Landet jag inte känner igen, del 139: Hmm, det här var ju tråkigt …

Så uttalade sig den så avskydde presidenten Trump om vad som händer i andra länder, bland andra Sverige, och hela pk-Sverige blev djupt förnärmat.

Sverige är nämligen världens bästa land, tillika en humanitär stormakt och här gör vi minsann inga fel. Dessutom hade det inte hänt något nämnvärt under just det dygn Trump felaktigt syftade till, varför pressen noggrant och förnärmat rapporterade just det. Någon publicerade till och med en artikel på engelska, för på amerikanska ambassaden finns det förstås inte en kotte som förstår svenska, det fattar väl alla?

Sedan blev det raskt jättetråkigt igen. Kravaller i Rinkeby, misshandlade människor, plundrade butiker, brinnande bilar och polisen var tvungen att skjuta verkanseld. Inget ovanligt – förutom verkanselden – för oss som läst nyheterna de senaste åren. Men jag väntade bara på att få se konspirationsteorier om att det var presidenten själv som hade betalat upprorsmakarna (det kommer säkert).

Så fick Sverigedemokraterna för sig att i en debattartikel i Wall Street Journal bekräfta presidentens syn på vad som händer i Sverige. En smula barnsligt, kan jag tycka. Dels tror jag att amerikanerna är fullt kompetenta att se vad som händer här. Dels tror jag att en majoritet av amerikanerna skiter fullständigt i det. Men naturligtvis ledde detta till att Utrikesdepartementet började sprida blad med ”korrekta fakta” och att regeringen planerade en svarsartikel i Wall Street Journal. Därmed är pajkastningen nere på sandlådenivå och sannolikt vore det bättre om både SD, regeringen och de skolkande riksdagsmännen (skrämmande tomt i stolarna i fredags morse igen, trots 63 800 kronor i månaden) slet sig i kalufserna för att skapa konkreta och snabba åtgärder för att förhindra våld och kravaller.

Om mr Trump mot förmodan ansett det viktigt att följa det svenska nyhetsflödet i sen tid och kanske ända fram till i kväll, så har han bland annat sett följande:

Korruptionshärvan i Statens Fastighetsverk växer. Flera människor har delgivits misstanke om brott och myndigheten misstänks även för grundlagsbrott. Detta i ”världens minst korrumperade land”.

Skatteverkets generaldirektör Ingemar Hansson fick sparken av finansminister Magdalena Andersson, sedan han utnyttjat sin ställning för att leka ”ombud” åt sin särbo och försökt pruta på en faktura (detta i ”världens minst korrumperade land”)! Magdalena Andersson placerade honom omedelbart på ”elefantkyrkogården” Regeringskansliet och lät honom behålla lönen på 140 000 kronor i månaden. På Elefantkyrkogården sitter sedan tidigare åtta sparkade generaldirektörer och deras löner kostar skattebetalarna 17 miljoner kronor per år (hur många sjuksköterskelöner får man för det?).

En ung kvinna, Emma Andersson, i Västernorrland tvingades föda sitt barn i sin bil på väg till Örnsköldsvik eftersom närmaste BB i Sollefteå har stängt och ambulansen inte hann fram i tid. Hon beskrev hur hon tvingats lämna bilen utan byxor eller skor och med navelsträngen hängande, blottad för allmänheten i isande kyla. Efteråt uttalade sig en käck politiker och meddelade att Västernorrland väl inte skiljer sig så mycket från resten av Sverige.

Författarkollegan och debattören Katerina Janouch mötte Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg i TV:s Opinion. Programledaren Belinda Ohlsson försökte förgäves tygla Katerina. Eftersom det inte gick fick Janouch än en gång framföra sina åsikter om vad som är fel i Sverige. Detta föll tydligen inte i god jord på SVT. Om något ska debatteras så ska rätt åsikter framföras, inte fel åsikter. Alltså har man nu blockerat klippet så att det inte kan ses på Youtube. Det vore ju för jävligt om människor bildade sig en egen uppfattning efter att ha sett debatten.

Och så ett litet nyhetsplock från det senaste dygnet:

*Man gripen för våldtäkt i Jönköping

*Två kvinnor lurade av svarttaxiförare, bortförda och grovt våldtagna på ett fält bakom IKEA i Barkarby

*Mordförsök i Sundbyberg, ung man skjuten i ansiktet

*Man i 20-årsåldern skjuten i Uppsala

*86-årig kvinna misshandlad och rånad i Markaryd

Jag undrar om Trump har tid att anteckna. Eller om han möjligtvis kan vara upptagen med annat än att föra statistik över brottsligheten i Sverige.

Dessutom kommer jag på mig själv med att vara dum. Allting ovan, precis allting, är ju antingen Trumps fel, eller beror på ökad anmälningsbenägenhet, som motdebattörerna säger.

Tänkte inte på det …

Landet jag inte känner igen, del 138: Rinkebysaga

Bakgrund: I går kväll uppstod upplopp i stockholmsförorten Rinkeby. Sedan en polispatrull gripit en man började grupper kasta sten på polisen, tända eld på bilar, plundra butiker och misshandla människor.

Akt I:

Bilar brinner, butiker krossas, glassplitter flyger i luften. En dialogpolis skickas fram till en gängledare. Polisen har en röd ros i knapphålet och en kaffekorg på armen. Gängledaren ser mycket skeptisk ut:

”Ey, Aina, fan vill du mannen?”

”Hejsan på dejsan, vad heter du?”

”Din mamma!”

”Jahaja, ehum, det var ett märkligt namn. Själv heter jag Karl-Egon Andersson och är kriminalinspektör.”

”Du ska fan visa mig respekt!”

”Ja oh ja, visst visar jag dig respekt. Får jag bjuda på en kopp kaffe?” (Ställer ner korgen han har burit på armen) ”Titta här, jag har färska, fina kanelbullar också.”

”Fan, jag ska knulla din mamma, fattar du?!”

”Men snälla du, ett hastigt samlag med min mor löser inga konflikter. Vi måste ha en dialog om det här så att vi tillsammans kan skapa ett klimat som …”

”Klimat?! Det är kukenkallt i det här jävla skitlandet. Spring nu innan du råkar illa ut, mannen! Förresten, gör ditt jobb, ey! Jag vill anmäla att någon snodde tre gram från mig i går utan att betala. Jag svär på min mammas grav att han ska dö, mannen.”

Akt II:

Senare på kvällen – gängledaren möter annan gängledare. Konversation:

”Ey, mannen!”

”Ey, brorsan!”

”Fan, vet du vad jävla Aina gjorde, fan?”

”Ey mannen?”

”Försökte fan döda mig!”

”Fan! Var det han som sköt?”

”Ey, fan, mycket värre, fan. Han försökte förgifta mig!”

”Brorsan?”

”Kanelbullar hade han till mig! Jag är fan glutenallergiker!”

”Jävlar, vilket trick, bror.”

”Ey. Sen en annan grej.”

”Vad?”

”Den jävla fittan hällde mjölk i mitt kaffe!”

”Brorsan?”

”Jag är fan laktosintolerant! Jävla fitt-Aina försöker döda mig, fattar du?”

”För jävligt. Han kunde skjuta som en man. Bara jävla pussies försöker döda med kanelbullar.”

”En grej till, mannen. Socker! Den jävla bullen är fan full av socker och jag har typ diabetes typ 150, fattar du?!”

”Vi ska dansa på hans morsas grav!”

”Eller hur? Och en grej till!”

”Brorsan?”

”Jag brände fan fingret när jag skulle sätta eld på en bil. Jag ska fan säga till F-kassan dom måste fan ge mej mer pengar. Vad kallas det nu igen – arbetsskada?”

”Respekt, bror!”

”Fan!”

Samtalet avbryts av att en svart limousine dånar in på torget. Ut hoppar Löfven, Ygeman och Johansson, rättar till slipsarna och stämmer upp:

”We shall over-cooooome …”

Ett dygn senare i Ovala Rummet, Vita Huset, Washington D.C:

”Mr President, Mr President, har ni läst Aftonbladets rapporter om händelserna i går kväll?”

