SNUTJÄVLAR!

…skriker slynglar, självutnämnda smågangsters (vars tuffaste bedrift är att sätta eld på en elva år gammal Toyota och förstöra vardagen för en ensam morsa med två barn) när en polisbil rullar fram för att eskortera en ambulans som ska hämta en gammal tant med hjärtinfarkt

Att vara ambulanspersonal är numera nämligen betydligt mer äventyrligt – i negativ bemärkelse – än vad dessa patosfyllda, härliga människor hade tänkt sig när de vigde sitt liv åt att rädda andras.

”Pissråtta! Snutfitta! Hora! Jag ska knulla din morsa i arslet!”. Kretinernas synnerligen fåordiga poesi (Nobelpris och Augustpris lär till deras förvåning utebli) skallar mellan väggarna medan en ung, förvirrad polisassistent och en lika förvirrad ambulanssjuksköterska undrar när det blev fel att hjälpa.

Jag läser om hur två ambulanssjuksköterskor som kånkar ut en människa med infarkt plötsligt känner att det blir blött på huvudet. På en mur två meter upp står en man och urinerar på dem. En härlig motivation att gå till jobbet nästa dag, eller rädda någon annans pappa eller farmor. Brandmännen har det inte bättre och dessvärre får de inte ens i självförsvar använda de där fina slangarna och sprutorna som med kallt vatten skulle ha satt p för en jävla massa dumheter omedelbart.

Att någon fortfarande vill och orkar vara polis i Sverige är svårbegripligt. De som jobbar för att våra gator och torg ska vara trygga får under ett arbetspass höra så mycket skit att vilken HR-medarbetare på vilket företag som helst skulle svimma. Ingen på en vanlig arbetsplats skulle acceptera att kallas hora, nazistsvin, fascist och för säkerhets skull bli hotad och få stenar kastade mot sig. Det skulle bli samtal och fackföreningsmöten och rättegångar och skadestånd.

För våra hjältesnutar som kommer hem efter åtta svettiga timmar blir det varken eller. Inte en uppmuntrande dusör i det tunna lönekuvertet. Inte en klapp på axeln från de högre cheferna, som nu alla darrar under Löfven-Eliassons sorgliga demontering av polisen.

I min närmaste vänkrets finns gott om poliser. Bra folk. Några har just med en lättnadens suck gått i pension. Andra har beslutat att gå hem i förtid även om de förlorar ett par års pension.

För att de inte står ut längre. För att poliser dagligen hotas till livet. För att gangsters söker upp dem i deras bostäder och hotar dem och deras familjer. För att bomber detonerar utanför polisstationer. För att de kriminella deklarerat att ”nu är det inte ni som jagar oss utan vi som jagar er”.

Och för att det får förekomma ostraffat.

Värst är det kanske med de poliser som knappt fyllt 40 men har 20 års erfarenhet i yrket, som slutar för att gå till ett jobb med anständig lön. Ovärderlig kompetens försvinner ut genom dörren och ska ersättas med unga killar och tjejer från Polishögskolan. Problemet är att det tar 20 år att få 20 års erfarenhet och att det till politikernas enorma förvåning numera är hopplöst att fylla platserna på Polishögskolan, medan det förr i världen var långa köer dit.

För en tid sedan höll jag föredrag för en grupp fackligt aktiva poliser. De berättade att löneförhandlingar närmade sig och när jag såg vilka nivåer och belopp som diskuterades visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. När sopgubbarna strejkade för ett tag sedan – och det kom fram att de tjänade 40 000 i månaden när de jobbade 30-timmarsvecka – tyckte många att det var åt helvete.

Jag tyckte att det var helt rätt. De som i regn, halka och blötsnö släpar vårt avskräde och skär sig för att någon idiot slängt vass metall eller krossat glas i soporna, ska ha bra betalt.

Men det ska de som tar hand om människor också. Inte minst de som hotade och slagna efter ett arbetspass kommer hem med urin, spyor och blod på sina uniformer.  Alltså föreslår jag startlöner på 40 000 i månaden för poliser, folk i räddningstjänsten och sjukvården. Väktare, som alltmer får rollen att avlasta polisen (vilket är åt helvete fel) ska också ha bra betalt, och det finns säkert fler yrken när jag tänker efter.

Tycker du att förslaget ovan innebär för höga löner för människor som dagligen riskerar sin hälsa eller sitt liv för att rädda andra? Jämför då gärna med en halvsovande riksdagsledamot från Knäckebrödshult (som inte ens är på plats måndag morgon när jag tittar på direktsändningen från Riksdagen) som tjänar 65 400 kronor i månaden plus ytterligare 13 000 om han är ordförande i ett utskott och därtill har alla möjliga bidrag för resor och dubbel bosättning.

Att reparera det Löfven och hans vovve Eliasson ställt till med när det gäller att skapa en omorganisation som slutat i kaos och får poliser att hoppa strömhopp, kommer att ta en ofantlig tid. Att försöka mörka att det finns över 50 svenska områden som den organiserade gangstervärlden redan styr, samtidigt som hundratals poliser slutar, är så ointelligent att det borde vara straffbart.

De senaste årens trick i pk-media är att tiga ihjäl de svenska problemen och istället ge maximalt utrymme så fort Trump kliar sig bakom örat eller rapar. Svenska journalister ska vara förbannat tacksamma för att Trump finns, annars hade de nämligen blivit tvungna att gräva i betydligt skitigare diken på den egna marken.

Men Trumptricket kommer inte att rädda oss. I takt med att den organiserade kriminaliteten beväpnar sig hårdare och tar över fler områden samtidigt som det godas representanter går hem, blir det snabbt trassel. Men det krävs förmodligen att ett par politiker skjuts innan någon vaknar.

Själv saknar jag varje polis som ger upp och slutar. Och tackar alla er andra för att ni orkar en dag till, under den mest värdelösa högsta ledning vi sett. Hur mycket Eliasson tjänar har jag inte ens orkat ringa och fråga.

Jag skulle förmodligen bara bli arg.

Redan här: PS för att spara kommentarstis åt dig som hatar poliser, blivit misshandlad av dem eller anser att du fått orättvisa fortkörningsböter. Ja, jag är medveten om att det finns rötägg i en firma med 20 000 anställda, som i alla andra firmor. Och ja, naturligtvis ska de rensas ut. OK?

 

 

 

Hur vore det att byta #metoo mot #respekt?

I Sverige visar all statistik att antalet anmälda sexualbrott ökat dramatiskt. Enligt Nationella Trygghetsundersökningen, NTU, har kurvan gått spikrakt uppåt sedan 2012.  De flesta brotten sker på allmän plats och gärningsmannen är okänd (läs: tafsande på musikfestivaler, överfallsvåldtäkter utomhus).

