På DN Kultur i dag går poeten, skribenten och redaktören Aase Berg – med all rätt – till hård attack mot EU och unionens befängt låga arvoden när det gäller kulturella insatser.

Saken i korthet: Sveriges Författarförbund har (trots sina egna minimirekommendationer) erbjudit Berg att bli juryordförande i kommitén för nominering av en svensk ”emerging talent” till European Union prize for literature – EUPL. För sitt arbete – att bland annat delta i möte i Bryssel, utse en jury, hålla kontakt med sekretariatet, skriva en synopsis över verket, välja en antologitext, skriva en författarpresentation och en prismotivering – skulle Berg få 200 euro samt, i egenskap av ordförande, 92 euro i traktamente.

Envar som förstår vidden av arbetet inser också att ersättningen inte är något annat än en ren förolämpning. Enligt Berg valde dock Författarförbundet ändå att fråga henne eftersom de ”satt i skiten”, vilket enligt Berg innebär: ”Om inte Sverige presenterar en jury kommer den svenska priskandidaten att handplockas av EUPL:s kansli … ”

Så långt (nästan) allt väl. Jag håller oförbehållsamt med Aase Berg om att det får vara slut på tramset med att författare förväntas uppträda gratis i timmar eller dagar, medan ingen höjer på ögonen när en rörmokare debiterar 550 kronor för att köra fram bilen till porten, innan hin (jodå, går det med ”hen” så går det med ”hin” – lika fånigt blir det) har börjat jobba med det hin ska. Kulturmänniskor har i långa tider hunsats. Författare är ett yrke och naturligtvis ska det respekteras på samma villkor som andra yrken. Berg undrar också varför EU håller på med kultur överhuvudtaget. Som EU-motståndare håller jag med och vore tacksam om unionen istället på heltid ägnade sig åt ”viktiga” frågor som röda korvar, bananers vinklar, asfaltskvalitet, skatt på snus och kontorsförflyttningar mellan Belgien och Frankrike.

I sin affekterade prosa över EU:s kulturella missförhållanden använder Berg sig av uttryck som ”apdålig kioskvältare” och ”överpremierad slentrianpristagare” vilket vore lite kul, om hon inte namngav en svensk författarkollega som ett fasansfullt exempel.

Denise Rudberg.

Aase Berg skriver: ”Eftersom jag inte accepterar att jobba ideellt som juryordförande inom det som är Europas rikaste maktkrets (möjligen den italienska maffian undantagen) kommer alltså typ Denise Rudberg att bli kronan på verket i svensk litteratur. De mest kvalificerade böckerna, de som banar väg för mer lättsmälta efterföljare, har låga försäljningssiffror. Alla läsare begriper sig inte på spjutspetsforskning. Det är inte heller nödvändigt. Men den komplexa och nytänkande litteraturen är massläsningens osynliga draglok.”

Bortsett ifrån att Aase Berg inte riktigt har hängt med i de kriminella grupperingarnas maktstatus i Europa – när hon tror att den italienska maffian fortfarande är hotet – så blir de sista meningarna i stycket ovan intressanta. Vad hon säger, om jag inte missuppfattat precis allt, är att du som läsare är lika dum i huvudet som jag om du läser sånt som de flesta vill ha. Att ”de mest kvalificerade böckerna” har ”låga försäljningssiffror” väljer hon att inte kommentera. Ergo: Om du och jag inte läser dem så är det för att vi är korkade. Vi är en packe illiterata, obildbara, hålögda idioter som inte förstår vårt bästa när det gäller finlitteratur. I mitt fall innebär det också att jag – som författare i underhållningsträsket – får försöka leva med att min gravsten kommer att sakna text om att jag fick Nobelpriset.

Verkligheten ser ut så här:

Aase Berg är poet, har skrivit ett antal diktsamlingar, varit medlem i Surrealistgruppen i Stockholm och varit medlem i poesigruppen Köttkropp. Ett par av hennes böcker har publicerats på engelska och i Tyskland. Hon har också fått Aftonbladets litteraturpris – grattis!

Denise Rudberg har studerat dramaturgi i New York, varit tv-programledare i Sverige och på 14 år publicerat 16 böcker som sålt i över två miljoner exemplar!

