Jag var länge imponerad av det partytrick Reinfeldt med vänner gick till val på. Att sno ett fiendepartis politik rakt av – åtminstone på ytan – och göra den till sin egen, är fullkomligt jävla glimrande!

Men ganska snart gick en hel massa saker fel.

Och att Alliansen – mitt i allt snack om individualism, valfrihet och gudvetvad – vårdar delar av socialismen på ett sätt som kan göra vänstern avundsjuk, ter sig märkligt.

Jag läser i tidningen om 96-åriga Eva.

Medan maken Erik arbetade som lokförare gick Eva hemma och tog hand om barnen. Förmodligen ett av de viktigaste jobb som funnits, men i allmänhetens och politikernas ögon (redan under sossetiden) ett icke korrekt skitjobb som därmed inte heller låg till grund för en pensionsgrundande inkomst.

Icke desto mindre stannade Eva hemma och tog hand om sina barn.

I Norge får man betalt för sånt. I Sverige straffas man.

I Evas fall blev straffet en fattigpension på 6 356 kronor i månaden. Prova att leva på det, om du kan.

Nu är det så att Evas son Ingolf och hans familj bor i Cha Am i Thailand. Därför bestämde sig Eva för att lämna Karlskrona och tillbringa sina sista år hos sonen och hans familj. I värmen.

Hon trivdes.

Straffet kom som ett brev på posten. Evas garantipension blev indragen och istället för 6 356 kronor fick hon 2 700 kronor i pension.

Anledningen är att Eva haft den i statens tycke dåliga smaken att flytta utanför det heliga EU. Gör man det mister man sin pension.

En parentes: För dig som tror att EU betyder trygghet, samförstånd, frihet och lycka, har jag nyheter. EU betyder makt och kontroll över individen. Ett trasigt storrike som kommer att vittra sönder av byråkrati. Inget annat.

Om tusen år kommer en forskare att utbrista: ”Grabbar! Kolla här! Det här är från den tiden de använde datorer och Dag, någon jävla amatör-Nostradamus, förespådde redan 2012 att EU skulle kollapsa. Vilken kille, låt oss doktorera på honom!”

Slut parentes.

Jag tycker att Allians-sossepolitikerna är lite fjolliga här, och att de får bestämma sig. Är det inte bättre att ta klivet fullt ut istället för att tjafsa om Thailand,  och istället tvångsfördela folk över landet? Ungefär som man förr gjorde vid mönstringen till lumpen – om det behövdes 200 man till Kiruna så skickade man 200 man till Kiruna, utan tjafs.

I det här fallet: Oj, det bor åt helvete för lite folk i byn Vidforsen. Snabbt meddelande till 400 medborgare: Om du inte flyttar till Vidforsen inom 30 dagar, mister du din pension. Prova att leva på noll i Stockholm, loser!

Eller ska vi vakna upp och låta en 96-årig kvinna som slitit hund själv bestämma att hon vill bo ihop med sina närmaste de sista åren?

Kom igen – Carema kan ju inte uppfylla alla våra drömmar.

Bara de våtaste som stinker mest.

Jag lever med Silfverbielke dygnet runt nu.

Försöker ta mig in i hans kropp, vara i hans hjärna, förstå vad han skulle tänka, säga, göra i varje given situation, Det är inte alltid lätt.

Men oerhört spännande.

Redan när Dan Buthler och jag hade beslutat att skriva En nästan vanlig man och karaktären Silfverbielke började ta form, sökte jag upp en psykolog. Mina kunskaper om hur en tvättäkta psykopat resonerar och agerar var alldeles för bristfälliga.

Jag fick en sextimmars lektion i psykopati. Steg för steg förklarade psykologen för mig hur psykopaten skiljer sig från en ”normalt” tänkande människa, och varför. Därefter försökte jag under månader tänka ”Silfverbielkskt” medan jag skrev. Likaså, när jag senare skrev Grannen, den av mina och Dans böcker som sannolikt fått mest upopmärksamhet.

