”Våld i nära relationer”.

Vi är pigga på att sätta namn på företeelser, inte lika snabba på att agera kraftfullt mot det som är fel.

Jag ogillar våld och jag är skeptisk till att man värderar våld olika. Våld är oacceptabelt oavsett vem det riktar sig mot.

Män har i alla tider slagit sina kvinnor och barn, och det är naturligtvis åt helvete. Förr teg fler i det tysta, eftersom de var beroende av männens försörjning och det var en skam att berätta. I dag är situationen tack och lov en annan.

Icke desto mindre: Under ett år dödas 17 kvinnor av män de har eller haft ett förhållande med.

Mer än en i månaden.

I de flesta fallen är motivet svartsjuka. I alltför många fall har varningssignalerna varit mer än tillräckligt tydliga. Mannen har hotat kvinnan, eller slagit henne tidigare. Kvinnan har ropat på hjälp, anmält. I vissa fall bara något dygn innan galningen – som åklagaren beslutat att inte frihetsberöva trots hotet – återvänt, ofta med en kniv i näven.

Samhället har inte reagerat. Och ännu en kvinna huggs ihjäl, i värsta fall medan hennes barn ser på.

Barn förlorar sin mamma. Föräldrar sörjer en dotter, syskon sin syster, vänner sin vän. Ett livslångt lidande för många.

Sverige, 2012.

Med den teknik vi har i dag skulle många liv kunna räddas, och ännu fler kvinnor skulle kunna slippa stryk.

Den elektroniska fotbojan är väl utprovad. I kombination med besöksförbud vore den utmärkt. Så fort den aggressive mannen överskrider den gräns besöksförbudet anger, så går larmet. Han har brutit mot påbudet och åker in.

Men det här handlar uppenbarligen inte om elektronik utan om politik och flathet, vilket faktiskt förvånar mig i det här fallet.

Jag undrar vilket parti som vill gå till val medan ännu fler kvinnor förlorar sina liv, för att vi inte tjudrat de blivande mördarna trots att vi vet vilka de är.

I elva dagar har en 30-årig göteborgare suttit häktad, misstänkt för olaga hot och för att ha våldtagit flera människor i Karlstad.

Nästan lika skrämmande som hans handlingar, är inställningen hos kammaråklagaren Jan-Eric Nyman. Trots att flera medier i dagar har sökt honom för att kunna rapportera om fallet, vägrar han att lämna ut några uppgifter.

Till Nyheter24 säger Nyman:

- Jag ska vara helt ärlig med dig. Massmedia är inte längre tredje statsmakten.
Ni är första statsmakten och har en ofantlig makt. Och vi vet ju alla att det
som skrivs i tidningarna inte alltid är helt sant.

Journalisten påpekar då att det är just därför man kontaktar åklagaren, för att kunna få och vidarebefordra rätt information.

Men Nyman vägrar lämna ut något.

Vi lever i ett samhälle där yttrandefriheten är skyddad och rätten till information och insyn högt värderad. Vi har också en kultur som säger att barn och oskyldiga så långt det går ska skyddas från att hängas ut i media.

Det är bra.

Men det är långt ifrån bra att en enskild åklagare plötsligt utövar censur baserad på egna åsikter om pressens makt.

Vi har sett vad som sker i länder där censuren är långt gången och där åsiktsfrihet är en dröm. Där människor fängslas, torteras – eller i värsta fall dödas – för att de sagt eller skrivit vad de tycker.

Bara det borde vara en påminnelse för oss alla, om att mota Olle i grind så fort censuren visar sitt tryne, i någon form.

http://nyheter.se.msn.com/gallery.aspx?cp-documentid=160602304

TV-nyheterna: En käck politiker från höger, vänster eller – troligen – mitt emellan, har stuckit upp fingret, känt vart den politiska vinden blåser och kommer med ett populistiskt uttalande om hur man (kanske) ska lösa ett aktuellt problem.

Tiden springer iväg, innan man vet ordet av är det val igen och då gäller det att ha skött sitt fiske ordentligt.

