Landet jag inte känner igen, del 81: När bedragarna dansar på gatorna

Häromdagen satt jag på en uteservering på Drottninggatan i Stockholm, fikade och roade mig med att titta på människor – för övrigt ett undervärderat nöje.

En kvinna närmare sig och viftade med ett papper. Hon log mot mig men sa ingenting utan lade huvudet på sned och gav mig en frågande blick.

Jag kände genast igen papperet, en variant på det som visats så många gånger den senaste tiden:

bedragare

Texten är ju helt fantastisk: ”Yntyg fran den regional föreningen för de döve och stuma personer och för personer med fysiska funktionshinder liksom för de fattika barn, vill vi skapa ett internationellt centrum för att bygga beboeliga bosättningar”.

Den första tanken är förstås att den som i all godhet vill skapa en internationell hjälporganisation borde skaffa hjälp med stavningen.

Och skaffa ett 90-konto.

Det senare lär ju knappast bli aktuellt eftersom det här handlar om en bedrägeriaktion av större mått.

Kvinnan ler igen. Jag säger:

”Jag kanske borde ringa polisen.”

Hon ler fortfarande. Jag säger:

”Maybe I should call the police. Yes, I am going to call the police.”

Leendet försvinner blixtsnabbt, hon snurrar runt och går iväg längs Drottninggatan med snabba steg utan att närma sig någon annan med papperet och leendet.

Som ett experiment ringer jag 114 14. Först kommer den vanliga harangen om att ringa 112 när det är akut, men jag har ingen lust att belasta akutväxeln med det här. Som tack får jag det här meddelandet:

”Just nu är vi hårt belastade. Du är nummer 232 i kön. Förväntad kötid 33 minuter.”

Jag ser att kvinnan med papperet försvinner allt längre bort i folkmassan och jag kopplar ner samtalet.

Bedrägeri på öppen gata, mitt i Stockholms city.

Polisen har inte tid.

Du undrar kanske om jag är upprörd eller förvånad.

Upprörd – ja. Förvånad – nej. Beklämd – ja.

Upprörd – ja. Jag har själv funktionsnedsättningar och jag har varit rullstolsbunden. Få saker gör mig så vansinnig som när människor blockerar parkeringsplatser för handikappade eller jävlas med dem på andra sätt. Att springa runt och lura till sig pengar med hjälp av ett papper med en rullstolssymbol skulle vara förenat med spöstraff och en hedersplats i mitt tv-program Smisk i direktsändning.

Förvånad – nej. Vår underbemannade poliskår har under de senaste åren belastats med så mycket nytt elände att ta hand om att en bedragerskan på Drottninggatan inte är prio ett. Det förstår jag också, men 33 minuters kötid? Kom igen.

Beklämd – ja. Världen blir på gott och ont mer internationell. Gränser har öppnats, vårt hittills lilla ganska skyddade och naiva land har blivit en alltmer populär samlingsplats för fler tjuvar, banditer, knarkhandlare, våldtäktsmän, bedragare och rånare än tidigare.

Det finns de som hävdar att fler poliser inte är en lösning på problemen. Det är delvis rätt. Det finns naturligtvis inte så många poliser på jordens yta att man kan förhindra allt vansinne som galna människor tar sig till.

Men jag har en känsla av att några fotpatruller på Drottninggatan skulle ha fått bedragerskan att krypa tillbaka ner i den håla hon kom från.

Det hade gjort mig glad.

 

Silfverbielke: Konsten att skapa ett monster

silfverbielke kostym

Serien om börsmäklaren och psykopaten Silfverbielke har blivit en succé och karaktären har Christopher skrivit in sig i den svenska kriminalhistorien. Stefan Sauks fantastiska inläsningar slår stadigt nya lyssnarrekord och även de första böckerna om Silfverbielke, nu åtta år gamla, står fortfarande i bokhandlarnas hyllor och säljs.

Det är naturligtvis glädjande för en författare.

20080821101

Läsarkommentarerna är roliga att se. De allra vanligaste är ”jag vill ha mer” eller ”när kommer nästa bok?”. En och annan frågar hur författaren är skapt som kan kreera ett så vidrigt monster som Silfverbielke.

En annan återkommande fråga är den om eventuell filmatisering. Svaret är att vi har diskuterat med filmbolag nästan lika länge som Silfverbielke har funnits. Regissörer och producenter har hört av sig och varit mycket intresserade, men längre har det hittills inte kommit. Ett av problemen är finansieringen – i Sverige räknar man med ungefär tjugofem miljoner kronor för att spela in en långfilm och ännu mer för en tv-serie.

När jag frågar läsarna vad de tycker om Silfverbielke varierar svaren ifrån ”låt den jäveln hamna i fängelse” eller ”nu måste han väl ändå dö” till ”nej, förresten, då blir det ju inga fler böcker” eller ”han är ju rätt läcker i alla fall”. Skräckblandad förtjusning, med andra ord. Det enda vi säkert kan vara överens om är att denne psykopat inte liknar någon annan karaktär i svenska böcker.

iPhonekopiering02 110Man brukar säga att läsaren måste känna sympati eller antipati för en karaktär om denne ska locka till läsning. I Silfverbielkes fall finns det förvånansvärt många som sympatiserar och naturligtvis är det intressant att försöka veta varför. Frågar jag läsarna så växer det fram en bild som visar att Christopher har en del grundläggande drag som många kan identifiera sig med:

Han är artig

Han klär sig ordentligt och vill att andra ska göra detsamma

Han är intelligent

Han ser bra ut

Han har klass och stil, vet hur man uppför sig

Han har god smak

Han vill ha ett samhälle med ordning och reda där alla uppför sig ordentligt

Samtidigt uppvisar han naturligtvis de typiska dragen för en psykopat. Han är empatilös och skyr inga som helst medel för att komma dit han vill. Han värderar och respekterar ytterst få andra människor. Han är villig att utnyttja vem som helst hur som helst för att nå sina mål.

atervandaren

Hur kom han då till? Hur föddes detta monster och varför? Hur har han utvecklats sedan dess? Här är den sanna historien:

2007 hade Dan Buthler och jag debuterat med romanen Mord.net som snabbt såldes till en rad länder över hela världen. Vi hade många idéer till kommande böcker och tanken var att skriva fristående historier som liksom debutromanen var internationella.

På vårt dåvarande förlag tyckte man annorlunda. Vi hade redan i debutromanen presenterat vår polis, kommissarie Jacob Colt, och nu menade förlaget att det var dags att sätta honom på kartan ordentligt genom en svensk berättelse.

Vi fick tänka om.

Dan Buthler hade en idé om att skapa en klubb där tre svenska seriemördare träffades och utbytte erfarenheter. Jag invände med motiveringen att Sverige knappast hade sett en seriemördare sedan Salaligans tid, än mindre tre. Jag tyckte med andra ord inte att trovärdigheten var tillräckligt stor.

Vi stuvade om idén. Christopher Silfverbielke blev oskriven ledare i den trojka som också bestod av studiekamraterna Hans Ecker och Johannes Kruut. Leken var i full gång.

uppgorelsenNY (2)

Mitt problem när jag skulle skriva historien var att jag inte hade den blekaste aning om hur en psykopat tänker och fungerar. Med lite tur lyckades jag hitta en utomordentligt duktig psykolog som förstås visste bättre. Jag satt med henne i två dagar och ställde oavbrutet frågor tills hon såg matt ut. Med mina nyvunna kunskaper satte jag mig vid datorn och började skriva.

Originalmanus

En nästan vanlig man kom ut och vi började fundera över nästa bok. Jag hade en idé om vad som kan hända i ett vanligt svenskt villaområde om en riktigt ond man flyttar in. Efter lite funderande föll det sig naturligt att den onde mannen skulle vara just – Christopher Silfverbielke.

Vi utvecklade en noggrann plan och presenterade den för förlagsredaktörerna som nickade förtjust. Jag skrev de första 230 sidorna och skickade dem till förlaget, utan att få något svar. Jag skrev klart boken, som kom att heta Grannen, och skickade in resten av manuset.

Några dagar senare kallades Dan och jag till förlaget och möttes av allvarliga blickar. Redaktörerna förklarade besvärat att boken var ”otryckbar” och att de inte kunde ge ut den.

Vi förstod ingenting. Ett års arbete var förgäves och nu fick vi istället skynda oss att vidareutveckla nästa idé, vilket resulterade i romanen Förlåt min vrede.

Ironiskt nog kastade ett annat förlag sig snabbt över Grannen och den är än i dag en av våra mest sålda böcker.