Det har varken regeringen, andra politiker eller landets pk-maffia – inklusive de som kallar sig feminister – velat prata högt om. Möjligen för att det inte gått att leda i bevis att samtliga sexualbrott begås av vita medelålders män (ni vet, såna som jag, som kör diesel-SUV, flyger och därmed orsakar utsläpp och världens undergång). Ty Sverige är ju Det Perfekta Landet.

Brottsförebyggande Rådet, BRÅ, rapporterar att antalet anmälda våldtäkter mellan 2007 och 2016 – har ökat stadigt, med hela 41 procent. Visserligen ändrades lagstiftningen gällande definitioner av våldtäkt 2013, men det förklarar inte den enorma ökningen. Ökningen visar heller inga tecken på att avta – mellan 2015 och 2016 ökade anmälningarna om våldtäkt med tretton procent och enligt halvårsstatistiken för 2017 har anmälningarna ökat med fjorton procent.

Det har varken regeringen, andra politiker eller landets pk-maffia – inklusive de som kallar sig feminister – velat prata högt om. Alla har avfärdat siffrorna med att det handlar om ”ökande anmälningsbenägenhet”, inklusive de våldtäkter som visar att vuxna män våldtagit småpojkar på HVB-hem. Ty Sverige är ju Det Perfekta Landet.

Under de senaste åren har det rasat in rapporter om hur flickor och kvinnor blir sexuellt kränkta i offentliga miljöer, i kollektivtrafiken och på badhus där män ogenerat tafsat på dem, kommit med kränkande kommentarer och/eller försökt våldta dem.

Detta har varken regeringen, andra politiker eller landets pk-maffia – inklusive de som kallar sig feminister – velat prata högt om. Ty medelålders, vita, SUV-körande män är på jobbet vid de tider då trakasserierna ägt rum.

Och Sverige är ju Det Perfekta Landet.

– plötsligt anklagar några kända skådespelerskor en filmmogul i Hollywood för sexuella övergrepp.

Och tänder en brasa. Hashtagen #metoo skapas, drar som en löpeld över världen och exploderar inte minst i Sverige. Under några få dygn anklagas flera svenska programledare och journalister för sexuella övergrepp. Några är tysta, andra erkänner. Det ska tillsättas externa utredningar och det framförs krav på att även förövarnas chefer ska sparkas eftersom de känt till vad som hänt, men mörkat eller inte vidtagit tillräckligt kraftiga åtgärder mot förövarna.

Det är naturligtvis bra. Upp med allt i ljuset. Utred. Rensa bort ogräset. Vi behöver inte programledare som trakasserar andra sexuellt.

Men i skuggan av #metoo drunknar de offer som av någon anledning inte passar in i metoo-debatten. Nu träder hundratals, tusentals, tiotusentals kvinnor fram och berättar om övergrepp som skett i går, förra månaden eller – läste jag nyss – för trettio år sedan (en man hade lagt en hand på hennes knä).

Det är bra, det.

Men – hur var det nu med människors lika värde? Hur var det nu med all prata om alla som är offer – även en 12-årig pojke som blivit homosexuellt gruppvåldtagen på ett hem där svenska staten ska skydda honom? Hur var det nu med alla kvinnor som utnyttjat unga pojkar sexuellt på flyktingboenden?  Eller – måste man vara kvinna och ha blivit tafsad på av en manlig tv-kändis för att räknas i debatten?

Ska vi äntligen börja prata sanning om det relativt nya svenska fenomenet, de våldsamma gruppvåldtäkterna – fyra, åtta eller femton män på en kvinna – där det inte går att leda i bevis att de begåtts av vita, medelålders SUV-förare, av den enkla anledningen att det inte var så? Eller – ska vi fortsatt utelämna dem från diskussionen och se till att även #metoo blir en alldeles lagom mellanmjölksdiskussion där vi diskuterar det som inte är obehagligt eller politiskt inkorrekt, precis lagom mycket?

#mettoo är ett bra initiativ som borde förvandlas till en ständigt pågående diskussion med idéer och krav om hur de eländiga övergreppen kan decimeras och vilka påföljder som ska gälla. Övergrepp mot alla, utförda av alla.

Men så kommer det inte att bli. Jag befarar att #metoo blir ett relativt kort mode, just av anledningen att alla inte vill diskutera allt som är obehagligt. Den som vill lyfta upp alla sanningar på bordet utan att vara pk riskerar snabbt att få alla möjliga mindre smickrande etiketter på sig. Just därför riskerar #metoo-kampanjen att göra lika mycket skada som nytta. Vissa offer lyfts fram eller lyfter fram sig själva. Ursäkter krävs och huvuden ska offras på fat.

Bra där, så långt. Men i fjärran begravs de offer som inte hade rätt kön, rätt tillhörighet eller inte tafsades på eller våldtogs på rätt sätt för att vara tillräckligt intressant i debatten, eller tillräckligt mycket offer.

Ännu ett tragiskt bevis för att människor inte anses vara lika mycket värda. Kom gärna tillbaka och smiska upp mig om #metoo-debatten varar och lett till några rejäla förändringar i statistik eller straffskala om ett par år.

En nära vän sa nyligen till mig att hela #metoo-debatten bara är ett politiskt korrekt sätt att dölja den enorma ökningen av våldsamma gruppvåldtäkter som drabbat landet under de senaste åren. Jag hoppas att hon har fel. Jag befarar att hon har rätt.

Män kan inte våldtas, heter det ju. En sanning med viss modifikation. Men att även män kan trakasseras sexuellt råder det inget tvivel om.

För att bidra med mitt strå till stacken, ska jag berätta om de gånger i mitt liv då jag – enligt den svenska boken – blivit sexuellt trakasserad:

  1. Som åttaåring besökte jag biblioteket i Solna Centrum. I kapprummet väntade tre tjejer, kanske i trettonårsåldern, som försökte ta mig på kuken. Jag blev livrädd och slog dem på händerna med böcker så att de skrek och stack.
  2. I tjugoårsåldern stod jag i baren på Café Opera i Stockholm när en gaykille tog mig hårt i häcken utan förvarning. Jag vände mig om och sa till honom att lägga av.
  3. I trettiofemårsåldern stod jag på en musikbar på söder när en något äldre kvinna körde upp handen under min pung bakifrån utan förvarning. Jag vände mig om och sa till henne att lägga av.
  4. Som författare har jag fått en hel del ”erbjudanden” som jag utan vidare hade kunnat vara utan.

Kanske känns det mycket mer kränkande om man är kvinna, för jag kan inte påstå att något av dessa tillfällen gjort mig sömnlös eller fått mig att gå omkring och grubbla i åratal. Men sexuella övergrepp var det otvivelaktigt, om man ska gå efter boken.

Jag har naturligtvis ingen lösning på de problem som nu plötsligt blivit medialt högaktuella trots att problemet alltid funnits i varierande grad.

