Du behåller din plats i kön …

”Hur kan det komma sig att just ni råkar ut för allt?” undrar våra vänner. Det undrar jag också. Men när jag frågar runt lite så får jag veta att det inte bara är vi.

Dessvärre tycks det gå en ”skiter-väl-vi-i”-trend hos alltför många företag i landet. Det handlar om stress och ekonomi – sälj, sälj, sälj och när vi väl har fått pengarna och fått ut kunden ur butiken så slår vi händerna för öronen och hoppas på det bästa.

Under kort tid har vi råkat ut för följande:

MIO:

Vi köper ett köksbord och sex stolar. När bordet ska avhämtas upptäcker vi att emballaget är trasigt och kräver uppackning. Bordsskivan är skadad. Vi ska få en ny bordsskiva.

Vi väntar och ringer, väntar och ringer. Och ringer. Efter en evighet levererar två män en ny skiva. Den ene var med när den skadade skivan packades upp och vill inte svara på frågan om varför han inte själv packade upp den innan han ringde oss, när han såg att emballaget var skadat. Han hänvisar till ”Brita på kundtjänst” och alla vet vad det innebär att ringa en kundtjänst: ”Du är placerad i kö. Din plats är 23 495 men du behåller din plats i kön. Tryck 9 om du vill begå självmord …”

CHILI/TRADEMAX

Sammanfattning: Herregud! Hur kan företaget överhuvudtaget överleva?

Om vi hade vetat att Chili blivit Trademax så hade vi varit varnade redan från början. Vår vän Maud har efter sju månader och 17 (!) besök av firman fortfarande inte fått rätt, oskadade möbler levererade. Världsrekord?

Vi köper ett trädgårdsbord, sex stolar och dynor. När leveransen kommer är emballaget skadat och dynorna är i fel färg. Naturligtvis kan de som levererar inte ta med sig de felaktiga dynorna igen eftersom de ingår i ett kollinummer om omfattar allt!

När vi packat upp bordet ändrar vi oss och vill returnera det. Vi hotas då med straffavgifter om vi inte återförslutit försändelsen med rätt sorts tejp!

En eon av ringande börjar. Det går inte att komma fram och ingen svarar på mail. Först när jag spammar ner kundtjänst med 70 mail på en kväll blir jag uppringd.

Allt ska bli bra. Bordet och de felaktiga dynorna ska hämtas av DHL (se nedan hur det gick) och jag ska krediteras. Nya dynor i rätt färg ska beställas direkt och levereras snabbt.

Dynorna har efter flera veckor fortfarande inte kommit och vi jagar kundtjänst. Hur det går med krediteringen ska bli spännande att se.

 DHL

Jag följer Trademax instruktioner och beställer en returtransport med DHL. Bilen, som ska komma under fredagen, kommer inte. Min fru väntar hela dagen, ringer på eftermiddagen och får löfte om att bilen ska komma före 17.00.

Den kommer inte. Vi ringer igen och får beskedet att bilen ska komma på måndagen.

På måndagen väntar vi till 15.30. Ingen bil. Vi ringer flera gånger till kundtjänst som talar om att de är ledsna. Vi försöker få dem att förstå att det inte hjälper och att deras klanteri nu har kostat två arbetsdagar. Vem ska betala för det?

Inte DHL i alla fall, förklarar de.

Jag ber att få svar på några frågor till den här artikeln. Killen på kundtjänst vill inte svara utan hänvisar till presschefen. Jag ber att få bli kopplad. Det går inte. Jag ber att få presschefens telefonnummer. Det går inte. Jag ber att presschefen ska ringa upp mig och får löfte om detta. Presschefen ringer inte.

Några minuter före fyra kommer en (sannolikt hastigt omdirigerad) DHL-bil med en chaufför som låtas att han inte vet ett smack om affären.

Jag väntar fortfarande på att presschefen ska ringa.

 BAUHAUS

Vi beställer – och betalar – hos Bauhaus ett tak och fyra väggar till en paviljong. Taket och väggarna ska levereras inom sju arbetsdagar. Efter fjorton dagar ringer vi igen och igen tills en olycklig man från Bauhaus ringer tillbaka och berättar att de svarta väggarna och taket inte finns. Man har alltså sålt något som inte finns.

Det finns blå väggar. Vi vill inte ha blå men alternativet är att stå utan. Vi åker till Bauhaus och beställer blå väggar och blått tak. Kostnad: Cirka 4 200 kronor. Jag föreslår då att Bauhaus ska ta de 4 200 kronor jag betalt två veckor tidigare för något som inte finns. Det går inte. Jag måste betala ytterligare 4 200 kronor och sedan ska det göras ett ”återköp” och jag ska få tillbaka den första betalningen ”inom tre bankdagar”.

Skitsnack!

En digital transaktion går i dag på någon sekund och när butikerna vill ha våra pengar är det inte snack om några ”tre bankdagar”.

Jag kräver att få tala med chefen. Emma i kundtjänst ringer chefen och skriker över halva varuhuset att hon har ”två sura kunder” hos sig.

Det ska Emma inte göra.

Chefen kommer och informeras om Emmas beteende vilket leder till att Emma kommer att få lite mental spanking när vi lämnat varuhuset. Därefter säger jag:

”Nu är det så att ni a) har sålt något som inte finns och b) hört av er efter fjorton dagar istället för sju och c) vill ha mer pengar för en ny beställning och d) alltså har hållit 4 200 kronor av oss i två veckor utan anledning och e) nu påstår att vi ska vänta i tre bankdagar på att få tillbaka dem.”

Då kommer det där klassiska svaret:

”Ja, det är ju bankerna som …”

Jag förklarar hur mycket jag bryr mig om det. Chefen kan naturligtvis inte försvara Bauhaus beteende och jag får pengarna, kontant.

Alltså går det.

PostNord

Följetongen fortsätter. Jag får ett sms om att taket och tältet kommit och att jag ska beställa leverans hos PostNord. Lydigt fyller jag i beställningen och ber att få dem fredag mellan 12.30 och 14.30. Ingen bil kommer. Klockan 16.30 ringer jag kundtjänst och får veta att ”det måste ha blivit något fel”. Jag ber dem då stoppa grejorna i en bil och köra ut dem. Det går inte.