Snart ska en ny kunglighet födas - politikersverige andas ut och tidningarnas redaktörer gnuggar händerna. Ingen politiker kommer att få någon större plats i tidningarna på ett bra tag. Här ska det nämligen säljas lösnummer, och inte är det med hjälp av politiska eller filosofiska diskussioner. Innehållet i kronprinsessans mage ska fixa budgeten för andra och förmodligen även tredje kvartalet. Trots att det kanske skulle vara en oavbruten diskussion om just monarkins vara eller icke vara, som upptog den största platsen.

Statsskicket, kanske det viktigaste av allt, är aldrig uppe till diskussion. De grundläggande problemen i vårt samhälle är så smärtsamt stora att varje politiker med självaktning försöker undvika grunden och istället paniknavigera runt dem med skendebatter om skitsaker som man förhoppningsvis kan få folk intresserade av just den veckan.

Kanske hade de styrande politikerna – och kungen - kunnat vara aningen mindre nervösa om de gjort som förr:

Anställt filosofer.

Filosofen Aristotelses var lärare åt den Mackedonske prinsen Alexander som så småningom blev Alexander den store.

Förr i världen betalade härskare – som förstod att de inte var kloka nog att klura ut allt själva – kloka gubbar för att tänka.

Och tänka. Och tänka.

Om de kom med bra förslag kunde man sno dessa. Kom någon med ett dåligt förslag kunde man benåda vederbörande eller hugga huvudet av honom.

Jag tycker nog att Löfven, Reinfeldt och allt vad de heter borde tänka till. Att anställa ett gäng kloka gubbar och gummor (nu pratar jag inte om Marit Paulsen) för att tänka på heltid skulle – även om man gav dem hysteriskt höga löner – kosta en spottstyver jämfört med vad man i populistisk desperation lägger ner på all möjlig skit.

Och troligen skulle det komma något riktigt bra ut av det.

Som första heltidsanställda filosof föreslår jag Babben Larsson.

Fler förslag?

Strax före jul köpte jag en get.

Fel. Vid närmare eftertanke köpte jag tre getter. En till min fru och en var till mina döttrar. Den bakomliggande tanken var inte att starta mjökproduktion i liten skala. Getterna köptes via Skandinaviska Barnmissionen som lovat att vidarebefordra getterna till behövande familjer i Afrika. Familjerna får getterna under vissa villkor. De får sälja mjölken från dem för att tjäna pengar, men de får inte slakta djuren förrän de förökat sig.

Jag vet ännu inte vad det där är värt. Kanske får jag aldrig veta. Jag köpte getterna enligt tesen att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Brevet från Barnmissionen som kom häromdagen inleds med rubriken ”Din get är snart i sitt nya hem”. Vidare nämner missionen att de har Sveriges lägsta administrationskostnader – 5 procent.

Det låter betryggande om det är sant. Vissa av de större hjälporganisationerna har ertappats med enorma administrationskostnader, i vissa fall upp till 85 procent! Det är i sig inte märkligt om man vill hålla sig med högt avlönade generalsekreterare, tjänstebilar, kontor på fina gatan, telefoner och konferenser med betald mat.

Men det var inte riktigt det som var vitsen med hjälpverksamhet.

Röda Korset är en av de organisationer som under de senaste åren varit i blåsväder. Kommunikationschefen Johan af Donner dömdes 2011 för bedrägeri och grovt mutbrott, sedan han under tio år svindlat sig till nästan åtta miljoner kronor från Röda Korset och Cancerfonden. af Donner dömdes också till sju års näringsförbud, vilket enligt min mening borde kompletterats med att han rullats i tjära och fjäder i direktsändning.

Samtidigt som det blåste som mest kring af Donner tillsatte Röda Korset en nya generalsekreterare, Ulrika Årehed Kågström.

Lön: 86 000 kronor i månaden!

”Där ligger lönen för den här typen av befattningar, det är ett ganska tufft jobb som ligger framför henne. Vår princip när det gäller löner är att vi ska betala konkurenskraftiga löner men ligga i de lägre nivåerna”, sa den dåvarande ordföranden Bengt Westerberg.

Westerberg är en tomte för sig. När han utsattes för hård kritik sänkte han sin lön från Röda Korset från 68 000 kronor till ”bara” 55 000 kronor i månaden. Samtidigt uppbar den förre Folkpartietledaren en riksdagspension på 28 000 kronor i månaden och hade extraknäck som inbringade 50 000 kronor i månaden.

