Häromdagen var jag på förhör hos polisens avdelning för interna utredningar.

Förhöret gällde min anmälan mot de poliser som – enligt min mening – utsatte mig för grovt övervåld och kränkning när jag för några veckor sedan greps under en fotografering för ett bokomslag.

Det finns både när det gällde själva gripandet, den husrannsakan i mitt hem som följde, och resten av hanteringen av ärendet, en rad frågetecken som ska rätas ut.

Samtliga mina polisvänner – och de är många – har uttryckt sin förvåning och bestörtning över hur jag behandlats. Många av dem har också rakt ut uttryckt att poliserna som grep mig borde utsättas för disclipinära åtgärder. I värsta fall – få sparken.

I dag har jag – efter motstånd från polisens sida – lyckats få tillgång till den utredning mot mig, som numera är nerlagd med rubrikceringen ”Ej brott”.Läs – polisen har äntligen lyckats komma fram till att min leksakspistol var en leksakspistol.

I dag vet jag vilka poliser det var som grep mig. Jag vet vilka som siktade på mig med skarpladdade vapen, vem som stampade i min opererade rygg med en känga, vem som tvingade mig att ligga på en isbelagd trottoar i 20 minuter, vem som hårdhänt förde in mig på stationen, vem som beslutade om att stänga in mig i en cell i fyra timmar.

Jag vet namnet på det stationsbefäl som ljög mig rakt upp i ansiktet och sa att en åklagare beslutat om husrannsakan i mitt hem, när han i själva verket aldrig ringt någon åklagare utan fattat beslutet själv.

Jag vet också vem det påstådda vittnet till händelsen är. En kriminell man som suttit i fängelse och med stolthet spelat in filmer där han gäckat polisen.

Men jag tänker inte avslöja vare sig hans – eller polisernas – namn. Nu.

Det finns fortfarande pressetiska regler, även om pressen själv utholkat dem genom åren, som säger att man ska vara försiktig med att publicera namn och bild på någon som inte är dömd.

Alltså avvaktar jag.

Nu skickas ärendet tillbaka till en åklagare som ska bedöma huruvida polisens avdelning för interna utredningar ska gå vidare i sin utredning av ärendet, eller ej.

Så är den juridiska gången.

Och jag avvaktar.

Men – fortsättning följer.

Läser att det gjorts en undersökning om vad folk på dödsbädden ångrar mest, när det gäller hur de levt sina liv.

Två saker tycks toppa:

Att de inte hållit tillräckligt god kontakt med familj, släkt och vänner.

Att de inte levt de liv de önskade leva, inte försökt uppfylla sina drömmar.

Jag tänker på Karle igen. Vännen, äventyraren, den store, glade och bullrige som tog plats, omtyckt av alla.

Karle var en duktig fotograf men hade andra drömmar. Han körde genom Afrika i fallfärdiga Volvobilar utan reservhjul, gjorde resorna andra drömde och pratade om. Efter rader av öden och äventyr köpte han en skuta och började leta skatter i Röda Havet.

Det gick bra, det där. På botten fanns lossnade fartygspropellrar och tappade laster som var värda mindre förmögenheter sedan Karle dykt, sprängt loss dem och bärgat dem. Karle var skeppare på sin skuta, njöt av äventyret varje dag och fick dessutom mer än hyggligt betalt för det.

Så kom den ödesdigra dagen när han inte kom tillbaka från en dykning. En av våra andra vänner var ombord, väntade oroligt och förstod till sist att tiden var ute.

Långt senare hittades en simfena och en dykartub.

Inget mer.

Teorierna gick isär och snart delades lägren i två grupper. Den ena hävdade helt sonika att vår vän blivit uppäten av en haj. Den andra menade att den grupp utländska affärsmän som hyrt Karle för att bärga en stor last koppar, helt sonika hade skjutit honom efteråt istället för att betala.

Sanningen får jag förmodligen aldrig veta. Däremot har jag goda skäl att tro, att Karle levde sina sista dygn lyckligare än de flesta.

Jag har själv fått leva ett liv som bjudit på resor och upplevelser andra inte kommer i närheten av, och jag minns dem med ett leende, även om de innebar farligheter just då. Jag har kolleger som rest betydligt mer och upplevt äventyr jag aldrig vågat mig i närheten av.

