Konsten att slå klorna i en torsk

Visst, det var sent när vi häromdagen tog ett spontant beslut om att äta kräftor. Min vän slängde sig i bilen till sin butik, själv kom jag in på Coop så sent att den manuella fiskdisken hade stängt. Med desperation i blicken frågade jag efter svenska kräftor och en flicka pekade på en disk där det låg ett enda alternativ för en drömtorsk som mig.

sjöboden

Nä. Inte 10-14. Snarare 8-9. Och den kund som klagar borde tydligen veta bättre…

Färska småländska signalkräftor från ”Sjöboden allt i fisk”. 438 kronor kilot. Jo, jag tackar, jag.

På 500-gramspaketen stod det ”10 – 14 st”. 12 i snitt, alltså. Fint, ett paket per skalle borde räcka, med tanke på det andra vi också skulle mumsa i oss.

Vi samlades hemma vid köksbänken för att lägga upp kräftorna på ett trevligt sätt. I det ena paketet jag köpt fanns det nio kräftor, i det andra åtta. Vännen öppnade sitt paket, identiskt med mina. Åtta kräftor. Eftersom det rimligen borde ha legat minst 30 kräftor och helst 42 i de tre paketen kände vi oss nu tämligen blåsta när vi stirrade på 25. Vi åt kräftorna och de var okej, men långt ifrån så bra som de småländska några vänner bjöd på helgen efter.

kräftor

Att inget av paketen innehöll det minimiantal som stod angivet på förpackningen kunde knappast vara en tillfällighet. Jag räknade lite, formulerade följande mail och skickade det till ”Sjöboden allt i fisk”:

”Hej! Nyligen var vi tre personer som skulle äta kräftor. Jag köpte två av era förpackningar med ”färska småländska signalkräftor” (batch 52-13) på Coop i Rotebro, en vän köpte sin förpackning någon annanstans. På de tre identiska förpackningarna stor det ”500 g, 10 – 14 st”. Med den texten utgår jag ifrån att det ska ligga i snitt 12 kräftor i förpackningen. I vår ena låg det, 9, i den andra låg det 8 och i vännens låg det 8. En tillfällighet? Svårt att tro.

Som journalist blir jag omedelbart intresserad av förfarandet och gör ett räkneexempel.
Om man ur 1 000 10-förpackningar (10 kräftor är ju fortfarande inte direkt lögn enligt förpackningstexten) tar två kräftor så har man 2 000 kräftor. Om man fördelar dessa på nya förpackningar om åtta kräftor så får man 250 (!) nya förpackningar som någon annan redan har betalat för. 250 x 219 kronor = 54 750 kronor. 10 000 förpackningar ger över en halv miljon och plötsligt börjar det hela se ut som en affärsidé.
Vad har ni för kommentarer till att ingen av förpackningarna innehåller det minimiantal kräftor som anges på förpackningen?
Tacksam för snabbt svar!”
Svaret lät inte vänta på sig. Nästa dag kom det ett mail från Jessica:
”God morgon Dag. Det var ett klurigt antagande som du gjort. Signalkräftorna är en viktvara. Fabriken har maskiner med laser som mäter en korrekt vikt på i det här fallet 500 gram. På paketet så står det som i tillägg en generell uppskattning på hur många det då kan förekomma i varje paket. ( det är lite som det fungerar med ett ”B.F” datum, dvs INTE ristat i sten ) OM man då endast söker efter ett antal, gör ett snitt, ja då kan man bli beskiven. Primärt är vikten, antalet är en uppskattning/vägledning. Sedan kan jag dessutom säga att alla skaldjur oavsett hummer eller vad det nu än må vara är alltid dyrare om de är större i storlek. Kontentan av det hela är att om man är besviken på antalet så kan man konstatera att man fått en högre kött-mängd, en större kräfta i storlek. Kort sagt, man kan vända på detta på många olika sätt. Vår fabrik Smålandskräftan paketerar viktvaror, om inget antal skulle stå, skulle alla ringa och fråga hur många som låg i asken…….Med önskan om en fin dag.

Med vänlig hälsning

Jessica Melgar
Sjöboden Allt i Fisk AB”

När jag hade läst och fiskat upp min förvånade haka från golvet, läste jag igen. Och igen: Generell uppskattning …INTE ristat i sten … kan man bli besviken … uppskattning/vägledning … man kan vända på detta på många olika sätt … om inget antal skulle stå, skulle alla ringa …

Herregud.

Med den förklaringen undrar jag varför producenten sätter ut vare sig vikt eller antal och inte istället låter det hela bli en Triss-gissning, vilket det ju är. Jag svarade Jessica lika informativt:

”Hej Jessica, det var ett klurigt svar du fått till och ni har just har försäkrat er om en plats i en mycket, mycket välbesökt blogg…

/Dag”
Och Jessica svarade:
”Okej, det låter hemlighetsfullt

Kan du utveckla dig?
Skickat från min iPhone”
Och jag svarade:
”Jag kan väl säga så mycket att det inte direkt blir någon rekommendation…”
Och Jessica drog på med sin hårdaste backhand:
”Trodde jag väl inte heller
Skickat från min iPhone”
De är hårdhudade, de där fiskhandlarna, och kundbemötande verkar inte vara prio ett. Men å andra sidan, varför skulle det vara viktigt med tanke på profiten i räkneexemplet?

Nu tycker kanske mina belackare att jag är en idiot som hänger upp mig på petitesser. Be my guest. När något kostar 438 kronor kilot och jag ser fram emot en trevlig smakupplevelse så vill jag ha vad jag har betalt för, inte en kräfta mindre. Och jag blir inte gladare av att veta att det någonstans sitter en fiskhandlare som garvar hela vägen till banken för att han kommit på ett bra sätt att slå klorna i en torsk som mig.

Vad jag föreslår att du ska göra när det gäller produkter från ”Sjöboden allt i fisk AB” kan du nog räkna ut själv. Min lilla svarta lista har nyss fått ett namn till:

logo_sjoboden_platta_bla

Med vänlig hälsning,

torsk

Dag, dum torsk ;o)

Landet jag inte känner igen, del 98: Hur många döda barn behöver regeringen se innan det händer något?

Så var det dags, då: Ett åttaårigt barn dör av skadorna från en handgranat som kastats in genom ett fönster!

Kriget i en av våra förorter har skördat ett barnoffer.

Det första (edit: Se kommentar längst ned).

Lika bra att stämma i bäcken här: Jag struntar i att det skedde just i Biskopsgården. Jag struntar i om en kriminell människa var skriven i lägenheten, eller inte. Jag struntar i hur många personer som befann sig i lägenheten och varför, deras ursprung, tillhörighet, läggning och allt det där. Allt med en enda motivering:

Ett åttaårigt barn är oskyldigt och har rätt att leva under trygga förhållanden i Sverige. Ett åttaårigt barn ska inte behöva dö för att någon som tycker sig vara tuff krigare kastar in en handgranat i en lägenhet.

När jag 1990 flyttade hem från Hollywood, Kalifornien, hade jag till och från under sex månaders tid åkt tuffa nattpass med Los Angeles Police Department, inte minst med styrkorna mot organiserad gängbrottslighet – CRASH (Community Resources Against Street Hodlums).

Under de där nattpassen, när jag svettades under en tung skottsäker väst och såg mer misär och hopplöshet än jag tidigare sett i hela mitt liv, tänkte jag att det nog aldrig skulle kunna ske i Sverige. Jag såg skjutna 15-åringar, narkotikaberoende barn, 13-åringar som sålde crack cocaine, körde lyxbilar och tjänade tusentals dollar i veckan. Jag såg bostadsområden utan hopp och lyssnade på tuffa poliser som berättade att de sakta men säkert förlorade kriget mot 45 000 gangsters i 300 gäng som hade snabbare bilar, starkare vapen och bättre radiokommunikation än polisen.

Jag flyttade hem till ett Sverige som förändrats på bara några år och jag skrev redan då att om myndigheterna inte omedelbart tog tag i de problem som fått växa fram i våra förorter, så skulle det bli här som i Los Angeles.

Det tog ett tag, men verkligheten kom ifatt. Under de senaste åren har våldet eskalerat till nivåer så skrämmande att få törs debattera det, allra minst de folkvalda politikerna som har förmånen att bo långt ifrån skottlossningar, bilbränder och kravaller.

Jämför nu Sverige med en familj så blir det lättare att förstå:

Familjen har tre problem: Tolvåringen har fått lunginflammation, bilen har gått sönder och pappa dricker för mycket och blir alltmer aggressiv. Familjen tar tolvåringen till doktorn där han blir undersökt och får recept på medicin. Den bakfulle pappan tar bilen till verkstaden och får den reparerad. Familjen pratar om allt detta men inte om pappans drickande eller konsekvenserna av det.

Hur kommer det att sluta för familjen som inte pratar om ett viktigt problem?

Det går åt helvete.

Hur kommer det att sluta för ett land som ser och tolererar alltmer våld, alltfler gruppvåldtäkter, bilbränder, stenkastning mot räddningspersonal och vars styrande inte tar hårda tag mot det?

Det går åt helvete.

Löfven, som fortsätter att skicka fram en allt tröttare Ygeman så fort något hänt, kastar sig inte på ett plan till Göteborg för att ge den dödade åttaåringens familj sitt stöd. Varför?

