Vardag i sydstaten, del 3: Skjut för att döda!

I sovstaden Cape Coral vaknar jag som vanligt till solsken och palmsus. Ser att Sveriges Radio har mailat mig och frågat om jag kan kommentera nattens attentat på Club Blu i närbelägna Ft. Myers. Kollar snabbt igenom lokala media och ser att facit hittills är en död 14-åring, en död 18-åring och 16 skakade mellan 12 och 27 år. En tragedi. Förutom på Club Blu har det skjutits vid ett bostadshus på 2550 Parkway Street (en skadad) och på Ortiz Avenue som stängts helt av polisen. Tre misstänkta har tagits in för förhör. När detta skrivs vet ingen något om gärningsmännen eller motiven.

Första gången jag, av en ren tillfällighet, kom till Ft. Myers var 1994. Jag blev kär i området, återvände i stort sett varje år och sedan 2004 är grannstaden Cape Coral mitt andra hem.

Cape Coral och Ft. Myers skiljs åt av den mäktiga Caloosahatcheefloden. Det tar inte mer än några minuter att köra över någon av de fem broar vi kan välja mellan. Ändå färdas man mellan två världar. Kriminaliteten i Cape Coral är i stort sett obefintlig. Staden är en av USA:s snabbast växande ekonomier och är den 17:e bästa platsen att pensionera sig på. Ft. Myers är Floridas mest kriminella stad efter Miami och hamnar i undersökningar på sjunde plats över USA:s farligaste städer.

Under åren här har jag ett antal gånger gjort ride alongs med polismyndigheterna – Ft. Myers Police, Highway Patrol och Lee County Sheriffs Department. Ofta nattskift i de smutsigaste, farligaste och mest nergångna områdena Dunbar och Suncoast, där hopplösheten härskar.

För att du som är intresserad ska få en bakgrund till kriminaliteten i Ft. Myers, som alltså märkligt nog inte orkat sprida sig över broarna till Cape Coral, publicerar jag här två reportage från 2012 respektive 2010.

2012:

COOLA SNUTAR I TROPISK HETTA!

Brottsligheten är ovanligt stor i den förhållandevis lilla staden Ft. Myers. Stölder, bränder, misshandel, skottlossning och mord hör till vardagen. Jag åkte med patrullbilarna Charlie 41 och Delta 64 under två tuffa pass.

n 08 IMG_0366

– Res på dig tjejen, jag måste sätta handbojor på dig.

Den 14-åriga flickan slutar tugga tuggummi, tittar under lugg på Kristy Neroni och ställer sig lydigt med händerna på ryggen.

Hon har gjort det förr.

14-åringen är gravid i fjärde månaden och har tidigare gripits två gånger för misshandel av sin mamma. Den här gången har hon fått med sin 13-åriga kusin och snattat kläder för 150 dollar i flera affärer i köpcentret Edison Mall.

a 08 DSC_2181 a 09 DSC_2187

När Kristy styr polisbilen mot ungdomshäktet suckar hon:

– Jag hittade ett sugrör med rester av vad som verkar vara kokain i hennes handväska också. Men med tanke på att hon är gravid vill jag ge henne en chans till, så jag testade aldrig pulverresterna.

Kristy, 31, kommer ursprungligen från Ohio men har varit polis i Ft. Myers i sju år. Sedan hon för två år sedan blev mamma till Dominique jobbar hon enbart dagtid och har begärt förflyttning till stadens lugnare och rikare områden.

– Förut jobbade jag enbart natt i Dunbar, som är en ren djungel av våld och andra brott. Numera är jag mer försiktig. Helst skulle jag vilja ge upp det här och flytta till norra Texas. Levnadskostnaderna är lägre, folk är trevligare och jag skulle tjäna nästan dubbelt så mycket på samma jobb!

Kristys tolvtimmarspass har börjat klockan sex på morgonen. Förmiddagen har varit lugn, hon har arbetat på polisstationen och tagit emot ett antal anmälningar och tips, mestadels från förvirrade människor som är ute efter en belöning.

13.15. Charlie 41 får i uppdrag att åka till köpcentret Edison Mall där två tonårsflickor tagits för snatteri av civila spanare. Kristy griper dem, kör dem till ungdomshäktet och bokar in dem där.

15.00. Vi rullar ut från häktet och får ett nytt uppdrag vid köpcentret. Den hemlösa kvinnan Mary som legat och sovit på en bänk, får en skriftlig varning som innebär att hon kommer att få fängelse om hon kommer tillbaka till området igen.

– Jag vill inte gripa henne, säger Kristy. Hon är oftast full och är känd för att uträtta sina behov i baksätet på polisbilar!

15.35. Kristy får syn på en röd pickup som stannat mitt i gatan. Föraren berättar att han fått bensinstopp och Kristy hjälper honom att skjuta undan bilen från gatan.

Vi rullar vidare och ett ungdomsgäng passerar på trottoaren. Kristy skakar på huvudet:

– Jag jobbar mycket med förebyggande arbete i skolorna och har blivit hotad och upptryckt mot vägen mer än en gång, av killar som nu sitter i fängelse för mord. Den här staden är en djungel!

15.47. Fyra personer har slagit sig ner utanför en bilfirma och protesterar högljutt mot att de inte får tillbaka pengarna för en dålig bil. Firmans ägare vill att Kristy och hennes kollega ska gripa gruppen, men hon förklarar att de har sin fulla rätt att demonstrera och uttrycka sina åsikter, så länge de håller sig utanför bilfirmans område.

b 08 DSC_2229 c 02 DSC_2252

16.30. Först nu får Kristy en mycket sen och efterlängtad lunch på hamburgerrestaurangen Wendys. Hon suckar:

– Jag hade bestämt mig för att äta hälsosamt i dag men det finns inte tid för annat än snabb skräpmat!

Det är regnsäsong i det tropiska området och medan vi äter startar en regnstorm.

17.15. Vi hinner inte äta färdigt förrän det kommer ett larm om ett inbrott i ett industriområde. Kristy styr dit och möter en kollega i en annan bil. Larmet visar sig dock vara falskt.

– När det åskar går larmen överallt och hela tiden, men vi måste förstås åka på alla.

17.30. Kristy ska just börja styra tillbaka till stationen när det kommer ett nytt larm – någon har sett en bil köra av bron mellan städerna Ft. Myers och Cape Coral. Tillsammans med brandkår och ambulans söker vi av bron men hittar inga tecken på att en bil skulle ha kört igenom räcket. Brandkåren upptäcker dock trädstockar som flyter i Caloosatahcheefloden, och går ut med en båt för att rensa upp.

18.00. Kristy loggar av och avslutar sitt arbetspass. Hon är nu ledig i två dagar innan det är dags för ett nytt dagpass. Jag byter bil och sätter mig i Delta 64 tillsammans med Christian Reynolds, en veteran. Under sina 13 år i kåren har Christian, som enbart jobbar natt i stadens sämsta område, både hunnit skjuta, blivit beskjuten och krockat ett antal polisbilar. Christian tankar bilen och vi rullar ut på gatorna i området Dunbar. Här är befolkningen huvudsakligen svart och den sociala misären är enorm. Majoriteten lever på socialbidrag, droghandeln och annan kriminalitet styr området.

h 03 DSC_3401 h 04 DSC_3425

18.55. Christian utgör backup till en kollega som stoppat en bil för kontroll.

– Eftersom de tvingar oss att åka ensamma i bilarna försöker vi backa upp varandra så gott det går. Här har ju var och varannan droger och illegala vapen i bilen och vem vill möta det ensam?

19.30. Reynolds stoppar en misstänkt bil med förevändningen att kontrollera om de tonade rutorna är för mörka.

19.40. Tillsammans med kolleger kör Christian till en adress för att leta efter Lewis Ladson, som är efterlyst för kvinnomisshandel. Ladsons mamma, god vän med poliserna, förklarar dock att han inte är hemma.

20.30. Christian stannar på 7-Eleven, äter medhavda nudlar i en plastburk och dricker kaffe.

– Vi får alltid gratis kaffe här. Bra för oss och bra för dem som mer eller mindre alltid har snutar i butiken!

20.49. Reynolds stoppar en röd bil som kör märkligt. Det visar sig att ägaren är en knarklangare som är straffad tidigare och hans flickvän som kör, har inget körkort med sig. En hundpatrull tillkallas och hunden nosar runt bilen för att känna knarklukt. Under tiden utfärdar Christian böter för allt han kan komma på.

– Om jag stoppar laglydiga medborgare som jobbar hårt låter jag bli att ge dem böter om jag kan. Men när det sitter avskum i bilen bötfäller jag dem för allt jag kan hitta! I det här fallet hade killen en öppen alkoholförpackning i bilen, vilket är olagligt. Han fick 222 dollar i böter och hon 111 dollar.

