Jag läser i Dagens Industri att en av grundarna till fildelningssajten The Pirate Bay, Peter Sunde, nu fått ytterligare en smäll av rättssystemet, tvingas betala nästan 3,8 miljoner i skadestånd och hotas med att betala ytterligare 9,3 miljoner om intrången fortsätter.

Det känns bra. Det ska kosta att stjäla.

Kritikerna tycker naturligtvis annorlunda. För det första är det ju lite hippt och ballt och käckt att ladda ner utan att betala. Då är man smart och lite high tech.

Nej. Man är en tjuv. Så enkelt är det.

Låt mig ge dig några siffror så att du förstår vad jag menar. När jag började skriva under bokavtal trodde jag kanske som så många andra att storkovan skulle ramla in direkt. Kontraktet gjorde mig lite snopen, inte minst eftersom vi var två författare som skulle dela på pengarna. Men siffrorna talade sitt tydliga språk: 13,50 kronor per skalle för en inbunden bok, nästan lika mycket för en ljudbok, en krona och femtio öre för en pocket.

En krona och femtio öre. Före skatt och sociala avgifter.

Du behöver inte vara nationalekonom för att räkna ut hur mycket det blev kvar i fickan och hur många böcker man måste sälja för att kunna få ut en dräglig månadslön.

”Gnäll inte”, säger kritikerna. ”Jobba med något annat om du inte gillar det.”

Nej. Jag älskar mitt jobb. Men inte att någon stjäl min lön. Skulle du acceptera att någon stal din? Dessutom vet du kanske hur mycket du får den 25:e varje månad. Jag får betalt en gång om året och kan bara försöka gissa mig till vad det blir. Sedan ska pengarna räcka tills nästa år.

När tidningen Svensk Bokhandels chefredaktör för några år sedan gjorde en högst ovetenskaplig undersökning kom han fram till att det fanns färre än 60 författare i Sverige, som kunde leva på sitt skrivande. Låt oss vara lite mer generösa i dag och säga 200, av många tusen. Resten har brödyrken på dagarna och får skriva på nätter, helger och semestrar.

När det gäller sångare och musiker är det minst lika illa.

”Det är skivbolagens fel!” skriker kritikerna. ”De får skylla sig själva, de skulle inte ha tagit så jävla mycket betalt för en CD-skiva.”

Med den logiken skulle det också vara lagligt och moraliskt okej att gå in i butiker och stjäla allt man tycker är onödigt dyrt.

Kritikerna fortsätter: ”Och förresten kan artisterna tjäna fett på sina världsturnéer!”

Ja. Det kan Bruce Springsteen och de andra i samma division. Men inte solisten från Oslo, det ambitiösa, nystartade bandet från Skurup, Härnösand, Shitville, Prag, Brighton, Beijing eller Lyon. Där blir det inga världsturnéer i första taget (om det blir några alls) och om de inte får betalt för sitt arbete kan de inte fortsätta spela eller sjunga.

För några år sedan deltog jag i en debatt om illegal nerladdning på Bokmässan i Göteborg. I ena ringhörnan satt jag, Björn Ranelid och en representant för Svenska Förläggareföreningen.

I den andra satt den gamle vänsterledaren Lars Ohly. Han flinade gott åt att vi ville ha betalt för vårt jobb och ansåg att om man bara laddade ner för eget bruk så var det okej. Jag fick publikens applåder för mitt svar:

”Vad du säger, Lars, är att det är okej att jag snor din cykel om bara jag själv cyklar på den och jag inte lånar ut den eller säljer den. Det samhället vill inte jag leva i.”

Ohly slutade flina och såg faktiskt lite ledsen ut. Kanske hade någon snott hans cykel, vad vet jag?

Jag har under årens lopp deltagit i en ändlös rad debatter med kritiker som försöker få mig att förstå att jag är dum i huvudet. För det de tar är ju bara en kopia, inte ett original. Alltså gör det inget. Vad de inte förstår är att varje såld ljudbok kanske skulle ha gett mig sex, sju kronor som jag behöver eftersom jag liksom dem får en bunt räkningar varje månad.