Omslag Erövraren

Under tiden vi gav ut Ares Tecken och Jordens Väktare tog försäljningen av En nästan vanlig man och Grannen riktig fart. Först nu började vi långsamt förstå vad vi hade satt igång och därmed uppstod en del problem. Om vi från början hade planerat en serie böcker så hade allt varit lättare. Nu hade vi redan i de publicerade historierna stängt en del dörrar och målat in oss i ett hörn.

Dessutom hade vi problem med våra förlag. De vi gick till hade problem, lades ner eller såldes. Det tog ett bra tag innan vi hittade rätt. Det enda alla förlagen var överens om var att de ville ha mer av Silfverbielke.

Många undrar hur man kan skriva en bok tillsammans och vi har alltid svarat:

”Det vet vi inte.”

Vi jobbar nämligen inte så.

Den normala arbetsgången är att vi utgår ifrån en bank av idéer som uppstått under de år som gått. Under några månaders löst prat utvecklar vi idén innan vi sätter oss tillsammans och utvecklar en noggrann synopsis.

Därefter går jag hem och skriver boken.

Hamnaren

Då kommer nästa fråga: Hur kan du tänka som Silfverbielke när du skriver?

Frågan är befogad. Att gå ur sitt eget jag och förvandla sig till psykopat några timmar i taget, är långtifrån lätt. Jag försöker, och de gånger jag har ”ramlat ur” och reagerat fel, så kommer antingen Dan Buthler eller redaktören att reagera på det, och så får jag korrigera i manuset.

motvindMotvind var den sjunde boken i Silfverbielkeserien och alla frågar förstås när nästa bok kommer.

Svaret är att det med lite tur kan bli en bok 2017.

Nu koncentrerar jag mig på min nya serie om den bufflige och fördomsfulle men innerst inne godhjärtade kommissarien Ewert Truut.

one caucasian man portrait smoking cigarette silhouette in studio isolated white background

Missa inte Ewert. Du kommer att gilla honom, fast på ett helt annat sätt än Silfverbielke! Boken finns ute i juni 2016 och naturligtvis är det den fantastiske Stefan Sauk som läser ljudboken!

•LindoCo_Öhrlund_138x214_Katalog_28.1.16.indd

Landet jag inte känner igen, del 80: Vem pissar på en ambulanssjukvårdare?!

Nyårsnatten 2015/2016: Ambulanssjukvårdaren Christopher Eriksson och hans kollega Håkan får ett larm om att en man på en nyårsfest är illa däran och behöver vård. När de lastar in mannen i ambulansen känner de att något stänker på dem. I ett fönster i lägenheten där det är fest, står en man och urinerar ner på dem medan han skriker:

”Era jävla fittor! Skaffa er ett riktigt jobb för fan!”

Ambulanssjukvårdarna blir nerkissade när de räddar liv

Vad den här fulle idioten inte förstår, är att han just har pissat på a) människor som dygnet runt försöker rädda liv b) allt som heter mänsklig respekt c) demokratin och d) en oskyldig, empatisk människa som heter Christopher och en som heter Håkan

Tyvärr är dumhet inte brottsligt, därför kan mannen inte heller lagföras för det. Och ser vi på samhället i stort i dag så får vi vara tacksamma för att dumhet inte är inskrivet i lagen, ty då hade våra fängelser inte räckt till.

Jag skrapar lite på ytan här genom att ta upp blåljusvåldet. Hot och våld mot människor som arbetar inom polisen och räddningstjänsten. Mordförsök på människor som försöker hjälpa, skydda, rädda liv, ställa tillrätta.

Skitballt, tycker patrasket som kastar sten och handgranater på våra hjälpande änglar. Frågan är hur tuffa de är om de själva får en gatsten i huvudet, en handgranat i bilen eller om vi låter deras farmor dö när hon behöver ambulans.

Håll käft, skitstövlar!

Beteendet blir allt vanligare. Senast i dag läser vi om hur en 27-årig man skrattar när han kastar sten mot Eskilstunapolisen:

Ler när han kastar sten mot polisen

Vi läser också om hur en Växjöpolis i sista sekund lyckades skydda sitt ansikte med kravallsköld när någon sköt en raket mot hennes ansikte (vill DU ha en brännande raket i ansiktet på jobbet?). Det är inte många dagar sedan en kvinnlig polis i Borås blev knivskuren och hennes kollega blev svårt sparkad. I augusti förra året blev en polisbuss i Tumba utsatt för attentat av några som kastade en handgranat och i måndags attackerades poliser både i Borlänge och Borås av stenkastande gäng som brände bilar.

polisbil handgranatSom tur var skadades ingen av de poliserna som satt i bussen. Räkningen för reparationerna betalar du via skattsedeln.

VrakSnart en vanlig syn i varje kommun. Och du betalar, via bilförsäkringen.

Under det senaste året har vi läst det ena vittnesmålet efter det andra av blåljuspersonal som berättar hur de blir attackerade när de försöker rädda liv, släcka bränder eller upprätthålla ordningen i olika områden. Flera utländska tv-team har blivit attackerade och misshandlade när de i dokumentärer försökt skildra Sverige av i dag, bland annat ett team från australiska ”60 minutes” och ett från norska NRK.

När jag skriver om sånt här kommer det alltid ett eller annat ljushuvud med kommentar som ”ahmentyp vafan man får väl räkna med sånt när man är snut, dom visste ju det när dom började.”

När jag läser kommentaren blir jag mer rädd för att kritikern som skriver både har rösträtt och körkort, än för vad poliserna råkar ut för.

I en tv-dokumentär om Sveriges ”utanförskapsområden” berättar en kvinnlig polis om fenomenet polisfishing: Någon i området ringer in ett falskt larm och när poliserna kommer blir de utsatta för – i bästa fall – stenkastning. Att välta och bränna polisbilar har också blivit ett populärt mode. En av anledningarna är naturligtvis bristande intelligens. Om den som välte och brände hade förstått att handlingen kan kosta hans farmor eller bror livet för att utryckningsfordonet inte hinner fram, hade han kanske varit försiktigare med bensindunken.

Men han förstår inte bättre.

bränd polisbil

 

 

 

 

 

 

 

Den här bilen kostade en halv miljon. Du betalar via skattsedeln.

Och de ökade informationsinsatserna i skolorna har uppenbarligen ingen större verkan. Fler polisbilar bränns, fler ambulanssjukvårdare, brandmän och poliser utsätts för hot, stenkastning, beskjutning och allehanda våld.

Peter Johansson, som är kommunpolis i Norrköping, ser bland annat två anledningar till det som sker. Dels att angriparna bor i ”socioekonomiskt utsatta områden” och ”anser att polisen inte ska vara där”. Dels att polisen stör deras droghantering – ett känt fenomen från bland annat Malmö där knarklangarna tagit över en fastighet så till den milda grad att både polisen och fastighetsägaren är maktlösa.

I det här fallet är det inte enbart regeringen Löfven som ska klandras utan även de tidigare, både Reinfeldts och tidigare rödgröna, eftersom det här sjuka fenomenet tillåtits växa sig starkt under flera decennier.

I dag pratas det om över 180 utanförskapsområden i Sverige varav 55 är nogo-områden, så osäkra att räddningstjänsten inte kör in utan poliseskort och att poliser inte kör in utan att eskortera varandra med flera bevakande fordon.

Sinnessjukt!

Det här är Sverige, en demokrati 2016. Inte något långtbortistan-land där fjuniga knarkgangsters eller missnöjda ynglingar i Adidasbyxor och huvtröjor ska tillåtas ta makten över samhället, skrämma vanliga medborgare och misshandla dem som kommer för att hjälpa.

Hur vill vi ha det i fortsättningen? I morgon, om ett år, om tio år? Det är dags att agera nu och just nu är det regeringen Löfven som har ansvaret.

För 25 år sedan tillbringade jag nästan sex månader tillsammans med polisens specialenheter i ett av USA:s mest förlorade områden – Watts i södra Los Angeles. Jag såg ett stort område som var förlorat för all framtid, ett område som dominerades av knarklordar med automatvapen och snabba bilar, ett område där 13-åringar körde sportbilar, sköt som kungar och tjänade 3 000 dollar i veckan på att sälja crack cocaine. Poliserna som dag och natt kämpade meddelade bittert att slaget var förlorat, att det var ett krig de aldrig kunde vinna.

För att ingen tagit det på allvar från början.

