Landet jag inte känner igen, del 127: Barnäktenskap? Visst! Sex med barn? Visst! Sverige 2017.

Under den senaste veckan har Aftonbladet basunerat ut att man tillsammans med Svenska Dagbladet kartlagt pedofiler som raggar barn på internet och begår övergrepp. Enligt tidningen handlar det huvudsakligen om 72 män, enligt en annan tidning om 150. Det är alldeles utmärkt att den här skrämmande verkligheten dokumenteras och publiceras, förhoppningsvis kan det få en och annan politiker att vakna. Ty förra gången valde de att fortsätta sova.

ICA-INTERNET_slut.indd

Förra gången var 2008. Den flerfaldigt prisbelönte internetsäkerhetsspecialisten Per Hellqvist och jag skrev boken ”Skydda ditt barn på internet”. Vi flängde runt i landet och höll hundratals föredrag för barn, ungdomar, föräldrar, sjukvårdspersonal, socialtjänstmänniskor, poliser, skolpersonal och många fler. Vi erbjöd oss att hålla föredrag för Hovet som tackade ja. Vi pratade för kungen, drottningen, prinsessan Madeleine och hovets personal. Drottningen var mycket skärrad när hon såg de konversationer jag haft med pedofiler på nätet, när jag låtsades vara en 12-årig flicka:

SnyggastChatt06

Drottningen skrev därefter förordet till boken.

Dag Silvia Pelle web 01

Per och jag erbjöd oss att hålla föredrag och informera riksdagen och regeringen. Riksdagen tackade nej. Av alla statsråd var det ett som tackade ja – dåvarande idrotts- och kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth. Resten ville inte höra på.

Under researchen inför boken gjorde jag ett antal ovetenskapliga experiment och utgav mig för att vara en ung flicka – ibland 12 år, ibland 13 eller 14. Resultatet var alltid ungefär detsamma: Inom några minuter från det att jag loggat in hade jag fått sexuella förslag från äldre män som erbjöd mig pengar eller cigarretter eller sprit för sex. Detta oavsett vilken tid på dygnet jag loggade in.

Samtidigt arbetade en kollega – Mats Andersson på Netscan i Malmö – enligt samma metod. Oförtröttligt spårade han pedofiler, skrev till dem, konfronterade dem med vad de höll på med. Samtliga pedofiler – några av dem var för övrigt präster, rektorer och lärare – kom med löjliga bortförklaringar: Samtliga sa att de ”researchade inför en bok”. Mats började räkna hur många män han blev kontaktad av vid olika tider på dygnet. Till sist slog han fast att det i genomsnitt fanns 3 000 svenska pedofiler inloggade oavsett tiden på dygnet.

En skrämmande siffra.

Tiden gick och plötsligt blev Per Hellqvist och jag inbjudna till en presskonferens hos dåvarande kd-ledaren Göran Hägglund. Han meddelade att han var bekymrad på allvar, orolig för barns säkerhet på internet och att nu skulle det minsann tas krafttag från politiskt håll. Vi stod där på lyxhotellet, åt kycklingwraps, lyssnade tillsammans med ett gäng journalister och tänkte att det var bra att det äntligen hände något.

Hägglund kom fram till Pelle och mig. Han förklarade att det snarast skulle bildas ett expertråd som skulle komma med förslag till politikerna, och att vi skulle ingå i rådet. Vi skulle höra ifrån honom inom två veckor.

Det är åtta år sedan nu och vi har inte hört ett ljud.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att Aftonbladets och Svenska Dagbladets granskning kan fungera som en spark i häcken på politikerna och att det äntligen händer något. Inte minst eftersom det nyligen lagts ett förslag om att hindra datalagring, vilket skulle sparka undan benen för de poliser och åklagare som utreder övergrepp mot barn på internet.

Sexkarusellen med barn på internet är av naturliga skäl ett ganska nytt (20 år eller så) fenomen. Ett ännu modernare är att ”föregångslandet” Sverige nu snurrar tillbaka klockan hundra år eller så, för att politiker och tjänstemän är så förbannat rädda att bli kallade rasister.

Vi tillåter barnäktenskap. Vi tillåter sex med barn. Dessutom tillåter vi alla möjliga andra former av tvång och övergrepp mot flickor och kvinnor.

En svensk lag från 1904 säger att äktenskap som ingåtts i utlandet måste godkännas av svenska myndigheter. En annan lag säger att man måste vara 18 år för att få gifta sig. En tredje säger att det är olagligt att ha sex med någon som är yngre än 15 år, det är i lagens ögon våldtäkt mot barn.

Solklart? Inte längre, tydligen.

Under de senaste årens invandring har det kommit in gott om gifta par, där flickan är under 18 år. Barometern skriver om ett exempel där två kusiner är gifta. Mannen är 21 år, flickan är 14 år och gravid i sjunde månaden. När Socialtjänsten försöker omhänderta barnet blir personalen hotad, man får för första gången utrymma Socialtjänstens lokaler och flytta hela verksamheten till ett annat hus!

Barnäktenskap skapar kaos

FN har satt som mål att barnäktenskap i världen ska ha upphört år 2030. Det är en vacker ambition men jag är skeptisk till att målet uppnås. Dock hade Sverige uppnått målet för länge sedan och därför är det en skandal att vi nu backar. Vi sviker flickor och kvinnor som aldrig har fått vara med och fatta beslut om sina liv eller kroppar.

Sverige, det land som Löfven storbröstat kallar för ”en humanitär stormakt”, sviker barn istället för att skydda dem! Sverige tillåter barnäktenskap trots att vi vet att de oftast är tvångsgiften – att flickans pappa har valt hennes man, inte sällan en släkting, och att hon inte haft något att säga till om. Vi vet att hon som barn utsatts för sexuella övergrepp, att hon ofta blir gravid redan som barn och att detta i sin tur sedan hindrar henne från att kunna skaffa en utbildning och ett arbete, för att istället bli fjättrad i hemmet under mannens lagar.

Sverige godkänner. En skandal ingen politiker vill prata om.

Mörkertalet är naturligtvis mycket, mycket stort, men med hjälp av en rapport från Barnombudsmannen har Migrationsverket identifierat åtminstone 132 gifta barn i 80 kommuner. 65 barnäktenskap har identifierats enbart i Malmö. Där har kommunen beslutat att skilja fyra (!) av paren åt och låta resten leva tillsammans. Vissa kommuner vidtar överhuvudtaget inga åtgärder trots att man känner till barnäktenskapen.

”Alla barn måste ha samma rättigheter”

Plötsligt kan lagar tolkas helt godtyckligt. Men inte av domstolar. Utan av personal i kommunernas tjänst. Skrämmande.

Det är fullkomligt obegripligt och naturligtvis helt oacceptabelt att våra 349 folkvalda riksdagsledamöter plötsligt – av rädsla att bli utpekade som rasister – blundar för svensk lag och tillåter barnäktenskap och våldtäkter av barn. Regeringen tittar stumt på medan oppositionen håller käft. Snyggt. Hur var det nu med snacket om barnsäkerhet, jämlikhet och kvinnofrid?

Plötsligt ett kvalificerat skitsnack. När svensk lag inte längre ens skyddar barn är vi väldigt illa ute.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Landet jag inte känner igen, del 126: Gott nytt krig, Sverige!

Löfven är bekymrad, läser jag. Han tror att Putin tänker hacka sig in i svenska datorer och fucka upp valresultatet 2018. Åt detta skrattar sig både Vladimir och jag blåa i ansiktena, men Löfven ska ha cred för en tidig bortförklaring till ett dåligt valresultat. För det blir det om Löfven, utan att förstå det själv, dagligen delar ut reklambroschyrer för oppositionen och SD.

Möjligen borde Löfven borsta bort lite hybris från axlarna, sänka blicken och bekymra sig om närmare och nuvarande problem, som exempelvis våra små uppblossande inbördeskrig:

Möllevångstorget, Malmö, nyårsafton: Den drygt tre minuter långa amatörvideon som snabbt fått hundratusentals visningar på Youtube vittnar om ett skräckscenario. Möllevångstorget i Malmö liknar plötsligt Beirut. Människor med raketer och andra fyrverkerier siktar ohämmat mot hus, folksamlingar, bilar och enskilda människor.

Människor flyr skrikande. Små barn hörs gråta och skrika av skräck. Bilar träffas av raketer.

Människor träffas. Bränns. Skadas. Sverige 2017. Var det så här vi ville ha det?

https://www.youtube.com/watch?v=_xvWVHF68qA

Jag blundar en stund. Försöker föreställa mig hur det känns att brännas av en raket. Hur det känns att få en i ögat, kanske bli blind, vilket är min största skräck.

Sedan funderar jag över hur det står till i huvudet på dem som skjuter.

Skjutningarna på Möllevångstorget är ingen isolerad företeelse. Från olika delar av landet kommer snart fler rapporter om hur människor skjutit raketer mot andra människor. Hur det skjutits mot polis- och brandbilar. Riktad eld mot blåljuspersonal.

