Landet jag inte känner igen, del 118: När anständigheten dog

Jag minns inte riktigt exakt när Anständigheten insjuknade och dog. Jag blev aldrig bjuden på begravningen och tur var väl det, jag hade varit för sorgsen för att gå på den.

Jag växte upp med Anständigheten, i stort och smått. När mina föräldrar bjudit folk på kalas låg det dagen efter handskrivna tackkort i brevlådan utanför huset i byn. Människor hälsade på varandra på gatan, höll upp dörrar för den bakomvarande, drog ut stolar för varandra, plockade upp saker som någon tappat och återlämnade dem.

Brydde sig. Hjälpte till.

Det var en trevlig tid. Inte så mycket sparkar i huvudet, skottlossningar, stenkastningar mot poliser och handgranater mot lägenheter, om man säger så. Mer – respekt.

Jag säger inte att det är helt dött. Det finns fortfarande människor – inte minst utanför storstäderna – som anstränger sig för att hålla Anständigheten levande. Det är glädjande. Kanske finns det hopp. Ett samhälle blir aldrig bättre än att man bygger ett bra kvarter där alla uppför sig vettigt. Och ett kvarter till. Och ett till …

Till Anständigheten hörde också att man svarade, oavsett om ursprungsbudskapet var positivt eller negativt.

Numera har Anständigheten delvis ersatts av tystnaden. Om en missnöjd kund skriver och klagar på en vara eller en behandling, tycker många företag att Tystnaden är det bekväma svaret.

Låt den dumme fan skriva tills han tröttnar. För det gör han. Eller hon. Förr eller senare. Och sen är allt glömt.

Stort misstag, tror jag. De som vet vad kundvård är värt, svarar.

Låt mig ta två enkla exempel.

Min fru och jag checkar in Ocean Hotel i Falkenberg. Det ligger oerhört vackert, direkt på stranden. Och man mår bra av att vara nära havet, om så bara för några timmar.

Det mesta går fel. Nyckelkorten fungerar inte och måste bytas irriterande ofta. I restaurangen fungerar ingenting, vi får hämta menyerna själva och de unga männen som arbetar där missförstår beställningar och tycks mer intresserade av att babbla med unga tjejer och kolla mobilen, än att göra sitt jobb. Tillfällighet, tror vi. Nästa kväll upprepas allt fast värre och vi lämnar restaurangen när vi inser att vi inte kommer att få någon mat. I desperat hunger sätter min fru i sig en pytteliten påse chips från minibaren och när vi nästa morgon vid utcheckning berättar allt för kvinnan i receptionen så rycker hon på axlarna och debiterar femton kronor för chipspåsen.

Jahaja.

När vi kommit hem skriver jag ett pappersbrev till hotellets ägare och berättar vad som hänt, vad som kunde gjorts bättre.

Inget svar.

Jag mailar och mailar igen.

Inget svar.

Sedan googlar jag lite och frågar runt. Förstår bättre. Jag hör tiotals historier om misskötsel av hotellet, om gäster som fastnat i hissen utan hjälp, som på många olika sätt blivit dåligt bemötta.

Och hotellet svarar dem inte. Jag förstår inte affärsidén. För, som min gode vän Stein säger: ”En nöjd kund berättar det för tre personer, en missnöjd berättar det för femton.”

En höstdag nyligen fyllde jag år och jag ville äta med mina vänner på den favoritrestaurang (nu före detta favorit) som jag gått till i drygt fyrtio år – Tennstopet i Stockholm. För att göra en lång historia kort så blev kvällen till delar en besvikelse eftersom den beställda maten inre var vad den varit (ny ägare, tyvärr) och eftersom det blev trassel med notan. Det kan jag väl leva med. Men – när vi skulle lämna restaurangen och hade en väntande taxi utanför blev min unga dotter illa behandlad i garderoben. Vid ankomsten hade den nye garderobiären aldrig gett henne en bricka och när hon nu stressad letade efter sin kappa grep han tag i henne (!) och fräste:

”Flytta på dig! Du fattar väl att du står i vägen!”

Smart gjort. Eller inte. Jävlas gärna med mig, men inte med mina artiga döttrar!

Jag skrev ett brev till restaurangchefen och påpekade vad som hänt.

Inget svar.

Ett mycket dyrt inget svar. Restaurang Tennstopet förlorar en stamkund som under drygt fyrtio år skapat en och annan nota där. Krogen förlorar också en ung tjej som har fått följa med dit sedan hon var barn och sannolikt hade kunnat bli en stamkund under decennier. Och en lång rad av mina vänner som tidigare varit trogna kunder.

Ett svar med en enkel ursäkt hade räckt långt, men Anständigheten hade gått hem, hand i hand med Logiken.

Och då är allt försent.

Jag är inte perfekt, väldigt långt ifrån. Jag har begått, och begår ofta misstag. Men jag försöker i möjligaste mån rätta till dem. Och när mina läsare ringer till förlaget för att de har köpt en bok med skadat omslag eller en trasig sida så får de en ny. Enkelt.

I nattens mörker undrar jag nyfiket hur de tänker, alla de där som lät Anständigheten dö. Vare sig det gällde att hålla upp en dörr eller se till att restaurangkunden blev nöjd.

De senare hade i vart fall – även om de struntar i Anständigheten – inte tillgång till miniräknare.

Stackars dem.

 

 

Landet jag inte känner igen, del 117: Dags att rensa ut det politiska ogräset

Inget politiskt parti har, såvitt jag vet, synats så i sömmarna under de senaste åren som Sverigedemokraterna. Det är bra.

Det är bra att medierna är vakna åtminstone när det gäller ett parti. Alltid något.

