… inte minst sedan deras representant ringt mig i dag.

Läs gärna mitt förra blogginlägg om krig mot Telia. Berätta om dina egna dåliga erfarenheter av företaget. Det får vara nog nu. Slå tillbaka med alla medel mot ett företag som misshandlar dig som kund!

Ända sedan barnsben har jag varit – för att låna min vän Per Hellqvists uttryck – aggressivt ointresserad av sport.

Jag tror att sånt där går i arv. Min far tittade aldrig på sport, släpade mig aldrig till en fotbollsplan och såg oförstående ut när han halade upp plånboken för att ge mig pengar till hockeyklubba och hjälm. Det blev andra intressen istället. Tjejer. Böcker. Tjejer. Film. Bilar, Tjejer. Motorcyklar. Tjejer. Musik. Tjejer, resor, kultur och tja – tjejer … Tack, pappsen.

Det blev därefter. Jag var uppskattad som back i fotbollslagen i skolan eftersom jag sprang rakt på de små forwards som kom, och krossade dem med min kroppstyngd. Så småningom visade jag hyggliga talanger i basket men det var i badminton min glans låg. Jag älskade sporten tills vår tränare sa att jag var så bra att jag måste tävla.

Då kastade jag racketen, lämnade laget och gick hem. Forever. Det var inte roligt längre.

Jag kan alltså ingenting om sport och den intresserar mig inte.

Med ett undantag.

Jag uppskattar VM i hockey för att Sverige är bra och för att det går fort. Action.

Därför har jag i år inte bara sett delar av några matcher, utan med skräckblandad förtjusning också följt några av de miljoner expertkommentarer spektaklet för med sig.

Alla vet bäst. Hockeyn är värdelös och man borde inte ens titta på den. Lagkaptenen är en idiot, domarna borde skjutas, alla ryssar borde avrättas och det ryska laget avstängas för all framtid. Svenska spelare som nämns vid namn idiotförklaras på grund av en enda missad passning, en missad målchans eller – än värre – en utvisning (som de samtidigt för beröm för eftersom idioten i motståndarlaget skulle ha en high five i ansiktet med en klubba!)

Det roligaste är att majoriteten av dessa kommentarer kommer från gubbar i min egen ålder. Överviktiga, 50+-män som riskerar en hjärtinfarkt varje gång de böjer sig fram för att knyta skosnörena. Män som inte haft skridskor på sig under de senaste trettio åren och som sannolikt gör bäst i att hålla sig långt borta från idrottsutövningar om inte doktorn gett klartecken först.

Men bäst vet de. Hela tiden. Och alltid efteråt.

Nyfikenheten växer inom mig. Hur känns det att sitta där, för gammal, för fet, med en chipspåse i handen och en öl i den andra, och verkligen känna att man kan och vet? När allt är över och med facit i handen. Bara då.

Blir det lättare att överleva en eventuell jätteflopp i VM då?

För deras skull, hoppas jag det.

Själv hejar jag på Tre Kronor, i vått och torrt! )

Bloggläsande vänner!

Följande brev postas i morgon till Telias huvudkontor:

TeliaSonera AB

Kustomärr Reläjjtjåns

106 63 Stockholm

2012-05-04

Jag har inga förhoppningar om att det här brevet når någon i ert företag, med en kombination av förnuft och beslutsrätt, men icke desto mindre:

Jag har både direkt och via era ”uppdragstagare” (de ringande kackerlackorna), i envis hopplöshet under de senaste åren försökt få fram budskapet i detta brev. Först subtilt, sedan försiktigt artigt, därefter en aning mer i klartext. Det går inte. Därför gör jag nu som danskarna – ”kallar en spade för en spade”. Alltså:

VAD FAN I HELVETE INBILLAR NI ER ATT NI HÅLLER PÅ MED???!!!

