Författarfunderingar, del 12: Hej hå, hej hå, vi nu till mässan gå …

Så var det dags igen. Bokmässa i Göteborg med allt det innebär. Ett ypperligt tillfälle att trängas, köpa billiga böcker, mingla, upptäcka nya författare, festa, ta selfies, lyssna på föredrag, ragga, få inspiration, läsa, ha möten, lyssna på skvaller, knyta kontakter, skriva, bli överraskad, glädjas, vara förbannad, göra av med pengar eller bara strosa runt, allt beroende på vad man har på agendan. Som vanligt kommer väl någonstans mellan 95 000 och 100 000 människor att invadera mässhallarna från torsdag morgon till söndag kväll.

Första gången, för många år sedan, jag kom till mässan blev jag stående med gapande mun och betraktade detta paradis för bokälskare. Efter ett antal (tio, femton? Jag minns inte hur många) bokmässor har jag lärt mig en del, och jag vill gärna ge mina bästa tips till dig som inte har besökt mässan tidigare:

  1. Kom så tidigt du kan, mässan fylls fort. Om du kan gå dit på fredagen så gör det, lördag och söndag är de populäraste dagarna.
  2. Ta på dig bekväma träningsskor. Du ska gå i timmar på cementgolv med tunna mattor på. Det gör ont om du har fel skor.
  3. Klä dig tunt. Temperaturen i hallarna blir snart hög.
  4. Drick mycket vatten, luften blir torr.
  5. Håll koll framför dig och var smidig. Förare av tvillingbarnvagnar och rullatorer kan vara brutala och det gör ont att få metallen i sidan.
  6. Glöm att du ska ringa en kompis. Mobiltäckningen på mässan är fortfarande, efter alla dessa år, under all kritik.
  7. När du ska ta dig från monter X till monter Y, räkna ut den rimliga tiden och multiplicera den med 3. Du ska boxas med tusentals människor och alla ska åt motsatt håll, de är mottrafikanter.
  8. Du som är aspirerande författare och hoppas kunna presentera ditt manus för en förläggare: Det här är de sämsta tre dagarna på hela året. Alla de större förläggarna är strängt upptagna med möten, inte minst med utländska agenter. De står inte i montern och väntar på att just du ska dyka upp.
  9. Planera ditt ätande och drickande. Det mesta inne på mässområdet är antingen dåligt, svindyrt eller både och. Medan hela Göteborg är fullt av fantastiska matställen.
  10. Ta en paus, gå ut och ta frisk luft. Mässan är trång, het med torr luft och en öronbedövande volym.
  11. Ta med dig något att bära böcker i för jo, du kommer att köpa.

Med det hoppas jag att du får en riktigt trevlig bokmässa. Om du vill träffa mig för att lyssna när jag blir intervjuad, få en bok signerad eller bara säga hej och prata en stund, så hittar du mig i Lind & Co:s monter B 05:20 de här dagarna och tiderna:

Torsdag:

11 30 – 11 50 + signering

Fredag:

15 30 – 15 50 + signering

Lördag:

1330 – 13 50 + signering

Söndag:

11 00 – 11 20 + signering

Vi ses väl? ;o)

Balkongtankar

Det är hett och eftermiddagssolen är obarmhärtig men trots att jag tvivlar på honom har Gud sett till att det finns bot. Balkongen ligger i skuggan, det torra vinet – Methy, en Moscato för övrigt – har hunnit bli kallt och koppen är full av hett pulverkaffe.

Ty det här är utomlands, Kreta närmare bestämt, och då vill jag ha det pulverkaffe jag helst inte dricker hemma. Gärna tillsammans med ett glas lokalt brännvin som – du vet – oftast smakar getpiss. Ouzo är ett bra exempel. De första sju är ett rent helvete att få ner, sedan brukar det gå bättre. Metaxa är snäppet bättre men allt under sjuan duger inte till annat än att hälla i tanken på en Opel Kadett från sextiotvå.

Världen är vansinnig. I Nordkorea sitter en galning och leker med stora fyrverkerier som penisförlängare.  I USA sitter en farbror med lustig frisyr och säger till nordkoreanen att hans land kan förvandlas till parkeringsplats på tio minuter om han fortsätter dumma sig. I en öken långt borta sitter fundamentalister och tycker att alla som inte tycker som de, ska dö.På väg mot Florida snurrar orkanen Irma dödsdans och därmed vet jag inte om mitt andra hem finns kvar på måndag eller om det är min tomt som förvandlats till parkeringsplats. I Mexico är det jordbävning och här sitter jag och dricker kallt vin och märker inte mycket av det där. Bredvid, på bordet, finns allt jag behöver förutom vinet och kaffet. En ask cigariller, en nyinköpt chockrosa tändare med en fånig liten gubbe på och ja – ”En snuskgubbes anteckningar” av Charles Bukowski, mannen (vila i fuckin´ frid!) vars briljans jag hoppas komma ifatt åtminstone en gång innan jag dör.

Sexton är de runt bordet, kvinnorna som bett mig vara lärare på en skrivarkurs. Några är publicerade författare, några aspirerande och en del skriver av rent terapeutiska skäl. De kommer från livets alla vägar, bärandes på mentala kassar och säckar med olika öden. En – som fått femjävligt mycket stryk en dag när Gud var på det humöret – är tacksam för att hon numera kan ta sig fram på kryckor. En har lagt ett tjugofemårigt livskapitel bakom sig för att göra en control-alt-delete och finna ett nytt liv.

I frihet, säger hon. Total frihet.

Vackert.

Alla de sexton tvivlar på sig själv i början. Det är jag-kan-inte-det hit och jag-törs-inte-det dit.

Jag har hört det förr och vet att det inte stämmer. När vi inleder kursen med en rivstart visar det sig att jag har rätt och i slutet av den första dagen är många överraskade över sina egna prestationer. Alla har levererat över förväntan och några har råkat skriva smärtsamt vackra, närmast poetiska meningar av bara farten. Någon berättar en hel historia med två rader utan att det ens var planerat. Ibland hörs skratt, då och då syns tårar.

Starka texter. Starka reaktioner. Bra. Och det är bara första dagen av sex. Innan veckan på Kreta är över kommer de här kvinnorna att ha levererat långt, långt över vad de trodde sig förmå.

