Har Zack någon framtid?

Jag handlar midsommarmat bland hundratals helgshoppande amerikaner, mexikaner, puertoricaner, kubaner och turister på Publix i korsningen Veterans Highway och Santa Barbara Boulevard.

I kassan hjälper 17-årige Zack till att packa ner varorna i påsar. Eftersom jag kör handikappmoppe följer han med ut till bilen för att lasta in kassarna och köra tillbaka moppen till butiken.

Vi pratar USA, världen, problem och det kommande presidentvalet. Jag frågar vad han tycker om Donald Trump.

”Han är en idiot”, kommer det utan tvekan. ”Hillary är också en idiot. Det finns inte en vettig kandidat i det här valet.”

Vi pratar lite om vad som kan hända om Trump vinner valet. I en annan del av världen sitter Putin. I en tredje del sitter Nordkoreas Kim Jong-un och leker med sina kärnvapen.

”Det luktar tredje världskriget snart”, säger Zack. ”Med kärnvapen. Jag oroar mig inte för min framtid för såvitt jag kan se finns det ingen framtid för mig under de närmaste decennierna.”

Sedan säger han att jag ska ha en trevlig dag och så sätter han sig på handikappmoppen och tuffar tillbaka mot butiken. Jag sätter mig i bilen och tänker att det är rätt sorgligt att en ung människa ska behöva bära den oron och dystra framtidsutsikten som Zack – med all rätt – ger uttryck för.

Det finns sannerligen mörka moln på himlen.

Jag kommer hem, loggar in och ser att svenska dagstidningar ojar sig över att britterna beslutat sig för att lämna EU, något som jag som gammal EU-motståndare applåderar.

Nu kommer jorden att gå under, om man får tro tidningarna. Vi kommer att hamna i en depression och det blir börskrascher och gudvetallt.

Ja, alla profetior kan bli självuppfyllande om man tar i ända från fötterna. Själv hoppas jag på en utopi – att det även i Sverige blir en folkomröstning som politikerna för en gångs skull lyssnar på och lyder folkets röst:

Att Sverige lämnar EU.

swexit

Vi klarar oss alldeles utmärkt ändå. Den som tror på storriken behöver bara ta en kort titt i historien för att ge upp. När det gäller EU säger jag som jag alltid sagt:

Den dag jag ser den tyske poliskonstapeln Herr Ordnung vilja samarbeta med den spanske poliskonstapeln Senor Mañana, ska jag börja tro. Innan det sker kommer vi att odla bananer på månen och min 95-åriga mamma kommer att ha vunnit New York Maraton fyra gånger.

Jag behöver inte anföra fler argument för ett EU-utträde. Det finns massor, men det räcker bra med de hysteriska summor vi betalar in till världens största socialbidragskontor. Enligt EU-upplysningens hemsida ser det ut så här:

2016 betalar Sverige en avgift om 31,8 miljarder kronor till EU.

Vi får tillbaka 12,7 miljarder.

Nettokostnaden blir alltså 19,1 miljarder kronor.

Tänk på det. 19,1 miljarder, på ett enda år. Hur många dagis, sjuksköterskor, skolplatser, lärare, poliser, lyktstolpar, cykelvägar, åldringsvårdare eller bussar hade vi fått för de pengarna?

Tanken hisnar.

Läs själv på EU-upplysningens hemsida:

http://www.eu-upplysningen.se/Sverige-i-EU/Sveriges-EU-avgift/

 

 

Författarfunderingar, del 3: Lyckan i att botanisera

Senast var det i Holland, närmare bestämt i Delft utanför Haag. Bokhandeln var liten men skyltningen lockande. Jag gick in och nosade runt, förstod inte vad titlarna betydde, än mindre kunde jag ta till mig de holländska meningarna på sidorna.

Men ändå. Det är en speciell känsla att komma in i en bokhandel och oavsett vilket land jag kommer till missar jag inte chansen.

Så fort jag kommer till mitt andra hem i Florida skyndar jag mig till en av de lokala bokhandlarna – Barnes & Noble i Ft. Myers.

barnes-noble-booksellers-waterside-shops-51

Den är inte på något sätt gigantisk, kanske två gånger så stor som en genomsnittlig svensk bokhandel, men den har en mysfaktor som är svår att sätta fingret på. Kanske har det med ljuset att göra, med hyllornas placering. Kanske beror det delvis på att heltäckningsmattorna dämpar alla ljud så att lokalen fylls av ett lugn.

DSCN1029 DSCN1030

Delvis beror det på sortimentet. Här finns inte bara böcker i alla ämnen och format, här finns också skrivredskap, skinnbundna anteckningsblock, läslampor, utvalda kaffesorter, kort med tänkvärda texter, kartor, pedagogiska leksaker, presenter, choklad, en tidskriftsavdelning med hundratals titlar, läshörnor, en stor film- och musikavdelning och inte minst ett läckert kafé med smörgåsar, bakverk och alla sorters te och kaffe.

cafe

Vi pratar alltså om att stanna i timmar och – njuta.

Jag blir aldrig trött på att vandra bland hyllorna. Tanken på hur många människors tankar, drömmar, idéer, fantasier, glädje, ilska, kärlek, avsky och besvikelse som gömmer sig innanför böckernas pärmar är svindlande. Bara att titta på omslagen, designen, titlarna är ett äventyr i sig.