Presidenten ler.

”Vad var det jag sa…?”

 

 

Landet jag inte känner igen, del 137: Vad skulle vi göra utan Trump?

Han är allt en riktig liten skojare, den där presidenten. Nu har han minsann varit busig igen. Han sa något i stil med ”Titta bara på vad som hände i Sverige” i går. Sverige, vem kunde tro det?”

Och så tog han fel dag. Fel dag! Dumma, dumma Donald!

Han råkade ju nämna en dag när inget mer hände än att någon eldade upp sig på Sergels Torg. Tja, det kan ju förstås ha utförts ett par misshandlar, bilbränder, och våldtäkter som inte kommit in i rapporteringen än, men sånt vardagstjafs är ju inget att orda om.

Dumma, dumma Donald! Han valde en dag när media inte hade rapporterat om alla barnvåldtäkter som sker i Sverige med statens goda minne. En dag när ingen liten pojke blev dödad av en handgranat som kastades in i en lägenhet. En dag när ingen 16-årig pojke blev skjuten av misstag. En dag när ingen ovanligt rå gruppvåldtäkt rapporterades. En dag när varken poliser, brandmän eller ambulanspersonal fick stenar i huvudet. En dag när inga brutala rån utfördes. En dag när ingen oskyldigt snöskottande vaktmästare blev ihjälskjuten. En dag när det inte skrivits en rad om hur många IS-mördare som fått återvända till Sverige för att få kanelbullar och förtur i bostadskön. En dag när inga filmare hotades i någon förort och fick kaffe över sig. En dag när ingen polisbil eldades upp. En dag när vi inte lade märke till det våldsamma kvinnoförtrycket i storstädernas förorter. En dag när det inte rapporterades om något tafsande i badhusen eller våldtäkt av 13-åring på skoltoalett eller …

Ja, du vet. Ingen vanlig dag. Dumma, dumma Donald.

Journalisterna på Aftonbladet roar sig med att försöka häckla presidenten på engelska. Det går sådär och jag tror inte att Trump är så bekymrad över vad man tycker på Aftonbladet.

Icke desto mindre har presidenten nu befriat oss från sanningen ett bra tag framöver. De svenska tidningarna kan lugnt fortsätta att toppa sina förstasidor med ”Trumps USA” istället för att rapportera om obehagliga nyheter på hemmaplan. Och karln måste väl rimligtvis förstå att en humanitär stormakt som Sverige har all rätt att lägga sig i hur han sköter sitt land, det begriper väl varenda idiot.

Och att det är mycket, mycket viktigare än att skriva om vad som händer här.

För här är ju allting lugnt, eller hur?

Landet jag inte känner igen, del 136: Ståndpunkt

På internet hittar jag en vara som jag i USA får betala 14 dollar styck för. På nätet får jag ett tiopack för 200 kronor, med frakt blir det 249. Jag beställer och bara något dygn senare landar kuvertet i brevlådan.

På internet får jag kontakt med mina amerikanska, japanska, svenska, pakistanska, irakiska, grekiska, danska, indiska och afrikanska vänner på några sekunder, gratis.

Underbara, fantastiska internet!

Genom internet sprids miljoner bilder och filmer av sexuella övergrepp mot små barn. Via internet sprids hat och hot i en tidigare osedd omfattning. Datorer hackas, utpressning bedrivs, bankkonton länsas, filer stjäls och delas. Fega människor som inte törs stå för sina åsikter, framför dem anonymt. Under de tio år jag skrev, sålde, marknadsförde boken Skydda ditt barn på internet och höll föredrag om den typen av brottslighet, lärde jag mig varje dag av it-specialister och brottsoffer hur nätet kan utnyttjas till att göra andra människor illa på olika sätt.

Vidriga, vidriga internet.

Du känner igen det. Inget gott som inte för något ont med sig, och tvärtom.

På det stora hela tror jag att de flesta är överens om att fördelarna överväger nackdelarna och att ingen av oss skulle vilja leva utan nätet i dag, gå tillbaka till tiden då vi fick stå i kö för att betala räkningar eller betala för en dagstidning.

På sociala medier ser vi nätets både fram- och baksidor. Vi kan hålla kontakt med stora grupper människor samtidigt, vi kan yttra oss och vi kan få både ris och ros för att vi gör det. Den som vill vara säker bör hålla käften om sina åsikter på sin sida.

Som Mr X, låt oss kalla honom det. Jag har givit honom heads up så han vet vem som avses.

Mr X är en av de drygt 23 000 som gillar min sida Dag Öhrlund Författare på Facebook, en sida där debatten ofta går hög efter att jag delat något som upprör mig, eller skrivit ett blogginlägg.

Mr X är en av de där som dyker upp ibland. En sån där som man inte blir klok på. Debatterar han för att han verkligen har något att säga eller för att nätet ger honom en möjlighet att tjafsa mot allt och alla, att få synas en stund, att få vara någon? Om han nu har så rätt i allt han tycker och så bestämda åsikter – varför framför han då inte dem på sin egen sida eller ännu bättre – i en egen blogg, och försöker väcka opinion för sina åsikter istället för att hänga på en motståndarsida och debattera emot, trots att det är helt uppenbart att han har gått in i fel rum? Intressant.

Förstå mig rätt. Det vore ju, i ett rum med drygt 23 000 människor, märkligt och ganska förfärligt om precis alla höll med mig om allting. Jag är den förste att förespråka en levande – och mycket fri – debatt om alla de problem vi har omkring oss. Jag anser att alla åsikter ska få luftas så länge vi håller oss inom lagens råmärken.

Det gör tydligen inte Mr X. När han blir emotsagd så kollar han upp debattmotståndarna. När han finner att någon har länkat till en artikel i Fria Tider så är saken klar – vederbörande är en brunskjorta.

Mr X undrar då om det är den slags människor jag vill omge mig med. Frågeställningen förvånar mig, för den skulle tyda på att denne enligt utsago så kunnige man inte har den blekaste aning om hur nätet eller sociala medier fungerar i praktiken. Skulle jag alltså koppla på paranoia-filtret och försöka kolla upp var och en av mina drygt 23 000 gillare för att sedan kasta ut alla dem som inte är tillräckligt politiskt korrekta?

Så kommer det inte att bli. Jag kommer inte att kolla upp människor (i mina öron låter det rätt otäckt att man kollar upp människor bara för att de har en annan uppfattning) och så länge diskussionen håller sig inom lagens råmärken får den pågå.

Låt oss för en sekund prata om gammelmedia, nymedia och trovärdighet. Att gammelmedia för varje dag släpar sig närmare en säker död råder det inget tvivel om. Det är inte en fråga om utan om när. Anledningarna är flera. Priset är en av de avgörande faktorerna men jag tror också att folk i gemen känner av att traditionella medier sorterar och prioriterar (det andra kallar ”mörkar”) nyheterna i en orolig värld. Vi kan i Sverige ha ett våldsamt dygn fyllt av bilbränder, upplopp, skjutningar, våldtäkter och mord. Nästa morgon rapporterar gammelmedia om att en bro har rasat i Långtbortistan och att Filippinernas miljömedvetande har ökat och att Trump är dum i huvudet. Det sägs inte ett ord om stenkastningen i Karlstad, mordet i Malmö, våldtäkten i Upplands-Väsby och bilbränderna i Göteborg.

Folket kan ju bli oroliga.

En felprioritering/filtrering/mörkning (kalla det vad du vill) leder naturligtvis till minskad trovärdighet. Och tro mig – människor vill hellre veta vad som händer i närområdet, än om broar som rasat i länder långt borta. Och att spotta på Trump hjälper inte längre, medborgare i Sverige är oroliga, vill ha ljus på det som sker här och en debatt om hur problemen ska lösas.