För att de, kanske med hjälp från det vackra havet utanför, har öppnat sina sinnen, släppt sina spärrar och krossat Jante för en stund. Sådant vi alla borde göra hela tiden och glömma alla som talat om för oss att vi inte kan.

De kan, för övrigt, dra åt helvete.

Här sitter jag med det kalla vinet, det heta kaffet, cigarillerna och Bukowski. Ljudet från havet är underbart, syrsorna har redan börjat härja fast det är långt till mörkret.

Möjligen kan livet bli bättre.

Men inte här, inte nu.

 

 

Det fattas en vid vårt bord …

Det är en underbar dag i dag. En dag för att låta lyckan och kärleken växa.

Det är smärtsam, tragisk dag i dag. En dag för att låta hatet växa.

Underbar, för att vår yngsta dotter fyller 21 och firas därefter. Med glädje läser jag mina anteckningar från när hon föddes, om hur stark hon var redan då och sparkade mig förvånansvärt hårt när jag mätte, vägde henne och satte på den första blöjan. Under åren som gått har hon förvandlats till en vacker, intelligent och extremt kreativ ung kvinna som jag är stolt över att få umgås med och ha nära. Vi firar henne med mat, dryck och trevligt, umgänge – bara ha det bra tillsammans.

Smärtsam, tragisk, för att det fattas en vid vårt bord.

Vår andra och lika högt älskade dotter kan inte vara med och fira sin syster, vilket gör dem båda så fruktansvärt ont. Hon ligger på operationsbordet femtio mil härifrån.

Det är nu sjätte gången specialisterna tar på sig operationskläderna för att se vad de kan göra år skadorna efter våldtäkten (nu pratar jag inte om blåmärkena hon bar den första tiden, nu pratar vi allvarliga skador). Efter dagens operation säger de att de måste överlägga med varandra inför den sjunde operationen, när den nu blir av.

Det fattas en vid vårt bord, och det är ditt fel, Trash.

Jag har kallat dig så sedan dag ett, för att det är vad du är. Lågbegåvad white trash – jag hittar inget bättre svenskt uttryck. En patetisk ursäkt till människa som efter våldtäkten tyckte synd om dig själv. För att du hade varit ”otrogen” mot din flickvän. För att du tyckte att folk i Märsta stirrade på dig. För att du blev av med jobbet (rätt rimligt eftersom du jobbade med barn). För att du fick sparken ur bandet (rätt rimligt eftersom de inte vill ha våldtäktssvin på scenen).

Medan du tyckte synd om dig blev jag kontaktad av unga tjejer som undrade om den jag skrev om var du. Jag gav dem ditt namn och de blev rädda. Jag varnade dem. Du hade kontaktat dem på nätet för att få träffa dem och ägna dig åt din favoritsysselsättning. Men jag tyckte inte att du skulle få förstöra fler.

Jag har skrivit till dig flera gånger förr och naturligtvis är du för feg för att svara. Precis som du var för feg när du hade chansen att ta ditt ansvar för att du förstört delar av en ung människas liv. Med hjälp av en slug advokat – som jag har varit med och betalt via skattsedeln – kunde du flinande lämna häktet och fortsätta ragga småtjejer på nätet.

Men vet du vad, Trash, karma ger aldrig upp.

Det fattas en vid vårt bord i dag.

Det finns en flicka som är före och efter, Trash.

För 22 år sedan sjöng hon för mig när jag höll henne i famnen, tvättade henne och vägde henne för första gången på BB.

Hon växte upp till att bli en av de finaste och mest humanistiska människor jag känt. Hon blev den som brydde sig om alla från myror till människor, som flyttade igelkottar för att de inte skulle bli påkörda, som alltid hade plåster med sig om någon annan skulle göra sig illa. Hon var den som ville sprida glädje till andra.

Hon blev den som trodde gott om alla.

Tills du slet ut en del av hennes hjärta och själ. Tills du slet ut en del av hennes tro på människor, din idiot.

Hon sjunger fortfarande vackert för mig och varje gång får jag tårar i ögonen. Men den där glansen i ögonen, den där ostridiga tron på människors bästa, den är borta.

Och det är ditt fel, Trash. För det förlåter jag dig aldrig.

Det finns många scener, timmar, minuter, sekunder du sluppit. Och lika bra är det, ty du är för korkad för att förstå. Hennes våldsamma smärtanfall. Den nattliga, desperata jakten på att mitt i natten hitta någon i en annan del av landet som kan köra henne till akuten – igen. Hennes fruktansvärda panikångestattacker. Kroppsreaktioner. Sömnlöshet. Psykiska reaktioner. Att hon på läkarnas order inte fick bada, som hon älskar. Mina tårar när jag såg henne doppa enbart fötterna i vattnet i Dubai, och såg hennes längtan. Hennes ångest för att vistas bland för många människor nu, hon som var mest social av alla. Hennes skepsis.

Ditt as.

Behöver jag nämna pengarna? Ett offer får betala själv. År efter år efter år. Transporterna, sjukvårdskostnaderna, presenter till alla som hjälpt, resor och åter resor till specialistvård, rehabilitering, förlorad arbetsinkomst för hela familjen. Ett par hundra tusen vid det här laget.

Lugn, Trash, räkningen kommer så småningom. Hoppas att du kan det där med sms-lån.

Många vänner av ordning har frågat mig varför jag inte tog hand om dig själv när samhället fegade. Svaret är enkelt – jag tänker inte sitta på Kumla i 20 år på grund av en skithög som du. Det lärde jag mig 1988 när jag besökte kapten James White i San Quentin-fängelset. Hans 15-åriga dotter hade blivit lika grovt våldtagen som vår Isabell. White sköt skallen av skithögen och fick livstids fängelse. Det var inte värt det, sa han. Han hade nämligen aldrig fått träffa sin dotter igen.

Vet du hur många som har hört av sig, från ditt område, och bett om ditt namn? Du ska ligga på knä, böna och be för att jag inte har outat dig.

Än.

Jag hade länge ett svagt hopp om att du faktiskt skulle ta ditt ansvar. Gå tillbaka till polisen. Erkänna. Vara en man. Ta ditt straff.

Men du gick flinande vidare, fortsatte att blåsa din flickvän och ragga tjejer på nätet, för att kunna dra in även dem bakom skjulet, trycka ner dem i leran och visa vilken riktig man du är.

Det fattas en vid vårt bord i kväll, Trash.

Det är ditt fel.

