Till att börja med – husse är en aning deprimerad. Det visar sig att den här bloggen har betydligt fler läsare när jag skriver än när han gör det. Men – vem är förvånad?

Alltså, ärligt: Kan du motstå den här blicken?

Trodde väl det. Det kunde inte husse heller, så när jag föreslog lite fredagsmys nickade han bara. En kompis på Dogbook hade tipsat om det här alldeles fantastiska fiket på Östermalm i Stockholm – Himmelska Hundar. Så vi åkte dit hela familjen och ingen blev besviken!

Linnea som har drivit stället i ett halvår har verkligen känsla för hur en hund vill fika. Kolla själv: www.himmelskahundar.se

Kom ihåg att jag kommer från landet. Jag har aldrig varit på hundkafé förr så jag blev lite halvskraj när jag kom in. Det var pudlar och schnauzers och en Lassietyp (fast svart) och en urtjusig italiensk vinthund och en gårdshund och en storpudel och en liten fan och några till.

De hade en butik där också – trevligt initiativ, tycker jag:

…och i den fanns en hel delikatessavdelning, men jag tror inte att husse och matte riktigt har fattat vitsen med sånt här än:

Menyn var bra och portionerna generösa. Resten av familjen åt paj och sånt. Jag tog en mellanstor Elsa´s coctail – en härlig blandning av korv, leverpastej och köttbullar.

Husse tajmade mig, det tog tolv sekunder att tömma den där skålen (det var nämligen en slug terrier som tittade glupskt på den så jag tog det säkra före det osäkra – man vet ju hur terriers med snåla hussar och mattar är).

Nosade i mig den där på tolv blankt. Slår du det? Och du terrier – släng dig i väggen, ok?

Alla hundar därinne skulle förstås hälsa samtidigt och fine – jag gillar upmärksamhet, men det får vara måtta, så jag skällde ut ett par av dem för att de var oartiga. Men tack och lov fanns där också två riktiga hundar – de kinesiska nakenhundarna Tindra och Ronja. Alltså, jag är inte rasist, men ras är tjockare än blod, om du förstår?

Jag lärde känna en del av dem rätt bra, bland annat den där trevliga vinthunden – Monty – och en Södermalmspudel som hette Fifi.

Plötsligt upptäckte vi att någon markerat revir på husses långa jacka som hängde över stolen. Det var typ halva Atlanten på golvet och jackan och det blev ett väldigt liv. Jag tror att det var den där svartingen för han var svartsjuk (hahahahahahaha!) på allt och alla. Man kan inte lita på collies, det har jag alltid sagt.

Nåväl, på det stora hela var det en urtrevlig eftermiddag med schysst käk. Nu ska jag ägna mig åt ett av mina andra stora intressen – att softa:

High tass!

/Sigge

Voff, vänner!

Det har varit en tuff vecka och jag känner mig rätt urlakad. Ville sova ut i dag men husse väckte mig i svinottan och tvingade ut mig trots att det var 320 minusgrader och frost på värmepannan.

Tortyr, kallas det! Ska undersöka om det inte strider mot de hundliga rättigheterna.

Det spelar ju ingen roll hur mycket man klär på sig! Brrr….

Åkte med Matte och Lillmatte2 till IKEA. Deras tanke var nog god, det skulle finnas en hundavdelning full med roliga prylar. Men se – den lede Mammon hade sopat undan allt det roliga till förmån för bokhyllor och lampor med fåniga namn.

Dessutom är företaget rasistiskt – hundar får inte komma in. Allergi, muttrade någon i kassan, när de väl upptäckte att Lillmatte2 burit runt på mig i en väska i flera timmar. Vänta lite nu! Är vi nakenhundar ofarliga för allergiker? Sover Dolly Parton på rygg?

Vi dissar IKEA i fortsättningen.

Jag har varit på Chic Dog igen och provat nya kläder. Personligen gillar jag det här flygarmodet:

Lite Aviator över det här, eller vad säger ni?

Husse, som tack och lov har lika god smak som jag, föll för den svarta och vita som jag provar här:

Några andra i butiken tyckte att jag skulle ha ett av de där bling-bling-halsbanden som syns i förgrunden men hallå, ser jag ut som en tik från Djursholm, eller?

För övrigt har det varit körigt. Flera dagar i veckan åker jag med husse till hans skrivarlya. Han håller på med en bok om en ruggig typ som heter Silfverbielke. Husse säger att han tittar på mig, för att jag ser så farlig ut, för att få inspiration när han ska skriva de ruskigaste scenerna. Jag bjuder på det, farsan!