” …en klar majoritet av medlemmarna tycker att det här är en bra modell”, sa Westerberg då.

Rent numerärt hade han rätt eftersom bara 17 000 av de 249 000 medlemmarna lämnade organisationen.

En av dem var jag.

Jag vill inte förstöra din matlust med att i detalj berätta vad jag tycker om tomtar som Westerberg och af Donner, det kan du räkna ut själv. Du kan också räkna ut hur många medlemsavgifter det behövs enbart för att finansiera lön och förmåner för en sådan som Westerberg. Och hur många det behövs för att täcka upp för svindlare som af Donner.

Men jag rekommenderar att du köper getter som kommer fram, istället för att stödja hjälporganisationer som låter cheferna ta ut lyxresor och svinhöga löner.

Så händer det igen. Jag har skrivit till tre på natten och strax före åtta på morgonen ringer telefonen.

När jag svarar läggs luren på.

Jag ringer upp och får en av de där fullkomligt odrägliga automatmeddelandena i örat. En ljuv röst förklarar att jag har blivit uppringd av Silentium och att de …

Jag jagar rätt på de där tomtarna som – precis som vanligt – gör allt för att dölja sina ingående nummer. I mitt mejl är jag väldigt tydlig (årets modeord) när det gäller vad jag tycker om att bli uppringd

a) av telefonförsäljare överhuvudtaget

b) före åtta på morgonen och

c) av någon som vill tjafsa om något jag redan köpt (i det här fallet ett Teliaabonnemang)

Det finns två i sammanhanget lika intressanta som svårbegripliga saker:

1) Varför döper man ett callcenter – där alla babblar oavbrutet hela dagarna – till Silentium? Hur tänkte de?

2) Varför vill Telia avsluta en drygt trettioårig affärsrelation genom att betala för att låta olika skepnader trakassera mig per telefon vecka efter vecka? Vi har ett avtal – de låter mig ringa och jag betalar pengar. Jag håller min del. Om de håller sin är jag kvar hos dem.

Om de trakasserar mig kan de dra åt helvete.

Så här tjusigt svarar Silentiums informationsansvarige Per Stolt:

”Hej Dag,

Vi har sökt Öhrlund Media på uppdrag av Telia gällande behovsanpassad TM
(BTM) som skall hantera både nyförsäljning och lojalisering utifrån kundens
behov.
Vi har idag 2012-02-07 lagt in era nummer 070 – XXX XX XX i vårt interna spärrregister och kommer inte att söka er på dessa under 3-årsperioden t o m 2015-02-06.

Jfr gärna reglerna för spärregistret NIX-telefon (www.nix.nu).  Det kan dock ta 1
dygn innan denna spärr fungerar fullt ut. Vi följer de branschetiska regler och lagar som skall efterlevas av medlemmarna i Sveriges Callcenterförening  www.sccf.se.

 Vi kommer senare i god tid före utgången av perioden ovan att skicka er ett brev med svarstalong för att påminna om att dessa nummer kommer att tas bort ur vårt interna spärregister. Men ni kan på svarstalongen givetvis också ange att ni vill vara kvar i spärregistret.”

Vänta lite! Det här förväntas jag alltså känna något slags tacksamhet för – att de tänker vänta i tre år innan de trakasserar mig igen.

Jag rörs till tårar.

Och: ”behovsanpassad TM (BTM) som skall hantera både nyförsäljning och lojalisering utifrån kundens behov.”

Lojalisering. Kundens behov.

Kom igen. Mitt enda behov är att få vara ifred från telefonförsäljare. Men om jag kunde få betalt för att formulera sånt där dravel skulle lyckan vara gjord. Och om Telia – eller Silentium – visste ett smack om mina behov skulle de låta mig vara ifred.

För alltid.

Man behöver inte googla länge för att finna andra magsura kommentarer om Silentium och deras verksamhet. Till saken hör också att Silentiums Rolf Lindqvist skriftligen lovat mig att någon ansvarig från Telia ska höra av sig.

Naturligtvis har det inte hänt.

Dessvärre är Silentium långt ifrån ensamma. I går ringde ytterligare en tomte som på Telias uppdrag ville förstöra en del av min tillvaro. Jag nöjde mig med att snällt koppla ner samtalet.