De har alla ett gemensamt: Ingen av dem har ångrat att de gav upp tryggheten i det kalla Skandinavien, för att bege sig till andra länder, okände territorier, utan att ens veta vad de gav sig in på.

Jag påstår inte på något sätt att det är fel att leva sitt liv i Sverige, i ett förhållande, i den relativa trygghet vårt samhällssystem trots allt erbjuder. En semesterresa till Thailand är äventyr nog för de flesta, därmed får det förbli.

Men för dig som tvivlar det minsta på ditt liv har jag ett förslag:

Höj blicken och börja fantisera.

Kanske är det början på något helt nytt.

Och, i alla fall såvitt du vet, lever du bara en gång.

Go!

I morgon inleds en av de mer intressanta perioderna i mitt liv, när polisens avdelning för interna utredningar förhör mig.

Saken gäller gripandet av mig den 27 januari, när jag utsattes för oproportionellt långt och mycket våld och greps, misstänkt för olaga vapeninnehav, för att jag hade fotograferat en kamrat som höll i en pistolattrapp.

Samtliga mina polisvänner – och de är många – har uppmanat mig att anmäla händelsen för att få den utredd. Jag har gjort det och åklagaren har alltså beslutat att Interna Utredningar ska granska fallet.

Därmed inte sagt att jag får ”rätt”.

Lika många vänner har hört av sig med negativa kommentarer:

”Det är ingen idé, sånt där läggs alltid ner.”

”Du vet väl hur snutarna är, de håller varandra om ryggen.”

”Glöm det, de kommer att snacka ihop sig och du torskar.”

För min del handlar det inte om att ”torska” eller ej. Torskat har jag redan gjort, fysiskt. Efter vad jag utsattes för är jag sjuskriven, smärtbelastad dygnet runt i rygg, axel, nacke och huvud, och går på piller. Jag har sömn- och koncentrationssvårigheter och livet är inte kul.

Vad det handlar om är att få klarlagt hur ett gripande får och ska gå till, hur mycket våld som är rimligt att utöva och vilka rättigheter man har som gripen. I det här fallet finns det för mig en mycket lång rad frågetecken som måste rätas ut, till exempel: Ska inte sex poliser kunna skilja en obrukbar attrapp från ett riktigt vapen? Varför fick jag inte förrän efter fem timmar i handbojor och därefter cell, veta vad jag var misstänkt för? Varför blev jag hindrad att svara i min telefon, och att få ringa ett enda samtal? Var det nödvändigt för den manlige polisen att stå och stirra medan jag satt på toaletten? Varför kontaktades aldrig en åklagare när ”brottet” ansågs så grovt att man gjorde en husrannsakan i min bostad?

Och så vidare.

Än så länge säger jag som jag sagt tidigare: Mitt grundläggande förtroende för polisen är orubbat. Jag inser att det i en organisation med 20 000 anställda finns sådana som är mindre lämpliga för sitt jobb och kanske hade jag otur den här dagen.

Jag har tidigare gjort reportage om hur polisens avdelning för interna utredningar fungerar, och jag fick ett stort förtroende för utredarna. Det var långt ifrån någon ”hålla om ryggen”-mentalitet som vilade där.

Men det handlar förstås inte bara om hur skickliga utredarna där är. Det handlar lika mycket om vilken version ett gäng poliser, som nu sannolikt är mycket nervösa, tänker enas om.

Och det ska bli spännande att se.

Tänker i kväll tillbaka på Karle, en god vän och äventyrare som tog ut maximalt allt av sitt liv, levde sina drömmar, skrattade mer än han grät och såg, upplevde mer än vi andra.

Karle dog – eller rättare sagt försvann, eftersom hans kvarlevor aldrig hittades – alltför ung. Hans öde får mig att tänka en hel del på livet. Hur vi lever det, hur alla vi som inte är buddhister borde reagera och leva det för att få ut så mycket som möjligt innan det är dags.

Att göra det man drömmer om, säga adjö till rutin och vad som förväntas av en för att istället leva som man vill, kräver inte bara pengar utan framförallt mod.

Ett mod som alltför få av oss törs och kan uppbringa.

Om du har en historia att berätta, så – skriv!