Nu, eller sedan länge, är det vår tur. Löfvens tur.

Var är Löfven? Kan en statsminister, tillika före detta fackföreningsmänniska, motivera varför en viss yrkesgrupp ska acceptera att utsättas för något som ingen annan yrkesgrupp hade accepterat? Hur orkar man arbeta ett enda dygn till om man blir pissad på, utsatt för hot, våld, stenkastning, handgranater, beskjutning? Finns det en enda annan arbetsplats i hela Sverige där en hundradel av det här beteendet skulle accepteras?

Naturligtvis inte.

Var är Löfven? Var är den alltid så trötte, stackars Ygeman? Jag vet att Morgan Johansson har mycket annat att göra för att reda upp Löfvens alla misstag men han är faktiskt också justitieminister och var är han nu, för att försvara de som försöker upprätthålla samhället?

Sanningen är att både poliser och annan blåljuspersonal nu hoppar strömhopp från sina jobb. Inte för att de inte vill jobba, ty de är idealister och vill hjälpa.

Men för att de inte har stöd av sina chefer.

Det är inte bara en tragedi, det är också en skam och ett tecken på en förbannat ryggradslös regering och en ännu mer ryggradslös opposition som inte ständigt gapar, skriker och kräver förbättringar, utan lugnt och stilla dricker kaffe för 62 000 kronor i månaden, på säkert avstånd från de förorter det här gäller.

Ty ingen av våra riksdagspolitiker behöver bo i Rinkeby, Rosengård, Biskopsgården och allt vad det nu heter. Ingen av dem som gav fagra löften till invandrare och flyktingar behöver möta dem öga mot öga och förklara varför det inte riktigt blev som utlovat. Ingen av politikerna behöver få stenar i huvudet, raketer i ansiktet, handgranater mot bilen eller hot mot familjen. Därför hävdar jag fortfarande att obligatorisk närvaro vore ett krav för människor som är folkvalda och betalda av skattepengar. Låt dem åka schemalagda pass i ”utanförskapsområden”, låt dem för en gångs skull möta verkligheten, träffa människorna i förorten och prata med dem.

????????????????????????????????????????????????????????????

 

 

 

 

 

Låt våra folkvalda åka ett varv i verkligheten och se vad som händer.

Sammanfattningsvis: För mig är poliser, brandmän, ambulanssjukvårdare, sjukhuspersonal och annan räddningspersonal mina hjältar dygnet runt. Jag har själv varit beroende av er, några av er har räddat mitt liv. Jag vet hur ni sliter och vilka villkor ni har. Jag förstår inte hur ni orkar men känner en oerhörd tacksamhet för det. Tack, alla ni, som bär upp samhället när individen som bäst behöver hjälp!

Samtidigt känner jag ett förakt och en ilska mot samtliga svenska riksdagsmän och regeringsledamöter som inte ser till att vår så viktiga polis-, räddnings- och vårdpersonal får utföra sitt livsviktiga uppdrag utan att bli hotade eller attackerade.

Det är nu dags att visa småpåvarna som känner sig ”utsatta” vem som bestämmer. Det fanns en populistisk rörelse som hette Reclaim the streets som tilläts vråla, bråka och slå sönder.

Nu är det samhällets tid, dags att ta tillbaka gator, vägar, torg och hela förortsområden där människor lever i skräck för några få smågangsters som regerar.

Sätt igång, Löfven, Ygeman och oppositionen.

Nu.

För om ni missar det här tåget så är Sverige jävligt illa ute. Inte med politiskt skitsnack.

Utan på riktigt. Och då hjälper det inte att ni själva bor i tjusiga områden med murar runt omkring.

De kommer att rivas.

Landet jag inte känner igen, del 79: Skandal för dina skattepengar!

Jimmie Åkessons svärmor har under de senaste åren kostat dig som skattebetalare en halv miljon kronor eller så, utan att lyfta ett finger.

Margareta Larsson hoppade av från Sverigedemokraterna förra året efter ett bråk med partiledningen. Hon sitter sedan dess kvar i Riksdagen som ”politisk vilde”.

margareta

 

 

 

 

 

Margareta Larsson tar bra betalt för att sitta hemma.

Gott så.

Problemet är inte att Larsson har lämnat SD utan att hon inte visar sig i riksdagen, trots att hon uppbär en lön på 62 400 kronor i månaden. Hon har varit frånvarande från samtliga voteringar under riksdagsåret och inte deltagit i en debatt sedan riksdagsåret 2013/2014.

Horribelt!

”Jag tog en time-out för att komma ikapp med mitt liv, det är den fasen jag är i nu, säger Margareta Larsson” Hon tycker inte att hon kan försvara sitt beteende gentemot skattebetalarna, men säger att hon ändå kommer att fortsätta leva så, för att hon kan. Sådana är nämligen riksdagens regler.

Då är det kanske hög tid att ändra på riksdagens regler, eller hur?

SD-ledamoten Nina Kain är inte stort mycket bättre. Hon har varit närvarande vid fem (!) av 473 voteringar, med förklaringen att hon ”jobbar mycket hemifrån”.

SD:s gruppledare Mattias Karlsson antyder dock att det ligger mer bakom i bägge kvinnornas fall, nämligen ”ohälsa med koppling till personliga trauman”.

Det drabbas många av. Sjuksköterskor, byggarbetare, arkitekter, kassörskor, chaufförer och florister.

Men de får sjukpenning. Ett tag.

Att en folkvald person kan sitta hemma och lyfta över 62 000 i månaden utan att vara i närheten av att göra sitt jobb är en skandal och inget annat. I en ekonomi som just nu belastas extremt hårt av många skäl har vi inte råd att betala full lön till människor som sitter hemma för att de mår dåligt. Eller för att de kan.

Exakt när tänker riksdagen ta upp det här? Och hur ser det ut i de andra partierna?

Dags att skrapa lite på ytan?

Men det kanske blir alltför obehagligt.

Åkessons svärmor tar ut 62 400 i månaden för att sitta hemma

Landet jag inte känner igen, del 78: Skjut en snut – nya förortshobbyn?

Eftersom jag av kritiker blir avskydd och bespottad för att vara snutkramare, mässingsbög och allt vad det heter, så låt oss klara ut det från början.

Ja, jag är oerhört positiv till polisen. Under alla år som kriminalreporter när jag tillbringat oräkneliga timmar och nattpass i polisbilar har jag naturligtvis sett rötägg i kårerna. I Sverige. I USA. I Tyskland. I Dominikanska Republiken. I …

I Sverige har jag mött en del av äggen öga mot öga och även blivit tämligen omilt behandlad (en månads sjukskrivning) av några av dem. Men tro mig, de där äggen rensas förr eller senare ut om de inte självmant lämnar in brickan och vapnet och går hem.

Min allmänt positiva hållning baseras på det enkla faktum att polisen behövs, i dag kanske mer än någonsin. Så länge människor hatar varandra och så länge det finns individer som inte kan skilja på rätt och fel, på ditt och mitt behöver vi poliser. Så länge det finns människor som tar sig rätten att hota, trakassera, misshandla, våldta, kidnappa och mörda andra, behöver vi polisen.

Polisen är också en av de samhällets pelare som av många skäl inte kan privatiseras.

Då har vi rett ut det och ni som i kommentarsfältet tänker skriva att snutjävlarna får skylla sig själva eftersom de har valt själva, behöver inte anstränga er..

Att vara polis är ett riskfyllt yrke. Under de senaste 110 åren har ett 30-tal poliser dödats i tjänsten, vilket naturligtvis är ett 30-tal för mycket. Det enda hittills olösta polismordet är det på 53-årige Leif Widengren som sköts med tre olika vapen av rånare som kom över 20 miljoner vid ett postrån i Högdalen 1992.

Widengren

Leif Widengren hade inte en chans.

Polismorden i Malexander 1999 blev det årets mest omskrivna brott. Efter ett rån i Kisa jagades Tony Olsson, Andreas Axelsson och Jackie Arklöv av polismännen Olle Borén och Robert Karlström. Plötsligt stannade rånarna och Tony Olsson öppnade eld mot polismännen, som skadades. Utredningen skulle senare visa att Jackie Arklöv iskallt mördat bägge poliserna, den ene med ett nackskott och den andra med ett skott i pannan från tio centimeters håll.

Malexander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Poliserna i Malexander mördades med ett av polisernas tjänstevapen.

Den här typen av polismord hör tack och lov inte till vardagen i Sverige.