Senast handlar det om partiets följetong, tillika en av partitopparna och partiets representant i Justitieutskottet Kent EkerothEkeroth har tidigare gjort sig känd för dumheter som att springa omkring och vifta med järnrör och häva ur sig tillmälen. Den här gången har han, med sina SÄPO-vakter i släptåg, bråkat med krogvakter när han varit för full för att få komma in. Han har trängt sig före i kön, krävt att få komma in och – när han har blivit avvisad – slagit en man i kön på käften när denne sagt något om järnrörsskandalen.

Ekeroth har av Jimmie Åkesson blivit beordrad att ta timeout medan utredningen om misshandel pågår. Det är bra men inte tillräckligt. Ekeroth har vid ett flertal tillfällen bevisat att han på grund av omdömeslöshet inte hör hemma i svensk politik. Han borde tacka för kaffet och gå hem. Rensa ut ogräset!

http://www.expressen.se/nyheter/sd-haller-moten-om-kent-ekeroth/

För inte länge sedan sparkade Moderaterna ut Delmon Haffo som ovetande om att han var i sändning kallade socialförsäkringsministern Annika Strandhäll för hora. I tv-sändningen hörs ett flertal andra moderata män skratta åt Haffos uttalande. Enligt uppgift har de fått delta i ”allvarliga samtal” och fått ”varningar”.

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/moderat-politiker-kallade-minister-hora

Enligt min mening räcker det inte med en varning. De skrattande moderata männen ska ut. Ingen ska kalla någon för hora! Rensa ut ogräset!

Kvinnoförnedringen och kvinnoförtrycket pågår för fullt o Sverige med den ”feministiska” regeringens samtycke. Migrationsverket har godkänt barnäktenskap bland nyanlända – ett brott som vilken svensk som helst skulle riskera fängelse för om han ens försökt. Flickor tvingas resa till sina hemländer för att tvångsgiftas bort med äldre män de inte tycker om. Pojkar och flickor som är homosexuella lever i skräck för att föräldrar och släktingar ska få reda på deras läggning. Flickor lever i skräck för att deras föräldrar ska få veta att de är kära i en svensk pojke.

Skandal! Varje människa som vistas i Sverige ska känna trygghet i den lag som gäller här, vare sig det gäller ålder, sexualitet, frihet att välja partner eller något annat. Den som med våld tvingar in barn och unga i olagliga handlingar ska lagföras. Barnäktenskap tillåts inte, inte heller hot mot flickor och pojkar på grund av sexuell läggning eller kärlek. Självklarheter för klokt tänkande människor, men dessvärre är verkligheten inte så. Både den ryggradslösa regeringen och den lika ryggradslösa oppositionen tittar på medan grova lagbrott förstör livet för barn och ungdomar varje dag.

Sverigedemokraterna har skickat hem Kent Ekeroth och jag hoppas innerligt att det blir för gott. Mannen har bevisat att han inte har i den svenska politikens möblerade rum att göra. Det har inte heller den kvinnofientlige Delmon Haffo och inte heller miljöpartisten Yasri Khan som vägrar att ta kvinnor i hand när han hälsar.

Men den lilla ogräsrensning som skett räcker inte. Sverigedemokraterna har visat en viss vilja att kasta ut medlemmar med nazistiska böjelser och andra dumheter. Moderaterna har slängt ut någon och miljöpartisterna blev så jävla illa tvungna.

Det räcker inte. I politiken ska det rensas minst lika hårt som det skulle gjorts i privat näringsverksamhet när någon har begått grova misstag. I näringslivet är det enkelt – du får fyrtio minuter på dig att packa grejorna i en kartong och försvinna. I politiken är det svårare – du måste ju få en bättre tjänst om du har gjort bort dig.

Det är inte länge sedan jag såg en lista över drygt 300 dömda politiker från samtliga partier, med länkar till samtliga tingsrättsdomar. Bland alla från höger till vänster fanns det människor som dömts för rattfylleri, misshandel, stöld, våldtäkt och annat smått och gott. Jag hittade ingen information om att någon av dem tvingats lämna politiken på grund av sina brott. Så – grattis till oss som ombeds gå till valurnorna.

När jag var valp fick jag lära mig att det fanns förebilder. Bland annat skulle man som barn, om det hände något, springa till någon i uniform eller motsvarande. Man skulle kunna lita blint på poliser, brandmän, läkare, sjuksköterskor, präster och till och med taxichaufförer. I dag vet vi att det inte riktigt fungerar så.

När det gäller politiker, oavsett partifärg, är frågan viktigare än någonsin. Det handlar om människor som vi väljer och försörjer. Vi har gett dem vårt förtroende, vi betalar dem en högst rimlig lön och en rad förmåner för att de ska styra landet på ett vettigt sätt (eller föreslå ett vettigt alternativ).

Det är inte för mycket begärt att de ska följa lagen.

Varje människa som någonsin haft en rabatt eller balkonglåda vet hur viktigt det är att ogräset rensas bort för att det inte ska förstöra växandet hos det friska. Detsamma gäller i samhället. Eller – borde gälla.

Ett mycket envist rykte hävdar att rikspolischefen Dan Eliasson äntligen ska få sparken till nyår. Han har efter alla tidigare misslyckanden även misslyckats med att genomdriva reformen med att omstrukturera hela polisorganisationen. Kritiken mot honom är skoningslös, fyra poliser säger upp sig varje dag, halva landet saknar tillgång till nära polis och de som orkar vara kvar går på knäna av trötthet utan stöd av sina ryggradslösa chefer.