Jag har kikat lite på en del av de nya, alternativa medierna, men jag citerar dem inte och länkar inte till dem. Orsaken är att jag anser att ägar/styrelsestrukturen oftast är ytterst oklar och därmed även agendan. Gammelmedia har alltid redovisat vem som är ägaren. Därmed kan man då exempelvis konstatera att Aftonbladet, som jag så ofta länkar till, är den största hycklaren av alla. Man leker fortfarande arbetartidning trots att man är syster till konservativa Svenska Dagbladet och att ägaren är kapitalistbolaget Schibsted. Ännu mer tragiskt blir det när Aftonbladets uppnästa krönikörer står med armarna i kors på bild, förnekar de skeenden som tidningen redan har rapporterat om på nyhetsplats, och dessutom försöker förutse Donald Trumps nästa utspel, vilket de naturligtvis inte har en chans att göra.

Icke desto mindre länkar jag allt som oftast till Aftonbladet, av det enkla skälet att tidningen för det mesta har den snabbaste nyhetsrapporteringen. När det senaste stora terrordådet utfördes i Paris mitt i natten, sände Aftonbladet direkt från gatan efter några minuter. När jag sprang in och slog på tv:n konstaterade två förvirrade män i tv 2 att något hade hänt i Paris, oklart vad. På de övriga kanalerna var det tyst. Jag gick tillbaka till datorn och surfade runt men ingen av de svenska nyhetstidningarna var med på tåget, skrämmande nog.

Medialandskapet kommer att ritas om rejält under de kommande decennierna, men jag tror att enbart de som bekänner färg från början kommer att överleva.

Media, både gamla och nya, står inför stora utmaningar för att överleva. Personligen tror jag att snabbhet, uthållighet och trovärdighet är de viktigaste ingredienserna för att lyckas.

Nu ska jag, slutligen, svara på Mr X:s fråga om det är ”den slags människor” jag vill omge mig med:

Även om det vore praktiskt möjligt så skulle jag inte gå in och ”kolla upp” mina gillare, åsiktsregistrera dem och kasta ut dem som inte passar mig. Sådant har under årens lopp både kommunister, fascister, nazister och svenska socialdemokrater ägnat sig åt, men jag tillhör ingen av de grupperna och jag är inte imponerad av taktiken.

Bryr jag mig om vad folk på nätet kallar mig eller vilka etiketter de vill sätta på mig?

Nä.

Jag har i hela mitt liv blivit stämplad av människor som vet bättre än jag vem jag är. Jag har fått höra att jag är ett revolutionärt svin, nazist, sverigedemokrat, kommunistsvin, gråsosse, moderatbög, vänsteridiot och lite annat smått och gott.

Bekymrar det mig? Gör det mig sömnlös? Blir jag ledsen?

Nä.

På festerna hos mina invandrarvänner brukar vi flina gott åt sånt där. Och det enda som verkligen betyder något för mig är att jag, mina kära och mina riktiga vänner vet vem jag är och var jag står.

Det vet de. Och det vet jag.

Jag sover gott och jag törs stå för vad jag tycker.

Gör du, Mr X? På riktigt?

 

 

 

Landet jag inte känner igen, del 135: Leva i en lögn

Ett par dygn i Sverige, februari 2017:

En man skjuts med flera skott i Vallentuna norr om Stockholm. I Solna skjuts två män, den ene i ryggen och den andre i huvudet. Två butiker, en i Nacka och en i Hässelby utsätts för beskjutning. En flicka i Järfälla utsätts för våldtäktsförsök utomhus. En polispatrull som ska utföra en personkontroll i en Stockholmsförort attackeras av ett gäng. Poliserna blir knuffade och en av dem slängs i gatan.

Där, precis där, går sen sista gränsen för vad som är acceptabelt. Polisen har våldsmonopol. Det är polisens rättighet och skyldighet att skydda medborgarna. Det är polisen som ska ta till våld om det behövs.

Men uppenbarligen är inget av det jag nämnde ovan nu anmärkningsvärt. Det är tyst från regeringens sida. Det är tyst från oppositionens sida. Jag hör ingenting när jag slår på radion eller tv:n. Där rapporteras det om att en buss har vält i Indien och att en bro har rasat i Långtbortistan och att en farbror i skjorta och slips har gjort konstiga politiska uttalanden i ett land långt borta.

Fint. Men nu är det så att jag i första hand vill veta vad som händer i Ängelholm och Byske och Kiruna och Linköping och Eksjö och Gävle och Karlstad och Ronneby och Hjoggböle och alla de andra svenska orterna. Jag vill veta vad som händer i vårt land och jag vill veta vad de som styr gör för att rätta till missförhållanden. Jag kan inte acceptera att det sprängs, våldtas, skjuts, rånas och mördas dagligen. Jag kan inte acceptera att staten – i direkt strid mot svensk lag – har godkänt massor av barnäktenskap vilket i praktiken betyder att barn våldtas i Sverige varje dag, med statens goda minne.

Jag kan heller inte acceptera att poliser ska utsättas för regelrätta attacker av förortsgäng som anser att de har rätten till sitt område, rätten till kriminalitet och rätten att skrämma skiten ur alla hyggliga människor som bor i samma område.

Ty den tragiska sanningen är att det i de över 50 no-go-zoner (som pk-folket förtvivlat hävdar inte existerar) bor tiotusentals hårt arbetande, vanliga, hyggliga människor, som inte har en chans att komma därifrån hur mycket de än skulle vilja. Allt för att politikerna under de senaste tre, fyra decennierna har blundat för att det behövs fler bostäder. Jag har sett många siffror men den senaste sa att det – före massinvandringen 2015 – fattades 700 000 bostäder.

För oss som bor i storstadsområden betyder det att våra barn får bo hemma tills de är 35 år, minst, förutsatt att de ställt sig i bostadskö när de var 20. Alternativet är att hosta upp två miljoner kronor för en etta, vilket kräver en kontantinsats på 300 000 kronor. Med två barn blir det 600 000 kronor och jag känner inte många ungdomar eller föräldrar som har den summan liggande skräpandes i en byrålåda. Det finns fortfarande områden i landet där man kan hitta en bostad till rimliga pengar, men där finns det å andra sidan inga jobb.

Moment 22.

Snacket om att bygga enkla, ekonomiskt rimliga ungdomsbostäder har också blivit just – snack. De privata byggherrarna tävlar om vem som kan slänga in mest klinker, italienskt kakel, ädelträ och designade kranar i nybyggena, med resultatet att ingen normal människa har råd att köpa dem.

Jag brukar ibland jämföra landet med en familj och ta följande exempel:

Familjen har tre huvudsakliga problem: Tvättmaskinen har gått sönder, sonen har dyslexi och behöver stöd i skolan, och pappa dricker för mycket. Familjen tar ett lån och köper en ny tvättmaskin. De pratar med skolan, sonen får stöd under lektionerna och läxhjälp.

Men familjen pratar inte om det obehagligaste – pappas drickande.

Naturligtvis går det åt helvete förr eller senare.

Det gör det också i Sverige.

När våldtäkter, rån, sprängningar, stenkastning, skjutningar, gängkrig, mord och attacker mot poliser blivit vardagsmat samtidigt som bostadsbristen är helt galen, sjukvården går på knäna och 70 000 pensionärer får så lite eller dålig mat att de dör, är det dags att diskutera – och agera. Då handlar det inte i första hand om att prata om plankorsningar eller Sveriges roll i FN eller vad Donald Trump twittrade om i natt. Det handlar inte om att fnatta runt i slöja i Iran för att glädja en president. Det handlar inte heller om att stå framför tv-kamerorna och muttra om krafttag, utan att ta några.