Nu är det dags igen. En man girar i bilkön, tränger sig in framför och ger mig ett finger i backspegeln. I vanliga fall skulle jag inte ha reagerat. Nu slåt jag på Christopherhjärnan, funderar över olika alternativ. Ska mannen få överleva? Om inte – var är den perfekta platsen att städa undan honom?

I livsmedelsaffären: Den stressade kvinnan kör över min fot med kundvagnshjulet. I bästa fall kommer hon med ett lamt leende men oftast med ingenting. Christopheranalysen blir enkel – vi behöver inte sådana som henne. Det ska vara ordning och reda, människor bör visa artighet.

Han sitter ständigt på min axel nu, Silfverbielke. Och jag erkänner villigt att jag i många situationer uppskattar sällskapet.

Mitt ibland alla mina gnälliga blogginlägg om ett samhälle i sönderfall, polisvåld, korruption och all annan skit vi lever i, känns det skönt att få adressera något helt annat, nämligen en urgammal fin, skånsk tradition:

Korvfisket.

Såvitt man vet stammar det här från 1610 – 1620-.talet, då skåningarna levde hårt plågade under en rad snöstormar och danska inkvisatörer. Sydsverige levde under ett akut hot om att få en galen, utländsk diktator, samtidigt medförde de hårda vintrarna en akut brist på fläsk och vildsvinsdöden härjade värre än pesten.

Det var en torftig och på de flesta sätt usel tid som medvetet förbigåtts i de svenska historieböckerna. Männen som tvingats ut i korvfiske virade fötter och ben med bark för att skydda mot fukten innan de försvann i mörkret. Icke desto mindre dog de flesta under de strapatsfyllda utflykterna i små och överlastade båtar. De få som kom tillbaka möttes med tacksamma blickar från kvinnor och barn -.ändå räckte fångsten knappt att försörja byn mer än något dygn.

De överlevande, hjältarna, lindade om benen och försvann på nytt i gryningen nästa dag. De nyblivna änkorna hade inget annat val än att sälja sina kroppar, men deras förtvivlan stegrades då knappt några kunder fanns.

Det finns få dokument över korvfiskets utveckling under 1700- och 1800-talen, däremot berättar nedskrivna historier om hur detta fenomen långsamt utvecklades till ett rikemansnöje under 1900-tals början, då hertigar, baroner och godsägare med betjänters hjälp berusade samlades på söndagsförmiddagar för att utföra den gamla ritualen, dock obekymrade om huruvida de återkom med fångst eller ej.

De få som vårdar 1600-talets livsviktiga tradition i dag, tillhör knappast överklassen och gör det på fullt allvar och av samma skäl som 1615 – att trygga maten för familjen.

Fäldt – en nutida, mytomspunnen hjälte på Eslöv.

Tobias Fäldt är i dag känd som en av den mellanskånska kustens mest fruktade korvfiskare. Med stål i blick trotsar han varje väderlek i jakten på den korv som vilar i det svarta mörkret, och återkommer sällan utan fångst, inte ens då andra vandrar hem i hunger.

Skrönorna om Tobias, som bor på Eslöv, är i dag så många att inte ens de mest insatta alltid kan skilja sanning från fabler. Erkänt är dock att han lyckats med något som ingen annan – att komma hem med drygt ett kilo ister från en båttur.

Så sent som i natt återvände karl´n efter en femtimmarstur, stolt uppvisandes en 400-grams Marieholmskorv – i plast!

När jag frågade hur han burit sig åt – ty de trettio andra fiskarna på samma båt kom tillbaka tomhänrta – log han bara tyst och stillsamt.

Sverige behöver – bland mord, korruption, förljugna politiker och miljösvineri – fler hjältar.

Fäldt är en av dem. Stolt upprätthåller han en tradition som förr var skillnaden mellan liv och död.

För Sverige. I tiden.