En krigsförklaring, i mina ögon. Man skjuter inte mot blåljuspersonal. Man skjuter inte mot någon oskyldig människa alls.

I Kortedala, Göteborg, blir en ambulans beskjuten med raketer. I Kristianstad luras en ambulans in i ett bakhåll efter ett falsklarm. När de rycker ut för att hjälpa en påstått döende människa blir sjuksköterskan Oliver Gren och hans kollega beskjutna av raketer. Gren påpekar i en intervju vilka gaser som finns i en ambulans och vad som skulle kunna hända. I intervjuer i området berättar ungdomar som ”vet”, att det handlar om att locka fram polisen så att man kan skjuta mot dem. Räddningspersonal är möjligen ”okej” men när det gäller polisen råder ett hat som gör att det är fritt fram att skjuta mot dem.

http://www.expressen.se/kvallsposten/raketgangets-taktik–locka-ut-polisen/

Nej. Det är inte fritt fram.

Efter nyåret har jag läst en rad artiklar om det nya modet, att skjuta mot andra med raketer. Vuxna har blivit skadade, barn har blivit brännskadade.

Skador som sitter för livet, för att några lågbegåvade plattpannor tror att de är tuffa. Ty såvitt jag förstår är det, till miljö- och feministfundamentalisternas stora sorg, sällan medelålders vita män som lämnar tv-soffan för att försöka göra andra blinda med riktade raketer. Det är ”missbelåtna” ungdomar som tycker att polisen ”trakasserar” dem.

Då är vi där igen och jag kan inte låta bli att förvånas. Under mina 59 levnadsår har jag blivit ”trakasserad” av polisen en gång och då fanns det en god anledning – jag stod och fotograferade en god vän som viftade med en pistolreplika. Även på min tid var vi ungdomsgäng som drog omkring på stan, men vi blev inte trakasserade, inte ens tilltalade av polisen. Möjligen berodde det på att vi inte gjorde något olagligt eller misstänkt. Möjligen berodde det på att vi varken tände eld på bilar, slog ner tanter, sålde knark eller sköt raketer på folk. Möjligen.

Senast i går läste jag om att människor som snöröjde i Hovsjö, Södertälje, attackerades med raketer och andra fyrverkerier. Så låt oss diskutera begåvningen igen – när man hatar polisen är det logiskt att försöka skada någon som plogar gator och trottoarer rena så att människor kan komma fram, så att farmor slipper halka?

http://www.lt.se/blaljus/brott/ungdomar-kastade-smallare-mot-snorojare-nu-vagrar-de-skotta-i-omradet

Jag blir rädd, riktigt rädd. Är det människor med den här intelligensnivån som är framtiden, som ska bygga landet, skapa välfärden? Unga, arbetslösa människor som håller förorterna i skräck, springer runt i nerhasade Adidasbyxor med tunga guldsmycken kring halsen och skriker om ”respekt”? Och förtrycker kvinnor, för säkerhets skull?

I takt med att de nya modena – bilbränder, skottlossningar, raketbeskjutning, mord och framförallt gruppvåldtäkter (inte sällan mot barn) – ökar så träder då och då en bekymrad inrikesminister Ygeman fram och ibland med Morgan Johansson vid sin sida. Ygeman förklarar bekymrat att man arbetar med att förändra lagstiftningen och det är utmärkt – ett land måste ha lagar som är anpassade till verkligheten.

Men det går ändå för långsamt. Och straffsatserna är fortfarande skrattretande. Människor som våldtagit, misshandlat, förstört och mördat lämnar fortfarande flinande rättssalarna, antingen frikända eller efter att ha fått en liten smäll på fingrarna.

Ursvenskarna skrattar ihjäl sig, väl medvetna om att svenska påföljder är skrattretande låga i jämförelse med de flesta länder. Prova att skjuta en raket i ögat på en thailändsk polis och se vad som händer. Testa att gruppvåldta i USA och hävda att du var 12 år.

Nysvenskarna skrattar också ihjäl sig. Väl medvetna om vilka straff de riskerat i tidigare hemländer kan de här lugnt bränna bilar, pissa på ambulansförare och hota vittnen utan att det händer något.

PK-folket harklar sig, muttrar något om att det väl ändå inte är så farligt i landet och dessutom har ju poliserna valt att vara poliser, eller hur? De borde väl fatta att man få utstå litegrann i jobbet och dessutom har ju en del av dem lyckats mygla sig till gratis kaffe, sådetså.

Ty PK-folket bor i områden dit bilbränder, hot, raketskjutningar och skadade småbarn inte kommit.

Än.

Något säger mig att de en vacker dag får anledning att ändra uppfattning mycket snabbt. Och att det då är alldeles, alldeles försent.

Ty de som med berått mod försöker skada andra människor genom att starta bränder, kasta gatstenar i huvudet eller skjuta raketer mot ansiktet, de talar ett annat språk än vi.

Och de behöver svar på sitt eget språk.

Då pratar vi inte kaffe och bullar, inte we shall overcome eller om färgglada broschyrer på allehanda språk.

Vi pratar vattenkanoner, elpistoler, gummikulor eller i värsta fall – verkanseld. Vi pratar snabba utredningar, jourdomstolar och en straffskala anpassad efter ett modernt samhälle. Vi pratar om att snabbt skaffa undan människor som hellre vill skada eller döda andra än att respektera dem.

Vi pratar svensk lag. Svensk, modern lag.

Jag hoppas att den växer fram innan alltför många fler rånas, misshandlas, gruppvåldtas, bränns, beskjuts och mördas. Allt medan gärningsmännen flinande går fria.

 

Landet jag inte känner igen, del 125: Nyårstankar 2017

För några dagar sedan frågade jag mina 22 000 gillare på Facebook vad de önskade sig av 2017. Svaren var naturligtvis vitt varierande, men ett av dem, skrivet av Mats Petré, var så klokt, täckande och tänkvärt att jag här publicerar det i sin helhet:

”Vi blir goda på riktigt. Vi förstår att dom som behöver vårt stöd mest får det inte alls för våra pengar hamnar i en outsinlig ström hos dom som har råd att ta sig hit och inte hos dom som lider på riktigt, i Syrien, Irak och inte minst i Kongo.
Vi slutar med den hänsynslösa hänsynsfullheten och blir i stället hänsynsfullt hänsynslösa och sätter tydliga krav på dom som kommer hit, på våra politiker, på våra barn i skolan, på polisen, på ungdomar som utmanar bara för utmanandets skull. Vi låter konsekvens bli en naturlig del av felaktigt handlande.
Vi öppnar ögonen och ser alla charlantaner för vad dom faktiskt är. Henrik Schyffert lär sig räkna.
Jonas Gardell förstår att yta och möjlighet till att ta emot är skilda saker.
Vi slutar skämmas för att vara svenskar och den svenska kulturen. Vi vågar stå upp för våra grundläggande värderingar så som allas lika värde, åsiktsfrihet, jämlikheten och allt annat våra förfäder kämpat för och som gjort Sverige till ett unikt land att bo i. Vi välkomnar dom som vill komma hit och anpassa sig till just detta, samtidigt som vi omfamnar deras kultur i det som inte utmanar våra grundläggande rättigheter. Vi slår hårt ner på hedersvåld och all form av rasism. Vi tar avstånd från identitetsnormer och sådant som ökar på segregation och polarisering. Vi får ledare som leder för vad de tror på, inte för att taktiskt kanske få en röst till eller två. Vi får en vital och skapande politisk scen och en riksdag som därmed fungerar. Vi slipper utredningar ledda av individer utan kompetens och förmåga att förstå konsekvenserna av det de föreslår.
Dan Eliasson avgår.
Polisen får resurser som återskapar förtroendet och ökar antalet lösta brott.
Sverige rustar sitt försvar till den nivå som behövs.
Vi får behålla våra museer opolitisk och bevarade som sen fantastiska källa till kunskap se är.
Det blir tyst på biblioteken igen.
Jeff Lynne ger en konsert i Göteborg.”

Läs igen och tänk. Massor av klokhet där.

Naturligtvis kan jag dock inte låta bli att komplettera. I stort, smått och delvis med upprepning av tidigare tjat.

Som priviligerad har jag suttit på andra sidan jordklotet och studerat nyårsfirandet och kommentarer om det kommande året. Tack och lov blev det ”bara” ett nyårsattentat -nattklubben i Turkiet; 39 dödade och 69 skadade när detta skrivs – för att några tomtar anser sig stå över alla andra och regera världen.

Tomtarnas facit är värre. Under de senaste två åren har IS, ISIS, Daesh eller vad de nu vill heta, orsakat tolv allvarliga terrorattacker i Europa. Resultatet: 510 oskyldiga döda och 1 626 svårt skadade. På Youtubefilmer har de dessutom glatt visat upp hur de bränner, spränger och dränker soldater och oskyldiga till döds samt hur de gräver ner kvinnor och stenar dem till döds.