Dan Eliasson har turen att inte verka i privat näringsverksamhet (där han inte skulle ha blivit gammal). Han kommer naturligtvis inte att få sparken officiellt, utan ”erbjudas en annan tjänst”, enligt uppgift inom FN (och sannolikt med ännu högre lön). Jag tycker att det är en alldeles utmärkt idé, att få bort karln får kosta vad som helst och skicka honom gärna långt bort som FN-sändebud.

Det ryktas att Carin Götblad blir hans efterträdare, vilket gör mig orolig. Jag har tidigare skrivit mycket gott om Götblad och jag skulle med glädje se en kvinnlig rikspolischef. Men det jag efter noggrant forskande hört från poliser och läst om henne i sen tid gör mig ytterst tveksam och jag hoppas, för alla duktiga polisers skull, att landets kanske viktigaste myndighet inte går ur askan i elden.

Jag hoppas lika mycket att samtliga politiska partier tar sitt ansvar och rensar bort allt ogräs på allvar långt före valet 2018.

 

 

 

 

Landet jag inte känner igen, del 116: När det vackra ordet smutsades ner

Heder.

Smaka på det. Ett oerhört vackert ord om det används med respekt, i rätt sammanhang.

Inte när det dras i smutsen, förknippas med våld, förtryck, misshandel, människorov eller – mord.

Pela och Fadime, två unga flickor, blev symboler för det som inte får ske i ett modernt samhälle, inte i något samhälle, men som skedde i Sverige. Att en flicka blir avrättad av sin far, bror eller annan närstående manlig släkting för att hon inte levde eller tyckte som männen ville.

Vi får aldrig glömma Pela, Fadime eller alla de andra som råkade och råkar illa ut. Inte heller inbilla oss att kvinnoförtrycket är över. I våra förorter smyger kvinnor som inte får gå ut själva, inte får arbeta, inte får gå till en skola. Flickor som är könsstympade, som inte vågar eller får välja pojkvän själv, som mot sin vilja förs utomlands i hemlighet för att giftas bort med en, inte sällan betydligt äldre, ”passande” släkting som fadern valt ut.

Det finns ingen heder i att förtrycka eller hota en flicka eller kvinna. Det finns ingen heder i att könsstympa henne. Det finns ingen heder i att gifta bort henne med en partner hon inte vill ha. Det finns ingen heder i att misshandla eller mörda sin fru, syster eller dotter.

Därför har jag i åratal hävdat att begreppet ”heder” ska bytas ut mot något annat när de här frågorna diskuteras, vilket för övrigt borde ske dagligen. Vad sägs om skambrott eller smutsmord?

Jag läser med glädje att regeringen äntligen inte längre kan blunda för det som sker, utan nu föreslår en skärpning av straffen för de brott som är smuts- eller skamrelaterade, alltså de vansinniga övergrepp jag nämner ovan. Naturligtvis ska saken nu stötas och blötas och utredas men det är ändå en början, något positivt.

Det var bara en liten detalj regeringen glömde – att byta ut ”hedersrelaterat våld” mot ”smutsrelaterat våld” och ”hedersmotiv” mot ”skamliga motiv”.

Gör det.

För heder är något annat. Något fint. 

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article23926007.ab

Författarfunderingar, del 8: Gillare – ni är min andra familj

Jämförelsen mellan livet som författare förr och nu är synnerligen intressant. Förr, då, för länge sedan, våndades författaren över sitt manus och lämnade slutligen in en pappersbunt till förlaget som utvecklade det vidare och såg till att det så småningom blev en bok, alltmedan författaren satt hemma på kammaren och funderade över nästa storverk.

I dag handlar det om multitasking. Den författare – bortsett ifrån de femtio mest kända – som inte vill vara både idékläckare, författare, pr-konsult, förhandlare, reklamtextförfattare, mediahora, ekonom, analytiker, fotomodell och lite till kommer att få det väldigt svårt att marknadsföra och få ut sin bok i den stenhårda konkurrens som råder. Det finns som sagt ett fåtal – kanske femtio, sextio eller sjuttio – författare som kan leva gott på sina böcker medan många tusen kämpar och sliter med brödjobb på dagarna för att ägna kvällar, nätter och helger åt skrivandet i hopp om att förr eller senare slå igenom.

Det där med marknadsföring är svårt. Förr i världen annonserade förlagen i de stora tidningarna att det hade kommit ut en ny bok. Läsarna såg annonsen och köpte förhoppningsvis boken. Den enda andra brett spridda underhållningen bestod av radio, två tv-kanaler och inget mer. I dag konkurrerar författaren med hundratals radio och tv-kanaler, ett gigantiskt internet, tusentals lättåtkomliga filmer, dataspel, chattar och – Facebook.

Men Facebook är inte bara konkurrens utan också ett fantastiskt ställe för en författare. FB är inte bara ett utmärkt ställe att annonsera sina nyheter på utan också en källa till ofattbart stor kunskap.

När jag startade min författarsida fick jag ganska snabbt några hundra gillare. I dag närmar jag mig tjugoen tusen! Tjugoen tusen tjejer, killar, kvinnor och män som tycker om det jag skriver och hejar på mig. Tjugoen tusen som jag delar stora delar av mitt liv med. Men också tjugoen tusen som vid varje tillfälle är en fantastisk tillgång när jag behöver researcha och få reda på fakta om något för en bok.

Under de senaste åren har jag bett om hjälp från lastbilschaufförer, dykare, läkare, flygkaptener, teletekniker, ingenjörer, sjuksköterskor, tunnelbaneförare, fallskärmsinstruktörer, taxiåkare, helikopterpiloter, radiospecialister, poliser, flygvärdinnor, gruppsexälskare, mäklare, motorcyklister, bilmekaniker, fackföreningsrepresentanter, psykologer, vapen- och sprängämnesexperter och många, många andra. Så fort jag har gått ut och bett om hjälp så har det omedelbart rasslat till i den privata inkorgen och gillare har stått på kö för att hjälpa till – underbart! Och naturligtvis kommer alla som bidrar med fakta in på tacklistan i boken.