PS: Det svenska rättssystemet stinker allt oftare skämt. Möjligen kan en svag doft av skämt också vila över detta blogginlägg.

Kommer hem och blir – förbannad.

Fyra brev väntar i postlådan och två av dem gör mig mer förbannad än de andra.

I det första meddelar Svea Hovrätt – utan motivering – att den går på Tingsrättens linje och förvägrar mig rätten till advokat.

För dig som missat det tidigare scenariot – en sammanfattning: Den 27 januari blev jag och en god vän under våldsamma former gripna av polisen, sedan vi tagit bilder till ett bokomslag. Under två minuter hade vännen siktat på mig med en leksakspistol. Detta ledde till att jag under våld fick ligga på en frusen, grusig trottoar med armarna i handbojor på ryggen medan en machosnut stampade mitt i min opererade rygg med känga. Efter det låstes jag in i en cell i fyra timmar och man skrämde livet ur min fru och dotter genom en husrannsakan i min bostad.

Under förhöret som hölls erbjöds jag rätten till advokat. Men – jag var då starkt smärtpåverkad efter misshandeln och – tro det eller ej – livrädd för poliser. Jag ville inte vänta på advokat, det enda jag ville var att komma ut i frihet och förenas med min familj.

Dagen efter, när jag kommit till sans, förstod jag att jag borde ha en advokat, varför jag begärde det hos polisen. Tingsrätten sa nej. Jag överklagade. Nu har Svea Hovrätt sagt nej och jag får enligt lag inte överklaga beslutet.

Är det inte lite märkligt? Jag var (polisutredningen mot mig är nerlagd, sedan en riktig polis undersökt mitt ”vapen” och konstaterat att det var en leksak). anklagad för ett allvarligt brott – olaga vapeninnehav. Under förhöret blev jag erbjuden en advokat. Dagen efter blev jag nekad. Och när jag överklagade blev det nobben.

Rättsstat? Fuck you. Lika mycket som i Chile under Pinochet. Min tro på rättsväsendet har härmed fått en allvarlig knäck. Lyssna på det – Hovrättsråden Lars Borg och Erik Lindberg samt tf. hovrättsassessorn Malin Hjalmarsson. Hoppas att ni själva någon gång hamnar i en situation där ni – som svenska medborgare – hoppas ha rätt till en grundläggande, demokratisk rättighet – ett försvar. Och inte får det. Och hoppas att ni fortsättningsvis försvarar era skattebetalda löner genom att åtminstone motivera era beslut.

Nästa brev är lika fantastiskt. Det är faktiskt en kallelse. I denna anmodas jag att komma till polisens gods- och registerrotel för att hämta min ”pistol” (som alltså inte är en pistol utan en leksak) på tider som passar polisen, det vill säga vardagar mellan 10.00 och 15.00:

”Om det inte hämtas ut inom denna tid kommer polismyndigheten att sälja eller förstöra det.”

Tanken roar mig. Men gör det då, för fan, visa lite stake! Sälj ett ”vapen” – som ansågs så allvarligt att det ledde till misshandel, gripande, husrannsakan och stora kostnader för samhället – på auktion. Trots att det inte är ert. Jag kommer att vara där och dokumentera.

Alternativ 2: Hur vore det om Södermalmspolisen 1) bugade och bad om ursäkt 2) ersatte mig för förstörda kläder, förlorad arbetstid, läkarbesök, sveda och värk och 3) körde hem den förbannade leksakspistolen som sju poliser inte klarade att skilja från ett riktigt vapen (!) till mig på en tid som passar mig?!

Jag har tidigare skrivit att mitt grundläggande förtroende för polisen – och rättsstaten – är oförändrat efter händelserna den 27 januari.

Det gäller inte längre.

PS: De andra två breven kom från Försäkringskassan respektive Pensionsmyndigheten. Behöver jag dra detaljerna?