Håller så smått på att ruta in reviren i mina nya kvarter. Har träffat en schysst pudel, en och annan skum tax och en hund som ser ut som en förvuxen get. Men det verkar inte finnas några kriminella hundgäng i området, i alla fall.

Nu är det dags för en snabbdusch innan vi kör till jobbet. I dag måste jag undersöka var allt det där kaninbajset vid byggcontainern kommer ifrån. Kanske skulle skriva en deckare om det?

”Det var en mörk och stormig natt. Långt borta ylade en människa. Lassie och jag gick lugnt nerför gatan, väl medvetna om att vår blotta närvaro räckte för att hålla mörka existenser på avstånd. Lassie stannade till, drog upp skinnjackans krage närmare nosen och gav mig en blick i samförstånd. Det var vi två, som alltid i storstadsnatten … ”

Hmm, ingen dålig början. Kunde bli en bästsäljare, kanske.

Till sist – många voff till Nicco och Leidy – uppskattar era kommentarer och mail!

High tass!

/Sigge

Elände, oavsett form, har tydligen ett bäst före datum. Och det är så kort att det borde sitta extrapris-lappar på dagstidningarna.

För bara någon eller några veckor sedan bestod våra största problem – om man får tro tidningarna – av följande:

*Varje månad blir en svensk kvinna ihjälslagen av sin man (eller, mycket noga räknat, elva kvinnor per år). Det snackas mycket om hur man ska bekämpa ”våld i nära relationer”, som det så vackert heter. Men ingenting görs.

*Den 21 januari var det tio år sedan Fadime Sahindal dödades av sin pappa. När jag pratar med polisens hatbrottsjour får jag veta att det enbart i Stockholm finns 5 000 (!) flickor med invandrarbakgrund som lever i skräck för sina fäder, bröder och andra manliga släktingar. Varför törs ingen prata om det?

*Runt om i landet förnedras våra åldringar i blöjor med avföring och dör ensamma i tv-rum.
Allt det där är jätteviktigt. Fullkomligt oacceptabla företeelser som borde diskuteras oavbrutet tills vi kommit på en rimlig lösning, eller åtminstone ett försök till en.

Men så kommer eländets bäst före-datum och klappar till, förorsakat av något stort och viktigt:

Svenska ministrars innehav i Lundin Oil, företaget som anklagas för både miljöförstöring, fördrivning av fattiga och gudvetvad.

Jag tänker inte försvara Lundin Oil, tvärtom. Jag är övertygad om att de, som så många andra företag i den moderna guldgrävarbranschen, tar i med de nypor som behövs för att Mammonägarna ska bli lyckliga.

Men jag har svårt att förstå det gigantiska problemet i att en minister, via en fond, äger andelar för 4 500 kronor i företaget.

När jag blir diktator gör vi så här: Jag bestämmer omgående att ingen statstjänare får ha aktier eller andelar i någonting. Spargris eller pengar på räntebärande konton. Punkt.

Sedan kanske vi kan ägna oss åt viktigare saker, som att rädda livet på kvinnor som lever i skräck.

Eller hur?

Oj – nu glömde jag något som, enligt nyhetsplaceringen, tydligen också är viktigare än allt annat:

Arne Weise ska opereras igen.
Hjälp.

På bara några timmar läste hundratals Silfverbielkefans i går mitt förra inlägg om Christopher och skrivandet, med frågan om varför ni alla – inte minst tjejer/kvinnor – vill ha mer av detta monster.

Bara några få kommenterade.

Nu blir jag ännu mer nyfiken. Kom igen!

Christopher Silfverbielke är tillbaka.

Jag lever med honom dag och natt. Tänker som Christopher i det dagliga, i trafiken, i butiker, på restauranger. Inser att några av dem jag ser uppföra sig illa, inte skulle överleva om de mött Christopher.

Intressant.

Än mer intressant är alla de mail och Facebookkommentarer jag och Dan Buthler fått efter våra böcker En nästan vanlig man och Grannen.

Vi pratar hundratals, kanske tusentals nu.

EN har varit negativ, resten skriker efter mer.

Och vi undrar – varför?

Med Christopher Silfverbielke har vi skapat ett monster. En man som fäller kvinnor på band, duperar dem, våldtar dem. En leende, artig, välklädd galning som inte drar sig en sekund för att döda, om någon begår en handling som i hans hjärna är oförlåtlig eller åtminstone omoralisk.

Och av honom vill alla ha mer. Vi får nästan fler mail och kommentarer från kvinnor, än från män, vilket naturligtvis ökar nyfikenheten.