Det blev ett väldigt liv om Reinfeldts uttalande. Uppenbarligen uppfattade många det som att alla nu ska tvingas att arbeta tills de faller ihop och dör, vilket sannolikt inte var meningen. Om sossarna hade informerat alla – inklusive mig – om att våra inbetalda pensionspengar skulle bli stulna, hade vi alla kunnat spara vid sidan om och gå hem när vi är 60. Men så blev det inte. Pengarna är väck och det finns inte en politiker, oavsett färg, som kan eller törs diskutera var de tog vägen.

Jag är för individens frihet. I den här meningen att alla ska ha en chans att bestämma om de vill sluta jobba vid 60, 65 eller så, eller om de vill fortsätta. Jag känner gott om människor vid god vigör som inte har lust att ge upp då, och inte heller bör göra det.

Men det finns en annan, i sammanhanget intressant aspekt som varken Reinfeldt eller någon sosse tar på riktigt allvar. I arbetslöshetens namn skyfflar man in invandrare i landet, därför att ”arbetskraftsinvandring” behövs. Samtidigt behövs tydligen en generellt sett mycket högre pensionsålder.

Samtidigt är fler ungdomar än någonsin chanslösa. Inte bara för att de inte kan få jobb, utan också för att de inte kan få en bostad. Och det är inte sunt att ungar ska behöva bo hemma tills de är 30.

Jag minns knappt i hur många decennier sossarna ljög och mörkade problemet. Det skulle byggas fler hyreslägenheter och framförallt ungdomsbostäder med rimliga hyror. Vad som hände var att man sopade upp några fyrkantiga betongspyor under rubriken miljonprogram och raskt deporterade en blandning av socialfall och invandrare dit, för att bli av med dem. Och för att senare förvånas över att integrationen inte fungerade. Hjälp.

Det där med ungdomsbostäder nerprioriterades i samma sekund som valen var över. Eller, som en sosse sa i tv: ”Det är olyckligt att väljarna har en tendens att blanda ihop vallöften med riktiga löften.”

Ja, det är det. Och det är än mer olyckligt att korrumperade skithögar och lögnare från både höger och vänster lyckas ta sig in i Riksdagen via allmänna val för att styra landet. Faktiskt är det ett betydligt större problem än att några förvirrade Sverigedemokrater blir demokratiskt invalda.

Alliansen upprepar nu sossarnas lögner i jakten på den politiska korrektheten, röster och i ett desperat försök att få sitta kvar en tredje period. Men den som skriver Reinfeldts tal hade otur när han eller hon tänkte.

Det gick inte hem, det där. Och jag anar varför.

Om Reinfeldt hade låtit den utmärkt duktige finansministern förklara saken hade det förmodligen fungerat utmärkt. Borg kan få till och med en idiot som mig att förstå att saker måste finansieras, att det måste finnas en balans mellan plus och minus.

Men någon annan hade skrivit texten och det gick så fel, så fel. Författaren glömde nämligen något oerhört viktigt – att fler ungdomar än någonsin är chanslösa på både arbets- och bostadsmarknaden.

I´m all for att de som vill ska få jobba tills de är 105 år, om de vill.

Men långt dessförinnan ska det skapas möjligheter för våra ungdomar att komma igång, få en chans till det liv de kämpat för, genom att studera.

Och inte ens Borg har förklarat hur det ska gå till.

Pensionärer måste, av naturliga skäl, försörjas av dem som jobbar. Men när vi med skattemedel ska börja försörja 25-åringar som skriker efter jobb och bostad, är vi jävligt snett ute.

Ergo, till Reinfeldts textförfattare: Gör om, gör rätt.

Vad politikerna – sossar eller alliansare – innerst inne menar allvar med, törs jag inte ens tänka på.

Pratade i eftermiddags med en kollega som är nyhetsfotograf. Han stod på Sergels Torg i Stockholm och fotograferade en insamling av filtar, som skulle gå till de hemlösa.

Ett utmärkt initiativ.

Som inte borde behövas.

Jag ser och hör i debatter – inte minst i sociala media – de som fortfarande ylar om den svenska välfärden som vore den evig, oförändrad och med en yta hårdare än av diamant och kevlar.

Vakna. Så är inte fallet.