Slutsatsen närmar sig: Dags att kliva av ”samhället”. Och ja – jag tar gärna en debatt med vem som helst.

Läser i detta nådens år 2012 på Facebook en kväll (må historieforskarna finna detta om hundratals år, må samma forskare förstå vad Facebook var och framför allt – varför det fanns!):

”Nu säger twitter att kungabebisen är på g! Ambulans plus två svarta bilar lämnade Haga slott för nån timme sen. Minsann.”

Min omedelbara reaktion är – befria genast den nyfödda flickan eller pojken!

Förstå mig rätt. Jag har precis samma respekt för medlemmar av kungahuset som för alla andra. Jag har träffat kungen, drottningen och prinsessan Madeleine. Jag har skrivit en bok om prinsessan Victoria och jag beundrar henne djupt för alla de studier hon lyckats slutföra trots dyslexin – detta Djävulens handikapp.

Men nu handlar det inte om det.

Det handlar om att ärva ämbete – i det här fallet inte ens makt – i ett modernt samhälle 2012. Det handlar lika mycket om att födas med livslånga bojor, utan val.

Tänk så här:

Ditt nyfödda barn kommer aldrig att få välja var han eller hon vill bo, helt fritt. Säkerhetspolisen ska godkänna området och bostaden, och följa ditt barn dygnet runt, känna till planeringen en månad i förväg. Samma säkerhetspolis ska bakgrundschecka och följa alla dem som ska hälsa på ditt barn. De kommer att kolla ditt barns post, avlyssna telefonsamtalen, kolla e-posten.

Skulle du ha accepterat det?

Och tänk så här:

Den maktgalne som är ordförande i din kommun får en son och naturligtvis ska han bli näste ordförande i din kommun, så säger lagen.

Dåren som är ordförande i idrottsföreningen ska gå i pension och enligt lag ska hans lika knäppe son ta över ordförandeskapet.

Skulle du ha accepterat det? Knappast.

Förstå mig rätt: Här handlar det inte ens om att ärva makt, ty det finns ingen makt att ärva.

Det handlar om att oförskyllt ärva ett liv i bojor. Ett liv där den nye prinsessan eller prinsen från dag ett fjättras i regler, uppförande, krav som få skulle acceptera frivilligt. Det skulle omedelbart skrikas om särbehandling, utanförskap, segregering, brott mot de mänskliga rättigheterna. Vilket fackförbund som helst skulle gå i spinn.

Och ärligt talat – vem vill vara prins eller prinsessa 2012 när det finns en hel underbar, fri och spännande värld som väntar på den som kan välja precis vad han eller hon vill?

Skulle du vilja byta?

”Våld i nära relationer”.

Vi är pigga på att sätta namn på företeelser, inte lika snabba på att agera kraftfullt mot det som är fel.

Jag ogillar våld och jag är skeptisk till att man värderar våld olika. Våld är oacceptabelt oavsett vem det riktar sig mot.

Män har i alla tider slagit sina kvinnor och barn, och det är naturligtvis åt helvete. Förr teg fler i det tysta, eftersom de var beroende av männens försörjning och det var en skam att berätta. I dag är situationen tack och lov en annan.

Icke desto mindre: Under ett år dödas 17 kvinnor av män de har eller haft ett förhållande med.

Mer än en i månaden.

I de flesta fallen är motivet svartsjuka. I alltför många fall har varningssignalerna varit mer än tillräckligt tydliga. Mannen har hotat kvinnan, eller slagit henne tidigare. Kvinnan har ropat på hjälp, anmält. I vissa fall bara något dygn innan galningen – som åklagaren beslutat att inte frihetsberöva trots hotet – återvänt, ofta med en kniv i näven.

Samhället har inte reagerat. Och ännu en kvinna huggs ihjäl, i värsta fall medan hennes barn ser på.

Barn förlorar sin mamma. Föräldrar sörjer en dotter, syskon sin syster, vänner sin vän. Ett livslångt lidande för många.

Sverige, 2012.