Men det handlar inte bara om mord. Det handlar om att under ett vanligt arbetspass utsättas för glåpord som hora, fitta, nazistsvin, fascistjävel, as, gris, snutjävel, förrädare och vad de annars verbalt handikappade angriparna kan kreera. Det handlas om att få spottloskor, sparkar och slag, att riskera att skära sig, bli nerspydd eller smittad med gulsot. Att försöka rädda liv och kanske få en sten i huvudet som tack.

Att på alla sätt ge sig på polispatruller (och brandmän, och ambulanspersonal) har på senare år blivit högsta mode, inte minst i de 55 ”no go”-områden där gangsterväldet får fortsätta med politikernas goda minne.

polisbil handgranatKanske kommer du ihåg bilden ovan? En polisbuss, med poliser i, råkade ut för en handgranatattack. Mirakulöst nog skadades ingen polis fysiskt.

Polisphising är också ett nytt, kreativt grepp av smågangsters i förorterna. Man ringer in ett larm, väntar på att polisen ska komma och ger sig sedan på patrullerna eller polisbilen (som du via skattsedeln har betalat 400 000 – 500 000 kronor för):

krossad rutaI bästa fall blir det en krossad ruta …

bränd polisbil… i andra fall blir det så att din gamla farmor inte får hjälp för att polisbilen har bränts upp.

I kväll handlade det om att bli knivskuren. En patrull med två kvinnliga poliser åkte till området Hässleholmen i Borås. Ett ungdomsgäng hade med hjälp av raketer lyckats starta en gräsbrand som poliserna lyckades släcka. När de en stund senare skulle kontrollera en mopedist, kom en främmande yngling springande och högg en av poliserna med kniv. Hennes kollega blev sparkad i magen av ett ungdomsgäng.

De andra patrullerna som kom till platsen blev också attackerade. En ung man försökte sparka sönder en polisbil och greps för skadegörelse. Två andra greps och fördes till stationen. Alla tre är kända av polisen sedan tidigare.

Det här bekräftar en ökande trend – total respektlöshet inte bara för vanliga människor utan också för polisen. Nu är det inte bara okej att skrika och spotta – det går bra att skära också, eller hur?

Eftersom jag sedan många herrans år står med mitt ena ben i USA kan jag räkna ut vad som hade hänt om poliser ansåg att de tappat kontrollen över ett område. Om poliser utsattes för hot, stenkastning och knivskärning. Om man välte och satte eld på deras bilar.

In med kavalleriet. Hela polisstyrkan. Hjälp av militär och naionalgardet om så skulle behövas. En klar och omedelbar markering från samhällets sida om var gränserna går.

I Sverige ser politikerna mest olyckliga ut och mumlar om att det är svårt med ”utanförskap”.

Ja. Det är svårt med utanförskap. Men det krävs två för att dansa och den som kommer hit måste också anstränga sig en aning för att komma in i det nya landet. Att springa omkring i Husby, Rosengård eller Biskopsgården i gympaskor, Adidasbyxor och guldlänkar och vråla ”ehh,respekt!” funkar inte. Om jag hade flyttat till vilket annat land som helst så hade jag inte i lugn och ro kunnat spotta på poliser, slå dem, skära dem och välta deras bilar och sedan klara mig genom att hänvisa till utanförskap. Jag hade, beroende på land, fått stryk så inihelvete eller blivit dömd till ett långt fängelsestraff. Eller både och.

Nyligen blev ett australiskt tv-team som försökte spela in i Rinkeby utanför Stockholm, hotat och fick ta emot slag och sparkar, sedan polisen meddelat att de inte ville eskortera teamet in eftersom det kunde upplevas som ”provocerande”.

Australiskt tv-team hotade och sparkade

Strax därefter blev ett team från norska NRK hotade och förföljda av maskerade (!) män när de intervjuade en man i Husby utanför Stockholm:

TV-team hotade och förföljda av maskerade män.

Det här handlar inte om rasism. Man kan tycka att det handlar om misslyckad integration och det är vi bra på i Sverige. Bland annat därför att det inte finns skuggan av en plan för den invandring som sker och hur dessa människor ska integreras. Det handlar om politiker som i en ofattbar naivitet tror att det går att ta hit hundratusentals människor från krig och trauman, människor med vitt skilda bakgrunder, kulturer, religioner och bevekelsegrunder och blanda dem alla i en stor spann och hoppas att det ska gå bra, medan man i lugn och ro har fruktstund i riksdagshuset.

Och så blev det inte så. Stor överraskning, Uj, uj, vad göra nu?

Sverige är ett bra land av många anledningar, inte minst att det finns en – om än något begränsad – yttrandefrihet och en åsiktsfrihet. Människor som inte håller med om något får oftast ja på sin begäran om att demonstrera på gator och torg.

Men man ansöker. Får tillstånd. Demonstrerar. Man skriver insändare och bloggar och debatterar på gator, i radio och tv.

Man vrålar inte krävande om respekt samtidigt som man hotar människor, slår dem, skär dem med kniv, sparkar på poliser, knivskär dem och bränner polisbilar. Nej, nej tack. Det här är en demokrati. Här gäller att samtliga medborgare har rätt att gå på gator och torg i lugn och ro. Här gäller att polisen, inte gangstervälden i förortsområden, ska upprätthålla lag och ordning och vara den enskilde medborgarens förlängda arm när det gäller att få hjälp, skydd och trygghet.

I korthet: Här gäller svensk lag. Den gäller alla. Punkt, slut.

Den som inte har lust att följa klubbens regler ombedes vänligen att lämna klubben snarast. Om inte det hjälper så får vederbörande hjälp att lämna.

Vi vill inte se maskerade unga män som hotar andra. Varför i hela världen skulle någon vara maskerad om han/hon inte planerar något olagligt? Det är, fult förståeligt, inte tillåtet att beträda en banklokal om man är iförd motorcykelhjälm med nerdraget visir. Varför ska samhället då tillåta annan ansiktsmaskering?

Jag hoppas att poliskvinnan som blev knivskuren mår efter omständigheterna bra och att hon inte får framtida men av det som skett. Jag hoppas lika mycket på att våra politiska styrande bättre sent än aldrig vaknar upp och beslutar att Sverige och dess vettiga invånare ska ta tillbaka gator, torg och hela områden där laglösheten gör det vidrigt att vistas för vanliga, hyggliga människor.

Sverige skickar duktiga, välutbildade polisspecialister till Mali och gudvetvar för att hjälpa till. Vi skickar fredsbevarande styrkor till krigszoner där våra svenska ungdomar ska riskera livet för att några idioter förgriper sig på människor och egendom.

Det är vackert, ädelt och kanske bra, Men vi kanske borde se till att ha ordning på hemmaplan först.

En ung kvinna blev i kväll knivskuren i Borås för att hon valt ett yrke som handlar om att skydda, hjälpa och ställa tillrätta.

Det är alldeles åt helvete fel och det är något ett demokratiskt samhälle aldrig kan acceptera, hur mycket det än vrålas om ”respekt” från smågangsters, det respektlösa patrask som tagit kontroll över hela områden för att våra styrande inte har stake nog att sätta ner foten.

Det är hög tid att de styrande markerar vilka värderingar Sverige står för. Till exempel kvinnofrid och jämlikhet (för alla!), att varje medborgare ska känna sig trygg på gatorna, och respekt för andra människors åsikter, sätt att leva och – liv.

Den som inte respekterar detta utan agerar genom att hota, bränna, våldta, misshandla och mörda bör avskiljas från samhället i tillräckligt många år för att inte kunna skada fler.

På lördag är det stor Eurovision-kalabalik i Globen i Stockholm. Poliser från hela Sverige har kallats in och kostnaderna blir enorma. Låt oss hoppas att inget attentat sker.

Låt oss också hoppas att några av de välbetalda i riksdagshuset har stake nog att åka polisbil i ett par nätter och se verkligheten…

politikerbil 03… för att därefter göra något åt den. Fast på riktigt.

Men – det är kanske för mycket begärt?

 

 

 

 

Landet jag inte känner igen, del 77: Ge Åsa Romson och Mona Sahlin tio miljoner var!

Jag förstår ingenting. Jag ser inga flaggor på bussarna, hör inga trumpetfanfarer, ser inga ballonger.

Ändå har både Mona Sahlin och Åsa Romson avgått ”frivilligt” med några dagars mellanrum.

Jag läser att Romson får 1 524 000 kronor i avgångsvederlag. Sahlin får nöja sig med att hon kanske får använda sin livvakts svindyra parkeringsplats (som Kulturdepartementet, det vill säga du, av grumliga skäl har betalat 50 000 kronor för) i några dagar.