Trots allt detta fortsätter svenska politiker att omfamna dessa barbariska ”svenskar” när de återvänder från krigshärdar efter att ha mördat, torterat, bränt och våldtagit. Mördarna – som skulle ha skickats raka vägen till krigstribunalen i Haag – gullades under Mona Sahlins beskydd, erbjöds bostäder, terapi, pengar och förtur i bostadskön, åtminstone tills det framkom att Sahlin åter hade missbrukat sin ställning och den här gången blåljugit för att hennes ”livvakt” skulle kunna köpa lyxbostad och lyxbilar. Sahlin fick (återigen) avgå och det blev tyst. Väldigt tyst. Vilket åter får mig att bli bekymrad över svensk media, vem som styr nyhetsflödet och vilken agenda som ligger bakom. Det har också visat sig att minst en av de terrorister som planerat de avskyvärda mördardåden hade fått bo i Sverige i lugn och ro i fyra år.

Att protestera mot detta är rasistiskt.

Nej.

Det här har med mycket enklare saker att göra. I Sverige råder svensk lag. Den står högre än alla religioner, teologier, ideologier, fantasier, fanatiker och allt våldsbejakande. Svensk lag ska följas. Den som bryter mot lagen ska lagföras. Inga undantag. punkt.

Jag återkommer till delar av Mats Petrés sammanfattning:

Vi välkomnar dom som vill komma hit och anpassa sig till just detta, samtidigt som vi omfamnar deras kultur i det som inte utmanar våra grundläggande rättigheter. Vi slår hårt ner på hedersvåld och all form av rasism. Vi tar avstånd från identitetsnormer och sådant som ökar på segregation och polarisering.”

Just så. Såsom tidigare välkomnar vi invandrare som kommer hit för att komma till ett bättre land och vilja vara med och bygga det.

De här människorna har vi ett stort ansvar för och både regeringen Reinfeldt och regeringen Löfven har brustit grovt i det ansvaret. Att ta ansvar för en annan människas liv är stort. Det betyder inte att man kan stänga in vederbörande i en träbarack i flera år, stoppa cornflakes i munnen på honom eller henne och hoppas att allt går bra. Det betyder inte att man kan låta människor vistas här i flera år i ovisshet – medan deras barn föds här eller börjar skolan här – för att sedan utvisa dem på grumliga grunder. Det betyder inte att en i annat land välutbildad läkare eller tandläkare ska få vänta i flera år på att få sin legitimation försvenskad, när vi så väl behöver dem. Att förvägra människor som vill arbeta att arbeta, är inte bara djupt kränkande utan också samhällsekonomiskt idiotiskt. Under de senaste åren har vi sett ett antal chockerande exempel på hur djupt ambitiösa och mycket hårt arbetande invandrare utvisas på grund av petitesser som att deras arbetsgivare (OBS! INTE de själva) har brustit i att fylla i ett formulär eller betala in 312 kronor i någon avgift. Samtidigt behåller staten glatt krigsförbrytare, mördare och gruppvåldtäktsmän under allehanda juridiska formuleringar om hur illa det vore om dessa utvisades till hemländer där de riskerar livet.

Ergo: Sparka ut de duktiga, de som kommit hit för att verkligen bli en del av det nya landet, de som pluggat in språket, jobbat och slitit. Behåll patrasket – mördarna och våldtäktsmännen. De som tvångsgifter sig med barn och de som förnedrar och förtrycker kvinnor.

Det är Sverige 2016/2017 och när jag berättar det för amerikaner vill ingen tro att det är sant.

Du som läser det här läser också nyheterna varje dag och vet hur mycket obegränsat vansinne som fått passera under de senaste åren när landet Sverige har förvandlats till något som alla utom Gardell, Schyffert, Löfven, Ernman och några till som tror att allt är toppen när man utan urskiljning välkomnar mördare till bordet.

Mina många invandrarvänner, från bland annat Balkan, Iran, Irak, Grekland, Pakistan, Indien, Afghanistan, Syrien och några länder till, tillhör de mest förtvivlade. De har alla kommit hit och jobbat hårt, startat egna företag, anställt människor och hjälpt till att bygga landet. De står nu med oförstående miner, upprörda kommentarer och undrar vad som händer i det fina Sverige, deras nya land. Några av dem har varit här i tio år, andra i femtio. De är lika svenska som du och jag. De är oroliga.

En av de många faktorer som drev dem hit från fattigdom, krig och osäkerhet, var svenska grundstenar som ro, demokrati, ett starkt rättssamhälle, trygghet, ordning och reda. Nu ser de horder av gruppvåldtäktsmän gå fria från de vidrigaste av handlingar, de ser terrorister flytta in som grannar, de ser mördare handla på ICA.

De är rädda. Inte nog med det. plötsligt blir de utsatta för en rasism de inte mött sedan de flyttade till Sverige. De får höra glåpord och de blir hotade. Människor lägger lappar med otäcka budskap i deras brevlådor. Rebecca berättar en dag, när vi äter lunch:

”Dag, jag är rädd nu. Vi har varit här i femton år, drivit företag och betalat skatt. Vi flydde hit för att min mans bror blev skjuten i huvudet av regimen. Vi fann tryggheten här, skaffade barn här och byggde vårt liv här. Vi är högutbildade men har fått överleva på skitjobb och det har varit okej. Jag pluggar på universitetet nu medan min man driver restaurangen vidare. Snart är jag färdig apotekare och får ett ännu bättre jobb. Men nu skriker människor till mig att jag är en förbannad svartskalle och ska åka hem. Mina pojkar blir mobbade i skolan. Vad har vi gjort? Vad ska vi göra?”

Och jag är svarslös.

Jag önskar att jag kunde krama Rebecca och säga att vi har en stark regering som ska vända allt till det bättre.

Men jag vill inte ljuga.

Jag ser en regering som har ärvt något dåligt från den förra men inte gör något åt det. Jag ser en statsminister som hellre vill skaffa sig en hög post i FN än att stå för det han påstår sig stå för. Jag ser politiker som påstår sig vara feminister betrakta hur utsatta kvinnor i förorter blir förtryckta och piskade av sina män. Jag ser dessa politiker godkänna barnäktenskap som hade varit fullkomlig oacceptabelt bara för några år sedan. Jag ser så kallade feminister sitta med tejp runt käften och godkänna en kvinnobehandling som är hundratals år gammal enligt vårt tänkande.

Och jag förstår inte varför. Jag kan inte svara Rebecca.

Så kommer Ygeman på TV. Han berättar hur fantastiska insatser justitiedepartementet nu gör för att rätta till saker. Straffsatserna för det och det ska höjas. Det ska bli olagligt att resa till krigförande länder för att delta i terroristräder.

Bra. Om hälften av det han säger är sant så är det – om än sent – lysande. Det skulle också vara bra om regeringen tydligare, högre och oftare kommunicerade ut vilka förbättringar som genomförs. Mot terrorism. Mot våld. Mot all kriminalitet. Framförallt mot det förtryck som drabbar kvinnor och barn från andra kulturer.

Men det räcker inte. Och alla är så förbannat rädda för att trampa på den där rasisttån.

Så åter, och en gång för alla: Det här handlar inte om rasism. Ty innerst inne är det så att jag, du och alla andra skiter i varifrån folk kommer, så länge de kommer hit, vill bli en del av laget och följa lagets regler. Blå tröja och träning på tisdagar betyder exakt det och inget annat. I klartext – här förtrycker vi inte kvinnor, vi mördar inte systrar under något trams om ”heder”. Vi slår inte ihjäl folk som har en annan religion eller kultur. Vi gapar inte om att få respekt – vi förtjänar den. Vi jobbar, grillar, super på midsommarafton och låter andra vara ifred om de inte stör oss. Om du vill vara med och öppna en pizzeria eller vara läkare eller ingenjör eller jobba på lager så älskar vi dig och säger välkommen. Om du vill råna och mörda och snylta på välfärden utan att bidra så tycker vi inte om dig. Svårt att förstå? Inte tycka om? Åk någon annanstans, då.

Så till ett av mina favoritämnen – det nya modet med gruppvåldtäkter. Här kan pk-ivrarna gapa och skrika så mycket de vill om hur kul det är och att det beror på ”ökad anmälningsbenägenhet”. Faktum är att just gruppvåldtäkter har varit ett tämligen okänt fenomen i landet tills för ett par år sen, inte minst de homosexuella gruppvåldtäkterna.

För en tid sedan skrev jag om ett av de värsta övergrepp jag läst om: I oktober gav sig fem afghanska pojkar sig på en minderårig pojke i ett skogsparti i Gottsunda utanför Uppsala.  De slog honom i huvudet och kroppen, höll en kniv mot hans hals och bet honom i ryggen. Under en timmes tid våldtog de honom, filmade övergreppen och hotade att lägga ut filmerna på nätet om han anmälde dem.

Det är svårt att sätta sig in i offrets situation, men om jag uppbådar all fantasi förstår jag att det är svårt att tänka sig ett värre övergrepp, en värre kränkning. Jag förstår heller inte hur man under ett helt liv ska kunna slippa mardrömmarna, skammen, smärtorna.

Pojkarna lagförs och nyligen kom domen. Ungdomsvård.