Nästa gång det ringer en liknande kör jag en ny, inte lika behaglig taktik.

Om du har synpunkter på telefonförsäljare, så hör av dig. Men till de som käckt kommer att prata om NIX-registret vill jag redan nu fråga:

Varför är det MIN skyldighet att skydda mig mot folk som tränger sig in i mitt liv?

Häromdagen var jag på förhör hos polisens avdelning för interna utredningar.

Förhöret gällde min anmälan mot de poliser som – enligt min mening – utsatte mig för grovt övervåld och kränkning när jag för några veckor sedan greps under en fotografering för ett bokomslag.

Det finns både när det gällde själva gripandet, den husrannsakan i mitt hem som följde, och resten av hanteringen av ärendet, en rad frågetecken som ska rätas ut.

Samtliga mina polisvänner – och de är många – har uttryckt sin förvåning och bestörtning över hur jag behandlats. Många av dem har också rakt ut uttryckt att poliserna som grep mig borde utsättas för disclipinära åtgärder. I värsta fall – få sparken.

I dag har jag – efter motstånd från polisens sida – lyckats få tillgång till den utredning mot mig, som numera är nerlagd med rubrikceringen ”Ej brott”.Läs – polisen har äntligen lyckats komma fram till att min leksakspistol var en leksakspistol.

I dag vet jag vilka poliser det var som grep mig. Jag vet vilka som siktade på mig med skarpladdade vapen, vem som stampade i min opererade rygg med en känga, vem som tvingade mig att ligga på en isbelagd trottoar i 20 minuter, vem som hårdhänt förde in mig på stationen, vem som beslutade om att stänga in mig i en cell i fyra timmar.

Jag vet namnet på det stationsbefäl som ljög mig rakt upp i ansiktet och sa att en åklagare beslutat om husrannsakan i mitt hem, när han i själva verket aldrig ringt någon åklagare utan fattat beslutet själv.

Jag vet också vem det påstådda vittnet till händelsen är. En kriminell man som suttit i fängelse och med stolthet spelat in filmer där han gäckat polisen.

Men jag tänker inte avslöja vare sig hans – eller polisernas – namn. Nu.

Det finns fortfarande pressetiska regler, även om pressen själv utholkat dem genom åren, som säger att man ska vara försiktig med att publicera namn och bild på någon som inte är dömd.

Alltså avvaktar jag.

Nu skickas ärendet tillbaka till en åklagare som ska bedöma huruvida polisens avdelning för interna utredningar ska gå vidare i sin utredning av ärendet, eller ej.

Så är den juridiska gången.

Och jag avvaktar.

Men – fortsättning följer.

Läser att det gjorts en undersökning om vad folk på dödsbädden ångrar mest, när det gäller hur de levt sina liv.

Två saker tycks toppa:

Att de inte hållit tillräckligt god kontakt med familj, släkt och vänner.

Att de inte levt de liv de önskade leva, inte försökt uppfylla sina drömmar.

Jag tänker på Karle igen. Vännen, äventyraren, den store, glade och bullrige som tog plats, omtyckt av alla.

Karle var en duktig fotograf men hade andra drömmar. Han körde genom Afrika i fallfärdiga Volvobilar utan reservhjul, gjorde resorna andra drömde och pratade om. Efter rader av öden och äventyr köpte han en skuta och började leta skatter i Röda Havet.

Det gick bra, det där. På botten fanns lossnade fartygspropellrar och tappade laster som var värda mindre förmögenheter sedan Karle dykt, sprängt loss dem och bärgat dem. Karle var skeppare på sin skuta, njöt av äventyret varje dag och fick dessutom mer än hyggligt betalt för det.

Så kom den ödesdigra dagen när han inte kom tillbaka från en dykning. En av våra andra vänner var ombord, väntade oroligt och förstod till sist att tiden var ute.

Långt senare hittades en simfena och en dykartub.

Inget mer.

Teorierna gick isär och snart delades lägren i två grupper. Den ena hävdade helt sonika att vår vän blivit uppäten av en haj. Den andra menade att den grupp utländska affärsmän som hyrt Karle för att bärga en stor last koppar, helt sonika hade skjutit honom efteråt istället för att betala.