Jag tycker synd om tjejerna. De bör ha mer pengar. Varför? Enkelt:

En asylsökande som drar tillbaka sin asylansökan får, förutom flygbiljetten hem, 30 000 kronor per person (eller 75 000 kronor för en familj). En marockansk gatupojke som med sin namnteckning försäkrar (det räcker!) att både mamma och pappa är döda får 30 000 kronor i stöd. Du behöver ingen miniräknare för att räkna ut hur fort det här blir tiotals, hundratals miljoner.

Är det då för mycket begärt att Åsa och Mona får en skvätt pengar?

Här är mitt förslag:

Mona får tio miljoner och i hennes fall blir det svart. Ingen skatt, inga arbetsgivaravgifter, ingenting. Hon är van vid att stoppa fingrarna i syltburken och det är ju ingen skatt på Toblerone, eller hur? Hon säger att det är häftigt att betala skatt men lik förbannat var hon (trots sin skyhöga lön) förra helgen skyldig kronofogden en bra bit över 200 000. Hon är med andra ord van vid raka rör och rostfria pengar.

Åsa får också tio miljoner, fast med skatteavdrag. Hon får dessutom ett presentkort på miljövänlig båtfärg.

I bådas fall gäller en enda motprestation:

Att de aldrig, aldrig mer ens tänker att närma sig politiken, vara aktiva i något parti eller öppna käften i en enda fråga som rör Sveriges väl och ve.

Nu kommer vän av ordning snart att påpeka att det här också borde gälla politiker från den borgerliga sidan.

Det är alldeles riktigt. På alla håll och kanter sitter det alldeles för många kretiner som för länge sedan borde ha rest sig, bugat, tackat (!) och åkt hem. Ge också dem en bunke miljoner och in med friskt blod som har åtminstone en fot i verkligheten och vill tänka längre än fyra år framåt. Människor i näringslivet som begått ytterst grava fel får miljoner i fallskärmar, så varför inte upprätthålla denna fina tradition och ge klantiga, okunniga och oärliga politiker samma belöning?

Med tanke på kommentarer jag fått för tidigare inlägg bör jag kanske här i klartext genast påpeka att ironins droppar rinner i mina mungipor.

Jag är dock genuint glad för att Romson, en skam för landet, drar sig tillbaka. Sahlin blev pressad till det men tro mig, hon kommer att poppa som gumman ur lådan igen och hennes storhet är för mig obegriplig.

Dock: För några dagar sedan jagade den vedertagna pressen henne med blåslampa när det gällde hennes affärer med ”livvakten”.

Sedan blev både den huvudsakliga jägaren – Expressen – och de andra medierna tysta på tio sekunder. Det kan jag bara tolka på ett sätt. Affären med livvakten är vad pressen senare kommer att kalla ”en personlig tragedi” och därför håller man av tillfälligt medlidande tyst.

Personligen skiter jag fullständigt i vilka ”affärer” (privata relationer, alltså) Mona Sahlin eller någon annan politiker eventuellt har på det privata planet. Men som högt betald representant för väljarna, för folket, har hon att uppföra sig ordentligt, inte begå brott och inte snylta i syltburken. Sahlin har för vilken gång i ordningen nu visat att hon inte klarar av att hålla de moralregler som gäller för en folkvald politiker. Därför bör hon för all framtid hålla sig borta från politiken.

Romson behöver jag inte ens kommentera. Det kommer historieskrivarna att göra mycket bättre.

Att Fridolin sitter kvar är ett mysterium och naturligtvis ett resultat av en inre strid och komplott.

Det är OK. Bara Löfven tar honom i örat, försöker förklara för honom att svenska kvinnor faktiskt kan bli kränkta om man inte hälsar på dem och respekterar dem.

Därefter kan Löfven och Fridolin dra sig tillbaka och ha fruktstund.

Landet jag inte känner igen, del 76: När våldet hotar yttrandefriheten

När norska NRK nyligen intervjuade nationalekonomen Tino Sandandaji i Husby om ekonomi och integration, blev både tv-teamet och den intervjuade hotade av maskerade män så till den milda grad att de tvingades fly. Efter sig hörde de ropen ”Ni får inte gå vart ni vill!”.

Se filmen där NRK-teamet och Tino Sandandaji hotas

Senast i mars besökte ett australiskt tv-team Stockholmsförorten Rinkeby för att till tv-programmet 60 minutes göra ett reportage om hur massinvandringen har påverkat Sverige. På en filmsnutt ses hur en svensk polisman förklarar för teamet att polisens närvaro kan orsaka ”konfrontation” och att det är bättre om de går in själva.

Några minuter senare råkar tv-teamet ut för knytnävsslag och sparkar (maskerade män igen) och senare kör någon över kameramannens fot med bil. En handikappad man i permobil som försöker stoppa misshandeln blir brutalt inkörd i en betonggris.

Australiskt tv-team hotas i Rinkeby

Två incidenter med några månaders mellanrum. Två incidenter som bekräftar polisens uppgifter om så kallade no go-områden – förorter där polisen, staten och vanliga medborgare förlorat makten till lokala gäng som inte skyr några medel.

Det ska enligt polisen finnas 55 sådana områden från norr till söder. Varje stad med självaktning har minst ett – Rinkeby, Ronna, Biskopsgården, Rosengård, listan kan göras lång.

Och det är fullkomligt, jävla oacceptabelt.

Grunden till det här byggdes för några decennier sedan så flera regeringar och representanter från samtliga partier kan ta på sig ansvaret för att det inte sattes stopp i tid.

Redan här kommer det säkert kritiker som viftar med gulnade, slitna och trasiga rasistkort. Och det hjälper inte.

Vik ner och gå hem. Det där håller inte längre. Ni har fel, fel, fel.

Det här handlar inte om rasism. Jag ska försöka förklara vad det handlar om:

Sunt förnuft.

I ett modernt, demokratiskt samhälle ska ingen, speciellt inte poliser och räddningspersonal, behöva vara rädda för att gå in i ett område, allra minst när det gäller att släcka bränder, rädda liv och garantera trygghet för människor. Motiveringen ”utanförskap” håller inte när man kastar sten på människor som försöker rädda liv, eller eldar upp deras bilar. Det är veritabelt skitsnack och förövarna ska gripas och lagföras.

Men det kräver i sin tur politiker och polischefer med lite stake i.

Och det har vi dessvärre inte.

För vem vill bi anklagad för att vara rasist, det som pk-svenskar tror är det värsta i en tid när världen står i brand. Fast på riktigt. Gud – om du finns – ge dem styrka. Men framförallt visdom.

Att hota tv-team på offentlig plats är att hota yttrandefriheten. Det är oacceptabelt. Om dessa små förortsgangsters får fortsätta dra på sig skidmasker och skapa gangstervälden så är fortsättningen given. Enskilda polispatruller kommer inte att visa sig för att riskera att ”provocera” (enbart genom att finnas på plats). Hoten mot media kommer inte att sluta med att man kastar sten på utländska tv-team. Inhemska journalister kommer att hotas till tystnad om de skriver något som inte passar klanerna i förortsområdena.

Och därmed lägger sig den bruna, stinkande gangsterfilten – inte sällan politisk – över oss alla.

Yttrandefriheten är allt. Yttrandefriheten är viktigare än om Romson målat båten med fel färg och Wallström snikat sig till en lägenhet och Sahlin lurat, bedragit och ljugit. Dem kan vi så småningom avsätta och vara utan.

Men vi kan inte vara utan yttrandefrihet. Vill du leva under hot som i Vietnam, Kina eller Nordkorea?

Det här kräver snabba och målmedvetna åtgärder. Inhemska eller utländska journalister och tv-team som vill rapportera öppet från ett Sverige – vars förändring är så intressant att den drar världens blickar till sig – ska kunna göra det utan att bli hotade av små ligister i skidmask. Det ska staten, i det här fallet polisen, se till.

Polisens frånvaro beror inte enbart på en ryggradslös rikspolischef. Den beror också på att svenska poliser – lägst antal per capita i Europa – har fått lite nytt att pyssla med sedan 2015. Medan staten släppte in 160 000 nya invånare, fick vi inte en ny polis. Löfven & Co släppte på några månader in invånare nog för att fylla en hel, stor stad, utan att tänka på konsekvenserna.

Många av de som kom är inte direkt – hur ska vi kalla det – kompisar? När de trängs ihop i flyktingförläggningar blir det trassel och polisen får rycka ut, dag efter dag.