Det är mycket som inte går, nuförtiden.

Festen slutar med att jag själv får köra som en dåre genom rusningstrafiken och köa (!) på Postnords terminal, där tjejen bakom disken bara skakar på huvudet och berättar att det varken är första eller sista gången företaget klantar sig.

Naturligtvis kunde jag, om jag tänkte lite bakåt, göra den här listan längre, vilket dock bara är deprimerande. Jag undrar hur alla de här företagen resonerar, och tänker på vad en erfaren affärsman sa till mig:

”En nöjd kund berättar för tre personer, en missnöjd för femton!”

Det stämmer nog bra. Jag förstår inte hur ett företag i dag har råd att få missnöjda kunder och i mitt fall kommer över 300 000 personer att läsa det här.

Under resans gång har jag fått ett bra tips. Betala aldrig i förväg med kort eller kontanter – ta alltid faktura. Om du inte har fått grejorna när fakturan kommer så säger du bara att du ska betala när allt är korrekt levererat. Om företaget då låter fakturan gå till kronofogden så bestrider du kravet med ett litet brev – enkelt.

För att nu inte enbart låta gnällig tänkte jag också rekommendera (nej, jag har inte fått betalt av dem, jag är bara nöjd kund) ett par företag (av naturliga skäl huvudsakligen på Stockholm norr, där jag bor) som håller högsta klass:

*IKEA, förstås. Inget tjafs om returer.

*Min Bil, Sollentuna (verkstad och däckförvaring). Extremt bra kundmottagare, kunniga tekniker, fasta priser, alltid flexibla vid katastrofer.

*Edsvikens Larm (Securitas/Verisure). Proffsiga tekniker med kreativa lösningar.

*Ticket Sollentuna – experter på att hitta bästa resan till bästa priset.

*Handelsboden Västberga (mc-kläder) – suverän personlig service

*ROT-Gruppen Stockholm, hantverkare av högsta klass

Författarfunderingar, del 11: Konsten att läsa in en ljudbok

Kära vänner och läsare!

Just nu gör jag något av det roligaste som finns – läser in en ljudbok.

Det blir min självbiografi som kommer ut i ny tappning med mycket nytt material och personligare än någonsin.

Bilden är tagen i en annan ljudstudio när jag läste in min dokumentärbok ”Brott i Sverige” som du hittar hos ljudboksleverantörerna.

Att läsa in är som sagt en ren glädje, men inte så okomplicerat som man kanske kan tro. Goda råd och förhållningsregler från ljudteknikern innan man börjar:

*Inga åtsittande kläder, ha gärna träningsoverall eller liknande

*Ät inte dåliga varmkorvar, sushi eller choklad före läsningen – rösten blir grötig

*Ta av dig skorna och gå i strumplästen i ljudstudion (och ja, jag kommer på mig själv med att omedvetet flytta fötterna med jämna mellanrum eftersom jag måste sitta stilla)

Naturligtvis har jag med mig en termos med kaffe, en flaska vatten och halstabletter.

Att ta på sig lurarna och höra sig själv är – scary. Varenda inandning, flämtning, smackande med tungan låter som en krigshandling och jag undrar hur många grimaser den stackars ljudteknikern gör när jag hostar och harklar mig.

Normalt sett läser man i tvåtimmarspass. Jag har ibland gjort tretimmarspass och tro mig, varit rätt slut efteråt.

Ljudbåset är litet, bara några kvadratmeter med isolerade väggar, en bänkskiva och en stol. Inget mer. Jag har texten på en surfplatta och kan dämpa takljuset som jag vill för att få bästa möjliga kontrast.

Jag lär mig snart att lyssna, hör när jag läser fel eller andas fel, och får läsa om en mening, ibland två eller tre gånger. Extra jobbigt blir det förstås när en mening innehåller svåra namn eller komplicerade ord.

Vissa av mina texter är helt nya. Andra har jag skrivit för tio, femton år sedan. Att läsa dem blir extra intressant när det visar sig att jag gissade i stort sett rätt på hur saker och ting skulle bli i framtiden. Lika intressant är det att jämföra hur både jag och andra såg på verkligheten för några decennier sedan.

Förlaget säger att ljudfilen kommer att finnas ute om en eller en och en halv månad. Jag garanterar många timmars spännande lyssning i sommar. Jag återkommer förstås med mer information om släppdatum.

Då får du också veta titeln… ;o)

 

Det enda jag inte lärde mig, var att döda

Jag läser att regeringen i dag kommer att föreslå ett återinförande av allmän värnplikt. Jag läser också en massa argument för och emot och intresserar mig speciellt för motargumenten.

Huvudsakligen handlar de om orättvisa. Under de senaste åren värnplikten fanns, inkallades bara 15 procent av pojkarna och inga av flickorna. I ett nytt värnpliktssystem skulle sannolikt bara några procent av varje årskull inkallas. Därmed skulle de bli orättvist behandlade eftersom de skulle få ”offra” ett år av sina liv till låg ersättning, medan deras kamrater kunde gå vidare med utbildningar och arbete.

På min tid – nu pratar vi 1977 – blev alla pojkar inkallade. Flickor blev det inte, vilket enligt min mening är fel. Den enda grunden för giltigt förfall 1977 var homosexualitet, vilket i dag naturligtvis är skrattretande, men jag minns hur befälen under de korta marscherna röt att ”Nu håller vi en meters avstånd och inte en bögs avstånd!”.

Några försökte under mönstringen komma undan med att de var sängvätare, och placerades omedelbart på en brits under en annan sängvätare. En del sa att det stred mot deras personliga eller religiösa övertygelse att döda, och då fick de göra samhällstjänst istället – kratta parker eller sopa golv i en brandstation.