Jag tror att han är rädd. Jag inbillar mig att varken Löfven, hans anhängare eller de borgerliga för några år sedan hade den blekaste aning om att det finns människor som skiter i om ett eller ett par barn dör i en gänguppgörelse. Det är ju sånt som bara händer i det hemska, förfärliga Amerika. Inte i Sverige, världens mest välordnade land.

Jag tror att varken Löfven eller de borgerliga dessutom hade en aning om att många av de nyanlända vi tagit emot skulle ta med sig sina konflikter och orädda fortsätta att odla dem här.

Jag tror att vi sitter med världens kanske mest naiva regering och världens mest naiva opposition. En regering som via en inkompetent polischef skickar fram ”dialogpoliser” för att be kriminella som tagit över ett område att sluta bränna bilar, har inte förstått mycket. En regering (eller flera) som stillatigande sett hur det i landet skapats 55 no go-områden där varken polis eller räddningstjänst kan köra in ostraffat, har förlorat slaget om landet.

Det ser illa ut nu. Löfven gömmer sig och törs tydligen inte heller ta den värdelöse rikspolischefen i örat. Brottsbalken är från 1962 och behöver anpassas till våra dagliga förhållanden. Vi behöver fler poliser men också polischefer som törs backa upp dem istället för att överge dem när det smäller till.

När jag i dag körde hem från Falkenberg och såg löpsedlar som beskrev att ett barn dött, blev jag nedstämd. Jag och alla andra borde ha förstått att det skulle ske förr eller senare, med den utveckling vi har.

Annie Lööf vill bota ett av Sveriges stora problem med att låta bilbrännare praktisera hos polisen (sjukt!). Löfven och moderatledaren gömmer sig. Ygeman är trött. FI, Folkpartisterna och resten är tysta.

En åttaåring är död. Sverige reagerar inte. Förorterna tillhör de kriminella. Regeringen delar ut smekningar i form av armband och dialogpoliser.

Min förmodan är att armband och dialogpoliser inte hjälper mot de hårda som skoningslöst tagit över hela bostadsområden. Min åsikt är att kriminellt övertagande är oacceptabelt i ett civiliserat samhälle och att statens uppgift är att skydda de hyggliga medborgare som bor i dessa områden.

Här hjälper inte ”dialog”.

Vakna, Löfven! Sparka Eliasson i häcken och sätt igång. Gör jobbet.

PS/Edit: Som flera vakna läsare skrivit i kommentarerna nedan var det här inte det första barnoffret. Tack för att ni påpekade det. Att en fyraåring tidigare dog av en bilbomb säger bara ännu mer om hur illa det är ställt i landet.

 

 

 

Landet jag inte känner igen, del 97: Dumheten kan aldrig släckas

Dumhet är farligare än eld, ty eld kan släckas.

Det vi nu ser i Sverige och som de styrande ytterst motvilligt måste öppna ögonen inför, är hur en vansinnig dumhet sprider sig över landet lika snabbt som skogsbränderna i USA.

Läs nyheterna. Åtta bilar brann i natt. Tretton bilar brann i natt. Jag-orkar-inte-hålla-räkningen-längre-bilar-brann i natt. Bilbränder som först utbröt i segregerade förorter flammar nu upp lite här och var, som ett mode.

Orsak: Dumhet.

Hur många hade hört talas om en utbränd bil (om det inte gällde några rånares flyktbil) för tio år sedan?

 

Dumhet är mycket farligare än eld, eftersom dumheten inte kan släckas och eftersom dumma människor gör saker de inte förstår vidden av.

De som tänder eld på bilar lider allvarlig brist på intelligens. Ingen utom en kretin kan – oavsett vad han eller hon är missnöjd över och varför – rimligtvis inbilla sig att bilbränder är en lösning på saker och ting, en början till något bättre. I ett civiliserat samhälle, i en demokrati, protesterar man på andra sätt. Debatterar, sprider information, samlar namn på listor, för fram sakliga argument för en förändring.

Till bilbrännarna vill jag därför ställa följande fråga:

Exakt VAD är det ni vill?

Jag är övertygad om att ingen av de fega, maskerade skitarna som stjäl viktig polis- och brandkårstid, förstör vardagen för hyggliga människor och kostar dig och mig miljoner i höjda försäkringspremier, skulle kunna ge ett vettigt svar.

Det kommer inte att sluta med bilbränder. Nästa steg är naturligtvis att bygga barrikader så att räddningstjänsten inte kan komma fram när bilarna brinner. Vad brännarna inte kan lista ut, är att då inte heller ambulansen kan komma fram när deras farmor är döende. Lycka till, då. Dumheten faller på eget grepp.

Nu kliver regeringen fram i form av Ygeman och lovar krafttag i form av ökad kameraövervakning, fler poliser och skärpta påföljder.

Nu???

Lycka till med det. För det första är det snart fler poliser som slutar, än som vill bli det. För det andra sänker man kompetenskraven och för det tredje utbildar man inte en polis på en kvart. För det fjärde kommer nya kameror att vandaliseras samma dygn som de sätts upp. För det femte ska umpton byråkrater fundera över ett lagförslag i flera år innan det blir verklighet. För det sjätte …

Hopplöshet. I takt med att korkade, empatilösa ligister vänder upp och ner på Sverige med metoder som bryter mot allt civiliserat och demokratiskt och förstör livet för hyggligt folk, krävs metoder som ligisterna förstår. Då räcker det inte med dialog, om man ska kunna rädda det som räddas kan.

Men ingen politiker kommer att ha stake nog att sätta hårt mot hårt. Vi ska ju vara humana och ett föredöme i en värld som skrattar åt oss och undrar varför vi låter ett bra land förstöras.

Musikfestival i Stockholm. Åtta anmälningar om sexuella ofredanden mot flickor och kvinnor det första dygnet. Hur många fall det gällde från nyår i Sverige och övriga Europa har jag förträngt.

Orsak: Dumhet.

Låt oss titta på tankegången hos förövaren:

Ahmenvafan-ba, jag tar horan på brösten och i häcken och försöker stoppa ner handen i trosorna på henne så kommer hon att respektera mig som fan, ba, och vilja ha mig. Hon kommer att krypa som en hund framför mina fötter och tigga om min stora penis.

Ja. Eller inte.

Tragisk, ofattbar, jävla dumhet från kretiner som springer omkring och gapar och tror att respekt är något man köper genom hot, halsband och tatueringar. Deras enda lycka är att de är människor, ty om de varit djur hade naturen raderat ut dem redan på ett tidigt stadium. Men i ett civiliserat samhälle får vi leva med dumheten till en ofattbart stor kostnad på alla plan, både i lidande och ekonomiskt.

Lyckliga lösningar? De är oftast varken enkelt uttänkta eller genomförbara. Så när motståndaren plötsligt går i krig får man svara med krig.

Tror jag på straff i rehabiliterande mening? Naturligtvis inte. Tror jag på svensk kriminalvårds rehabilitering? Naturligtvis inte. Statistik från både Sverige och USA – som har vitt skilda system – visar ungefär samma resultat, att över 60% av fängelsekunderna kommer tillbaka. I Sverige kostar det misslyckandet dig 3 000 kronor per dygn och fånge. I Sverige betalar du för att ge en mördare chansen till akademisk utbildning under strafftiden. Vill jag betala för att ge någon, som slagit ihjäl farmor eller en trebarnsmamma, en akademisk utbildning? Naturligtvis inte.

Den amerikanska principen är att strunta i rehabiliteringen och låsa in kriminella enbart med en enda grundtanke – att skydda hyggligt folk från dem så länge som möjligt. Min respekt för människor som ger sig på barn, kvinnor och män för att kidnappa, skada, tortera eller mörda är numera – noll. Och nej, jag vill inte betala tjugo miljoner kronor för att utbilda någon som har mördat någon annan. Förvaringstjänsten kan köpas billigt i andra länder och när staten låter taxibolagen tjäna miljoner på att outsourca färdtjänstens växel (skattepengar) till låglöneländer, kan jag inte se något problem med att göra detsamma med fängelserna. I gengäld skulle vi få loss fantastiska, moderna lokaler där nyanlända och/eller åldringar kunde bo bra – kanske tillsammans och med ett givande utbyte som följd.

Kommer det här att ske? Naturligtvis inte. Jag vill helst inte tro att den så farliga dumheten har smugit sig in i riksdagshuset än.

Men jag vet att dess kusin Fegheten har gjort det.

Och den är nästan lika farlig.

Landet jag inte känner igen, del 96: Inga koncentrationsläger, tack, och dags för höststädning!

Möjligen har Sverigedemokraternas framgångar stigit dem åt huvudet. Trots att både sossarna och oppositionen hastigt och kraftigt svängt åt SD-håll i sina yttringar och åtgärder (vilket ingen protesterar mot), tycks SD stå stadigt med sina runt 20 procent. Var femte väljare (av dem som törs yttra sig) tänker alltså rösta på Sverigedemokraterna i nästa val. Att sossar och borgare som svängt skutan kraftigt åt höger blir skärrade av detta är inte märkligt.

Då, mitt i det politiska fegspelet och röstfisket, kommer Sverigedemokraternas riksdagsman Kent Ekeroth med ett märkligt och oerhört korkat utspel när han skriver:

””Rätt avskyvärt att asylsökande tar sig friheten att säga till Sverige vad vi borde göra eller ej. Som om de har en rättighet att vara här.