Men jag har en idé:

För mig är ”Respekt” världens vackraste och mest betydelsefulla ord. Om varje människa på jorden hade hedrat det fullt ut när det gäller andra människor, deras politiska och religiösa hemvister, deras nationaliteter och hudfärger, så hade vi inte haft några krig, konflikter, mänskliga kränkningar eller – sexuella övergrepp.

Låt oss därför alla istället arbeta för hashtagen #respekt.

Och inte bara i några dagar, en månad eller ett år.

Utan för alltid.

 

 

Författarfunderingar, del 13: Ljudliga tider

Nyss hemkommen från bokmässan i Göteborg har jag massor att fundera över. Under de senaste åren har spännande förändringar ritat om bokbranschen till stora delar. ”Lilla” Massolit köpte stora Forma Books (B. Wahlströms, ICA Bokförlag och Damm Förlag) för att sedan slås samman med ljudjätten Storytel som sedan köpte Norstedts och vips – så har ännu några mindre och mellanstora förlag försvunnit medan en ny jätten Glufs-Glufs har bildats. Akademibokhandeln köpte Bokia och plötsligt hade vi bara tre bokhandelskedjor istället för fyra. Riskkapitalister har plötsligt investerat pengar i den svajiga bokbranschen och en av de viktigaste ljudboksproducenterna har delvis fått nya ägare.

Bra eller dåligt? Om detta tvistar de lärde. Jag har dock svårt att generellt se det goda i att antalet förlag och bokhandelskedjor minskar, och därmed också konkurrensen. Visserligen poppar nya småförlag upp då och då, men brist på erfarenhet och kapital tvingar många av dem i konkurs lika snabbt. Villkoren i branschen är till delar brutala och den som inte har ett antal miljoner i buffert kan snabbt få en obehaglig överraskning när bokhandelns returer kommer som en kalldusch.

Den största förändringen i branschen är dock hur snabbt ljudboken tar mark från de andra formaten. Förläggare med bekymrade rynkor i pannan vittnar om hur försäljningen av inbundna böcker minskar kraftigt, liksom försäljningen av pocket. Men ljudböckerna, framförallt de strömmade, går uppåt som raketer.

Det är intressant. Om någon för femton år sedan hade talat om för mig att människor skulle lyssna på böcker i sina telefoner, hade jag förmodligen skrattat ihjäl mig. Nu är den kanalen den snabbast växande för böcker och inget som någon törs skratta åt. Ljudboksjätten Storytel växer så det knakar och har flera gånger fått revidera sina uppskattningar av hur många ljudbokslyssnare det kan finnas i Sverige. Samtidigt ger sig bolaget ut i andra länder för att expandera. Den som är först på plan i ett land där ljudboksförsäljningen så småningom exploderar som i Sverige, kan kamma in enorma belopp.

Det är väl bra det där, tänker du kanske, inte minst från miljösynpunkt. Och så är det, men myntet har en baksida. Under de senaste åren har ljudjätten Glufs-Glufs halverat ersättningen för ljudböcker till förlag och författare. De mindre konkurrenterna följer förstås efter. Mycket vill ha mer och det finns inga garantier för att ersättningarna inte sänks ytterligare. Och än en gång ritas då kartan om.

Redan har flera etablerade författare bestämt sig för att kapa en del av utgiftskedjan genom att ge ut böckerna själva, utan att ha ett förlag som mellanhand. Att producera e-böcker och ljudböcker själv går alldeles utmärkt, värre är det när det gäller att sälja in tryckta böcker till den fysiska bokhandeln. Men om försäljningen av inbundet och pocket fortsätter att dala, kommer många författare att försöka överleva genom att behålla hela vinsten från e- och ljudböcker istället för att dela den med ett förlag. Under bokmässan åt jag middag med en kollega som berättade att hon nu nästan uteslutande satsar på e- och ljudböcker på sitt eget förlag, och bara trycker ”några få tusen” böcker för säkerhets skull och för att en del av hennes trogna läsare fortfarande kräver det.

När tidningen Svensk Bokhandels förre chefredaktör Lasse Winkler intervjuade mig på mässan i Göteborg kom han med uppgiften att jag – åtminstone just nu – är den författare i Sverige som säljer flest ljudböcker. Jag blev mycket förvånad. Tidigare har det alltid varit giganter som Läckberg och Guillou som legat högst på topplistorna och det gör de fortfarande när det gäller tryckta böcker.

Men ljudet är något annat. En ny publik och nya lyssnare. Många av de följare som skriver till mig berättar att de först sedan ljudböckerna kom kunnat njuta av historier de inte skulle haft tid att läsa. De kan lyssna medan de kör lastbil, skogsmaskin eller truck, medan de diskar, städar och åker buss.

För mig som författare betyder det här att jag i fortsättningen får kalla mig Berättare istället, och inse att det förmodligen kommer fler nya format i framtiden. Jag har i min hjärna en historia som ska föras över till din hjärna, och vilken väg den tar är egentligen oväsentligt, men det är viktigt att komma ihåg att det är du som konsument, som bestämmer.

Under en av intervjuerna med Winkler sa jag:

”Det är inte otänkbart att vi sitter här om ett par år, att du gratulerar mig till den senaste boken och att jag då säger ‘Tack! Och visst är det kul att förlaget tryckte den också’.”

Naturligtvis kommer pappersboken inte att försvinna helt, en tröst för oss som älskar att bläddra bland sidorna. Men risken är att den förvandlas till en liten, exklusiv och dyr produkt om utvecklingen fortsätter. Risken finns också, att många författare som inte får tillräckligt många lyssningar i den alltmer hårdnande ljudkonkurrensen, slås ut.

Borta är den tid då en författare kunde lämna av sin pappersbunt på förlaget, ta på sig baskern och dra sig tillbaka till kammaren för att skriva nästa roman medan förlaget skötte resten. Den som vill vara med på banan i dag måste inte bara vara berättare utan också sin egen strateg, säljare, coach, marknadsförare, ekonom och spåkärring. Bland annat.

En del författarkolleger tittar med fasa på det som sker. Jag ser förändringen som en utmaning och undrar nyfiket vilket nästa format blir. Får du min berättelse i form av ett datachips som ska tryckas in bakom örat, eller ska jag behöva komma hem till dig och sjunga den för dig? ;o)

Förresten – här hittar du mina ljudböcker:

https://www.storytel.se/sok-Dag+%C3%96hrlund

 

 

 

 

 

Författarfunderingar, del 12: Hej hå, hej hå, vi nu till mässan gå …

Så var det dags igen. Bokmässa i Göteborg med allt det innebär. Ett ypperligt tillfälle att trängas, köpa billiga böcker, mingla, upptäcka nya författare, festa, ta selfies, lyssna på föredrag, ragga, få inspiration, läsa, ha möten, lyssna på skvaller, knyta kontakter, skriva, bli överraskad, glädjas, vara förbannad, göra av med pengar eller bara strosa runt, allt beroende på vad man har på agendan. Som vanligt kommer väl någonstans mellan 95 000 och 100 000 människor att invadera mässhallarna från torsdag morgon till söndag kväll.