Jag har varit kund hos er sedan ni hade orangefärgade volvobilar med Televerkets logotype, innan ni lanserade den grå låda som kallades telefonsvarare och på den tid då man kunde få fängelse för att köpa eller sälja telefoner. På den tid ni inte
trakasserade era kunder. Jag har uppfyllt min del av våra avtal, alltid betalat i tid.

Ni har skött er hyggligt (bortsett ifrån den där gången när ni utan förvarning sågade ner ett träd på min tomt och fick betala ett fett skadestånd) tills ni för ett par år sedan började med era trakasserier av obegripliga skäl.

Under det senaste året har era digitala kackerlackor kravlat över mig värre än någonsin. Mest tycks de njuta av att ringa åtta på morgonen när jag jobbat till fyra på natten. De har ätit Dextrosol, sprayat munnen med mint och de kommer från en fabrik där man
lobotomerar folk innan man bygger nya käkar till dem, av titan och kevlar.
Sedan är festen igång:

”Hej hej Dag! Det här är Olle (observera att varken Olle eller hans kolleger har begåvats med efternamn. Jag ringer från (här kommer ett fullkomligt obegripligt företagsnamn) på uppdrag av Telia.”

Jag har sovit i fyra timmar. Jag ska snart upp igen. Du tränger dig in i mitt hem. Jag
hoppas att du får stora röda, svårt kliande utslag över hela kroppen. Dö, Olle!

Olle går igång. Han ska erbjuda något och han är lika pålitlig som en hora i Milano. När en av Ollarna ringde för några månader sedan lovade han på stående fot att sänka mitt abonnemangspris med femtio kronor i månaden, detta sedan han misslyckats med att sälja på mig en surfplatta och lite annat smått och gott.

Naturligtvis var det en klockren lögn. Jag får fortfarande lika höga räkningar, och åkte dessutom på ytterligare en blåsning: När jag en månad senare ville byta telefon och frågade om jag fick någon rabatt, log flickan i butiken sockersött och sa:

”Tyvärr inte. Du har ju ändrat abonnemangsform för en månad sedan, och därför får du ingen rabatt. Hade du kommit in innan så hade du kunnat få telefonen 1 700 kronor billigare.”

Olle – om vi någonsin möts, så se till att skydda dina nötter, ok? Jag hoppas att din mammas strumpor äter upp hennes tår!

De här Ollarna, kretiner som ibland heter Miriam, ibland Johan och ibland något jag inte ens orkar lägga på minnet, påstår alla att de arbetar med kundvård åt Telia.
Jag har tålmodigt i flera år försökt förklara att jag bara vill en enda sak:

Jag vill vara ifred. Okej?

Nu verkar det här obegripligt svårt för dem att förstå. De förstår inte att jag inte vill bli väckt i svinottan, att jag inte vill bli störd i mitt hem och framförallt förstår de inte att jag är en tänkande människa som själv kan avgöra vem jag vill ha som operatör och om jag
vill köpa en telefon eller en surfplatta eller en cirkushäst som på befallning bajsar rosa fjärilar, eller en egen jumbojet. De är fullkomligt övertygade om att jag är en idiot, vilket framgår av samtalen.

Jag har försökt den artiga vägen, förklarat att jag inte vill bli störd. Det fungerar inte. Jag har bett att få tala med deras chefer. Det fungerar inte.

”Ahmenasså han är inte här” och som svar på frågan hur jag kan nå chefen: ”Ahmen vi har inga ingående linjer här”.

Olle, må tiotusen myggor våldta din rygg medan du sover.

Och vänta lite! Telias representant har inga ingående linjer, 2012? Eller – Sovjetunionen 1972? Leker ni nostalgi, pojkar?

Nu lyckades jag dock spåra ett av idiotföretagen, placerat i en håla i sydsverige. När jag ringt upp och avlagt ett heligt löfte om att kasta mig i bilen, köra femtio mil och avlägga personligt besök på deras kontor, upphörde ringandet riktigt jävla kvickt. Yey!

