuvert med ditt namn och adress till: Dag Öhrlund, Holmbodavägen 34, 192 77 Sollentuna.

Inga tjuvtricks ger företräde utan gör bara exakt som det står ovan. De 200 första blir glada. Blir du en av dem? ;o)
Kom igen nu! :o)

… bara för att det behövs i vår tid.

Det är fest i det Öhrlundska Palatset, av två skäl. Dels firar vi releasen av de första tre böckerna i det stora sjuboksprojektet om De Sju Dödssynderna. Dels fyller min fru Carina år.

Vänner kommer från när och fjärran för att fira och festa.

Plötsligt står han där i höstkylan, leende och med rosiga kinder, de där som jag ser som ett sundhetstecken även om han själv hävdar att ett långvarigt och flitigt vinintag bidragit till att bygga den vackra kulören:

Robert.

En människa av närmast fenomenala mått. En Guds gåva till kvinnan och – faktiskt – till alla oss andra, fast av helt andra skäl.

Vacker som en målning i Galleria degli Uffizi

Nyfiken nu? Vem är denne Robert? Operasångare, fredsmäklare, hjärnkirurg, miljöaktivist eller raketforskare?

Närå, inget av det. Men väldigt mycket människa och glädjespridare.

Dessvärre har jag inte sett Robert på över ett år. Ty kärleken stal honom, fick honom att överge norra storstockholm för – Jönköping.

Några timmar efter att han kommit ler han milt överseende när han upptäcker att vinet är amerikanskt och inte italienskt. Men han är alltför finkänslig för att protestera.

I en flera timmar lång och mycket filosofisk diskussion, där jag flera gånger anklagar honom för att ha lämnat oss geografiskt, säger han gång på gång:

”Det fanns för lite italienska spermier i Jönköping.”

Det kommer inte uppkäftigt, skrytsamt eller på annat sätt förnämt. Bara ett stillsamt, återkommande konstaterande.

Okej, du väntar fortfarande på poängen. Vem fan är den italienske Robert och varför är han så märkvärdig?

Svar: För att han sprider glädje. Bara genom att finnas. Genom att stå där.

Häromkvällen: Den vackre Robert till vänster. I mitten – en mycket suspekt resande gårdfarihandlare i krut och hästfoder, från Skövde, som på grumliga vägar lyckades smyga in på vår fest.

Det har hänt många gånger. Jag har varit på ett helvetes humör. Handlat i en livsmedelsbutik, kommit ut vid kassan och – plötsligt har han stått där, rosenkindad och leende.

All min ilska har runnit bort på en sekund, bröstet har fyllts av värme och glädje.

Ingen, absolut ingen, kan låta bli att bli varm och glad när man ser Robert.

Och nu är han – för långt – borta.

Det fanns för lite italienska spermier i Jönköping.

Nåja, detta var nu inget vetenskapligt konstaterande och källorna bakom uttalandet är ytterst oklara, om de ens finns. I själva verket handlar det om en kärlekshistoria – eller flera, om jag ska vara riktigt noggrann – som får självaste kärleksförfattaren Nora Roberts att avundsjukt bita på naglarna.

Så vi tar det i ordning:

Efter kriget lämnade Vittorio sin älskade hemstad Florens och begav sig tillsammans med en vän ut i Europa för att arbeta sig igenom flera länder. De kom till Sverige och där träffade Vittorio av en slump fröken Carlsson.

Vittorio reste vidare till Brasilien, men hans hjärta klappade för fröken Carlsson och de höll hela tiden kontakt per brev (till ungdomarna: typ snapchat med fyra veckors fördröjning, coolt va?).

Så återvände Vittorio till Sverige, han och Margit Carlsson blev ett par och resultatet av kärleken blev Robert.

Har du kramat ur näsduken nu? För här kommer det mer ångande kärlek:

Robert, den borne singeln efter skilsmässan för många år sedan, bestämde sig för en semester på Öland.

Typ budget.

Så det blev ett ganska enkelt boende, något slags vandrarhem slash bed-and-breakfast. Nästa morgon upptäckte Robert att ställer var fullt av pensionärer, barnfamiljer, han själv och – Sofia.

Resten är, som det så vackert heter, historia. Sofia bodde i Jönköping och Robert tyckte, vid 57 års ålder att tja, varför inte? Full av det mod som endast en andra generationens invandrare från Italien kan uppbringa sa han upp sig på jobbet, sålde radhuset och flyttade.

Till Jönköping.

Robert – saknad av oss i storstaden

Nu blickar han tillfredsställt ut över Vättern från en fin lägenhet med stora glaspartier mot sjön. Han slipper köer, trängselavgifter och – förhoppningsvis – självmordsbombare.

Jönköping har äntligen fått fler italienska spermier. Men också en fantastisk, glädjespridande människa.

Världen skulle se bättre ut med fler såna.

Du kanske förväntade dig något mer omvälvande när du började läsa det här. Men – det här är en hyllning till en förbannat fin människa.

Borde vi inte ha lite mer sånt i tillvaron?

Den senaste tiden har varit extra intressant för mig, både i kommentarsfälten här och på min facebooksida Dag Öhrlund Författare.

Det har varit en befriande omväxling att då och då bli kallad idiotjävel, patetiskt nättroll och hjärndöd istället för som vanligt enbart kommunistsvin, revolutionära as, nazist, fascist, rasist, marxist och de andra gäspframkallande etiketterna. Det har också varit intressant att få min intelligens bedömd, speciellt av dem som inte kan stava ordentligt.

Jag har till och med fått kritik för att jag publicerar inlägg som går emot mina eller kritiserar mig, vilket för mig är en självklarhet.

Intressant är också att en del av dem som kommenterar gärna vill bestämma hur jag ska kommentera och hur jag ska behandla andra som kommenterar.

Så blir det inte.

Det är min blogg, min facebooksida och mina åsikter. Jag är för full åsikts- och yttrandefrihet inom lagens råmärken.

Jag har tagit bort kommentarer och inlägg som jag hittat och funnit olagliga. Men jag hinner inte läsa absolut allt. Och jag tänker inte censurera någons åsikter bara för att de anses korkade, obekväma eller icke politiskt korrekta. Den som vill se censur av lagliga inlägg får vända sig någon annanstans och gudarna ska veta att det finns gott om platser på nätet som tillämpar sådan.

En bekant till mig blev nyligen anmäld för att han delade ett av mina inlägg. Grunden för anmälan var att jag kommit med ett ”påstående” utan att ange en ”vederhäftig källa”.

Detta bekymrar mig föga.

Som journalist har jag sedan många år mycket välunderrättade och vederhäftiga källor inom bland andra (men inte enbart) polisen, Migrationsverket, Skatteverket, Kriminalvården, SÄPO, sjukvården, media och och vissa militära avdelningar. Dessa källor har enligt Tryckfrihetsförordningen meddelandeskydd – ett av de viktigaste skydden vi har enligt svensk lag.

Jag röjer inte de av mina källor som vill vara anonyma. Aldrig. Oavsett vad kritiker tycker, tänker och anser sig ha rätt till.

Den som tycker om det jag skriver är varmt välkommen att stanna, läsa, kommentera, diskutera och dela det.

Den som anser att jag är ett patetiskt nättroll, en idiot, ett hjärntvättat arsle, en galen SD-anhängare, en kommunist, marxist, nazist, fascist, rasist eller annat på -ist, har tack och lov möjligheten att läsa nyheter, synpunkter och åsikter som passar honom eller henne bättre på annat håll.

Tack för att du läser. Och tack för att du tycker – en nödvändighet för utvecklingen av ett demokratiskt samhälle.