Jag har också som ett experiment polisanmält de som laddat ner mina böcker illegalt. Jag har sett utredningar läggas ner för att poliser och åklagare inte riktigt förstått vad som har skett. Jag har överklagat och serverat poliserna ip-nummer, namn, adresser och telefonnummer till dem som laddat ner illegalt. Och sett utredningar läggas ner på nytt.

Just därför känns markeringen mot The Pirate Bays grundare så rätt. Att det sedan finns en bunt liknande tjänster är tragiskt, men speglar å andra sidan samhället i stort – att tjuven ofta ligger ett steg före en föråldrad lag.

Det här är egentligen väldigt enkelt: Författare, kompositörer, sångare och musiker måste som alla andra få lön för sitt arbete för att kunna leva. Om de inte får det så blir de tvungna att sluta författa, komponera, sjunga eller spela.

Den som inte vill förstå det lider inte bara av en stor brist på respekt mot yrkesmänniskor.

Utan också av att vara dum, fast på riktigt.

Läs hela artikeln här:

http://www.di.se/artiklar/2016/6/16/miljonsmall-for-pirate-bay-grundare/

Som deckarförfattare drabbas man lätt av yrkessjukdomar. Som att – rent teoretiskt, förstås – fundera över vilka mord, utpressningar, stölder, rån, gisslantaganden och annat smått och gott som vore genomförbara här och var där man hamnar.

Jag sitter på Arlanda tillsammans med min underbara och tålmodiga fru. Vi ska till USA. Eftersom mitt knä har pajat big time och jag överlever endast med käpp och smärtstillande, så hämtar hon föda från kaféet vars ägare borde åtalas för ocker och få 900 års fängelse. Minst.

Vi får riktiga bestick. Kniv och gaffel i metall.

Vi har nyss passerat en säkerhetskontroll där män går omkring med nerhasade byxor efter att ha tvingats ta av sig bältena och gamla tanter får vingla omkring utan skor. Där människor tvingats hälla ut en halvliter Ramlösa och andra fått lämna en nagelsax ifrån sig.

Avgångshallen förvandlas plötsligt till ett vilda Västern, ty här man man köpa litervis med skum vätska som en insider smugglat in.

Samtidigt får vi bestick i metall. Livsfarliga vapen, lätta att ta ombord.

Vi flyger och jag somnar. Landar i på flygplatsen Newark i New Jersey, USA. Här går vi igenom en ny ”säkerhetskontroll” och jag överraskas:

Eftersom jag är handikappad behöver jag inte ta av mig skorna. Barn under 12 år och människor över 72 år behöver inte heller ta av vare sig skor eller rockar. Så här kan ju snacket gå då:

Tonåringen: ”Snälla farmor, kan du ta min bomb i dina skor?”

Pappan: ”Håll käft, ungjävel! Du kan väl inte begära att gamla farmor ska gå omkring med bomber i skorna?”

Tonåringen: ”Varför inte det, pappa? Jag såg ju att du stoppade tre knivar och en handgranat i hennes rock nyss!”

Pappan: ”Det är en annan sak. Håll käften nu.”

Tonåringen: ”Käften själv!”

Pappan: ”Så talar man inte till sin pappa!”

Tonåringen: ”Din mamma!”

Farmor: ”Såja, såja pojkar, kivas inte. Jag har både bomber, knivar och granater med mig och jag är igenom säkerhetskontrollen. Kom nu så dricker vi en god kopp kaffe innan vi går ombord och kapar planet.”

Ungefär så.

Medan barn och pensionärer med bomber, granater, knivar, mjältbrandssporer och annat smått och gott smiter igenom säkerhetskontrollen tar en barsk kvinna min frus handbagage och rånar henne på de hudvårdsprodukter som noga förseglats vid inköpet i taxfree-shoppen på Arlanda med garantier om att det inte är några problem att ta med grejorna in i USA.