Mina gillare har blivit som en andra familj. Jag älskar att kommunicera med er och jag är tacksam för att ni finns. Några av er har genom åren blivit goda vänner som jag umgås med även privat och säkert blir det fler.

Tack för att ni finns, delar med er av er humor och kunskap, och för att ni läser det jag skriver!

 

Landet jag inte känner igen, del 115: Svensk korruption och munkavle, allt i skuggan av den förskräcklige herr Trump

I onsdags vaknade Sverige till beskedet om att Donald Trump hade vunnit presidentvalet i USA. Och det tycktes bli landssorg.

Jag har egentligen inte mer att säga om det än jag sagt förut. Att det är märkligt att ett land med över 320 miljoner invånare inte kan vaska fram två bättre kandidater än en arrogant, uppkäftig sexist och en korrupt människa med vacklande hälsa. Att det är ett märkligt system i en demokrati att den som får minst röster kan vinna hela valet i alla fall. Däremot förstår jag att valdeltagandet är så lågt som det är – med de två att välja mellan skulle inte heller jag gått och röstat.

Men Sverige hade minsann mer att säga. Om jag förstod saken rätt så var Trump en omedelbar katastrof. Världens aktiekurser skulle gå i botten (det såg inte så illa ut framåt eftermiddagen), dollarn skulle falla som en sten (och var svindyr hos Forex på eftermiddagen) och ett världskrig skulle förmodligen utbryta inom en nära framtid (Sollentuna drabbades inte av en enda missil). Löfven, som uppenbarligen inte har någon självinsikt alls, uttalade att Trump inte är bra för Sverige. Bortsett från att han själv inte varit någon större tillgång för landet så har jag svårt att tro att hans kompetens räcker till för internationella långtidsanalyser.

Finansministern var orolig och handelsministern var orolig och någon fackförbundsmänniska var orolig. I stort sett verkade alla oroliga.

Här hemma kom vi snart överens om att det inte fanns någon anledning till oro. Av den enkla anledningen att vi inte kan göra ett smack åt läget. Nu är Trump president och det ska bli intressant att se om han kan genomföra hälften av det han skrikit om, eller om han fixar lika få jobb som Obama har gjort.

De som däremot ska känna den djupaste tacksamhet gentemot Trump är korrumperade svenskar, gruppvåldtäktsmän, stenkastare och annat löst folk. Ty de dagliga nyheterna om dessa drunknade i gammelmedias frosserier om den hemske herr Trump.

Naturligtvis förstår jag att det finns ett starkt intresse för det amerikanska presidentvalet. USA är fortfarande ett av världens största länder och en av de viktigaste ekonomierna. Vad som händer där påverkar oss, inte tu tal om saken.

Däremot efterlyser jag en viss balans i rapporteringen. Det kan ju vara klokt att städa lite för egen dörr innan ett niomiljonersland ska gapa om vad USA ska eller inte ska.

Till min glädje ser jag nu att en och annan obehaglig inrikesnyhet flyter upp till ytan igen. Per Anders Hedkvist, vd för Solnas bostadsstiftelse Signalisten, får nu förutom sin vd-lön en fallskärm på 4 375 000 kronor från sitt förra jobb. Fallskärmen är betydligt större än den han skulle ha fått, noga räknat en årslön extra.

Bakgrunden är att någon skarpsynt människa upptäckte att Stockholms stadsdirektörer i oktober 2015 hade utsett Hedkvist till ny vd för det kommunala bolaget Skolfastigheter i Stockholm, SISAB. Problemet var att Hedkvists sambo Ingela Lindh inte bara var biträdande stadsdirektör (numera befordrad till stadsdirektör av det socialdemokratiska finansborgarrådet Karin Wanngård) utan också vd för SISAB:s moderbolag. I praktiken skulle Lindh alltså bli chef över sin sambo och vara med och besluta om hans lön och förmåner.

Det gick ju inte. Eller rättare sagt – någon kom på dem.

Alltså fick Hedkvist inte jobbet och man tyckte väldigt synd om honom. Så synd att man alltså utökade hans fallskärm från två till tre årslöner samt lön för sex månaders uppsägningstid – 4 375 000 kronor. Plus numera lönen som vd för Solnas kommunala fastighetsbolag.

Hedkvist säger att han är nöjd med avgångsvederlaget. Det var väl bra, eller hur? Läs mer här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23885344.ab

Sedan blir det betydligt mycket värre. Brandmännen Emil Skoglund och Pontus Westlund skrev en debattartikel i nättidningen Nyheter 24. Anledningen var hur Södertörns Brandförsvarsförbund hanterade sina rekryteringar genom att kvotera in underkvalificerade personer, ge dem nio veckors internutbildning och sedan låta dem jobba som brandmän.

”Det är jätteviktigt med mångfald bland personalen, men man måste samtidigt ha vissa basala kunskaper för att kunna utöva yrket”, säger Emil Skoglund.

Innan han och kollegan skrev debattartikeln hade Emil försökt ta upp frågan med sina överordnade, men tyckte inte att han fick någon respons.

Efter publiceringen kom responsen desto snabbare. En sen kväll blev Emil uppringd av sin rekryteringssamordnare som kallt meddelade att Pontus och han inte uppfyller ”kravprofilen” och därför inte skulle kunna få några vikariat i fortsättningen. Därefter kompletterades detta av ett yttrande från brandförsvarets ledning som bekräftade att Emil och Pontus inte kunde fortsätta arbeta på Södertörn eftersom de ”inte delade brandförsvarsförbundets grundläggande värderingar”.