Omslag 3 Omslag 2 Omslag 1

Att bläddra och småläsa här och där är ett annat äventyr. Att avstå från att köpa för mycket är i stort sett omöjligt. Hur mycket jag än lovar mig själv att inte köpa fler böcker, så slutar det ändå med att jag går ut med en tung kasse vars innehåll kommer att göra traven på nattygsbordet högre.

Lyxproblem.

Som författare bör man läsa mycket, minst ett par timmar om dagen säger förståsigpåarna. Där brister jag. Jag ägnar för mycket tid åt att skriva och alldeles för lite åt att läsa. Jag lovar (igen) att det ska bli ändring på det.

Jag undviker att läsa svenska böcker och vägrar läsa nordiska deckare (med ett enda undantag – den duktige islänningen Arnaldur Indriðason). Kanske borde det vara tvärtom, att jag skulle hålla mig á jour med vad som skrivs. Men jag vill inte bli påverkad av mina nordiska kollegers stilar. Därför kändes det hedrande men också mycket märkligt när min senaste bok – Där inga ögon ser – jämfördes med den duktige Jussi Adler Olsens böcker. Jag har nämligen aldrig läst något av honom.

Sommarens läsning kommer att bestå av en fantastisk liten fransk berättelse och en fantastisk liten spansk berättelse. Men jag misstänker att en och annan hårdkokt amerikansk pocket kommer att smyga sig in också.

Vad läser du i sommar? Berätta gärna i kommentarsfältet! :o)

Landet jag inte känner igen, del 88: Ska vi acceptera tortyr i Sverige?

Jag läser dagens Aftonbladet och skakar på huvudet.

Nu är det snack om heder igen och gudbevare oss vilka uttryck försvarandet av familjehedern kan ta för dem som inte förstår ordets verkliga betydelse.

Det handlar om en familj från Afghanistan. Dottern hade en svensk pojkvän och det tålde inte pappan. Alltså tvingade han henne att åka med till Afghanistan för att mot sin vilja gifta sig med en man han valt ut åt henne. Äktenskapet registrerades i Sverige i oktober förra året.

Men pappan var inte nöjd, här gällde det att statuera exempel. Under senhösten kidnappade pappan, hans bror och deras vän flickans svenske pojkvän. De höll honom fången och misshandlade honom med ett baseballträ. Under hot tvingade de sig till 17 000 kronor från pojken. Två gånger tvingade de honom att dra ner byxorna och posera med ett baseballträ uppkört mellan skinkorna medan de tog bilder och filmade. Om han inte höll sig undan skulle pappan och hans lillmaffia sprida bilderna och filmerna på internet.

Toppen, eller hur? De flesta förstår ju hot, misshandel och utpressning så enligt pappans logik borde problemet nu vara ur världen. Men märkligt nog gör ju folk inte alltid som de blir tillsagda. Pojken polisanmälde.

Enligt min ytterst amatörmässiga juridiska bedömning handlar det här om olaga frihetsberövande, olaga hot, grov misshandel, stöld alternativt grov stöld, utpressning och tvångsgifte.

Pappan och hans kumpaner nekar givetvis, men hävdar att familjens heder har blivit kränkt. Flickan och hennes svenske pojkvän har tack och lov fått skyddat boende, hur länge det nu varar.

Rättegången, som ska inledas i slutet av juni, blir intressant. Jag undrar om rätten kommer att bestå av syltryggar som tar hänsyn till ”hederskränkningen” eller om man för en gångs skull rejält markerar att vare sig hot, tortyr eller den andra skiten pappan ägnat sig åt, är acceptabelt.

Enbart brottet tvångsgifte kan ge fyra års fängelse. Med tanke på alla de andra brotten blir det naturligtvis tal om det sjukaste jag vet – straffrabatt. Ju mer skit du hittar på, desto större rabatt får du av rätten i Sverige.

Låt oss nu hypotetiskt säga att pappan får fem års fängelse (vilket jag dessvärre betvivlar). Han förpassas till en välordnad svensk kriminalvårdsanstalt där han får en egen cell med ljusa möbler i skandinavisk design och tv med 15 kanaler. Han får vällagad mat och tillgång till gym. Han erbjuds utbildning på grundskole-, gymnasie- eller akademisk nivå.

Låt oss säga att han kommer ut efter fyra år, mätt och glad. Han har då kostat oss 4 380 000 kronor, plus de hundratusentals kronorna för rättegången förstås. Låt oss också säga att brodern och den gode vännen får lite smisk på fingrarna för sin medhjälp, så kan vi utan att ljuga addera minst två, tre miljoner kronor till.

Säg, mycket lågt räknat, sju miljoner totalt. Och efter det är pappan och hans anhang fria att börja jaga dottern och hennes pojkvän igen för jag utgår ifrån att han inte anser att ”hederskränkningen” är över.

Jag har sagt det tusen gånger förr och jag säger det igen: Oaktat vad vissa män har fått för sig, så finns det absolut ingen ”heder” i att misshandla eller döda sina fruar och döttrar eller tvinga döttrarna att gifta sig med någon mot sin vilja.