Det handlar om att rikta blicken mot hemmaplan, och agera. Det handlar om att nå politiska överenskommelser som gör att man snabbt kan fatta – om än obehagliga – beslut. Ändra lagar. Se till att det byggs. Skydda landets hederliga medborgare oavsett om de är ursvenskar eller nysvenskar. Gå till hårt angrepp mot den organiserade brottsligheten och kasta ut varenda kriminell som inte har ett svenskt medborgarskap. Outsourca fängelsesystemet till billigare länder och spara hundratals miljoner som kan läggas på skola, vård och omsorg. Ta tillbaka gatorna från gängen som kastar sten på folk och bränner bilar. Markera att det här är ett bra land för hyggliga människor, och att det så ska förbli.

Men agerandet är inte lätt och det kräver sina ledare. Det kräver en statsminister som inte tänker på sin flykt efter valet 2018 utan tar sitt ansvar. Det kräver att resten av regeringen gör sitt jobb och att oppositionen antingen backar upp dem eller fäller regeringen och visar att de kan göra jobbet bättre. Det kräver stryktåliga och modiga chefer i myndigheter som Polisen, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Migrationsverket. Det kräver modiga socialchefer som kan ta hand om de barn som är tvångsgifta och rädda dem undan våldtäkt och förtryck. Det kräver politiker som, oavsett partifärg, törs stå upp i media, diskutera alla problem och komma med konkreta förslag till lösningar.

Det kräver ledare som inte lever i en lögn och det kräver journalister som inte mörkar obehagliga nyheter.

Det kräver också medborgare som törs ta bladet från munnen, yttra sin åsikt och föra en diskussion både sins emellan och i det offentliga rummet. Såna som du och jag.

Jag ser dessvärre inte många politiker eller andra ledare av den kaliber som beskrivs ovan. Däremot ser jag hur det alltmer jäser bland folket och skapas oro i leden.

Det är ingen bra utveckling. 

Om skutan Sverige ska kunna vändas på rätt köl och åter bli ett land där man kan vandra på gatorna eller i sitt bostadsområde utan oro för att bli rånad, skjuten eller våldtagen, krävs det inte fler dialogpoliser utan att man bemöter de kriminella med samma medel som de själva tar till. För de som nu härskar på gator och i förorter har inte riktigt samma inställning som vi och har inte samma moral. Alltså hjälper inte kaffe och kanelbullar, det har vi sett. Vi måste prata deras språk, använda deras metoder.

Allt annat är att leva i en lögn. Precis som familjen med tvättmaskinen.

 

Landet jag inte känner igen, del 134: Pirate Bay – romantisk mötesplats för fega snyltare

Under de senaste åren har en rad personer, bland annat de bakom fildelningssajten Pirate Bay, dömts för brottslig verksamhet. Likväl har sajten fortsatt att frodas. Häromdagen kom Hovrättens beslut i en viktig tvist – Bredbandsbolaget åläggs, till ett vite om en halv miljon kronor, att hindra sina kunder från att besöka ett antal fildelningssajter.

http://www.svt.se/kultur/domen-piratsajter?cmpid=del%3Apd%3Any%3A20170213%3Adomen-piratsajter%3Anyh

Inte för att det kommer att förändra speciellt mycket, men jag applåderar för principens skull. Jag var en av de första i Sverige att polisanmäla att tusentals människor laddade ner ljudböcker utan att betala för det. Polisen och rättsapparaten kunde på den tiden inte tillräckligt mycket om hur internet fungerade och resultatet blev noll, trots att jag kunde visa att en rad författare hade förlorat över elva miljoner kronor i inkomster.

Jag är luttrad nog att inse att illegal fildelning, fortkörning, hembränning, snatterier, våldtäkter och kokainlangning aldrig kommer att upphöra. Däremot är jag glad över att samhället markerar mot brott, stora som små. Den dag samhället ger upp att markera mot brott, är vi alla hopplöst förlorade. Dessutom har det visat sig att blockering av illegala sajter leder konsumenterna till lagliga sajter istället:

http://www.svt.se/kultur/it-professor-blockering-av-piratsidor-ar-en-framgangsrik-metod

När jag delade nyheten på Facebook visste jag att jag än en gång satte igång något allvarligare än ett religionskrig. Jag blev naturligtvis emotsagd av en rad bättre vetande män (alltid män) som kom med argument jag hört i tio år. Domen betyder att helvetet kommer att drabba oss alla – alla möjliga forum och sajter kommer att blockeras på löpande band, jag och den här bloggen kommer att censureras eller stängas, det blir diktatur, den tyska staten kommer att avgöra vad som får visas på Facebook. Och så vidare.

Ja, vi får väl se. Jag är inte speciellt oroad över att just Pirate Bay-fällningen ska leda till en allmänrådande censur.

Det som oroar och samtidigt fascinerar mig är hur vuxna till synes vardagligt lagliga och hyggliga människor i hemmets trygga vrå och bakom anonymiteten vid en skärm, kan sitta och försvara stöld av böcker, filmer, tv-serier och musik, av den enkla anledningen att de vet att de kommer undan med det, att det är riskfritt.

Jag har mött de här människorna på grillpartyn i villaträdgårdar. Yngre och medelålders män med fruar och barn, med tjänstebil och 35 000 i månaden. Män som är ofattbart stolta över att de lyckats lista ut vad en Proxyserver och en VPN-tunnel är. Män som gärna hänger på Flashback, ser sig själva som lite balla hackers och som efter några glas vin flåsar:

”Köpa?! Eru galen, en annan tankar ju hem vettu. Skulle väl aldri få för mig att pröjsa för en film. Tankar ju massor åt ungarna också, det är fan toppen!”

Ja, det är det, va.

Jag vänder mig nu till dig som fildelar illegalt, har gjort det eller tänker göra det:

Hellre än att betala några tior för ett arbete som någon lagt ner åratals arbete och hundratusentals kronor på, gör du dig till tjuv och lär dina barn att bli tjuvar. Men du är samtidigt så feg att du skulle kissa på dig om du försökte stjäla en fysisk cd eller dvd på en bensinstation. Jag skulle vilja se ditt ansiktsuttryck när väktarna på Åhléns släpar iväg med dig till rummet dit polisen kommer för att ta upp anmälan mot dig och nästa ansiktsuttryck när din chef får veta vad du blivit gripen för. Men så blir det inte, för du skulle aldrig våga.

Du är nämligen inte bara snål, du är feg också.

För mig är frågeställningen enkel. Ingen, absolut ingen, har hittills lyckats svara på frågan om varför jag inte ska få betalt för mitt arbete när du lyssnar på en av mina böcker.

Det finns nämligen inget rimligt svar.

Tro det eller ej, men det tog mig tio år av slit innan jag ens kunde börja försörja mig på mitt jobb som författare. Om jag hade fått de där tio eller femton kronorna för varje gång någon fildelade min bok illegalt, så hade jag kunnat betala mina räkningar, jag också. Jag säger inte att det är synd om mig, jag säger bara som det är. Och jag tror inte att du hade blivit så glad för ett löneavdrag på grund av att någon hade snott det du på ett eller annat sätt producerar.

Jag har under årens lopp deltagit i ett otal debatter mot illegala fildelare och hört deras så ”chica” argument till förbannelse. Några av dem, och mina svar:

De som fildelar tycker kanske att boken är bra och köper den efteråt.

Eller hur? Jag stjäl din cykel, börjar gilla Monark, lämnar tillbaka din cykel och hostar upp några tusen för en egen cykel istället. Troligt?

Man fildelar faktiskt bara för eget bruk.

OK, bra. Så om jag snor din cykel och bara cyklar på den själv utan att låna ut den till någon, är det alltså okej?

Det är inte alls säkert att den som laddar ner boken illegalt skulle ha köpt den annars.

Bra. Om den inte är värd att betala för, är den inte heller värd att lyssna på gratis.

All nerladdning är musikindustrins fel. De tog för mycket betalt för skivor. De får skylla sig själva.

Det är alltså du som ska bestämma vad saker ska kosta? Med den logiken ska du stjäla en ny bil på Volvo nästa gång istället för att köpa en. Volvobilarna är alldeles för dyra.

Musikerna klarar sig bra i alla fall, de tjänar miljoner på sina turnéer.