Varför vill ni kvinnor ha mer av Christopher? Vad är det som gör honom oemotståndlig? Att han är snygg räcker ju inte, eller hur?

Och varför vill ni män ha honom lös på gatorna?

Jag lever med Christopher varje dag och natt nu. Det är en synnerligen spännande – och ibland skrämmande – upplevelse. I stunder suddas gränserna ut, han blir jag och jag blir han. Min hjärna tänker i helt andra banor än normalt, bara en yttre beskyddare hindrar mig från att handla som Silfverbielke skulle ha gjort.

Och jag är fortfarande nyfiken – vad är det hos detta odjur ni vill ha mer av, och varför?

Inte minst ni kvinnor.

Kommentarer mottages med stor tacksamhet. Låt oss veta.

Shoppade reflexväst med lillmatte Bella häromdagen. Visst har hon en fett snygg frisyr?

Ännu en hård dag i husses skrivarlya. Medan han skriver om den där Silfverbielke som alla snackar om, så roar jag mig med att nosa, äta, nosa, dricka, nosa, sova och filosofera i det där trevliga huset han bär omkring mig i.

Läste en del människoinlägg på Facebook och i bloggar i dag och höll på att smälla av! Tänk om vi hundar skulle hålla på så där! Det skulle se ut ungefär så här:

06.45 Vaknade

07.00 Ut i kylan, fan också.

07.12 Kissade motvilligt (prova själv i fem minusgrader)

07.16 Försökte än en gång få husse att förstå att jag inte var bajsnödig

07.20 Nosade på ett löv

07.21 Skällde lite på en fågel

07.42 Tillbaka inne i värmen, tack gode gud!

07.51 Somnade

09.25 Vaknade. Gick ett varv. Nosade.

och så vidare i all evighet.

Jag menar, kom igen nu! Sida upp och sida ner med navelskåderier och allsköns ointressanta inlägg. Ur ett lågt perspektiv kan jag väl meddela att jag inte är speciellt intresserad av att ni har varit magsjuka, vilken buss ni sitter på, att tvätten är klar eller att ni ska fika hos mamsen. Kom igen, blogga och fejsbooka om nåt intressant, vet jag.

Om jag skulle börja dogbooka seriöst skulle det handla om hur man obemärkt kryper ur halsbandet (Hundini-tips, alltså), hur man anstränger sig för att se helt oskyldig ut efter en liten olycka på mattan, vilket torrfoder som är bäst – viktiga grejor, ni fattar, va?

Andra reflektioner från trottoaren i dag:

1) De där ryska turisterna som husse hjälpte hitta rätt, tittade inte ens på mig. Förmodligen förstår ryssar sig inte på skönhet och kvalitet

2) Du som kom cyklande på trottoaren bakom oss så att jag fick kasta mig undan: I dag nöjer jag mig med ett vänligt ”vänligen framför din Velociped på annan plats”. Om du gör om det kommer jag att nöja mig med ”Din mamma!” innan jag biter sönder ditt bakdäck. OK?

High tass!

/Sigge

Oj! Jag har alltid tyckt att det där med människors bloggar är trams, men när jag såg reaktionerna på mitt gästbloggande i går, insåg jag att jag plötsligt är ett av de hetaste, fetaste, coolaste, ballaste namnen på nätet. Och det gör absolut ingenting.

Kul att folk förstår sig på kvalitet.

Blondinbella kan slänga sig i väggen – nu kommer CyberSigge!

Först, ett tack till vovvarna Nicco och Leidy som omedelbart mailade och ville ses – jag uppskattar en utsträckt tass! Let´s keep in touch!

Sedan, några enkla reflektioner ur ett lågt perspektiv:

1) Med all kärlek, till min nya husse och matte:

När det är 380 minusgrader ute och helvetet frusit till is, mitt lilla läppstift har dragit ihop sig och sticker ut en millimeter under magen och mitt rectum vulgaris är lika stort som pinnen på ett gem, så funkar det inte alltid, okej? Om ni nu tycker att det är så förbannat viktigt att uträtta behoven utomhus i svinkyla – varför gör ni inte det själva, då?

2) Till kärringen jag mötte på det svinkalla fältet i morse:

Din ursäkt till hund har ett utseende endast en vidsynt mor med svårt synfel kan älska. Fine with me – vill du ha en ful hund så ska du få ha en ful hund, jag är liberal och bjuder på det. Men gör mig en tjänst, håll den kopplad eftersom du inte har koll. Det är inte bra för min image att ses tillsammans med en A-lagare i päls och jag uppskattade inte påhoppet. I det här fallet körde jag enligt Matteus 5:39 (”Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom”!) men nästa gång smäller det, okej?