Sverige påstår sig stå för jämlikhet och regeringen säger att den är feministisk. Mycket snack men lite verkstad. Det är hög tid att markera genom att se över lagstiftningen, straffsatserna och ge dessa ”hedersmän” strafftider med extra hög moms. Hur vore det om samhället, vi, står upp för flickans verkliga heder?

Eller vad säger regeringen – ska vi nu acceptera misshandel, hot, utpressning och tvångsgifte för att vi är en ”förstående och humanitär stormakt”?

Vad gäller kriminalvården så upprepar jag: I kostnadseffektivitetens namn outsourcar vi fängelseplatserna till exempelvis Vitryssland eller Thailand. Där blir kostnaden inte 3 000 kronor per dygn.

Och det är dina pengar det handlar om.

Läs den skrämmande artikeln här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23038440.ab

Landet jag inte känner igen, del 87: Våldta ett barn och njut av samhällets relationsprogram

Nyheterna är inte alltid så festliga. IS dödar till höger och vänster som vanligt. Huliganer envisas med att våld är viktigare än fotboll. En galning som inte respekterar människors lika värde skjuter ihjäl 50 personer i Orlando. Fyra killar gruppvåldtar en tjej på Finlandsfärjan och går fria. Chefen för ett asylboende tar betalt i sex. Och – en man som våldtar en 13-åring i Mariestad och därmed förstör henne för livet, döms till ett 60-timmars ”Relations- och samlevnadsprogram”. Han döms också till 18 månaders skyddstillsyn (alltså en smekning över kinden) och att betala 140 000 i skadestånd. En summa som dels är en löjeväckande förnedring av offret, och som jag sätter min hatt på att gärningsmannen aldrig kommer att betala. Den notan får vi stå för.

Ibland finns det inte tillräckligt stora hinkar att kräkas i.

Det intressanta i Mariestadsfallet – som i så många andra fall numera – är problemet med att fastställa gärningsmannens ålder. Hans pass talar om att han är 19 år. Alltså skulle han ha dömts till mellan två års och sex års fängelse. Men i sista sekund kommer hans advokat springande med en kopia på en kopia på en kopia (?!) på en födelseattest som visade att mannen är yngre. Sedan var raden av förklaringar, som vanligt, igång. Det fanns anledningar till att den unge mannen hade skaffat ett förfalskat pass, annars hade han aldrig fått lämna sitt hemland Jemen. Och ända sedan han fick uppehållstillstånd i Sverige hade han försökt ”rätta till” uppgifterna men inte lyckats.

Någon utvisning är det inte tal om eftersom åklagaren drog tillbaka det yrkandet. Jag häpnar när jag läser hennes uttalande:

”Han hade kommit väl in i svenska samhället och lärt sig språket. Det finns goda förhoppningar om att det med hjälp av det här behandlingsprogrammet kan gå bra för honom”, säger åklagare Ylva Lundgren.

Ja. Och nu har han också lärt sig att han lugnt kan våldta 13-åriga flickor utan att det svider. Jag läser om det program han ska genomgå:

”I programmet så jobbar man med frågor som relationer, empati och hur man lär sig att leva i jämlika relationer. Det individuella programmet, som gärningsmannen har dömts till, omfattar 60 timmar av behandling som skräddarsys efter de individuella behoven.”

Det kommer nog att bli jättebra, det där. Mariestadsflickan och hennes familj får leva vidare med marorna och helvetet medan mannen dricker kaffe och lyssnar på vad vi svenskar anser om jämlikhet och relationer.

Det är väl rättvist och bra, eller hur?

Jag hade ingen empati för våldtäktsmän tidigare heller, men av naturliga skäl ökade mitt intresse för domar och straffsatser sedan min egen dotter våldtagits och gärningsmannen gått fri.

Naturligtvis måste rättssystemet baseras på att ingen, så långt det är möjligt, oskyldig ska dömas.

Men det ska inte heller gå att trixa sig ifrån straff för ett oerhört allvarligt brott mot en annan människa, med en massa lögner och efterhandskonstruktioner om ålder. Dessutom bör lagstiftningen ses över omedelbart:

Den som är gammal nog att våldta är gammal nog att sitta i fängelse.

Oavsett ålder.

Läs hela artikeln här:

http://www.expressen.se/gt/hat-och-sorg-efter-barnvaldtaktsdom/

 

 

 

 

 

 

Författarfunderingar, del 2: Men jag stjäl ju inte, ehm … egentligen …

Jag läser i Dagens Industri att en av grundarna till fildelningssajten The Pirate Bay, Peter Sunde, nu fått ytterligare en smäll av rättssystemet, tvingas betala nästan 3,8 miljoner i skadestånd och hotas med att betala ytterligare 9,3 miljoner om intrången fortsätter.

Det känns bra. Det ska kosta att stjäla.

Kritikerna tycker naturligtvis annorlunda. För det första är det ju lite hippt och ballt och käckt att ladda ner utan att betala. Då är man smart och lite high tech.

Nej. Man är en tjuv. Så enkelt är det.

Låt mig ge dig några siffror så att du förstår vad jag menar. När jag började skriva under bokavtal trodde jag kanske som så många andra att storkovan skulle ramla in direkt. Kontraktet gjorde mig lite snopen, inte minst eftersom vi var två författare som skulle dela på pengarna. Men siffrorna talade sitt tydliga språk: 13,50 kronor per skalle för en inbunden bok, nästan lika mycket för en ljudbok, en krona och femtio öre för en pocket.