Kanske, kanske hade du hoppats att jag vid det här laget, efter ett par år, skulle lugna ner mig, glömma och förlåta.

Du hade fel.

Varje gång, precis varje gång du tror att tillräckligt med tid har gått, att allt är lugnt, kommer jag att påminna dig. Faktum är, att jag kommer att finnas strax bakom din axel så länge jag kan stå upp.

Du är svensk, fet, ful, rödhårig och så mycket white trash man kan bli.

Jag är karma.

Vi ses.

 

 

 

Du behåller din plats i kön …

”Hur kan det komma sig att just ni råkar ut för allt?” undrar våra vänner. Det undrar jag också. Men när jag frågar runt lite så får jag veta att det inte bara är vi.

Dessvärre tycks det gå en ”skiter-väl-vi-i”-trend hos alltför många företag i landet. Det handlar om stress och ekonomi – sälj, sälj, sälj och när vi väl har fått pengarna och fått ut kunden ur butiken så slår vi händerna för öronen och hoppas på det bästa.

Under kort tid har vi råkat ut för följande:

MIO:

Vi köper ett köksbord och sex stolar. När bordet ska avhämtas upptäcker vi att emballaget är trasigt och kräver uppackning. Bordsskivan är skadad. Vi ska få en ny bordsskiva.

Vi väntar och ringer, väntar och ringer. Och ringer. Efter en evighet levererar två män en ny skiva. Den ene var med när den skadade skivan packades upp och vill inte svara på frågan om varför han inte själv packade upp den innan han ringde oss, när han såg att emballaget var skadat. Han hänvisar till ”Brita på kundtjänst” och alla vet vad det innebär att ringa en kundtjänst: ”Du är placerad i kö. Din plats är 23 495 men du behåller din plats i kön. Tryck 9 om du vill begå självmord …”

CHILI/TRADEMAX

Sammanfattning: Herregud! Hur kan företaget överhuvudtaget överleva?

Om vi hade vetat att Chili blivit Trademax så hade vi varit varnade redan från början. Vår vän Maud har efter sju månader och 17 (!) besök av firman fortfarande inte fått rätt, oskadade möbler levererade. Världsrekord?

Vi köper ett trädgårdsbord, sex stolar och dynor. När leveransen kommer är emballaget skadat och dynorna är i fel färg. Naturligtvis kan de som levererar inte ta med sig de felaktiga dynorna igen eftersom de ingår i ett kollinummer om omfattar allt!

När vi packat upp bordet ändrar vi oss och vill returnera det. Vi hotas då med straffavgifter om vi inte återförslutit försändelsen med rätt sorts tejp!

En eon av ringande börjar. Det går inte att komma fram och ingen svarar på mail. Först när jag spammar ner kundtjänst med 70 mail på en kväll blir jag uppringd.

Allt ska bli bra. Bordet och de felaktiga dynorna ska hämtas av DHL (se nedan hur det gick) och jag ska krediteras. Nya dynor i rätt färg ska beställas direkt och levereras snabbt.

Dynorna har efter flera veckor fortfarande inte kommit och vi jagar kundtjänst. Hur det går med krediteringen ska bli spännande att se.

 DHL

Jag följer Trademax instruktioner och beställer en returtransport med DHL. Bilen, som ska komma under fredagen, kommer inte. Min fru väntar hela dagen, ringer på eftermiddagen och får löfte om att bilen ska komma före 17.00.

Den kommer inte. Vi ringer igen och får beskedet att bilen ska komma på måndagen.

På måndagen väntar vi till 15.30. Ingen bil. Vi ringer flera gånger till kundtjänst som talar om att de är ledsna. Vi försöker få dem att förstå att det inte hjälper och att deras klanteri nu har kostat två arbetsdagar. Vem ska betala för det?

Inte DHL i alla fall, förklarar de.

Jag ber att få svar på några frågor till den här artikeln. Killen på kundtjänst vill inte svara utan hänvisar till presschefen. Jag ber att få bli kopplad. Det går inte. Jag ber att få presschefens telefonnummer. Det går inte. Jag ber att presschefen ska ringa upp mig och får löfte om detta. Presschefen ringer inte.

Några minuter före fyra kommer en (sannolikt hastigt omdirigerad) DHL-bil med en chaufför som låtas att han inte vet ett smack om affären.

Jag väntar fortfarande på att presschefen ska ringa.

 BAUHAUS

Vi beställer – och betalar – hos Bauhaus ett tak och fyra väggar till en paviljong. Taket och väggarna ska levereras inom sju arbetsdagar. Efter fjorton dagar ringer vi igen och igen tills en olycklig man från Bauhaus ringer tillbaka och berättar att de svarta väggarna och taket inte finns. Man har alltså sålt något som inte finns.

Det finns blå väggar. Vi vill inte ha blå men alternativet är att stå utan. Vi åker till Bauhaus och beställer blå väggar och blått tak. Kostnad: Cirka 4 200 kronor. Jag föreslår då att Bauhaus ska ta de 4 200 kronor jag betalt två veckor tidigare för något som inte finns. Det går inte. Jag måste betala ytterligare 4 200 kronor och sedan ska det göras ett ”återköp” och jag ska få tillbaka den första betalningen ”inom tre bankdagar”.

Skitsnack!

En digital transaktion går i dag på någon sekund och när butikerna vill ha våra pengar är det inte snack om några ”tre bankdagar”.

Jag kräver att få tala med chefen. Emma i kundtjänst ringer chefen och skriker över halva varuhuset att hon har ”två sura kunder” hos sig.

Det ska Emma inte göra.

Chefen kommer och informeras om Emmas beteende vilket leder till att Emma kommer att få lite mental spanking när vi lämnat varuhuset. Därefter säger jag:

”Nu är det så att ni a) har sålt något som inte finns och b) hört av er efter fjorton dagar istället för sju och c) vill ha mer pengar för en ny beställning och d) alltså har hållit 4 200 kronor av oss i två veckor utan anledning och e) nu påstår att vi ska vänta i tre bankdagar på att få tillbaka dem.”

Då kommer det där klassiska svaret:

”Ja, det är ju bankerna som …”

Jag förklarar hur mycket jag bryr mig om det. Chefen kan naturligtvis inte försvara Bauhaus beteende och jag får pengarna, kontant.

Alltså går det.