Med den teknik vi har i dag skulle många liv kunna räddas, och ännu fler kvinnor skulle kunna slippa stryk.

Den elektroniska fotbojan är väl utprovad. I kombination med besöksförbud vore den utmärkt. Så fort den aggressive mannen överskrider den gräns besöksförbudet anger, så går larmet. Han har brutit mot påbudet och åker in.

Men det här handlar uppenbarligen inte om elektronik utan om politik och flathet, vilket faktiskt förvånar mig i det här fallet.

Jag undrar vilket parti som vill gå till val medan ännu fler kvinnor förlorar sina liv, för att vi inte tjudrat de blivande mördarna trots att vi vet vilka de är.

I elva dagar har en 30-årig göteborgare suttit häktad, misstänkt för olaga hot och för att ha våldtagit flera människor i Karlstad.

Nästan lika skrämmande som hans handlingar, är inställningen hos kammaråklagaren Jan-Eric Nyman. Trots att flera medier i dagar har sökt honom för att kunna rapportera om fallet, vägrar han att lämna ut några uppgifter.

Till Nyheter24 säger Nyman:

– Jag ska vara helt ärlig med dig. Massmedia är inte längre tredje statsmakten.
Ni är första statsmakten och har en ofantlig makt. Och vi vet ju alla att det
som skrivs i tidningarna inte alltid är helt sant.

Journalisten påpekar då att det är just därför man kontaktar åklagaren, för att kunna få och vidarebefordra rätt information.

Men Nyman vägrar lämna ut något.

Vi lever i ett samhälle där yttrandefriheten är skyddad och rätten till information och insyn högt värderad. Vi har också en kultur som säger att barn och oskyldiga så långt det går ska skyddas från att hängas ut i media.

Det är bra.

Men det är långt ifrån bra att en enskild åklagare plötsligt utövar censur baserad på egna åsikter om pressens makt.

Vi har sett vad som sker i länder där censuren är långt gången och där åsiktsfrihet är en dröm. Där människor fängslas, torteras – eller i värsta fall dödas – för att de sagt eller skrivit vad de tycker.

Bara det borde vara en påminnelse för oss alla, om att mota Olle i grind så fort censuren visar sitt tryne, i någon form.

http://nyheter.se.msn.com/gallery.aspx?cp-documentid=160602304

TV-nyheterna: En käck politiker från höger, vänster eller – troligen – mitt emellan, har stuckit upp fingret, känt vart den politiska vinden blåser och kommer med ett populistiskt uttalande om hur man (kanske) ska lösa ett aktuellt problem.

Tiden springer iväg, innan man vet ordet av är det val igen och då gäller det att ha skött sitt fiske ordentligt.

Snart ska en ny kunglighet födas – politikersverige andas ut och tidningarnas redaktörer gnuggar händerna. Ingen politiker kommer att få någon större plats i tidningarna på ett bra tag. Här ska det nämligen säljas lösnummer, och inte är det med hjälp av politiska eller filosofiska diskussioner. Innehållet i kronprinsessans mage ska fixa budgeten för andra och förmodligen även tredje kvartalet. Trots att det kanske skulle vara en oavbruten diskussion om just monarkins vara eller icke vara, som upptog den största platsen.

Statsskicket, kanske det viktigaste av allt, är aldrig uppe till diskussion. De grundläggande problemen i vårt samhälle är så smärtsamt stora att varje politiker med självaktning försöker undvika grunden och istället paniknavigera runt dem med skendebatter om skitsaker som man förhoppningsvis kan få folk intresserade av just den veckan.

Kanske hade de styrande politikerna – och kungen – kunnat vara aningen mindre nervösa om de gjort som förr:

Anställt filosofer.

Filosofen Aristotelses var lärare åt den Mackedonske prinsen Alexander som så småningom blev Alexander den store.

Förr i världen betalade härskare – som förstod att de inte var kloka nog att klura ut allt själva – kloka gubbar för att tänka.