KOM IGEN, FÖR HELVETE! Åklagaren hade yrkat på utvisning och det här är inte människor vi behöver för att bygga det nya Sverige.

Jag läser och blir illamående: ”De fem fälls alltså inte för grov våldtäkt mot barn, vilket åklagaren hade yrkat. Det beror på att det inte är bevisat att gärningsmännen kände till att offret var under 15 år. Tingsrätten bedömer att brottets straffvärde är sex års fängelse. Men på grund av de tilltalades låga ålder och på grund av att de inte kan bli villkorligt frigivna blir straffen väsentligt lägre. Tingsrätten ogillar åklagarens yrkande att de ska utvisas ur landet. Alla gärningsmännen är medborgare i Afghanistan och tingsrätten anser att de ”mot bakgrund av deras ålder samt säkerhetsläget i Afghanistan skulle drabbas mycket hårt av utvisning”.

Så är vi tillbaka vi det jag inte kan förstå: Gärningsmännen är alltså gamla nog för att få stånd och våldta en minderårig pojke i en timme och filma övergreppet.

Men de är inte gamla nog (delvis för att en ljuger om sin ålder) att ta sitt straff. Och oj, vad synd det är om dem om de får åka till sitt hemland.

I det här fallet citerar jag bara den gamla amerikanska dängan: ”If you can´t do the time, don´t do the crime”. Att gruppvåldta någon i en timme är inget man gör av en händelse eller misstag, Offret har skadats för livet, gärningsmännen smeks över kinden med lite svensk ungdomsvård och får stanna i landet.

Jag skäms.

Under de senaste åren har vi sett hur en rad vidriga våldtäkter och gruppvåldtäkter begåtts, och där gärningsmännen har gått fria, fått straffrabatt eller åtalsunderlåtelse för att man inte kunnat bestämma deras ålder eller något annat trams. Offren, bland annat en rullstolsburen flicka som blev gruppvåldtagen på en toalett på Gotland, sitter kvar med marorna medan våldtäktsmännen flinande lämnar polisstationen eller rättssalen.

Sverige 2017. Feministisk regering. Världens mest jämlika land?

Inte längre.

Vi ska skämmas tills vi har återupprättat lag, ordning och grundläggande respekt för människors värde och trygghet.

Sverige är ett fint, underbart, vackert land som vilar på grundvalar alla kan förstå och respektera. Men under de senaste åren har dessa starka grundvalar urholkats av skäl som ingen vettig människa kan förstå. Det kan inte vara rimligt att vi godkänner barnäktenskap och kvinnoförtryck, att vi välkomnar mördare och terrorister, att vi låter gruppvåldtäktsmän flinande lämna våra rättssalar.

Det handlar inte om rasism. Det handlar om mycket enkelt, sunt förnuft.

Jag har en dröm inför 2017. Dessvärre kommer den inte att infrias, men att drömma är fortfarande fritt. Jag drömmer om en koalition mellan vettiga socialdemokrater och vettiga moderater som tillsammans kan bilda ett Sunt Förnuft-parti som får full majoritet så att vi kan skapa en långsiktig politik som sträcker sig längre än fyra eller åtta år framåt. Jag drömmer om ett politiskt Dream Team som sätter sunt förnuft och humanistiska värderingar i första rummet. Ett team som ser till att välfärden skyddas och att bara de som vill vara med och jobba för den, får del av den. Ett team som ser till att våra gamla och sjuka får den bästa tänkbara tillvaron, att de som är sjuka och invalidiserade får all hjälp och en värdig tillvaro. Ett team som ser till att skydda brottsoffer, ge dem den ersättning de har rätt till, och hålla oss andra skyddade från förbrytare som inte har någon respekt för andra människor. Ett team som ser till att terrorister och andra grova brottslingar som kan utvisas, skickas ut ur landet omedelbart och utan rätt att någonsin komma tillbaka. Ett team som ger poliser, brandmän och vårdpersonal de löner och den respekt de förtjänar och som skoningslöst lagför de idioter som hotar och misshandlar dem som gör de viktigaste, skitigaste jobben i vårt samhälle.

Jag har en dröm om ett Sverige där vi tillvaratar allt det fina vi hade tills för ett par år sedan. Där människor – från olika kulturer men med samma humanistiska syn – jobbar sida vid sida för att upprätthålla ett vettigt samhälle, respekt och humanism.

Inte terror, våld och våldtäkter.

 

 

 

 

 

 

Författarfunderingar, del 9: Besök i Drömfabriken

Jag vet inte riktigt vad det är. För det är ju inget fel på de bokhandlar vi har i Sverige (utom att de börjar bli alldeles för då för att de små bokhandlarna på mindre orter blir utslagna av näthandeln och stormarknaderna).

Ändå känner jag något alldeles speciellt när jag går in i någon av mina favoritbokhandlar i Florida, och ofta börjar det redan utanför:

dscn2062 dscn2060

Inne i butiken översköljs jag av en mängd intryck. Ändå råder det ett lugn som gör att jag kan ta in dem. Beror det på att bokhandeln har dämpande heltäckningsmattor istället för ett laminatgolv? Är det tystnaden, belysningen eller de lågmälda rösterna från kunderna? Är det för att jag vet att det finns bra och rena toaletter och världens bästa fik med alltifrån kaffe och te till varm choklad, goda mackor och fantastiska bakverk? Beror det på att jag vet att ingen tittar snett om jag tar med mig en obetald bok eller tidning till fiket och läser i två timmar innan jag bestämmer mig för att köpa den?

dscn1852 dscn1853

Beror det på alla fantastiska rabatter på bildfyllda coffeetablebooks eller på de underbart vackra, läderinbundna samlingsvolymerna av världens klassiker? Är det sättet man exponerar böckerna på, det som gör att jag hittar en ny, intressant gavel eller ett nytt spännande bord hela tiden? Jag vet inte.

dscn1839 dscn1840 dscn1841 dscn1844

Är det omslagen som slår mig så hårt, får mig att vilja ta i böckerna och läsa baksidestexten även om jag inte är intresserad av memoarer eller historiska romaner? Den lekfulla, ibland aggressiva designen som ibland går mycket längre än den skandinaviska med fluorescerande färger, silvertryck, relieftryck och andra kraftiga, grafiska uttryck?

dscn1842 dscn1848 dscn1850 dscn1849 dscn2063

Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men känslan är magisk.

Som författare tycker jag att det är viktigt att tillbringa mycket tid i en bokhandel. Jag älskar känslan av att hålla i en alldeles ny bok, njuta av omslaget, läsa baksidestexten för att snabbt försöka förstå om det här är något för mig. Här i Florida älskar jag också möjligheten att ta med en hel korg med böcker och tidningar till det trevliga kaféet för att gå igenom skörden och fatta det slutgiltiga beslutet om vad jag ska behålla eller inte (i kaféet har jag också flera gånger hamnat i trevliga diskussioner med vilt främmande människor, över en fika). Löftet jag gav redan innan jag åkte hit – att absolut INTE köpa fler böcker – sprack inom några minuter från det att jag klev in i butiken och jag insåg snart att jag – trots medlemsrabatten – skulle lämna butiken minst tusen kronor fattigare. Men – mycket lyckligare.

I kaféet tillkommer ytterligare en njutning – att studera människor. Vem är hon som sitter försjunken i en bok medan hon sippar på en latte? Vad pluggar ungdomarna som är upptagna av böcker samtidigt som de har sina laptops igång?

dscn2077 dscn2086

dscn2067

Vem är mannen som studerar en specialtidning om vapen och varför tycks han fixerad vid automatvapen? Alla människorna i kaféet är karaktärer som jag skulle kunna använda i en bok. Och det kanske kommer en vacker dag.

I Sverige går jag in i en bokhandel, tittar runt i tjugo minuter och går därifrån igen. Mycket eftersom jag har svårt att stå och det inte finns någonstans att sitta.

Här går jag in i bokhandeln, stannar i timmar, köper alldeles för mycket och åker hemåt full av intryck och – lycklig.

 

Roadtrips 2: Besök i godisbutiken

Alla roadtrips behöver ju inte vara långa. Häromdagen plockade jag fram min kvinnliga sida, ni vet den där ”jag-ska-ju-egentligen-inte-ha-något-och-jag-behöver-inte-något-och-jag-har-inga-pengar-men-det-är-ju-alltid-kul-att-titta” och körde någon mil till godisbutiken i närheten.

Jag har aldrig förstått mig på kvinnors fönstershopping. Varför sukta och må dåligt om man ändå inte kan få det som står i fönstret? Tills min fru försynt påpekade att jag håller på med exakt detsamma, oftast i leksaksbutiker för stora pojkar.

dscn1993 dscn1994

Alla kvinnor som har en riktig man vet att vi aldrig blir äldre än tolv år. Alla vi män som är så, är också mycket stolta över det. Byggsatser, radiostyrda bilar och båtar och flygplan, bilbanor, tågbanor, drönare, spionleksaker, walkie talkies, mopeder, gamla bilar, motorcyklar, leksaksbilar, låtsasvapen, tennsoldater, allehanda renoveringsobjekt och ja, ni vet. Den som dör med flest leksaker … och så vidare.