En krona och femtio öre. Före skatt och sociala avgifter.

Du behöver inte vara nationalekonom för att räkna ut hur mycket det blev kvar i fickan och hur många böcker man måste sälja för att kunna få ut en dräglig månadslön.

”Gnäll inte”, säger kritikerna. ”Jobba med något annat om du inte gillar det.”

Nej. Jag älskar mitt jobb. Men inte att någon stjäl min lön. Skulle du acceptera att någon stal din? Dessutom vet du kanske hur mycket du får den 25:e varje månad. Jag får betalt en gång om året och kan bara försöka gissa mig till vad det blir. Sedan ska pengarna räcka tills nästa år.

När tidningen Svensk Bokhandels chefredaktör för några år sedan gjorde en högst ovetenskaplig undersökning kom han fram till att det fanns färre än 60 författare i Sverige, som kunde leva på sitt skrivande. Låt oss vara lite mer generösa i dag och säga 200, av många tusen. Resten har brödyrken på dagarna och får skriva på nätter, helger och semestrar.

När det gäller sångare och musiker är det minst lika illa.

”Det är skivbolagens fel!” skriker kritikerna. ”De får skylla sig själva, de skulle inte ha tagit så jävla mycket betalt för en CD-skiva.”

Med den logiken skulle det också vara lagligt och moraliskt okej att gå in i butiker och stjäla allt man tycker är onödigt dyrt.

Kritikerna fortsätter: ”Och förresten kan artisterna tjäna fett på sina världsturnéer!”

Ja. Det kan Bruce Springsteen och de andra i samma division. Men inte solisten från Oslo, det ambitiösa, nystartade bandet från Skurup, Härnösand, Shitville, Prag, Brighton, Beijing eller Lyon. Där blir det inga världsturnéer i första taget (om det blir några alls) och om de inte får betalt för sitt arbete kan de inte fortsätta spela eller sjunga.

För några år sedan deltog jag i en debatt om illegal nerladdning på Bokmässan i Göteborg. I ena ringhörnan satt jag, Björn Ranelid och en representant för Svenska Förläggareföreningen.

I den andra satt den gamle vänsterledaren Lars Ohly. Han flinade gott åt att vi ville ha betalt för vårt jobb och ansåg att om man bara laddade ner för eget bruk så var det okej. Jag fick publikens applåder för mitt svar:

”Vad du säger, Lars, är att det är okej att jag snor din cykel om bara jag själv cyklar på den och jag inte lånar ut den eller säljer den. Det samhället vill inte jag leva i.”

Ohly slutade flina och såg faktiskt lite ledsen ut. Kanske hade någon snott hans cykel, vad vet jag?

Jag har under årens lopp deltagit i en ändlös rad debatter med kritiker som försöker få mig att förstå att jag är dum i huvudet. För det de tar är ju bara en kopia, inte ett original. Alltså gör det inget. Vad de inte förstår är att varje såld ljudbok kanske skulle ha gett mig sex, sju kronor som jag behöver eftersom jag liksom dem får en bunt räkningar varje månad.

Jag har också som ett experiment polisanmält de som laddat ner mina böcker illegalt. Jag har sett utredningar läggas ner för att poliser och åklagare inte riktigt förstått vad som har skett. Jag har överklagat och serverat poliserna ip-nummer, namn, adresser och telefonnummer till dem som laddat ner illegalt. Och sett utredningar läggas ner på nytt.

Just därför känns markeringen mot The Pirate Bays grundare så rätt. Att det sedan finns en bunt liknande tjänster är tragiskt, men speglar å andra sidan samhället i stort – att tjuven ofta ligger ett steg före en föråldrad lag.

Det här är egentligen väldigt enkelt: Författare, kompositörer, sångare och musiker måste som alla andra få lön för sitt arbete för att kunna leva. Om de inte får det så blir de tvungna att sluta författa, komponera, sjunga eller spela.

Den som inte vill förstå det lider inte bara av en stor brist på respekt mot yrkesmänniskor.

Utan också av att vara dum, fast på riktigt.

Läs hela artikeln här:

http://www.di.se/artiklar/2016/6/16/miljonsmall-for-pirate-bay-grundare/

 

Författarens funderingar, del 1: Är kniven farligare än gaffeln?

Som deckarförfattare drabbas man lätt av yrkessjukdomar. Som att – rent teoretiskt, förstås – fundera över vilka mord, utpressningar, stölder, rån, gisslantaganden och annat smått och gott som vore genomförbara här och var där man hamnar.

Jag sitter på Arlanda tillsammans med min underbara och tålmodiga fru. Vi ska till USA. Eftersom mitt knä har pajat big time och jag överlever endast med käpp och smärtstillande, så hämtar hon föda från kaféet vars ägare borde åtalas för ocker och få 900 års fängelse. Minst.

Vi får riktiga bestick. Kniv och gaffel i metall.

Vi har nyss passerat en säkerhetskontroll där män går omkring med nerhasade byxor efter att ha tvingats ta av sig bältena och gamla tanter får vingla omkring utan skor. Där människor tvingats hälla ut en halvliter Ramlösa och andra fått lämna en nagelsax ifrån sig.