21.20. En person har sett en man som verkar ha rymt från häktet och springer omkring i blå fängelsekläder. När poliserna hittar honom blir det gapskratt. Mannen har dagen innan blivit gripen för rattfylleri, iförd endast badbyxor. När han släpptes ur häktet har man givit honom papperskläder att gå de åtta kilometerna till hemmet i. Christian ger mannen skjuts några kilometer och låter honom sedan gå vidare barfota.

k 05 DSC_3512

22.05. Delta 64 kallas till ett lägenhetsbråk i ett hårt nergånget område. En man bråkar med sin syster som vill ha ut honom ur huset. Poliserna avvaktar tills mannen ringer sin mamma som kommer och hämtar honom.

22.35. En gravid kvinna har blivit misshandlad av sin man. När hon kom hem i bil med parets son, blev mannen rasande över att hon lät pojken vara vaken så sent. Han slog henne i ansiktet medan sonen och en väninna blev vittnen till det hela. När kvinnan drog upp sin mobil för att ringa polisen, krossade han den innan han försvann.

m 03 DSC_3556 m 06 DSC_3565

Kvinnan vill inte anmäla sin man men lagen säger att han ändå kommer att bli efterlyst och åtalad eftersom det finns vittnen till händelsen. Christian och hans kolleger fotograferar kvinnans skador och skriver ner vittnesmålen. Därefter får Christian ägna timmar åt rapportering i bilen och på stationen, samt inlämning av bevis.

– Det här är timmar av jobb helt i onödan, muttrar han. Om hon inte kommer till rättegången, kommer hennes man att gå fri. Och jag slår vad om att det blir så.

01.12. Vi rullar ut från stationen igen. Det är fortfarande många timmar kvar innan stadens invånare lugnar ner sig.

01.20. Larmet ”kidnappning med vapen” får Christian att trycka gasen i botten och i 160 kilometers fart kör vi genom gatorna med sirener och blåljus. Scenen vi kommer fram till är kaotisk. Två kvinnor, kusiner, påstår att de blivit rånade på 10 000 dollar av två beväpnade män. På frågan om varför de hade så mycket kontanter svarar den ena att hon skulle ge sina anställda lön. Den andra svarar att de var ute för att köpa kokain, vilket sannolikt är mer troligt. En annan polispatrull sköter rapporteringen och vi lämnar platsen.

02.05. Christian gör ett nytt stopp på 7-Eleven där han äter flottiga kycklingvingar och en smörgås.

02.25. Reynolds och hans sergeant bestämmer sig för att använda deras officiella lunchtimme till att åka till gymet och träna. Jag byter bil till Delta 63 med Brendon Birch bakom ratten. Brendon har bara två år i kåren bakom sig och räknas därför fortfarande som rookie, nybörjare. Icke desto mindre visar det sig mycket snart att han älskar att köra fort. För fort.

02.40. Poliserna upptäcker en svart man som smyger omkring i ett affärsområde, förmodligen i syfte att begå inbrott. En vild jakt med tre polisbilar inblandade, börjar. Men mannen kommer undan.

– I morgon kommer vi att ha ett helt gäng rapporter om inbrott härifrån, säger Brendon sammanbitet.

02.59. Brendon slår på sirenerna och pressar gasen i botten och återigen färdas vi i hastigheter över 160 kilometer i timmen. Någon har ringt och sagt att tre personer har blivit svårt knivhuggna utanför ett motell på US 41, livsnerven som går genom staden. När vi och två andra patruller kommer fram visar det sig vara falsklarm, det finns inte en människa i närheten!

Brendon skakar på huvudet:

– Folk ringer falsklarm om allt möjligt, de är tamigfan inte riktigt kloka!

03.30. Brendon och en kollega styr mot ett av de slitna hyreshusen i Dunbar. En mamma till en yngre kvinna – som förlorat vårdnaden om sina barn – har ringt och sagt att dottern tänker ta livet av sig.

Poliserna tillbringar en halvtimme med att prata med kvinnan och hennes väninna, innan de lämnar platsen.

Brendon rycker på axlarna:

– För ett halvår sedan såg jag till att vårdnaden om hennes barn övergick till hennes mamma. Hon är helt enkelt inte stabil, den här tjejen. Men hon hade inga märken efter att ha skurit sig och hon hade tagit sin antidepressiva medicin. Jag har genomgått en specialutbildning för att bedöma såna här fall. Det är alltid ett svårt avgörande om man ska ta in personen till ett mentalsjukhus, eller inte. En enda felbedömning, och någon är död.

03.59. Brendon och hans kollega styr in polisbilarna på en mörk parkeringsplats bakom en kyrka. De sista två timmarna av passet brukar vara tysta och de småpratar med varandra, med motorrerna igång, för att hålla sig vakna.

05.30. Bilarna styr mot stationen där poliserna avslutar passet. Ft. Myers och Dunbar vaknar upp till ett nytt dygn fyllt av mänskliga tragedier, rån, våld, knarklangning och skottlossning. Under de senaste två veckorna har man haft 15 skottlossningar och under de senaste sju månaderna har 15 människor mördats. Ft. Myers Police Department har utsatts för hård kritik för att man ”inte gör tillräckligt för att skydda medborgarna”.

Christian Reynolds rycker på axlarna:

– Vad vill de att vi ska göra? När vi kommer fram efter en skottlossning kan det stå femtio människor vid den döda kroppen. Men ingen har sett eller hört något och utan vittnen kan vi knappast få tag i mördaren.

Han är tyst i några sekunder innan han fortsätter:

– Å andra sidan förstår jag dem. I ett område som Dunbar är street credability viktigare än något annat. Den som tjallar gör bäst i att flytta från området inom en timme, om han eller hon inte vill bli nästa offer…

 

2010:

Lucas Benton, 22, polis i ett av Floridas farligaste områden:

ROOKIE I NATTENS KYLA!

Under den kallaste vintern på 111 år patrullerar Lucas Benton gatorna i Fort Myers, Florida. De långa nätterna bjuder på alltifrån trafikolyckor och bråk till knarklangning, skottlossning och mord. Vi åkte med på ett pass i Floridas näst våldsammaste stad.

 Polis 03 Lucas Benton

Lucas Benton skruvar ner countrymusiken och låter sidorutan glida ner.

– Whazzup, man? Vad händer?

– Inte mycket, mannen. Det är kallare än en horas hjärta i kväll!

Den svarte ynglingen rycker på axlarna, ser sig nervöst omkring.

Benton flinar.

– Du har inget dåligt på gång, va?

– No way, inte jag. Jag säljer inte, du vet … kan jag gå nu?

– Ha en bra kväll, muttrar Lucas Benton.

Han låter polisbilen glida vidare.

– Gangstern har säkert sålt allt crack han hade och väntar på mer. Den där killen är inget bra. Ingen här är bra. Det bästa för alla vore nog om man rensade hela Dunbar med marken!

Omedvetet låter han fingrarna glida över hölstret för att försäkra sig om att hans Heckler & Koch sitter där den ska. I en pressad situation kan den bli skillnad mellan liv och död och Lucas försäkrar att han inte skulle tveka att skjuta ihjäl någon om han låg illa till.

Trots att Benton försöker utstråla trygghet, lyser osäkerheten igenom. Ett tolvtimmarsskift som det han nyss påbörjat innebär nästan alltid livsfara. Hans backup Max är också färsking och i nattskiftet finns ytterligare sex poliser som varit i tjänst kortare tid än han själv.

Dunbar-området är ren tragik. Ett av de stadsägda bostadsområden där man packat in samhällets förlorare – alkoholiserade krigsveteraner, narkomaner, tjuvar, rånare, prostituerade, mördare och mentalsjuka. En mellanstation innan man med lite otur hamnar på i fängelse eller i ett tält i skogen bland andra hemlösa.

Efter elva månader som rookie, nybörjare, i Fort Myers Police Department i sydvästra Florida har Lucas Benton redan tappat en del av tron på mänskligheten. Och han påminns tydligt om att varken den ekonomiska kraschen eller Floridas kallaste vinter på 111 år har gjort saker och ting bättre.

Medan resten av USA har en genomsnittlig arbetslöshet på drygt åtta procent, toppar Lee County där Fort Myers ligger den amerikanska listan med hela 13,75 procent. Läs: fler desperata, fler alkoholister, fler narkomaner, fler brott.

Trots att poliserna i Floridas näst mest kriminella stad – bara Miami har en högre brottslighet – sliter för att bekämpa brottsligheten, är de senaste siffrorna dystra. I en stad med drygt 68 000 invånare kom det under det senaste året 173 380 larm till polisen. 342 vapen beslagtogs. 6 386 människor greps, varav 948 för narkotikabrott. Under året inträffade elva mord, 58 sexbrott, 497 överfall, 231 rån, 643 inbrott, 2346 stölder och 354 bilstölder.

– Som anmäldes, alltså, säger Benton medan han riktar strålkastaren mot en bil med fyra ungdomar som tittar åt alla håll. Mörkertalet är enormt här.

Men för Benton fanns det aldrig någon tvekan. Sedan ett trasigt knä och två operationer satt stopp för en karriär som professionell basketspelare, var saken klar:

Han skulle bli polis, inget annat.