Den så kallade välfärden är i hög grad demonterad. Jag tänker inte tjata länge och i detalj om att mina barn inte längre får skolmat, att gamla tanter tvingas sitta i nerkissade blöjor på vinstdrivande ålderdomshem, att snöplogen inte längre kommer eller att polisen har infört telefonsvarare eller att ….

Hoppsan, nu var jag nära igen.

Jag konstaterar bara att den, Välfärden alltså, inte är sig lik.

I Socialstyrelsens senaste rapport konstaterar man att av nio miljoner människor, lever endast 280 på gatan utan tak över huvudet.

Kalla det missförstånd eller gudförbannad lögn, men sant är det naturligtvis inte, och den som vill ha bevis ombeds bara promenera genom Stockholm en helt vanlig dag.

Jag har under de senaste sex åren studerat hemlösheten i en mindre stad (knappt 100 000 invånare) i ett av de rikaste countyn i en av USA:s rikaste delstater, Florida. Där finns 1 500 kända hemlösa.

En skrämmande hög siffra, kanske delvis förklarad av ett samhällssystem där skatten är nära nog obefintlig, men där man å andra sidan förväntas tjäna sina dollar och ta hand om sig själv.

Här är skatten långt ifrån obefintlig och sedan jag föddes i slutet av 1950-talet har jag matats med snacket om välfärd.

Det är vackert, när det fungerar.

Och med våra skattesatser ska varken 1 500 eller 280 människor tvingas riskera att frysa ihjäl i någon port i natt.

Det ska ingen.

Redan 1991, när jag förlamad från midjan och neråt låg fjättrad i en kommunal sjukhussäng (och för alla som yrar om den svenska välfärden ska jag vid tillfälle berätta hur den kan yttra sig i ett skarpt läge!) hörde jag honom muttra på skånska:

”Dag, du har väl en .357 Magnum? När det är slut är det slut, och då får man gå ut i skogen och skjuta skallen av sig, ser du…”

Drygt 20 år har gått, men Siwers princip är densamma.

Då trodde jag att han var galen. Nu inser jag att han sannolikt har rätt.

Vi pratar om Siwer Ohlsson, den legendariske fotografen som försiktigt började få svenska flickor att lossa på bh:n i tidningen SE! i slutet av sextio- och början av sjuttiotalet.

Vi möttes på FIB-aktuellts redaktion 1973 när jag som snorunge fick ihop mina första stapplande artiklar medan han reste jorden runt med svenska skönheter för att fotografera dem på exotiska platser.

I dag är det mesta av glamouren borta. Siwer, nu 71 år men still going strong, försörjer sig på att fotografera motorcyklar med långa framgafflar och lackerade med flammor. Jag är halt, lytt och nervskadad efter turer med svenska läkare, irländska terrorister, brasilianska knarkkungar och – senast – testosteronstinna svenska konstaplar.

Hangin´ in there, dock.

Jag lyssnar på statsministerns budskap på tv och flinar åt de nyupprörda, ty det spelar fortfarande ingen som helst roll om budskapet kommer från höger, vänster eller mittemellan i Landet Mellanmjölk. Andemeningen är densamma:

Jag är blåst. Förmodligen du också, om du inte tillhör de fyrtiotalister som hann tömma det sista i skafferiet.

Och det började inte i dag. Det började när det färgade kuvertet dök ner i brevlådan.

För att göra det enkelt:

Som 16-åring jobbade jag som en dåre vid sidan av studierna och sov fyra timmar per natt. Älskade varje minut, betalade 85 procent i marginalskatt men tyckte ändå att jag fick något för pengarna.

Dessutom hade staten givit mig ett löfte.

På det stora hela gick det ut på följande: Om jag jobbade häcken av mig tills jag var 65 år skulle man räkna samman inkomsterna från de 15 bästa åren av mitt liv, ta ett snitt, räkna upp det till dagens penningvärde och ge mig 75% av det i pension.

Det lät som en schysst deal.

Så jag jobbade vidare som en galning. Och betalade skatt.

Sisådär 35 år senare kom kuvertet med brevet där det stod ungefär så här: ”Ledsen Dag, men nu är allt för sent och det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Om det går som vi hoppas kommer du att få en pension på 6 213 kronor i månaden minus skatt och … ”

Vänta lite nu. Var fa-an är de pengar jag betalat in under snart 40 år?