Och tänka. Och tänka.

Om de kom med bra förslag kunde man sno dessa. Kom någon med ett dåligt förslag kunde man benåda vederbörande eller hugga huvudet av honom.

Jag tycker nog att Löfven, Reinfeldt och allt vad de heter borde tänka till. Att anställa ett gäng kloka gubbar och gummor (nu pratar jag inte om Marit Paulsen) för att tänka på heltid skulle – även om man gav dem hysteriskt höga löner – kosta en spottstyver jämfört med vad man i populistisk desperation lägger ner på all möjlig skit.

Och troligen skulle det komma något riktigt bra ut av det.

Som första heltidsanställda filosof föreslår jag Babben Larsson.

Fler förslag?

Strax före jul köpte jag en get.

Fel. Vid närmare eftertanke köpte jag tre getter. En till min fru och en var till mina döttrar. Den bakomliggande tanken var inte att starta mjökproduktion i liten skala. Getterna köptes via Skandinaviska Barnmissionen som lovat att vidarebefordra getterna till behövande familjer i Afrika. Familjerna får getterna under vissa villkor. De får sälja mjölken från dem för att tjäna pengar, men de får inte slakta djuren förrän de förökat sig.

Jag vet ännu inte vad det där är värt. Kanske får jag aldrig veta. Jag köpte getterna enligt tesen att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Brevet från Barnmissionen som kom häromdagen inleds med rubriken ”Din get är snart i sitt nya hem”. Vidare nämner missionen att de har Sveriges lägsta administrationskostnader – 5 procent.

Det låter betryggande om det är sant. Vissa av de större hjälporganisationerna har ertappats med enorma administrationskostnader, i vissa fall upp till 85 procent! Det är i sig inte märkligt om man vill hålla sig med högt avlönade generalsekreterare, tjänstebilar, kontor på fina gatan, telefoner och konferenser med betald mat.

Men det var inte riktigt det som var vitsen med hjälpverksamhet.

Röda Korset är en av de organisationer som under de senaste åren varit i blåsväder. Kommunikationschefen Johan af Donner dömdes 2011 för bedrägeri och grovt mutbrott, sedan han under tio år svindlat sig till nästan åtta miljoner kronor från Röda Korset och Cancerfonden. af Donner dömdes också till sju års näringsförbud, vilket enligt min mening borde kompletterats med att han rullats i tjära och fjäder i direktsändning.

Samtidigt som det blåste som mest kring af Donner tillsatte Röda Korset en nya generalsekreterare, Ulrika Årehed Kågström.

Lön: 86 000 kronor i månaden!

”Där ligger lönen för den här typen av befattningar, det är ett ganska tufft jobb som ligger framför henne. Vår princip när det gäller löner är att vi ska betala konkurenskraftiga löner men ligga i de lägre nivåerna”, sa den dåvarande ordföranden Bengt Westerberg.

Westerberg är en tomte för sig. När han utsattes för hård kritik sänkte han sin lön från Röda Korset från 68 000 kronor till ”bara” 55 000 kronor i månaden. Samtidigt uppbar den förre Folkpartietledaren en riksdagspension på 28 000 kronor i månaden och hade extraknäck som inbringade 50 000 kronor i månaden.

” …en klar majoritet av medlemmarna tycker att det här är en bra modell”, sa Westerberg då.

Rent numerärt hade han rätt eftersom bara 17 000 av de 249 000 medlemmarna lämnade organisationen.

En av dem var jag.

Jag vill inte förstöra din matlust med att i detalj berätta vad jag tycker om tomtar som Westerberg och af Donner, det kan du räkna ut själv. Du kan också räkna ut hur många medlemsavgifter det behövs enbart för att finansiera lön och förmåner för en sådan som Westerberg. Och hur många det behövs för att täcka upp för svindlare som af Donner.