Efter en djupt vetenskaplig undersökning har jag kommit på några andra taktiker som också fungerar:

a) vad Olle än säger, svarar jag ”din mamma”

b) jag ber Olle vänta, lägger luren och går
därifrån (hehe…)

c) oavsett om Olle är man eller kvinna stönar jag
djupt och väser ”mmmm, vad har du på dig, baby…?”

d) jag börjar gråta ohejdat och tjuter ”Äntligen
någon som vill lyssna på mina problem!!!”

Men friden varar inte länge. Telias sega, digitala kackerlackor kommer raskt kravlande ur sina hålor som ur en Stephen King-film och under de senaste två dagarna har jag blivit uppringd av två! Undrar om hot om fysiskt våld skulle funka? Det flesta förstår ju trots allt smärta.

Av någon svårbegriplig anledning (jag ringer aldrig för så mycket som mitt abonnemang kostar) vill Telia bli av med mig som kund men har inte stake nog att meddela det själv, utan använder de inhyrda kackerlackorna som vapen.

Rent filosofiskt är det intressant. Hur gick det till? Hur förvandlades ett hyggligt fungerande verk till ett stalkerföretag?

Kvalificerad gissning: Ny Teliachef tillträder. Ny Telichef vill visa framfötterna. Förändring är nyckelordet. Teliachef kliar huvud blodigt men kommer inte på idéer. Hyr
därför in konsulter med rutiga byxor från trendig byrå, för tvåtusen i timmen (per rakad skalle). Konsulterna kliar huvudet, kommer inte på idéer. Det är bra, stora fakturor för att tänka tomt. Till sist blir både Teliachefen och konsulterna desperata. Och så poppar ett ljushuvud med pipig röst:

”Customärr räläjjtjåns! Typ som kårpårejt brääänding fast typ pööörsånell!”

Teliachef andas ut. Skriver på. Betalar trendbyrån femhundrafyrtiosextusen. Hyr kackerlackor.

Jag är inte imponerad. Nu tar vi det igen, Telia:

VAD I HELVETE INBILLAR NI ER ATT NI HÅLLER PÅ MED???!!!

Om ni verkligen vill bli av med mig som kund är det enkelt: Skriv ett brev, maila eller ring (jag har ingående linje *långnäsa*). Jag går till en annan operatör och friden är återställd.

Om ni mot förmodan vill ha mig kvar som kund, följer här en enkel instruktion:

LÅT MIG FÖR FA-AN VARA IFRED!!! NEJ, jag vill inte ha några erbjudanden. Nej, jag vill inte att någon ringer och frågar hur läget är. Nej, jag vill inte ha
bredbandstelefoni eller surfplattor eller någon annan skit. Och den dagen jag
skulle vilja ha det är jag – tro det eller ej – fullt kapabel att leta upp
grejorna själv.

Om ni låter EN idiot till ringa mig, så mister ni en bra kund, förstått? Inte bara det – vi har fler Teliaabonnemang här och mina vänner lyssnar gärna på goda råd. Så om ni vill se tusenlapparna fladdra för vinden – fortsätt att låta kretinerna trakassera mig, gärna sju på morgonen.

Jag har i två år efterlyst att en chef från Telia ska ringa mig för att diskutera det här.

Resultat:

En av Ollarna ringer igen: ”Tjena, tjena Dag, det hära är Jonas. Jag ringer på uppdrag från Telia. Hur är läget? Bra, va? Joråsatt de e så hära att … ”

Olle, nu har jag byggt en voodoodocka som föreställer dig och ja, jag hoppas av själ och hjärta att du får akut tarmvred innan hysteriska bölder slår upp över din
taniga kropp.

*bonk, bonk, bonk* (ljudet när jag slår min panna mot en plåtvägg).

Jag funderar på att ta till samma ammunition som jag en gång använde mot Skatteverket när de gjort fel. För varje gång de trakasserade mig debiterade jag dem ett par tusen för en beställd konsultation. Mina fakturor gick vidare till Kronofogden, Skatteverket fick stora problem och till sist tvingade Justitiekanslern verket att ge mig skadestånd.