– Det är ett suveränt jobb och sammanhållningen mellan kollegerna, speciellt i vår skift, är fantastisk. Och det kanske låter som en klyscha, men jag känner att jag jobbar för ett bättre samhälle, hjälper och skyddar människor. Om vi bara inte vore så underbemannade. Händer det något kan det ta tio minuter innan jag får back up och då kan allt vara för sent…

När den ekonomiska kraschen fick skatteintäkterna att rasa erbjöd Fort Myers 56 av de mest erfarna och dyraste poliserna mycket fördelaktiga pensionsvillkor om de slutade direkt. Planen var att ersätta dem med nya och därmed billigare poliser, men den fungerade inte helt.

– De har bara anställt 25 stycken och vi var faktiskt underbemannade redan innan de 56 slutade, säger Benton.

Men han är säker på att det så småningom blir bättre. Och att han kommer att jobba kvar ett bra tag. Visar han framfötterna kan han vara sergeant om fem år.

Benton huttrar till och försöker få den slitna Fordens luftkonditionering att rensa vindrutan från imma. Medan vi kör genom stadens sämsta delar jobbar han oavbrutet med datorn. Slår in registreringsnumren på de bilar vi ser. Kollar om de är skattade och försäkrade – eller stulna. Om ägarna har körkort eller är efterlysta.

Polis 033 Kl 22.46 Stoppar vit Toyota Polis 040 Datorn i bilen visar vilka jobb som är på gång Polis 046 Kl 00.30 Prat och kisspaus med Max Polis 051 Kl 00.56 Gangsters i park

– Det kanske verkar som om jag jobbar med trafikpolisuppgifter, men det handlar inte om det. Det är oftast i bilar som inte är skattade eller försäkrade jag hittar efterlysta brottslingar, knark och vapen. Senast häromdagen stoppade jag en bil som körde mot rött och var oförsäkrad, hittade en rejäl påse med crack och några halvautomatiska vapen som ägarna inte hade tillstånd för.

Knark, mera knark, automatvapen, desperata gängmedlemmar och socialt utslagna. Några har massor att förlora om de blir stoppade, andra inget. Benton tar det hela på högsta allvar. För första gången under 35 år av polisreportage får jag höra att jag inte får lämna bilen utan Bentons tillstånd. En regel som i högsta grad försvårar min fotografering, men Benton är stenhård.

– Det vore inte första gången någon försöker dra ett vapen när jag stoppar dem för att kolla pappren. Och jag vill inte att du ska bli pepprad. Förresten…

Han pekar på en knapp märkt ”shtgn”.

Polis 011 Remington 870 Shotgun

– Om jag blir skjuten trycker du in den här. Då lossnar geväret från taket och med en mantelrörelse har du en kula i loppet. Shoot to kill…

Vi rullar vidare. Möter en svart sedan med två män i framsätet.

– Våra killar, säger Benton. De är ute för att köpa knark med märkta sedlar. Kanske begär de transporthjälp av oss när de arresterar någon.

När. Inte om. I Fort Myers är knarkförsäljningen igång 24 timmar om dygnet, året runt. Crack är den vanligaste varan.

– På dataskärmen rullar jobben fram och Lucas, som lyssnar till koden Delta 11, får sin beskärda del. Inbrottslarm, trafikolycka, skottlossning, störande grannar. Han skruvar upp volymen, nynnar med till countrylåtarna och jobbar på. När det blir lugnt en stund stannar han på en öde vägstump, tar fram en matlåda ur bagageluckan och slevar snabbt i sig nudlar.

Polis 015 WEB Middag

– Jag lagar alltid mat för tre eller fyra nattpass och fryser in. Det blir lätt för mycket skräpmat i det här jobbet annars. Och om jag har maten i bilen hinner jag alltid få i mig något, det blir ingen tid för restaurangbesök. På nyårsafton fick jag femtioåtta anrop på tolv timmar!

Han skakar på huvudet.

Dataskärmen blinkar till, ett prioritet ett-larm. En farlig efterlyst och troligen beväpnad man har setts på strippklubben ”Lookers”. Benton slår på sirenerna och blåljusen och sätter fart. Det kyliga nattregnet har gjort gatorna blanka men trots detta går färden tidvis i 170 kilometer i timmen i den glesa trafiken.

Polis 030 Wanted James Heath Dickerson

Vid Lookers är redan två kolleger på plats. Folk samlas vid sina bilar och stirrar på de uniformerade. De tre poliserna drar sina vapen och går in på klubben. Efter att ha övertygat griniga dörrvakter och sura prostituerade om att de har all rätt i världen att vara på plats, söker de snabbt men försiktigt igenom lokalerna. Ingen vinst. James Heath Dickerson kom undan den här gången också.

– Skit, muttrar Benton. Men vi tar honom förr eller senare.

Han skruvar upp countrymusiken, börjar följa efter bilar i trafiken och slår rutinmässigt in deras registreringsnummer på datorn.

Jag frågar Lucas vad han gör om 20 år. Svaret kommer utan tvekan:

– Jag är fortfarande snut och patrullerar i bil. Men kanske inte här i stan. North Carolina verkar vara en schysst stat, vi får se…

Klockan sex på morgonen går Benton av det första av tre tolvtimmarspass den här veckan. När jag lämnar honom vevar han ner rutan på sin privatbil och ropar.

– Du, jag glömde en grej som är bra med det här jobbet!

Jag vänder mig om och väntar.

– Jo, vi får ju faktiskt gratis kaffe på 7-Eleven också.

Han vinkar leende och åker iväg längs gatan. Från hans pick-up hör jag tonerna av country and western-musik.

NATTPASSET MINUT FÖR MINUT:

17.50 Lucas Benton anländer till polisstationen på 2210 Widman Way i centrala Fort Myers.

18.00 Briefing. Löjtnant Jay Rodriguez går igenom vad som gäller för det kommande nattpasset och informerar om vilka efterlysta de 18 polismännen och tre sergeanterna bör hålla utkik efter.

18.25 Benton kliver in i sin polisbil, sätter fast datorn och kopplar upp sig mot Internet. Han anropar radiocentralen och meddelar att han är redo för uppdrag. Han tilldelas anropssignalen ”Delta 11”.

18.42 Lucas når fram till det distrikt i stadens nordöstra delar, som han bevakar tillsammans med sin kollega Max Schulze.

19.13 Stoppar en bil utan bromsljus och skriver ut böter.

19.40 Kort stopp på stationen på Widman Way.

20.04 Larm om att en trasig bil blockerar trafiken på en stor gata. När vi kommer fram är bilen borta.

20.22 Tillbaka i det nordöstra distriktet. Parkerar med släckta lyktor vid en korsning där ovanligt många brukar bryta mot stopplikten.

20.45. Inbrottslarm i en villa. Benton och Schulze anländer inom några få minuter och undersöker huset. Larmet går men det finns inga tecken på inbrott.

21.00 Parkerar med släckta lyktor vid ”favoritkorsningen” med stoppskylten. Härifrån kan Benton på några få minuter nå alla de värsta delarna av distriktet.

21.15 Stoppar och bötfäller en förare som brutit mot stopplikten.

21.22 Larm om trafikolycka, cyklist har blivit påkörd av en bil i en stor korsning. När vi kommer fram har den berusade mannen på cykeln sprungit och gömt sig bakom ett hus. Vittnen intygar att bilföraren inte kunnat undvika olyckan. Efter kontroll av hans körkort får han lämna platsen. Den berusade cyklisten hittas, undersöks av Paramedics. När de kontrollerat att han är oskadd arresteras han för ”cykelfylla” och Bentons kolleger kör honom till häktet.

22.06 Får larm om att en efterlyst man, James Heath Dickerson, finns inne på strippklubben ”Lookers”. Dickerson anses vara mycket farlig och är troligen beväpnad. Lucas Benton inväntar förstärkning av två kolleger innan han går in på klubben. Dickerson har redan hunnit lämna lokalen och ärendet lämnas utan åtgärd.

22.15 Patrullerar ett bostadsområde där ovanligt mycket knarkhandel sker.

22.46 Stoppar en vit Toyota utan registreringsskylt. Ägaren bor i ett dåligt område och det visar sig att skylten blivit stulen. Ingen åtgärd.

23.01 Stoppar en bil som är oförsäkrad och skriver ut böter.

23.25 Matrast på öde vägstump nära favoritkorsningen.

00.05 Stoppar bil som brutit mot stopplikten. Föraren, en trött kvinna som jobbar i en livsmedelsbutik och nyss har slutat för dagen, klarar sig med en tillsägelse.

00.12 Larm om skottlossning i ett hyreshus fullt av knarklangare och socialt utslagna människor. När vi kommer fram syns inga människor och allt är tyst.