PostNord

Följetongen fortsätter. Jag får ett sms om att taket och tältet kommit och att jag ska beställa leverans hos PostNord. Lydigt fyller jag i beställningen och ber att få dem fredag mellan 12.30 och 14.30. Ingen bil kommer. Klockan 16.30 ringer jag kundtjänst och får veta att ”det måste ha blivit något fel”. Jag ber dem då stoppa grejorna i en bil och köra ut dem. Det går inte.

Det är mycket som inte går, nuförtiden.

Festen slutar med att jag själv får köra som en dåre genom rusningstrafiken och köa (!) på Postnords terminal, där tjejen bakom disken bara skakar på huvudet och berättar att det varken är första eller sista gången företaget klantar sig.

Naturligtvis kunde jag, om jag tänkte lite bakåt, göra den här listan längre, vilket dock bara är deprimerande. Jag undrar hur alla de här företagen resonerar, och tänker på vad en erfaren affärsman sa till mig:

”En nöjd kund berättar för tre personer, en missnöjd för femton!”

Det stämmer nog bra. Jag förstår inte hur ett företag i dag har råd att få missnöjda kunder och i mitt fall kommer över 300 000 personer att läsa det här.

Under resans gång har jag fått ett bra tips. Betala aldrig i förväg med kort eller kontanter – ta alltid faktura. Om du inte har fått grejorna när fakturan kommer så säger du bara att du ska betala när allt är korrekt levererat. Om företaget då låter fakturan gå till kronofogden så bestrider du kravet med ett litet brev – enkelt.

För att nu inte enbart låta gnällig tänkte jag också rekommendera (nej, jag har inte fått betalt av dem, jag är bara nöjd kund) ett par företag (av naturliga skäl huvudsakligen på Stockholm norr, där jag bor) som håller högsta klass:

*IKEA, förstås. Inget tjafs om returer.

*Min Bil, Sollentuna (verkstad och däckförvaring). Extremt bra kundmottagare, kunniga tekniker, fasta priser, alltid flexibla vid katastrofer.

*Edsvikens Larm (Securitas/Verisure). Proffsiga tekniker med kreativa lösningar.

*Ticket Sollentuna – experter på att hitta bästa resan till bästa priset.

*Handelsboden Västberga (mc-kläder) – suverän personlig service

*ROT-Gruppen Stockholm, hantverkare av högsta klass

Författarfunderingar, del 11: Konsten att läsa in en ljudbok

Kära vänner och läsare!

Just nu gör jag något av det roligaste som finns – läser in en ljudbok.

Det blir min självbiografi som kommer ut i ny tappning med mycket nytt material och personligare än någonsin.

Bilden är tagen i en annan ljudstudio när jag läste in min dokumentärbok ”Brott i Sverige” som du hittar hos ljudboksleverantörerna.

Att läsa in är som sagt en ren glädje, men inte så okomplicerat som man kanske kan tro. Goda råd och förhållningsregler från ljudteknikern innan man börjar:

*Inga åtsittande kläder, ha gärna träningsoverall eller liknande

*Ät inte dåliga varmkorvar, sushi eller choklad före läsningen – rösten blir grötig

*Ta av dig skorna och gå i strumplästen i ljudstudion (och ja, jag kommer på mig själv med att omedvetet flytta fötterna med jämna mellanrum eftersom jag måste sitta stilla)

Naturligtvis har jag med mig en termos med kaffe, en flaska vatten och halstabletter.

Att ta på sig lurarna och höra sig själv är – scary. Varenda inandning, flämtning, smackande med tungan låter som en krigshandling och jag undrar hur många grimaser den stackars ljudteknikern gör när jag hostar och harklar mig.

Normalt sett läser man i tvåtimmarspass. Jag har ibland gjort tretimmarspass och tro mig, varit rätt slut efteråt.

Ljudbåset är litet, bara några kvadratmeter med isolerade väggar, en bänkskiva och en stol. Inget mer. Jag har texten på en surfplatta och kan dämpa takljuset som jag vill för att få bästa möjliga kontrast.

Jag lär mig snart att lyssna, hör när jag läser fel eller andas fel, och får läsa om en mening, ibland två eller tre gånger. Extra jobbigt blir det förstås när en mening innehåller svåra namn eller komplicerade ord.

Vissa av mina texter är helt nya. Andra har jag skrivit för tio, femton år sedan. Att läsa dem blir extra intressant när det visar sig att jag gissade i stort sett rätt på hur saker och ting skulle bli i framtiden. Lika intressant är det att jämföra hur både jag och andra såg på verkligheten för några decennier sedan.

Förlaget säger att ljudfilen kommer att finnas ute om en eller en och en halv månad. Jag garanterar många timmars spännande lyssning i sommar. Jag återkommer förstås med mer information om släppdatum.

Då får du också veta titeln… ;o)

 

Det enda jag inte lärde mig, var att döda

Jag läser att regeringen i dag kommer att föreslå ett återinförande av allmän värnplikt. Jag läser också en massa argument för och emot och intresserar mig speciellt för motargumenten.

Huvudsakligen handlar de om orättvisa. Under de senaste åren värnplikten fanns, inkallades bara 15 procent av pojkarna och inga av flickorna. I ett nytt värnpliktssystem skulle sannolikt bara några procent av varje årskull inkallas. Därmed skulle de bli orättvist behandlade eftersom de skulle få ”offra” ett år av sina liv till låg ersättning, medan deras kamrater kunde gå vidare med utbildningar och arbete.

På min tid – nu pratar vi 1977 – blev alla pojkar inkallade. Flickor blev det inte, vilket enligt min mening är fel. Den enda grunden för giltigt förfall 1977 var homosexualitet, vilket i dag naturligtvis är skrattretande, men jag minns hur befälen under de korta marscherna röt att ”Nu håller vi en meters avstånd och inte en bögs avstånd!”.

Några försökte under mönstringen komma undan med att de var sängvätare, och placerades omedelbart på en brits under en annan sängvätare. En del sa att det stred mot deras personliga eller religiösa övertygelse att döda, och då fick de göra samhällstjänst istället – kratta parker eller sopa golv i en brandstation.

Det fanns med andra ord inte så mycket tålamod inom försvaret gentemot dem som inte passade in i en perfekt heteronorm. Vi som var långhåriga tvingades klippa oss eller bära hårnät, vilket påstods vara av säkerhetsskäl.