Se det så här: Hade någon gjort samma cirkustrick i privat verksamhet hade straffet sannolikt blivit 6 – 8 år för grovt bedrägeri och trolöshet mot huvudman.

I det här fallet får jag en ny röstsedel i handen.

Alltså ler jag bara åt Reinfeldts kommentarer i dagens tv-sändningar. Jag begick ett misstag och jag kommer rekommendera mina barn att inte göra detsamma. Varje privat madrass, kassaskåp eller skum utlandsfond kommer att vara ett bättre alternativ än att tro på en politiker som pratar om framtiden.

Och Siwer har rätt. Förmodligen borde alla ha en .357 Magnum under kudden.

Det kan inte vara lätt att vara redigerare på en av våra stora dagstidningar.

Varje dag är en ständig jakt på rubriker som ska få oss att stanna upp, undra och helst få en klump i magen. Kommer våldsvågen till mitt lilla bostadsområde? Ska de höja elpriset nu igen? Ännu mer ökad arbetslöshet? Hur mycket mindre jag kommer att få kvar efter den nya skatten?

Ty goda nyheter tycks inte sälja tidningar.

Vid den här årstiden handlar det om att försöka skrämma oss med väderprognoser, om inget annat hjälper.

En titt på vilken löpsedel som helst kan få oss att tro, att det är lika bra att lägga sig ner och dö.

Så fort temperaturen går mot noll, skriker svarta bokstäver om Rysskylan.

Skulle det bli sisådär minus femton, handlar det plötsligt om Sibirienkylan. Vid det laget har man också uttömt de flesta formuleringar om ett lamslaget Sverige, tågförseningar, stängda flygplatser, ett iskallt Europa, dödsoffer i kylans spår och …

Min stilla undran är förstås vilka rubriker som möter oss vid minus trettio.

Till dess, håll till godo med det gamla skämtet om temperaturen hos världens hårdaste folk, våra grannar finnarna:

Nedanstående jämförelse baseras på att temperaturen vid givna tillfällen är exakt lika över hela jordklotet. Finnarna kunde för övrigt inte bry sig mindre.

+15°C

Det blir inte varmare än så här i Finland, oavsett hur stort hålet i ozonskiktet blir. Italienarna tar på sig vinterjackor och mössor. Mexikanerna proklamerar undantagstillstånd och begär hjälp från andra länder. Finnarna badar, solar och köper charterresor till norra Finland.

+10°C

Spanjorerna försöker förgäves få värme i sina hus. Finnarna spelar krocket, planterar blommor i trädgården och badar med glädje i utomhuspoolen.

+5°C

Italienska bilar vägrar att starta. Finnarna kör med cabrioleterna nere, soltaken och
sidorutorna öppna och med armen utanför fönstret. I villaområdena hålls det
grillfester varje kväll. På utomhusbarer i större städer hålls regelbundet wet
t-shirttävlingar för finska flickor.

0°C

Destillerat vatten fryser. Vattnet i de finska vattendragen blir aningen tjockare. De finska
fiskarna börjar använda tyngre drag på sina spön.

-5°C

Folk i Florida håller på att förfrysa och den amerikanske presidenten förklarar flera stater såsom varande katastrofområden. Finnarna grillar korv ute och använder flitigt sina utomhusdansbanor. På wet t-shirttävlingar utomhus får de finska flickorna låna
borstar att slå bort isbitarna från tröjorna med.

-10°C

Engelsmännen sätter på värmen i sina hus. Finska flickor slutar sola nakna. Sjuka och ytterst känsliga finnar tar på sig långärmade tröjor. De sista vårlökarna planteras i
trädgårdarna.

-20°C

Rika, semestrande européer flyr från sydeuropa till nordafrika eller Australien. Finska flickor slutar gå topless. Finnarna slutar fira midsommar och börjar istället grilla
kastanjer utomhus, eftersom hösten nu kommit.