Men jag rekommenderar att du köper getter som kommer fram, istället för att stödja hjälporganisationer som låter cheferna ta ut lyxresor och svinhöga löner.

Så händer det igen. Jag har skrivit till tre på natten och strax före åtta på morgonen ringer telefonen.

När jag svarar läggs luren på.

Jag ringer upp och får en av de där fullkomligt odrägliga automatmeddelandena i örat. En ljuv röst förklarar att jag har blivit uppringd av Silentium och att de …

Jag jagar rätt på de där tomtarna som – precis som vanligt – gör allt för att dölja sina ingående nummer. I mitt mejl är jag väldigt tydlig (årets modeord) när det gäller vad jag tycker om att bli uppringd

a) av telefonförsäljare överhuvudtaget

b) före åtta på morgonen och

c) av någon som vill tjafsa om något jag redan köpt (i det här fallet ett Teliaabonnemang)

Det finns två i sammanhanget lika intressanta som svårbegripliga saker:

1) Varför döper man ett callcenter – där alla babblar oavbrutet hela dagarna – till Silentium? Hur tänkte de?

2) Varför vill Telia avsluta en drygt trettioårig affärsrelation genom att betala för att låta olika skepnader trakassera mig per telefon vecka efter vecka? Vi har ett avtal – de låter mig ringa och jag betalar pengar. Jag håller min del. Om de håller sin är jag kvar hos dem.

Om de trakasserar mig kan de dra åt helvete.

Så här tjusigt svarar Silentiums informationsansvarige Per Stolt:

”Hej Dag,

Vi har sökt Öhrlund Media på uppdrag av Telia gällande behovsanpassad TM
(BTM) som skall hantera både nyförsäljning och lojalisering utifrån kundens
behov.
Vi har idag 2012-02-07 lagt in era nummer 070 – XXX XX XX i vårt interna spärrregister och kommer inte att söka er på dessa under 3-årsperioden t o m 2015-02-06.

Jfr gärna reglerna för spärregistret NIX-telefon (www.nix.nu).  Det kan dock ta 1
dygn innan denna spärr fungerar fullt ut. Vi följer de branschetiska regler och lagar som skall efterlevas av medlemmarna i Sveriges Callcenterförening  www.sccf.se.

 Vi kommer senare i god tid före utgången av perioden ovan att skicka er ett brev med svarstalong för att påminna om att dessa nummer kommer att tas bort ur vårt interna spärregister. Men ni kan på svarstalongen givetvis också ange att ni vill vara kvar i spärregistret.”

Vänta lite! Det här förväntas jag alltså känna något slags tacksamhet för – att de tänker vänta i tre år innan de trakasserar mig igen.

Jag rörs till tårar.

Och: ”behovsanpassad TM (BTM) som skall hantera både nyförsäljning och lojalisering utifrån kundens behov.”

Lojalisering. Kundens behov.

Kom igen. Mitt enda behov är att få vara ifred från telefonförsäljare. Men om jag kunde få betalt för att formulera sånt där dravel skulle lyckan vara gjord. Och om Telia – eller Silentium – visste ett smack om mina behov skulle de låta mig vara ifred.

För alltid.

Man behöver inte googla länge för att finna andra magsura kommentarer om Silentium och deras verksamhet. Till saken hör också att Silentiums Rolf Lindqvist skriftligen lovat mig att någon ansvarig från Telia ska höra av sig.

Naturligtvis har det inte hänt.

Dessvärre är Silentium långt ifrån ensamma. I går ringde ytterligare en tomte som på Telias uppdrag ville förstöra en del av min tillvaro. Jag nöjde mig med att snällt koppla ner samtalet.

Nästa gång det ringer en liknande kör jag en ny, inte lika behaglig taktik.

Om du har synpunkter på telefonförsäljare, så hör av dig. Men till de som käckt kommer att prata om NIX-registret vill jag redan nu fråga:

Varför är det MIN skyldighet att skydda mig mot folk som tränger sig in i mitt liv?