Haus of Trikes i Ft. Myers är den ultimata godisbutiken för oss älskare av motorcyklar. Inne i butiken finns dels ett par utomordentligt välbyggda och annorlunda choppers,

dscn1971

…dels rader av hojar i olika utföranden, både nya (främst Victory) och begagnade (en salig blandning av Honda och Harley:

dscn1973 dscn1974

Fenomenet Victory är, liksom Indian, mycket intressant. Även om vi fortfarande ser många Harleys på Floridas vägar och gator så blir konkurrenterna alltfler, med Victory i spetsen. Ett besök hos den största Harley-handlaren i området visar att man har dumpat priserna enormt för att hänga med i konkurrensen, men frågan är om det hjälper. De mekaniker jag pratar med säger att det inte bara är Indians och Victorys design som slår hårt, utan att de nya (och nygamla) märkena helt enkelt är betydligt bättre ihopskruvade, även om Harley har skärpt sig enormt under de senaste decennierna.

Trikes, som ju är relativt ovanliga i Sverige, är desto vanligare här. Anledningarna till att antalet ökar är många. Trafiken här är helt galen och bara osedvanligt korkade, påtända bilister skulle få för sig att jävlas med en fet trike medan det är relativt lätt att tränga en tvåhjuling.

dscn1979dscn1980

dscn1983dscn1986dscn1988dscn2002

Många av förarna är som jag av en eller anledning tillräckligt handikappade för att inte längre säkert kunna balansera 350 stillastående kilon på svaga fötter. Några tycker helt enkelt att triken är bekvämare och där slår Hondan omedelbart ut Harleyn genom bättre komfort, inte minst på grund av den individuella bakhjulsupphängningen.

dscn2003 dscn2010

I butiken finns förstås massor av annat titt- och känngodis som läderjackor, skinnvästar, pins, dödskalledekaler, starktonshorn, flaggstänger, hjälmar, boots, kromdetaljer, highwayboards, tankväskor, handskar, värmehandtag och tja, du vet allt det där man bara måste titta på, känna på och eventuellt – ha.

Utanför hittar jag en nostalgiskönhet som nästan framkallar tårar:

dscn2017 dscn2018 dscn2021

En Yamaha V-Max från 1989 i utställningsskick.  269 mil på mätaren på en 28 år gammal hoj. Lacken ser ut som om den kom ut från fabriken i går. Fruktansvärt mycket kraft, fruktansvärt mycket motorcykel. Vill ha! Bara 6 900 dollar – ett kap!

Men som sagt, fönstershopping är fönstershopping. Så – en sista titt på skönheten utanför butiken, sedan i med ettan och – hemåt.

dscn2011 dscn2012 dscn2013

Nästa roadtrip? Redan i övermorgon. Vi får se vart det bär hän, det sägs att vi blir fler än tio hojar…

 

Roadtrip 1: Frihet är brända armar, skitiga toaletter och paradisstränder

Varning! Sluta genast läsa här om du är ointresserad av motorcyklar, motorcykelåkning, intressanta människor och konstiga platser!

På julafton är det på pricken ett år sedan glädjen återuppstod i form av världens snabbaste rullator:

img_5327Honda Goldwing 2012 med Motor Trike Conversion. 1800 cc, sex cylindrar, fem växlar, backväxel, ABS, sadelvärme, handtagsvärme, FM-stereo, Bluetooth

1998 eller så slutade jag – ganska ofrivilligt – att köra hoj. Några år tidigare hade jag blivit förlamad från midjan och neråt sedan en doktor klantat sig under en operation i min rygg. Jag blev lovad att välja färg på rullstolen och fick veta att jag aldrig mer skulle kunna gå. Det tog mig ett år av viljestyrka och alla helvetes kval att komma på benen igen. Till sist kunde jag gå. Inte vackert eller snabbt. Men jag gick. Men jag var inte längre stark i ben och fötter. Att köra var inga problem. Att manövrera 400 kilo tvåhjulig Goldwing stillastående på ett säkert sätt gick inte. Att köpa en pytteliten maskin var uteslutet.

Jag sålde älsklingen med en tår i ögat och 17 års abstinensproblem tog sin början. Men nu är de alltså, sedan ett år, borta.

Innan jag skriver mer och alla Harley-fans hoppar på mig kan vi väl reda ut det där en gång för alla: Harley kontra andra märken är ett lika stort religionskrig som Volvo mot Saab, PC mot Mac, skidåkning mot solsemester och … ja, du fattar. En av mina kloka Facebook-gillare, den erfarne motorcykelentusiasten Michael Lillevars uttryckte det bäst när han skrev: ”…vilken hoj du kör är oväsentligt … en och samma familj”!

Just det. För min del är det Goldwing som gäller av en hel rad olika skäl som jag inte behöver gå in i detalj på här. Däremot köper jag och bär Harleys kläder för att de är bäst.

Jag lär mig fortfarande varje dag skillnaden mellan att köra trike och tvåhjuling och gudarna ska veta att det mesta var enklare på två hjul, men skam den som ger sig.

Ett medlemskap i den lokala mc-klubben var förstås ett måste. FLG-2 Yellow Jackets är ett av de största Goldwing-chapters i världens största motorcykelorganisation GWRRA, som har över 60 000 medlemmar över hela världen.

dscn1336

Yellow Jackets i Fort Myers välkomnade mig med öppna armar och jag insåg snart att jag – The Rookie – var yngst i en klubb där medelåldern väl är 148 år eller så. Icke desto mindre kör gubbarna som om sheriffen vore efter dem för jämnan och naturligtvis anmälde jag mig till den traditionella tisdagsåkningen. Vi samlades klockan åtta en sommarmorgon utanför McDonalds på Tamiami Trail och jag undrade vad det var för fel på farbröderna? Det var redan 30 grader varmt men alla kom i boots, långbyxor, långärmade tröjor, jackor och handskar. Jag insåg att de skulle svettas ihjäl innan vi kört två mil. Själv njöt jag där jag satt i gympadojor, jeansshorts och t-shirt. Florida, för fan, och sommar, okej?

dscn1161 dscn1169   dscn1196 dscn1198 dscn1204

Två timmar senare hade jag nästan ingen bensin kvar, tungan låg klistrad mot gommen och armar och ben brände som eld. När vår road captain svängde in på en mack drack jag omedelbart tre liter vatten och tankade innan jag frågade var vi befann oss och hur långt det var hem. Han log mot mig:

”Lake Placid, kiddo. A hundred miles or so. Two hours at least”.

Jag kom hem till sist och jag vill minnas att det tog närmare fyra veckor innan brännskadorna på armar och ben var läkta. Till nästa tisdagskörning kom jag i boots, jeans, jacka och handskar. Gubbjävlarna flinade men sa inget.

I klubben mötte jag en man som snabbt kom att bli en av mina närmaste vänner – schweizaren Urs Pfister.

dscn1207

Dels kände vi en omedelbar samhörighet eftersom vi båda är européer, och därmed katter bland de amerikanska hermelinerna på två hjul. Dels visade sig Urs vara en av de mest intressanta människor jag har träffat i hela mitt liv. Inte nog med att han har tillbringat 50 år av sitt liv med att tillverka ost och vunnit silvermedalj i ost-vm (!), han har dessutom jobbat i länder som de flesta av oss inte skulle resa till ens om vi fick betalt – exempelvis Nordkorea, Afghanistan och Mongoliet. Men det är en annan historia (som jag skriver på just nu).

Nyligen blev det aktuellt med tisdagskörning i klubben. Över ett glas vin kom Urs snabbt med ett annat förslag:

”Vi kör ensamma du och jag. En heldagstur till öarna utanför Sarasota, det är sjukt vackert där och jag har schweiziska vänner där som vill se oss på lunch”.

Jag hade halsflussliknande symptom, feber, ont i halsen, snuva, hosta och allt möjligt efter en smittsam flygning med Air Berlin, men piggnade till av Urs förslag. Vi möttes tidigt i morse medan en tung dimma låg kvar över sydvästra Florida och det bara var 23 sketna grader i luften.

Efter en kort tur norrut på vidriga motorvägen I-75 och en snabb gir österut på State Road 80 vek vi äntligen av norrut på State Road 31 genom Cow Shit County mot Arcadia.

Trettioettan har sina fördelar. Knappast någon trafik och man kan blåsa på rejält genom apelsinodlingar, öde landskap, rancher, mer öde landskap, hus in the middle of nowhere och fler apelsinodlingar. Till min förvåning hade – på en sex mil lång sträcka – två deputies gömt sig i sina sheriffbilar för att jaga fartsyndare. Men antingen vaknade de inte när vi blåste förbi eller också insåg de det hopplösa i att hinna ifatt två hojar med betydligt bättre fartresurser än en gammal Dodge.