-30°C

Människor i Italien, Spanien och Grekland dör i den stränga kylan. Finnarna börjar torka tvätt inomhus. En del låter nu också sina hundar och katter sova inne.
Utomhuspoolerna töms i lugn och ro. Grillfesterna i trädgårdarna blir något
färre. I Helsingfors och Åbo börjar man spola isbanor på offentliga platser och
finnarna åker skridsko av hela sitt hjärta.

-40°C

I Paris, London och New York spricker flera skyskrapor i kylan. Finnarna börjar nu spela
fotbollsmatcherna utomhus i långbyxor. Utomhustennis spelas med snöspade och
stålkula. En del finnar byter till vinterdäck på bilen.

-50°C

Från tidigare ryska stater kommer begäran om filtar och mat till frysande människor. Isbjörnarna (utom de finska) börjar evakuera nordpolen. Finska armen beslutar att flytta
fram sin vinteröverlevnadskurs till senare i väntan på riktig kyla. I villakvarteren hålls de sista utegrillfesterna för året.

-60°C

I New York, Washington, Paris, London, Rom och Madrid har miljontals människor dött och all modern kommunikation upphört. Korvatunturi förfryser. Finnarna hyr video och
stannar inne för det mesta.

-70°C

Finnarna blir frustrerade eftersom det inte går att lagra Kossu (Koskenkorva) utomhus. Finska armén drar ut på vinteröverlevnadskurs.

-183°C

All nyhetsrapportering har sedan länge upphört (utom i YLE där programmen sänds som vanligt) liksom övriga tecken på liv på jorden. Mikroberna i maten överlever
inte. Finnarna sätter ylletröjor på sina jakthundar och de finska kor som går
ute klagar över att mjölkarnas händer känns en aning kyliga. De flesta finnar
har nu bytt till vinterdäck.

-273°C

All icke-finsk atombaserad rörelse stannar. Finnarna börjar säga till varandra ”Perkele,
vad kallt det känns ute idag”. YLE ökar till två väderraporter per dag.
Försäljningen av täckjackor på varuhuset Stockmann fördubblas, liksom
försäljningen av Koskenkorva.

-300°C

Helvetet fryser till is. Finnarna börjar planera inför julen och förbereder sina sedvanliga
vinteraktiviteter, till exempel längdåkning, ishockey och pimpelfiske med
bergborr. Försäljningen av Koskenkorva fyrdubblas. YLE sänder trevliga
familjeprogram på kvällarna och finsk erotisk film (exempelvis ”Satans
Romantik!”) på nätterna.

Så har det hänt igen.

Ett barn mobbas så till den milda grad, att hon inte orkar längre utan tar sitt liv.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14308262.ab

En är en för mycket, men det här är inte en. Det har hänt förr och det kommer att hända igen.

Det händer för att vuxna inte vågar vara vuxna längre. Inte göra sitt jobb, ta det ansvar som åligger dem. För att vuxna – föräldrar och lärare – inte vågar säga ifrån när de ser att barn gör fel mot andra barn.

Vad är det de är så rädda för?

Översätt situationen till en arbetsplats för vuxna: Oscar, dataprogrammerare, blir dagligen trakasserad för sina tjocka glasögon och sin klädstil. Han påpekar detta för chefen som tvingar honom att gå runt på företagets avdelningar och berätta vad en dataprogrammerare gör, och att han blir ledsen över trakasserierna.

Men trakasserierna fortsätter och så småningom knuffar en kollega in Oscar i kaffemaskinen så att han börjar blöda.

Min gissning är att de som trakasserar Oscar – liksom chefen – får trettio minuter att packa sina personliga tillhörigheter och försvinna. Och att facket tiger stumt över de omedelbara uppsägningarna.

Skolan är våra barns arbetsplats. Barnen är – förlåt, ska vara – skyddade av fler arbetsskyddslagar än vi vuxna. Ändå händer det, gång på gång. I privata skolor och kommunala, stora och små. I storstad och på landsbygd.

Jag har själv sett mitt barn förvandlas från en pigg och levnadsglad människa till ett vrak som tappat all livsglädje och till sist vägrat gå till skolan. Ett barn som efter att ha blivit spottat på, slaget blodigt, knuffat, förföljt, trakasserat och kallat ”jävla hora” och ”äckel”, till slut har gett upp. För att de ”vuxna” i skolan valde att blunda, titta åt ett annat håll, eller inte vågade göra vad de skulle. För att plågoandarnas föräldrar var fega skitar som inte vågade ta sina ungar i nacken.