Öhrlund 1977. Knappast reglementsenlig uniform men vi fotografer och filmare kom undan med lite av varje …

Det tog inte många timmar att upptäcka att delar av det militära innehöll en fruktansvärd ineffektivitet, som att det kunde ta två dagar för vårt kompani att få ut kläder och skor i fel storlekar, och ytterligare en hel dag att byta dem till rätt storlekar. Det fanns befäl som av många skäl var synnerligen olämpliga och jag vill inte påstå att undervisningen om säkerhetsläget i världen som helhet var ens nära objektiv. Ryssen var den ende fienden för då och all framtid och alla blickar skulle stadigt riktas mot öst. Allt annat var otänkbart.

Så till de goda sidorna. Jag är kanske inte riktigt representativ eftersom jag gjorde lumpen i Flygvapnet, vilket knappast var känt som den hårdaste skolan. Den delen av grundutbildningen som handlade om markstrid var försvinnande liten. Jag tillbringade aldrig en natt i tält eller i skogen, alltid på det varma, sköna regementet. Vi hade inga nattövningar, hälsovårdsnämnden hade dömt ut gymnastiksalen och vintern var så förbannat kall det året att inte ens befälen ville marschera. Det blev en och annan skytteövning utomhus men inget mer. Det mest ansträngande var att bona de gamla trägolven i logementet på fredag eftermiddag. Den som hällde ut för mycket bonvax ställde till ett helvete för alla och vi fick inte åka hem förrän skiten hade trängt in i de gamla plankorna.

Lyxproblem.

Jag gjorde 332 dagar i de där miljöerna och under större delen av tiden hade jag elva kronor per dag. I slutet av utbildningen dubblades ersättningen, den sista månaden fick vi fyrtio kronor om dagen och den stora lyckan bestod av ett utryckningsbidrag på tusen kronor.

Å andra sidan hade jag gratis mat, fria kläder och mycket små omkostnader. Mitt enda problem bestod av att söka förflyttningar för att få vara så nära hemmet som möjligt, eftersom min älskade pappa var döende i cancer.

Sett i perspektiv var de där 332 dagarna några av de bästa i mitt liv. Jag fick lära mig att bädda en säng snyggt, att sköta kläder, skor och olika typer av utrustning. Att rädda liv. Att mina åsikter inte per automatik är rätt åsikter. Att allt blir lättare om det är ordning och reda och saker ligger på rätt plats. Att bilar ska vara tankade och batterier laddade. Att instruktioner ska vara så tydliga att de inte kan missförstås. Jag lärde mig massor om kamratskap, respekt, lagarbete, gruppdynamik och ledarskap, det senare trots att jag vägrade befälsutbildning. Jag lärde mig att jag måste kunna lita på en kompis till hundra procent – och han på mig – och att det annars kunde uppstå livsfarliga situationer.

Jag lärde mig att jag kan mycket mer än jag tror. Framförallt om jag tror på mig själv.

Faktum är att det enda jag inte lärde mig, var att döda. Inte heller pratades det om dödande som något kul, spännande eller självklart. Det pratades aldrig om anfallskrig, enbart om försvar.

Lumpen var med andra ord en bra skola och det var trist att den bara tog in killar. Många år senare gjorde jag en lättläst bok om lumpen men insåg även då att den militära apparaten inte var mogen nog för kvinnor. På regementet jag besökte fanns två tuffa tjejer, varav den ena var chef på en stridsvagn. Hon berättade att hon varje dag fick frågan om hon hade knullat eller ville knulla. Oerhört tröttsamt naturligtvis, men det bekymrade henne inte mycket så länge grabbarna lydde hennes order. Och hon hade lärt sig att ta udden av frågorna genom att svara:

”Eftersom din kuk förmodligen ser ut som en tändsticka, är frågeställningen inte relevant.”

Därmed brukade det bli tyst på de hormonstinna pojkarna.

När jag gjorde boken, 1996, fanns det fortfarande befäl som öppet och på fullt allvar hävdade att kvinnor inte hade i försvaret att göra, vilket var direkt löjeväckande eftersom till och med min mamma hade gått i Flygvapnets uniform flera decennier tidigare.

Jag skulle kunna tänka mig att det mesta av fördomar och sexistiskt trams har rensats bort genom pensioneringar och det som möjligen finns kvar får, som på andra företag, tvättas bort med stålborste.

Jag tycker att det är en utmärkt idé att allmän värnplikt införs för både killar och tjejer, och ju fler desto bättre. Vi lever i en orostid med stora klyftor i samhället, också i en tid där massor av tjejer och killar saknar vettiga vuxna förebilder. Sådana förebilder skulle försvaret kunna erbjuda.

Många, som tidigt tappat tron på både sig själv och omvärlden, har också upptäckt att försvaret kan erbjuda både värdefulla utbildningar och intressanta jobb. För många skulle det kunna bli en biljett från en stökig förort och dåliga framtidsutsikter, till en riktigt bra tillvaro.

Naturligtvis kan den som vill hitta en miljon fel på försvaret och gott om argument för att gemene man – eller kvinna – ska slippa delta. Men jag tror ändå att fördelarna uppväger. Att tidigt lära sig mycket om vad vänskap och respekt betyder, att förstå social kompetens och vad det ger att arbeta i grupp mot ett gemensamt mål, är oerhört värdefullt och också en fin skola inför ett liv på arbetsmarknaden.

Försvarsmakten saknar i dag anställda till över 7 000 befattningar. Naturligtvis behöver lönerna hyfsas till här och där men genom allmän värnplikt skulle man alltså på sikt kunna fylla de värsta tomrummen inom försvaret, erbjuda tusentals jobb och samtidigt ge ungdomar som saknat förebilder en vettig idé om hur livet bör vara.

Om det händelsevis skulle uppstå orättvisa genom att alla inte blir inkallade, så får vi ta den smällen.

Ty livet är, generellt sett, långt ifrån rättvist och även den kunskapen bör komma tidigt.

Däremot finns det moraliska frågor kvar att lösa. En sak är att få utbildning och vara beredd att försvara sitt eget land om det behövs. En helt annan är att – för 20 000 kronor i månaden – tvångskommenderas till en krigshärd i Långtbortistan för att kämpa för något man knappt känner till och kanske inte ens sympatiserar med. Och för att i värsta fall komma hem med benen bortsprängda.

Det senare uppdraget borde baseras på frivillighet, anser jag.