Det här är något av det värsta jag har sett hittills, när det gäller att belägga människor med munkavle. I en demokrati måste envar få uttrycka åsikter och framföra kritik, inte minst om det – som i det här fallet – handlar om kompetensen hos människor som ska kämpa för att rädda andras liv. Dessutom säger grundlagen att arbetsgivare i offentlig verksamhet inte får utöva repressalier mot någon som lämnat uppgifter till massmedia. Det är illa nog att privata arbetsgivare gör det titt som tätt.

Emil och Pontus har nu anmält sin förre arbetsgivare till Justitieombudsmannen, JO, som tack och lov inte har lagt ner ärendet utan för ovanlighetens skull kommer att gå vidare med anmälan. Vi kan bara hoppas att Södertörns brandförsvarsförbund får så mycket smisk på fingrarna att de lär sig för framtiden. Och att Emil och Pontus får ett rejält skadestånd och en offentlig ursäkt.

http://www.stockholmdirekt.se/nyheter/de-anmaler-brandforsvaret-for-brott-mot-grundlagen/repdpnpiD!S33yqMALE3nvR20dognUw/

Så har vi den kåte, synnerligen omdömeslöse gymnasieläraren i Malmö. I våras gick han på krogen, blev full och träffade en av sina elever. Hon följde med honom hem och de hade sex.

Det är inte olagligt, men det handlar om beroendeställningar, yrkesetik och exempelvis betygsättning.

Mitt i förvirringen hade läraren omdöme nog att berätta det hela för skolans biträdande rektor, som agerade så tillvida att en annan lärare fick sätta flickans betyg. Facket hade möte med skolledningen. Ordföranden för Lärarnas Riksförbund i Malmö, Catharina Niwhede, säger att ”eleven är i en beroendesituation” och att agerandet är ”direkt olämpligt enligt yrkesetiska regler”.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23894419.ab

Det är ord och inga visor, enligt svensk norm. Och resultatet? Läraren får en varning och får behålla sitt jobb.

Nej, jag är nog inte så orolig för Trump. Det finns en hel del att oroa sig för på närmare håll. Och nu finns inga stora rökridåer i sikte på ett tag.

 

 

Och USA:s president heter …

När detta skrivs är det tidig tisdag morgon. Om 24 timmar vet vi vad USA:s president för åtminstone de kommande fyra åren heter.

Jag tippar på Hillary Clinton.

Under de senaste veckorna har inrikesnyheterna närmast kommit i skuggan av de enorma valkampanjer Clinton och Trump har bedrivit. De har utövat mästerskap i skitkastning och jag törs inte tänka på vilken nytta valkampanjpengarna kunde ha gjort i någon annan del av världen. Framförallt när Trump – som tidigare skrutit om att han betalar allt ur egen ficka – nyligen gick ut och sa att han behövde mer pengar för sin kampanj.

Att valet fått och får så stor uppmärksamhet är inte konstigt. Oaktat vad belackarna säger så är stora delar av världen fortfarande beroende av hur USA mår och vad som görs i landet, på gott och ont. Det räcker med att den amerikanske riksbankschefen kliar sig bakom örat istället för på näsan för att aktiekurser ska rasa och människor plötsligt stå utan jobb. Storlek och makt kan vara skrämmande.

Jag har hittills medvetet avstått från att kommentera valet och presidentkandidaterna. Men sammanfattningsvis tycker jag att det är oerhört sorgligt att ett land med över 320 miljoner invånare inte kan bära fram två bättre alternativ än de som nu presenteras.

Men gjort är gjort och en av dem blir det. I valet mellan pest och kolera hoppas jag på Clinton, som förhoppningsvis är en mindre katastrof än Trump. Om hon fortsätter att frias från anklagelser och inte hamnar i fängelse.

Vad som är riktigt intressant är dock hur de amerikanska väljarna uppför sig. Till skillnad från svenskar som glatt hoppar mellan partier från val till val, så tycks amerikanerna vara trogna sina partier, med hänsyn tagen till att det bara finns två att välja mellan. Ergo – en republikan röstar på Trump även om Trump är en fähund, ty Trump är partiets val. Likadant med demokraterna och Hillary. Intressant är också att amerikanen törs stå upp i tv och tala om vad hon eller han röstar på, medan genomsnittssvensken hellre skulle skjuta sin mamma än att våga stå för sin åsikt.

En annan tanke som slår mig är hur svårt det är att skapa ett alternativ i en demokrati. Om jag minns rätt så behövs det 1 500 namnunderskrifter för att registrera ett parti som kandiderar till riksdagsval i Sverige och det kan nog rätt många åstadkomma. Men sedan då? Inget partistöd betalas ut till ett ickeetablerat parti inför ett val. Att bedriva en kampanj med allt vad det innebär kostar miljoner och åter miljoner.

Visst har vi sett några genom åren. Kfml(r), Ny Demokrati, Miljöpartiet, Fi, Sverigedemokraterna, Pensionärspartiet, Djurens parti, Framstegspartiet, Piratpartiet, Kristna Värdepartiet, Humandemokraterna, Borgerlig framtid, Cannabispartiet och … ja, listan är lång. Några har kommit och försvunnit igen, några finns kvar än så länge. Vem som har finansierat deras framgångar har jag ingen aning om, men det kan inte ha varit billigt. Och om vi ska se ytterligare alternativ i riksdagsvalet 2018 så krävs det att någon öppnar en privat plånbok rejält.