Avgångshallen förvandlas plötsligt till ett vilda Västern, ty här man man köpa litervis med skum vätska som en insider smugglat in.

Samtidigt får vi bestick i metall. Livsfarliga vapen, lätta att ta ombord.

Vi flyger och jag somnar. Landar i på flygplatsen Newark i New Jersey, USA. Här går vi igenom en ny ”säkerhetskontroll” och jag överraskas:

Eftersom jag är handikappad behöver jag inte ta av mig skorna. Barn under 12 år och människor över 72 år behöver inte heller ta av vare sig skor eller rockar. Så här kan ju snacket gå då:

Tonåringen: ”Snälla farmor, kan du ta min bomb i dina skor?”

Pappan: ”Håll käft, ungjävel! Du kan väl inte begära att gamla farmor ska gå omkring med bomber i skorna?”

Tonåringen: ”Varför inte det, pappa? Jag såg ju att du stoppade tre knivar och en handgranat i hennes rock nyss!”

Pappan: ”Det är en annan sak. Håll käften nu.”

Tonåringen: ”Käften själv!”

Pappan: ”Så talar man inte till sin pappa!”

Tonåringen: ”Din mamma!”

Farmor: ”Såja, såja pojkar, kivas inte. Jag har både bomber, knivar och granater med mig och jag är igenom säkerhetskontrollen. Kom nu så dricker vi en god kopp kaffe innan vi går ombord och kapar planet.”

Ungefär så.

Medan barn och pensionärer med bomber, granater, knivar, mjältbrandssporer och annat smått och gott smiter igenom säkerhetskontrollen tar en barsk kvinna min frus handbagage och rånar henne på de hudvårdsprodukter som noga förseglats vid inköpet i taxfree-shoppen på Arlanda med garantier om att det inte är några problem att ta med grejorna in i USA.

Torsk: Öhrlunds. (Tillfälliga) Vinnare: Nuance Group på Arlanda (fast jag är inte helt färdig med er än ;o)) och flinande, maktgalna säkerhetskontrollanter på Newarks flygplats.

När jag fått kontroll över hjärtklappningen äter vi middag till ockerpris (en flaska blaskigt italienskt vin, en grillad kyckling, en rostbiffmacka och två kaffe kostar 1 700 spänn. Fast jo, på riktigt.).

Vi får gafflar av metall och varsin kniv av plast.

Hehehe.

Kniven är i och för sig kass men min absoluta bedömning är att metallgaffeln är stark nog för att huggas i nacken på en flygvärdinna eller i bröstet på en flygkapten.

Så – var finns logiken och säkerheten, sa ni?

Många är de som hävdar att säkerhetskontrollerna på flygplatserna är bra, viktiga och nödvändiga för oss.

Det tycker jag också. Om de är logiska och fungerar hela vägen, om de gäller alla på och kring flygplatsen.

Jag har en känsla av att pojkarna som flög in i tvillingtornen i USA den 11 september aldrig hade passerat genom en säkerhetskontroll. Inte heller majoriteten av de kapare som genom årens lopp med vapenmakt tagit kontroll över ett plan.

Ergo: Det är ingen större idé att jag tvingas ta av mig skorna och livremmen och lägga snusdosan på bandet, så länge Ahmed kan kila in bakvägen med en Kalasjnikov eller två.

Tro mig, jag är verkligen för säkerhet. Om jag ska flyga till USA så vill jag inte hamna i Långtbortistan eller bli inblandad i att terrorgrupper kivas.

Men ett litet, litet mått av logik i säkerhetstänket vore önskvärt.

Landet jag inte känner igen, del 86: När flyktingchefen tar betalt i sex

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av.

Ändå blir jag inte förvånad. Men om den här historien är sann – vilket polisutredningen väl lär visa – så hamnar den på rekordlistan.

Sammanfattning:

Eskilstuna-Kuriren berättar hur Omid och Tariq, tvä unga pojkar flydde från Afghanistan och kom till Sverige i november förra året. De placerades på ett flyktingboende i Mellansverige. Kvinnan som drev det hotade snart pojkarna med att hon skulle kontakta Migrationsverket och få dem utvisade om de inte hade sex med henne. Samlagen skulle också vara en förutsättning för att de skulle få hygienartiklar.

Enligt pojkarna har sexmötena skett fyra, fem gånger. Ibland på hotell, ibland i kvinnans bostad. Jag citerar Eskilstuna-Kuriren:

”Hon sa att man får ha samlag med vem som helst, att det här är ett fritt land och det var sprit på bordet också. Hon sa att ‘det är bra om man dricker sprit innan sex. Det gillar jag’. Men jag lyssnade inte på henne, jag gillar inte att dricka men hon försökte tvinga oss. Men jag gjorde det inte, säger en av pojkarna.”

Det intressanta är att Tariq har filmat sexakter mellan Omid och kvinnan. Pojkarna säger också att människor i kvinnans närhet ska ha kontaktat dem för att få sex.

Vän av kritik anför nu givetvis att män – och pojkar – inte kan våldtas eller tvingas till sex mot sin vilja. Men jag tänker att det nog går om man vet att alternativet är att utvisas till ett land där man riskerar att få skallen avskjuten.