Bra idé. Vi kör igen:

Information, alltså, Telia: För varje gång någon av era uppdragstagare kontaktar mig igen, debiterar jag 2 500 kronor i timmen för pr-konsultation. En minut är en
påbörjad timme. Faktura kommer.

Med synnerligen, riktigt jävla irriterad, ovänlig hälsning,

Dag Öhrlund

Frågor på det, vänner? ;o)

Just hemkommen från Bra Böckers releasefrukost för förlagskollegan Åsa Hellbergs bok Sonjas sista vilja, tittar jag i kalendern och konstaterar åter att maj verkligen är böckernas tid, åtminstone för oss författare. Boksläppen är många, med allt vad det medför. Vi som har utgivningar på gång sliter med redigeringar och deltar i marknadsföringsmöten. Det är pr-arrangemang, releasefester, möten med bokhandlare och intervjuer i press, radio och tv. Kort sagt – skitkul!

Kompisfoto är viktigt! Här är jag och min nya författarkollega på Bra Böcker – Åsa Hellberg. Jag känner på mig att hennes mycket humoristiska bok kommer att bli en riktig storsäljare!

Åsa intervjuades av Bra Böckers Eva Ahlqvist och berättade om sina tankar och idéer bakom boken – inte minst att kvinnor som är ”femtiplus” sällan eller aldrig skildras i den svenska litteraturen.

Åsa och jag kommer att träffas en hel del under den närmaste tiden, i samband med olika pr- och försäljningsaktiviteter. Det är ju inte många dagar kvar tills min egen spänningsroman Till minne av Charlie K släpps med dunder och brak, vid ett releaseparty i Tylösand.

Till minne av Charlie K finns i bokhandeln den 17 maj.

Till releasefrukosten kom också författarna och bokförläggarna Lars Rambe och Sölve Dahlgren, som omedelbart placerade min förlagskollega Sandra Gustafsson mellan sig när det skulle fotograferas:

Och fotograferas görs det på de här tillställningarna! Ibland känns det som ett äkta Hänt i Veckan-party när alla författare vill plåta varandra. Tyvärr blev mitt snapshot av dem inte av bästa kvalitet, men du förstår kanske känslan:

Om några timmar är det dags för nästa releaseparty – förlaget Massolit firar släppet av kollegan Varg Gyllanders fjärde kriminalroman.

Skål för det!

Voff!

Nu ska vi prata vårmode, mina vänner! Jag upptäcker till min förtvivlan att inte bara många av mina fyrbenta vänner utan i högsta grad också tvåbeningarna har missförstått ordet mode totalt!

Under husses och mina morgonpromenader inser jag – alltmer deprimerad – att tvåbeningarna tycks ha uppfattat modet så här:

Gummistövlar, mjukisbyxor, slappa urtvättade tröjor under fula jackor, gärna med Fjällräven-märke på.

Fjällräven? Gimme a fuckin´ break! Det var ju sjuttiotal, Vietnam, bränna bh:ar och sådär. Progg och Mikael Wiehe och … jotack, till och med mina tassar kan bläddra i en historiebok, eller slå ett Googlekommando.

Välkommen till sååååå tvåtusentolv, vänner. En eon från Fjällräven, typ. Se här:

En naturlig skönhet accentueras av en djärv scarf med starkt varumärke, i det här fallet odödliga Harley Davidson. Orange är vårens och försommarens färg, går vackert till nästan vilken pälsfärg som helst.

Tvåbeningarna tycks tro att de – oavsett utseende – kan förbättra sin image med tatueringar eller piercingar. Ack, vilken tragedi, sådant sysslar inte vi hundar med. Om den store hundguden hade velat att vi skulle födas med bilder på kroppen eller järnskrot i nosen, hade vi gjort det. Husse säger att det bara är sjömän och horor som har tatueringar, och att de flesta tvåbeningar vare sig är horor eller har gått på sjön. Detta leder naturligtvis till en viss förvirring. Vafför gör ni på detta viset?