Sanningen får jag förmodligen aldrig veta. Däremot har jag goda skäl att tro, att Karle levde sina sista dygn lyckligare än de flesta.

Jag har själv fått leva ett liv som bjudit på resor och upplevelser andra inte kommer i närheten av, och jag minns dem med ett leende, även om de innebar farligheter just då. Jag har kolleger som rest betydligt mer och upplevt äventyr jag aldrig vågat mig i närheten av.

De har alla ett gemensamt: Ingen av dem har ångrat att de gav upp tryggheten i det kalla Skandinavien, för att bege sig till andra länder, okände territorier, utan att ens veta vad de gav sig in på.

Jag påstår inte på något sätt att det är fel att leva sitt liv i Sverige, i ett förhållande, i den relativa trygghet vårt samhällssystem trots allt erbjuder. En semesterresa till Thailand är äventyr nog för de flesta, därmed får det förbli.

Men för dig som tvivlar det minsta på ditt liv har jag ett förslag:

Höj blicken och börja fantisera.

Kanske är det början på något helt nytt.

Och, i alla fall såvitt du vet, lever du bara en gång.

Go!

I morgon inleds en av de mer intressanta perioderna i mitt liv, när polisens avdelning för interna utredningar förhör mig.

Saken gäller gripandet av mig den 27 januari, när jag utsattes för oproportionellt långt och mycket våld och greps, misstänkt för olaga vapeninnehav, för att jag hade fotograferat en kamrat som höll i en pistolattrapp.

Samtliga mina polisvänner – och de är många – har uppmanat mig att anmäla händelsen för att få den utredd. Jag har gjort det och åklagaren har alltså beslutat att Interna Utredningar ska granska fallet.

Därmed inte sagt att jag får ”rätt”.

Lika många vänner har hört av sig med negativa kommentarer:

”Det är ingen idé, sånt där läggs alltid ner.”

”Du vet väl hur snutarna är, de håller varandra om ryggen.”

”Glöm det, de kommer att snacka ihop sig och du torskar.”

För min del handlar det inte om att ”torska” eller ej. Torskat har jag redan gjort, fysiskt. Efter vad jag utsattes för är jag sjuskriven, smärtbelastad dygnet runt i rygg, axel, nacke och huvud, och går på piller. Jag har sömn- och koncentrationssvårigheter och livet är inte kul.

Vad det handlar om är att få klarlagt hur ett gripande får och ska gå till, hur mycket våld som är rimligt att utöva och vilka rättigheter man har som gripen. I det här fallet finns det för mig en mycket lång rad frågetecken som måste rätas ut, till exempel: Ska inte sex poliser kunna skilja en obrukbar attrapp från ett riktigt vapen? Varför fick jag inte förrän efter fem timmar i handbojor och därefter cell, veta vad jag var misstänkt för? Varför blev jag hindrad att svara i min telefon, och att få ringa ett enda samtal? Var det nödvändigt för den manlige polisen att stå och stirra medan jag satt på toaletten? Varför kontaktades aldrig en åklagare när ”brottet” ansågs så grovt att man gjorde en husrannsakan i min bostad?

Och så vidare.

Än så länge säger jag som jag sagt tidigare: Mitt grundläggande förtroende för polisen är orubbat. Jag inser att det i en organisation med 20 000 anställda finns sådana som är mindre lämpliga för sitt jobb och kanske hade jag otur den här dagen.

Jag har tidigare gjort reportage om hur polisens avdelning för interna utredningar fungerar, och jag fick ett stort förtroende för utredarna. Det var långt ifrån någon ”hålla om ryggen”-mentalitet som vilade där.

Men det handlar förstås inte bara om hur skickliga utredarna där är. Det handlar lika mycket om vilken version ett gäng poliser, som nu sannolikt är mycket nervösa, tänker enas om.

Och det ska bli spännande att se.

Tänker i kväll tillbaka på Karle, en god vän och äventyrare som tog ut maximalt allt av sitt liv, levde sina drömmar, skrattade mer än han grät och såg, upplevde mer än vi andra.