Bra eller dåligt? Jag vet faktiskt inte. Jag ser bara att de åtta partier som debatterar i riksdagen i dag räcker för att skapa en salig röra som gör att fartyget Sverige svänger en grad till höger ibland och en grad till vänster ibland för att sedan tryggt lägga sig i mittfåran igen. Hur det skulle se ut med tre, fyra partier till kan jag inte ens föreställa mig. Däremot är det ju lite trist att det krävs många, många miljoner för den som faktiskt på allvar vill skapa ett alternativ till den politik som förs.

Jag tror att det är dags att vi gör som de gamla grekerna och heltidsanställer ett gäng filosofer (och nej Löfven, det räknas inte som enklare jobb) som får sitta och grunna på hur vi skapar ett bättre samhälle.

Både politiskt och på andra sätt.

I morgon vinner Clinton. Gud bevare USA. Och världen.

 

Landet jag inte känner igen, del 114: Avstängning

Jag är den som brukar gapa och skrika högst om försvar av yttrande- och åsiktsfriheten. Mina belackare brukar då snabbt påpeka att det är en frihet men inte en rättighet. Icke desto mindre känns det allt annat än bra att jag – åtminstone för en tid – måste stänga av möjligheten att kommentera bloggen här.

Bakgrunden är följande: Varje blogginlägg brukar leda till glädjande många kommentarer, vilket jag är tacksam för vare sig de är positiva eller negativa.

Men så har vi trollen. De som sina smått identiska IP-nummer till trots kallar sig Erik ena veckan, Olle den andra och Petter den tredje. Att försöka hålla ordning på alla de här tomtarna tar värdefull arbetstid.

Gemensamt för många av dem är att de har fått kramp i hjärnan. Trots att det är uppenbart att de under ytan är högerextremister så presenterar de sig som liberala eller till och med socialister. De använder en omvänd retorik som ska låta pk men i själva verket är gagnad att stödja extremhögern.

Risken för att denna teknik ska fungera är liten men den finns och därför kväver jag den i min lilla digitala trädgård.

Vidare har kommentarsfältet tidvis ändrats från att innehålla kommentarer till innehållet, till att bli ett slagfält för politiska yttrare från både höger och vänster.

För min del får folk vara vänster, mitten, höger eller vad de vill så länge de håller en anständig ton och håller sig inom lagens råmärken. Men på senare tid har jag tvingats censurera alltfler bidrag som inte varit förenliga med svensk lag. Som fungerat som politiska affischer och inbjudan till demonstrationer. Som innehållit personangrepp. Att gå igenom alla kommentarer noga tar alltmer tid från författandet och just nu arbetar jag under tidspress med manus, vilket känns mer angeläget än att driva ett digitaldagis för människor med olika politiska agendor.

Det får kämparna hålla på med någon annanstans.

Det intressanta är att både trollen och de politiska slagskämparna hänger över mitt staket istället för att öppna egna bloggar – vilket alla kan göra – och framföra sina åsikter där. Problemet är naturligtvis att de då måste krypa fram från anonymitetens stinkande sten och öppet stå för vad de tycker.

Det är alltför många för fega för.

Därför föreslår jag att de gör som alla smågangsters – skaffar en ”målvakt” som står för bloggen och fortsätter bråka där.

Till alla er vettiga debattörer som kommit med många, långa och kloka kommentarer ber jag att få framföra min ursäkt. Men tills vidare måste vägbommen vara nere.

Till alla er som antingen inte läst eller förstått upprepar jag det jag skrivit många gånger tidigare:

Jag har i mitt tidigare liv varit alltifrån mycket starkt vänster till lagomhöger, men jag har aldrig varit medlem av något parti. Sedan flera val röstar jag blankt för att jag inte ser något parti som motsvarar mina åsikter. Alltså uppfyller jag min medborgerligt moraliska skyldighet att rösta.

Vidare: Ekonomiskt lämnar jag bidrag till Frälsningsarmén, Läkare utan gränser, Missing People, Sollentuna Kvinnojour och Bikers Mot Mobbning, BMM.

Nu vet du.

Vad stödjer du för ett bättre samhälle?

 

Landet jag inte känner igen, del 113: Tolv ödmjuka frågor till statsministern

Bäste herr Löfven,

Jag förstår att du har mycket att göra och att du inte kan vara personligen ansvarig för allt. Men du har större makt än kungen. Du är, politiskt och demokratiskt sett, landets mäktigaste man. Du har en mindre armé av folk under dig och du följer förstås med i nyhetsrapporteringen. Därför har jag som vanlig svensk och skattebetalare tolv (till att böra med) ödmjuka frågor som jag gärna vill ha svar på:

 

  1. Hur kommer det sig att du överhuvudtaget besöker en diktatur som Saudiarabien och jämför svenska kvinnors situation med saudiska kvinnor som varken får studera, arbeta, köra bil, åka ambulans eller göra en polisanmälan?

http://www.svt.se/opinion/hade-du-otur-nar-du-jamforde-stefan-lofven?cmpid=del%3Apd%3Any%3A20161028%3Ahade-du-otur-nar-du-jamforde-stefan-lofven%3Anyh

2. Hur kommer det sig att statssekreteraren Erik Bromander får 2,3 miljoner i avgångsvederlag när han får sparken för att han lyxrest för 829 000 kronor på skattebetalarnas bekostnad? Hur kommer det sig att näringsrådet Birgitta Wikmark Carlsson som attesterat Bromanders reseräkningar, får sitta kvar?

http://www.expressen.se/nyheter/bromander-far-23-miljoner-i-fallskarm/

3. Hur kommer det sig att blinda, förlamade och andra svårt sjuka samtidigt får sin assistansnedsättning nerskuren eller indragen?

http://majasmuskler.blogg.se/2016/october/nu-gar-det-bara-att-grata.html

4. Hur kommer det sig att du låter Dan Eliasson sitta kvar som rikspolischef efter en misslyckas omorganisation, när fyra poliser slutar varje dag och åtta av tio överväger att lämna sin tjänst?