00.15 Parkerar med släckta lyktor i gräset vid en hårt trafikerad väg och övervakar trafiken.

00.30 Kort kisspaus med kollegan Max i ett tomt industriområde.

00.42 Patrullerar ytterligare ett ”dåligt” bostadsområde

00.56 Rullar in i en öde park och hittar en bil med tre gängmedlemmar. Kollar deras körkort och söker igenom bilen efter knark och vapen, utan resultat. Vid kontroll visar det sig att en av killarna har ett långt straffregister, men inte är efterlyst för tillfället.

01.08 Får larm om att en efterlyst flicka nu ska finnas hemma i sin lägenhet. Kör till adressen, inväntar back-up av Max Schultze och ringer sedan på. Ingen öppnar.

01.29 Tillbaka i favoritkorsningen, parkerar med släckta lyktor. Trafikövervakning.

01.53 Patrullerar i ett bostadsområde med hårt belastade kriminella. Några av de som hänger vid huset spottar när de ser polisbilen glida förbi, andra promenerar raskt iväg med händerna djupt i fickorna.

02.26 Stoppar en Chevroletpickup som kört väl fort och vårdslöst genom gatorna. Föraren klarar sig med en tillsägelse.

02.34 Larm om skottlossning i hyreshus. Allt tyst och lugnt när vi kommer fram.

02.52 Kort stopp på stationen. En av Bentons kolleger har beslagtagit en påse crack som han väger innan den låses in i bevisskåpet.

03.10 Stoppar tre gängmedlemmar i en Chevroletjeep för rutinkontroll av körkort och försäkringspapper.

03.25 Larm om bråk i ett hus i ett mycket exklusivt bostadsområde 15 minuters körning från Bentons distrikt. När vi kommer fram visar det sig att ett 40-tal ungdomar har en blöt fest. De uppmanas att lugna sig och skruva ner musiken.

03.46 Kort kaffepaus tillsammans med Max Schulze på en 7-Eleven

04.20 Nytt larm om bråk/oljud i ett hyreshus. Tyst vid ankomsten. Ingen åtgärd.

04.35 Patrullerar ett bostadsområde med många kriminella.

04.50 Tillbaka i favoritkorsningen för trafikövervakning

05.12 Patrullerar en park på jakt efter knarklangare och prostituerade

05.35 Parkerar utanför polisstationen på Widman Way. Benton flyttar sina tillhörigheter till sin privata pick-up.

05.41 Tankar polisbilen och parkerar den

05.54 Anropar radiocentralen och meddelar att ”Delta 11” går av sitt tolv timmar långa skift.

06.00 Lucas Benton säger hej till kollegerna och beger sig hem för att sova.

THE ROOKIE:

Namn: Lucas Benton

Ålder: 22

Född och uppvuxen i: Pennsylvania

Familj: Mor, far och syskon

Bor: Fort Myers, Florida

Intressen: Basket, baseball

Polis sedan: 11 månader

Utbildning: High School, College och sex månader på Polisakademien i Sarasota, Florida

Arbetstid: 80 timmar per 14 dagar

Lön och förmåner: 287 000 kronor per år (maximalt 437 600 kronor efter tio års tjänst), fri sjukvård, fri tandvård, två veckors betald semester, fem betalda sjukdagar per år samt möjlighet att jobba extra som säkerhetsvakt på sjukhus för 245 kronor i timmen

Polisbil: Ford LTD, polisversion med bland annat ”inhägnat” baksäte.

Vapen: Pistol Heckler & Koch, kaliber 40. Shotgun: Remington 870

Utrustning: Mobil dator Panasonic Toughbook. Kommunikationsradio, mobiltelefon, GPS, batong, ficklampa, pepparspray

 

Landet jag inte känner igen, del 91: Ta tillbaka Sverige!

Take America back

Jag ser alltfler såna här dekaler på bilar i Florida och jag funderar över varför nästan ingen sannolikt skulle våga ha motsvarande märke på bilen i Sverige.

Av rädsla för att bli missuppfattad. Av rädsla för att bli kallad rasist, vilket många tycker är det värsta som kan hända en i Sverige. Vilket i sin tur tyder på att de antingen är osedvanligt korkade eller inte törs tänka ett steg längre.

Ty vi har mycket, mycket värre problem än vad vi kallar varandra.

Till skillnad från republikanerna i USA pratar jag nu specifikt varken om svarta, mexikaner, kubaner eller puertoricaner. Inte heller om tyskar, syrianer, finnar, afghaner, turkar, amerikaner, italienare, irakier, norrmän eller någon annan nationalitet.

Jag pratar om att ta tillbaka Sverige från de kriminella,  helt oavsett deras etnicitet eller bostadsort. Oavsett om de är ursvenskar eller nysvenskar. Oavsett om de är 13 år, 33 eller 53. Oavsett om de är män eller kvinnor och oavsett vilka skäl de hänvisar till när de förklarar sitt handlande.

Jag pratar om att rensa upp, i första hand i de av svensk polis officiellt erkända 55 no go-områden där människor plundrar, bränner bilar, kastar sten på brandmän och urinerar på ambulanspersonal.

Jag pratar om att ta tillbaka makten i de områden där några tycker att det är kul att kasta sten i huvudet på polisen och att förstöra polisbilar som kostar sjukt mycket skattepengar.

Jag pratar om att rätt ska vinna över fel och att det goda ska segra över det onda – oavsett vilka åtgärder som krävs.

Med den utveckling vi har nu kommer de kriminella att utöka sina revir bland annat för att trygga och utveckla den knarklangning och försäljning som på sikt dödar våra barn och barnbarn. De kommer att skapa alltfler no go-områden där människor i fara och nöd inte kommer att få hjälp av räddningstjänstens personal för att denna – med fara för sina egna liv – inte kan komma fram i tid för att rädda andras liv. Det är fullkomligt oacceptabelt att svårt sjuka eller människor i fara ska riskera att dö för att en grupp människor bestämt sig för att leka lill-maffia.

Lika sjukt är det, vilket nyligen inträffade i Gottsunda utanför Uppsala, att polisen skickar fram ”dialogpoliser” för att ”förhandla” med de kriminella istället för att med all kraft ta tillbaka området. De förhandlingar som genomfördes slutade med att polisen fick höra att de inte var välkomna i området – då eller någonsin.

Vilken nyhet. Om jag drev ett litet trevligt knarkdistributionsföretag, sysslade med stölder, rån, häleri och/eller utpressning så skulle inte heller jag vilja ha polisen i närheten.

Jag tänker på människorna i Gottsunda, där en man dog i en lägenhetsbrand och jag undrar om hans liv hade gått att rädda om brandkåren hade kunnat komma fram i tid utan att det kastades sten på dem.

Efter att i dag ha sett en tv-dokumentär om polisens arbete och utsatthet tänker jag också på alla lugna, vänliga, trevliga och skötsamma människor som bor i områden som Tensta, Rinkeby, Rosengård, Biskopsgården och allt vad de nu heter, från norr till söder. Skötsamma, hårt arbetande människor som vill vara ifred och ha lugn och ro de timmar de är lediga. Men som nu lever i ständig skräck för att några smågangsters vill sälja knark och spela balla oavsett om det kostar människoliv, skattekronor eller både och.

Det är dags att sätta ner foten innan det är alltför sent.

Nu kan tyvärr varken du eller jag göra detta.

De enda som kan göra det är de politiker som blivit valda att styra landet och där ser det inte så bra ut.

Om jag hette Morgan Johansson och var Justitieminister så skulle jag vid lämpligt tillfälle knacka Löfven på axeln och viska ”Jag har en idé …”

Om jag var Löfven så skulle jag för länge sedan ha sagt till Morgan: ”Jag har en uppgift till dig. Låt oss ta en fika.”

Men det har inte skett. Och det tycks inte ske.

Löfven har pratat vagt om att det ska sättas in resurser här och där. Den hittills oduglige rikspolischefen Eliasson som snyftar över mördare i tv och tillverkar armband mot tafsande är omåttligt stolt över att polisen bygger en ny station (hur länge den nu får finnas innan den bränns ner) i en av huvudstadens förorter.

Det räcker inte.

De kriminella är betydligt snabbare, mer kreativa och framförallt aggressiva än Johansson, Löfven och Eliasson tillsammans.

Och Eliasson törs inte ens backa upp de stackars poliser som dag och natt ska ta skiten på gator och torg utan lämnar dem så förvirrade och nedstämda att alltför många av dem slutar i förtid.

Jag har en dröm. Den handlar om en stark och motiverad politisk ledning med en slagkraftig polischef som tar tillbaka Sverige från de smågangsters som säljer knark och samtidigt gapar om att de ska ha ”respekt”.

Innan det är försent.

Se dokumentären om polisens arbetsförhållanden här:

https://www.youtube.com/watch?v=42QaiPTjgsA&feature=youtu.be

 

 

Landet jag inte känner igen, del 90: Läget i landet är lugnt. Not.

En vanlig måndagseftermiddag i Sverige, juli 2016: En man i Stockholmsförorten Kista skjuts i huvudet och när polisen kommer förklaras mannen död. Chockade vittnen berättar att de hört smällar och att en silverfärgad bil försvunnit i hög fart. Det är inte så länge sedan människor blev nerskjutna i Kista förra gången. En serie tillfälligheter eller – en uppgörelse? Får vi någonsin veta?