De borde inte ens ha rätt att få hålla demonstrationer – det borde vara förbehållet medborgare. Dessutom; detta är ytterligare ett argument varför asylsökande inte ska få vistas fritt.”

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23298231.ab

För det första borde Ekeroth känna till att flyktingar har rätt att söka asyl här. För det andra borde han försvara den yttrandefrihet som finns här. För det tredje borde han försvara den demokratiska demonstrationsrätt som finns här. För det fjärde borde han inte föreslå att asylsökande ska låsas in. Ekeroth har all rätt att tycka vad han vill om vad de asylsökande tycker. Han missar dock att de asylsökande har lika stor laglig rätt som han att tycka. Och att demonstrera.

Sverige har, under den flyktingkris som uppstått, varit ett av Europas mest generösa länder när det gällt att ta emot flyktingar. Det är en vacker ambition. Naturligtvis ska vi hjälpa människor som flyr från krig (men det hade varit ännu bättre om politikerna hade haft tillstymmelse till plan för hur det skulle gå till, nu och i framtiden). De som flytt hit ska behandlas med den respekt de har rätt till som människor.

Likaväl ska det kriminella patrask som smugit sig in under falsk flyktingflagg behandlas som de behandlar andra. Det finns ingen anledning att vara trevlig mot människor som avsiktligt kommit hit för att utnyttja, stjäla, råna, misshandla, våldta och mörda. De ska gripas, lagföras och enligt min mening antingen utvisas omgående eller få avtjäna sina straff i ett land där vi kan köpa billiga fängelsetjänster. Jag ser ingen anledning att betala 3 000 kronor per dygn och erbjuda akademisk utbildning i tio, tolv år till någon som därefter ska utvisas.

Men Ekeroth pratar inte om de kriminella. Han pratar om att asylsökande ska låsas in.

Naturligtvis ska de inte det. Vi ska inte ha koncentrationsläger i Sverige 2016!

De som kommer hit och söker asyl ska inte lida för att våra politiker inte skapat ett vettigt system för det och fortfarande inte gör det. De sökande ska under asylperioden ha en så värdig tillvaro som möjligt. Om de får asyl ska de få den hjälp som kan ges för att komma in i samhället, samtidigt som det ställs krav på att de aktivt medverkar i processen. Om de inte får asyl ska de skickas tillbaka igen. Vad är det som är svårt att förstå?

Ekeroth är känd för att tidigare ha gjort milt uttryckt kontroversiella utspel. Hann vann inga poäng på det då och han vinner absolut inga poäng på att föreslå inlåsning av asylsökande nu.

Sverigedemokraterna har varit betydligt duktigare än de andra partierna på att rensa ut ogräs bland de egna (det är ingen hemlighet att det i samtliga partier sitter människor som är dömda för alltifrån rattfylla till vapenbrott).

Kanske är det dags för SD att ta fram kvasten igen. Den hårda.

Och de övriga partierna borde följa efter. Snabbt.

Dags för höststädning i alla politiska läger. Någon som vill hjälpa till?

Landet jag inte känner igen, del 95: Barn är sexslavar i Sverige – vakna, Löfven!

Inte för inte kallas prostitution för världens äldsta yrke. Prostitutionen är heller ingen nyhet i Sverige. Förr i världen bedrevs den genom små annonser i dagstidningarna eller öppet på kända gator i städerna. När Internet kom flyttade en stor del av verksamheten från gatan in i lägenheter och staten kunde snabbt brösta sig med att ”åtgärder” medfört att prostitutionen var i stort sett obefintlig.

Skitsnack.

Det är heller ingen hemlighet att bland andra öststatsligor varit flitiga med att lura hit flickor under förevändning att de skulle få välbetalda jobb i hotellbranschen eller som fotomodeller. När de väl har kommit hit har man tagit deras pass, låst in dem i lägenheter och slagit dem tills de slutat göra motstånd. Därefter har de sålts, inte sällan upp till åtta, tio gånger om dagen.

Nu är läget många snäpp värre för nu handlar det om barn. Enligt Aftonbladet har Länsstyrelsen i Skåne i år registrerat 32 misstänkta fall där barn sålts som sexslavar i Malmö (hur är det då i Stockholm, Göteborg, Lund, Uppsala, Linköping, Umeå …?) Fallen har upptäckts av personal på asylboenden, Migrationsverket och inom socialtjänsten.

I fjol beslöt den inkompetente rikspolischefen Dan Eliasson att polisens resurser och åtgärder mot människohandel skulle stärkas. Sedan gick han visslande därifrån väl medveten om att resurserna inte ens fanns. Nu meddelar den ansvarige polischefen Mattias Sigfridsson att resurserna – personal – fortfarande inte finns.

Under de senaste åren har både den förra regeringen och den nuvarande (samt de som suttit och sitter i opposition) blundat för att det i Sverige nu förekommer barnäktenskap, tvångsgiftermål och bigami. Nu sitter man också med armarna i kors trots att barn bevisligen säljs som sexslavar.

Dessutom handlar det naturligtvis inte om 32 fall. Det är allmänt känt att hundratals ankommande barn har försvunnit utan att myndigheterna har den blekaste aning om var de befinner sig.

Jag har mina aningar.

I FN:s konvention om barns rättigheter stadgas tydligt – inte minst i punkterna 19, 15, 32, 34 och 35 – barns rätt att slippa övergrepp, slippa bli sålda samt statens skyldighet att förhindra detta och se till att barn har det bra.

Med tanke på att svenska staten nu tillåter sexslaveri bland barn inom landet, tycker jag att Löfven ska brösta ner sig och avgå ur säkerhetsrådet med skammens rodnad på kinderna. Dessutom ska han omedelbart sluta kalla Sverige för en ”humanitär stormakt” vilket i sammanhanget blir fruktansvärt pinsamt.

Alternativet är att han personligen går ner och sparkar Eliasson i arslet tills karln börjar göra sitt jobb. Eller, bättre, tillsätter någon annan som tar krafttag mot att barn tvingas till sexuella handlingar medan någon tjänar grova pengar på det.

Läs barnkonventionen här:

https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten

Aftonbladets artikel:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23291939.ab

 

Landet jag inte känner igen, del 94: När det onormala blir normalt

Jag läser en artikel i Aftonbladet som gör mig förvånad, bedrövad och förbannad i precis den ordningen.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/krim/article23278632.ab

I korthet:

En 23-årig man utför ett brutalt mord på en 25-årig småbarnsfar som driver en kioskbutik i Andersberg i Halmstad. 25-åringen har först skjutits, därefter huggits ihjäl med ett stort antal knivhugg.

23-åringen och hans yngre bror misstänks snabbt. Båda flyr och gömmer sig i Kosovo där de senare grips. Den yngre brodern döms till sluten ungdomsvård (sjukt) och den äldre brodern till 12 års fängelse (när blev det omodernt att döma till livstids fängelse för brutala mord?).

23-åringen har, som det så vackert heter, radikaliserats (som om någon annan hade gjort det åt honom, inget personligt ansvar, alltså) alltmer under sin tid i fängelset. När en medfånge på rastgården uttryckte sin sympati för offren för terrordåden i Paris svarade 23-åringen att han backade upp sina ”muslimska vänner” till 100 procent. Därefter kastade han sin medfånge i en betongvägg, utdelade 17 slag mot hans huvud och ansikte, försökte strypa honom och avslutade med att stampa offret på bröstkorgen.

Påföljden blir att 23-åringen som redan tidigare ansågs som rymningsbenägen efter misshandeln dömdes till två och ett halvt års fängelse och placerades på en rättspsykiatrisk avdelning där han hotade en medintagen och försökte rymma. Han placeras nu på en högsäkerhetsavdelning på Hall, en så kallad Fenixavdelning.

Låt oss räkna: 12 års fängelse plus ytterligare 2,5 och någon rabatt lär det inte bli tal om med tanke på hur killen uppfört sig mot icke-muslimska medfångar. 14,5 år x 365 x 3 000 kronor (dygnskostnaden för en fånge på anstalter som Kumla och Hall) = 15 877 500 kronor, plus rättegångskostnaderna, förstås.

Under sin tid i fängelset har sötnosen – om han inte är upptagen med att slå ihjäl medfångar som är kristna – möjlighet till att få en betald, akademisk utbildning.

Läs igen: 15 877 500 kronor.

Hur många lärare, sjuksköterskor, ambulansförare, poliser, ålderdomshem skulle vi få för de pengarna?

Har du lust att vara med och betala det här via skattsedeln, för att vi ska ha ”världens mest humana kriminalvård”?

Det är skillnad på folk och folk. Min uppfattning är att allt krut ska läggas på förebyggande åtgärder som gör att ungdomar inte hamnar snett från början (men när såg du en politiker som ville satsa på förebyggande åtgärder som inte syns vid nästa val?). Min uppfattning är också att människor som med berått mod förstör andra människors liv genom överfall, misshandel, våldtäkter och mord, har tackat nej till sina chanser att vara med i samhället.