Första gången, för många år sedan, jag kom till mässan blev jag stående med gapande mun och betraktade detta paradis för bokälskare. Efter ett antal (tio, femton? Jag minns inte hur många) bokmässor har jag lärt mig en del, och jag vill gärna ge mina bästa tips till dig som inte har besökt mässan tidigare:

  1. Kom så tidigt du kan, mässan fylls fort. Om du kan gå dit på fredagen så gör det, lördag och söndag är de populäraste dagarna.
  2. Ta på dig bekväma träningsskor. Du ska gå i timmar på cementgolv med tunna mattor på. Det gör ont om du har fel skor.
  3. Klä dig tunt. Temperaturen i hallarna blir snart hög.
  4. Drick mycket vatten, luften blir torr.
  5. Håll koll framför dig och var smidig. Förare av tvillingbarnvagnar och rullatorer kan vara brutala och det gör ont att få metallen i sidan.
  6. Glöm att du ska ringa en kompis. Mobiltäckningen på mässan är fortfarande, efter alla dessa år, under all kritik.
  7. När du ska ta dig från monter X till monter Y, räkna ut den rimliga tiden och multiplicera den med 3. Du ska boxas med tusentals människor och alla ska åt motsatt håll, de är mottrafikanter.
  8. Du som är aspirerande författare och hoppas kunna presentera ditt manus för en förläggare: Det här är de sämsta tre dagarna på hela året. Alla de större förläggarna är strängt upptagna med möten, inte minst med utländska agenter. De står inte i montern och väntar på att just du ska dyka upp.
  9. Planera ditt ätande och drickande. Det mesta inne på mässområdet är antingen dåligt, svindyrt eller både och. Medan hela Göteborg är fullt av fantastiska matställen.
  10. Ta en paus, gå ut och ta frisk luft. Mässan är trång, het med torr luft och en öronbedövande volym.
  11. Ta med dig något att bära böcker i för jo, du kommer att köpa.

Med det hoppas jag att du får en riktigt trevlig bokmässa. Om du vill träffa mig för att lyssna när jag blir intervjuad, få en bok signerad eller bara säga hej och prata en stund, så hittar du mig i Lind & Co:s monter B 05:20 de här dagarna och tiderna:

Torsdag:

11 30 – 11 50 + signering

Fredag:

15 30 – 15 50 + signering

Lördag:

1330 – 13 50 + signering

Söndag:

11 00 – 11 20 + signering

Vi ses väl? ;o)

Balkongtankar

Det är hett och eftermiddagssolen är obarmhärtig men trots att jag tvivlar på honom har Gud sett till att det finns bot. Balkongen ligger i skuggan, det torra vinet – Methy, en Moscato för övrigt – har hunnit bli kallt och koppen är full av hett pulverkaffe.

Ty det här är utomlands, Kreta närmare bestämt, och då vill jag ha det pulverkaffe jag helst inte dricker hemma. Gärna tillsammans med ett glas lokalt brännvin som – du vet – oftast smakar getpiss. Ouzo är ett bra exempel. De första sju är ett rent helvete att få ner, sedan brukar det gå bättre. Metaxa är snäppet bättre men allt under sjuan duger inte till annat än att hälla i tanken på en Opel Kadett från sextiotvå.

Världen är vansinnig. I Nordkorea sitter en galning och leker med stora fyrverkerier som penisförlängare.  I USA sitter en farbror med lustig frisyr och säger till nordkoreanen att hans land kan förvandlas till parkeringsplats på tio minuter om han fortsätter dumma sig. I en öken långt borta sitter fundamentalister och tycker att alla som inte tycker som de, ska dö.På väg mot Florida snurrar orkanen Irma dödsdans och därmed vet jag inte om mitt andra hem finns kvar på måndag eller om det är min tomt som förvandlats till parkeringsplats. I Mexico är det jordbävning och här sitter jag och dricker kallt vin och märker inte mycket av det där. Bredvid, på bordet, finns allt jag behöver förutom vinet och kaffet. En ask cigariller, en nyinköpt chockrosa tändare med en fånig liten gubbe på och ja – ”En snuskgubbes anteckningar” av Charles Bukowski, mannen (vila i fuckin´ frid!) vars briljans jag hoppas komma ifatt åtminstone en gång innan jag dör.

Sexton är de runt bordet, kvinnorna som bett mig vara lärare på en skrivarkurs. Några är publicerade författare, några aspirerande och en del skriver av rent terapeutiska skäl. De kommer från livets alla vägar, bärandes på mentala kassar och säckar med olika öden. En – som fått femjävligt mycket stryk en dag när Gud var på det humöret – är tacksam för att hon numera kan ta sig fram på kryckor. En har lagt ett tjugofemårigt livskapitel bakom sig för att göra en control-alt-delete och finna ett nytt liv.

I frihet, säger hon. Total frihet.

Vackert.

Alla de sexton tvivlar på sig själv i början. Det är jag-kan-inte-det hit och jag-törs-inte-det dit.

Jag har hört det förr och vet att det inte stämmer. När vi inleder kursen med en rivstart visar det sig att jag har rätt och i slutet av den första dagen är många överraskade över sina egna prestationer. Alla har levererat över förväntan och några har råkat skriva smärtsamt vackra, närmast poetiska meningar av bara farten. Någon berättar en hel historia med två rader utan att det ens var planerat. Ibland hörs skratt, då och då syns tårar.

Starka texter. Starka reaktioner. Bra. Och det är bara första dagen av sex. Innan veckan på Kreta är över kommer de här kvinnorna att ha levererat långt, långt över vad de trodde sig förmå.

För att de, kanske med hjälp från det vackra havet utanför, har öppnat sina sinnen, släppt sina spärrar och krossat Jante för en stund. Sådant vi alla borde göra hela tiden och glömma alla som talat om för oss att vi inte kan.

De kan, för övrigt, dra åt helvete.

Här sitter jag med det kalla vinet, det heta kaffet, cigarillerna och Bukowski. Ljudet från havet är underbart, syrsorna har redan börjat härja fast det är långt till mörkret.

Möjligen kan livet bli bättre.

Men inte här, inte nu.

 

 

Det fattas en vid vårt bord …

Det är en underbar dag i dag. En dag för att låta lyckan och kärleken växa.

Det är smärtsam, tragisk dag i dag. En dag för att låta hatet växa.

Underbar, för att vår yngsta dotter fyller 21 och firas därefter. Med glädje läser jag mina anteckningar från när hon föddes, om hur stark hon var redan då och sparkade mig förvånansvärt hårt när jag mätte, vägde henne och satte på den första blöjan. Under åren som gått har hon förvandlats till en vacker, intelligent och extremt kreativ ung kvinna som jag är stolt över att få umgås med och ha nära. Vi firar henne med mat, dryck och trevligt, umgänge – bara ha det bra tillsammans.