Eller hur, det gäller väl alla? Ett band som startar i en källare i Farsta kommer naturligtvis omedelbart att bli erbjudna att göra en världsturné som kostar hundra miljoner och där de tjänar tvåhundra miljoner. Tror du på sagor också?

All kultur ska vara gratis för alla. Staten ska stå för ersättningarna till författare, musiker och filmmakare.

OK, ska staten också sponsra cykelstölder, snatterier och kokainsniffande, på skattebetalarnas bekostnad?

Jag har faktiskt inte stulit något original från dig, jag har bara typ lånat en kopia.

Vad du har gjort är att du – utan att betala – har tillskansat dig något som jag, utan lön under tiden, arbetat i ett eller flera år med att skapa. Varför ska jag inte få betalt för mitt arbete om du nu tycker så bra om det jag gör? Är det inte värt några tior, eller en hundring? Är inte heller ditt eget arbete värt något? Varför är mitt arbete inte värt något när ditt är det?

Jag skulle kunna fortsätta i evighet med att citera den typen av dravelkommentarer som jag hört under årens lopp. Samtliga är naturligtvis baserade på dåligt samvete eftersom den som tankat ner illegalt är förbannat väl medveten om att han gjort det. Och lika förbannat väl medveten om att han är för feg för att genomföra en liknande stöld fysiskt.

Den illegala fildelningen kommer att fortsätta och för varje hål staten täpper till kommer en illaluktande råtta att sticka upp nosen någon annanstans. Tills man dränker området i diesel vilket inte kommer att ske.

Musiker, filmmakare, skådespelare och såna som jag kommer att fortsätta förlora viktiga inkomster för varje gång någon fildelar och resultatet kan du räkna ut själv – den som inte kan leva på sitt jobb slutar med det och går någon annanstans.

Därför är det viktigt att du tar dig en funderare över om du vill att det ska komma mer ny film, musik och nya böcker. Om författare ska ha råd att skriva, om unga nya musiker ska få en chans.

Annars kan du ju försöka med något helt annat:

Att komma med ett enda vettigt argument till varför jag inte ska få betalt, när du lyssnar på min bok.

Lycka till.

 

 

Landet jag inte känner igen, del 133: Psst, Ygeman, några tips …

Vaknar denna söndag och finner dagens lilla nyhetsskörd:

Vår svenska, ”feministiska” handelsminister Ann Linde, som tillsammans med vår ”feministiske” statsminister Löfven rest till Iran, paraderar lydigt iförd slöja framför Irans president Rouhani. Det är ju gubevars lag på Hijab i Iran och då får ju de svenska ambitionerna om en ”feministisk utrikespolitik” och jämlikhet mellan män och kvinnor stryka på foten. Genom de gruppvåldtäkter, accepterade barnäktenskap och därmed accepterade barnvåldtäkter samt det kvinnoförtryck som råder i förorterna har ju regeringen redan gått med på att stryka etthundra års kvinno- och jämlikhetskamp ur boken samt rucka en del på lagen, så vad betyder ett litet uppträdande i slöja? Alla minns väl när Mona Sahlin gick in i moskén..?

I Södertälje och en av stockholmsförorterna har det varit upplopp och i vanlig ordning har man hedrat modet att ordna bränder och skjuta raketer mot polisen, det är ju så skojsigt när man inte har annat för sig. En elvaårig (!) flicka har blivit våldtagen i ett elljusspår norr om Stockholm.

”Sverige har aldrig varit säkrare.”

Tre män har hittats mördade, förmodligen förgiftade, i en liten ort nära Skurup. På söndagskvällen blir en 23-årig man ihjälskjuten utanför en restaurang på Möllevångstorget i Malmö. Uppgifter säger att mannen deltagit i en osannolikt rå gruppvåldtäkt där en kvinna kidnappats, förts med bil till Helsingborg och blivit gruppvåldtagen i timmar av sex män. Två av dem åtalas men resten, bland andra den nu ihjälskjutne mannen, frias.

Om det som sägs är sant, lär mordoffret knappast sörjas av en majoritet av befolkningen. Men enligt lagen har även en friad våldtäktsman rätt att gå på gatan utan att bli mördad.

Och nu kvicknar inrikesminister Ygeman till. Inte för att en elvaårig flicka har blivit våldtagen. Inte för att tre män har blivit mördade. Inte för att våra poliser har utsatts för stenkastning och raketbeskjutning. Utan för att en misstänkt gruppvåldtäktsman har blivit ihjälskjuten.

Ygeman säger att det är en ”väldigt oroande utveckling”. I morgon, måndag, ska han minsann bege sig till Malmö för att diskutera frågan med berörda parter.

Bra det, och det är – milt uttryckt – på tiden. Både Malmöborna och resten av befolkningen har sett att det rått ett veritabelt krig på Malmös gator under de senaste åren, och att politikerna inte har gjort speciellt mycket åt det. Att klaner, folkgrupper och till och med taxibolag krigar mot varandra med vapen, handgranater, bomber och alla andra tänkbara hjälpmedel samtidigt som knark säljs öppet framför förskolor, är heller ingen nyhet. En av Sveriges trevligaste städer har förvandlats till en krigszon där helt andra lagar än Sveriges, gäller.

Jag förstår att Ygeman är en upptagen man, så jag tänkte blygsamt bidra med några snabba tips om hur vi kan börja återta inte bara Malmö utan också resten av Sverige från de gangsterligor som härjar, från det avskum som våldtar barn och kvinnor och från de lågbegåvade pajasar som iförda fåniga träningsbyxor tänder eld på bilar, skjuter raketer mot ambulanser och gapar om ”respekt”:

*Snabb uppdatering av 1962 års brottsbalk till 2.0: Mord ger livstids fängelse, inte 16 – 23 år. Om gärningsmannen inte är svensk medborgare blir det omedelbar utvisning till hemlandet istället för att vi till en kostnad av över 25 miljoner kronor (23 år x 365 dygn x 3 000 kronor) ger mördaren mat, dryck, värme och en akademisk utbildning. Om hemlandet inte tar emot mördaren och/eller om gärningsmannen är svensk medborgare, så outsourcar vi fängelsevistelsen till billigast tänkbara entreprenör, exempelvis Thailand eller Vitryssland där kostnaden knappast blir 3 000 kronor per dygn och där man inte bjuder mördare och våldtäktsmän på akademiska examina.

*Våldtäkt och gruppvåldtäkt jämställs med mordförsök. Påföljd döms därefter. Våldtäkt mot barn ger livstids fängelse. Offren erkänns rejäla skadestånd, inga tramspengar.

*Bilbränning, stenkastning och raketbeskjutning mot blåljuspersonal jämställs automatiskt med våldsamt upplopp samt grov misshandel alternativt mordförsök, och påföljderna skärps.

*Brandkåren åker med poliserna till upplopp i förorterna. Kraftiga vattenstrålar sprutas på marken strax framför de som iförda randiga träningsbyxor gapar om respekt. Vid nollgradigt väder eller kallare kommer vattenstänket att få effekten att respektgormandet tystnar blixtsnabbt och att stenkastarna springer hem till mamma med svansen mellan benen. Vid varmare väderlek höjer man vattenstrålen en aning. Garanterat resultat samtidigt som förortens gator och trottoarer blir högtryckstvättade.

För övrigt vore det en god idé att Ygeman tar med sig samtliga partiers ledare till Malmö för ett besök i verkligheten, eftersom varken de rödgröna eller oppositionen törs öppna käften om det som pågår varje dygn. Aftonbladets kolumnister kan få följa med på studieresan liksom några av Sveriges mest kända ”komiker”. En självklar resedeltagare är den så kallade rikspolischefen. Eliasson lämnas kvar i Malmö för praktik i baksätet på en polisbil. Efter en vecka i krigszonen skickas han till Göteborg för ytterligare en vecka och praktiken avslutas i Södertälje och Stockholm.