Icke desto mindre – vidare i texten: När det gäller själva klädseln säger vårmodet: Rymd i plagget!

Se här hur jag stolt går på dogwalken i årets modefärg, och med rymd i plagget! Vitt är vår- och sommarfräscht och – tidlöst. Är du djärv som jag kombinerar du denna tidlöshet med vårens stora modefärg – orange:

Om du nu mot förmodan skulle läsa något annat trams i modetidningarna, kan jag redan nu trösta dig med att det är fel, fel och åter – fel. Fråga en som har nosen i asfalten och tror du mig inte så fråga Tazzo, Yves Saint Taissent eller någon av de andra stora modeskaparna!

High tass!

/Sigge

Valborg 2012.

Ovanligt bra väder – ingen traditionell storm, inget blött snöglopp.

Ungar på cykel, en smällare här och där, hundar på fältet nedanför parhusen. Lådvinet har flödat i området och stämningen är god när fackeltåget med ungdomar kommer ur skogen för att tända rishögen som samlats ihop under byalagets stränga regler.

Bålet är övertänt på mindre än en minut, hettan slår mot ansiktet, får oss att backa.

Plötsligt står Robert bredvid mig. Vi har inte setts på alltför länge. Vi pratar om att njuta av tillvaron, dricka vin och så.

Om att leva.

Om hur det ska bli sen.

Vem vill tänka på hur det ska bli sen? Om vi visste, hade vi kunnat planera våra liv. Hade det varit bra?

Sannolikt inte.

De hurtfriska pratar om en hälsosam ålderdom. I annonserna ser jag leende pensionärpar cykla sida vid sida, bada i poolen utanför en nyinköpt lägenhet i Spanien, spela golf eller tennis. Allt ska bli bra om jag bara tar det pillret och äter den youghurten. Tjena. Min kropp har varit trasig sedan jag var tjugo och den blir inte helare om jag så dränker mig i youghurt.

Den verklighet jag ser, liknar inte annonserna. Jag känner inte en 75-åring som är frisk. De åldringar jag känner lever för att hjälpa varandra till vårdcentraler och tandläkare tre gånger i veckan. Min 91-åriga mamma stapplar omkring med rullator i hemmet, ensam sedan nästan alla vänner gått bort. Hon tappar håret därför att läkarna envisas med att proppa henne full med ett Djävulens gift som kallas Waran och som gör några rika på de gamlas skräck. Hon blir, på grund av sin ålder, behandlad som mindre vetande trots att hon är fullkomligt klar i huvudet.

Fuck it.

”Jag vill inte bli gammal”, säger Robert medan arga gnistor stiger mot himlen för att falla döda några sekunder senare. ”Bättre att leva nu, medan man kan.”

”Inte jag heller”, säger jag. ”Inte med tanke på prognosen.”

Innan elden dör skiljs vi med ett löfte om att träffas snart igen.

Och att leva nu.

För vem vet hur det blir sen?

I mitten av 70-talet gav min dåvarande chefredaktör mig ett annorlunda uppdrag. Jag skulle göra ett reportage om en småländsk man med smeknamnet Skallen.

Skallen var i sanning en intressant person. Han var i 35-årsåldern, lätt överviktig och svettades ymnigt. Han förklarade mig omedelbart sin djupa vänskap samtidigt som han  varje gång jag vände mig om försökte stjäla min plånbok, kamera eller mina bilnycklar.