Jag lägger inte längre några värderingar i det, jag är för trött.

Men när journalistkolleger inte kan få spela in en enkel intervju i lugn och ro så blir jag förbannad.

Sverige behöver 10 000 nya poliser. Sverige behöver en rikspolischef med något som åtminstone liknar ryggrad. Sverige behöver också politiker med ryggrad, politiker som törs se sanningen och göra något åt den. Svenskarna är trötta på upplopp, gruppvåldtäkter, personangrepp, rån och stölder som utförs av personer som av obegriplig anledning skyddas av lagen istället för att lagföras.

Vad vi framförallt ska vara trötta på är att de som ytterst ska försvara yttrandefriheten – nämligen svenska och utländska journalister – inte får arbeta utan hot.

Yttrandefriheten är det viktigaste vi har.

Det är regeringens yttersta plikt att försvara den.

Gör det. Nu!

 

Varför ska du skriva en bok?

Min Facebook-grupp ”Författare på Facebook” är på många sätt fantastisk. När jag en gång startade den trodde jag att vi skulle bli 40, kanske 50 medlemmar.

I dag är vi snart 4 700.

Några när en författardröm i huvudet. En del har påbörjade manus liggande i lådan eller datorn. Andra har publicerat en eller flera böcker, mer eller mindre framgångsrikt. Bland medlemmarna finns också formgivare, bloggare, novellister, bokförläggare, redaktörer, fotografer, barnboksförfattare, fackboksförfattare, drömmare, poeter och … ja, alla som har med bokbranschen att göra.

Det är trevligt och bra. I gruppen finns en stor värme och generositet som gör att de som behöver får stöd och inga frågor är för dumma. Intressanta och viktiga ämnen debatteras ofta och gränserna töjs.

Som gruppens grundare är jag ödmjukt glad och tacksam för att se hur den har utvecklats.

Samtidigt blir jag då och då orolig, som en far för ett barn som vinglar mot en starkt trafikerad gata utan att förstå faran, utan att förstå hur stark smärtan av ett fall eller en krock kan bli. Ska jag ingripa eller ej? Här handlar det inte om barn utan om vuxna, men ändå om människor vars längtan kan vara så stark att okunskap och naivitet kan leda till smärta.

Den ena halvan av mig skriker: ”Håll tyst, låt dem göra som de vill och gå på smällarna själva!”

Den andra halva skriker: ”Så onödigt att tillfoga dem smärta! Varna dem för fallen, håligheterna och bedragarna!”

Vad göra?

Bokvärlden har vänts upp och ner sedan den digitala tekniken kom. I dag kan vem som helst publicera sina åsikter på internet, via Facebook, Twitter, en blogg eller andra fora. Det är, i demokratins namn, utmärkt bra för yttrandefriheten och åsiktsfriheten.

Vem som helst kan också publicera en bok. Om inget traditionellt förlag vill ha den så kan man vända sig till ett hybridförlag eller till något av de många företag som erbjuder hjälp med självpublicering.

Det är – ur ett yttrandefrihetsperspektiv – också bra. Men inte sällan ger dessa företag mellan raderna falska förespeglingar om hur fantastisk utgivningen ska sluta.

Och sällan blir det så.

”Det skrivs åt helvete för mycket böcker”, sa Jan Guillou när jag intervjuade honom om skrivande. Undermeningen var, att det förr fanns erfarna redaktörer som avgjorde om ett manus var litterärt intressant och bra nog för utgivning, medan pengar i dag kan ta en genväg och se till att en bok blir utgiven vare sig den är bra eller dålig.

Förstå mig rätt. Jag är för full frihet, framförallt när det gäller yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men jag blir ledsen när jag ser människor, som kanske arbetat med en bok i flera år, bli ledsna, besvikna och lurade på pengar.

När det gäller just författande och böcker tycks det vara så, att de som håller på med det vill att fantasierna och drömmarna ska kunna ta en omväg kring kritiken, svårigheterna och sanningarna.

I verkligheten är det precis tvärtom.

Förra året gavs det ut drygt 15 000 böcker i lilla Sverige. Över 40 böcker per dag. Deckare, skönlitterära, fackböcker, barnböcker – you name it.

Några få av dessa blev storsäljare. En del sålde hyggligt. En stor del floppade och returnerades snabbt.

Jag försöker inte kväva eller slå ihjäl din dröm. Jag arrangerar själv skrivarkurser, jag älskar att människor skriver och vill hjälpa dem in på rätt väg.

MEN – som på alla andra livets vägar gäller det att vara närvarande, ha en realistisk inställning och förstå varför det inte alltid går som man tänkt sig trots att man kämpat. Jag förstår att du vill berätta om ditt liv och dina svårigheter, att du tycker att din farfar var unik eller att dina vänner har sagt att dina dikter är underbara.

Men det betyder inte – tyvärr – nödvändigtvis att en större skara människor vill ha läsningen.

Jag säger inte att du ska ge upp. Rent krasst säger jag bara att det är lika lätt att sälja in biografier och diktsamlingar, som att slicka sig på armbågen. Prova, så får du se.

Deckare då? Visst, skriv en. Men om du ska lyckas så ska du spela i samma division som Läckberg, Kepler, GW och …

Gör du inte det? Sluta då och skriv något annat. Lev i verkligheten OM du har andra drömmar än att låta manuset vila i byrålådan.

Och du – se upp för alla dem som vill ha dina pengar för att du är en författare som skriker efter att bli utgiven! Om du ger min gamla, halvblinda mamma 100 000 kronor så kan även hon se till att ditt manus blir korrekturläst, att din bok får ett fint omslag och blir tryckt.

Men det är inte då, när du stolt står där med din tryckta bok i handen, som jobbet slutar.

Det är då det börjar.

Det är då just din bok ska börja konkurrera med tusentals och åter tusentals andra titlar på marknaden, böcker som de stora förlagen satsar tiotusentals kronor på att marknadsföra.

Är din berättelse tillräckligt stark för att klara sig i konkurrensen?

Om du självsäkert kan svara ja, så kämpa för din bok tills du dör!

Annars, sitt ner och ägna dig åt en stunds självkritik.

För mig tog det tio års slit, tvivel, tårar och svordomar innan jag kände att mina böcker kunde hävda sig litegrann på marknaden.

Jag hoppas att det går fortare för dig.

Ge inte upp! Men – var realist.

 

Landet jag inte känner igen, del 75: Dubbelmoralens stank lägger sig över Kalla Fakta

Jag tittar på kvällens Kalla Fakta-program där de stolt meddelar att de kommer med ett stort avslöjande: Att Stockholms största taxibolag, Taxi Stockholm, medverkar till sexköp.

De andra två stora bolagen, Taxi 020 och Taxi Kurir som tillsammans med alla friåkare är betydligt större än Taxi Stockholm, granskas överhuvudtaget inte.

Oberoende, objektiv, neutral, fristående, granskande journalistik?

Nej. Det här stinker lång väg, och den som är konspirationsteoretiskt lagd kan snabbt konstatera att TV4:s reportrar är fett köpta av någon med en noggrann agenda.

Det vill jag, som journalist, helst inte tro. Jag ser bara ett exempel på extremt pinsamt dålig journalistik.

I ett en timme (!) långt program lyckas Kalla Fakta visa att 10 av 14 chaufförer hos Taxi Stockholm är villiga att skjutsa en manlig passagerare till gatan där man köper sex, för att köpa sex.

Snacka om att sparka in öppna dörrar.

Min synnerligen gode vän Mushtaq, som kört taxi i 40 år, först som förare och sedan som åkare för just Taxi Stockholm, säger:

”Dag, på 40 år har jag haft drygt 126 000 passagerare. En av dem har frågat efter vägen till prostituerade. En. Däremot är det välkänt att 14 av våra 1 600 bilar cirklar kring Malmskillnadsgatan och hjälper till med affärerna där. Alltså mindre än en procent av våra bilar.”

Jag pratar med nästa kompis, Erik, som körde taxi för Taxi Stockholm fram till 1981. Han säger:

”Ja, vadå? Det är klart att det fanns kunder som frågade efter apotek, bankomater, fruktaffärer, horor, hotell, sjukhus, strippklubbar, nattklubbar, spritförsäljare, biografer, blomsteraffärer och pubar. Att vara taxichaufför är ett serviceyrke. Man hjälper passageraren att finna det hon eller han vill ha.”