 

Författarfunderingar, del 10: Så – du vill ha en bok till? Och en till? Och en …

Det är en märklig blandning av känslor när jag får ett exemplar av min senaste bok i handen. Jag känner, vrider och vänder. Tar in doften. Men öppnar den inte – jag har aldrig läst en av mina egna böcker i tryckt form och kommer inte heller att göra det. Det kanske låter märkligt, men sån är jag.

När lådan med böcker kommer från tryckeriet håller jag redan på att arbeta med nästa samtidigt som det fortfarande förekommer marknadsföringsarbete för den förra. Jag lever alltså i en cykel med tre böcker och ibland blir det förvirrande att skilja dem från varandra.

Arbetet med en bok tar mig alltifrån ett till ett och ett halvt år. Det börjar med en idé som utvecklas till en synopsis som i sin tur utvecklas, finfördelas och ibland ändras om det visar sig att något är alltför osannolikt. Sedan kommer den roliga och så viktiga researchen. Jag har glädjen att ha en hel grupp av experter till min hjälp – alltifrån mäklare och lastbilschaufförer till poliser och läkare med olika specialiteter; piloter, vapenexperter, forskare, kriminaltekniker och många, många fler. Även om det handlar om en påhittad historia så vill jag beskriva scener och arbetsförhållanden så korrekt som möjligt, dels för att du som läsare ska få en bättre upplevelse, dels av respekt för olika yrkesgrupper.

Så är det dags att börja skriva. För säkerhets skull tar vi upp frågan om ”inspiration” som intresserar så många och här citerar jag Jan Guillou:

”Inspiration är för amatörer. Vad det handlar om är att sätta sig ner och få ner skiten på papper.”

Och precis så är det. Åtminstone om man – som Jan – fortfarande skriver på skrivmaskin. Den som har gjort sin läxa – det vill säga synopsis, research och så – behöver inte vänta på någon ”inspiration”. Det står redan klart vad arbetet ska bestå av och det är bara att sätta sig ner och skriva. Hårt arbete, timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka.

Jag är snabb men hindras förstås som alla andra av att livet kommer emellan med vardagliga ting som bilbesiktningar, sopor, matinköp, läkarbesök, hundpromenader, räkningar, blogg- och Facebookinlägg, resor, mail och telefonsamtal samt förstås allt som har med böckerna att göra – föredrag, signeringar, bokhandelsbesök och möten med förläggare, redaktörer, filmfolk och andra. En riktigt bra dag skriver jag tio sidor eller mer, en normaldag fem sidor. En dålig dag blir det ingenting.

Efter ett års jobb är alltså boken klar och visst är det en mycket speciell känsla att få ställa in ännu en egen bok i hyllan.

Så kommer läsarreaktionerna. Du och alla andra trogna läsare öppnar boken eller trycker på ”Play” om du lyssnar. Betyget kommer och du skriver glatt ”Nu väntar jag på nästa bok!”.

Jag blir glad. Det bästa som kan hända en författare är naturligtvis att få ett positivt omdöme från en läsare. Samtidigt känns det lite konstigt. Det jag har jobbat hårt med i ett år eller mer, avverkar du på några dagar.

Men okej, jag kavlar upp ärmarna och börjar om. Just nu ägnar jag massor av research åt det som så småningom ska bli nästa bok om Ewert Truut, Carolina Herrera och Måns Schmidt.

Vad den ska handla om? Du får väl se … ;o)

 

 

 

Författarfunderingar, del 9: Besök i Drömfabriken

Jag vet inte riktigt vad det är. För det är ju inget fel på de bokhandlar vi har i Sverige (utom att de börjar bli alldeles för då för att de små bokhandlarna på mindre orter blir utslagna av näthandeln och stormarknaderna).

Ändå känner jag något alldeles speciellt när jag går in i någon av mina favoritbokhandlar i Florida, och ofta börjar det redan utanför:

dscn2062 dscn2060

Inne i butiken översköljs jag av en mängd intryck. Ändå råder det ett lugn som gör att jag kan ta in dem. Beror det på att bokhandeln har dämpande heltäckningsmattor istället för ett laminatgolv? Är det tystnaden, belysningen eller de lågmälda rösterna från kunderna? Är det för att jag vet att det finns bra och rena toaletter och världens bästa fik med alltifrån kaffe och te till varm choklad, goda mackor och fantastiska bakverk? Beror det på att jag vet att ingen tittar snett om jag tar med mig en obetald bok eller tidning till fiket och läser i två timmar innan jag bestämmer mig för att köpa den?

dscn1852 dscn1853

Beror det på alla fantastiska rabatter på bildfyllda coffeetablebooks eller på de underbart vackra, läderinbundna samlingsvolymerna av världens klassiker? Är det sättet man exponerar böckerna på, det som gör att jag hittar en ny, intressant gavel eller ett nytt spännande bord hela tiden? Jag vet inte.

dscn1839 dscn1840 dscn1841 dscn1844

Är det omslagen som slår mig så hårt, får mig att vilja ta i böckerna och läsa baksidestexten även om jag inte är intresserad av memoarer eller historiska romaner? Den lekfulla, ibland aggressiva designen som ibland går mycket längre än den skandinaviska med fluorescerande färger, silvertryck, relieftryck och andra kraftiga, grafiska uttryck?

dscn1842 dscn1848 dscn1850 dscn1849 dscn2063

Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men känslan är magisk.

Som författare tycker jag att det är viktigt att tillbringa mycket tid i en bokhandel. Jag älskar känslan av att hålla i en alldeles ny bok, njuta av omslaget, läsa baksidestexten för att snabbt försöka förstå om det här är något för mig. Här i Florida älskar jag också möjligheten att ta med en hel korg med böcker och tidningar till det trevliga kaféet för att gå igenom skörden och fatta det slutgiltiga beslutet om vad jag ska behålla eller inte (i kaféet har jag också flera gånger hamnat i trevliga diskussioner med vilt främmande människor, över en fika). Löftet jag gav redan innan jag åkte hit – att absolut INTE köpa fler böcker – sprack inom några minuter från det att jag klev in i butiken och jag insåg snart att jag – trots medlemsrabatten – skulle lämna butiken minst tusen kronor fattigare. Men – mycket lyckligare.