Det fanns med andra ord inte så mycket tålamod inom försvaret gentemot dem som inte passade in i en perfekt heteronorm. Vi som var långhåriga tvingades klippa oss eller bära hårnät, vilket påstods vara av säkerhetsskäl.

Öhrlund 1977. Knappast reglementsenlig uniform men vi fotografer och filmare kom undan med lite av varje …

Det tog inte många timmar att upptäcka att delar av det militära innehöll en fruktansvärd ineffektivitet, som att det kunde ta två dagar för vårt kompani att få ut kläder och skor i fel storlekar, och ytterligare en hel dag att byta dem till rätt storlekar. Det fanns befäl som av många skäl var synnerligen olämpliga och jag vill inte påstå att undervisningen om säkerhetsläget i världen som helhet var ens nära objektiv. Ryssen var den ende fienden för då och all framtid och alla blickar skulle stadigt riktas mot öst. Allt annat var otänkbart.

Så till de goda sidorna. Jag är kanske inte riktigt representativ eftersom jag gjorde lumpen i Flygvapnet, vilket knappast var känt som den hårdaste skolan. Den delen av grundutbildningen som handlade om markstrid var försvinnande liten. Jag tillbringade aldrig en natt i tält eller i skogen, alltid på det varma, sköna regementet. Vi hade inga nattövningar, hälsovårdsnämnden hade dömt ut gymnastiksalen och vintern var så förbannat kall det året att inte ens befälen ville marschera. Det blev en och annan skytteövning utomhus men inget mer. Det mest ansträngande var att bona de gamla trägolven i logementet på fredag eftermiddag. Den som hällde ut för mycket bonvax ställde till ett helvete för alla och vi fick inte åka hem förrän skiten hade trängt in i de gamla plankorna.

Lyxproblem.

Jag gjorde 332 dagar i de där miljöerna och under större delen av tiden hade jag elva kronor per dag. I slutet av utbildningen dubblades ersättningen, den sista månaden fick vi fyrtio kronor om dagen och den stora lyckan bestod av ett utryckningsbidrag på tusen kronor.

Å andra sidan hade jag gratis mat, fria kläder och mycket små omkostnader. Mitt enda problem bestod av att söka förflyttningar för att få vara så nära hemmet som möjligt, eftersom min älskade pappa var döende i cancer.

Sett i perspektiv var de där 332 dagarna några av de bästa i mitt liv. Jag fick lära mig att bädda en säng snyggt, att sköta kläder, skor och olika typer av utrustning. Att rädda liv. Att mina åsikter inte per automatik är rätt åsikter. Att allt blir lättare om det är ordning och reda och saker ligger på rätt plats. Att bilar ska vara tankade och batterier laddade. Att instruktioner ska vara så tydliga att de inte kan missförstås. Jag lärde mig massor om kamratskap, respekt, lagarbete, gruppdynamik och ledarskap, det senare trots att jag vägrade befälsutbildning. Jag lärde mig att jag måste kunna lita på en kompis till hundra procent – och han på mig – och att det annars kunde uppstå livsfarliga situationer.

Jag lärde mig att jag kan mycket mer än jag tror. Framförallt om jag tror på mig själv.

Faktum är att det enda jag inte lärde mig, var att döda. Inte heller pratades det om dödande som något kul, spännande eller självklart. Det pratades aldrig om anfallskrig, enbart om försvar.

Lumpen var med andra ord en bra skola och det var trist att den bara tog in killar. Många år senare gjorde jag en lättläst bok om lumpen men insåg även då att den militära apparaten inte var mogen nog för kvinnor. På regementet jag besökte fanns två tuffa tjejer, varav den ena var chef på en stridsvagn. Hon berättade att hon varje dag fick frågan om hon hade knullat eller ville knulla. Oerhört tröttsamt naturligtvis, men det bekymrade henne inte mycket så länge grabbarna lydde hennes order. Och hon hade lärt sig att ta udden av frågorna genom att svara:

”Eftersom din kuk förmodligen ser ut som en tändsticka, är frågeställningen inte relevant.”

Därmed brukade det bli tyst på de hormonstinna pojkarna.

När jag gjorde boken, 1996, fanns det fortfarande befäl som öppet och på fullt allvar hävdade att kvinnor inte hade i försvaret att göra, vilket var direkt löjeväckande eftersom till och med min mamma hade gått i Flygvapnets uniform flera decennier tidigare.

Jag skulle kunna tänka mig att det mesta av fördomar och sexistiskt trams har rensats bort genom pensioneringar och det som möjligen finns kvar får, som på andra företag, tvättas bort med stålborste.

Jag tycker att det är en utmärkt idé att allmän värnplikt införs för både killar och tjejer, och ju fler desto bättre. Vi lever i en orostid med stora klyftor i samhället, också i en tid där massor av tjejer och killar saknar vettiga vuxna förebilder. Sådana förebilder skulle försvaret kunna erbjuda.

Många, som tidigt tappat tron på både sig själv och omvärlden, har också upptäckt att försvaret kan erbjuda både värdefulla utbildningar och intressanta jobb. För många skulle det kunna bli en biljett från en stökig förort och dåliga framtidsutsikter, till en riktigt bra tillvaro.

Naturligtvis kan den som vill hitta en miljon fel på försvaret och gott om argument för att gemene man – eller kvinna – ska slippa delta. Men jag tror ändå att fördelarna uppväger. Att tidigt lära sig mycket om vad vänskap och respekt betyder, att förstå social kompetens och vad det ger att arbeta i grupp mot ett gemensamt mål, är oerhört värdefullt och också en fin skola inför ett liv på arbetsmarknaden.

Försvarsmakten saknar i dag anställda till över 7 000 befattningar. Naturligtvis behöver lönerna hyfsas till här och där men genom allmän värnplikt skulle man alltså på sikt kunna fylla de värsta tomrummen inom försvaret, erbjuda tusentals jobb och samtidigt ge ungdomar som saknat förebilder en vettig idé om hur livet bör vara.

Om det händelsevis skulle uppstå orättvisa genom att alla inte blir inkallade, så får vi ta den smällen.