3) Till alla lustigkurrar som yttrat sig över min nakenhet:

Om ni hade varit normalbegåvade eller bättre hade ni förstått poängen. Mitt utseende är ett political statement! Jag är djurrättsaktivist ut i tassarna och tycker inte att man ska bära päls. Är det svårt att förstå?

4. Till dig som ringde och påstod att du var medial:

Du har rätt. I mitt förra liv, på Sicilien, hette jag Siguardo Voffo och var ledare för den lokala cosa nostran. Frågor på det?

5. Lokal nyhetskommentar:

Kom igen, är det något att hetsa upp sig över? I Skåne hade vi också ett kändispar som separerade. Han var schäf-er och hon tax-eringsintendent, båda jobbade heltid. Sånt funkar inte i längden, okej?

Funderar över om jag överhuvudtaget ska gå ut i morgon, om svinkylan fortsätter. Men en tur till husses kontor blir det. Trivs där, i tystnaden. Har gott om tid att tugga på ett grisöra och fundera över ett fortsatt bloggande.

En sista tanke – vilket ljushuvud kom på idén med benfria kotletter? Honom skulle jag vilja ha en pratstund med!

Voff!

/Sigge

Tillåt mig att presentera mig:

Jag heter Carl Sigvard Estillinis Maccaroon de Paris Öhrlund, kommer från Skåne och har alldeles nyligen flyttat till Stockholm. Jag har blivit erbjuden att gästblogga här och tacksamt accepterat, även om vi hundar till skillnad från er människor sällan bloggar
eller twittrar (Dogbook är dock ok) – vi har ju ett liv.

Om du inte vet vilken ras jag tillhör så förlåter jag din okunnighet – jag är en Chinese Crested eller som det vanligtvis kallas, kinesisk nakenhund (inga rasistskämt nu,
tack).

Jag kommer från en harmonisk och bra familj, hade en schysst morsa, en bra farsa och några tämligen framåt syrror som det nog kommer att gå bra för. Dessutom vill jag blygsamt påpeka att både farmor och farfar var champions.

Trevlig gårdsträff med några i familjen

Jag är sexton veckor gammal och tycker att jag redan har en rejäl livserfarenhet. OK, det är lika bra att vi tar det på en gång: Jag har suttit inne i kortare perioder för mindre förseelser, men bestämt mig för att starta ett nytt liv.

Jag har gjort några vändor på Skall-anstalten, men inga allvarligare grejor, bara ett par enklare benbedrägerier – inget våld, alltså.

Alltså var det lämpligt att också byta ort. Därför behövde jag inte mycket betänketid när jag erbjöds en ny position i Stockholm. Jag kommer att få en nytändning, nätverka en hel del och ser oanade möjligheter. Men allt är ju en chansning, så även huvudstaden. Skulle skiten åka in i det blå skåpet får jag väl söka nya utvägar.

Och by the way – ni människor tycks ha en förmåga att tro att det är ni som väljer hund. Så är det inte. Det är vi som väljer människor.

Så även denna gång.

Jag uppskattar den personliga servicen på Chic Dog – kvalitet till hund-ra procent!

Det första min nya familj gjorde när jag flyttat in, var att ta med mig till Chic Dog på
Regeringsgatan i Stockholm för att ekipera mig. Det är ju så kallt här att till och med isbjörnarna stannar inne och eftersom jag inte har päls måste jag ju ha varma kläder. Dessutom bor jag ju inte på landet längre så det kändes helt naturligt att klä sig lite mer stadsmässigt.

Funderade på att tigga mig till en exklusiv, italiensk skinndivan, men var sak har sin tid.

Och tro mig – Chic Dog har the works. Dessutom är servicen förnämlig,
jag fick till och med en personal shopper.

Min nye husse är inte riktigt klok. Men han har god smak – jag är ju en riktig man, trots allt.

Efter det var det dags att ta en titt på huvudstaden och – tja, blandade intryck kan man säga. Jag ber att få återkomma i frågan.

Det var rätt mycket att titta på. Och sirener var en helt ny – och mindre angenäm – upplevelse. Kan ni inte chilla lite så att man slipper sånt?

Jag får ofta beröm för att jag är välklädd.

Softar med matte i Kungsträdgården. Trevligt.