I Myakka City, en håla bestående av en bensinstation och inget mer, blev Urs törstig och stannade vid stationen. Han köpte dricka, jag fotograferade skeptiskt några skyltar och fick en omedelbar känsla av att vi inte skulle äta den kyckling reklamen pratade sig varm för, inte heller dricka ölen:

dscn1855 dscn1860 dscn1861 dscn1873

Den lilla bensinstationen var full av allsköns skit. Man försålde violetta och rosa mördarknivar, haschpipor, chips, olja, tändare, brända kycklingvingar, billig öl, torkarblad, Jesusfigurer, cigarretter, små jultomtar, tuggtobak och … jag vände, gick till kassan och frågade en av de tre spansktalande damerna om jag kunde få låna toaletten. Hon log och pekade:

”Ut och vänster, vänster, vänster.”

Jag följde anvisningarna, öppnade dörren och …

dscn1862

…insåg strax att Myakka City inte är ett av de ställen jag känner behov av att besöka igen. Jag gick tillbaka till hojarna och fann Urs i fullt sjå med att staka ut resten av färden:

dscn1868 dscn1870

Fyrtiofem minuter senare åt vi lunch med hans trevliga schweiziska vänner Marianne och Marcus på Anna Maria Island. Det första jag hörde när vi klev in på den lilla restaurangen, var röster från glada svenskar som nyss ankommit för att fira jul och nyår på en strand istället för hemma. Ytterligare en stund senare tog vi en promenad på paradisstranden nedanför sandbaren vid öns norra ände. Temperaturen hade stigit till tjugofem grader – inte illa med tanke på att det var den 21 december.

Stranden och havet hade samma lugnande effekt på mig som alltid. Jag hade kunnat slå mig ner i den där baren, dricka konstiga paraplydrinkar, fundera ut nästa roman och vänta på solnedgången. Men – vi hade ju sjutton, arton mil hem också.

Hård trafik på US 41 South i solnedgången. När mörkret sänkte sig lade sig Urs tvåa och lät mig släppa loss hästarna hemåt.

Tro det eller ej – inte en sheriff i sikte. Happy days!

 

 

 

 

 

 

En hjälpande hand

För många år sedan tillbringade jag julafton på ett härbärge med att göra reportage om de utslagnas och ensammas jul.

Jag lärde mig mycket den dagen och kvällen. Lyssnade på historier som fick mig att förstå att gränsen mellan ett lyckligt liv med arbete och familj till att sitta på parkbänken med en skvätt vodka kvar, ofta kan bestå av en skilsmässa och en uppsägning. Sent på kvällen kunde jag ändå återvända till mina föräldrar där ljus, värme, kärlek, mat och dryck väntade. För att jag var priviligierad.

Det är jag fortfarande. Det är också min omgivning. Oaktat att det finns människor som klagar, så känner jag inte en enda som inte har tak över huvudet, värme och mat för dagen.

Som priviligierad vill jag gärna försöka dra ett litet strå till stacken när det gäller att hjälpa och att sträva efter en bättre värld. Under årens lopp har jag dels deltagit i volontärsarbete, dels stöttat olika organisationer med ekonomiska bidrag. Du kanske känner till att både jag som ensamförfattare och tillsammans med Dan Buthler dels har gjort omfattande aktioner till förmån för Barncancerfonden, dels auktionerat ut färdiga manus till förmån för Barncancerfonden, Situation Stockholm, Läkare Utan Gränser, offren för tsunamin på Filippinerna och nu senast UNHCR (för barnen i kriget i Syrien). Privat stöder jag Läkare Utan Gränser, Frälsningsarmén, Sollentuna Kvinnojour och Missing People.

Det senaste projektet jag nu deltar i är att nå en rad svenska behövande familjer i ekonomisk nöd för att både vuxna och barn ska få en anständig jul. I globaliseringens värld där vi dagligen ser förfärliga bilder av krig, sjukdomar, svält och annat elände i länder långt bort är det lätt att glömma vad som sker på våra egna gator. I välfärdslandet Sverige finns det julen 2016 alltför många människor som av olika skäl inte har en egen bostad, som inte har värme eller skydd, som inte har råd med anständig mat.

Och framförallt inte en enda julklapp till barnen.

Ibland kan det vara svårt att hjälpa själv, när man inte vet hur man ska bära sig åt. Men det finns gott om organisationer som utför ett fantastiskt fint arbete. Och tro det eller ej – en hundring eller två räcker längre än du tror, om många är med på tåget.

Frälsningsarmén https://www.fralsningsarmen.se/ gör ett bra jobb liksom Stadsmissionen https://www.stadsmissionen.se/, som finns i många städer. Giving People är en hjälporganisation som kämpar mot ekonomisk utsatthet och barnfattigdom i Sverige: http://www.givingpeople.se/

Så skänk en slant är du snäll, även om den är liten. En ensam åldring kan få vettig mat på julafton, en hårt strävande arbetslös ensamstående förälder kan få se sina barn lyckliga och barnen kan få uppleva den där alldeles speciella känslan av att äta sig mätta och sedan få öppna ett eget litet paket.

Vi kan inte hjälpa alla. Men vi kan alla göra något. Så det tycker jag att vi gör. :o)

 

 

Landet jag inte känner igen, del 124: Snutjävlar ska minsann inte ha billiga munkar

(VÄNLIGEN OBSERVERA redan här att hela blogginlägget stinker av ironi!)

En gillare gjorde mig uppmärksam på en halvårsgammal nyhet som gjorde mig som skattebetalare ohyggligt upprörd. Det har visat sig att skånska poliser har skattesmitit genom att äta för billiga munkar. Fan ta dem, jag visste det!

Historien i korthet: Tidigare i år upptäckte Annika Stenberg, regionpolischef vid polisregion Syd, att något inte stod rätt till. Poliser kunde nämligen, i polisens egna kafeterior, köpa munkar och annan förtäring (extraironi: samt oxfilé, rysk kaviar och champagne) till subventionerade priser.

Alltså skulle poliserna ha betalat skatt eftersom de billigare munkarna utgjorde en förmån.

Låt mig förklara: Vi säger att en munk har köpts in för tretton kronor men sålts för tolv. Polismannen som glufsar i sig den har då erhållit en förmån värd en krona och ska skatta trettio öre för den.

Det här kan minsann bli seriösa pengar! Min hustru är inte bara skåning utan också bagardotter och jag vet en hel del om hur många munkar de där lömska skåningarna kan vräka i sig. Nu höftar jag för att du ska förstå allvaret: Om två tusen lömska, skånska poliser äter tjugo munkar var per dag (minst; ett rimligt antagande), så går vi miste om 12 000 kronor om dagen i utebliven skatt! På ett år blir det 4 380 000 kronor! I och för sig ger de genom munkätandet arbetstillfällen och inkomster till bagerier som måste betala skatt och moms, men såna petitesser kan vi inte ta hänsyn till här. Om alla 20 000 poliser hade varit lika glupska som de skånska, hade vi pratat om 400 000 munkar per dag och 120 000 kronor per dag i utebliven skatt, eller så många hiskeliga miljoner per år att min miniräknare inte pallar mer. I det perspektivet känns det ju nästan tryggt att andra myndigheter bara gjorde av med sex miljarder på champagne, massage, lyxresor och andra skojsigheter, enligt Aftonbladets granskning:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/AyW4n/granskningen-av-miljardnotorna–detta-har-hant

Tack och lov satte den skarpsynta regionpolischefen Annika Stenberg stopp för munkslafsandet i Skåne. Den 18:e juni stängde alla kafeteriorna i polishusen i Kristianstad, Helsingborg, Lund, Ystad och Malmö på obestämd tid, medan det sanslösa skattefusket med munkarna utreds. Till KvällsPosten/Expressen säger Annika Stenberg på frågan om hur allvarlig missen är:

”Mycket allvarlig. Polisen kan inte välja vilket regelverk vi ska följa. Vi är till för att förhindra och beivra brott …”

http://www.expressen.se/kvallsposten/slut-pa-fika-for-polisen–har-handlat-for-billigt/

Det här är viktigt och bra! För tänk så här: Om lömska, skånska snutjävlar kunde få slafsa i sig hur mycket obeskattade munkar som helst, så skulle ju hela samhället rämna. Kom igen nu – snutjävlarna, de som ställer till trassel för oss alla bara för att det är kul, glider runt på räkmackor i fina bilar och får vara med om pang-pang och hur mycket spännande grejor som helst. Bra betalt får de också, och fina uniformer. Att några kastar sten på dem och skjuter mot dem förklarar vi på samma sätt som vi gör när pojkar tillåts tafsa på flickor i skolan: ”Pojkar i den åldern gör sånt för att de tycker om er.” Så känn er omtyckta när ni får en sten i skallen, poliser! Fast nu får ni minsann betala fullpris för munkar någon annanstans – hähähä, där fick ni!

Som skattebetalare känner jag en stor tacksamhet för Annika Stenbergs rådiga handlande. Och inte nog med det – enligt min gillare, som är gift med en skånsk polis, har Annika Stenberg nu avsatt personal för att utreda en annan polisskandal:

Det visar sig att de lömska, skånska snutjävlarna har försökt med ett annat paradtrick! Om de köpt exempelvis kexchokladkakor för tio kronor så har de sålt dem till sig själva för femton kronor. Vinsten har de tänkt använda till ”personalvård”, exempelvis glögg vid juletid.