Ty livet är, generellt sett, långt ifrån rättvist och även den kunskapen bör komma tidigt.

Däremot finns det moraliska frågor kvar att lösa. En sak är att få utbildning och vara beredd att försvara sitt eget land om det behövs. En helt annan är att – för 20 000 kronor i månaden – tvångskommenderas till en krigshärd i Långtbortistan för att kämpa för något man knappt känner till och kanske inte ens sympatiserar med. Och för att i värsta fall komma hem med benen bortsprängda.

Det senare uppdraget borde baseras på frivillighet, anser jag.

 

Författarfunderingar, del 10: Så – du vill ha en bok till? Och en till? Och en …

Det är en märklig blandning av känslor när jag får ett exemplar av min senaste bok i handen. Jag känner, vrider och vänder. Tar in doften. Men öppnar den inte – jag har aldrig läst en av mina egna böcker i tryckt form och kommer inte heller att göra det. Det kanske låter märkligt, men sån är jag.

När lådan med böcker kommer från tryckeriet håller jag redan på att arbeta med nästa samtidigt som det fortfarande förekommer marknadsföringsarbete för den förra. Jag lever alltså i en cykel med tre böcker och ibland blir det förvirrande att skilja dem från varandra.

Arbetet med en bok tar mig alltifrån ett till ett och ett halvt år. Det börjar med en idé som utvecklas till en synopsis som i sin tur utvecklas, finfördelas och ibland ändras om det visar sig att något är alltför osannolikt. Sedan kommer den roliga och så viktiga researchen. Jag har glädjen att ha en hel grupp av experter till min hjälp – alltifrån mäklare och lastbilschaufförer till poliser och läkare med olika specialiteter; piloter, vapenexperter, forskare, kriminaltekniker och många, många fler. Även om det handlar om en påhittad historia så vill jag beskriva scener och arbetsförhållanden så korrekt som möjligt, dels för att du som läsare ska få en bättre upplevelse, dels av respekt för olika yrkesgrupper.

Så är det dags att börja skriva. För säkerhets skull tar vi upp frågan om ”inspiration” som intresserar så många och här citerar jag Jan Guillou:

”Inspiration är för amatörer. Vad det handlar om är att sätta sig ner och få ner skiten på papper.”

Och precis så är det. Åtminstone om man – som Jan – fortfarande skriver på skrivmaskin. Den som har gjort sin läxa – det vill säga synopsis, research och så – behöver inte vänta på någon ”inspiration”. Det står redan klart vad arbetet ska bestå av och det är bara att sätta sig ner och skriva. Hårt arbete, timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka.

Jag är snabb men hindras förstås som alla andra av att livet kommer emellan med vardagliga ting som bilbesiktningar, sopor, matinköp, läkarbesök, hundpromenader, räkningar, blogg- och Facebookinlägg, resor, mail och telefonsamtal samt förstås allt som har med böckerna att göra – föredrag, signeringar, bokhandelsbesök och möten med förläggare, redaktörer, filmfolk och andra. En riktigt bra dag skriver jag tio sidor eller mer, en normaldag fem sidor. En dålig dag blir det ingenting.

Efter ett års jobb är alltså boken klar och visst är det en mycket speciell känsla att få ställa in ännu en egen bok i hyllan.

Så kommer läsarreaktionerna. Du och alla andra trogna läsare öppnar boken eller trycker på ”Play” om du lyssnar. Betyget kommer och du skriver glatt ”Nu väntar jag på nästa bok!”.

Jag blir glad. Det bästa som kan hända en författare är naturligtvis att få ett positivt omdöme från en läsare. Samtidigt känns det lite konstigt. Det jag har jobbat hårt med i ett år eller mer, avverkar du på några dagar.

Men okej, jag kavlar upp ärmarna och börjar om. Just nu ägnar jag massor av research åt det som så småningom ska bli nästa bok om Ewert Truut, Carolina Herrera och Måns Schmidt.

Vad den ska handla om? Du får väl se … ;o)

 

 

 

Författarfunderingar, del 9: Besök i Drömfabriken

Jag vet inte riktigt vad det är. För det är ju inget fel på de bokhandlar vi har i Sverige (utom att de börjar bli alldeles för då för att de små bokhandlarna på mindre orter blir utslagna av näthandeln och stormarknaderna).

Ändå känner jag något alldeles speciellt när jag går in i någon av mina favoritbokhandlar i Florida, och ofta börjar det redan utanför:

dscn2062 dscn2060

Inne i butiken översköljs jag av en mängd intryck. Ändå råder det ett lugn som gör att jag kan ta in dem. Beror det på att bokhandeln har dämpande heltäckningsmattor istället för ett laminatgolv? Är det tystnaden, belysningen eller de lågmälda rösterna från kunderna? Är det för att jag vet att det finns bra och rena toaletter och världens bästa fik med alltifrån kaffe och te till varm choklad, goda mackor och fantastiska bakverk? Beror det på att jag vet att ingen tittar snett om jag tar med mig en obetald bok eller tidning till fiket och läser i två timmar innan jag bestämmer mig för att köpa den?

dscn1852 dscn1853

Beror det på alla fantastiska rabatter på bildfyllda coffeetablebooks eller på de underbart vackra, läderinbundna samlingsvolymerna av världens klassiker? Är det sättet man exponerar böckerna på, det som gör att jag hittar en ny, intressant gavel eller ett nytt spännande bord hela tiden? Jag vet inte.

dscn1839 dscn1840 dscn1841 dscn1844

Är det omslagen som slår mig så hårt, får mig att vilja ta i böckerna och läsa baksidestexten även om jag inte är intresserad av memoarer eller historiska romaner? Den lekfulla, ibland aggressiva designen som ibland går mycket längre än den skandinaviska med fluorescerande färger, silvertryck, relieftryck och andra kraftiga, grafiska uttryck?

dscn1842 dscn1848 dscn1850 dscn1849 dscn2063

Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men känslan är magisk.