3 000 kronor per dygn för att hålla mördare inlåsta är – i en tid då vi måste se över samhällskostnaderna – en orimlig summa. Alltså tar vi till den annars så populära åtgärden outsourcing och köper fängelseplatser i Thailand, Baltikum eller Vitryssland för en bråkdel av vad de kostar här. Våra stora, fina, renoverade och rymliga fängelser blir utmärkta bostäder för alla bostadslösa flyktingar och/eller för våra sjuka och äldre som behöver anpassade boenden. Här finns både gym, sjukvårdslokaler och samlingslokaler samt kunnig personal på plats.

Frågor på det?

Landet jag (och Lars) inte känner igen, del 93: Utlänning på besök

Sammanfattningsvis kan man säga att min vän Lars Månsson är en trevlig prick och en hyvens kille som alltid har nära till skratt. Tillsammans med sin bror Anders och deras familjer flyttade Lars till Cape Coral i sydvästra Florida i mitten på 70-talet. Som de entreprenörer de är byggde bröderna genom hårt arbete ett litet konglomerat som genom åren innefattat allt från bilfirma till kakelaffär och försäljning av timeshare, men där grundverksamheten alltid funnits kvar – att bygga och sälja hus.

Som utlandssvenskar är de rätt olika, bröderna. Anders håller koll på läget och läser svenska nyheter på nätet varje dag. Lasse jobbar på i solen och bryr sig inte så mycket om vad som händer i det land där han bott den mindre delen av sitt liv.

DSCN1458

Lasse. Gillar att bygga vackra hus bland sol och palmer.

Men, en vacker dag när Lasse inte besökt Sverige på åtta år, hittade han plötsligt en svensk tavla hemma och fick för sig att den var oerhört värdefull. Han förklarade för sin fru Shelly att de nu måste åka till Sverige. Dels kunde det vara trevligt att hon fick se Stockholm, dels skulle ju försäljningen av tavlan finansiera det hela. Sagt och gjort, paret reste till Sverige och tog in på hotell på Birger Jarlsgatan i Stockholm.

Det skulle inte dröja länge förrän Lasse förstod att han nu var utlänning i sitt eget gamla land. Han ville bjuda Shelly på restaurang på söder och tyckte att det kunde vara trevligt att de åkte buss och fick se lite av staden. När paret klev ombord möttes de av en busschaufför som pratade mycket dålig svenska. Lasse bad att få köpa två biljetter till söder och chauffören svarade:

”Kortet.”

”Vilket kort? Jag vill gärna köpa två bussbiljetter.”

”Kortet.”

”Jag förstår inte.”

”Du gå av. Jag köra nu.”

Paret Månsson fick kliva av, dörrarna stängdes och bussen körde. Lasse förstod ingenting. Shelly förstod ingenting.

Dagen efter gick Lasse till en bank. Han hade för säkerhets skull bestämt sig för att öppna ett konto i en svensk bank, det skadade ju inte att ha lite uppbackning om något skulle hända. Han kom in på banken, såg till sin häpnad bara fyra skrivbord och gick för säkerhets skull ut på gatan och läste skylten igen:

Bank.

Han gick in igen. En kvinna kom emot honom och frågade hur hon kunde hjälpa till.

”Jag sa att jag ville öppna ett checkkonto och hon vek sig nästan dubbel av skratt. Hon sa att den sista checken i Sverige nog skrevs för en tio år sen eller så. Det visste ju inte jag, i USA skriver vi checkar varje dag.”

Lasse sa då att han ville öppna ett annat konto och att han hade pengar med sig. När han drog upp 10 000 dollar i sedlar ur fickan höll bankkvinnan på att svimma och trycka på larmet. Hon sa att de inte hanterade pengar.

”Va? Hanterar banken inte pengar? Hur gör vi då?”, sa Lasse förvånat.

Bankkvinnan hänvisade honom till Forex. Där meddelande man att han bara fick växla 1 000 dollar på grund av penningtvättsregler.

”Jag förstod att jag nu var utlänning i mitt gamla land, att vårt besök i Stockholm inte skulle bli helt enkelt och jag hade väldigt svårt att förklara vissa saker för Shelly”, säger Lasse och skrattar.

Innan de reste hade någon berättat för honom att det

a) numera fanns något väldigt trevligt som hette ”Allsång på Skansen” och att paret absolut borde försöka se showen, och

b) att de borde vara ute i tid eftersom det var väldigt svårt att få biljetter, men

c) att Lasses kusin faktiskt var gift med chefen för Skansen och att hon möjligen skulle kunna hjälpa dem.

Sagt och gjort. Lasse ringde sin kusin som bekymrat meddelande att det var väldigt fullbokat men att hon skulle se vad hon kunde göra. Till hans glädje ringde hon så småningom tillbaka och berättade att hon inte bara lyckats ordna VIP-platser till honom och Shelly utan att de dessutom var bjudna på en VIP-middag med artister och prominenta gäster, före själva allsången.

Lasse och Shelly svidade upp sig och styrde mot VIP-middagen på restaurangen på Skansen. Shelly blev placerad någonstans långt från Lasse, han hamnade mellan en man och en kvinna. Lasse presenterade sig artigt för kvinnan, sedan vände han sig mot mannen på den andra sidan och sträckte fram handen:

”Tjenare, jag heter Lasse och bor i Florida, jag är här på besök.”

”Stefan”, mumlade mannen och Lasse blev förvånad över hans mulna ansiktsuttryck.

”Jaha, ja”, sa Lasse. ”Och vad sysslar du med, Stefan?”

”Jag är statsminister.”

Ridå.

Genom denna fullständigt sanna historia har Lasse bjudit oss i omgivningen på ett antal glada skratt. Inte nog med att han inte hade koll på vem som var statsminister i Sverige, han lyckades heller inte lägga märke till de SÄPO-poliser som – med öronsnäckor och sladdar – var utposterade kring Löfven.

En bra historia ska naturligtvis ha ett bra slut och Lasse levererar frikostigt. I slutet av Stockholmsvistelsen gick han och Shelly iväg till den institution där de lämnat in den värdefulla tavlan för värdering – nu för att casha in ett stort, förhoppningsvis mycket stort belopp – som tillskott till den kommande pensionen.

Tavlan var värdelös.

I lördags mötte jag Lasse när han iförd shorts och t-shirts strosade runt ett halvfärdigt bygge på Southwest 6th Avenue i Cape Coral. Han slog ut med handen och suckade:

”Herregud, byggkillarna måste städa upp här, så här får det inte se ut.”

Business as always, i Floridas sol. Långt borta från socialdemokratiska statsministrar och banker som inte tar emot pengar …

Landet jag inte känner igen, del 92: Åsikter till salu

Den nya tidens kommunikation bjuder på massor av gott och en del ont. Det goda ligger naturligtvis i våra möjligheter att utnyttja den nya tekniken både i jobbet och för att hålla kontakten med nära och kära. Det är också gott för yttrandefriheten att de allra flesta numera kan publicera sina åsikter på Internet utan att bli censurerad av någon tidningsredaktör.

Men det hela är naturligtvis inte bekymmersfritt. Nya digitala media växer fram hela tiden och problemet är att skapa sig en vettig bild av vem ägaren är och vilka avsikterna bakom nyhetsspridningen är. Jag tycker att det är sunt att gammelmedia får konkurrens men jag saknar som sagt att se en ansvarig utgivare som med namn står för det som publiceras, och att veta vem som äger det nya mediet.

När jag på 70-talet kom in i tidningsvärlden fanns det en hård och hög mur mellan annonsavdelningarna och redaktionerna. De förstnämnda ville naturligtvis sälja för brinnande livet och tyckte att redaktörerna gick med näsan i vädret när de inte ville släppa in smygreklam i de redaktionella texterna. Den journalist som köptes över till en reklambyrå blev paria. Jag fick själv tidigt ett extremt generöst erbjudande från en reklambyrå i Stockholm – om jag flyttade över så skulle min lön dubblas, jag skulle få en fin tjänstebil, fria resor, ett representationskonto och ett vackert kontor i ett av stans dyraste kvarter. Men när jag efter en trevlig lunch med reklambyråägaren kom tillbaka till tidningshuset ville ingen dela min glädje. Kommentaren från redaktionschefen var mycket tydlig:

”Visst, lycka till grabben, men om du börjar med sånt där så kommer du aldrig in i det här huset igen.”

Så jag stannade i tidningshuset.

Under decennierna som följde vittrade den där hårda muren sakta sönder och det blev alltmer vanligt att journalister även skrev på uppdrag för privata företag, så även jag några gånger. Jag fick helt enkelt skapa en egen moral som gick ut på att aldrig skriva journalistiskt om de få produkter som jag haft privata uppdrag att skriva om. Att tacka nej den enda gång jag utsattes för ett direkt mutförsök var också enkelt.

Numera härjar de som vill köpa reklam eller – mycket värre – plats att framföra åsikter på ett dolt sätt naturligtvis vilt på det förlovade nätet. Inte ens den här lilla bloggen eller min hemsida tycks vara för liten för dem. Ett par gånger i månaden får jag mail från personer (alla har samma fina titel: Digital Outreach Agent) med olika namn och företagsnamn, men som av en ren tillfällighet är ordalydelsen alltid densamma oavsett om företaget bakom är svenskt eller utländskt:

”Hej! Mitt namn är NN och jag arbetar för ett företag inom digital media. Jag undrar om det finns möjlighet till ett samarbete tillsammans med dig och ohrlund.se, där vi förser dig med en färdig text redo för publicering på din sida?