När Eliasson till sist kvider om nåd befrias han från sitt nuvarande uppdrag genom att bli förflyttad till tjänst i polishusets reception på Polhemsgatan, utan avgångsvederlag eller miljonpension. Han ersätts av en polis-polis, förslagsvis någon av Peter Springares kaliber, som har erfarenhet av vad polisarbete går ut på, och kan stötta kollegerna på fältet.

Sisådär, Ygeman. Ring om du vill ha fler tips. Och – jag vill helst inte se beväpnade militärer på våra gator och trottoarer, men om du inte nu tar sista chansen att ta tillbaka landet från gangsters och patrask, kommer du till sist inte att ha något annat val.

 

 

Författarfunderingar, del 10: Så – du vill ha en bok till? Och en till? Och en …

Det är en märklig blandning av känslor när jag får ett exemplar av min senaste bok i handen. Jag känner, vrider och vänder. Tar in doften. Men öppnar den inte – jag har aldrig läst en av mina egna böcker i tryckt form och kommer inte heller att göra det. Det kanske låter märkligt, men sån är jag.

När lådan med böcker kommer från tryckeriet håller jag redan på att arbeta med nästa samtidigt som det fortfarande förekommer marknadsföringsarbete för den förra. Jag lever alltså i en cykel med tre böcker och ibland blir det förvirrande att skilja dem från varandra.

Arbetet med en bok tar mig alltifrån ett till ett och ett halvt år. Det börjar med en idé som utvecklas till en synopsis som i sin tur utvecklas, finfördelas och ibland ändras om det visar sig att något är alltför osannolikt. Sedan kommer den roliga och så viktiga researchen. Jag har glädjen att ha en hel grupp av experter till min hjälp – alltifrån mäklare och lastbilschaufförer till poliser och läkare med olika specialiteter; piloter, vapenexperter, forskare, kriminaltekniker och många, många fler. Även om det handlar om en påhittad historia så vill jag beskriva scener och arbetsförhållanden så korrekt som möjligt, dels för att du som läsare ska få en bättre upplevelse, dels av respekt för olika yrkesgrupper.

Så är det dags att börja skriva. För säkerhets skull tar vi upp frågan om ”inspiration” som intresserar så många och här citerar jag Jan Guillou:

”Inspiration är för amatörer. Vad det handlar om är att sätta sig ner och få ner skiten på papper.”

Och precis så är det. Åtminstone om man – som Jan – fortfarande skriver på skrivmaskin. Den som har gjort sin läxa – det vill säga synopsis, research och så – behöver inte vänta på någon ”inspiration”. Det står redan klart vad arbetet ska bestå av och det är bara att sätta sig ner och skriva. Hårt arbete, timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka.

Jag är snabb men hindras förstås som alla andra av att livet kommer emellan med vardagliga ting som bilbesiktningar, sopor, matinköp, läkarbesök, hundpromenader, räkningar, blogg- och Facebookinlägg, resor, mail och telefonsamtal samt förstås allt som har med böckerna att göra – föredrag, signeringar, bokhandelsbesök och möten med förläggare, redaktörer, filmfolk och andra. En riktigt bra dag skriver jag tio sidor eller mer, en normaldag fem sidor. En dålig dag blir det ingenting.

Efter ett års jobb är alltså boken klar och visst är det en mycket speciell känsla att få ställa in ännu en egen bok i hyllan.

Så kommer läsarreaktionerna. Du och alla andra trogna läsare öppnar boken eller trycker på ”Play” om du lyssnar. Betyget kommer och du skriver glatt ”Nu väntar jag på nästa bok!”.

Jag blir glad. Det bästa som kan hända en författare är naturligtvis att få ett positivt omdöme från en läsare. Samtidigt känns det lite konstigt. Det jag har jobbat hårt med i ett år eller mer, avverkar du på några dagar.

Men okej, jag kavlar upp ärmarna och börjar om. Just nu ägnar jag massor av research åt det som så småningom ska bli nästa bok om Ewert Truut, Carolina Herrera och Måns Schmidt.

Vad den ska handla om? Du får väl se … ;o)

 

 

 

Landet jag inte känner igen, del 132: Springare hotar både Dam och Kung

Symboliken i det här blogginläggets rubrik kanske blir mer verklighet än vi kan tro, om du tänker efter.

För någon vecka sedan tog Örebropolisen Peter Springare bladet från munnen, eftersom han inte orkade varken tiga eller ljuga. Utan omsvep presenterade han kalla fakta och siffror från sitt arbete som utredare, när det gäller vem som står för brottsligheten i hans område. Det visade sig att invandrare var kraftigt överrepresenterade i den grova brottsligheten och det blev naturligtvis ett jävla liv, ty Springare presenterade sanningar som varken styrande politiker eller pressens kolumnister tycker om.

Peter Springare utsattes för hat och trams, han kallades naturligtvis omedelbart för rasist, invandrarfientlig och gudvetvad.

Så kom motreaktionen. Snabbt bildade stödgrupper samlade fort över 150 000 medlemmar och polisstationen i Örebro överöstes av tackmail, blommor och presenter till Springare för att han vågade det som få törs:

Att stå upp för en obehaglig sanning.

Springares chefer blev omedelbart skitnödiga och beordrade att inga bilder fick tas av de blommor och presenter som levererats, allt under någon tramsförklaring om att det kunde vara terroristbomber. Naturligtvis struntade folk i detta och snart var bilderna av blommor och presenter offentliga.

Peter Springare går inte ut med sina fakta för att han avskyr, hatar eller delar upp människor i grupper som ska ställas till allmän avsky. Han gör det för att han ser, lever och arbetar mitt i en problematik som hotar att kantra landet eftersom ingen ansvarig – vare sig rikspolischefen eller politikerna – tar itu med problemet med den styrka som behövs.

Oaktat att några få komiker – som inte ens är roliga längre – försöker tjata om hur säkert landet är, ser gemene man att Sverige har förvandlats till en krigszon där antalet mord rusat i höjden de senaste två åren, där rån och misshandel är vardag och där brutala gruppvåldtäkter blivit ett mode.

Det jäser i leden nu. Jag tror att väldigt, väldigt många vanliga hyggliga människor – både svenskar och invandrare – har fått nog av den skit som dagligen sker på gator och torg. Bara under den senaste veckan har vi sett hur en ung man som våldtagit ett 13-årigt barn har klarat sig undan med två månaders skyddstillsyn och hur en oskyldig vaktmästare som skulle skotta snö har blivit skjuten i ryggen med fem skott av en 15-åring som inte heller kommer att få något straff.

När ska det vara nog?

Det jäser i leden nu och om jag hette Löfven, Ygeman eller Johansson skulle jag ha jävligt svårt att sova. Peter Springare är inte den förste polisen som bryter tystnadskoden ”291” men han är tillräckligt nära pensionen och tillräckligt obstinat för att inte låta sig tystas.

Det ska vi vara mycket tacksamma för.

Jag tror och hoppas att Peter Springares modiga agerande kommer att få alltfler poliser att berätta obehagliga sanningar. Resultatet kan faktiskt bli att Springare indirekt fäller regeringen, om herrar socialdemokratiska ministrar inte ser till att öppna ögonen och agera fort som fan.

För så här är det: Svenskar i gemen är ett oerhört hyggligt folk. Ytterst få är de som verkligen kan kallas rasister. De flesta av oss respekterar andra människor och väldigt många – inklusive jag själv – har många invandrare i den närmaste vänkretsen.

Svenskar i gemen är oerhört förstående, empatiska och hjälpsamma. Varje år skänks – trots att vi redan har betalt via skattsedeln – ofantliga belopp till hjälporganisationer och så fort det hålls en tv-gala för utsatta så rullar tiotals miljoner in på några timmar.