Smärtsam, tragisk, för att det fattas en vid vårt bord.

Vår andra och lika högt älskade dotter kan inte vara med och fira sin syster, vilket gör dem båda så fruktansvärt ont. Hon ligger på operationsbordet femtio mil härifrån.

Det är nu sjätte gången specialisterna tar på sig operationskläderna för att se vad de kan göra år skadorna efter våldtäkten (nu pratar jag inte om blåmärkena hon bar den första tiden, nu pratar vi allvarliga skador). Efter dagens operation säger de att de måste överlägga med varandra inför den sjunde operationen, när den nu blir av.

Det fattas en vid vårt bord, och det är ditt fel, Trash.

Jag har kallat dig så sedan dag ett, för att det är vad du är. Lågbegåvad white trash – jag hittar inget bättre svenskt uttryck. En patetisk ursäkt till människa som efter våldtäkten tyckte synd om dig själv. För att du hade varit ”otrogen” mot din flickvän. För att du tyckte att folk i Märsta stirrade på dig. För att du blev av med jobbet (rätt rimligt eftersom du jobbade med barn). För att du fick sparken ur bandet (rätt rimligt eftersom de inte vill ha våldtäktssvin på scenen).

Medan du tyckte synd om dig blev jag kontaktad av unga tjejer som undrade om den jag skrev om var du. Jag gav dem ditt namn och de blev rädda. Jag varnade dem. Du hade kontaktat dem på nätet för att få träffa dem och ägna dig åt din favoritsysselsättning. Men jag tyckte inte att du skulle få förstöra fler.

Jag har skrivit till dig flera gånger förr och naturligtvis är du för feg för att svara. Precis som du var för feg när du hade chansen att ta ditt ansvar för att du förstört delar av en ung människas liv. Med hjälp av en slug advokat – som jag har varit med och betalt via skattsedeln – kunde du flinande lämna häktet och fortsätta ragga småtjejer på nätet.

Men vet du vad, Trash, karma ger aldrig upp.

Det fattas en vid vårt bord i dag.

Det finns en flicka som är före och efter, Trash.

För 22 år sedan sjöng hon för mig när jag höll henne i famnen, tvättade henne och vägde henne för första gången på BB.

Hon växte upp till att bli en av de finaste och mest humanistiska människor jag känt. Hon blev den som brydde sig om alla från myror till människor, som flyttade igelkottar för att de inte skulle bli påkörda, som alltid hade plåster med sig om någon annan skulle göra sig illa. Hon var den som ville sprida glädje till andra.

Hon blev den som trodde gott om alla.

Tills du slet ut en del av hennes hjärta och själ. Tills du slet ut en del av hennes tro på människor, din idiot.

Hon sjunger fortfarande vackert för mig och varje gång får jag tårar i ögonen. Men den där glansen i ögonen, den där ostridiga tron på människors bästa, den är borta.

Och det är ditt fel, Trash. För det förlåter jag dig aldrig.

Det finns många scener, timmar, minuter, sekunder du sluppit. Och lika bra är det, ty du är för korkad för att förstå. Hennes våldsamma smärtanfall. Den nattliga, desperata jakten på att mitt i natten hitta någon i en annan del av landet som kan köra henne till akuten – igen. Hennes fruktansvärda panikångestattacker. Kroppsreaktioner. Sömnlöshet. Psykiska reaktioner. Att hon på läkarnas order inte fick bada, som hon älskar. Mina tårar när jag såg henne doppa enbart fötterna i vattnet i Dubai, och såg hennes längtan. Hennes ångest för att vistas bland för många människor nu, hon som var mest social av alla. Hennes skepsis.

Ditt as.

Behöver jag nämna pengarna? Ett offer får betala själv. År efter år efter år. Transporterna, sjukvårdskostnaderna, presenter till alla som hjälpt, resor och åter resor till specialistvård, rehabilitering, förlorad arbetsinkomst för hela familjen. Ett par hundra tusen vid det här laget.

Lugn, Trash, räkningen kommer så småningom. Hoppas att du kan det där med sms-lån.

Många vänner av ordning har frågat mig varför jag inte tog hand om dig själv när samhället fegade. Svaret är enkelt – jag tänker inte sitta på Kumla i 20 år på grund av en skithög som du. Det lärde jag mig 1988 när jag besökte kapten James White i San Quentin-fängelset. Hans 15-åriga dotter hade blivit lika grovt våldtagen som vår Isabell. White sköt skallen av skithögen och fick livstids fängelse. Det var inte värt det, sa han. Han hade nämligen aldrig fått träffa sin dotter igen.

Vet du hur många som har hört av sig, från ditt område, och bett om ditt namn? Du ska ligga på knä, böna och be för att jag inte har outat dig.

Än.

Jag hade länge ett svagt hopp om att du faktiskt skulle ta ditt ansvar. Gå tillbaka till polisen. Erkänna. Vara en man. Ta ditt straff.

Men du gick flinande vidare, fortsatte att blåsa din flickvän och ragga tjejer på nätet, för att kunna dra in även dem bakom skjulet, trycka ner dem i leran och visa vilken riktig man du är.

Det fattas en vid vårt bord i kväll, Trash.

Det är ditt fel.

Kanske, kanske hade du hoppats att jag vid det här laget, efter ett par år, skulle lugna ner mig, glömma och förlåta.

Du hade fel.

Varje gång, precis varje gång du tror att tillräckligt med tid har gått, att allt är lugnt, kommer jag att påminna dig. Faktum är, att jag kommer att finnas strax bakom din axel så länge jag kan stå upp.

Du är svensk, fet, ful, rödhårig och så mycket white trash man kan bli.

Jag är karma.

Vi ses.

 

 

 

Du behåller din plats i kön …

”Hur kan det komma sig att just ni råkar ut för allt?” undrar våra vänner. Det undrar jag också. Men när jag frågar runt lite så får jag veta att det inte bara är vi.

Dessvärre tycks det gå en ”skiter-väl-vi-i”-trend hos alltför många företag i landet. Det handlar om stress och ekonomi – sälj, sälj, sälj och när vi väl har fått pengarna och fått ut kunden ur butiken så slår vi händerna för öronen och hoppas på det bästa.

Under kort tid har vi råkat ut för följande:

MIO:

Vi köper ett köksbord och sex stolar. När bordet ska avhämtas upptäcker vi att emballaget är trasigt och kräver uppackning. Bordsskivan är skadad. Vi ska få en ny bordsskiva.

Vi väntar och ringer, väntar och ringer. Och ringer. Efter en evighet levererar två män en ny skiva. Den ene var med när den skadade skivan packades upp och vill inte svara på frågan om varför han inte själv packade upp den innan han ringde oss, när han såg att emballaget var skadat. Han hänvisar till ”Brita på kundtjänst” och alla vet vad det innebär att ringa en kundtjänst: ”Du är placerad i kö. Din plats är 23 495 men du behåller din plats i kön. Tryck 9 om du vill begå självmord …”

CHILI/TRADEMAX

Sammanfattning: Herregud! Hur kan företaget överhuvudtaget överleva?