Texten kommer att innehålla relevanta nyheter och information baserat på dina tidigare inlägg, och även en länk eller nyckelord kopplat till min klient, och på så sätt kan vi erbjuda dig en ersättning för den publicerade texten.

Återkom gärna till mig om du har några frågor då jag gärna vill samarbeta med dig!

Med vänlig hälsning …”

Första gången blev jag nyfiken, skrev i ett trevligt svar att jag ville veta mer och frågade hur stor ersättningen var. Svaret kom snabbt. ”Agenten” tyckte att det var rimligt att få smuggla in uppdragsgivarens åsikter och reklam på min hemsida och blogg för  1 200 kronor – om året.

100 kronor i månaden. Före skatt och sociala avgifter.

Jag har hittills aldrig sålt ut mina åsikter. Jag tänker inte garantera att jag aldrig gör det – money talks och om någon mot förmodan skulle komma med en gigantisk penningpåse så kanske jag ändrar uppfattning. Numera svarar jag på skoj rutinmässigt ”agenterna” att mina priset börjar på 1 200 000 kronor per år. De som återkommer tycks ha blivit kränkta på allvar och är oftast magsura i sina kommentarer. :o)

Under mina 45 år i tidningsbranschen har jag försökt hålla mig till de journalistiska hedersregler som utformats av vårt fackförbund. Jag har jobbat för att bygga upp en trovärdighet. Den enda som kan avgöra vad den är värd, är du som läser det här.

Jag gillar trovärdighet, oavsett om den är min eller någon annans. Kanske är just trovärdighet det sista hoppet vi har i en värld som förändras rasande snabbt.

Jag tänker inte sälja den för 100 kronor i månaden.

 

Vardag i sydstaten, del 3: Skjut för att döda!

I sovstaden Cape Coral vaknar jag som vanligt till solsken och palmsus. Ser att Sveriges Radio har mailat mig och frågat om jag kan kommentera nattens attentat på Club Blu i närbelägna Ft. Myers. Kollar snabbt igenom lokala media och ser att facit hittills är en död 14-åring, en död 18-åring och 16 skakade mellan 12 och 27 år. En tragedi. Förutom på Club Blu har det skjutits vid ett bostadshus på 2550 Parkway Street (en skadad) och på Ortiz Avenue som stängts helt av polisen. Tre misstänkta har tagits in för förhör. När detta skrivs vet ingen något om gärningsmännen eller motiven.

Första gången jag, av en ren tillfällighet, kom till Ft. Myers var 1994. Jag blev kär i området, återvände i stort sett varje år och sedan 2004 är grannstaden Cape Coral mitt andra hem.

Cape Coral och Ft. Myers skiljs åt av den mäktiga Caloosahatcheefloden. Det tar inte mer än några minuter att köra över någon av de fem broar vi kan välja mellan. Ändå färdas man mellan två världar. Kriminaliteten i Cape Coral är i stort sett obefintlig. Staden är en av USA:s snabbast växande ekonomier och är den 17:e bästa platsen att pensionera sig på. Ft. Myers är Floridas mest kriminella stad efter Miami och hamnar i undersökningar på sjunde plats över USA:s farligaste städer.

Under åren här har jag ett antal gånger gjort ride alongs med polismyndigheterna – Ft. Myers Police, Highway Patrol och Lee County Sheriffs Department. Ofta nattskift i de smutsigaste, farligaste och mest nergångna områdena Dunbar och Suncoast, där hopplösheten härskar.

För att du som är intresserad ska få en bakgrund till kriminaliteten i Ft. Myers, som alltså märkligt nog inte orkat sprida sig över broarna till Cape Coral, publicerar jag här två reportage från 2012 respektive 2010.

2012:

COOLA SNUTAR I TROPISK HETTA!

Brottsligheten är ovanligt stor i den förhållandevis lilla staden Ft. Myers. Stölder, bränder, misshandel, skottlossning och mord hör till vardagen. Jag åkte med patrullbilarna Charlie 41 och Delta 64 under två tuffa pass.

n 08 IMG_0366

– Res på dig tjejen, jag måste sätta handbojor på dig.

Den 14-åriga flickan slutar tugga tuggummi, tittar under lugg på Kristy Neroni och ställer sig lydigt med händerna på ryggen.

Hon har gjort det förr.

14-åringen är gravid i fjärde månaden och har tidigare gripits två gånger för misshandel av sin mamma. Den här gången har hon fått med sin 13-åriga kusin och snattat kläder för 150 dollar i flera affärer i köpcentret Edison Mall.

a 08 DSC_2181 a 09 DSC_2187

När Kristy styr polisbilen mot ungdomshäktet suckar hon:

– Jag hittade ett sugrör med rester av vad som verkar vara kokain i hennes handväska också. Men med tanke på att hon är gravid vill jag ge henne en chans till, så jag testade aldrig pulverresterna.

Kristy, 31, kommer ursprungligen från Ohio men har varit polis i Ft. Myers i sju år. Sedan hon för två år sedan blev mamma till Dominique jobbar hon enbart dagtid och har begärt förflyttning till stadens lugnare och rikare områden.

– Förut jobbade jag enbart natt i Dunbar, som är en ren djungel av våld och andra brott. Numera är jag mer försiktig. Helst skulle jag vilja ge upp det här och flytta till norra Texas. Levnadskostnaderna är lägre, folk är trevligare och jag skulle tjäna nästan dubbelt så mycket på samma jobb!

Kristys tolvtimmarspass har börjat klockan sex på morgonen. Förmiddagen har varit lugn, hon har arbetat på polisstationen och tagit emot ett antal anmälningar och tips, mestadels från förvirrade människor som är ute efter en belöning.

13.15. Charlie 41 får i uppdrag att åka till köpcentret Edison Mall där två tonårsflickor tagits för snatteri av civila spanare. Kristy griper dem, kör dem till ungdomshäktet och bokar in dem där.

15.00. Vi rullar ut från häktet och får ett nytt uppdrag vid köpcentret. Den hemlösa kvinnan Mary som legat och sovit på en bänk, får en skriftlig varning som innebär att hon kommer att få fängelse om hon kommer tillbaka till området igen.

– Jag vill inte gripa henne, säger Kristy. Hon är oftast full och är känd för att uträtta sina behov i baksätet på polisbilar!

15.35. Kristy får syn på en röd pickup som stannat mitt i gatan. Föraren berättar att han fått bensinstopp och Kristy hjälper honom att skjuta undan bilen från gatan.

Vi rullar vidare och ett ungdomsgäng passerar på trottoaren. Kristy skakar på huvudet:

– Jag jobbar mycket med förebyggande arbete i skolorna och har blivit hotad och upptryckt mot vägen mer än en gång, av killar som nu sitter i fängelse för mord. Den här staden är en djungel!

15.47. Fyra personer har slagit sig ner utanför en bilfirma och protesterar högljutt mot att de inte får tillbaka pengarna för en dålig bil. Firmans ägare vill att Kristy och hennes kollega ska gripa gruppen, men hon förklarar att de har sin fulla rätt att demonstrera och uttrycka sina åsikter, så länge de håller sig utanför bilfirmans område.

b 08 DSC_2229 c 02 DSC_2252

16.30. Först nu får Kristy en mycket sen och efterlängtad lunch på hamburgerrestaurangen Wendys. Hon suckar:

– Jag hade bestämt mig för att äta hälsosamt i dag men det finns inte tid för annat än snabb skräpmat!

Det är regnsäsong i det tropiska området och medan vi äter startar en regnstorm.

17.15. Vi hinner inte äta färdigt förrän det kommer ett larm om ett inbrott i ett industriområde. Kristy styr dit och möter en kollega i en annan bil. Larmet visar sig dock vara falskt.

– När det åskar går larmen överallt och hela tiden, men vi måste förstås åka på alla.

17.30. Kristy ska just börja styra tillbaka till stationen när det kommer ett nytt larm – någon har sett en bil köra av bron mellan städerna Ft. Myers och Cape Coral. Tillsammans med brandkår och ambulans söker vi av bron men hittar inga tecken på att en bil skulle ha kört igenom räcket. Brandkåren upptäcker dock trädstockar som flyter i Caloosatahcheefloden, och går ut med en båt för att rensa upp.

18.00. Kristy loggar av och avslutar sitt arbetspass. Hon är nu ledig i två dagar innan det är dags för ett nytt dagpass. Jag byter bil och sätter mig i Delta 64 tillsammans med Christian Reynolds, en veteran. Under sina 13 år i kåren har Christian, som enbart jobbar natt i stadens sämsta område, både hunnit skjuta, blivit beskjuten och krockat ett antal polisbilar. Christian tankar bilen och vi rullar ut på gatorna i området Dunbar. Här är befolkningen huvudsakligen svart och den sociala misären är enorm. Majoriteten lever på socialbidrag, droghandeln och annan kriminalitet styr området.

h 03 DSC_3401 h 04 DSC_3425

18.55. Christian utgör backup till en kollega som stoppat en bil för kontroll.

– Eftersom de tvingar oss att åka ensamma i bilarna försöker vi backa upp varandra så gott det går. Här har ju var och varannan droger och illegala vapen i bilen och vem vill möta det ensam?