Mannen – som här får vara anonym av hänsyn till hans eventuella barn på bygden - var inte bara födgeni, småtjuv, bedragare och mytoman. Han hade dessutom förmodligen en hel rad av de bokstavssjukdomar som knappt var uppfunna då. När jag träffade honom hade han nyss muckat från fängelset i Karlskrona efter att ha avtjänat straff för en bunt småbrott. Men bara efter några veckor i frihet bland ”tjafsbögar och skattebetalare” som han kallade vanliga medborgare, stod han inte ut längre. Skallen försökte klättra över muren tillbaka in i fängelset, medan jag fotograferade. Efter det misslyckade försöket lommade han runt muren och ringde på. När vakten öppnade förklarade Skallen att han ville in i fängelset igen. Vakten skakade på huvudet:

”Nä för Guds skull, dig vill vi inte se här igen!”

Skallens depression över att behöva vistas bland vanliga människor varade inte så länge. Istället gick hans hjärna på högvarv. Det skulle göras affärer, stora affärer, och i vanlig ordning handlade det om ett slags omvänd Gnosjöanda.

En sommardag kom han körande till Stockholm i en gammal Opel Rekord med frun i framsätet. Hur han lyckats gifta sig med en 20-åring var ett mysterium och i baksätet satt ännu ett – en älskarinna som inte kunde vara mer än 17, max 18. Hur mycket frun förstod om älskarinnans roll var oklart, Skallen var en mästare i att dupera.

Under några intensiva sommarveckor följde jag Skallens framfart över Sverige. En av affärsidéerna var att under semestertider fakturera kommuner runt om i landet för alla möjliga tjänster och med bara tio dagars betalningstid på fakturan. Eftersom den ordinarie handläggaren var på semester i fyra veckor valde vikarien ofta att rycka på axlarna och betala. Tusenlapparna strömmade in. Samtidigt gällde det att minimera kostnaderna i affärsverksamheten. Skallen såg det som en ren förolämpning att behöva betala restaurang- eller hotellnotor och fler än en gång fick han springa gatlopp medan svetten löpte nerför pannan.

Så småningom gick sommaren mot sitt slut och eftersom faktureringstricket inte funkade längre var goda råd dyra. När Skallen ringde och presenterade sin nya affärsidé skakade jag på huvudet, men begav mig mot marknaden Tosia Bonnadan i Ronneby med kameran laddad.

Skallen hade köpt upp ett parti trätofflor för nästan inga pengar. Blixtsnabbt hade han tryckt vackra, blågula dekaler som signalerade att tofflorna var helsvenska och med texten Skalletoffeln – Fotriktig, Vristvänlig, vilket i själva verket var ytterst tveksamt.

Den lille runde mannen log mot småbarnsmammor medan han självsäkert klämde in barnafötter i för små tofflor. Det hela blev inte lättare av att det ofta var tofflor i olika storlekar som satt sammanhäftade, men när barnen grät och skrek förklarade Skallen lugnt för mamman att tofflorna mycket snabbt skulle ”gå ut sig”. Dessutom var de ju närmast ofattbart billiga.

Det dröjde inte många timmar innan Skallen sålt slut på sitt parti. Sedan han räknat tusenlapparna beslöt han att snabbt lämna marknaden eftersom han tydligen inte betalt för sin plats där. Frun beordrades till baksätet medan älskarinnan för omväxlings skull fick sitta fram. Innan han klev in i Opeln tittade han på folkmängden på marknaden och skakade på huvudet: ”Tjafsbögar och skattebetalare … ”

Opeln försvann i fjärran och jag hörde aldrig av honom mer. Men häromdagen fick jag veta hur äventyret fortsatte och slutade.

Skallen arbetade under en period åt en tandtekniker i Småland. När han fått reda på att arbetsgivaren förvarade stora summor pengar hemma, erbjöd han sig på stående fot att sitta barnvakt om teknikern ville ta en kväll på stan med sin fru. Mannen accepterade tacksamt erbjudandet.

De små barnen hann knappt somna förrän Skallen letade upp pengarna, lämnade barnen och försvann – till Rio de Janeiro! Han blev efterlyst av Interpol men på den tiden hade Brasilien inget utlämningsavtal med Sverige. Efter några år var pengarna slut, Skallen kontaktade konsulatet, flögs hem på statens bekostnad och när polisen grep honom på Arlanda var han inte bara pank utan också barfota!