I kaféet tillkommer ytterligare en njutning – att studera människor. Vem är hon som sitter försjunken i en bok medan hon sippar på en latte? Vad pluggar ungdomarna som är upptagna av böcker samtidigt som de har sina laptops igång?

dscn2077 dscn2086

dscn2067

Vem är mannen som studerar en specialtidning om vapen och varför tycks han fixerad vid automatvapen? Alla människorna i kaféet är karaktärer som jag skulle kunna använda i en bok. Och det kanske kommer en vacker dag.

I Sverige går jag in i en bokhandel, tittar runt i tjugo minuter och går därifrån igen. Mycket eftersom jag har svårt att stå och det inte finns någonstans att sitta.

Här går jag in i bokhandeln, stannar i timmar, köper alldeles för mycket och åker hemåt full av intryck och – lycklig.

 

Roadtrips 2: Besök i godisbutiken

Alla roadtrips behöver ju inte vara långa. Häromdagen plockade jag fram min kvinnliga sida, ni vet den där ”jag-ska-ju-egentligen-inte-ha-något-och-jag-behöver-inte-något-och-jag-har-inga-pengar-men-det-är-ju-alltid-kul-att-titta” och körde någon mil till godisbutiken i närheten.

Jag har aldrig förstått mig på kvinnors fönstershopping. Varför sukta och må dåligt om man ändå inte kan få det som står i fönstret? Tills min fru försynt påpekade att jag håller på med exakt detsamma, oftast i leksaksbutiker för stora pojkar.

dscn1993 dscn1994

Alla kvinnor som har en riktig man vet att vi aldrig blir äldre än tolv år. Alla vi män som är så, är också mycket stolta över det. Byggsatser, radiostyrda bilar och båtar och flygplan, bilbanor, tågbanor, drönare, spionleksaker, walkie talkies, mopeder, gamla bilar, motorcyklar, leksaksbilar, låtsasvapen, tennsoldater, allehanda renoveringsobjekt och ja, ni vet. Den som dör med flest leksaker … och så vidare.

Haus of Trikes i Ft. Myers är den ultimata godisbutiken för oss älskare av motorcyklar. Inne i butiken finns dels ett par utomordentligt välbyggda och annorlunda choppers,

dscn1971

…dels rader av hojar i olika utföranden, både nya (främst Victory) och begagnade (en salig blandning av Honda och Harley:

dscn1973 dscn1974

Fenomenet Victory är, liksom Indian, mycket intressant. Även om vi fortfarande ser många Harleys på Floridas vägar och gator så blir konkurrenterna alltfler, med Victory i spetsen. Ett besök hos den största Harley-handlaren i området visar att man har dumpat priserna enormt för att hänga med i konkurrensen, men frågan är om det hjälper. De mekaniker jag pratar med säger att det inte bara är Indians och Victorys design som slår hårt, utan att de nya (och nygamla) märkena helt enkelt är betydligt bättre ihopskruvade, även om Harley har skärpt sig enormt under de senaste decennierna.

Trikes, som ju är relativt ovanliga i Sverige, är desto vanligare här. Anledningarna till att antalet ökar är många. Trafiken här är helt galen och bara osedvanligt korkade, påtända bilister skulle få för sig att jävlas med en fet trike medan det är relativt lätt att tränga en tvåhjuling.

dscn1979dscn1980

dscn1983dscn1986dscn1988dscn2002

Många av förarna är som jag av en eller anledning tillräckligt handikappade för att inte längre säkert kunna balansera 350 stillastående kilon på svaga fötter. Några tycker helt enkelt att triken är bekvämare och där slår Hondan omedelbart ut Harleyn genom bättre komfort, inte minst på grund av den individuella bakhjulsupphängningen.

dscn2003 dscn2010

I butiken finns förstås massor av annat titt- och känngodis som läderjackor, skinnvästar, pins, dödskalledekaler, starktonshorn, flaggstänger, hjälmar, boots, kromdetaljer, highwayboards, tankväskor, handskar, värmehandtag och tja, du vet allt det där man bara måste titta på, känna på och eventuellt – ha.

Utanför hittar jag en nostalgiskönhet som nästan framkallar tårar:

dscn2017 dscn2018 dscn2021

En Yamaha V-Max från 1989 i utställningsskick.  269 mil på mätaren på en 28 år gammal hoj. Lacken ser ut som om den kom ut från fabriken i går. Fruktansvärt mycket kraft, fruktansvärt mycket motorcykel. Vill ha! Bara 6 900 dollar – ett kap!

Men som sagt, fönstershopping är fönstershopping. Så – en sista titt på skönheten utanför butiken, sedan i med ettan och – hemåt.

dscn2011 dscn2012 dscn2013

Nästa roadtrip? Redan i övermorgon. Vi får se vart det bär hän, det sägs att vi blir fler än tio hojar…

 

Roadtrip 1: Frihet är brända armar, skitiga toaletter och paradisstränder

Varning! Sluta genast läsa här om du är ointresserad av motorcyklar, motorcykelåkning, intressanta människor och konstiga platser!

På julafton är det på pricken ett år sedan glädjen återuppstod i form av världens snabbaste rullator:

img_5327Honda Goldwing 2012 med Motor Trike Conversion. 1800 cc, sex cylindrar, fem växlar, backväxel, ABS, sadelvärme, handtagsvärme, FM-stereo, Bluetooth

1998 eller så slutade jag – ganska ofrivilligt – att köra hoj. Några år tidigare hade jag blivit förlamad från midjan och neråt sedan en doktor klantat sig under en operation i min rygg. Jag blev lovad att välja färg på rullstolen och fick veta att jag aldrig mer skulle kunna gå. Det tog mig ett år av viljestyrka och alla helvetes kval att komma på benen igen. Till sist kunde jag gå. Inte vackert eller snabbt. Men jag gick. Men jag var inte längre stark i ben och fötter. Att köra var inga problem. Att manövrera 400 kilo tvåhjulig Goldwing stillastående på ett säkert sätt gick inte. Att köpa en pytteliten maskin var uteslutet.

Jag sålde älsklingen med en tår i ögat och 17 års abstinensproblem tog sin början. Men nu är de alltså, sedan ett år, borta.

Innan jag skriver mer och alla Harley-fans hoppar på mig kan vi väl reda ut det där en gång för alla: Harley kontra andra märken är ett lika stort religionskrig som Volvo mot Saab, PC mot Mac, skidåkning mot solsemester och … ja, du fattar. En av mina kloka Facebook-gillare, den erfarne motorcykelentusiasten Michael Lillevars uttryckte det bäst när han skrev: ”…vilken hoj du kör är oväsentligt … en och samma familj”!