I förorten Rotebro där jag bor slår ungdomar ner andra ungdomar i centrum och misshandlar dem. I lilla Ronneby i Blekinge där jag växte upp drar ett gäng runt, slår ner människor och misshandlar dem. I Trelleborg hindrar stenkastare brandkåren att köra in i ett område där det brinner, och en man dör.

Officiella källor slår ifrån sig, påstår att mord och brottslighet minskar. Rikspolischefen beställer leksaksarmband som delas ut till kvinnor och därmed hoppas han att det alltmer utbredda tafsandet, våldtäkterna och gruppvåldtäkterna är över. Personal från räddningstjänsten får stenar i huvudet och man urinerar på ambulanspersonal. Räddningstjänsten törs (fullt förståeligt) inte åka in i områden om polisen inte har säkrat dem. ”Polisphising” (att ringa in falsklarm och kasta sten mot poliserna när de kommer) är högsta mode. Människor tillåts nu att fullt maskerade vittna i våra domstolar, rädslan för att bli beskylld för att vara rasist medför nu i praktiken att vi inte längre vet om vittnet verkligen är vittnet eller någon annan.

Polisen beläggs med munkavle genom censurkoden 291. Tack och lov får den motsatt effekt eftersom våra duktiga, underbemannade och underbetalda poliser har fått nog och är mer benägna än någonsin att tipsa pressen när något händer (fortsätt med det och kom ihåg att ni har lagligt meddelandeskydd!).

Statsministern och hans minoritetsregering – sannolikt den mest ryggradslösa genom tiderna – tittar mot himlen, småvisslar och låtsas som om det regnar medan de stolt sträcker på sig över en köpt plats i FN:s säkerhetsråd. En man som inte kan ordna upp säkerheten i sitt eget pytteland ska nu sitta bland de stora och brösta sig.

En skrämmande lam opposition låter inte heller höra från sig. Några svenska artister som har råd att bo långt ifrån problemområdena gör lagom trevliga, politiskt korrekta uttalanden om hur säkert och bra och trevligt allt är medan alltfler blir nerskjutna på gator och torg. Brottsförebyggande Rådet hindras plötsligt från att i detalj redovisa vem det är som står för olika brott, något som sannolikt hade hjälpt brottsbekämparna att bättre förstå situationen och lista ut vad man på sikt måste göra för att läget ska bli bättre.

Censur och tystnad är ingen lösning. Att låta poliser, sjuksköterskor och brandpersonal säga upp sig för att de inte orkar längre och inte vill riskera sina liv, är ingen lösning.

De som kritiserar mina blogg– och facebookinlägg (oftast under anonymitetens bruna filt) hävdar naturligtvis att jag gnäller, att jag är nazist och fascist och sverigedemokrat och allt möjligt. Det är man ju per automatik om man öppnar käften numera.

Det där rinner av mig direkt eftersom jag, till skillnad från kritikerna, vet var jag står.

Det är i och för sig djupt smickrande att de missbedömer min maktposition genom att kräva att jag ska komma med konkreta lösningar på alla problem. Samtidigt tragiskt, eftersom jag inte kan göra mer än att peka och debattera – en nödvändighet i en levande demokrati.

Förvånansvärt nog har amerikanska media, som tidigare inte brytt sig speciellt mycket om det lilla landet i norr, under det senaste året rapporterat så mycket om Sverige att mina vänner tycks känna till rätt mycket av det som händer.

Nästan samtliga kommer, oavsett om de är republikaner eller demokrater, med samma fråga:

”Ska ni låta ert fina land gå under? Varför tar ni inte tillbaka gator och torg från de kriminella? Om polisen inte räcker till får ni väl sätta in militären.”

Jag är på väg att svara att militären mestadels är upptagna med ”fredsbevarande” uppgifter i Långtbortistan, men jag biter mig i läppen, för amerikanerna skulle aldrig förstå.

Och jag förstår inte heller.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23193319.ab

 

 

 

Vardag i sydstaten, del 2: Konsten att inte bli bränd

Man lär sig något nytt varje dag, säger de kloka. Och i dag har jag lärt mig flera saker:

*Hur det kommer sig att till och med de hårdaste gubbarna i motorcykelklubben kör i långbyxor, jacka och handskar fast det är 50 grader varmt i solen.

*Varför man alltid ska ha minst en gallon vatten med sig i motorcykelns bagageutrymme.

*Att en ”liten omväg” kan vara sisådär 40 mil och ta sex timmar att köra på kurviga vägar.

Jag är medlem i Yellow Jackets, en underavdelning till GWRRA, Gold Wing Road Riders Association, en av världens största motorcykelklubbar med 80 000 medlemmar i 46 länder. En klubb med det lilla enkla kravet att du måste äga en Honda Goldwing, världens största och sannolikt vackraste motorcykel (nu får jag på tafsen av Harleygänget men det kan jag ta). Den här avdelningen, en av Florida största och mest aktiva, har en hel del hyss för sig. Bland annat tidig frukost på tisdagar, med efterföljande utflykt.

07.45 är det samling utanför en kyrka på väg US 41 i Ft. Myers, Florida. Strax därefter är det uppsittning.

Klubbavdelningen FL-G2 har 280 medlemmar. På vintern dyker 20-30 upp för en utflykt, på sommaren när många reser norrut till svalare klimat brukar det komma fem. I dag är vi elva varav fyra trikes, vilket är ovanligt.

DSCN1180 DSCN1183 - kopia  DSCN1187DSCN1171DSCN1175DSCN1193DSCN1195DSCN1197

Färden går till The Speckled Egg, en liten lunchrestaurang på McGregor Boulevard. Jag beställer svart, hett kaffe, ägg, bacon och hash browns som sig bör.

DSCN1200 DSCN1201

Runt bordet går snacket om det mesta utom motorcyklar. Bredvid mig sitter Urs, en schweizare som har bestämt sig för att pensionera sig i Florida. Urs lämnade sitt hemland 1998 och har sedan dess bott i bland annat Rumänien, Bulgarien, Ungern, Afghanistan och Nordkorea! I över 50 år har han varit i ostbranschen och för några år sedan vann han silver i ost-VM med en egenhändigt skapat ostdip som gick hem hos amerikanerna. Urs, legitimerad ostmästare, äter ost till frukost lunch och middag. Han beklagar sig över att amerikanerna inte förstår sig på mycket annat än cheddar men viskar i förtroende att han hittat ett ställe där han kan köpa stora bitar Emmenthaler till bra pris.

DSCN1207

Urs har jobbat med ost i över femtio år.

När Urs berättar att han är gift med en kvinna från Grenada säger Art på andra sidan bordet:

”Är det någon av er grabbar som kommer ihåg varför vi invaderade Grenada?”

Alla skakar på huvudet.

”Nå, i alla fall”, muttrar Art, ”I´m sure that we kicked some ass down there.”

När Art frågar vilka svenskar skämtar om svarar jag norrmän. Han kontrar:

”Vi skämtar om italienare. Fast det tordes jag inte med min förra fru. Hon var italienska och fick raka sig mer och oftare än jag, hähä.”

Vi pratar om arga fruar och vilket straffet kan bli om man retar upp dem. Art säger:

”Jag är förutseende. Jag har stoppat lösa skott i min frus revolver.”

Uppsittning igen. Utflyktsledaren Don säger:

”Vi tar en liten omväg längs fyrtioettan på hemvägen.”

Kul, tänker jag och sitter upp.

DSCN1203

Nu ska vi ta ”en liten omväg” på hemvägen.

Jag är lite förvånad över att veteranerna i klubben kör i långbyxor, jacka, heltäckande hjälm och handskar trots att det är trettiofem grader i skuggan, säkert femtio i solen och sinnessjukt hög luftfuktighet. Själv njuter jag i jeansshorts och t-shirt bakom styret.

Några timmar senare är jag inte förvånad längre utan ber böner. Vi har kört tjugofem mil i formation i stekande sol på slingriga vägar. Mina armar och ben är redan stekta och gommen skriker efter vatten medan Hondans bensinmätare visar att hojen nu går på ångor.

Som om Don hört bön svänger han in på en mack. Samtidigt som jag tankar dricker jag närmare tre liter vatten och längtar efter mer.

”Hur långt har vi hem?” frågar jag Don.

Inte mer än sexton mil eller så”, flinar han.

Solen fortsätter steka mig och det lilla vatten jag har kvar tar slut. Även i farter en bra bit över hundra, känns det som att stå framför en varm hårtork. Jag stönar av tacksamhet när det kommer några få regndroppar och vi kör genom skuggiga områden.

Väl hemma dricker jag några liter till, faller utmattad ner i en soffa och smörjer in mina rödbrända armar och ben med något som min fru rekommenderar.

Ibland gör kunskap ont.

Men kul var det ändå.