Efter fängelserundan kavlade Skallen upp ärmarna och tog nya tag. Han var inblandad i en mattkupp i Växjö och flydde sedan till Polen där han höll sig gömd. Men möjligen sviktade hans affärssinne något när han sålde sitt pass till en man som ville fly till Sverige, och skröt om detta för sina svenska kamrater. Uppgifterna nådde polisen och Skallen åkte i fängelse i Polen.

Efter avtjänat straff utlämnades Skallen till Sverige, men hann inte sätta så många nya affärsplaner i verket förrän han dog.

Småland hade förlorat en annorlunda entreprenör.

Den 17 maj kommer Norges nationaldag att blekna i skuggan av släppet av min första egna deckare – Till minne av Charlie K!

Men ni som föredrar att lyssna på böcker kan få tillgång till hela härligheten redan nu på fredag! Då förhandssläpps ljudboksversionen nämligen på Storytel – http://www.storytel.se/.

Vill du redan NU tjuvlyssna på början av boken – inläst av Reine Brynolfsson – så varsågod:

http://www.ohrlund.se/media/Till_Minne_Av_Charlie_K_-_Dag_Ohrlund.mp3

Kommentera gärna! )

Voff!

Jaja. Jag hör de oerhört intelligenta diskussionerna mellan Husse och andra hundägare nere på fältet på morgnarna och kvällarna:

”Är de inte söta? Tur att de inte anar något om verkligheten.”

”Hihi, undrar vad som döljer sig i den där lilla hundhjärnan?”

”Dom förstår verkligen inte mycket, eller hur?”

Nej, eller hur, ditt feta monster?! Bara för att du har varit korkad nog att köpa en Grand Danois som har blockerat ditt liv och försöker göra det till något bättre, utan att du förstår varför.

Gör mycket mer nytta än tvåbeningen förstår!

Kom igen, tvåbening, vi tar en kort repetition, eller kalla det översikt:

Ditt liv:

Stiga upp 05.30, börja oroa dig för allt ifrån äktenskap till rostig bil och restskatter. Stå vid busshållplatsen i snöglopp 07.15, oroa dig för att bussen inte kommer. Byta till tåg 07.28, oroa dig för utropet om att tåget är försenat. Anlända till underbetalda jobbet 09.12, oroa dig för chefens kommentarer. Sitta på dödstråkigt möte 09.22, orolig för att chefen ska säga att din avdelning är nedlagd. Rusa ut på stresslunch 12.00 för att äta dåligt lagad, för dyr mat. Komma tillbaka 12.45 för att dricka stinkade kaffe som stått på i en timme. Börja oroa dig för att inte hinna handla och hämta på dagis efter jobbet …

Ska jag fortsätta, eller ber du om nåd redan nu?

Mitt liv:

Vakna 06.30, springa ut och snabbkissa, in i värmen igen och somna om. Vakna vid niotiden, hitta matskålen och vattenskålen full, äta frukost, se att det snöar utomhus, vrida lite på filten i korgen, somna om. Vakna 12.00, snabbkissa ute utan att sätta tassarna i snön, käka lite, somna om i varma korgen. Vakna till vid 14.00, titta på ett intressant program på Disney eller Discovery, äta lite, slumra en stund och … behöver jag fortsätta ..?

Ur mitt låga, rätt basic perspektiv hör jag era höga och intelligenta diskussioner om hur smarta ni är, ni tvåbeningar. Tills det kommer till det där med pengar. Ni blir dagligen blåsta av bankerna och så var det ju det där med pensionen och det oranga kuvertet. Börjar det bli känsligt nu, hehe ..?

Ni garvar åt att jag och mina vänner gräver ner våra ben, men, som det gamla hundspråket säger – ett nergrävt ben är ett säkert ben.