Vad korkskallarna inte har fattat är att de nu bedriver företag, ska bokföra, skatta och momsa för kexchokladförsäljningarna. Det är alltså bra att Annika Stenberg nu avsätter polisens utredningstimmar för att klara ut det här en gång för alla. Morden kan gott vänta, tycker jag. Dessutom ska snutarna minsann inte ha någon glögg och absolut inga pepparkakor. De ska hålla sig nyktra och de har fan inte varit snälla nog att få pepparkakor!

Tyvärr, tyvärr finns det en skandalös lucka i det här. Även i fortsättningen kommer poliserna att erbjudas gratis kaffe och te!

”Vi har gjort den bedömningen att vi fortfarande kan erbjuda det”, säger Annika Stenberg.

Illa, riktigt illa. Jag trodde att jag kunde lita på Stenberg i vått och torrt. Nu drömmer jag mardrömmar om snutar – speciellt skånska – som glider omkring i de fina bilarna och sörplar när de dricker kaffe som jag betalar. Fy fan!

Inte nog med det! Jag råkar veta att snutar kan få både gratis kaffe och en bulle på vissa bensinstationer. Över hela landet!!! Det har Stenberg missat. Men när jag blir diktator kommer allt det där upp till det hårda ljusets beskådande.

Bäva, snutar, bäva!

 

Landet jag inte känner igen, del 123: När gnället från läktaren klingar falskt

I onsdags kväll blev en barnfamilj rånad i sitt hem i Stockholm. Två gärningsmän som trängt sig in hotade mamman med pistol framför ögonen på barnen. När pappan kom hem blev han slagen i ansiktet med pistolen innan gärningsmännen försvann med familjens värdesaker.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article24061981.ab

En gänguppgörelse? Jag blir förvånad om så skulle vara fallet. Gangsters brukar ta till andra metoder. Skjuta varandra från moped, och annat ”manligt”. Jag tror att det här var ännu ett vidrigt, gränsöverskridande tecken på den nya kriminaliteten.

För några månader sedan blev en rullstolsburen flicka på Gotland gruppvåldtagen på en toalett, vilket måste vara något av det vidrigaste en handikappad människa kan råka ut för.

http://www.expressen.se/nyheter/valdtagna-kvinnan-i-visby-ar-rullstolsburen/

Det blev ett jävla liv. Ilskna gotlänningar demonstrerade, polisen på fastlandet var tvungen att snabbt sända en specialstyrka till ön för att skydda gärningsmännen, som hade släppts efter förhör. Samtidigt satte näthatet igång på alla håll och kanter. Från det ena hållet restes det krav på hur gärningsmännen skulle behandlas. Från det andra hållet svartmålades den våldtagna och hennes syster – vad hon nu har med saken att göra (vilket hon också frågade i ett pm till mig där hon beskrev den vidriga situationen).

För bara några dagar sedan läste jag om hur en minderårig pojke, alltså ett barn, blivit gruppvåldtagen av fem killar i åldrarna 16 och 17 år. De slog och bet honom, hotade honom med kniv, våldtog honom i över en timme och filmade övergreppen. Hotade att döda honom om han gick till polisen, vilket han starkt nog ändå gjorde.

I artikeln i Aftonbladet stod det ingenting om vilket straff åklagaren hade yrkat på. Bara att han hade yrkat på utvisning. Av detta drog jag slutsatsen att de fem gruppvåldtäktsmännen inte är svenska medborgare.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/krim/article24052374.ab

Det blev ett väldigt liv på min Facebooksida och bland de hundratals kommentarerna till detta vidriga brott fanns det en hel del som kan tolkas som främlingsfientliga. Och då hände det igen, det som alltid får mig att tappa hakan. Att en pk-ivrare eller två (nu döper jag genast dessa till Pelle-Karin för att vara genusrättvis) genast direkt eller indirekt ställer sig på gärningsmännens sida. Någon försöker få det till att jag piskar upp en rasistisk mobb. Andra får det till att jag naturligtvis är nazist och rasist och fascist och allt det andra de inte läst på om i ordböckerna.

Mitt brott: Att jag har citerat en dagstidningsartikel. Men ingen av kritikerna törs ringa till Aftonbladet.

Men det är inte synd om mig så låt oss prata om dem det är synd om:

Offren.

Jag sticker ut hakan genom att påstå att det offras mångfalt så mycket tid, pengar

(3 000 kronor per dygn) och andra samhällsresurser på att ta hand om, vårda och rehabilitera gärningsmän, som att bry sig om offer. Jag har fått otaliga mail och mess från offer som blivit fullkomligt bortglömda i samma sekund som rättegången är över. Om det ens blev någon rättegång.

Det är bra att vi har en stark lagstiftning som ska förhindra att det värsta tänkbara sker – att någon oskyldig döms. Och priset för att försvara de oskyldiga är oerhört högt, nämligen att massor av skyldiga flinande lämnar domstolen medan de ger offret ett långfinger.

Samtidigt har samhället kopplat in resurserna på dem som stulit, bränt, slagit, våldtagit och mördat. Dessa vårdas på anstalt med hjälp av kvalificerad kriminalvårdspersonal, av psykologer, tolkar, läkare, präster och specialister på rehabiliteringsprogram. Kostnaden blir miljoner skattekronor medan många offer inte ser ett öre eller möter en enda hjälpande hand i efterhand.

Ergo: Hjälp våldtäktsmännen. Skit i offren.

Bra? Nej.

I min värld kan inte en enda sund människa ställa upp på det här. Men tro mig, det finns gott om dem på nätet. Jag kallar dem för de som skriker från läktaren och där sitter Pelle-Karin och deras kompisar.

Gemensamt för Pelle-Karin och deras kompisar är att alla förespråkar en mjuk linje. Gärningsmän ska dömas enligt svensk lag (vilket jag håller med om när det gäller principen men inte de föråldrade straffsatserna), de ska ha rätt till rehabilitering och en human behandling i fängelset. Om de blir misshandlade (vilket pedofiler och våldtäktsmän ofta blir enligt de inofficiella fängelselagar som Pelle-Karin inte vet ett dugg om) så ska de ha skadestånd, vilket barnamördaren Anders Eklund tillerkändes när han fått på käften av andra interner.

Jag har ibland försökt ställa raka frågor till Pelle-Karin:

*Har du själv någonsin blivit bestulen, misshandlad, rånad eller våldtagen?

*Har din mamma, pappa eller annan närstående råkat ut för något liknande?

*Har ditt barn någonsin blivit skändat?

*Har du någonsin satt din fot i ett svenskt fängelse?

Svaren uteblir oftast, av förklarliga skäl. Om Pelle-Karin svarar så är det med ”Men det hör väl inte hit?”

Jo. Pelle-Karin som skriker högst har nämligen aldrig drabbats av något mer än en förkylning och en p-bot. Personligen kan jag svara ja på samtliga frågor ovan. Och jag vet hur lätt ens åsikter ändras när man varit utsatt.

Naturligtvis ska vi inte låta offer utföra bestraffningar. Vi ska inte tillåta mobbar, folkdomstolar eller gatans parlament. Rättsväsendet ska från början till slut skötas av staten, annars går det åt helvete.

Dock lever vi i ett samhälle i mycket snabb förvandling och nu är det bråttom! Vår brottsbalk är skriven på 1960-talet och även om någon påpekar att den har uppdaterats så är det inte tillräckligt. I går morse stod Ygeman i tv och var stolt över hur många lagändrande propositioner som gått igenom i riksdagen.

Det är bra. Men det krävs fler. Och fort.

Många, inte minst Pelle-Karin och vänkretsen där, tittar med skräck på det amerikanska rättssystemet som skiljer sig en hel del ifrån vårt. I Sverige är principen att gärningsmän – oavsett vad de gjort – ska ha tillgång till chips, Fanta, 15-kanalers färg-tv, coaching, jobb, permissioner, bibliotek, allsidig utbildning från grundskola till universitet, terapi, gym och mycket annat som långt ifrån alla vanliga människor har tillgång till.

I USA är principen enklare: Om du har skadat eller mördat någon så ska du låsas in så länge som möjligt så att du inte kan skada eller mörda fler.

Jag skulle önska att det svenska systemet var perfekt och att det amerikanska visade sig vara ett misslyckande. Men enligt de statistiska siffror jag har sett är det jämnt skägg och de svenska siffrorna är förstås de mest intressanta: Av de som sitter på svenska anstalter är två tredjedelar dömda tidigare. Trots att de tidigare fått vänliga handen, chipsen, tv:n, utbildningen, terapin och allt det där. Med andra ord är den svenska kriminalvården till större delen ett misslyckande.