Om vi hade vetat att Chili blivit Trademax så hade vi varit varnade redan från början. Vår vän Maud har efter sju månader och 17 (!) besök av firman fortfarande inte fått rätt, oskadade möbler levererade. Världsrekord?

Vi köper ett trädgårdsbord, sex stolar och dynor. När leveransen kommer är emballaget skadat och dynorna är i fel färg. Naturligtvis kan de som levererar inte ta med sig de felaktiga dynorna igen eftersom de ingår i ett kollinummer om omfattar allt!

När vi packat upp bordet ändrar vi oss och vill returnera det. Vi hotas då med straffavgifter om vi inte återförslutit försändelsen med rätt sorts tejp!

En eon av ringande börjar. Det går inte att komma fram och ingen svarar på mail. Först när jag spammar ner kundtjänst med 70 mail på en kväll blir jag uppringd.

Allt ska bli bra. Bordet och de felaktiga dynorna ska hämtas av DHL (se nedan hur det gick) och jag ska krediteras. Nya dynor i rätt färg ska beställas direkt och levereras snabbt.

Dynorna har efter flera veckor fortfarande inte kommit och vi jagar kundtjänst. Hur det går med krediteringen ska bli spännande att se.

 DHL

Jag följer Trademax instruktioner och beställer en returtransport med DHL. Bilen, som ska komma under fredagen, kommer inte. Min fru väntar hela dagen, ringer på eftermiddagen och får löfte om att bilen ska komma före 17.00.

Den kommer inte. Vi ringer igen och får beskedet att bilen ska komma på måndagen.

På måndagen väntar vi till 15.30. Ingen bil. Vi ringer flera gånger till kundtjänst som talar om att de är ledsna. Vi försöker få dem att förstå att det inte hjälper och att deras klanteri nu har kostat två arbetsdagar. Vem ska betala för det?

Inte DHL i alla fall, förklarar de.

Jag ber att få svar på några frågor till den här artikeln. Killen på kundtjänst vill inte svara utan hänvisar till presschefen. Jag ber att få bli kopplad. Det går inte. Jag ber att få presschefens telefonnummer. Det går inte. Jag ber att presschefen ska ringa upp mig och får löfte om detta. Presschefen ringer inte.

Några minuter före fyra kommer en (sannolikt hastigt omdirigerad) DHL-bil med en chaufför som låtas att han inte vet ett smack om affären.

Jag väntar fortfarande på att presschefen ska ringa.

 BAUHAUS

Vi beställer – och betalar – hos Bauhaus ett tak och fyra väggar till en paviljong. Taket och väggarna ska levereras inom sju arbetsdagar. Efter fjorton dagar ringer vi igen och igen tills en olycklig man från Bauhaus ringer tillbaka och berättar att de svarta väggarna och taket inte finns. Man har alltså sålt något som inte finns.

Det finns blå väggar. Vi vill inte ha blå men alternativet är att stå utan. Vi åker till Bauhaus och beställer blå väggar och blått tak. Kostnad: Cirka 4 200 kronor. Jag föreslår då att Bauhaus ska ta de 4 200 kronor jag betalt två veckor tidigare för något som inte finns. Det går inte. Jag måste betala ytterligare 4 200 kronor och sedan ska det göras ett ”återköp” och jag ska få tillbaka den första betalningen ”inom tre bankdagar”.

Skitsnack!

En digital transaktion går i dag på någon sekund och när butikerna vill ha våra pengar är det inte snack om några ”tre bankdagar”.

Jag kräver att få tala med chefen. Emma i kundtjänst ringer chefen och skriker över halva varuhuset att hon har ”två sura kunder” hos sig.

Det ska Emma inte göra.

Chefen kommer och informeras om Emmas beteende vilket leder till att Emma kommer att få lite mental spanking när vi lämnat varuhuset. Därefter säger jag:

”Nu är det så att ni a) har sålt något som inte finns och b) hört av er efter fjorton dagar istället för sju och c) vill ha mer pengar för en ny beställning och d) alltså har hållit 4 200 kronor av oss i två veckor utan anledning och e) nu påstår att vi ska vänta i tre bankdagar på att få tillbaka dem.”

Då kommer det där klassiska svaret:

”Ja, det är ju bankerna som …”

Jag förklarar hur mycket jag bryr mig om det. Chefen kan naturligtvis inte försvara Bauhaus beteende och jag får pengarna, kontant.

Alltså går det.

PostNord

Följetongen fortsätter. Jag får ett sms om att taket och tältet kommit och att jag ska beställa leverans hos PostNord. Lydigt fyller jag i beställningen och ber att få dem fredag mellan 12.30 och 14.30. Ingen bil kommer. Klockan 16.30 ringer jag kundtjänst och får veta att ”det måste ha blivit något fel”. Jag ber dem då stoppa grejorna i en bil och köra ut dem. Det går inte.

Det är mycket som inte går, nuförtiden.

Festen slutar med att jag själv får köra som en dåre genom rusningstrafiken och köa (!) på Postnords terminal, där tjejen bakom disken bara skakar på huvudet och berättar att det varken är första eller sista gången företaget klantar sig.

Naturligtvis kunde jag, om jag tänkte lite bakåt, göra den här listan längre, vilket dock bara är deprimerande. Jag undrar hur alla de här företagen resonerar, och tänker på vad en erfaren affärsman sa till mig:

”En nöjd kund berättar för tre personer, en missnöjd för femton!”

Det stämmer nog bra. Jag förstår inte hur ett företag i dag har råd att få missnöjda kunder och i mitt fall kommer över 300 000 personer att läsa det här.

Under resans gång har jag fått ett bra tips. Betala aldrig i förväg med kort eller kontanter – ta alltid faktura. Om du inte har fått grejorna när fakturan kommer så säger du bara att du ska betala när allt är korrekt levererat. Om företaget då låter fakturan gå till kronofogden så bestrider du kravet med ett litet brev – enkelt.

För att nu inte enbart låta gnällig tänkte jag också rekommendera (nej, jag har inte fått betalt av dem, jag är bara nöjd kund) ett par företag (av naturliga skäl huvudsakligen på Stockholm norr, där jag bor) som håller högsta klass:

*IKEA, förstås. Inget tjafs om returer.

*Min Bil, Sollentuna (verkstad och däckförvaring). Extremt bra kundmottagare, kunniga tekniker, fasta priser, alltid flexibla vid katastrofer.

*Edsvikens Larm (Securitas/Verisure). Proffsiga tekniker med kreativa lösningar.

*Ticket Sollentuna – experter på att hitta bästa resan till bästa priset.

*Handelsboden Västberga (mc-kläder) – suverän personlig service

*ROT-Gruppen Stockholm, hantverkare av högsta klass

Författarfunderingar, del 11: Konsten att läsa in en ljudbok

Kära vänner och läsare!