Torsk: Öhrlunds. (Tillfälliga) Vinnare: Nuance Group på Arlanda (fast jag är inte helt färdig med er än ;o)) och flinande, maktgalna säkerhetskontrollanter på Newarks flygplats.

När jag fått kontroll över hjärtklappningen äter vi middag till ockerpris (en flaska blaskigt italienskt vin, en grillad kyckling, en rostbiffmacka och två kaffe kostar 1 700 spänn. Fast jo, på riktigt.).

Vi får gafflar av metall och varsin kniv av plast.

Hehehe.

Kniven är i och för sig kass men min absoluta bedömning är att metallgaffeln är stark nog för att huggas i nacken på en flygvärdinna eller i bröstet på en flygkapten.

Så – var finns logiken och säkerheten, sa ni?

Många är de som hävdar att säkerhetskontrollerna på flygplatserna är bra, viktiga och nödvändiga för oss.

Det tycker jag också. Om de är logiska och fungerar hela vägen, om de gäller alla på och kring flygplatsen.

Jag har en känsla av att pojkarna som flög in i tvillingtornen i USA den 11 september aldrig hade passerat genom en säkerhetskontroll. Inte heller majoriteten av de kapare som genom årens lopp med vapenmakt tagit kontroll över ett plan.

Ergo: Det är ingen större idé att jag tvingas ta av mig skorna och livremmen och lägga snusdosan på bandet, så länge Ahmed kan kila in bakvägen med en Kalasjnikov eller två.

Tro mig, jag är verkligen för säkerhet. Om jag ska flyga till USA så vill jag inte hamna i Långtbortistan eller bli inblandad i att terrorgrupper kivas.

Men ett litet, litet mått av logik i säkerhetstänket vore önskvärt.

Serien om börsmäklaren och psykopaten Silfverbielke har blivit en succé och karaktären har Christopher skrivit in sig i den svenska kriminalhistorien. Stefan Sauks fantastiska inläsningar slår stadigt nya lyssnarrekord och även de första böckerna om Silfverbielke, nu åtta år gamla, står fortfarande i bokhandlarnas hyllor och säljs.

Det är naturligtvis glädjande för en författare.

Läsarkommentarerna är roliga att se. De allra vanligaste är ”jag vill ha mer” eller ”när kommer nästa bok?”. En och annan frågar hur författaren är skapt som kan kreera ett så vidrigt monster som Silfverbielke.

En annan återkommande fråga är den om eventuell filmatisering. Svaret är att vi har diskuterat med filmbolag nästan lika länge som Silfverbielke har funnits. Regissörer och producenter har hört av sig och varit mycket intresserade, men längre har det hittills inte kommit. Ett av problemen är finansieringen – i Sverige räknar man med ungefär tjugofem miljoner kronor för att spela in en långfilm och ännu mer för en tv-serie.

När jag frågar läsarna vad de tycker om Silfverbielke varierar svaren ifrån ”låt den jäveln hamna i fängelse” eller ”nu måste han väl ändå dö” till ”nej, förresten, då blir det ju inga fler böcker” eller ”han är ju rätt läcker i alla fall”. Skräckblandad förtjusning, med andra ord. Det enda vi säkert kan vara överens om är att denne psykopat inte liknar någon annan karaktär i svenska böcker.

Man brukar säga att läsaren måste känna sympati eller antipati för en karaktär om denne ska locka till läsning. I Silfverbielkes fall finns det förvånansvärt många som sympatiserar och naturligtvis är det intressant att försöka veta varför. Frågar jag läsarna så växer det fram en bild som visar att Christopher har en del grundläggande drag som många kan identifiera sig med:

Han är artig

Han klär sig ordentligt och vill att andra ska göra detsamma

Han är intelligent

Han ser bra ut

Han har klass och stil, vet hur man uppför sig

Han har god smak

Han vill ha ett samhälle med ordning och reda där alla uppför sig ordentligt

Samtidigt uppvisar han naturligtvis de typiska dragen för en psykopat. Han är empatilös och skyr inga som helst medel för att komma dit han vill. Han värderar och respekterar ytterst få andra människor. Han är villig att utnyttja vem som helst hur som helst för att nå sina mål.