Ni gav era ben till staten, och kolla hur mycket som finns kvar!

Visst, visst, alla vi fyrtassingar kanske inte lever länge nog för att njuta av våra bergrävda skatter. Men de finns där. För oss, eller kommande generationer. Hur är det med era?

Husse höll föredrag för Finansförbundets medlemmar häromkvällen. Dem har jag stort respekt för av det enkla skälet att många av dem har den goda smaken att läsa min blogg. De åtnjuter också min sympati av ett annat skäl:

Vi hundar behöver inget Finansförbund. Vi behöver inte förhandla och vi betalar ingen ränta.

Ett ben är ett ben. Heder är heder. Mitt är mitt och ditt är ditt.

Det jag planterar i dag finns kvar. Till skillnad ifrån i er värld. Och i hundvärlden finns inga direktörer eller politiker som skor sig.

Så hur var det nu?

”Undrar vad som händer i hans lilla hundhjärna?”

Tjena. Undrar vad som händer i din tvåbenshjärna.

Think about it. )

High tass, hörru! )

/Sigge

Voff!

På morgonpromenaden mötte Husse och jag en stackars Beagle med tratt runt skallen. Utan att veta hans öde kände jag omedelbart sympati, stannade och inledde ett allvarligt samtal medan Husse och hans matte höll på med det vanliga tramset:

”Men Guuuuud så gullig!”

”Hur gammal är han?”

”Bajsar han som han ska?” (btw – en fråga som tvåbeningar skulle ställa till varandra??)

…och så vidare i all oändlighet.

Vovven på bilden har ingenting med vovven i blogginlägget att göra. I hundvärlden skyddar vi varandra!

Samtalet mellan mig och – tja, vi kan kalla honom Ben, eftersom jag skyddar hans anonymitet av förklarliga skäl:

”Tja´ba, varför har du en död spann runt huvudet?”

”Dom skar bollarna av mig! Nu får jag inte slicka mig där på en vecka … ”

”Dom gjorde – VAD, sa du?”

”Du hörde.”

”Jesus Maria. Men – varför?”

”You tell me. Någon jävla idé om att jag skulle lugna ner mig. Vi får väl se, hehe … ”

Samtidigt, konversationen mellan Husse och Bens matte:

”Jahaja, så hur mycket fick ni betala för det där? Vi har funderat på att göra det med Sigge så småningom och … ”

”Tvåtusentvåhundra. Jag frågade när det skulle göra verkan. De sa att det kunde dröja allt mellan en vecka och flera månader, herregud, jag hoppas verkligen att det blir snart … ”

Och Ben och jag hoppas att du die in hell, baby. Och till Husse – don´t even think about it om du inte vill ha kiss på fina mattan varje dag i framtiden, hehe …

Alltså, wake up! Här småfiser ni tvåbeningar framför teven och förfasar er över hur det utförs könsstympningar på små barn i både egna och andra delar av världen – judarna snuppar snoppar på småpojkar och i Afrika skär man i småflickors kön med trasiga glasbitar (civiliserad värld – jo, voff, du!). Samtidigt betalar ni glatt en halv förmögenhet (fattar ni hur mycket hundgodis man får för tvåtusentvåhundra människopengar???) för att få könsstympa er bäste/bästa vän, den enda som ger hushållet vardaglig glädje, oavsett regn, räkningar och politik!

Ännu ett exempel på att ni kanske inte är blivande nobelpristagare, allihopa?

För övrigt: I kväll höll Husse föredrag för några hund(!)ra medlemmar av Finansförbundet. När han frågade dem visade det sig att många av dem läser min blogg, men inte hans.

Hehe. High tass, bankfolk! Keep up the good taste!

Men – tro för den sakens skull inte att jag låter finansbranschen vara ifred. Som en fyrtassad Janne Josefsson återkommer jag med ett blogginlägg om hur osmart det vore att låta en bank förvara sina pensionsben. Bäva.

Till dess:

High tass!

/Sigge