Men det var 1981. Vad Erik missar är att Sveriges riksdag den 29 maj 1998 antog den ursprungliga sexköpslagen som då lydde:

Den som mot ersättning skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse, döms – om inte gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken – för köp av sexuella tjänster till böter eller fängelse i högst sex månader.”

Det var ju en vacker tanke. Symbollandet Sverige skulle bli först i världen med att avskaffa ett av världens äldsta yrken genom att lagstifta mot det. Man glömde dock att lagstifta mot att kvinnor skulle ge sex i utbyte mot drinkar, hotellnätter, väskor, presenter eller exklusiva resor. För det är ju inte prostitution, eller hur? Man ”glömde” också att lagstifta mot alla inblandade i den brottsliga handlingen. Sexköp är det enda brott där bara en av de inblandade – köparen – blir straffad medan säljaren går fri. Jämför det med ett brott där någon säljer stöldgods, narkotika eller vapen. Men i det här fallet var syftet att skydda alla prostituerade, eftersom samtliga ansågs vara hjälplösa kvinnor som det var synd om. Däremot var det inte lika synd om knarkaren som sålde kokain för att finansiera sitt eget behov eller alkoholisten som sålde sprit för att klara sina egna fyllor.

För det är ju – i jämlikhetens Sverige – skillnad på folk och folk, även i juridisk mening.

Men okej, låt gå för det. Och håll för guds skull tyst om att staten, samhället sedan 1981 inte på allvar gjort ett skit åt prostitutionen, mer än att jaga bort några stackars estländskor från gatan och låta dem bygga hemsidor på Internet istället. För om prostitutionen inte syns på gatan så finns den ju inte och då kan man visa fin statistik istället.

Tillbaka till Kalla Faktas ”undersökande” program.

I Stockholm finns det tre stora taxibolag – Taxi Stockholm, Taxi 020 och Taxi Kurir. Till detta kommer, efter den avreglering av taxiverksamheten som (dessvärre) skedde i juli 1990, en rad odefinierade småbolag och friåkare som ställt till himmel och helvete på taximarknaden sedan dess. Otaliga är historierna om kunder som blivit uppkörda, blåsta, rånade, misshandlade och våldtagna. I dag finns det inte en vettig människa som åker med en friåkare, trots att det även bland dem finns en och annan ärlig man.

I Kallas Faktas program granskas Taxi Stockholms bilar och chaufförer. Att Taxi Kurir, Taxi 020 och friåkarna tillsammans har betydligt fler bilar än Taxi Stockholm nämns inte ens. Av alla de ”experiment” tv-redaktionen utför, görs inte ett enda hos Taxi Kurir, Taxi 020 eller hos en eller flera friåkare.

Taxi Stockholm pekas enskilt och ensamt ut som det största hortaxibolaget i landet Sverige.

Sorgligt. Knappast objektivt och därmed missvisande. Jag skulle bra gärna vilja veta hur många chaufförer från de andra bolagen – eller friåkare – som i en extremt konkurrensutsatt marknad skulle ha vägrat en passagerare att åka till en viss gata, eller vägrat att ge ett tips om var ”flickorna” finns.

Men det får jag inte veta. Ty granskningen är så missvisande att den stinker – köpt.

Men låt oss för sakens skull ta det hela från början.

Det här handlar om moral, dubbelmoral och tittarsiffror. Inte om att ett enda taxibolag lyckas försörja en annan bransch, nämligen prostitutionen.

Prostitution har funnits nästan lika länge som människan. Den finns fortfarande överallt och i en mängd olika former och så länge det finns kvinnor – och män – som vill eller tvingas att sälja sina kroppar kommer den att finnas. Den lägst stående formen är naturligtvis att en prostituerad (i Sverige oftast en kvinna) på gatan tar betalt av en man för att ha snabbt, känslolöst, smutsigt och ibland våldsamt sex i ett baksäte, en lägenhet eller i värsta fall utomhus.

Den fina prostitutionen, den vi aldrig vill prata om för att den är så satans obehaglig, förekommer inte minst på barerna kring chica Stureplan, där en inofficiell prislista råder. Den unga kvinna som tar emot x antal drinkar ska underförstått betala tillbaka med en avsugning eller ett snabbknull på toaletten. Det är tjusigt, eller i varje fall finare än gatuprostitution.

Gränsdragningarna är hårfina. Om en man bjuder en kvinna på middagar, drinkar, presenter, hotellnätter och resor men i gengäld väntar sig – och får – sex så är det inte prostitution i lagens mening. Det är mest tjusigt och charmigt. Om en annan kvinna tar tusen kronor i handen för ett snabbknull så är det fult och äckligt. Så fungerar samhällets moral. Inte bara mot män.

Utan även mot kvinnor. En förnedrande kvinnosyn. En syn som placerar vissa kvinnor under andra – allt i det tjusiga, jämlika samhällets namn.

Jag tycker att vi för en sekund ska göra som danskarna, och kalla en spade för en spade.

Du kan tycka precis vad du vill om barnarbete, arbete i förgiftade miljöer, slaveri, prostitution, ojämlikhet och orättvisor. Du kan – och möjligen ska – kämpa emot allt det där på de sätt du kan. Men faktum kvarstår:

Världen styrs, och har alltid styrts, av mäktiga, giriga, hänsynslösa män. Sedan jag var barn har jag hört och sett samma siffror, att 95 procent av jordens alla tillgångar ägs av knappt fem procent av jordens befolkning.

I över 50 år har människor jorden över försökt ändra på detta. Den som lyckas kommer att bli rikare än Bill Gates och Donald Trump tillsammans och mer hyllad än Moder Teresa och Dalai Lama.

Men jag tror dessvärre inte att det kommer att ske. Girigheten regerar, världen styrs av pengar. Så länge det finns någon som vill sälja något kommer det att finnas köpare. Av mat, vatten, olja, kläder, leksaker, vapen och – sex.

Men det är en obehaglig tanke och sådana vill vi minsann inte ha i Sverige.

Låt mig sticka ut hakan och säga så här: Om du ber en taxichaufför i vilket land som helst i hela världen söder om Malmö att skjutsa dig till en prostituerad så kommer han eller hon omgående att göra det utan att ställa vidare frågor. Det kommer att ske i Danmark, Tyskland, Frankrike, England, USA, Marocko, Nya Zeeland, Australien, Jamaica och Dominikanska Republiken. Inte för att chauffören, man eller kvinna, har en nedsättande syn på kvinnor, utan för att yrket, pengarna och världen fungerar som de gör.

Utom i Sverige, världens finaste och mest perfekta land.

På 1970-talet körde jag bärgningsbil på nätterna för att dryga ut mina knapra inkomster. Den som blev bärgad måste betala en självrisk och jag blev ofta erbjuden allt utom pengar – klockor, tavlor, cyklar, smycken och – sex i bilen. För min del löstes det automatiskt genom att åkaren ville ha sina pengar, så varje morgon fick jag lämna över en påse prylar som han skulle åka runt med och försöka lösa in. Men du hör vad jag säger – det fanns kvinnor som hellre ville betala med sin kropp i baksätet än med en klocka eller pengar.

En obehaglig verklighet.

Världen, livet, vardagen är på olika sätt full av obehagliga sanningar som vi inte vill konfronteras med. Personligen anser jag att den som vill sälja sex frivilligt och mår bra av det (jag känner en tjej som dessutom har sin mans godkännande) ska få göra det. På samma sätt tycker jag det är vidrigt att kvinnor och män som inte vill det, tvingas sälja sex av människor (oftast män) som tvingar dem till det. Och jag anser att det är statens ansvar att bekämpa denna typ av brottslighet, som alla andra former av brottslighet. Men jag tycker att det är fel, orättvist och juridiskt oacceptabelt att endast den ena parten ska straffas för en brottslig handling som bägge deltar i.

Min sens moral är följande:

Prostitution är en verklighet som har existerat i tusentals år. Ibland på frivillig och lönande basis, oftast under tvång och vidriga former. Det samhälle som på allvar vill bekämpa och förbjuda prostitutionen får ta till hårdare metoder än de som hallickarna använder, det vill säga att se till att de prostituerade kommer bort från gatan och får andra liv.

Det gör samhället uppenbarligen inte i tillräcklig utsträckning.

Det svenska samhället har misslyckats när det gäller att bekämpa prostitutionen. Om man lyckats få bort svenska kvinnor från gatan så har de snabbt ersatts av flickor och kvinnor från andra länder, som söker lyckan där det finns pengar. Den gatuprostitution som försvunnit har ersatts med sex på Internet. Du behöver knappast vara ett google-proffs för att hitta unga, svenska tjejer som från sina egna hemsidor säljer all sex du kan önska dig.