Diskussionen handlar alltså inte om rasism – vilket för övrigt är Sveriges mest missuppfattade och våldtagna ord för tillfället – eller om att tycka mer eller mindre om olika folkgrupper. Den handlar om att de allra flesta människor vill ha det lugnt och tryggt. Den handlar om att vi har svårt att förstå att människor som flytt från krig, bomber och tortyr, tar till samma medel så fort de har kommit till lugnet i Sverige.

Den handlar om att vi inte accepterar stenkastning och raketskjutning mot poliser, brandmän och ambulanspersonal. Vi accepterar inte hot, misshandel, rån, stölder, våldtäkter, mord och gruppvåldtäkter – oavsett vem som utför brotten. Den handlar om att vi tycker att Sveriges föråldrade straffskala inte har hängt med samhällsutvecklingen och att lagboken måste uppdateras till 2.0 – nu!

Den handlar i ett vidare perspektiv också om följande: Att hålla en icke-svensk i fängelse istället för att utvisa vederbörande direkt, kostar 3 000 kronor per dygn. Under en realistisk strafftid på 22 år (livstid för mord) blir kostnaden drygt 24 miljoner kronor. För en mördare. Samtidigt lever 70 000 svenska pensionärer under svältgränsen, på äldreboendena får de inte sylt till pannkakorna eller bara en kopp kaffe efter maten. Samtidigt är bland andra poliser, sjuksköterskor och lärare underbetalda – en sjuk ekvation.

Det jäser i leden. Sverige är – eller åtminstone var – ett av de finaste länderna i världen, på många sätt. Ge mig en anledning till att vi ska acceptera att landet förvandlas till en respektlös, veritabel krigszon där mord på öppen gata tillhör vardagen, där barn ska bli skjutna eller sprängda i luften ”av misstag”, där kvinnor ska bli gruppvåldtagna och där en stackars snöskottare ska bli skjuten bakifrån av en snorunge. Jag vill ha raka svar av både pk-maffian, alla söder-hipsters och hela det samhällstillvända gänget på Sveriges Radio och den statliga televisionen. Och det räcker inte med att ”jamen, jag cyklade ju till jobbet och jag hade hjälm.”

Ni får nämligen se upp nu. Den sanning ni har blundat för alltför länge kommer fortsättningsvis att serveras av Peter Springare.

Och han kommer att få sällskap av så många att ni dränks i de sanningar ni inte tål se och höra.

Vad ska ni göra när Springaren hotar både Damen och Kungen och det inte längre är schack utan – verklighet?

Se här, i det direkta citatet av Peter Springare, en svensk polis verklighet:

”Vill börja med att återigen sända mitt mycket stora, stora Tack!!!! till alla de, runt om ilandet och utomlands ifrån, som skickat brev, kort, hälsningar i olika medier, blommor, presenter mm. Likaså jättetack till alla de som startat och kämpat med olika grupper på facebook till stöd för mig. Ni skall veta att allt detta stöder och värmer något enormt. För som jag tidigare skrivit, är det en isande kyla som biter genom märg och ben, när man står på barrikaden i full orkan.

Jag har lärt mig mycket den här veckan.Dels hur fruktansvärt infekterat ämnet jag tagit upp egentligen är. Men också på ett brutalt sätt blivit varse hur enkelt det är att förvrida en text till att tolkas till något helt annat, än det som verkligen sagts eller som var andemeningen från början. Allt efter egna politiska agendor.
Jag har också med en kirurgisk precision stämplats som rasist, utlänningshatare och ”godtyckare”, vars ”sanningar”och egna upplevelser mästrande har satts inom citationstecken. Det har förvånat mig hur många kommentatorer och höga politiker, förbehållit sig rätten att beröva mig mina egna erfarenheter och sanningar, genom att avfärda dem med att jag ”har fel” och bara lever på schabloner.
Jag vill bara säga, när det gäller vad jag säger, tycker eller påstår, så är det min obrutna sanning. Likaså vad jag ser och upplever i vardagen kring elände, misär och ond bråd död och vad detta får för konsekvenser för samhället i stort, så är också det min obrutna sanning. Jag vill diskutera företeelser som är destruktiva och få en ändring till stånd. Däremot står jag inte för rasism och godtycke, när det gäller att förhålla sig till andra människor. Detta oavsett om man är invandrare eller ”genuin” svensk.

Tyvärr har jag inte kunnat jobba så mycket den här veckan på grund av den ”storm” av flöden på olika sätt, till följd av mitt inlägg förra fredagen. Men jag kommer här nedan att redovisa lite fakta, kring ett par av de brottskategorier vi utrett här på grova brottsgruppen i Örebro under tiden 1 januari 2015 till 30 december 2016.
Den första är kategorin mord/mordförsök, vilket är ett av de allvarligaste brotten vi har i vår brottsbalk. Är ofta också mycket komplex att utreda och kräver mycket stora resurser och tid, vilket självklart påverkar utredningsresultaten vad gäller exempelvis mängdbrotten.

Mord/mordförsök 1 jan 2015 – 30 dec 2016;
12 utredda ärenden. 24 misstänkta gärningsmän
I 10 av ärendena var gärningsmännen av utländsk härkomst.
I 2 av ärendena var gm av svensk härkomst.
Av de sammanlagt 24 involverade gärningsmännen var 22 av utländsk härkomst och 2 av svensk härkomst.

Den försvinnande lilla del av alla invandrare som är kriminella, är således kraftigt överrepresenterade här när det gäller mycket grova våldsbrott. Och om nu inte detta skulle vara något så när lika i landet i stort, har vi i Örebro mycket, mycket stora problem.

Utpressning; samma förutsättningar i tidsperioden.
18 utredda ärenden. 25 misstänkta gärningsmän.
I 13 av ärendena var gärningsmännen av utländsk härkomst.
I 4 ärenden var gärningsmännen av svensk härkomst.
I 1 ärende var gm okänd.
Av de sammanlagt 25 gärningsmännen var 19 av utländsk härkomst och 5 var av svensk härkomst och 1 okänd.

Jag återkommer nästa vecka eller tidigare, med lite redovisningar från min horisont.
Jag ber att få avsluta med detta;

Ahmeds pappa ville inte se sina barn bli dödade i ett sönderslitet, våldsamt, krigshärjat land. Han satsade allt han hade och flydde till Sverige. Han ville ge sina barn ett tryggare liv och en bättre framtid.
I dag är Ahmed mördad. Brutalt nedskjuten på öppen gata i Sverige.

Väldigt många av brottsoffren i dessa våldsbrott jag och övriga grova brottsutredare i landet utreder, är just invandrare eller barn till invandrare. Därför är det inte heller så konstigt att jag fått så pass stort stöd av just invandrare, eftersom de förstår vad det är jag sätter fingret på.”

 

Landet jag inte känner igen, del 131: Slagsida

Det är hård sjö. Både i Östersjön, Medelhavet och Atlanten.

Andra fartyg lägger märke till att M/S Sverige ligger märkligt i de hårda vågorna. Kanske inte slagsida än,  men …

Själv går jag omkring på fartyget och noterar följande:

Kapten Löfven har sedan länge lämnat bryggan, firat ner den största motoriserade livbåten och gett sig av mot hangarfartyget M/S FN för att söka jobb som matros med möjligheter till befordran. På bryggan står istället styrman Ygeman och pillar hjälplöst på rodret. Nere på bildäck klamrar sig andrestyrman Johansson fast vid det bogvisir som börjat öppna sig medan han kvider något om orättvisa.

I personalmässen sitter matros Batra och smider sluga planer med matros Åkesson. Motorman Sjöstedt har somnat i maskinrummet och hör inte de order som kommer från bryggan. I ett förråd står matros Fridolin och tittar bekymrat på de burkar med giftig färg som matros Romson införskaffade innan hon kölhalades.

Var de övriga i besättningen befinner sig är mera oklart.

På scenen i nattklubben står Henrik Schyffert och låtsas att han är gäst hos Skavlan. Först drar han några obegripliga försök till skämt om att svenskar är rädda för allt, till och med brödkorgar (?). Ingen skrattar. Därefter, när fartyget kränger till rejält, försöker han lugna den lilla publiken med att allt är lugnt. Fartyget och dess besättning är tryggare än någonsin, försäkrar han.