Vad finns det mer att säga? Jag har svart bälte i att gosa och mina huvudsakliga intressen är snälla människor, mjuka filtar och i viss mån hundgodis. Jag avskyr snö, is, kyla och hårda trottoarer.

Jag har svart bälte i att gosa!

Politiskt sett står jag i mitten. Hundhumanisterna har alltid varit det enda raka för mig. Pudelpartiet (PP) är mest ett gäng opålitliga svansviftare, varken Liberala Labradorer (LL) eller Moderata Mastiffer (MM) har någonsin riktigt vetat vart de vill och i
Schäferdemokraterna (SD) finns det alltför många drag av rasism.

När det gäller religion så har jag naturligtvis anslutit mig till Hunduismen, den enda vägen.

Frågor på det, mina vänner?

Det sköts inte så mycket när jag var barn.

Eller – jodå. Men då främst av jägare och militärer.

I dag är vapen varje gangsters egendom. Förorternas småungar vill bli storpåvar och i brist på annat blir ett vapen den enda utvägen att skaffa sig det, vars namn de missförstått:

Respekt.

Att skaffa ett illegalt, skjutfärdigt automatvapen är i dag inte speciellt svårt för den som vill. Och i det ligger en tragik, ty ytterst få människor har nytta av ett automatvapen.

Eller något vapen alls.

Se inslaget från GP-tv och fundera:

http://www.gp.se/gptv?path=gptv.abcdn.net/TV-ARKIV/Goteborg&playfile=12270_Polisen_Ett_krigsvapen_136715.pls&autostart=1

Jag har peiodvis bott i både Kalifornien och Florida. Bägge delstaterna har mycket generösa vapenlagar och i Florida springer min 75-åriga granne Miss Peggy numera omkring med en laddad 22:a i handväskan, vilket skrämmer skiten ur mig när vi ses. Peggy må vara av gammalt sydstatskrut, men efter att för en tid sedan ha skjutit ihjäl en tvättbjörn på sin altan, råkade hon därefter skjuta ihjäl en vägg.

Vem står i vägen nästa gång?

Jag är all in för frihet, men mycket betänksam när det gäller vapen. Vi har en vettig vapenlagstiftning och de som vill skjuta har alla möjligheter att göra det med en jägarexamen eller en skytteklubb i ryggen.

Däremot vill jag inte vara rädd för att den trötte och mycket irriterade bilisten bredvid mig i kön, har en laddad 38:a i handskfacket.

Vill du?

Jag bläddrar i tidningar, läser diskussioner på nätet.

Väldigt mycket handlar om Melodifestivalen, en kändis kollaps, att en annan kändis känner sig kränkt.

Som en journalistkollega nyligen sa: ”Sätt dig och räkna sidor, se hur nyhetssidorna minskar till förmån för nöjessidorna.”

Sant.

Förstå mig rätt. Jag har ingenting emot att människor engagerar sig i Melodifestivalen eller i något av alla de tv-program jag inte känner till för att jag inte hinner se dem. Men jag blir en aning bekymrad över att fåtalet vill diskutera de svenska morden och kidnappningarna i sen tid, att Reinfeldt öppnar dörren för att det vore bra att vi arbetar till 79 eftersom det annars inte finns pensionspengar, att gamla människor vanvårdas på äldreboenden, att våra barn inte får vettig mat (eller någon alls) i skolan, kvaliteten på de poliser och lärare som ska utgöra några av de viktigaste pelarna i vårt samhälle, att den stackars prinsessan Estelle ska tvångsärva en position utan att säga något, och därmed är dömd till ett liv i fångenskap.

Ungefär så. Och lite till.

Beror denna vår ovilja att diskutera de större frågorna på rädsla eller ren lättja? Jag vil tro det förra. Livet är hårt, svårt, komplicerat. Redan i det dagliga har vi tusentals beslut att fatta – logiska och moraliska problem att ta ställning till.

Det är jobbigt och ger inga pluspoäng om man skulle råka sitta i Riksdagen, där man också förväntas rösta som det parti man tilllhör

Jag har också åsikter om Björn Ranelid (som jag hejar på). Men jag tror att det vore bra om vi avsatte lika mycket medialt utrymme till diskussion om det som berör vår framtid.

Statsskicket, Republik? Monarki eller ej, med eller utan makt? Anarki? Ett nytt statsskick där vi väljer ett Dream Team istället för ett parti, eller en allians av partier.

Personligen funderar jag betydligt mer över vilka som skulle ingå i mitt Dream Team, än om det var ok att prinsessan fick de namn hon fick.

Eller om det var ok att Ranelid gick vidare.