Karle dog – eller rättare sagt försvann, eftersom hans kvarlevor aldrig hittades – alltför ung. Hans öde får mig att tänka en hel del på livet. Hur vi lever det, hur alla vi som inte är buddhister borde reagera och leva det för att få ut så mycket som möjligt innan det är dags.

Att göra det man drömmer om, säga adjö till rutin och vad som förväntas av en för att istället leva som man vill, kräver inte bara pengar utan framförallt mod.

Ett mod som alltför få av oss törs och kan uppbringa.

Om du har en historia att berätta, så – skriv!

Det blev ett väldigt liv om Reinfeldts uttalande. Uppenbarligen uppfattade många det som att alla nu ska tvingas att arbeta tills de faller ihop och dör, vilket sannolikt inte var meningen. Om sossarna hade informerat alla – inklusive mig – om att våra inbetalda pensionspengar skulle bli stulna, hade vi alla kunnat spara vid sidan om och gå hem när vi är 60. Men så blev det inte. Pengarna är väck och det finns inte en politiker, oavsett färg, som kan eller törs diskutera var de tog vägen.

Jag är för individens frihet. I den här meningen att alla ska ha en chans att bestämma om de vill sluta jobba vid 60, 65 eller så, eller om de vill fortsätta. Jag känner gott om människor vid god vigör som inte har lust att ge upp då, och inte heller bör göra det.

Men det finns en annan, i sammanhanget intressant aspekt som varken Reinfeldt eller någon sosse tar på riktigt allvar. I arbetslöshetens namn skyfflar man in invandrare i landet, därför att ”arbetskraftsinvandring” behövs. Samtidigt behövs tydligen en generellt sett mycket högre pensionsålder.

Samtidigt är fler ungdomar än någonsin chanslösa. Inte bara för att de inte kan få jobb, utan också för att de inte kan få en bostad. Och det är inte sunt att ungar ska behöva bo hemma tills de är 30.

Jag minns knappt i hur många decennier sossarna ljög och mörkade problemet. Det skulle byggas fler hyreslägenheter och framförallt ungdomsbostäder med rimliga hyror. Vad som hände var att man sopade upp några fyrkantiga betongspyor under rubriken miljonprogram och raskt deporterade en blandning av socialfall och invandrare dit, för att bli av med dem. Och för att senare förvånas över att integrationen inte fungerade. Hjälp.

Det där med ungdomsbostäder nerprioriterades i samma sekund som valen var över. Eller, som en sosse sa i tv: ”Det är olyckligt att väljarna har en tendens att blanda ihop vallöften med riktiga löften.”

Ja, det är det. Och det är än mer olyckligt att korrumperade skithögar och lögnare från både höger och vänster lyckas ta sig in i Riksdagen via allmänna val för att styra landet. Faktiskt är det ett betydligt större problem än att några förvirrade Sverigedemokrater blir demokratiskt invalda.

Alliansen upprepar nu sossarnas lögner i jakten på den politiska korrektheten, röster och i ett desperat försök att få sitta kvar en tredje period. Men den som skriver Reinfeldts tal hade otur när han eller hon tänkte.

Det gick inte hem, det där. Och jag anar varför.

Om Reinfeldt hade låtit den utmärkt duktige finansministern förklara saken hade det förmodligen fungerat utmärkt. Borg kan få till och med en idiot som mig att förstå att saker måste finansieras, att det måste finnas en balans mellan plus och minus.

Men någon annan hade skrivit texten och det gick så fel, så fel. Författaren glömde nämligen något oerhört viktigt – att fler ungdomar än någonsin är chanslösa på både arbets- och bostadsmarknaden.

I´m all for att de som vill ska få jobba tills de är 105 år, om de vill.

Men långt dessförinnan ska det skapas möjligheter för våra ungdomar att komma igång, få en chans till det liv de kämpat för, genom att studera.

Och inte ens Borg har förklarat hur det ska gå till.

Pensionärer måste, av naturliga skäl, försörjas av dem som jobbar. Men när vi med skattemedel ska börja försörja 25-åringar som skriker efter jobb och bostad, är vi jävligt snett ute.

Ergo, till Reinfeldts textförfattare: Gör om, gör rätt.

Vad politikerna – sossar eller alliansare – innerst inne menar allvar med, törs jag inte ens tänka på.