I sitt debattinlägg hävdar Aase Berg också: ”Kultur är inte kul. Ingen jävel inom kulturen har kul, utom amatörerna.”

Jag tycker att kultur är skitkul. Men så tillhör jag ju också – tillsammans med Denise Rudberg och en rad duktiga författarkolleger – amatörerna i Aase Bergs ögon. Det får jag försöka leva med.

Det tragiska i det här är att Aase Berg sänker sig själv (och mycket viktiga argument inte bara mot EU-trams utan också mot att författare ska skrapa med foten och tacksamt arbeta gratis alltför ofta) genom att hänga ut en duktig, framgångsrik författarkollega som avskräckande exempel.

Min fru har en t-shirt med texten: ”Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”.

Det är en bra t-shirt. Klok text. Aase Berg borde ha en hel trave. Men om hon inte förstått att författare behöver stötta varandra så förstår hon säkert inte resten heller.

I sitt avslutande stycke skriver Aase Berg:

”Ni klarar er inte utan mig. Fatta … ”

Jag är inte helt säker. Be Denise om ursäkt så kan vi snacka om saken, ok?

Jag har skrivit om mamma förr och gör det igen.

Nu, för att någon stulit hennes smycken. Sannolikt någon från hemtjänsten.

Jag skriver för att hemtjänsten inte tar något ansvar och för att polisen inte inleder en förundersökning.

Ty vem bryr sig om en 93-årig, halvblind kärring i rullstol? Det finns ju så många andra som är viktigare i vårt nya samhälle.

Svar: Jag.

Bakgrund: Mamma är född 1921 och började jobba vid 16 års ålder. Hon är en av dem som byggt det här landet och har en gedigen utbildning. Hon har bland annat jobbat åt FN-organ, Flygvapnet och SEB, bland andra. Hon startade mot alla odds eget företag när hon vid 56 års ålder blev änka och har varit revisor åt några av Sveriges mest framgångsrika artister, bland andra ABBA och Lill-Babs. Nu vet du det.

Mamma bet tänderna i skrivbordet tills det sista av den behövliga synen försvann för två, tre år sedan. Hon deklarerade fortfarande åt människor och skrev framgångsrika överklaganden vid 90 års ålder. Vi kanske kan vara överens om att hon under sina 76 yrkesverksamma år har betalt in den skatt hon ska, och lite till?

Tidigare i år ramlade mamma några gånger när hon halkade i tvättstugan. Fram till dess hade hon helt klarat sig själv och inte legat samhället till last. Efter den senaste sjukhusvistelsen krävde jag att hon skulle få hemtjänst och cirkusen kunde börja. Eftersom mamma bor i en kommun som privatiserat allt, fick hon en tjusig katalog och nu skulle en 93-årig kvinna välja mellan en rad företag som alla förklarade hur fantastiska de var. Det var bara att blunda och peka, ty kommunens representant förklarade att hon hade yppandeförbud (!) när det gällde de företag kommunen sålt ut till!

Jag tänker inte trötta dig med all turer som varit sedan dess, bara önska både dig och mig att vi aldrig hinner bli gamla och sjuka nog att få leva under de synnerligen förnedrande förhållanden som råder när man till varje pris ska ”vårdas” i hemmet – detta av stressade, underbetalda människor som måste räkna minuterna vid varje besök. Mamma har bland annat fått veta att hon inte kan få kokt potatis utan enbart snabbris, just av tidsskäl. Detta vid den enda riktiga måltiden under dagen. Häpp.

Viktigt att påpeka, innan jag berättar resten: Trots sina fysiska tillkortakommanden är mamma helt klar i skallen och har ett ruskigt gott minne, vilket alla som känner henne kan intyga. Hon har också råkoll på vilka som är i hennes närhet och vad som händer runt omkring henne. Kanske är det just därför som den här historien blir så skrämmande.