Som författare tycker jag att det är viktigt att tillbringa mycket tid i en bokhandel. Jag älskar känslan av att hålla i en alldeles ny bok, njuta av omslaget, läsa baksidestexten för att snabbt försöka förstå om det här är något för mig. Här i Florida älskar jag också möjligheten att ta med en hel korg med böcker och tidningar till det trevliga kaféet för att gå igenom skörden och fatta det slutgiltiga beslutet om vad jag ska behålla eller inte (i kaféet har jag också flera gånger hamnat i trevliga diskussioner med vilt främmande människor, över en fika). Löftet jag gav redan innan jag åkte hit – att absolut INTE köpa fler böcker – sprack inom några minuter från det att jag klev in i butiken och jag insåg snart att jag – trots medlemsrabatten – skulle lämna butiken minst tusen kronor fattigare. Men – mycket lyckligare.

I kaféet tillkommer ytterligare en njutning – att studera människor. Vem är hon som sitter försjunken i en bok medan hon sippar på en latte? Vad pluggar ungdomarna som är upptagna av böcker samtidigt som de har sina laptops igång?

dscn2077 dscn2086

dscn2067

Vem är mannen som studerar en specialtidning om vapen och varför tycks han fixerad vid automatvapen? Alla människorna i kaféet är karaktärer som jag skulle kunna använda i en bok. Och det kanske kommer en vacker dag.

I Sverige går jag in i en bokhandel, tittar runt i tjugo minuter och går därifrån igen. Mycket eftersom jag har svårt att stå och det inte finns någonstans att sitta.

Här går jag in i bokhandeln, stannar i timmar, köper alldeles för mycket och åker hemåt full av intryck och – lycklig.

 

Roadtrips 2: Besök i godisbutiken

Alla roadtrips behöver ju inte vara långa. Häromdagen plockade jag fram min kvinnliga sida, ni vet den där ”jag-ska-ju-egentligen-inte-ha-något-och-jag-behöver-inte-något-och-jag-har-inga-pengar-men-det-är-ju-alltid-kul-att-titta” och körde någon mil till godisbutiken i närheten.

Jag har aldrig förstått mig på kvinnors fönstershopping. Varför sukta och må dåligt om man ändå inte kan få det som står i fönstret? Tills min fru försynt påpekade att jag håller på med exakt detsamma, oftast i leksaksbutiker för stora pojkar.

dscn1993 dscn1994

Alla kvinnor som har en riktig man vet att vi aldrig blir äldre än tolv år. Alla vi män som är så, är också mycket stolta över det. Byggsatser, radiostyrda bilar och båtar och flygplan, bilbanor, tågbanor, drönare, spionleksaker, walkie talkies, mopeder, gamla bilar, motorcyklar, leksaksbilar, låtsasvapen, tennsoldater, allehanda renoveringsobjekt och ja, ni vet. Den som dör med flest leksaker … och så vidare.

Haus of Trikes i Ft. Myers är den ultimata godisbutiken för oss älskare av motorcyklar. Inne i butiken finns dels ett par utomordentligt välbyggda och annorlunda choppers,

dscn1971

…dels rader av hojar i olika utföranden, både nya (främst Victory) och begagnade (en salig blandning av Honda och Harley:

dscn1973 dscn1974

Fenomenet Victory är, liksom Indian, mycket intressant. Även om vi fortfarande ser många Harleys på Floridas vägar och gator så blir konkurrenterna alltfler, med Victory i spetsen. Ett besök hos den största Harley-handlaren i området visar att man har dumpat priserna enormt för att hänga med i konkurrensen, men frågan är om det hjälper. De mekaniker jag pratar med säger att det inte bara är Indians och Victorys design som slår hårt, utan att de nya (och nygamla) märkena helt enkelt är betydligt bättre ihopskruvade, även om Harley har skärpt sig enormt under de senaste decennierna.

Trikes, som ju är relativt ovanliga i Sverige, är desto vanligare här. Anledningarna till att antalet ökar är många. Trafiken här är helt galen och bara osedvanligt korkade, påtända bilister skulle få för sig att jävlas med en fet trike medan det är relativt lätt att tränga en tvåhjuling.

dscn1979dscn1980

dscn1983dscn1986dscn1988dscn2002

Många av förarna är som jag av en eller anledning tillräckligt handikappade för att inte längre säkert kunna balansera 350 stillastående kilon på svaga fötter. Några tycker helt enkelt att triken är bekvämare och där slår Hondan omedelbart ut Harleyn genom bättre komfort, inte minst på grund av den individuella bakhjulsupphängningen.

dscn2003 dscn2010

I butiken finns förstås massor av annat titt- och känngodis som läderjackor, skinnvästar, pins, dödskalledekaler, starktonshorn, flaggstänger, hjälmar, boots, kromdetaljer, highwayboards, tankväskor, handskar, värmehandtag och tja, du vet allt det där man bara måste titta på, känna på och eventuellt – ha.

Utanför hittar jag en nostalgiskönhet som nästan framkallar tårar:

dscn2017 dscn2018 dscn2021

En Yamaha V-Max från 1989 i utställningsskick.  269 mil på mätaren på en 28 år gammal hoj. Lacken ser ut som om den kom ut från fabriken i går. Fruktansvärt mycket kraft, fruktansvärt mycket motorcykel. Vill ha! Bara 6 900 dollar – ett kap!

Men som sagt, fönstershopping är fönstershopping. Så – en sista titt på skönheten utanför butiken, sedan i med ettan och – hemåt.

dscn2011 dscn2012 dscn2013

Nästa roadtrip? Redan i övermorgon. Vi får se vart det bär hän, det sägs att vi blir fler än tio hojar…

 

Roadtrip 1: Frihet är brända armar, skitiga toaletter och paradisstränder

Varning! Sluta genast läsa här om du är ointresserad av motorcyklar, motorcykelåkning, intressanta människor och konstiga platser!