Just nu gör jag något av det roligaste som finns – läser in en ljudbok.

Det blir min självbiografi som kommer ut i ny tappning med mycket nytt material och personligare än någonsin.

Bilden är tagen i en annan ljudstudio när jag läste in min dokumentärbok ”Brott i Sverige” som du hittar hos ljudboksleverantörerna.

Att läsa in är som sagt en ren glädje, men inte så okomplicerat som man kanske kan tro. Goda råd och förhållningsregler från ljudteknikern innan man börjar:

*Inga åtsittande kläder, ha gärna träningsoverall eller liknande

*Ät inte dåliga varmkorvar, sushi eller choklad före läsningen – rösten blir grötig

*Ta av dig skorna och gå i strumplästen i ljudstudion (och ja, jag kommer på mig själv med att omedvetet flytta fötterna med jämna mellanrum eftersom jag måste sitta stilla)

Naturligtvis har jag med mig en termos med kaffe, en flaska vatten och halstabletter.

Att ta på sig lurarna och höra sig själv är – scary. Varenda inandning, flämtning, smackande med tungan låter som en krigshandling och jag undrar hur många grimaser den stackars ljudteknikern gör när jag hostar och harklar mig.

Normalt sett läser man i tvåtimmarspass. Jag har ibland gjort tretimmarspass och tro mig, varit rätt slut efteråt.

Ljudbåset är litet, bara några kvadratmeter med isolerade väggar, en bänkskiva och en stol. Inget mer. Jag har texten på en surfplatta och kan dämpa takljuset som jag vill för att få bästa möjliga kontrast.

Jag lär mig snart att lyssna, hör när jag läser fel eller andas fel, och får läsa om en mening, ibland två eller tre gånger. Extra jobbigt blir det förstås när en mening innehåller svåra namn eller komplicerade ord.

Vissa av mina texter är helt nya. Andra har jag skrivit för tio, femton år sedan. Att läsa dem blir extra intressant när det visar sig att jag gissade i stort sett rätt på hur saker och ting skulle bli i framtiden. Lika intressant är det att jämföra hur både jag och andra såg på verkligheten för några decennier sedan.

Förlaget säger att ljudfilen kommer att finnas ute om en eller en och en halv månad. Jag garanterar många timmars spännande lyssning i sommar. Jag återkommer förstås med mer information om släppdatum.

Då får du också veta titeln… ;o)

 

Det enda jag inte lärde mig, var att döda

Jag läser att regeringen i dag kommer att föreslå ett återinförande av allmän värnplikt. Jag läser också en massa argument för och emot och intresserar mig speciellt för motargumenten.

Huvudsakligen handlar de om orättvisa. Under de senaste åren värnplikten fanns, inkallades bara 15 procent av pojkarna och inga av flickorna. I ett nytt värnpliktssystem skulle sannolikt bara några procent av varje årskull inkallas. Därmed skulle de bli orättvist behandlade eftersom de skulle få ”offra” ett år av sina liv till låg ersättning, medan deras kamrater kunde gå vidare med utbildningar och arbete.

På min tid – nu pratar vi 1977 – blev alla pojkar inkallade. Flickor blev det inte, vilket enligt min mening är fel. Den enda grunden för giltigt förfall 1977 var homosexualitet, vilket i dag naturligtvis är skrattretande, men jag minns hur befälen under de korta marscherna röt att ”Nu håller vi en meters avstånd och inte en bögs avstånd!”.

Några försökte under mönstringen komma undan med att de var sängvätare, och placerades omedelbart på en brits under en annan sängvätare. En del sa att det stred mot deras personliga eller religiösa övertygelse att döda, och då fick de göra samhällstjänst istället – kratta parker eller sopa golv i en brandstation.

Det fanns med andra ord inte så mycket tålamod inom försvaret gentemot dem som inte passade in i en perfekt heteronorm. Vi som var långhåriga tvingades klippa oss eller bära hårnät, vilket påstods vara av säkerhetsskäl.

Öhrlund 1977. Knappast reglementsenlig uniform men vi fotografer och filmare kom undan med lite av varje …

Det tog inte många timmar att upptäcka att delar av det militära innehöll en fruktansvärd ineffektivitet, som att det kunde ta två dagar för vårt kompani att få ut kläder och skor i fel storlekar, och ytterligare en hel dag att byta dem till rätt storlekar. Det fanns befäl som av många skäl var synnerligen olämpliga och jag vill inte påstå att undervisningen om säkerhetsläget i världen som helhet var ens nära objektiv. Ryssen var den ende fienden för då och all framtid och alla blickar skulle stadigt riktas mot öst. Allt annat var otänkbart.

Så till de goda sidorna. Jag är kanske inte riktigt representativ eftersom jag gjorde lumpen i Flygvapnet, vilket knappast var känt som den hårdaste skolan. Den delen av grundutbildningen som handlade om markstrid var försvinnande liten. Jag tillbringade aldrig en natt i tält eller i skogen, alltid på det varma, sköna regementet. Vi hade inga nattövningar, hälsovårdsnämnden hade dömt ut gymnastiksalen och vintern var så förbannat kall det året att inte ens befälen ville marschera. Det blev en och annan skytteövning utomhus men inget mer. Det mest ansträngande var att bona de gamla trägolven i logementet på fredag eftermiddag. Den som hällde ut för mycket bonvax ställde till ett helvete för alla och vi fick inte åka hem förrän skiten hade trängt in i de gamla plankorna.

Lyxproblem.

Jag gjorde 332 dagar i de där miljöerna och under större delen av tiden hade jag elva kronor per dag. I slutet av utbildningen dubblades ersättningen, den sista månaden fick vi fyrtio kronor om dagen och den stora lyckan bestod av ett utryckningsbidrag på tusen kronor.

Å andra sidan hade jag gratis mat, fria kläder och mycket små omkostnader. Mitt enda problem bestod av att söka förflyttningar för att få vara så nära hemmet som möjligt, eftersom min älskade pappa var döende i cancer.

Sett i perspektiv var de där 332 dagarna några av de bästa i mitt liv. Jag fick lära mig att bädda en säng snyggt, att sköta kläder, skor och olika typer av utrustning. Att rädda liv. Att mina åsikter inte per automatik är rätt åsikter. Att allt blir lättare om det är ordning och reda och saker ligger på rätt plats. Att bilar ska vara tankade och batterier laddade. Att instruktioner ska vara så tydliga att de inte kan missförstås. Jag lärde mig massor om kamratskap, respekt, lagarbete, gruppdynamik och ledarskap, det senare trots att jag vägrade befälsutbildning. Jag lärde mig att jag måste kunna lita på en kompis till hundra procent – och han på mig – och att det annars kunde uppstå livsfarliga situationer.

Jag lärde mig att jag kan mycket mer än jag tror. Framförallt om jag tror på mig själv.