Utredningen får som sagt förhoppningsvis visa vad som är sant eller inte. Men uttalandet från kvinnan som driver förläggningen känns inte speciellt pålitligt:

”Det är påhitt. Det skulle aldrig ske. Det är så mycket smutskastning i den här branschen”, säger hon. ”Om jag nu skulle ha haft det med nån, så är väl det förbjudet att filma nån som har det i såna fall? För att öva utpressning mot den personen?” säger hon.

Läs det igen: Jag har inte gjort det men OM jag har gjort det så är det väl förbjudet att filma det?

Läs hela artikeln och se intervjun med pojkarna här:

http://ekuriren.se/nyheter/sormland/1.4141846-har-har-chefen-for-boendet-sex-med-flyktingpojkar-hotade-att-fa-oss-utvisade-

Och här är förklaringen från kvinnan som driver flyktingboendet:

http://ekuriren.se/nyheter/sormland/1.4141853-chefen-om-anklagelserna-efter-sexfilmen-med-flyktingpojkarna-smutskastning-

 

Landet jag inte känner igen, del 85: När ”Rasism” blev ett våldtaget ord

Begreppet Rasism var, tills för några år sedan, visserligen uråldrigt och urbota korkat men dock mycket enkelt att förstå innebörden av. Sedan började svenska, politiskt korrekta människor tafsa på det, slita av det kläderna och till sist våldta det så pass att det svimmade, kränktes, förnedrades och vaknade upp i en annan och mycket tragisk, missförstådd dimension.

Häromdagen skrev en klok kvinna så här på Facebook (efter att den svenska polisen fått nya förhållningsorder om att INTE gå ut med detaljerade signalement när de söker efter en brottsling = sinnessjukt, naturligtvis) och jag håller med henne:

”Folk har helt missuppfattat konceptet rasism. Rasism är att förvägra en grupp en rättighet baserat på deras etnicitet. Rasism är att avsky en grupp enkom pga etnicitet. Rasism är att utesluta en grupp pga av etnicitet. Sen kan denna rasism vara nationell eller individuell. Det är inte rasism att motverka en etnisk grupps kulturella betoning om denna strider mot mänskliga rättigheter. Det är inte rasism att beskriva en persons utseende vid en efterlysning. Det är inte rasism att vägra en grupp en rättighet som ingen annan grupp har. Det är inte rasism att konstruktivt kritisera kulturer och religion (för dessa är inte etniciteter dessa är ideer).
Det är dags att sluta missbruka detta allvarliga begrepp innan det förlorar i värde. Och de som vinner på att det förlorar i värde är de riktiga rasisterna. De som aktivt och medvetet väljer att särskilja folk från folk enkom baserat på etnicitet.”

Så långt en klok kvinna.

Du som regelbunden läsare vet att jag under en längre tid framfört massiv samhällskritik i den här bloggen. Om du inte förstår varför eller håller med mig, så kan du för att spara tid sluta läsa här och logga ut. Om du är en av de tiotusentals som brukar gilla inläggen, så är du vid det här laget lika trött som jag på att se den sämsta regeringen på decennier, och en patetiskt ryggradslös opposition som inte säger ett smack medan landet hamnar i en alltmer utsatt situation.

Den politiskt korrekte inbillar sig fortfarande att Sverige är ett föregångsland som resten av världen hedrar. Den som följer med utlandsnyheterna vet att Sverige är ett land som Europa, men även delar av övriga världen, häpnar över och – i vissa fall – skrattar åt nu.

Den politiskt korrekte tror att det finns något som är värre än cancer, världssvält, översvämningar, tsunamis, jordbävningar och atomkrig – nämligen risken att bli kallad rasist. Ingenting, absolut ingenting, är värre eller farligare. Det betyder också att man bör låta människor av annan etnicitet uppföra sig precis som de vill och gärna bryta mot lagar utan påföljd. Något som inte skulle accepteras i något annat land.

Ty annars är man ju rasist.

Det där tänket orsakar mig inget annat än en oändlig trötthet, men det är illa nog. Det finns dagar när jag tänker sluta skriva samhällsdebatt, köpa en enkel flygbiljett till den plats där dumheten inte ser ut som här.

Men så blir jag tjurig, stannar och upprepar med den envises rätt att det för helvete måste finnas något som heter sunt förnuft.

Ibland, eller rätt ofta, finner jag människor som skriver eller uttrycker något så bra att jag inte kunde ha gjort det bättre själv. Det gjorde häromdagen en av mina gillare, Sofia Vigedal, och med hennes godkännande citerar jag här ett av hennes inlägg i sin helhet:

”Istället för att anta en massa så vore det trevligt om någon vågar ställa frågan till mig personligen men eftersom svensken generellt sett är feg och konflikträdd så får jag beskriva mina åsikter såhär istället.
Om du ändå tycker att jag är rasist efter att ha läst detta så är det din fulla rätt att göra så. Precis som det är min rätt att veta att jag inte är det.