19.30. Reynolds stoppar en misstänkt bil med förevändningen att kontrollera om de tonade rutorna är för mörka.

19.40. Tillsammans med kolleger kör Christian till en adress för att leta efter Lewis Ladson, som är efterlyst för kvinnomisshandel. Ladsons mamma, god vän med poliserna, förklarar dock att han inte är hemma.

20.30. Christian stannar på 7-Eleven, äter medhavda nudlar i en plastburk och dricker kaffe.

– Vi får alltid gratis kaffe här. Bra för oss och bra för dem som mer eller mindre alltid har snutar i butiken!

20.49. Reynolds stoppar en röd bil som kör märkligt. Det visar sig att ägaren är en knarklangare som är straffad tidigare och hans flickvän som kör, har inget körkort med sig. En hundpatrull tillkallas och hunden nosar runt bilen för att känna knarklukt. Under tiden utfärdar Christian böter för allt han kan komma på.

– Om jag stoppar laglydiga medborgare som jobbar hårt låter jag bli att ge dem böter om jag kan. Men när det sitter avskum i bilen bötfäller jag dem för allt jag kan hitta! I det här fallet hade killen en öppen alkoholförpackning i bilen, vilket är olagligt. Han fick 222 dollar i böter och hon 111 dollar.

21.20. En person har sett en man som verkar ha rymt från häktet och springer omkring i blå fängelsekläder. När poliserna hittar honom blir det gapskratt. Mannen har dagen innan blivit gripen för rattfylleri, iförd endast badbyxor. När han släpptes ur häktet har man givit honom papperskläder att gå de åtta kilometerna till hemmet i. Christian ger mannen skjuts några kilometer och låter honom sedan gå vidare barfota.

k 05 DSC_3512

22.05. Delta 64 kallas till ett lägenhetsbråk i ett hårt nergånget område. En man bråkar med sin syster som vill ha ut honom ur huset. Poliserna avvaktar tills mannen ringer sin mamma som kommer och hämtar honom.

22.35. En gravid kvinna har blivit misshandlad av sin man. När hon kom hem i bil med parets son, blev mannen rasande över att hon lät pojken vara vaken så sent. Han slog henne i ansiktet medan sonen och en väninna blev vittnen till det hela. När kvinnan drog upp sin mobil för att ringa polisen, krossade han den innan han försvann.

m 03 DSC_3556 m 06 DSC_3565

Kvinnan vill inte anmäla sin man men lagen säger att han ändå kommer att bli efterlyst och åtalad eftersom det finns vittnen till händelsen. Christian och hans kolleger fotograferar kvinnans skador och skriver ner vittnesmålen. Därefter får Christian ägna timmar åt rapportering i bilen och på stationen, samt inlämning av bevis.

– Det här är timmar av jobb helt i onödan, muttrar han. Om hon inte kommer till rättegången, kommer hennes man att gå fri. Och jag slår vad om att det blir så.

01.12. Vi rullar ut från stationen igen. Det är fortfarande många timmar kvar innan stadens invånare lugnar ner sig.

01.20. Larmet ”kidnappning med vapen” får Christian att trycka gasen i botten och i 160 kilometers fart kör vi genom gatorna med sirener och blåljus. Scenen vi kommer fram till är kaotisk. Två kvinnor, kusiner, påstår att de blivit rånade på 10 000 dollar av två beväpnade män. På frågan om varför de hade så mycket kontanter svarar den ena att hon skulle ge sina anställda lön. Den andra svarar att de var ute för att köpa kokain, vilket sannolikt är mer troligt. En annan polispatrull sköter rapporteringen och vi lämnar platsen.

02.05. Christian gör ett nytt stopp på 7-Eleven där han äter flottiga kycklingvingar och en smörgås.

02.25. Reynolds och hans sergeant bestämmer sig för att använda deras officiella lunchtimme till att åka till gymet och träna. Jag byter bil till Delta 63 med Brendon Birch bakom ratten. Brendon har bara två år i kåren bakom sig och räknas därför fortfarande som rookie, nybörjare. Icke desto mindre visar det sig mycket snart att han älskar att köra fort. För fort.

02.40. Poliserna upptäcker en svart man som smyger omkring i ett affärsområde, förmodligen i syfte att begå inbrott. En vild jakt med tre polisbilar inblandade, börjar. Men mannen kommer undan.

– I morgon kommer vi att ha ett helt gäng rapporter om inbrott härifrån, säger Brendon sammanbitet.

02.59. Brendon slår på sirenerna och pressar gasen i botten och återigen färdas vi i hastigheter över 160 kilometer i timmen. Någon har ringt och sagt att tre personer har blivit svårt knivhuggna utanför ett motell på US 41, livsnerven som går genom staden. När vi och två andra patruller kommer fram visar det sig vara falsklarm, det finns inte en människa i närheten!

Brendon skakar på huvudet:

– Folk ringer falsklarm om allt möjligt, de är tamigfan inte riktigt kloka!

03.30. Brendon och en kollega styr mot ett av de slitna hyreshusen i Dunbar. En mamma till en yngre kvinna – som förlorat vårdnaden om sina barn – har ringt och sagt att dottern tänker ta livet av sig.

Poliserna tillbringar en halvtimme med att prata med kvinnan och hennes väninna, innan de lämnar platsen.

Brendon rycker på axlarna:

– För ett halvår sedan såg jag till att vårdnaden om hennes barn övergick till hennes mamma. Hon är helt enkelt inte stabil, den här tjejen. Men hon hade inga märken efter att ha skurit sig och hon hade tagit sin antidepressiva medicin. Jag har genomgått en specialutbildning för att bedöma såna här fall. Det är alltid ett svårt avgörande om man ska ta in personen till ett mentalsjukhus, eller inte. En enda felbedömning, och någon är död.

03.59. Brendon och hans kollega styr in polisbilarna på en mörk parkeringsplats bakom en kyrka. De sista två timmarna av passet brukar vara tysta och de småpratar med varandra, med motorrerna igång, för att hålla sig vakna.

05.30. Bilarna styr mot stationen där poliserna avslutar passet. Ft. Myers och Dunbar vaknar upp till ett nytt dygn fyllt av mänskliga tragedier, rån, våld, knarklangning och skottlossning. Under de senaste två veckorna har man haft 15 skottlossningar och under de senaste sju månaderna har 15 människor mördats. Ft. Myers Police Department har utsatts för hård kritik för att man ”inte gör tillräckligt för att skydda medborgarna”.

Christian Reynolds rycker på axlarna:

– Vad vill de att vi ska göra? När vi kommer fram efter en skottlossning kan det stå femtio människor vid den döda kroppen. Men ingen har sett eller hört något och utan vittnen kan vi knappast få tag i mördaren.

Han är tyst i några sekunder innan han fortsätter:

– Å andra sidan förstår jag dem. I ett område som Dunbar är street credability viktigare än något annat. Den som tjallar gör bäst i att flytta från området inom en timme, om han eller hon inte vill bli nästa offer…

 

2010:

Lucas Benton, 22, polis i ett av Floridas farligaste områden:

ROOKIE I NATTENS KYLA!

Under den kallaste vintern på 111 år patrullerar Lucas Benton gatorna i Fort Myers, Florida. De långa nätterna bjuder på alltifrån trafikolyckor och bråk till knarklangning, skottlossning och mord. Vi åkte med på ett pass i Floridas näst våldsammaste stad.

 Polis 03 Lucas Benton

Lucas Benton skruvar ner countrymusiken och låter sidorutan glida ner.

– Whazzup, man? Vad händer?

– Inte mycket, mannen. Det är kallare än en horas hjärta i kväll!

Den svarte ynglingen rycker på axlarna, ser sig nervöst omkring.

Benton flinar.

– Du har inget dåligt på gång, va?

– No way, inte jag. Jag säljer inte, du vet … kan jag gå nu?

– Ha en bra kväll, muttrar Lucas Benton.

Han låter polisbilen glida vidare.

– Gangstern har säkert sålt allt crack han hade och väntar på mer. Den där killen är inget bra. Ingen här är bra. Det bästa för alla vore nog om man rensade hela Dunbar med marken!

Omedvetet låter han fingrarna glida över hölstret för att försäkra sig om att hans Heckler & Koch sitter där den ska. I en pressad situation kan den bli skillnad mellan liv och död och Lucas försäkrar att han inte skulle tveka att skjuta ihjäl någon om han låg illa till.

Trots att Benton försöker utstråla trygghet, lyser osäkerheten igenom. Ett tolvtimmarsskift som det han nyss påbörjat innebär nästan alltid livsfara. Hans backup Max är också färsking och i nattskiftet finns ytterligare sex poliser som varit i tjänst kortare tid än han själv.

Dunbar-området är ren tragik. Ett av de stadsägda bostadsområden där man packat in samhällets förlorare – alkoholiserade krigsveteraner, narkomaner, tjuvar, rånare, prostituerade, mördare och mentalsjuka. En mellanstation innan man med lite otur hamnar på i fängelse eller i ett tält i skogen bland andra hemlösa.

Efter elva månader som rookie, nybörjare, i Fort Myers Police Department i sydvästra Florida har Lucas Benton redan tappat en del av tron på mänskligheten. Och han påminns tydligt om att varken den ekonomiska kraschen eller Floridas kallaste vinter på 111 år har gjort saker och ting bättre.