På julafton är det på pricken ett år sedan glädjen återuppstod i form av världens snabbaste rullator:

img_5327Honda Goldwing 2012 med Motor Trike Conversion. 1800 cc, sex cylindrar, fem växlar, backväxel, ABS, sadelvärme, handtagsvärme, FM-stereo, Bluetooth

1998 eller så slutade jag – ganska ofrivilligt – att köra hoj. Några år tidigare hade jag blivit förlamad från midjan och neråt sedan en doktor klantat sig under en operation i min rygg. Jag blev lovad att välja färg på rullstolen och fick veta att jag aldrig mer skulle kunna gå. Det tog mig ett år av viljestyrka och alla helvetes kval att komma på benen igen. Till sist kunde jag gå. Inte vackert eller snabbt. Men jag gick. Men jag var inte längre stark i ben och fötter. Att köra var inga problem. Att manövrera 400 kilo tvåhjulig Goldwing stillastående på ett säkert sätt gick inte. Att köpa en pytteliten maskin var uteslutet.

Jag sålde älsklingen med en tår i ögat och 17 års abstinensproblem tog sin början. Men nu är de alltså, sedan ett år, borta.

Innan jag skriver mer och alla Harley-fans hoppar på mig kan vi väl reda ut det där en gång för alla: Harley kontra andra märken är ett lika stort religionskrig som Volvo mot Saab, PC mot Mac, skidåkning mot solsemester och … ja, du fattar. En av mina kloka Facebook-gillare, den erfarne motorcykelentusiasten Michael Lillevars uttryckte det bäst när han skrev: ”…vilken hoj du kör är oväsentligt … en och samma familj”!

Just det. För min del är det Goldwing som gäller av en hel rad olika skäl som jag inte behöver gå in i detalj på här. Däremot köper jag och bär Harleys kläder för att de är bäst.

Jag lär mig fortfarande varje dag skillnaden mellan att köra trike och tvåhjuling och gudarna ska veta att det mesta var enklare på två hjul, men skam den som ger sig.

Ett medlemskap i den lokala mc-klubben var förstås ett måste. FLG-2 Yellow Jackets är ett av de största Goldwing-chapters i världens största motorcykelorganisation GWRRA, som har över 60 000 medlemmar över hela världen.

dscn1336

Yellow Jackets i Fort Myers välkomnade mig med öppna armar och jag insåg snart att jag – The Rookie – var yngst i en klubb där medelåldern väl är 148 år eller så. Icke desto mindre kör gubbarna som om sheriffen vore efter dem för jämnan och naturligtvis anmälde jag mig till den traditionella tisdagsåkningen. Vi samlades klockan åtta en sommarmorgon utanför McDonalds på Tamiami Trail och jag undrade vad det var för fel på farbröderna? Det var redan 30 grader varmt men alla kom i boots, långbyxor, långärmade tröjor, jackor och handskar. Jag insåg att de skulle svettas ihjäl innan vi kört två mil. Själv njöt jag där jag satt i gympadojor, jeansshorts och t-shirt. Florida, för fan, och sommar, okej?

dscn1161 dscn1169   dscn1196 dscn1198 dscn1204

Två timmar senare hade jag nästan ingen bensin kvar, tungan låg klistrad mot gommen och armar och ben brände som eld. När vår road captain svängde in på en mack drack jag omedelbart tre liter vatten och tankade innan jag frågade var vi befann oss och hur långt det var hem. Han log mot mig:

”Lake Placid, kiddo. A hundred miles or so. Two hours at least”.

Jag kom hem till sist och jag vill minnas att det tog närmare fyra veckor innan brännskadorna på armar och ben var läkta. Till nästa tisdagskörning kom jag i boots, jeans, jacka och handskar. Gubbjävlarna flinade men sa inget.

I klubben mötte jag en man som snabbt kom att bli en av mina närmaste vänner – schweizaren Urs Pfister.

dscn1207

Dels kände vi en omedelbar samhörighet eftersom vi båda är européer, och därmed katter bland de amerikanska hermelinerna på två hjul. Dels visade sig Urs vara en av de mest intressanta människor jag har träffat i hela mitt liv. Inte nog med att han har tillbringat 50 år av sitt liv med att tillverka ost och vunnit silvermedalj i ost-vm (!), han har dessutom jobbat i länder som de flesta av oss inte skulle resa till ens om vi fick betalt – exempelvis Nordkorea, Afghanistan och Mongoliet. Men det är en annan historia (som jag skriver på just nu).

Nyligen blev det aktuellt med tisdagskörning i klubben. Över ett glas vin kom Urs snabbt med ett annat förslag:

”Vi kör ensamma du och jag. En heldagstur till öarna utanför Sarasota, det är sjukt vackert där och jag har schweiziska vänner där som vill se oss på lunch”.

Jag hade halsflussliknande symptom, feber, ont i halsen, snuva, hosta och allt möjligt efter en smittsam flygning med Air Berlin, men piggnade till av Urs förslag. Vi möttes tidigt i morse medan en tung dimma låg kvar över sydvästra Florida och det bara var 23 sketna grader i luften.

Efter en kort tur norrut på vidriga motorvägen I-75 och en snabb gir österut på State Road 80 vek vi äntligen av norrut på State Road 31 genom Cow Shit County mot Arcadia.

Trettioettan har sina fördelar. Knappast någon trafik och man kan blåsa på rejält genom apelsinodlingar, öde landskap, rancher, mer öde landskap, hus in the middle of nowhere och fler apelsinodlingar. Till min förvåning hade – på en sex mil lång sträcka – två deputies gömt sig i sina sheriffbilar för att jaga fartsyndare. Men antingen vaknade de inte när vi blåste förbi eller också insåg de det hopplösa i att hinna ifatt två hojar med betydligt bättre fartresurser än en gammal Dodge.

I Myakka City, en håla bestående av en bensinstation och inget mer, blev Urs törstig och stannade vid stationen. Han köpte dricka, jag fotograferade skeptiskt några skyltar och fick en omedelbar känsla av att vi inte skulle äta den kyckling reklamen pratade sig varm för, inte heller dricka ölen:

dscn1855 dscn1860 dscn1861 dscn1873

Den lilla bensinstationen var full av allsköns skit. Man försålde violetta och rosa mördarknivar, haschpipor, chips, olja, tändare, brända kycklingvingar, billig öl, torkarblad, Jesusfigurer, cigarretter, små jultomtar, tuggtobak och … jag vände, gick till kassan och frågade en av de tre spansktalande damerna om jag kunde få låna toaletten. Hon log och pekade:

”Ut och vänster, vänster, vänster.”