– Tycker jag att alla människor är lika värda? Ja

– Tycker jag att det finns fler områden än invandringen i samhället som också behöver prioriteras? Ja

– Gjorde jag det innan flyktingströmmen? Ja

– Är jag missnöjd med alla våra politiker? Ja

– Tycker jag att det är en väsentlig skillnad på att fly och flytta? Ja

– Tycker jag att våra politiker ska lyssna på folket? Ja

– Tycker jag att Sverige bedriver en oansvarig flyktingpolitik? Ja

– Tycker jag att det är orimligt att fortsätta höja skatterna? Ja

– Tycker jag att extremister är farliga oavsett vilken religon/etnicitet/politisk ståndpunkt den tillhör? Ja

– Tycker jag att hatbrott även kan begås mot etniska svenskar? Ja

– Tycker jag att alla kvinnor ska känna sig trygga? Ja

– Tycker jag att att om vi kan åldersbedöma och hälsokontrollera ett barn som adopteras så borde det göras av ensamkommande?
Ja

– Tycker jag att om du anser att invandringen och integrationen är lyckad men skulle själv inte låta ditt barn eller dig själv gå ensam i tex Husby så är du en hycklare? Ja

– Tycker jag att Sveriges lagar är ett skämt? Ja

– Tycker jag om att läsa samhällskritiska artiklar/inlägg gällande flera olika samhällsproblem? Ja

– Tycker jag är det är provocerande att människor med utländskt påbrå anser att det är okej att uttrycka sig rasistiskt mot den ”vita rasen” samtidigt som de beklagar sig för att bli utsatta för samma sak? Ja

– Tycker jag att det är åt helvete att våra gamla blir behandlade som skräp? Ja

– Tycker jag att det är alarmerande, minst sagt, när massuppsägningar sker inom räddningstjänsten? Ja

– Tycker jag att man måste våga prata om problem som finns för att kunna lösa dessa? Ja

– Tycker jag att de som kallar sig antirasister borde ändra sitt fokus från billigt rödvin och Netflix mot att bidra till en förändring? Ja

– Tycker jag att mycket media rapporterar om är vinklat och osant? Ja

– Tycker jag att det är förbannat skrämmande att svårt psykiskt sjuka inte får hjälp och kan bli ett hot mot oss andra? Ja

– Tycker jag att det är en självklarhet att anpassa mig till det land/kultur jag befinner mig i? Ja

– Tycker jag att det är en självklarhet att visa mitt pass när jag reser, dvs att länder har gränskontroller? Ja

– Tycker jag att folk i allmänhet blir kränka av allt? Ja

– Tycker jag att det är vidrigt när människor blir dömda utefter sin hudfärg? Ja

– Tycker jag att dessa antirasister är dom som mest fokuserar på ras och hudfärg och på så sätt ökar polariseringen? Ja

– Tycker jag att Sverige förändrats till det sämre i många olika aspekter? Ja

– Tycker jag att det är märkligt att många antirasister som anklagar andra för rasism har färre utländska vänner än dom som de anklagar? Ja

– Tycker jag att det är viktigt att hjälpa människor så långt det är möjligt? Ja

– Tycker jag att hedersbrott är något som måste tas på största allvar? Ja

– Är jag rasist? Nej!”

Så långt kloka Sofia Vigedal. Att jag vill gå mycket, mycket längre när det gäller de så felaktigt benämnda ”hedersbrotten” (det finns nämligen ingen heder i att misshandla, tvinga, förnedra, förtrycka, mörda en dotter, syster, hustru eller moder!) är en annan sak, men det tvingas jag säkert återkomma till.

Essensen i det hela ovan, är att vi måste få föra en sund debatt om de förändringar som påverkar vårt land, positivt och negativt.

De positiva är lätta och trevliga att diskutera.

De negativa får inte mörkas för att någon ska vara rädd för att bli trampad på tårna. Och det intressanta är att de som blir trampade på tårna och till och med kränkta (kräksuttryck!) inte är flyktingarna eller invandrarna. Utan ursvenskar som i sin naivitet fortfarande inte har förstått ett skit av vart vi är på väg, och hur det kommer att se ut här om fem, tio år.

Om ingen gör en plan.

En vettig plan. Som är värdig för alla.

 

Landet jag inte känner igen, del 84: När stenkastning blev mode i Gislaved

Den ena gränsen efter den andra överskrids. Sådant som var ovanligt eller till och med overkligt i Sverige för bara tio år sedan tillhör nu vardagen. Gruppvåldtäkter, terrordåd, granater mot polisbilar, övervåld mot pensionärer, bilar som sätts i brand, flyktingförläggningar som raseras, läkare som hotas och – stenkastning mot poliser.

Nu också i Gislaved. Stenar kastas mot polisen. Men idioterna siktar dåligt och en civilperson skadas.,

 I Gislaved. Kom igen.

Att det brinner i storstädernas förorter har enligt vissa en fullt normal förklaring. För visst är det väl ett smart och bra sätt att visa missnöje med sitt eget liv, att man slår andra människor, kastar sten på dem och sätter eld på deras bilar?

Det tycker inte jag.

Jag tror inte heller för en sekund att den som kastar sten på människor, framförallt på blåljuspersonal, är så urbota inihelvete korkad att han tror att det ska leda till en förbättring av något slag.

Jag tror att det är ”kollavafanjageballasså” eller ”fanduskaharespektförmigfan” eller så.

Och till dem som tror så har jag en skrämmande nyhet:

Det funkar inte.

Respekt är inget man får genom att ha byxorna nedhasade över häcken, gapa, vråla och kasta sten.