Faktum är att det enda jag inte lärde mig, var att döda. Inte heller pratades det om dödande som något kul, spännande eller självklart. Det pratades aldrig om anfallskrig, enbart om försvar.

Lumpen var med andra ord en bra skola och det var trist att den bara tog in killar. Många år senare gjorde jag en lättläst bok om lumpen men insåg även då att den militära apparaten inte var mogen nog för kvinnor. På regementet jag besökte fanns två tuffa tjejer, varav den ena var chef på en stridsvagn. Hon berättade att hon varje dag fick frågan om hon hade knullat eller ville knulla. Oerhört tröttsamt naturligtvis, men det bekymrade henne inte mycket så länge grabbarna lydde hennes order. Och hon hade lärt sig att ta udden av frågorna genom att svara:

”Eftersom din kuk förmodligen ser ut som en tändsticka, är frågeställningen inte relevant.”

Därmed brukade det bli tyst på de hormonstinna pojkarna.

När jag gjorde boken, 1996, fanns det fortfarande befäl som öppet och på fullt allvar hävdade att kvinnor inte hade i försvaret att göra, vilket var direkt löjeväckande eftersom till och med min mamma hade gått i Flygvapnets uniform flera decennier tidigare.

Jag skulle kunna tänka mig att det mesta av fördomar och sexistiskt trams har rensats bort genom pensioneringar och det som möjligen finns kvar får, som på andra företag, tvättas bort med stålborste.

Jag tycker att det är en utmärkt idé att allmän värnplikt införs för både killar och tjejer, och ju fler desto bättre. Vi lever i en orostid med stora klyftor i samhället, också i en tid där massor av tjejer och killar saknar vettiga vuxna förebilder. Sådana förebilder skulle försvaret kunna erbjuda.

Många, som tidigt tappat tron på både sig själv och omvärlden, har också upptäckt att försvaret kan erbjuda både värdefulla utbildningar och intressanta jobb. För många skulle det kunna bli en biljett från en stökig förort och dåliga framtidsutsikter, till en riktigt bra tillvaro.

Naturligtvis kan den som vill hitta en miljon fel på försvaret och gott om argument för att gemene man – eller kvinna – ska slippa delta. Men jag tror ändå att fördelarna uppväger. Att tidigt lära sig mycket om vad vänskap och respekt betyder, att förstå social kompetens och vad det ger att arbeta i grupp mot ett gemensamt mål, är oerhört värdefullt och också en fin skola inför ett liv på arbetsmarknaden.

Försvarsmakten saknar i dag anställda till över 7 000 befattningar. Naturligtvis behöver lönerna hyfsas till här och där men genom allmän värnplikt skulle man alltså på sikt kunna fylla de värsta tomrummen inom försvaret, erbjuda tusentals jobb och samtidigt ge ungdomar som saknat förebilder en vettig idé om hur livet bör vara.

Om det händelsevis skulle uppstå orättvisa genom att alla inte blir inkallade, så får vi ta den smällen.

Ty livet är, generellt sett, långt ifrån rättvist och även den kunskapen bör komma tidigt.

Däremot finns det moraliska frågor kvar att lösa. En sak är att få utbildning och vara beredd att försvara sitt eget land om det behövs. En helt annan är att – för 20 000 kronor i månaden – tvångskommenderas till en krigshärd i Långtbortistan för att kämpa för något man knappt känner till och kanske inte ens sympatiserar med. Och för att i värsta fall komma hem med benen bortsprängda.

Det senare uppdraget borde baseras på frivillighet, anser jag.

 

Författarfunderingar, del 10: Så – du vill ha en bok till? Och en till? Och en …

Det är en märklig blandning av känslor när jag får ett exemplar av min senaste bok i handen. Jag känner, vrider och vänder. Tar in doften. Men öppnar den inte – jag har aldrig läst en av mina egna böcker i tryckt form och kommer inte heller att göra det. Det kanske låter märkligt, men sån är jag.

När lådan med böcker kommer från tryckeriet håller jag redan på att arbeta med nästa samtidigt som det fortfarande förekommer marknadsföringsarbete för den förra. Jag lever alltså i en cykel med tre böcker och ibland blir det förvirrande att skilja dem från varandra.

Arbetet med en bok tar mig alltifrån ett till ett och ett halvt år. Det börjar med en idé som utvecklas till en synopsis som i sin tur utvecklas, finfördelas och ibland ändras om det visar sig att något är alltför osannolikt. Sedan kommer den roliga och så viktiga researchen. Jag har glädjen att ha en hel grupp av experter till min hjälp – alltifrån mäklare och lastbilschaufförer till poliser och läkare med olika specialiteter; piloter, vapenexperter, forskare, kriminaltekniker och många, många fler. Även om det handlar om en påhittad historia så vill jag beskriva scener och arbetsförhållanden så korrekt som möjligt, dels för att du som läsare ska få en bättre upplevelse, dels av respekt för olika yrkesgrupper.

Så är det dags att börja skriva. För säkerhets skull tar vi upp frågan om ”inspiration” som intresserar så många och här citerar jag Jan Guillou:

”Inspiration är för amatörer. Vad det handlar om är att sätta sig ner och få ner skiten på papper.”

Och precis så är det. Åtminstone om man – som Jan – fortfarande skriver på skrivmaskin. Den som har gjort sin läxa – det vill säga synopsis, research och så – behöver inte vänta på någon ”inspiration”. Det står redan klart vad arbetet ska bestå av och det är bara att sätta sig ner och skriva. Hårt arbete, timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka.

Jag är snabb men hindras förstås som alla andra av att livet kommer emellan med vardagliga ting som bilbesiktningar, sopor, matinköp, läkarbesök, hundpromenader, räkningar, blogg- och Facebookinlägg, resor, mail och telefonsamtal samt förstås allt som har med böckerna att göra – föredrag, signeringar, bokhandelsbesök och möten med förläggare, redaktörer, filmfolk och andra. En riktigt bra dag skriver jag tio sidor eller mer, en normaldag fem sidor. En dålig dag blir det ingenting.

Efter ett års jobb är alltså boken klar och visst är det en mycket speciell känsla att få ställa in ännu en egen bok i hyllan.

Så kommer läsarreaktionerna. Du och alla andra trogna läsare öppnar boken eller trycker på ”Play” om du lyssnar. Betyget kommer och du skriver glatt ”Nu väntar jag på nästa bok!”.

Jag blir glad. Det bästa som kan hända en författare är naturligtvis att få ett positivt omdöme från en läsare. Samtidigt känns det lite konstigt. Det jag har jobbat hårt med i ett år eller mer, avverkar du på några dagar.

Men okej, jag kavlar upp ärmarna och börjar om. Just nu ägnar jag massor av research åt det som så småningom ska bli nästa bok om Ewert Truut, Carolina Herrera och Måns Schmidt.

Vad den ska handla om? Du får väl se … ;o)