Mamma upptäckte att någon, under perioden 20 – 28 juli 2014, hade stulit två guldringar, ett silverhalsband och ett par silverörhängen ur det plåtskåp där hon förvarar sina smycken. Till saken hör att de enda som vistats i lägenheten förutom hon själv under denna tid, var åtta olika assistenter från det privata hemtjänstföretaget. Till saken hör också att en av dessa åtta visat ett ohälsosamt stort intresse för att diskutera smycken med henne och krävde att mamma – som normalt sett aldrig sover middag – skulle sova middag just under den stund hemtjänstkvinnan var där. Till saken hör vidare att samma person försvann utomlands på semester i tre veckor ganska snart efter tiden för stölden.

Mamma anmälde stölden till hemtjänstföretaget som ”förhörde” de aktuella assistenterna. Efter hemkomsten hördes också den kvinna som varit mest på plats, visat intresse för smycken och förmått mamma att ligga i sängen mitt på dagen. Inte otippat nekade alla inblandade till att ha tagit så mycket som ett dammkorn från mammas lägenhet. Hemtjänstföretaget meddelade därefter att deras försäkring dessvärre inte ersätter stöld om det inte kan bevisas att det är deras anställda som stulit. Mammas försäkringsbolag betalar inte heller ut ett öre eftersom hon lämnat ut lägenhetsnycklar till ”främmande personer”, det vill säga hemtjänstföretaget.

I ett sista desperat försök att få upprättelse och dessutom fullfölja sina medborgerliga skyldigheter – något som mammas generation växt upp med kanske mer än någon annan – polisanmäler hon händelsen. Jag sitter nu med en femsidig anmälan i min hand, ett slag i ansiktet på en kvinna som begått misstaget att tro på det samhälle hon betalat uppbyggnaden för.

Jag utläser att en stackars nybakad polis fått ägna massor av tid åt att teckna ner en mycket korrekt och detaljerad anmälan. Denna har därefter skickats vidare till högre ort där en ”inspektör” snabbt och tydligt meddelat:

”Beslut: Förundersökning inleds inte. Skäl: Det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Motivering: Förutsättningar för att styrka brott mot någon viss person föreligger inte.”

Det ligger naturligtvis en tragik i allt det här, inte minst i herr inspektörens syftningsfel i sista raden. Att brott begåtts mot någon viss person är nämligen synnerligen styrkt, herr inspektör´n.

Sverige 2014: Mamma platsar bra in i den kategori ”mängdbrott” som Leif GW Persson brukar prata om när han dessutom berättar att uppklaringsprocenten är ungefär fem. Dock handlar det här inte om en cykel som stulits i mörkret, utan om saker som försvunnit i en lägenhet där det, förutom lägenhetsinnehavaren, befunnit sig åtta kända personer under den aktuella perioden.

Jo, jo, jag förstår att det här inte är ett Sherlockfall som upprör större delen av befolkningen. Och jag struntar i örhängena, halsbandet och den ena guldringen. Saker är saker.

Men: Den andra guldringen hade en helt annan betydelse.

För mamma. För mig.

När cancern tog pappa, tog mamma hans vigselring och smälte ihop den med sin egen som ett tecken på deras decennier långa kärlek och trohet. Nu har alltså något as stulit detta kärleksbevis och omsatt det i pengar och jag vill inte höra en enda, jävla förklaring till varför det på något sätt skulle vara okej. Hemtjänstföretaget tänker inte gå till botten med saken och polisen anser det omöjligt. Jag tänker inte heller göra det, av ett enkelt skäl: Om jag skulle kunna få en människa att erkänna sig skyldig, så skulle jag därefter hamna i så mycket trassel att mina barn inte fick se mig på många år.

Senast i kväll frågade mamma bedrövat mig om det inte finns något mer vi kan göra. Hon kommer från en generation som till stora delar präglades av ärlighet och stolthet, även bland de fattigaste.

Vad skulle jag svara henne? Det är en annan tid nu, ett annat land. Jag skämdes när jag sa nej.

Avslutningsvis, om du nu läser det här: Jag vet vem du är. Jag vet hur du finansierade dina sommarlekar i Afrika. Ett gott tips: Håll dig långt, långt borta från min mamma i fortsättningen.

Och till det samhälle som sålt ut våra äldsta, svagaste och sjukaste:

Fuck you! Oavsett vilken partibeteckning ni bär.