Hur kom han då till? Hur föddes detta monster och varför? Hur har han utvecklats sedan dess? Här är den sanna historien:

2007 hade Dan Buthler och jag debuterat med romanen Mord.net som snabbt såldes till en rad länder över hela världen. Vi hade många idéer till kommande böcker och tanken var att skriva fristående historier som liksom debutromanen var internationella.

På vårt dåvarande förlag tyckte man annorlunda. Vi hade redan i debutromanen presenterat vår polis, kommissarie Jacob Colt, och nu menade förlaget att det var dags att sätta honom på kartan ordentligt genom en svensk berättelse.

Vi fick tänka om.

Dan Buthler hade en idé om att skapa en klubb där tre svenska seriemördare träffades och utbytte erfarenheter. Jag invände med motiveringen att Sverige knappast hade sett en seriemördare sedan Salaligans tid, än mindre tre. Jag tyckte med andra ord inte att trovärdigheten var tillräckligt stor.

Vi stuvade om idén. Christopher Silfverbielke blev oskriven ledare i den trojka som också bestod av studiekamraterna Hans Ecker och Johannes Kruut. Leken var i full gång.

Mitt problem när jag skulle skriva historien var att jag inte hade den blekaste aning om hur en psykopat tänker och fungerar. Med lite tur lyckades jag hitta en utomordentligt duktig psykolog som förstås visste bättre. Jag satt med henne i två dagar och ställde oavbrutet frågor tills hon såg matt ut. Med mina nyvunna kunskaper satte jag mig vid datorn och började skriva.

En nästan vanlig man kom ut och vi började fundera över nästa bok. Jag hade en idé om vad som kan hända i ett vanligt svenskt villaområde om en riktigt ond man flyttar in. Efter lite funderande föll det sig naturligt att den onde mannen skulle vara just – Christopher Silfverbielke.

Vi utvecklade en noggrann plan och presenterade den för förlagsredaktörerna som nickade förtjust. Jag skrev de första 230 sidorna och skickade dem till förlaget, utan att få något svar. Jag skrev klart boken, som kom att heta Grannen, och skickade in resten av manuset.

Några dagar senare kallades Dan och jag till förlaget och möttes av allvarliga blickar. Redaktörerna förklarade besvärat att boken var ”otryckbar” och att de inte kunde ge ut den.

Vi förstod ingenting. Ett års arbete var förgäves och nu fick vi istället skynda oss att vidareutveckla nästa idé, vilket resulterade i romanen Förlåt min vrede.

Ironiskt nog kastade ett annat förlag sig snabbt över Grannen och den är än i dag en av våra mest sålda böcker.

Under tiden vi gav ut Ares Tecken och Jordens Väktare tog försäljningen av En nästan vanlig man och Grannen riktig fart. Först nu började vi långsamt förstå vad vi hade satt igång och därmed uppstod en del problem. Om vi från början hade planerat en serie böcker så hade allt varit lättare. Nu hade vi redan i de publicerade historierna stängt en del dörrar och målat in oss i ett hörn.

Dessutom hade vi problem med våra förlag. De vi gick till hade problem, lades ner eller såldes. Det tog ett bra tag innan vi hittade rätt. Det enda alla förlagen var överens om var att de ville ha mer av Silfverbielke.

Många undrar hur man kan skriva en bok tillsammans och vi har alltid svarat:

”Det vet vi inte.”

Vi jobbar nämligen inte så.

Den normala arbetsgången är att vi utgår ifrån en bank av idéer som uppstått under de år som gått. Under några månaders löst prat utvecklar vi idén innan vi sätter oss tillsammans och utvecklar en noggrann synopsis.