Jag följde anvisningarna, öppnade dörren och …

dscn1862

…insåg strax att Myakka City inte är ett av de ställen jag känner behov av att besöka igen. Jag gick tillbaka till hojarna och fann Urs i fullt sjå med att staka ut resten av färden:

dscn1868 dscn1870

Fyrtiofem minuter senare åt vi lunch med hans trevliga schweiziska vänner Marianne och Marcus på Anna Maria Island. Det första jag hörde när vi klev in på den lilla restaurangen, var röster från glada svenskar som nyss ankommit för att fira jul och nyår på en strand istället för hemma. Ytterligare en stund senare tog vi en promenad på paradisstranden nedanför sandbaren vid öns norra ände. Temperaturen hade stigit till tjugofem grader – inte illa med tanke på att det var den 21 december.

Stranden och havet hade samma lugnande effekt på mig som alltid. Jag hade kunnat slå mig ner i den där baren, dricka konstiga paraplydrinkar, fundera ut nästa roman och vänta på solnedgången. Men – vi hade ju sjutton, arton mil hem också.

Hård trafik på US 41 South i solnedgången. När mörkret sänkte sig lade sig Urs tvåa och lät mig släppa loss hästarna hemåt.

Tro det eller ej – inte en sheriff i sikte. Happy days!

 

 

 

 

 

 

En hjälpande hand

För många år sedan tillbringade jag julafton på ett härbärge med att göra reportage om de utslagnas och ensammas jul.

Jag lärde mig mycket den dagen och kvällen. Lyssnade på historier som fick mig att förstå att gränsen mellan ett lyckligt liv med arbete och familj till att sitta på parkbänken med en skvätt vodka kvar, ofta kan bestå av en skilsmässa och en uppsägning. Sent på kvällen kunde jag ändå återvända till mina föräldrar där ljus, värme, kärlek, mat och dryck väntade. För att jag var priviligierad.

Det är jag fortfarande. Det är också min omgivning. Oaktat att det finns människor som klagar, så känner jag inte en enda som inte har tak över huvudet, värme och mat för dagen.

Som priviligierad vill jag gärna försöka dra ett litet strå till stacken när det gäller att hjälpa och att sträva efter en bättre värld. Under årens lopp har jag dels deltagit i volontärsarbete, dels stöttat olika organisationer med ekonomiska bidrag. Du kanske känner till att både jag som ensamförfattare och tillsammans med Dan Buthler dels har gjort omfattande aktioner till förmån för Barncancerfonden, dels auktionerat ut färdiga manus till förmån för Barncancerfonden, Situation Stockholm, Läkare Utan Gränser, offren för tsunamin på Filippinerna och nu senast UNHCR (för barnen i kriget i Syrien). Privat stöder jag Läkare Utan Gränser, Frälsningsarmén, Sollentuna Kvinnojour och Missing People.

Det senaste projektet jag nu deltar i är att nå en rad svenska behövande familjer i ekonomisk nöd för att både vuxna och barn ska få en anständig jul. I globaliseringens värld där vi dagligen ser förfärliga bilder av krig, sjukdomar, svält och annat elände i länder långt bort är det lätt att glömma vad som sker på våra egna gator. I välfärdslandet Sverige finns det julen 2016 alltför många människor som av olika skäl inte har en egen bostad, som inte har värme eller skydd, som inte har råd med anständig mat.

Och framförallt inte en enda julklapp till barnen.

Ibland kan det vara svårt att hjälpa själv, när man inte vet hur man ska bära sig åt. Men det finns gott om organisationer som utför ett fantastiskt fint arbete. Och tro det eller ej – en hundring eller två räcker längre än du tror, om många är med på tåget.

Frälsningsarmén https://www.fralsningsarmen.se/ gör ett bra jobb liksom Stadsmissionen https://www.stadsmissionen.se/, som finns i många städer. Giving People är en hjälporganisation som kämpar mot ekonomisk utsatthet och barnfattigdom i Sverige: http://www.givingpeople.se/

Så skänk en slant är du snäll, även om den är liten. En ensam åldring kan få vettig mat på julafton, en hårt strävande arbetslös ensamstående förälder kan få se sina barn lyckliga och barnen kan få uppleva den där alldeles speciella känslan av att äta sig mätta och sedan få öppna ett eget litet paket.

Vi kan inte hjälpa alla. Men vi kan alla göra något. Så det tycker jag att vi gör. :o)

 

 

Författarfunderingar, del 8: Gillare – ni är min andra familj

Jämförelsen mellan livet som författare förr och nu är synnerligen intressant. Förr, då, för länge sedan, våndades författaren över sitt manus och lämnade slutligen in en pappersbunt till förlaget som utvecklade det vidare och såg till att det så småningom blev en bok, alltmedan författaren satt hemma på kammaren och funderade över nästa storverk.

I dag handlar det om multitasking. Den författare – bortsett ifrån de femtio mest kända – som inte vill vara både idékläckare, författare, pr-konsult, förhandlare, reklamtextförfattare, mediahora, ekonom, analytiker, fotomodell och lite till kommer att få det väldigt svårt att marknadsföra och få ut sin bok i den stenhårda konkurrens som råder. Det finns som sagt ett fåtal – kanske femtio, sextio eller sjuttio – författare som kan leva gott på sina böcker medan många tusen kämpar och sliter med brödjobb på dagarna för att ägna kvällar, nätter och helger åt skrivandet i hopp om att förr eller senare slå igenom.

Det där med marknadsföring är svårt. Förr i världen annonserade förlagen i de stora tidningarna att det hade kommit ut en ny bok. Läsarna såg annonsen och köpte förhoppningsvis boken. Den enda andra brett spridda underhållningen bestod av radio, två tv-kanaler och inget mer. I dag konkurrerar författaren med hundratals radio och tv-kanaler, ett gigantiskt internet, tusentals lättåtkomliga filmer, dataspel, chattar och – Facebook.