5. Hur kommer det sig att du åker till en skola när en galen svensk har mördat tre invandrare, men inte till IKEA när en galen invandrare har mördat två svenskar? Är vissa människor mer värda än andra enligt din människosyn?

6. Hur kommer det sig att skötsamma invandrare som varit här i åratal etablerat sig, startat företag och arbetar hårt utvisas på grund av misstag och petitesser, medan du strör bidrag, bostäder och förturer över återvändande IS-krigare som våldtagit, bränt, torterat och mördat?

7. Hur kommer det sig att du accepterar att kriminella har tagit över 55 områden i Sverige och att varken polis eller räddningspersonal kan köra in där utan att bli utsatta för hot och våld?

8. Hur kan du rimligtvis godkänna att en polisledning inför kod 291 som innebär att det för allmänhet och media ska mörkas vem som har begått ett grovt brott som exempelvis våldtäkt?

9. Yasri Khan vägrade skaka hand med en kvinna. Du påstår dig företräda en feministisk regering. Hur kan du låta såna politiker komma ens i närheten av regeringen? Är Khan en framtida påläggskalv?

10. Hur ser din plan ut för att stoppa det våldsamma kvinnoförtryck som pågår i alltför många av våra förorter och segregerade områden?

11. Agneta Kumlin, polisområdeschef i Sala, har öppet kritiserat polisens omorganisation. På grund av detta har hon blivit hotad av sin chef Lena Tysk, polischef i Västmanland. Tysk ska enligt vittnen ha sagt: ”Har du pratat om det här i media så är du död.”

http://www.expressen.se/nyheter/leif-gws-kritik-efter-polishot-det-skadar/

Hur kan du tillåta att rikspolischefen Eliasson tillåter att Tysk, som försöker tysta en poliskollega, får sitta kvar?

12. Dagens högst otidsenliga brottsbalk är från 1962. Grov brottslighet eskalerar och samhället behöver möta brottslingarna juridiskt. Hur kommer det sig att du inte beordrar Justitiedepartementet att göra en snabbutredning om hur lagen kan uppdateras?

Svar önskas omgående.

 

Landet jag inte känner igen, del 112: Historier jag inte vill höra

Så var det klart. Pallen i garaget är tom. Sedan i torsdags har jag delat ut 1 009 böcker som julklappar till blåljuspersonal, väktare, organtransportörer och vårdpersonal – våra vardagshjältar, kvinnor och män som varje dygn bär upp samhället för löner som får mig att skämmas.

Alla som har kommit har visat en stor tacksamhet för att få en bok själv och böcker till sina kolleger. Jag har förklarat att det är jag – och du som läser det här – som ska visa tacksamhet mot dem som gör skitjobbet och vaktar oss när vi sover, tar hand om oss när vi är sjuka och gamla, räddar våra liv och släcker våra bränder.

Jag har fått höra massor av historier jag helst inte vill tro på. Men de som har besökt mig ljuger inte. De vittnar om dåliga arbetsförhållanden. Om att inte känna stöd från sina chefer. Om att knäcka sig fysiskt och psykiskt. Om det dåliga samvetet – att inte vilja säga upp sig för att kollegerna blir ännu värre belastade då. De vittnar om saker som har hänt och ständigt händer på arbetstid, om det som sker när vi andra festar, älskar och sover.

Historier jag helst inte vill tro på.

Undersköterskan vittnar om att julklappen, värd 25 kronor, har blivit indragen från och med i år. Brandmannen berättar om gatstenen som kom farande genom vindrutan när han och kollegerna försökte rädda liv. Polisen berättar om kolleger som efter sju år i yrket tjänar 25 000 kronor medan myndigheten anställer civila oerfarna som utredare med en startlön på 30 000. Ambulansföraren vittnar om hur rädd hon är att bli misshandlad när hon kör in i utsatta områden för att rädda liv.

Historier jag inte vill höra.

Jag står där, mumlar, delar ut böcker och skäms å samhällets vägnar. Människorna jag skakar hand med torkar bajs, spyor och blod, kånkar människor nerför trappor, lyfter misshandlade barn, bär människor ur brinnande hus, räddar liv, stoppar rattfyllon, tröstar gråtande åldringar och håller dem i handen när de dör, förhindrar brott och tar hand om dem som just rånats, våldtagits eller misshandlats.

Som tack får de löner som många svenskar inte skulle jobba för. Som tack får de inga julklappar. Som tack får de veta att personalen ska skäras ner så att de ska jobba hårdare. Som tack får de inget stöd från sina chefer. Och som tack ska de dagligen läsa långa haranger från politiskt korrekta journalister som påpekar hur fantastiskt bra det är med allting i landet. Som tack ska de lyssna på en statsminister som påpekar att allt är väl, för att sedan sätta sig på planet till en diktatur och hylla den.

De som kritiserar mina blogginlägg – framförallt de som handlar om poliser – är rätt tydliga i sina kommentarer. Snutarna (”jodå, jag har minsann fått stryk av de jävlarna så jag vet vad de går för”) får minsann skylla sig själva för de har själva valt. De visste minsann vad de gav sig in på.