Vi går tillbaka till början:

*En barnfamilj i Stockholm blir rånad, pistolhotad och misshandlad i sitt hem

*En rullstolsburen flicka i Visby blir gruppvåldtagen på en toalett

*En pojke i Uppsala län blir gruppvåldtagen, misshandlad och hotad i en timme av fem killar

*Till detta kommer var och varannan dag skottlossningar, mord med automatvapen, handgranater mot lägenheter, bomber på offentlig plats, knarklangning utanför förskolor och så vidare.

Vill du ha det så? Vill du riskera att du – eller ditt barn – blir utsatt för ett övergrepp? Naturligtvis inte.

Jag tror stenhårt på att förebyggande arbete bland unga är det enda sättet att minska eller stoppa kriminalitet och våld. Men få politiker vill satsa miljoner på det eftersom det inte syns i resultatlistan när det är dags för omval.

Dessutom finns det utländska, skoningslösa ligor som kommer hit över vidöppna EU-gränser för att bli rika på våld och som skiter högaktningsfullt i värdegrunder och terapisamtal. För dem måste straffskalan skärpas till en nivå de förstår.

I går morse stod statsrådet Ygeman i direktsändning i tv och yvade sig över hur duktig regeringen har varit på att lägga förslag och banka igenom dem, för ett bättre samhälle. Han berättade att regeringen anslår två miljarder kronor till en större och starkare polisorganisation men ”glömde” berätta att det är över en så lång tidsperiod att det kräver att Socialdemokraterna vinner nästa val. Strax kom replikerna, från bland andra moderater och kristdemokrater som lika snabbt bröstade sig över att det minsann var de som har lagt fram förslagen till det sossarna nu genomför!

Jag trodde knappt mina öron. I ett samhälle där nya former av våld, övergrepp och mord blivit vardagsläsning i tidningarna (och nej, inte enbart för att anmälningsbenägenheten har ökat), står nu högt betalda politiker och tjafsar som femåringar i en sandlåda. Sätt för helvete igång och gör ert jobb när det gäller att säkra tryggheten för vanligt folk och låsa in pedofiler, misshandlare, våldtäktsmän och mördare så att de inte kan förstöra livet för fler.

Ett av de uppdrag politikerna – och alla vi medborgare – har är att hjälpas åt att skapa ett samhälle som är vettigt och tryggt för alla. Om det samhället förändras för att fullkomligt respektlösa individer eller gäng vill införa ett mer skoningslöst våld, gå över nya gränser, misshandla åldringar, utföra gruppvåldtäkter på barn och råna barnfamiljer, så är det vår förbannade skyldighet att möta dem med en ny lagstiftning, ett nytt språk som de förstår.

Deras eget språk. Och det består inte av saft och kakor. Det har vi provat och det fungerade inte.

Jag har ibland en viss förståelse för människor som stjäl. Om man skriker av hunger och inte har pengar, måste man skaffa något att äta. Med detta sagt gör jag stor skillnad mellan å ena sidan egendomsbrott – småstölder och smartskallar som försnillar miljoner från just banker – och våldsbrott där någon eller några tar sig rätten att förstöra en eller flera människors liv genom hot, rån, misshandel, brand, våldtäkt eller mord. Jag har ingen, absolut ingen, förståelse eller förlåtelse för det sistnämnda. Och jag bryr mig inte om vad gärningsmannen ”har med sig i bagaget”. Jag har på mycket nära håll sett hur människor får ett liv förstört – utan att få hjälp från någon – medan gärningsmannen flinande går fri eller får terapi och utbildning på statens bekostnad till en kostnad av 3 000 kronor per dygn. Jag tycker att det är ett system värt att diskutera.

Den åsikten står jag för. Hör du, Pelle-Karin, däruppe från läktaren där du sitter skyddad?

 

 

 

 

 

 

 

Landet jag inte känner igen, del 122: Konsten att bli beskylld för uppvigling

Som så många läsare blir jag ofta bedrövad och sorgsen när jag ser nyheter, både från Sverige och resten av världen. Var, hur och varför föds konflikterna, hatet, rasismen, den ofattbara ondskan, längtan att tortera sina fiender istället för att bara gå åt andra hållet och konstatera att man har olika uppfattningar?

Men ibland blir jag inte bedrövad utan rädd. Och det som gör mig rädd är kommentarer från en och annan läsare. Kommentarer som också långsamt får mig att förstå varför landet ser ut som det gör. Ett exempel, för att du ska förstå:

Häromdagen läste jag om hur en minderårig pojke blev slagen, hotad till livet, biten och insläpad i en skog i Uppsala kommun där fem (!) pojkar i åldrarna 16 och 17 år gruppvåldtog honom i en timme, dokumenterade övergreppen, hotade med att lägga ut filmerna på sociala medier och hotade med att döda offret om han gick till polisen.

Aftonbladet skrev om detta och i ett inlägg på Facebook länkade jag till artikeln. Uppmärksamheten blev så stor att jag förvånat undrade om ingen annan än jag läser nyheter. Mitt Facebookinlägg nådde ganska snabbt drygt 159 000 människor och fick över två tusen gilla-markeringar. Kommentarerna i tråden var inte nådiga. Ilska, uppgivenhet, sorg, blandades med hat och kommentarer som med svenska mått kan anses som rasistiska. I Aftonbladets artikel nämndes ingenting om vilket eller vilka straff åklagaren skulle begära, bara att gärningsmännen skulle utvisas.

Att han begär att de ska utvisas betyder att de inte är svenska medborgare, det är inte svårt att förstå.

Nu kommer poängen: En av läsarna – låt oss bara kalla honom X – som kommenterar det hela hänvisar till det svenska rättssystemet och säger att det inte är jag som ska döma. Men att jag har piskat upp ”en mobb”!

Var lugn. Jag dömer ingen, det har jag inte befogenhet till och så fungerar tack och lov inte rättssystemet (som jag däremot kan ha åsikter om, inte minst när det gäller straffsatser).

Mobb. Smaka på det. Mobb. Låter farligt, vidrigt. Jag ser framför mig hundratals eller tusentals människor som rusar längs gator, plundrar butiker, sätter eld på bilar och misshandlar, dödar andra människor.

X tror nu, för att jag länkat till en existerande artikel i landets största dagstidning – om ett existerande, vidrigt brott som fem för mig okända människor har begått – att jag dels har ambitionen att piska upp en mobb. Dels har makten att göra det.

Tanken är naiv och samtidigt oerhört sorglig. X tror att ni, mina andra läsare, alltså är så ofattbart korkade att ni inte själva kan ta till er en nyhet. Ni är så förbannat dumma i huvudet att ni inte förstår vad ni ska tycka.

Skulle inte tro det.

Ni har förstått – och jag skulle vilja att X förstod – att det enda jag gjort är att jag har pekat på en nyhet, en företeelse som jag tycker bör uppmärksammas och i högsta grad diskuteras ur en rad olika perspektiv. Jag – och alla de poliser jag så ofta pratar med – ser hur en ny typ av brottslighet växt fram i Sverige under de senaste åren. En typ av ofattbart rått våld som inte har ett dugg med ”ökad anmälningsbenägenhet” att göra. Något som vi, oavsett hur obehagligt det än är, måste diskutera för att komma till rätta med det och kämpa för trygghet.

Ingen ska behöva bli våldtagen eller – ännu värre gruppvåldtagen. Allra minst ett barn.

Hur vi ska behandla dem som tar sig rätten att våldta och gruppvåldta, kan vi diskutera. Men vi måste ha rätt att dryfta frågan.

Under en tid försökte man från högre ort belägga den svenska polisen med munkavle – den så kallade kod 291 – av rädsla för att vanliga medborgare annars skulle kunna bli hatiska mot dem som begår hatbrott, så kallade hedersbrott och andra vidrigheter.

Kod 291 fungerade inte. Förbannade poliser som ville att sanningen ska fram, läckte och journalister tog tacksamt emot.

Det var bra. I ett demokratiskt samhälle ska öppenhet och transparens råda. Censur kan de hålla på med i diktaturer.

X, Y, Z och alla andra som är rädda för sanningen och dess följder, måste nog börja tänka om. Det hjälper inte att sätta plåster på cancer och jag brukar ibland jämföra samhället med en familj som har tre problem: Sonen har problem med matte i skolan. Diskmaskinen har gått sönder. Pappa dricker för mycket.

Familjen diskuterar hur man löser sonens matteproblem. Man diskuterar hur, var och när man ska köpa ny diskmaskin. Men ingen vill prata om pappas ökande drickande och följderna av det.

Gissa en gång vad som händer. 

Det går åt helvete.

Svårare är det inte i ett samhälle. Om vi ska kämpa för en fungerande demokrati där tio miljoner olika människor ska samsas och kunna leva i rimlig trygghet, måste alla problem upp på bordet för diskussion.

X måste förstå att en belysning av ett problem inte handlar om att försöka skapa en mobb (mot vad och vem den nu skulle vara). Utan att skapa en diskussion där alla faktiskt har rätt att framföra en åsikt.

Det är så en demokrati fungerar.

X måste också förstå att jag varken har, eller önskar ha, det inflytande han fantiserar om.

Men det är förmodligen att önska för mycket.