Medan resten av USA har en genomsnittlig arbetslöshet på drygt åtta procent, toppar Lee County där Fort Myers ligger den amerikanska listan med hela 13,75 procent. Läs: fler desperata, fler alkoholister, fler narkomaner, fler brott.

Trots att poliserna i Floridas näst mest kriminella stad – bara Miami har en högre brottslighet – sliter för att bekämpa brottsligheten, är de senaste siffrorna dystra. I en stad med drygt 68 000 invånare kom det under det senaste året 173 380 larm till polisen. 342 vapen beslagtogs. 6 386 människor greps, varav 948 för narkotikabrott. Under året inträffade elva mord, 58 sexbrott, 497 överfall, 231 rån, 643 inbrott, 2346 stölder och 354 bilstölder.

– Som anmäldes, alltså, säger Benton medan han riktar strålkastaren mot en bil med fyra ungdomar som tittar åt alla håll. Mörkertalet är enormt här.

Men för Benton fanns det aldrig någon tvekan. Sedan ett trasigt knä och två operationer satt stopp för en karriär som professionell basketspelare, var saken klar:

Han skulle bli polis, inget annat.

– Det är ett suveränt jobb och sammanhållningen mellan kollegerna, speciellt i vår skift, är fantastisk. Och det kanske låter som en klyscha, men jag känner att jag jobbar för ett bättre samhälle, hjälper och skyddar människor. Om vi bara inte vore så underbemannade. Händer det något kan det ta tio minuter innan jag får back up och då kan allt vara för sent…

När den ekonomiska kraschen fick skatteintäkterna att rasa erbjöd Fort Myers 56 av de mest erfarna och dyraste poliserna mycket fördelaktiga pensionsvillkor om de slutade direkt. Planen var att ersätta dem med nya och därmed billigare poliser, men den fungerade inte helt.

– De har bara anställt 25 stycken och vi var faktiskt underbemannade redan innan de 56 slutade, säger Benton.

Men han är säker på att det så småningom blir bättre. Och att han kommer att jobba kvar ett bra tag. Visar han framfötterna kan han vara sergeant om fem år.

Benton huttrar till och försöker få den slitna Fordens luftkonditionering att rensa vindrutan från imma. Medan vi kör genom stadens sämsta delar jobbar han oavbrutet med datorn. Slår in registreringsnumren på de bilar vi ser. Kollar om de är skattade och försäkrade – eller stulna. Om ägarna har körkort eller är efterlysta.

Polis 033 Kl 22.46 Stoppar vit Toyota Polis 040 Datorn i bilen visar vilka jobb som är på gång Polis 046 Kl 00.30 Prat och kisspaus med Max Polis 051 Kl 00.56 Gangsters i park

– Det kanske verkar som om jag jobbar med trafikpolisuppgifter, men det handlar inte om det. Det är oftast i bilar som inte är skattade eller försäkrade jag hittar efterlysta brottslingar, knark och vapen. Senast häromdagen stoppade jag en bil som körde mot rött och var oförsäkrad, hittade en rejäl påse med crack och några halvautomatiska vapen som ägarna inte hade tillstånd för.

Knark, mera knark, automatvapen, desperata gängmedlemmar och socialt utslagna. Några har massor att förlora om de blir stoppade, andra inget. Benton tar det hela på högsta allvar. För första gången under 35 år av polisreportage får jag höra att jag inte får lämna bilen utan Bentons tillstånd. En regel som i högsta grad försvårar min fotografering, men Benton är stenhård.

– Det vore inte första gången någon försöker dra ett vapen när jag stoppar dem för att kolla pappren. Och jag vill inte att du ska bli pepprad. Förresten…

Han pekar på en knapp märkt ”shtgn”.

Polis 011 Remington 870 Shotgun

– Om jag blir skjuten trycker du in den här. Då lossnar geväret från taket och med en mantelrörelse har du en kula i loppet. Shoot to kill…

Vi rullar vidare. Möter en svart sedan med två män i framsätet.

– Våra killar, säger Benton. De är ute för att köpa knark med märkta sedlar. Kanske begär de transporthjälp av oss när de arresterar någon.

När. Inte om. I Fort Myers är knarkförsäljningen igång 24 timmar om dygnet, året runt. Crack är den vanligaste varan.

– På dataskärmen rullar jobben fram och Lucas, som lyssnar till koden Delta 11, får sin beskärda del. Inbrottslarm, trafikolycka, skottlossning, störande grannar. Han skruvar upp volymen, nynnar med till countrylåtarna och jobbar på. När det blir lugnt en stund stannar han på en öde vägstump, tar fram en matlåda ur bagageluckan och slevar snabbt i sig nudlar.

Polis 015 WEB Middag

– Jag lagar alltid mat för tre eller fyra nattpass och fryser in. Det blir lätt för mycket skräpmat i det här jobbet annars. Och om jag har maten i bilen hinner jag alltid få i mig något, det blir ingen tid för restaurangbesök. På nyårsafton fick jag femtioåtta anrop på tolv timmar!

Han skakar på huvudet.

Dataskärmen blinkar till, ett prioritet ett-larm. En farlig efterlyst och troligen beväpnad man har setts på strippklubben ”Lookers”. Benton slår på sirenerna och blåljusen och sätter fart. Det kyliga nattregnet har gjort gatorna blanka men trots detta går färden tidvis i 170 kilometer i timmen i den glesa trafiken.

Polis 030 Wanted James Heath Dickerson

Vid Lookers är redan två kolleger på plats. Folk samlas vid sina bilar och stirrar på de uniformerade. De tre poliserna drar sina vapen och går in på klubben. Efter att ha övertygat griniga dörrvakter och sura prostituerade om att de har all rätt i världen att vara på plats, söker de snabbt men försiktigt igenom lokalerna. Ingen vinst. James Heath Dickerson kom undan den här gången också.

– Skit, muttrar Benton. Men vi tar honom förr eller senare.

Han skruvar upp countrymusiken, börjar följa efter bilar i trafiken och slår rutinmässigt in deras registreringsnummer på datorn.

Jag frågar Lucas vad han gör om 20 år. Svaret kommer utan tvekan:

– Jag är fortfarande snut och patrullerar i bil. Men kanske inte här i stan. North Carolina verkar vara en schysst stat, vi får se…

Klockan sex på morgonen går Benton av det första av tre tolvtimmarspass den här veckan. När jag lämnar honom vevar han ner rutan på sin privatbil och ropar.

– Du, jag glömde en grej som är bra med det här jobbet!

Jag vänder mig om och väntar.

– Jo, vi får ju faktiskt gratis kaffe på 7-Eleven också.

Han vinkar leende och åker iväg längs gatan. Från hans pick-up hör jag tonerna av country and western-musik.

NATTPASSET MINUT FÖR MINUT:

17.50 Lucas Benton anländer till polisstationen på 2210 Widman Way i centrala Fort Myers.

18.00 Briefing. Löjtnant Jay Rodriguez går igenom vad som gäller för det kommande nattpasset och informerar om vilka efterlysta de 18 polismännen och tre sergeanterna bör hålla utkik efter.

18.25 Benton kliver in i sin polisbil, sätter fast datorn och kopplar upp sig mot Internet. Han anropar radiocentralen och meddelar att han är redo för uppdrag. Han tilldelas anropssignalen ”Delta 11”.

18.42 Lucas når fram till det distrikt i stadens nordöstra delar, som han bevakar tillsammans med sin kollega Max Schulze.

19.13 Stoppar en bil utan bromsljus och skriver ut böter.

19.40 Kort stopp på stationen på Widman Way.

20.04 Larm om att en trasig bil blockerar trafiken på en stor gata. När vi kommer fram är bilen borta.

20.22 Tillbaka i det nordöstra distriktet. Parkerar med släckta lyktor vid en korsning där ovanligt många brukar bryta mot stopplikten.

20.45. Inbrottslarm i en villa. Benton och Schulze anländer inom några få minuter och undersöker huset. Larmet går men det finns inga tecken på inbrott.

21.00 Parkerar med släckta lyktor vid ”favoritkorsningen” med stoppskylten. Härifrån kan Benton på några få minuter nå alla de värsta delarna av distriktet.

21.15 Stoppar och bötfäller en förare som brutit mot stopplikten.

21.22 Larm om trafikolycka, cyklist har blivit påkörd av en bil i en stor korsning. När vi kommer fram har den berusade mannen på cykeln sprungit och gömt sig bakom ett hus. Vittnen intygar att bilföraren inte kunnat undvika olyckan. Efter kontroll av hans körkort får han lämna platsen. Den berusade cyklisten hittas, undersöks av Paramedics. När de kontrollerat att han är oskadd arresteras han för ”cykelfylla” och Bentons kolleger kör honom till häktet.

22.06 Får larm om att en efterlyst man, James Heath Dickerson, finns inne på strippklubben ”Lookers”. Dickerson anses vara mycket farlig och är troligen beväpnad. Lucas Benton inväntar förstärkning av två kolleger innan han går in på klubben. Dickerson har redan hunnit lämna lokalen och ärendet lämnas utan åtgärd.

22.15 Patrullerar ett bostadsområde där ovanligt mycket knarkhandel sker.

22.46 Stoppar en vit Toyota utan registreringsskylt. Ägaren bor i ett dåligt område och det visar sig att skylten blivit stulen. Ingen åtgärd.