Eller se oss i ögonen.

Tack och lov fick mitt barn till sist upprättelse. Skolinspektionen drog saken hela vägen till Tingsrätten. Skolan fick krypa på knä och betala, trots att det kanske varit mer rättvist att mobbarnas föräldrar fått göra det.

Än viktigare: Jag har fått se mitt barn kämpa sig igenom ett helvete för att komma ut på andra sidan och växa sig starkare än någonsin – i dag en modig, uppskattad och efterfrågad föreläsare och kämpe för respekt och humanism, mot mobbing och särbehandling.

Hon orkade – mot alla odds.

Det gjorde inte flickan vi läser om i Aftonbladet.

I Skåne sitter en familj som aldrig får tillbaka sin älskade dotter, för att vuxna inte vågade sätta stopp.

Igen.

För övrigt: Besök och gilla antimobbingföreningen ”Levande Plåster” på Facebook: https://www.facebook.com/?ref=tn_tnmn#!/pages/Levande-Pl%C3%A5ster/213634965359966

I fredags eftermiddag greps jag av Södermalmspolisen under ganska våldsamma former sedan jag tagit några bilder av en god vän som höll i en vapenkopia.

Du som missade Aftonbladets reportage om saken kan läsa det här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14287117.ab

Saken fick många, märkliga och på flera sätt alldeles för stora proportioner. Bland annat satt jag inlåst i en cell med trasig ringklocka i fyra timmar, utan att ens få veta vad jag var misstänkt för.

När jag väl hämtades till förhör på kvällen var jag svårt smärtbelastad i min redan skadade kropp, efter den behandling poliserna utsatt mig för på en isbelagd trottoar. Jag visade också några av de tecken som många människor gör när de blivit inlåsta utan rätt att kommunicera, läsa eller få veta vad klockan är:

Ångest, rädsla, skräck. Och med en enda önskan:

Att till varje pris få komma därifrån.

När förhörsledaren frågade mig om jag ville ha en advokat närvarande under förhöret svarade jag alltså nej. Att vänta på en sådan kunde ta ytterligare flera timmar och jag ville bara ut i friheten, hem till de nära och kära som drabbats av att polisen gjort en husrannsakan hemma hos mig.

Ut. Till varje pris.

I efterhand kom jag fram till att jag naturligtvis borde haft en försvarare. Jag ringde en advokat jag känner och han förklarade att jag hade rätt att begära en försvarare i efterhand. Nytt samtal till Södermalmspolisen som plötsligt var oerhört tillmötesgående, sa att det hela var en formalitet och att de skulle begära hos Tingsrätten att jag fick min försvarare.

När jag kom hem i dag möttes jag av Tingsrättens skriftliga beslut.

Avslag.

I Tingsrättens beslut kan man läsa att jag fortfarande är misstänkt för olaga vapeninnehav/brott mot vapenlagen. Ett i lagens ögon ganska allvarligt brott.

Icke desto mindre förvägrar man mig en offentlig försvarare.

I en luddig förklaring kan jag uttyda att försvarare ska förordnas bland annat ”om försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening … ”

Ska jag tolka det som att jag – om jag nu döms för olaga vapeninnehav sedan min vän hållit i en leksakspistol – kommer att klara mig med böter eller villkorlig dom? Och att en människa som döms till böter eller villkorlig dom inte behöver en försvarare, eller har samma rätt till en som alla andra.

En intressant – och i min värld skrämmande – tanke. Borde det inte vara så att alla som är anklagade för något, oavsett vad, ska vara lika inför lagen och ha samma rättigheter?

Med tanke på att det ”vapen” som beskrivs i polisens utredning och i Tingsrättens beslut inte är något vapen och aldrig blir annat än en replika jag köpt på Hobbex för sisådär 15 år sedan, kommer jag heller aldrig att acceptera en fällande dom.

Med tanke på att misstanken mot mig kvarstår trots att det i morgon gått en vecka sedan polisen fick ”vapnet” i sina händer, borde jag också ha rätt till en försvarare, eftersom jag tydligen hade det förra fredagen.

Någon som kan förklara logiken?

Rättssverige, 2012.