Men Facebook är inte bara konkurrens utan också ett fantastiskt ställe för en författare. FB är inte bara ett utmärkt ställe att annonsera sina nyheter på utan också en källa till ofattbart stor kunskap.

När jag startade min författarsida fick jag ganska snabbt några hundra gillare. I dag närmar jag mig tjugoen tusen! Tjugoen tusen tjejer, killar, kvinnor och män som tycker om det jag skriver och hejar på mig. Tjugoen tusen som jag delar stora delar av mitt liv med. Men också tjugoen tusen som vid varje tillfälle är en fantastisk tillgång när jag behöver researcha och få reda på fakta om något för en bok.

Under de senaste åren har jag bett om hjälp från lastbilschaufförer, dykare, läkare, flygkaptener, teletekniker, ingenjörer, sjuksköterskor, tunnelbaneförare, fallskärmsinstruktörer, taxiåkare, helikopterpiloter, radiospecialister, poliser, flygvärdinnor, gruppsexälskare, mäklare, motorcyklister, bilmekaniker, fackföreningsrepresentanter, psykologer, vapen- och sprängämnesexperter och många, många andra. Så fort jag har gått ut och bett om hjälp så har det omedelbart rasslat till i den privata inkorgen och gillare har stått på kö för att hjälpa till – underbart! Och naturligtvis kommer alla som bidrar med fakta in på tacklistan i boken.

Mina gillare har blivit som en andra familj. Jag älskar att kommunicera med er och jag är tacksam för att ni finns. Några av er har genom åren blivit goda vänner som jag umgås med även privat och säkert blir det fler.

Tack för att ni finns, delar med er av er humor och kunskap, och för att ni läser det jag skriver!

 

Och USA:s president heter …

När detta skrivs är det tidig tisdag morgon. Om 24 timmar vet vi vad USA:s president för åtminstone de kommande fyra åren heter.

Jag tippar på Hillary Clinton.

Under de senaste veckorna har inrikesnyheterna närmast kommit i skuggan av de enorma valkampanjer Clinton och Trump har bedrivit. De har utövat mästerskap i skitkastning och jag törs inte tänka på vilken nytta valkampanjpengarna kunde ha gjort i någon annan del av världen. Framförallt när Trump – som tidigare skrutit om att han betalar allt ur egen ficka – nyligen gick ut och sa att han behövde mer pengar för sin kampanj.

Att valet fått och får så stor uppmärksamhet är inte konstigt. Oaktat vad belackarna säger så är stora delar av världen fortfarande beroende av hur USA mår och vad som görs i landet, på gott och ont. Det räcker med att den amerikanske riksbankschefen kliar sig bakom örat istället för på näsan för att aktiekurser ska rasa och människor plötsligt stå utan jobb. Storlek och makt kan vara skrämmande.

Jag har hittills medvetet avstått från att kommentera valet och presidentkandidaterna. Men sammanfattningsvis tycker jag att det är oerhört sorgligt att ett land med över 320 miljoner invånare inte kan bära fram två bättre alternativ än de som nu presenteras.

Men gjort är gjort och en av dem blir det. I valet mellan pest och kolera hoppas jag på Clinton, som förhoppningsvis är en mindre katastrof än Trump. Om hon fortsätter att frias från anklagelser och inte hamnar i fängelse.

Vad som är riktigt intressant är dock hur de amerikanska väljarna uppför sig. Till skillnad från svenskar som glatt hoppar mellan partier från val till val, så tycks amerikanerna vara trogna sina partier, med hänsyn tagen till att det bara finns två att välja mellan. Ergo – en republikan röstar på Trump även om Trump är en fähund, ty Trump är partiets val. Likadant med demokraterna och Hillary. Intressant är också att amerikanen törs stå upp i tv och tala om vad hon eller han röstar på, medan genomsnittssvensken hellre skulle skjuta sin mamma än att våga stå för sin åsikt.

En annan tanke som slår mig är hur svårt det är att skapa ett alternativ i en demokrati. Om jag minns rätt så behövs det 1 500 namnunderskrifter för att registrera ett parti som kandiderar till riksdagsval i Sverige och det kan nog rätt många åstadkomma. Men sedan då? Inget partistöd betalas ut till ett ickeetablerat parti inför ett val. Att bedriva en kampanj med allt vad det innebär kostar miljoner och åter miljoner.

Visst har vi sett några genom åren. Kfml(r), Ny Demokrati, Miljöpartiet, Fi, Sverigedemokraterna, Pensionärspartiet, Djurens parti, Framstegspartiet, Piratpartiet, Kristna Värdepartiet, Humandemokraterna, Borgerlig framtid, Cannabispartiet och … ja, listan är lång. Några har kommit och försvunnit igen, några finns kvar än så länge. Vem som har finansierat deras framgångar har jag ingen aning om, men det kan inte ha varit billigt. Och om vi ska se ytterligare alternativ i riksdagsvalet 2018 så krävs det att någon öppnar en privat plånbok rejält.

Bra eller dåligt? Jag vet faktiskt inte. Jag ser bara att de åtta partier som debatterar i riksdagen i dag räcker för att skapa en salig röra som gör att fartyget Sverige svänger en grad till höger ibland och en grad till vänster ibland för att sedan tryggt lägga sig i mittfåran igen. Hur det skulle se ut med tre, fyra partier till kan jag inte ens föreställa mig. Däremot är det ju lite trist att det krävs många, många miljoner för den som faktiskt på allvar vill skapa ett alternativ till den politik som förs.

Jag tror att det är dags att vi gör som de gamla grekerna och heltidsanställer ett gäng filosofer (och nej Löfven, det räknas inte som enklare jobb) som får sitta och grunna på hur vi skapar ett bättre samhälle.

Både politiskt och på andra sätt.

I morgon vinner Clinton. Gud bevare USA. Och världen.