23.01 Stoppar en bil som är oförsäkrad och skriver ut böter.

23.25 Matrast på öde vägstump nära favoritkorsningen.

00.05 Stoppar bil som brutit mot stopplikten. Föraren, en trött kvinna som jobbar i en livsmedelsbutik och nyss har slutat för dagen, klarar sig med en tillsägelse.

00.12 Larm om skottlossning i ett hyreshus fullt av knarklangare och socialt utslagna människor. När vi kommer fram syns inga människor och allt är tyst.

00.15 Parkerar med släckta lyktor i gräset vid en hårt trafikerad väg och övervakar trafiken.

00.30 Kort kisspaus med kollegan Max i ett tomt industriområde.

00.42 Patrullerar ytterligare ett ”dåligt” bostadsområde

00.56 Rullar in i en öde park och hittar en bil med tre gängmedlemmar. Kollar deras körkort och söker igenom bilen efter knark och vapen, utan resultat. Vid kontroll visar det sig att en av killarna har ett långt straffregister, men inte är efterlyst för tillfället.

01.08 Får larm om att en efterlyst flicka nu ska finnas hemma i sin lägenhet. Kör till adressen, inväntar back-up av Max Schultze och ringer sedan på. Ingen öppnar.

01.29 Tillbaka i favoritkorsningen, parkerar med släckta lyktor. Trafikövervakning.

01.53 Patrullerar i ett bostadsområde med hårt belastade kriminella. Några av de som hänger vid huset spottar när de ser polisbilen glida förbi, andra promenerar raskt iväg med händerna djupt i fickorna.

02.26 Stoppar en Chevroletpickup som kört väl fort och vårdslöst genom gatorna. Föraren klarar sig med en tillsägelse.

02.34 Larm om skottlossning i hyreshus. Allt tyst och lugnt när vi kommer fram.

02.52 Kort stopp på stationen. En av Bentons kolleger har beslagtagit en påse crack som han väger innan den låses in i bevisskåpet.

03.10 Stoppar tre gängmedlemmar i en Chevroletjeep för rutinkontroll av körkort och försäkringspapper.

03.25 Larm om bråk i ett hus i ett mycket exklusivt bostadsområde 15 minuters körning från Bentons distrikt. När vi kommer fram visar det sig att ett 40-tal ungdomar har en blöt fest. De uppmanas att lugna sig och skruva ner musiken.

03.46 Kort kaffepaus tillsammans med Max Schulze på en 7-Eleven

04.20 Nytt larm om bråk/oljud i ett hyreshus. Tyst vid ankomsten. Ingen åtgärd.

04.35 Patrullerar ett bostadsområde med många kriminella.

04.50 Tillbaka i favoritkorsningen för trafikövervakning

05.12 Patrullerar en park på jakt efter knarklangare och prostituerade

05.35 Parkerar utanför polisstationen på Widman Way. Benton flyttar sina tillhörigheter till sin privata pick-up.

05.41 Tankar polisbilen och parkerar den

05.54 Anropar radiocentralen och meddelar att ”Delta 11” går av sitt tolv timmar långa skift.

06.00 Lucas Benton säger hej till kollegerna och beger sig hem för att sova.

THE ROOKIE:

Namn: Lucas Benton

Ålder: 22

Född och uppvuxen i: Pennsylvania

Familj: Mor, far och syskon

Bor: Fort Myers, Florida

Intressen: Basket, baseball

Polis sedan: 11 månader

Utbildning: High School, College och sex månader på Polisakademien i Sarasota, Florida

Arbetstid: 80 timmar per 14 dagar

Lön och förmåner: 287 000 kronor per år (maximalt 437 600 kronor efter tio års tjänst), fri sjukvård, fri tandvård, två veckors betald semester, fem betalda sjukdagar per år samt möjlighet att jobba extra som säkerhetsvakt på sjukhus för 245 kronor i timmen

Polisbil: Ford LTD, polisversion med bland annat ”inhägnat” baksäte.

Vapen: Pistol Heckler & Koch, kaliber 40. Shotgun: Remington 870

Utrustning: Mobil dator Panasonic Toughbook. Kommunikationsradio, mobiltelefon, GPS, batong, ficklampa, pepparspray

 

Landet jag inte känner igen, del 91: Ta tillbaka Sverige!

Take America back

Jag ser alltfler såna här dekaler på bilar i Florida och jag funderar över varför nästan ingen sannolikt skulle våga ha motsvarande märke på bilen i Sverige.

Av rädsla för att bli missuppfattad. Av rädsla för att bli kallad rasist, vilket många tycker är det värsta som kan hända en i Sverige. Vilket i sin tur tyder på att de antingen är osedvanligt korkade eller inte törs tänka ett steg längre.

Ty vi har mycket, mycket värre problem än vad vi kallar varandra.

Till skillnad från republikanerna i USA pratar jag nu specifikt varken om svarta, mexikaner, kubaner eller puertoricaner. Inte heller om tyskar, syrianer, finnar, afghaner, turkar, amerikaner, italienare, irakier, norrmän eller någon annan nationalitet.

Jag pratar om att ta tillbaka Sverige från de kriminella,  helt oavsett deras etnicitet eller bostadsort. Oavsett om de är ursvenskar eller nysvenskar. Oavsett om de är 13 år, 33 eller 53. Oavsett om de är män eller kvinnor och oavsett vilka skäl de hänvisar till när de förklarar sitt handlande.

Jag pratar om att rensa upp, i första hand i de av svensk polis officiellt erkända 55 no go-områden där människor plundrar, bränner bilar, kastar sten på brandmän och urinerar på ambulanspersonal.

Jag pratar om att ta tillbaka makten i de områden där några tycker att det är kul att kasta sten i huvudet på polisen och att förstöra polisbilar som kostar sjukt mycket skattepengar.

Jag pratar om att rätt ska vinna över fel och att det goda ska segra över det onda – oavsett vilka åtgärder som krävs.

Med den utveckling vi har nu kommer de kriminella att utöka sina revir bland annat för att trygga och utveckla den knarklangning och försäljning som på sikt dödar våra barn och barnbarn. De kommer att skapa alltfler no go-områden där människor i fara och nöd inte kommer att få hjälp av räddningstjänstens personal för att denna – med fara för sina egna liv – inte kan komma fram i tid för att rädda andras liv. Det är fullkomligt oacceptabelt att svårt sjuka eller människor i fara ska riskera att dö för att en grupp människor bestämt sig för att leka lill-maffia.

Lika sjukt är det, vilket nyligen inträffade i Gottsunda utanför Uppsala, att polisen skickar fram ”dialogpoliser” för att ”förhandla” med de kriminella istället för att med all kraft ta tillbaka området. De förhandlingar som genomfördes slutade med att polisen fick höra att de inte var välkomna i området – då eller någonsin.

Vilken nyhet. Om jag drev ett litet trevligt knarkdistributionsföretag, sysslade med stölder, rån, häleri och/eller utpressning så skulle inte heller jag vilja ha polisen i närheten.

Jag tänker på människorna i Gottsunda, där en man dog i en lägenhetsbrand och jag undrar om hans liv hade gått att rädda om brandkåren hade kunnat komma fram i tid utan att det kastades sten på dem.

Efter att i dag ha sett en tv-dokumentär om polisens arbete och utsatthet tänker jag också på alla lugna, vänliga, trevliga och skötsamma människor som bor i områden som Tensta, Rinkeby, Rosengård, Biskopsgården och allt vad de nu heter, från norr till söder. Skötsamma, hårt arbetande människor som vill vara ifred och ha lugn och ro de timmar de är lediga. Men som nu lever i ständig skräck för att några smågangsters vill sälja knark och spela balla oavsett om det kostar människoliv, skattekronor eller både och.

Det är dags att sätta ner foten innan det är alltför sent.

Nu kan tyvärr varken du eller jag göra detta.

De enda som kan göra det är de politiker som blivit valda att styra landet och där ser det inte så bra ut.

Om jag hette Morgan Johansson och var Justitieminister så skulle jag vid lämpligt tillfälle knacka Löfven på axeln och viska ”Jag har en idé …”

Om jag var Löfven så skulle jag för länge sedan ha sagt till Morgan: ”Jag har en uppgift till dig. Låt oss ta en fika.”

Men det har inte skett. Och det tycks inte ske.

Löfven har pratat vagt om att det ska sättas in resurser här och där. Den hittills oduglige rikspolischefen Eliasson som snyftar över mördare i tv och tillverkar armband mot tafsande är omåttligt stolt över att polisen bygger en ny station (hur länge den nu får finnas innan den bränns ner) i en av huvudstadens förorter.

Det räcker inte.

De kriminella är betydligt snabbare, mer kreativa och framförallt aggressiva än Johansson, Löfven och Eliasson tillsammans.

Och Eliasson törs inte ens backa upp de stackars poliser som dag och natt ska ta skiten på gator och torg utan lämnar dem så förvirrade och nedstämda att alltför många av dem slutar i förtid.

Jag har en dröm. Den handlar om en stark och motiverad politisk ledning med en slagkraftig polischef som tar tillbaka Sverige från de smågangsters som säljer knark och samtidigt gapar om att de ska ha ”respekt”.

Innan det är försent.

Se dokumentären om polisens arbetsförhållanden här:

https://www.youtube.com/watch?v=42QaiPTjgsA&feature=youtu.be