Vardag i sydstaten, del 1: Sopor och stekar

Vaknar i sydvästra Florida och tittar på nyheterna. Tragedi i Texas, en man har skjutit elva poliser varav fem har dött. Förmodligen en reaktion på den senaste tidens händelser då polisen har skjutit ihjäl två svarta män under tvivelaktiga former. Risk för nya raskravaller. Inte bra för någon.

Den första sopbilen kommer, den som ska ta med sig innehållet i återvinningstunnan. Vi har lydigt sorterat vilket innebär att vi i nämnda tunna kastat papper, glassplitter, batterier, glödlampor, giftiga färgrester, wellpapp, glasfiber, aluminium, tejp, klister, vinflaskor, konservburkar, plastpåsar, elektronikprylar, tyger, skor, plåt, sprayburkar, trä, gips, keramik och frigolit i en salig blandning. Resten (matrester) i den andra. Det sägs att någon sorterar allt det där någonstans.

Fan tro´t.

sopor

Timmarna går, lunchen passerar och den dagliga åskstormen kommer. Regndropparna är större än äpplen (allting är större i Amerika!) och blixten slår ner så att det börjar brinna här och var. Kaos i trafiken, sirener och blåljus överallt, förseningar och översvämningar. Två timmar passerar, solen kommer tillbaka och allt är glömt och förlåtet.

På tv är det Judge Judy klockan fem. Varje dag. Tidningarna berättar att den arga damen som dömer i småmål och skäller ut folk i sin domstol hittills har tjänat 150 miljoner dollar på sitt tv-program. Only in America.

Judy

Judge Judy – rik rysartant som skäller ut folk och dömer enväldigt.

Vår granne, Miss P kommer över och vill att vi ska åka med till en pensionärsklubb för att njuta av all-you-can-eat-fish. Så vi åker till The Elks. Miss P, 85 år gammal och med sin laddade 22:a liggande i dörrens sidofack (hon har fått licensen genom att betala sin lätt alkoholiserade bror vapeninstruktören 20 dollar) kör som en påtänd, uzbekistansk biltjuv i sin elva år gamla, chipstrimmade Toyota Camry. På instrumentbrädan dansar en hula-huladansös som Miss P köpt på Dollar Store. Normal trafik är plötsligt värre än den i Grand Theft Auto V. Nära Döden-upplevelserna avlöser varandra och jag är glad över att jag tog en stor drink innan vi åkte.

The Elks visar sig vara stängd och vi åker vidare till klubben VFW, Veterans of Foreign War. Sist jag var där dansade levande Koreaveteraner (!) med sina tjusigt klädda fruar som om varje dag var den sista (en rimlig förmodan eftersom medelåldern var 125 år eller så).

VFW är också stängd, kanske för att sommarmånaderna är ovanligt folktomma här. Få av de äldre klarar hettan och flyr till sina ursprungliga hem i New York, Illinois eller Maine.

Vi åker vidare till The Moose, som tack och lov har både öppen bar och matservering. I väntan på att servitrisen ska ta upp vår beställning serverar en till synes snart döende bartender mig en fantastisk Dry Martini. Han lägger några isbitar på botten av ett stort dricksglas, fyller det med gin och lägger högst upp tre muterade oliver, var och en aningen större än Dolly Partons bröst. För drinken, en stor karaff vitt vin och lite annat smått och gott vill han ha elva dollar. Värt, som dottern skulle ha kallat det.

20160708_195248

Kolla Dry Martiniglaset i förgrunden (nu tomt). Värt, som dottern skulle ha sagt.

Min ärade fru och jag äter New York Strip Steak med tillbehör, Miss P får en korg med friterade räkor som tydligen inte är världens bästa.

20160708_195257

Min vackra fru och Miss P njuter av underhållningen.

Seniorklubben är – på grund av sommarsäsongen – bara halvfull. På scenen kämpar en förtvivlad ung kvinna för att leva upp till sina drömmar och här är min förmodan:

Hon heter Lucy, är 32 år och jobbar till vardags som hundtrimmare i Ft. Myers. Lucy har alltid närt en dröm om att bli världsartist och har tre gånger kvalat in till America´s got talent utan att lyckas. Till sist har hon resignerat och tillsammans med sin man Bruce nöjt sig med att få sjunga till färdiginspelad musik på klubbar och pubar.

20160708_195424

Här dansas det Square Dance så att det står härliga till.

Men – för en månad sedan kom Bruce hem och berättade att han ville ha skilsmässa eftersom han skulle flytta till Jamaica och öppna en bar med den yngre och betydligt hetare Sheila, som han vänstrat med i ett halvår. Sagt och gjort, Bruce packade och stack och där stod stackars Lucy, plötsligt utan sångpartner.

Lösningen – pappa! Lucys pappa Dave har alltid varit en klippa i hennes liv. Till vardags arbetar han som bilplåtslagare men lever efter tesen att man kan allt man vill. Alltså tog han nu, kvällen till ära, på sig ett par beige chinos, en aprikosfärgad pikétröja och greppade mikrofon nummer två medan maskinen på golvet hostade ur sig färdig musik.

20160708_195445

Lucy och pappa. Lägg märke till den handmålade bakgrunden.

Ett inte alltigenom lyckat beslut. När Dave sjunger som allra bäst (vilket är sällan) låter han som en berusad, ylande Hammarbyare när Djurgården just har gjort 5 – 1. Allt annat är sämre.

Men biffarna är goda (för att inte tala om min Dry Martini). När jag vid bordet bredvid vårt upptäcker en man med ett underbart vackert skägg förbannar jag mig för att jag glömt kameran hemma. De värdelösa bilderna ovan från The Moose, är tagna med den värdelösa kameran i min värdelösa mobil. Men nu kommer Miss P till räddning med sin hotta smartphone och till min lycka kan jag få posera tillsammans med skäggmannen. Skäggmannen, som är mycket trevlig och stolt över sitt skägg, berättar att det bara tog tre år att odla det vackra. Jag funderar genast på att börja samla strån.

Skägg 01

Håll med om att han är tjusig. Han till höger, alltså.

Miss P betalar notan, jag blundar medan hon kör hemåt och som vanligt betraktar hastighetsskyltarna – och i vissa fall rödljusen – endast som rekommendationer för amatörer. Jag hoppas att pistolen som ligger i dörrfickan är säkrad.

Nu en snabb drink för att lugna nerverna. Sedan sova. Tidig uppstigning i morgon – möte med en motorcykelklubb där medelåldern tycks vara 75 år eller så.

Great success, som Borat skulle ha sagt.

 

 

Den svåra konsten att hämta ett paket

Jag är säkert inte ensam om att ibland svära, ibland jubla, över vilka förändringar den svenska postens nedmonteringar har lett till. Ibland är det superlätt att hämta ut en försändelse i närmaste näröppet, ibland ska man leta sig fram till en tom pizzeria eller en kinesisk kemtvätt i en förort där det krävs solglasögon och automatvapen för att man ska våga köra dit. På plats måste man viska hemliga lösenord, stampa tre gånger i golvet och visa sin mammas tofflor för att få ut paketet, allt detta i lukten av mycket stark tobak medan det spelas skum musik ur knastrande högtalare och grupper av småväxta män kastar mörka, lömska blickar på en.

Nu, under Floridas palmer, tröstar jag mig med att det inte är mycket bättre här. Saken är den att jag har beställt en kamera från New York och att jag desperat behöver den i dag, fredag.

UPS 1

Från New York till Florida via Kentucky på nolltid!

Därför har jag betalat extra för att få den levererad före klockan 11 på förmiddagen. Men eftersom min hjärna är rutten hade jag naturligtvis glömt det, satt mig på motorcykeln och åkt till Denny´s Diner för att äta frukost.

philly-cheesesteak-omelette_thumb-m

Philly cheesesteak omelette (1170 kalorier, 1 gram transfett) , $ 11.70 med obegränsade mängder kaffe.

Meanwhile var UPS-mannen förstås vid huset med sin bruna skåpbil för att lämna det viktiga paketet.

UPS 2

UPS-mannen ringer bara en gång.

Så nu börjar trasslet. Jag ringer till kundtjänst för att höra om de kan köra ut en gång till med paketet eller om jag kan hämta det på UPS utlämningsställe som ligger bara några kvarter bort. Men så lätt går det förstås inte.

UPS-kvinnan: Kan jag få ert paketnummer, sir?

Jag: Z322GH9&&N432596822193BKM5ZZ32166799JKIUY67788NGET54329IKOM9800AADR5F6GY38611AC99OAW821QR654HM38.

UPS-kvinnan: Kan ni repetera det, sir?

Jag: Z322GH9&&N432596822193BKM5ZZ32166799JKIUY67788NGET54329IKOM9800AADR5F6GY38611AC99OAW821QR654HM38. Urk, ahhrghh… *host*

UPS-kvinnan: Sir, are you allright?

Jag: Ingen fara. Vrickade tungan bara.