Därefter går jag hem och skriver boken.

Då kommer nästa fråga: Hur kan du tänka som Silfverbielke när du skriver?

Frågan är befogad. Att gå ur sitt eget jag och förvandla sig till psykopat några timmar i taget, är långtifrån lätt. Jag försöker, och de gånger jag har ”ramlat ur” och reagerat fel, så kommer antingen Dan Buthler eller redaktören att reagera på det, och så får jag korrigera i manuset.

Motvind var den sjunde boken i Silfverbielkeserien och alla frågar förstås när nästa bok kommer.

Svaret är att det med lite tur kan bli en bok 2017.

Nu koncentrerar jag mig på min nya serie om den bufflige och fördomsfulle men innerst inne godhjärtade kommissarien Ewert Truut.

Missa inte Ewert. Du kommer att gilla honom, fast på ett helt annat sätt än Silfverbielke! Boken finns ute i juni 2016 och naturligtvis är det den fantastiske Stefan Sauk som läser ljudboken!

Min Facebook-grupp ”Författare på Facebook” är på många sätt fantastisk. När jag en gång startade den trodde jag att vi skulle bli 40, kanske 50 medlemmar.

I dag är vi snart 4 700.

Några när en författardröm i huvudet. En del har påbörjade manus liggande i lådan eller datorn. Andra har publicerat en eller flera böcker, mer eller mindre framgångsrikt. Bland medlemmarna finns också formgivare, bloggare, novellister, bokförläggare, redaktörer, fotografer, barnboksförfattare, fackboksförfattare, drömmare, poeter och … ja, alla som har med bokbranschen att göra.

Det är trevligt och bra. I gruppen finns en stor värme och generositet som gör att de som behöver får stöd och inga frågor är för dumma. Intressanta och viktiga ämnen debatteras ofta och gränserna töjs.

Som gruppens grundare är jag ödmjukt glad och tacksam för att se hur den har utvecklats.

Samtidigt blir jag då och då orolig, som en far för ett barn som vinglar mot en starkt trafikerad gata utan att förstå faran, utan att förstå hur stark smärtan av ett fall eller en krock kan bli. Ska jag ingripa eller ej? Här handlar det inte om barn utan om vuxna, men ändå om människor vars längtan kan vara så stark att okunskap och naivitet kan leda till smärta.

Den ena halvan av mig skriker: ”Håll tyst, låt dem göra som de vill och gå på smällarna själva!”

Den andra halva skriker: ”Så onödigt att tillfoga dem smärta! Varna dem för fallen, håligheterna och bedragarna!”

Vad göra?

Bokvärlden har vänts upp och ner sedan den digitala tekniken kom. I dag kan vem som helst publicera sina åsikter på internet, via Facebook, Twitter, en blogg eller andra fora. Det är, i demokratins namn, utmärkt bra för yttrandefriheten och åsiktsfriheten.

Vem som helst kan också publicera en bok. Om inget traditionellt förlag vill ha den så kan man vända sig till ett hybridförlag eller till något av de många företag som erbjuder hjälp med självpublicering.

Det är – ur ett yttrandefrihetsperspektiv – också bra. Men inte sällan ger dessa företag mellan raderna falska förespeglingar om hur fantastisk utgivningen ska sluta.

Och sällan blir det så.

”Det skrivs åt helvete för mycket böcker”, sa Jan Guillou när jag intervjuade honom om skrivande. Undermeningen var, att det förr fanns erfarna redaktörer som avgjorde om ett manus var litterärt intressant och bra nog för utgivning, medan pengar i dag kan ta en genväg och se till att en bok blir utgiven vare sig den är bra eller dålig.

Förstå mig rätt. Jag är för full frihet, framförallt när det gäller yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men jag blir ledsen när jag ser människor, som kanske arbetat med en bok i flera år, bli ledsna, besvikna och lurade på pengar.