Respekt måste förtjänas. Det är inte enkelt och det tar tid.

Gislaved. Vad är nästa steg, att idioterna ska stå på ett öde kalhygge i Norrland och kasta? Det vore i och för sig bättre, men …

Politikerna sitter skyddade i Rosenbad medan våra poliser, brandmän och ambulanssjukskötare får stryk på gatorna var och varannan natt.

Nu också i Gislaved.

Politikerna mumlar något om att någon måste göra något. Samhället måste markera. Det här är inte ”okej”, inte acceptabelt. Kanske kan man på sikt utbilda 2 000 nya poliser.

Nej.

Något måste göras nu.

Sverige behöver inte 2 000 nya poliser. Om vi ska upp på samma nivå som övriga Europa när det gäller poliser per capita, så behöver vi 10 000 till. Dem snyter man inte ur näsan, speciellt inte när allt färre klarar intagningsproven till Polishögskolan samtidigt som politikerna vill förlänga polisutbildningen från fem terminer till tre år.

Ekvationen går inte ihop. Om inte hela skiten ska brinna ner och blåljuspersonalen gå hem för att de inte orkar längre, krävs krafttag nu:

*En omedelbar skärpning av lagstiftningen. Jag anser att stenkastning är detsamma som mordförsök. Den som inte håller med kan som experiment ta emot en gatsten, kastad från fem meters håll, i huvudet, så kollar vi hur det går.

*Att tända eld på en bil, eller flera, som människor kan ha somnat i, är detsamma som mordförsök.

*Att kasta granater mot polisbilar med personal i, är mordförsök.

*Att skjuta mot utryckningsfordon är mordförsök.

*De som blir utsatta för mordförsök bör ha rätt att svara med verkanseld omedelbart. De som lagförs ska dömas för mordförsök.

Kanske, kanske skulle då modet att kasta sten bli lite mindre attraktivt. Om inte annat skulle vi få bort några presumtiva mördare från gatorna.

Till och med i Gislaved.

Läs här Gislavedpolisen Anders Sunds – som stod mitt i stenregnet – kloka ord. Att han och hans kolleger orkar är för mig obegripligt, men jag är väldigt tacksam för det:

http://www.expressen.se/kvallsposten/polisen-i-oppet-brev-efter-stenkastningen/

 

 

Landet jag inte känner igen, del 83: En invandrares brev till en stenkastare

Häromdagen fick jag ett mess från en invandrare, Evelina. Hon ville dela med sig av det budskap hon skrivit till sina Facebookvänner dagen efter Nationaldagen.

Det hon skriver är angeläget, vackert och i högsta grad tänkvärt i tider då nya konflikter växer i vårt land, då bilar bränns och då personal som försöker hjälpa utsätts för hot, stenkastning, misshandel, mordförsök och granater.

Evelinas inlägg publiceras här i sin helhet:

Kära Facebook-vänner!

Här kommer en reflektion från mig, så här dagen efter Sveriges nationaldag:

Min biologiska mor är thailändska. Min biologiska far är sydamerikan. Jag hämtades från ett barnhem i Bangkok vid 3 månaders ålder av mina ursvenska adoptivföräldrar som jag älskar av hela mitt hjärta. Jag har fått en uppväxt med midsommarfirande, lucia, kräftskivor, Valborg, nationaldagsfirande, kalla vinterdagar i skidspåret och varma sommarnätter som doftar kaprifol.

I mitt hjärta kan jag inte bli mera svensk trots mitt mera kontinentala yttre.

Jag älskar mitt land och är så tacksam för allt jag fått och för alla människor som välkomnat mig med kärlek och nyfikenhet. Sällan eller aldrig har jag stött på rasism och för de som har det kan jag bara beklaga och sända all min empati och kärlek.

Sverige har gett mig en underbar familj, världens bästa vänner, tak över huvudet, mat på bordet, pengar i fickan, en utbildning till ett avancerat yrke, rätten att rösta och möjligheten att få uttrycka mig precis som jag önskar utan att kastas i fängelse. Jag är stolt att vara svensk!

Jag kan inte sympatisera med människor som vill skända vår flagga och som öppet uppmanar till hat mot landet som GÖR ALLT, till och med mer än det förmår, för att ge människor ett värdigt liv.

Var stolt över att du kan kalla dig svensk! Var tacksam över allt du får! Sluta att se rasister i varje gathörn! Var ytterst försiktig med att använda ord som fascist och nazist i ett land som tolererar mer än de flesta länder gör!

Sverige är fantastiskt! Glöm inte bort det i tider då media vill framställa vårt land som främlingsfientligt där alla svenskar sitter hemma och i hemlighet smygsyr uniformer.
Det var allt jag ville säga.

Efter inlägget fick jag och Evelina kritik för att hennes inlägg har publicerats före nationaldagen. Så – hennes rättelse kommer här:

”Detta inlägg skrevs efter förra nationaldagen då det varit mycket hets samt uppmuntran att bränna den svenska flaggan. Jag blev upprörd och skrev då detta och eftersom det fortfarande är aktuellt i allra högsta grad ville jag dela detta med er. Förlåt att jag i min iver glömde nämna att inlägget skrevs förra året. Mitt fel! Mea Culpa!”