UPS-kvinnan: Sir, någon kommer att ringa till er inom en timme och tala om att ni kan hämta paketet efter klockan ett i dag.

Jag: Fine fish! Kan jag hämta det på utlämningsstället närmast mig, då?

UPS-kvinnan: Paketet kommer att köras till vårt högkvarter.

Jag: Shit too! Det ligger nästan två mil bort!

UPS-kvinnan: Jag är ledsen, sir.

Jag: Inget mot vad jag är.

UPS-kvinnan: Och när ni hämtar paketet måste ni visa en legitimation som är utfärdad av den amerikanska regeringen.

Jag: Jag har ett svenskt körkort. Och ett medlemskort i en förening för kaninägare. Fast det har visst gått ut. Jag har ett lånekort från biblioteket i Säffle, that´s a Swedish town, och …

UPS-kvinnan: Jag är ledsen, sir.

Jag: Inget mot vad jag är. Finns det någon annan möjlighet?

UPS-kvinnan: Jag ser att paketet är adresserat till ett bolag. Om ni kan skaffa ett brev där bolaget intygar att ni får hämta ut paketet, och ni tar med ert pass, så tror jag att det går bra.

Jag: Ma´am, det är ett enmansbolag. Vill ni att jag ska intyga att jag får hämta ut paketet?

UPS-kvinnan: Det måste vara ett brev på bolagets brevpapper, där det intygas att ni får hämta ut paketet.

Jag: Låt mig dubbelkolla. Ni vill att jag ska skriva ett brev på mitt bolags brevpapper, där jag intygar att jag får hämta ut mitt paket?

UPS-kvinnan: Yes, sir, that will be fine.

Jag: Så det räcker alltså inte att jag tar med mitt pass, två svenska legitimationer och tre kreditkort med mitt namn på? Och lånekortet från Säffle?

UPS-kvinnan: Nej, sir, vi vill ha det där brevet. Finns det något annat jag kan hjälpa er med?

Jag: Vi har en vägg som skulle behöva målas …

UPS-kvinnan: Sir?

Jag: Ha en trevlig dag.

UPS-kvinnan: Ni också, sir.

Fortsättning följer. Spänningen är närmast olidlig. Om en timme grenslar jag motorhästen och beger mig mot 2901 Cargo Street.

Passande adress… 

Här får du en sommarpresent! ;o)

Sommar är blå himmel och vita moln och havsbris. Sommar är ledighet och skarp sol, mjukglass och skriket från måsar. Sommar är skrubbsår på barnknän, milda regn över doftande ängar, köer till campingens toa och fynd i Ullared. Sommar är vandring i öde fjälltrakter, stilla fiske vid en insjö, vattenrutschkanor, sill, nubbe och jordgubbar.

Sommaren, alltid för kort, är den glädje och njutning vi behöver för att orka med de andra nio månaderna som kommer med mörker, blåst, regn, snö och kyla.

Sommaren är också läsningens tid, kanske mer än någon annan. Eller lyssningens, eftersom alltfler föredrar att höra en bok uppläst av en bra skådespelare.

•LindoCo_Öhrlund_138x214_Katalog_28.1.16.indd

Min senaste bok – ”Där inga ögon ser” – uppläst av den fantastiskt duktige Stefan Sauk, har länge legat på topplistan över ljudböcker. Du som inte har lyssnat på den får nu en gratischans att möta den buttre kommissarien Ewert Oswald Truut och hans medarbetare Carolina Herrera och Måns Schmidt, när de försöker lösa ett tio år gammalt fall som är ouppklarat.

Du som redan har läst den eller lyssnat på den får en möjlighet att lyssna på något annat.

Tillsammans med Nextory bjuder jag dig på en härlig sommarpresent – 20 dagars gratis abonnemang på tjänsten som ger dig tillgång till tusentals titlar att läsa eller lyssna till! Allt du behöver göra är att följa instruktionerna nedan.

Jag blir förstås glad om du rekommenderar mina böcker till dina vänner. Stort tack, och ha en fantastisk sommar! :o)

Gör bara så här:

Klicka på länken http://www.nextory.se/kampanjkod

och ange sedan koden OHRLUNDSOMMAR

Författarfunderingar, del 5: Konsten att älska förlagen

Låt mig först för undvikande av alla missförstånd påpeka att jag har glädjen att vara utgiven på ett fantastiskt förlag med en härlig förläggare. Därmed inte sagt att vi är överens om allt, men på det stora hela kunde jag inte önska något bättre.

Jag har haft den tveksamma förmånen att tidigare valsa runt mellan olika förlag (elaka tungor hävdar att alla förlagen varit tvungna att lägga ner sedan jag kommit dit), vilket har gett mig många erfarenheter av förlag av olika storlek.

Och av olika förläggare.

Merparten av erfarenheterna har varit positiva men även inom förlagsbranschen finns det naturligtvis ett och annat ruttet lingon och visst har även jag drabbats av svek och brutna löften.

Och refuseringar. Den näst värsta kom två år (!) efter att jag hade gett ut boken på eget förlag. Den allra värsta var mycket kort och lydde:

”Men Dag, snälla. Nej!”

Inget mer. Det är väldigt många år sedan och i dag kan jag skratta åt det (eftersom förläggaren sannolikt hade rätt) men just då var det inte så kul.

För en tid sedan hörde förläggare X av sig till mig. X var lite bedrövad över hur vissa författare, främst opublicerade, går till attack mot förlag och förläggare, inte minst i min grupp Författare på Facebook.

Förlag och förläggare framställs inte sällan som stora stygga vargar – oförstående, otrevliga och giriga typer som varken kan svara ordentligt på mail eller förstå storheten i de insända manusen.

Det ligger något i det X skriver. Nyligen var det en författare som klagade över att hennes refusering hade mailats en lördagskväll och ansåg att det var oprofessionellt av avsändaren. Många andra brukar klaga över bristen på personliga svar och långa motiveringar till refuserna. En del tycker att det tar på tok för lång tid innan förlagen svarar, även om dessa på sina hemsidor anger att trycket är hårt och att svaren kan dröja.

Jag kan förstå känslan (men inte alltid logiken) hos majoriteten av de som klagar. Man har slitit i ett år, eller två, eller tio med den fantastiska historia som en gång dök upp i hjärnan och vägrade försvinna (eller med en fackbok om det där ämnet man kan absolut allt om). Man har strukit, skrivit om, redigerat, förtvivlat, fått hoppet tillbaka, skrivit om igen och efter tandagnisslan fått fram ett resultat man är nöjd och stolt över.

Och så förstår inte idioterna i andra änden vilket storverk man har erbjudit dem!

I den andra änden ser det ut så här:

De svenska förlagen får in i runda slängar tio tusen debutantmanus per år, förutom de manus som kommer från etablerade författare.

Tio tusen.

Bland dessa tio tusen kan nästa års storsäljare finnas. Alltså måste varenda manus gås igenom. I de flesta fall räcker det med att redaktören eller förläggaren läser de första sidorna för att inse att manuset ska refuseras. Men resten – fortfarande tusentals manus – måste läsas. Medelstora och större förlag anlitar ofta frilansande lektörer eller redaktörer som läser och kommer med ett omdöme på en eller några A4-sidor, rekommenderar utgivning (oftast efter omarbetning) eller refusering. Detta omdöme ligger till grund för det svar du får från redaktören eller förläggaren.

Arbetet med manusgenomgången är tidsödande och kostar stora pengar. Det säger sig självt att varenda en av alla tusentals författare inte kan få ett mycket långt och personligt mail eller brev där det i detalj förklaras varför historien har så många brister att boken inte kan ges ut.

Det är viktigt att komma ihåg att förlagen är affärsdrivande verksamheter och inte välgörenhetsorganisationer. Fyra av fem utgivna böcker floppar och den redaktör eller förläggare som stensäkert yttrar sig om varje manus potential fablar. Om förläggarna hade haft den fingertoppskänslan så hade inga böcker floppat och alla förläggarna hade blivit mångmiljonärer.

Sidospår: Vad är det som gör att en bok blir en succé? Om det fanns ett enkelt svar så hade vi alla sålt miljontals exemplar. Det handlar, som i så många andra fall, om en kombination av många faktorer: En unik och välskriven historia kommer ut, får bra marknadsföring, får bra recensioner och blir en snackis på arbetsplatserna, allt detta i en tid då det inte kommer ut en flod av lika bra böcker.

Tillbaka till huvudspåret: På de ekonomiskt pressade förlagen tuggar förläggare och redaktörer på naglarna i hopp om att hitta den eller de få böcker som ska rädda hela förlagets ekonomi för det kommande året och bära förlusterna för alla böcker som floppar.

Att ge ut en bok kostar mycket pengar och det finns ingen som helst garanti för att de pengarna kommer hem till förlaget igen. Förlagen vistas i en verklighet där bokhandelskedjorna kräver stora rabatter, marknadsföringsbidrag och full returrätt! Vi pratar om risker, ibland så stora att en tillräckligt stor retur från bokhandeln kan äventyra ett litet förlags ekonomi och i värsta fall leda till en konkurs.