Just det. För min del är det Goldwing som gäller av en hel rad olika skäl som jag inte behöver gå in i detalj på här. Däremot köper jag och bär Harleys kläder för att de är bäst.

Jag lär mig fortfarande varje dag skillnaden mellan att köra trike och tvåhjuling och gudarna ska veta att det mesta var enklare på två hjul, men skam den som ger sig.

Ett medlemskap i den lokala mc-klubben var förstås ett måste. FLG-2 Yellow Jackets är ett av de största Goldwing-chapters i världens största motorcykelorganisation GWRRA, som har över 60 000 medlemmar över hela världen.

dscn1336

Yellow Jackets i Fort Myers välkomnade mig med öppna armar och jag insåg snart att jag – The Rookie – var yngst i en klubb där medelåldern väl är 148 år eller så. Icke desto mindre kör gubbarna som om sheriffen vore efter dem för jämnan och naturligtvis anmälde jag mig till den traditionella tisdagsåkningen. Vi samlades klockan åtta en sommarmorgon utanför McDonalds på Tamiami Trail och jag undrade vad det var för fel på farbröderna? Det var redan 30 grader varmt men alla kom i boots, långbyxor, långärmade tröjor, jackor och handskar. Jag insåg att de skulle svettas ihjäl innan vi kört två mil. Själv njöt jag där jag satt i gympadojor, jeansshorts och t-shirt. Florida, för fan, och sommar, okej?

dscn1161 dscn1169   dscn1196 dscn1198 dscn1204

Två timmar senare hade jag nästan ingen bensin kvar, tungan låg klistrad mot gommen och armar och ben brände som eld. När vår road captain svängde in på en mack drack jag omedelbart tre liter vatten och tankade innan jag frågade var vi befann oss och hur långt det var hem. Han log mot mig:

”Lake Placid, kiddo. A hundred miles or so. Two hours at least”.

Jag kom hem till sist och jag vill minnas att det tog närmare fyra veckor innan brännskadorna på armar och ben var läkta. Till nästa tisdagskörning kom jag i boots, jeans, jacka och handskar. Gubbjävlarna flinade men sa inget.

I klubben mötte jag en man som snabbt kom att bli en av mina närmaste vänner – schweizaren Urs Pfister.

dscn1207

Dels kände vi en omedelbar samhörighet eftersom vi båda är européer, och därmed katter bland de amerikanska hermelinerna på två hjul. Dels visade sig Urs vara en av de mest intressanta människor jag har träffat i hela mitt liv. Inte nog med att han har tillbringat 50 år av sitt liv med att tillverka ost och vunnit silvermedalj i ost-vm (!), han har dessutom jobbat i länder som de flesta av oss inte skulle resa till ens om vi fick betalt – exempelvis Nordkorea, Afghanistan och Mongoliet. Men det är en annan historia (som jag skriver på just nu).

Nyligen blev det aktuellt med tisdagskörning i klubben. Över ett glas vin kom Urs snabbt med ett annat förslag:

”Vi kör ensamma du och jag. En heldagstur till öarna utanför Sarasota, det är sjukt vackert där och jag har schweiziska vänner där som vill se oss på lunch”.

Jag hade halsflussliknande symptom, feber, ont i halsen, snuva, hosta och allt möjligt efter en smittsam flygning med Air Berlin, men piggnade till av Urs förslag. Vi möttes tidigt i morse medan en tung dimma låg kvar över sydvästra Florida och det bara var 23 sketna grader i luften.

Efter en kort tur norrut på vidriga motorvägen I-75 och en snabb gir österut på State Road 80 vek vi äntligen av norrut på State Road 31 genom Cow Shit County mot Arcadia.

Trettioettan har sina fördelar. Knappast någon trafik och man kan blåsa på rejält genom apelsinodlingar, öde landskap, rancher, mer öde landskap, hus in the middle of nowhere och fler apelsinodlingar. Till min förvåning hade – på en sex mil lång sträcka – två deputies gömt sig i sina sheriffbilar för att jaga fartsyndare. Men antingen vaknade de inte när vi blåste förbi eller också insåg de det hopplösa i att hinna ifatt två hojar med betydligt bättre fartresurser än en gammal Dodge.

I Myakka City, en håla bestående av en bensinstation och inget mer, blev Urs törstig och stannade vid stationen. Han köpte dricka, jag fotograferade skeptiskt några skyltar och fick en omedelbar känsla av att vi inte skulle äta den kyckling reklamen pratade sig varm för, inte heller dricka ölen:

dscn1855 dscn1860 dscn1861 dscn1873

Den lilla bensinstationen var full av allsköns skit. Man försålde violetta och rosa mördarknivar, haschpipor, chips, olja, tändare, brända kycklingvingar, billig öl, torkarblad, Jesusfigurer, cigarretter, små jultomtar, tuggtobak och … jag vände, gick till kassan och frågade en av de tre spansktalande damerna om jag kunde få låna toaletten. Hon log och pekade:

”Ut och vänster, vänster, vänster.”

Jag följde anvisningarna, öppnade dörren och …

dscn1862

…insåg strax att Myakka City inte är ett av de ställen jag känner behov av att besöka igen. Jag gick tillbaka till hojarna och fann Urs i fullt sjå med att staka ut resten av färden:

dscn1868 dscn1870

Fyrtiofem minuter senare åt vi lunch med hans trevliga schweiziska vänner Marianne och Marcus på Anna Maria Island. Det första jag hörde när vi klev in på den lilla restaurangen, var röster från glada svenskar som nyss ankommit för att fira jul och nyår på en strand istället för hemma. Ytterligare en stund senare tog vi en promenad på paradisstranden nedanför sandbaren vid öns norra ände. Temperaturen hade stigit till tjugofem grader – inte illa med tanke på att det var den 21 december.

Stranden och havet hade samma lugnande effekt på mig som alltid. Jag hade kunnat slå mig ner i den där baren, dricka konstiga paraplydrinkar, fundera ut nästa roman och vänta på solnedgången. Men – vi hade ju sjutton, arton mil hem också.

Hård trafik på US 41 South i solnedgången. När mörkret sänkte sig lade sig Urs tvåa och lät mig släppa loss hästarna hemåt.

Tro det eller ej – inte en sheriff i sikte. Happy days!