Sådärja. Galningen Anders Behring Breivik slapp fängelse och ska istället underkastas psykiatrisk vård, inte minst för sin paranoida schizofreni.

Det var väl inte helt oväntat. Och Norge andas ut. I det norska rättsväsendet existerar inga livstidsstraff men under vårdflagga kan man låsa in Breivik och kasta bort nyckeln, vilket också är exakt vad nittio procent av norrmännen anser bör göras, enligt en opinionsundersökning.

Det där med rättvisa är inte lätt. Det finns de som slaktat betydligt värre än Breivik och kommit undan med det, till och med blivit hyllade. Men det är män som kallas statschefer, presidenter och diktatorer.

Andra mördar och kommer inte undan. Mijailo Mijailovic slaktade Anna Lindh och påstod att han hade hört röster. Det var rätten mindre intresserad av och dömde honom till livstids fängelse, vilket man också en gång gjorde med Mattias Flinck. Om den sistnämnde svarat och betett sig besynnerligt nog, hade han möjligen haft en chans att hamna i vårdsvängen istället för att sitta i fängelse i tjugo år eller mer.

Att mörda en annan, eller hundra, eller tiotusen, verkar vara lite av ett lotteri när det gäller följden. Vissa får medalj, andra får mediciner och så finns det de som belönas med att bli homosexuellt gruppvåldtagna i ett fängelse.

Jag kan lista ut vilket straff Breivik hade fått i Texas eller Florida. I många andra länder hade det gått ännu snabbare och bestraffningen hade varit över på ett par minuter, med hjälp av en grupp gubbar med gevär.

Frågan är ju om vi ska skjuta på dem som är sjuka, eller ej. Och vem som kan ta sig rätten att avgöra om en Breivik fejkar eller verkligen är sjuk. Och vem som kan avgöra att Breivik är sjuk men att Mijailovic inte var det.

Så länge det handlar om människor som bedömer människor, blir allt det där väldigt svårt.

Bara en liten påminnelse:

Snart är det jul. Min bok ”Brott i Sverige” skildrar en del av vårt land, samhälle och leverne av i dag. En bra julklapp till – alla, faktiskt.

Arbetet med boken tog mig nästan ett och ett halvt år. Jag läste över 7 000 sidor förhör, domar, kriminaltekniska rapporter, obduktionsutlåtanden och andra delar av förundersökningar. Jag reste runt i Sverige, besökte brottsplatser, talade med polisens utredare, med vittnen och brottsoffer.

Försökte förstå vad som hänt. Och varför.

De tolv brott som beskrivs i boken är av skiftande slag och har utspelats över hela Sverige från Malmö till Lycksele.

Läs, häpna och försök förstå du också.

Det är förstås en till stora delar tragisk berättelse om varför gärningsmän som tror att de har en perfekt plan, till sist vållar oskyldiga stor skada.

Sverige, 2011.

Få saker är så kul för en författare – åtminstone för mig – som att få träffa sina läsare.

I dag signerade min medförfattare Dan Buthler och jag våra böcker i Tyresö Bokhandel söder om Stockholm. Vi har, av flera skäl, inte varit speciellt flitiga med att signera under det senaste året.

Därför blev vi glatt överraskade. Inte bara för att vi sålde bra med böcker och fick signera glädjande många. Utan också för att så många kom fram och sa att de redan köpt alla våra böcker och tyckte väldigt bra om dem.

Grädden på moset var att tre personer kom bärande på böcker som de tagit med sig hemifrån, för att få dem signerade i efterhand. Det har vi aldrig varit med om tidigare.

Det här är naturligtvis resultatet av en aktiv personal i en levande bokhandel. Stort tack till vår stora fan Linda och de andra duktiga bokhandelsmedarbetarna Louise och Catrine!

Min hjärna har tillfälligtvis hakat upp sig vid brott och straff.

Kanske är det inte så märkligt.

I norsk domstol bröstar sig galningen som avrättade en hel koloni med ungdomar. I Södertälje avgörs en av de viktigaste rättegångarna på länge, mot människor i de kriminella nätverk som krigar och försöker utrota varandra med alla medel och utan att ta den minsta hänsyn till att vanliga människor kan komma emellan. I dag inleddes dessutom rättegången mot den 28-åring som besinningslöst slog ihjäl den 24-åriga vårdaren Karen Gebreab på ett av Stockholms häkten.

Jag jämför de här händelserna med andra brott jag studerat och finner att vare sig den norske galningen eller de självutnämnda Södertäljegangstrarna handlat i affekt. Det handlar om kall planering och total brist på respekt för andras liv. 28-åringen som slog ihjäl Karen Begreab vägrade säga något i domstolen, tittade aldrig upp och mötte inte blickarna från offrets anhöriga.

Kyla. Empatibrist. Förakt.

Jag tänker igen att vi kanske inte ska uppehålla oss för mycket vid strafftanken utan bara logiskt överväga faran med att ha de här människorna springande lösa på gatorna bland vanliga, hyggliga människor.

Jag känner inget behov av att ha dem bland oss, varken nu eller senare.

Alltså, för allas skull: Lås in dem.

Länge.