Om detta är de flesta aspirerande författare inte medvetna.

En förläggare berättade för mig att han åtminstone varannan vecka får ett telefonsamtal som låter ungefär så här:

”Ja tjena, det är så att jag har skrivit en deckare, en riktig bestseller, asså. Men du ska inte tro att jag berättar vad den handlar om så att du kan blåsa mig, så jävla dum e jag inte. Men en sak vill jag bara veta – OM jag låter dig ge ut den, hur mycket stålar får jag då?”

Ridå.

Vad jag vill ha sagt med det här är att bokbranschen är som alla andra branscher såtillvida att du som vill vara i den måste försöka förstå den. Det räcker inte med att skriva ihop tvåhundra eller trehundra sidor, du måste också se det hela ur ett affärsmässigt perspektiv, hur jobbigt det än kan vara.

Refuseringar, ömma tår och sårad stolthet hör till jobbet. Som ung journalist blev jag vid 14 års ålder struken och ibland refuserad. Gamla rävar i form av tidningsredaktörer var mina bästa lärare och jag glömmer aldrig dagen när jag med näsan i vädret förklarade att jag skulle göra journalistiska storverk. Den gamle redaktören log vänligt och svarade på brett dalmål:

”Ett gott råd, grabben. Kom ihåg att alla historier redan är skrivna. Det här är som musik, det handlar om att skapa variation på ett tema. Lyckas du med det så finns det inga gränser.”

Han hade rätt, lärde jag mig. Och jag har förstått att detsamma gäller författandet. Det unika ligger sällan i att berätta en ny historia, utan oftare om att skapa variation på ett tema och göra det bättre än någon annan har gjort det tidigare.

Till sist, ett ljus i mörkret: I dag finns det, för dig som ständigt blir refuserad men är envis och övertygad om att du har skrivit världens bästa bok, en möjlighet som inte fanns när jag var ung:

Att ge ut den själv.

Kanske värt att prova om du fortfarande anser att alla förläggare är dumma, oförstående, giriga, stora och stygga vargar.

Lycka till!

 

Landet jag inte känner igen, del 89: Ge de svenska slynorna vad de tål!

Facit efter några dagar i sommarsverige:

Musikfestival i Bråvalla utanför Norrköping: Fem våldtäkter och tio fall av sexuella ofredanden. Några av våldtäkterna skedde mitt i publikhavet. I tre av fallen kände offren och våldtäktsmännen varandra, något som förhoppningsvis kan underlätta förundersökningen.

Karlstadsfestivalen ”Putte i parken”: 26 fall av sexuella ofredanden. Yngsta offret är en 12-årig (!) flicka. Tidningen GT skriver:

”Två tonåringar greps i samband med fredagens antastanden. De släpptes men misstankarna består.

– De två misstänkta tillhör gruppen ensamkommande flyktingbarn. De släpptes på grund av sin låga ålder och skickades tillbaka till sitt boende. De är under 18 år gamla, har Per-Arne Eriksson vid Värmlandspolisen tidigare sagt.”

Läs den här meningen igen:

De släpptes på grund av sin låga ålder och skickades tillbaka till sitt boende.

Detta accepteras indirekt av vårt samhälle och av våra ”feministiska” politiker. Pojkarna – ”barnen” – är uppenbarligen gamla nog för att skrämma, antasta och kränka flickor. Men inte gamla nog att ta ansvar för sina handlingar. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – det är hög tid att se över lagstiftningen och skriva Brottsbalken 2.0, inte minst när det gäller sexualbrotten.

Att ”barn” begår sexualbrott i den omfattning vi sett under de senaste åren är nytt för Sverige. Och ett land måste anpassa sitt regelverk efter hur människorna i det agerar. Vi har inte kämpat för ett mer jämlikt samhälle i hundra år för att se den kampen raseras, för att kasta oss tillbaka till en medeltida kvinnosyn av rädsla för att trampa någon på tårna.

”Feministen” Åsa Romson gjorde inte ett smack åt det här. ”Feministen” Löfven har varit fullt upptagen med att köpa sig en plats i FN:s säkerhetsråd så att han kan brösta sig där, istället för att ta itu med det akuta elände som råder i hans eget land och som tenderar att bli värre för varje dag samhället inte markerar mot den här typen av svineri.

Två musikfestivaler på några dagar. Festivaler som ungdomar vill gå till för att ha kul och njuta av musiken. Festivaler som flickor ska ha rätt att gå till utan att vara rädda, utan att utsättas för tafsanden, utan att bli våldtagna.

Facit är alltså minst fem våldtäkter och 36 (!) fall av sexuella ofredanden på några dygn. Kvällstidningarna rapporterar och så blir det tyst igen.

Var är Stefan Löfven? Var är Jonas Sjöstedt? Var är Anna Kinberg Batra? Var är Gudrun Schyman?

Kallade ni er inte feminister?

Varför står inte ni – och de andra partiledarna – upp för kvinnofrid och jämlikhet på riktigt? Varför fördömer ni inte de här handlingarna? Varför ger ni inte Justitiedepartementet i uppdrag att snabbutreda och se över lagarna så att de kränkande svinen – tafsarna och våldtäktsmännen – kan lagföras omedelbart?

Tänker ni titta på medan sexuella ofredanden och våldtäkter blir en tillåten folksport och där förövare kan gå fria för att de hävdar att de är barn?

Svar önskas snarast.

GP om Bråvallafestivalen:

https://www.gp.se/n%C3%B6je/femte-v%C3%A5ldt%C3%A4kt-anm%C3%A4ld-p%C3%A5-br%C3%A5vallafestivalen-1.3451826

GT om festivalen i Karlstad:

http://www.expressen.se/gt/23-anmalningar-om-ofredande-pa-festivalen/

Författarfunderingar, del 4: Konsten att sitta

I min grupp ”Författare på Facebook” kommer vitt skilda frågor om skrivandet upp. Vilket typsnitt ska man använda? Får man skriva illa om sin farmor medan hon lever? Går det att komma undan med ett simpelt knivmord? Är Scrivener ett pålitligt hjälpmedel? Hur ska man skriva det första mailet till ett förlag? Och: Var sitter ni när ni skriver?

Den sista frågan är långt ifrån ointressant, speciellt om man kompletterar den med frågan om hur författaren i fråga vill ha det under skrivandet. Musik eller inte? Rörig kaféomgivning eller ensamhet i tystnad? Kaffe, vin eller vatten? Skärgård eller storstad? Press eller lugn? Skriva ensam eller tillsammans med andra?

Gruppen har i dag 4 896 medlemmar och jag tror att man skulle kunna få nästan lika många olika svar på frågorna som ställs. Ty det charmiga är ju det individuella i våra sätt att leva, inte minst när det kommer till skrivandet.

Själv är jag avundsjuk på dem som kan åstadkomma manus i bullriga miljöer, på kaféer där folk gapar och sörplar och pratar och har sig. Jag har aldrig förstått mig på dem som reser iväg på ”skrivarretreat” och sitter i samma rum som tio eller tjugo andra och pratar om sina historier samtidigt som de skriver dem. Jag är avundsjuk på min författarkollega, hon den kända som kan byta fokus på en sekund, slå upp laptopen på ett flygplan och skriva som besatt i fyrtiofem minuter innan det är dags för landning och hon åter ska koncentrera sig på sitt krävande vardagsjobb.

Det där funkar inte för mig. Jag behöver total tystnad och helst ensamhet.

Jag kan visserligen skriva på andra ställen än hemma i Stockholm. På hotell eller i en lånad lägenhet eller hus om jag får en vettig stol och ett bra bord. Sittandet är, inte minst eftersom jag har en trasig kropp, oerhört viktigt eftersom det handlar om timme efter timme efter timme. Hemma och i min skrivarlya har jag den absolut bästa stol som går att köpa – den som används i polisens och SOS larmcentraler, ortopedisk åt alla håll och kanter. Jag kopplar min laptop till ett externt tangentbord och en stor, extern skärm så att jag slipper kisa.

De fysiska verktygen är med andra ord viktiga för mig och visst låter det romantiskt med alla som kryper upp i en soffa med en laptop och en kopp te, men det skulle inte funka i fem minuter för mig.

Tystnaden är lika viktig. Förstå mig rätt, jag älskar musik och lyssnar ofta, men min magra hjärna behöver koncentrera sig helt på en enda sak när jag skriver och varje ljud blir en störning. Ovanför min skrivarlya bor en pensionerad man vars hobby är att spela tunga, klassiska stycken dagarna igenom. De gånger bastonerna fortplantar sig ner genom hans golv och mitt tak har han levt ytterst farligt utan att veta om det, och tack gode gud för hörselskydd.

Det finns massor mer att säga om skrivandets process och jag återkommer i frågan. Men innan jag glömmer det måste jag förstås nämna något annat jag inte kan leva utan när jag skriver.

Kaffe. Litervis.

Vi hörs! :o)