Vad staten eller moralen ska göra åt det, kan jag inte räkna ut.

Däremot tycker jag att det är sorgligt och i högsta grad misstänksamt att ett journalistiskt tv-program som utger sig för att granska, tittar på en synnerligen liten del av verkligheten istället för att ge sig i kast med de svåråtkomliga och obehagligaste delarna av verkligheten.

Min fråga kvarstår: Är Kalla Fakta:s reportrar köpta? Om inte – varför tar de inte ett objektivt grepp om hela den bransch som prostitutionen utgör? Kan det möjligen vara så att den största delen av prostitutionen styrs av utländska män – och att det inte är politiskt korrekt att avslöja att detta sker i Sverige?

Hemska tanke. 

 

 

 

 

 

Landet jag inte känner igen, del 74: Lättkränktast är vi allihopa…

Dagen i dag var en ytterst spännande och lärorik dag för mig, vilket jag är tacksam för.

När jag på eftermiddagen kom hem efter en liten besöks- och inköpsrunda i Stockholms södra förorter skrev jag två Facebookinlägg utan att förstå att jag just hade kastat två bensinbomber i en brasa.

Det första var ett skämtsamt inlägg om att jag, hårdast i stan, åkte söder om Stockholm för att köpa en gräsklippare på Biltema (den var slut där jag bor, norr om stan) och fann att där stod män i höftskynken, beväpnade med spjut. Att de tittade på mig med lömska blickar och svarade med klickande läten när jag frågade om vägen.

Det där är ett fyrtio år gammalt skämt mellan mig och mina vänner och den som inte bor i Stockholm förstår säkerligen inte ett skit. Det är så att man till varje pris försvarar den sida av stan man bor i. Mina söderortsvänner skojar lika friskt om hur hemskt det är att åka till ”lapphelvetet” när de ska besöka min norrförort.

Det föll inte i god jord på Facebook. Inlägget var oförståeligt (förståeligt!) och dumt.

Gott så.

Sedan begick jag ”misstag” nummer två. Jag delade en bild där Jimmie Åkesson bugade för drottning Silvia och skakade hand med henne. Skämtsamt och ironiskt undrade jag vad det var för fel på Åkesson som bugade och skakade hand med en ”invandrare som lever på bidrag”.

Det blev ett helvetes liv. Människor tyckte att jag var en dum jävel för att jag inte respekterade vare sig drottning Silvia eller Jimmie Åkesson. Några sa att nu fick det minsann vara nog, att jag skrivit kloka inlägg tidigare, men nu skulle de minsann sluta gilla mig, så det så.

Jag tog mig för pannan. Insåg plötsligt att i De Lättkränktas Land, som den eminente överläkaren och författarkollegan David Eberhard skildrat bland annat i ”Ingen tar skit i de lättkränktast land”, där måste man minsann tassa försiktigt.

David Eberhards böcker här

Nu är det så att jag är mer känd som en korkad jävel som inte bryr mig så mycket om vad som är PK eller ej. Jag anser däremot att ironi och skämt inte bara är tillåtet utan snarare ett måste i den tragiska och skitiga värld vi lever i, om vi ska orka vidare. Några gillare menade på att de minsann skulle sluta gilla mig och läsa mina böcker, efter det här alldeles förfärliga påhoppet.

Tja, sånt får man leva med. Om man sticker ut hakan så får man vara beredd på stryk. Och om man skämtar så får man tydligen vara beredd på att många inte förstår utan blir kränkta.

Ujujuj, då.

När jag väste upp i blekingska Kallinge på 60-talet så blev ingen kränkt. Kränktheten var – tack och lov- inte uppfunnen då. Det var mera ”håll käften, klipp dig och skaffa dig ett jobb-mentaliteten” och den funkade bra. Samhället funkade bra.

I dag gäller det att vara kränkt, kränktare eller kränktast och i nittionio fall av hundra är det så satans patetiskt. Ty det är aldrig de som har blivit sönderslagna, hotade, gruppvåldtagna eller rånade som påstår att de är kränkta. Det är människor som läst något av någon som har en annan åsikt än dem. Eller av någon som har skämtat. Gud bevare oss alla. I de Lättkränktas Land är det plötsligt synd om den som inget offer är.

Ett lyxproblem. Prova att vara kränkt i Pakistan så får du se hur lätt det är. Men här går det bra, ty vi har råd.

Slutligen är det dags att reda ut ett och annat, prata klarspråk som vanligt. Inte för att få tillbaka en eller annan kränkt gillare, utan bara för att säga som det är.

Jag får ett par hundra nya gillare varje vecka, vilket jag är väldigt glad och ödmjuk över. Varje gång jag skriver ett omtvistat blogginlägg eller facebookinlägg så försvinner mellan två och tio gillare. Det får man ju kallt räkna med, eller hur?

Så är det lika bra att vi på en gång reder ut det där med min inställning till monarkin och SD, eftersom så många blev upprörda av mitt ironiska inlägg om Åkesson och drottningen.

Vad gäller monarkin är det så att jag är fullständigt ointresserad av om vi har den eller ej. Jag tycker att det är pinsamt att vi har en kung utan någon som helst makt. Jag har en gång gjort en paradbok om kronprinsessan Victoria och jag har en enorm respekt för hur hon – med sin dyslexi – har lyckats läsa in en rad examina och blivit så omtyckt och respekterad i världen, som hon är.

DagSilvia01webb

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Drottning Silvia skrev förordet till Pelle Hellqvists och min uppmärksammade bok ”Skydda ditt barn på Internet”

Älskade prinsessa

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag skrev ”Älskade prinsessa” gick jag igenom hela Victorias liv och blev imponerad över hur hon har kämpat mot dyslexin och lyckats plugga in en rad examina. Hon vore en värdig drottning för Sverige och DET skulle ge landet pr!

Sammanfattningsvis är min åsikt om kungahuset att a) antingen har vi en kung med makt eller ingen kung b) jag tycker synd om de medlemmar i kungafamiljen som föds in i ett krav på hur deras liv ska se ut, att de inte får välja sina egna liv och c) jag anser att kungen omedelbart borde pensionera sig och lämna över ”makten” till sin dotter Victoria, vilket skulle bli en enorm PR för Sverige. Om vi nu ska ha monarkin kvar, alltså, en fråga som borde diskuteras.

Lika sammanfattningsvis ska jag berätta vad jag tycker om SD och Jimmie Åkesson: Jag inser att han och hans parti har stöd av nästan var fjärde väljare, vilket bör och måste respekteras om vi ska kalla oss demokrati. Kritikerna som tycker illa om partiet borde istället fråga sig varför var fjärde eller femte svensk röstar på det, och vad det betyder.

Om SD gör ett likadant jordskredsval 2018 som i förra valet – vilket inte alls är otänkbart – så blir det trassel av flera skäl. Dels har partiet, som i förra valet, inte tillräckligt många sunda människor för att kunna täcka alla de stolar de får i kommunerna runt om i landet. Till skillnad från de ”vedertagna” partierna så rensar SD ut sina ruttna äpplen och päron ur partiet, vilket lämnar kvar ännu färre medlemmar som skulle klara att vara politiker på heltid.

Inte nog med det. SD är ett ungt parti med förhållandevis unga styrande och alldeles för liten erfarenhet av riksdagspolitik och av hur man driver ett land. Att debattera invandrarfrågan är en sak men i regeringsställning handlar det också om att kunna hantera utsatta barn, utrikespolitik, skola, vård, infrastruktur, ekonomi, försvar, bostäder och mycket mer. Är jag säker på att SD har den erfarenhet och kunskap som behövs för detta?

Nej.

Som så många andra ser jag med spänning fram mot den politiska utvecklingen i Landet Mellanmjölk, där den enda långsiktiga stabiliteten skulle bestå av att Socialdemokraterna gick ihop med Moderaterna för att få en total majoritet.. Det största problemet ligger naturligtvis inte hos politikerna utan hos oss som röstat fram dem, något som är lätt att glömma när det verkligen gäller.

2018 blir spännande, kanske skrämmande. Men en sak är klar – om vi ska ha någon trovärdighet som demokratisk och humanistisk stat så måste vi respektera alla som har blivit valda av folket och representerade efter folkets vilja.

Annars har vi inte längre någon demokrati. Och monarkin är i sammanhanget en bisak.

Tänk på det.