Det är jag inte helt säker på. Jag har sett en del av de filmer som visas på Polishögskolan och de har inte ett skit med verkligheten att göra. Vackra polishelikoptrar flyger mot en klarblå himmel och lyckliga polishundar viftar på svansen. Bullshit, och om man visade verkligheten så skulle förmodligen ingen vilja ta i skiten för en begynnelselön på 24 000 kronor, medveten om att tio års slit inte skulle leda dem upp till 30 000. För första gången på många år fylls inte klasserna på Polishögskolan (och botemedlet är att sänka intagningskraven för poliser – är det det som statsministern menar med ”enklare jobb”?). Fyra poliser säger upp sig varje dag. Hälften av Sveriges befolkning har inte tillgång till polis på nära håll. I vissa distrikt får väktare från privata bolag åka på 112-larm.

Men pk-maffian har bestämt sig ty nästa val närmar sig. Allt är väl och det är lugnt i landet. De små problem som finns i våra 55 no go-områden ska lösas med pedagogik, kaffe och småkakor.

Jag tittar i min högst privata spåkula och den är inte vacker. Om några år kan det mycket väl hända att pk-ivraren blir utsatt för hot, stöld, misshandel och ringer polisen.

Och att det inte kommer någon polisbil. Eller ambulans. För att det inte finns personal som vill ta i skiten.

Det blir ett mycket smärtsamt uppvaknande.

Och risken är stor att det då är försent att ställa tillrätta.

Landet jag inte känner igen, del 111: Tacksamhetens ansikte lyser vackrare än de andra

Under den senaste veckan har jag fått förmånen att göra något som känns bra. Jag har delat ut nästan 800 av mina böcker som julklappar till poliser, brandmän, ambulanspersonal, väktare och människor som sliter inom olika områden av vården, samt grabbarna som hämtar mina sopor.

Alla har de en hel del gemensamt:

De är samhällets stöttepelare men till vardags tänker vi inte på och uppskattar det. Utan dem skulle vi leva i skräck, smärta och skit. Vi tänker bara på dem när vi behöver dem. De sliter ut sig med långa, arbetsamma pass, tunga lyft och vidriga arbetsställningar. De möts ofta av aggressivitet och hot när de försöker hjälpa. En del av dem får urin på uniformen, stenar i huvudet eller på bilen. Några utsätts för regelrätta dödshot och många skadas på olika sätt i tjänsten.

De berättar historier från det dagliga arbetslivet, historier jag tror på men inte vill höra. Historier om hur de pressas allt hårdare varje dag. Om hur kolleger inte orkar längre, bryter ihop och slutar. Historier om chefer – som inte har någon bakgrund i jobbet – som inte förstår förhållandena och inte heller försöker visar förståelse utan piskar på för att uppnå resultat som ser bra ut i en rapport.

Som tack har de låga löner och inte längre någon status.

Det är, från början till slut, en förbannad skandal och jag ser inte ett seriöst politiskt stöd till dem från något av partierna. Lite luftsnack ibland, när det hänt något, men ingen verkstad.

När jag var valp hade människor i uniform en särskild status. Våra föräldrar uppmanade oss att alltid söka upp någon i uniform om det hade hänt något eller vi var rädda. Vi hade stor respekt för poliser, brandmän, ambulanspersonal, läkare och alla andra i vita rockar.

Det var då. Och jag undrar när det gick fel.

Jag har fortfarande samma respekt, om inte större, för de här människorna. Liksom för dem som sällan syns – exempelvis städare och sopgubbar/gummor – men utan vars viktiga arbete vårt samhälle skulle rasa på något dygn.

Så – hur kommer det sig att det blivit mode att hota poliser, bränna deras bilar och locka dem in i farliga situationer? Vem kan komma på idén att kasta sten på dem som försöker släcka en brand i en lägenhet? Vem var idioten som pissade på ambulansmän när de bar ut en man med hjärtinfarkt, på bår?

Vad är det för fel på er?!

Jag läser att de som nu anställs som flaggvakter vid ett trafikarbete i Stockholm har några hundralappar mer i månaden än en nyutexaminerad polis. Jag pratar med en tågförare som säger att bristen på dem är extrem och att startlönerna ligger på 36 000. Det är bra. Tågförare har ett enormt ansvar och ska ha bra betalt. Men också: Jag pratar med en kille som riskerat livet i tio år som polis och inte tjänar 30 000 än. Han som räddar ditt liv när det behövs. Han som tröstar ditt gråtande barn. Hon som bär upp alkisen från snödrivan. Hon som stoppar en pågående misshandel.

Rättvisa? Respekt?

Jag får ganska ofta privata mail och mess från er som bär upp vårt samhälle, ni som sliter för skandalöst låga löner och aldrig kommer att se en bonus utan blir uthängda om ni skulle begå det minsta misstag.

Jag beundrar er. Jag beundrar er för att ni orkar och jag är så tacksam för att ni finns.

Under den senaste veckan är det ni som har visat tacksamhetens vackra ansikte för att jag har överlämnat böcker till er och era kolleger.

Eftersom ni inte får några andra julklappar. Om de någonsin fanns så har de dragits in av besparingsskäl.

Som skattebetalare skäms jag. Det finns inte pengar ens till en 25-kronors julklapp för att visa er någon form av uppskattning. Men det går bra att satsa 20 miljoner kronor på att ge en mördare akademisk utbildning, eget rum, god mat, 15 tv-kanaler, fri vård och tandvård, för att sedan utvisa honom från landet.

Det är ni, samhällets bärare, som har visats tacksamhetens vackra ansikte bara för att jag har skänkt några böcker.

De som borde visa det, varje dag, är vi.

Vi som inte kan vara utan er.

Tack för att ni finns där, dygnet runt.

Trots chefer som inte förstår vad ni är värda.