Jag tar en promenad på däck och konstaterar snabbt a) att antalet livbåtar och flottar aldrig kommer att räcka till alla passagerare och b) att många av dem inte ens är i funktionsdugligt skick.

Och på bildäck strömmar vattnet in.

Samtidigt, i verkligheten på land, under några få dagar (häng med nu, Schyffert, för nu blir det både samba och rumba!):

En polischef som lett massiva insatser mot den organiserade narkotikabrottsligheten i Uppsala, får sin privatbil sprängd utanför sin bostad:

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/explosion-i-polischefs-bil

Två andra poliser, polisområdeschefen Stephen Jerand i Jämtland och Peter Springare i Örebro, tar bladen från munnarna och börjar leverera sanningar om brottsligheten i Sverige:

http://www.op.se/blaljus/gruppoverfall-sker-sallan-men-polisen-har-tydlig-bild-av-vilka-garningsmannen-ar

Peter Springare blir omedelbart anmäld för sitt yttrande:

”Jag är så jävla trött. Det jag kommer att skriva här nedan, är inte politiskt korrekt. Men det skiter jag i. Det jag kommer att torgföra till er alla skattebetalare är förbjudet att torgföra för oss statligt anställda. Det renderar i utebliven karriär och utebliven individuell lön. Även fast det är sant. Jag skiter i allt detta, ska snart ändå gå i pension efter 47 år i denna verksamhet. Jag kommer nu och varje vecka framgent att redogöra i detalj för vad som sysselsätter Mig som utredare/förundersökningsledare på grova brottsroteln polisen i Örebro. Det kommer inte att harmoniera med BRÅ: s uppfattning eller andra vänstervridna kriminologers uppfattning i den allmänna debatten.
Våra pensionärer går på knäna, skolan är ett enda kaos, sjukvården är ett inferno, polisen har totalhavererat etc etc. Alla vet varför men ingen törs eller vill torgföra anledningen, p g a att Sverige alltid levt på myten om det präktiga ultimata samhället som har osinnliga resurser för att vara i framkant när det gäller att vara det enda politiskt korrekta alternativet i en dysfunktionell värld som slår knut på sig själv, genom destruktivt beteende i olika religioners namn.

Nu kör vi; Detta har jag hanterat Måndag- fredag denna vecka: Våldtäkt, våldtäkt, grov våldtäkt, överfallsvåldtäkt, utpressning, utpressning, övergrepp i rättssak, olaga hot, våld mot polis, hot mot polis, narkotikabrott, grovt narkotika brott, mordförsök, våldtäkt igen, utpressning igen och misshandel. Misstänkta gärningsmän; Ali Mohamad, Mahmod , Mohammed, Mohammed Ali, igen , igen , igen Christoffer…va är det sant. Ja ett svenskt namn smög sig in i utkanten av ett narkotikabrott, Mohammed, Mahmod Ali, igen och igen.

Länder som representerar veckans alla brott: Irak , Irak, Turkiet , Syrien, Afganistan, Somalia, Somalia, Syrien igen, Somalia, okänt land, okänt land, Sverige. Hälften av de misstänkta kan vi inte veta säkert eftersom de inte har några giltiga papper. Vilket i sig oftast innebär att de ljuger om nationalitet och identitet. Nu pratar vi bara Örebro kommun. Och dessa brott upptar vår utredningsförmåga till 100%.

Så här ser det ut och har sett ut de senaste 10-15 åren.
Återkommer nästa fredag med en redogörelse för den gångna veckan.”

Springare får dock snabbt uppbackning av folket. En facebookgrupp som stödjer honom har snabbt 90 000 medlemmar och till polisstationen i Örebro strömmar det in ett sextiotal blombuketter på något dygn. Där bestäms det snabbt att saken ska tonas ner och att blommorna inte får fotograferas (?!). Bilder läcker snabbt ut till pressen.

Är du vaken, Schyffert?

Samtidigt rapporteras att Värnhemsskolan i Malmö nu har fått ta till stängsel, taggtråd, grindar, ID-kontroller och väktare efter att kriminella försökt värva elever och langat knark samt att olika folkgrupper råkat i jätteslagsmål med varandra:

http://www.expressen.se/kvallsposten/skandalskolan-som-vaktas-av-taggtrad/

Akuten på Malmö sjukhus aviserar att de snart låser dörren mellan 21.00 och 05.00 och Malmöpolisen säger samtidigt att man ändå är beredd på att skicka dit patruller för att stoppa stora grupper av anhöriga att komma in när någon har blivit skjuten och körd till akuten:

https://www.sydsvenskan.se/2017-02-07/akuten-i-malmo-borjar-lasa-dorren-pa-natten

Från Göteborg rapporteras att en känd festfixare, Bardiya Pajouhi, och en lika känd krögare, Navid Atlassi, roat sig med att supa och droga ner skolflickor för att sedan våldta dem och filma festligheterna. Männen anser inte att de gjort något fel:

http://www.expressen.se/gt/domda-de-valdtog-drogade-skolflickor/

Ekot avslöjar att ensamkommande flyktingbarn har placerats i fosterfamiljer med nära anknytning till IS och där familjemedlemmar har rest till Syrien för att ansluta sig till terroristerna:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/JedmP/ensamkommande-placerade-i-misstankta-is-familjer

Hänger du med, Schyffert?

Aftonbladet rapporterar att en 40-årig irakisk torped som redan för 20 år sedan dömdes till livstids utvisning – sedan han dömts till fem års fängelse för försök till dråp, grov misshandel, försök till grov misshandel, olaga hot, häleri, hot mot tjänsteman och brott mot knivlagen – utan svårighet flera gånger återvänt till Sverige för att misshandla och försöka mörda:

http://www.aftonbladet.se/a/44aaE

För alla tunnelseende som hävdar att det dödliga våldet har minskat, serverar Dagens Nyheter (2017-02-07, sid 11) mycket dåliga nyheter (källa: Polisen):

I början av 1990-talet begicks det årligen 120 dråp och mord i Sverige. Under de kommande 20 åren minskade siffran till 80, vilket naturligtvis var glädjande.

Men 2015 ökade antalet mord igen till 112, följt av ytterligare 110 år 2016. Ökningen tillskrivs de gängkrig som förekommer huvudsakligen i storstädernas ytterkanter och förorter.

För säkerhets skull påpekar DN pliktskyldigast att det är mycket värre i Chicago, som hade 764 mord förra året (hur det nu hjälper Sverige?). Däremot ”glömmer” man i jämförelsen att berätta att stor-Chicago redan 2008 hade 9 569 624 invånare, ungefär lika många som hela Sverige hade 2013.

Ytterligare en reflektion: Till morgonkaffet slår jag på tv:n och zappar mellan kanalerna. Tvåan sänder direkt från riksdagen. Ygeman står i den ena talarstolen och en moderat i den andra. De diskuterar något som jag inte ens kommer ihåg. Plötsligt glider kameran över lokalen och min kaffemugg stannar halvvägs till munnen. Av de 349 som är betalda för att fatta landets viktigaste beslut ser jag tre. Resten av stolarna är tomma!

Okej, låt oss vara generösa i räkningen. Låt säga att hälften av de 349 var på synnerligen viktiga studiebesök, satt i sammanträden eller utredningar, var sjukskrivna, vabade eller hade annat giltigt förfall. Fattas lik förbannat 173 folkvalda som du betalar 63 800 kronor i månaden vardera (samt förstås i förekommande fall traktamenten, fria resor, ersättning för dubbel bosättning och lite annat smått och gott).

Klockan är strax efter nio på morgonen och jag funderar på vad som skulle hända om du bara lät bli att infinna dig på jobbet.

Förresten – är det någon som såg åt vilket håll Schyffert simmade…?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den ene blir omedelbart anmäld för rasism