När det gäller just författande och böcker tycks det vara så, att de som håller på med det vill att fantasierna och drömmarna ska kunna ta en omväg kring kritiken, svårigheterna och sanningarna.

I verkligheten är det precis tvärtom.

Förra året gavs det ut drygt 15 000 böcker i lilla Sverige. Över 40 böcker per dag. Deckare, skönlitterära, fackböcker, barnböcker – you name it.

Några få av dessa blev storsäljare. En del sålde hyggligt. En stor del floppade och returnerades snabbt.

Jag försöker inte kväva eller slå ihjäl din dröm. Jag arrangerar själv skrivarkurser, jag älskar att människor skriver och vill hjälpa dem in på rätt väg.

MEN – som på alla andra livets vägar gäller det att vara närvarande, ha en realistisk inställning och förstå varför det inte alltid går som man tänkt sig trots att man kämpat. Jag förstår att du vill berätta om ditt liv och dina svårigheter, att du tycker att din farfar var unik eller att dina vänner har sagt att dina dikter är underbara.

Men det betyder inte – tyvärr – nödvändigtvis att en större skara människor vill ha läsningen.

Jag säger inte att du ska ge upp. Rent krasst säger jag bara att det är lika lätt att sälja in biografier och diktsamlingar, som att slicka sig på armbågen. Prova, så får du se.

Deckare då? Visst, skriv en. Men om du ska lyckas så ska du spela i samma division som Läckberg, Kepler, GW och …

Gör du inte det? Sluta då och skriv något annat. Lev i verkligheten OM du har andra drömmar än att låta manuset vila i byrålådan.

Och du – se upp för alla dem som vill ha dina pengar för att du är en författare som skriker efter att bli utgiven! Om du ger min gamla, halvblinda mamma 100 000 kronor så kan även hon se till att ditt manus blir korrekturläst, att din bok får ett fint omslag och blir tryckt.

Men det är inte då, när du stolt står där med din tryckta bok i handen, som jobbet slutar.

Det är då det börjar.

Det är då just din bok ska börja konkurrera med tusentals och åter tusentals andra titlar på marknaden, böcker som de stora förlagen satsar tiotusentals kronor på att marknadsföra.

Är din berättelse tillräckligt stark för att klara sig i konkurrensen?

Om du självsäkert kan svara ja, så kämpa för din bok tills du dör!

Annars, sitt ner och ägna dig åt en stunds självkritik.

För mig tog det tio års slit, tvivel, tårar och svordomar innan jag kände att mina böcker kunde hävda sig litegrann på marknaden.

Jag hoppas att det går fortare för dig.

Ge inte upp! Men – var realist.

Brasklapp: Så fort man delar något i sociala medier eller uttrycker en åsikt, blir man av något eller några ljushuvuden automatiskt beskylld för att vara okunnig, främlingsfientlig, idiot, korrumperad, nazist, köpt, obildad, fascist, rasist, opålitlig, oseriös eller bara ett svin i största allmänhet. Därför vill jag redan nu starkt påpeka att det här inlägget riktar sig enbart till dig som tycker om fotografering och bilder utan politiska, religiösa eller marknadsmässiga hänsyn. Jag är varken köpt, sponsrad eller påverkad av något parti, någon organisation eller något företag. Okej? Då kör vi (påminner stillsamt om att alla bilder nedan är upphovsrättsskyddade och inte får delas eller användas utan mitt skriftliga godkännande – Copyright: Dag Öhrlund 2016):

Året var 1973. Jag hade skrapat ihop pengar till min första systemkamera, en Minolta SRT 303 som i alla avseenden var alldeles utmärkt. Men jag hade också, 15 år gammal, gjort mitt inträde som journalist och börjat spana på de stora grabbarna och tjejerna, de som fotograferade för kvälls- och veckopressen.

På deras kameror stod det Nikon. Det skulle ta flera decennier innan jag förstod hur stort kriget mellan kameramärken var. Det var lika hårt som mellan Volvo och Saab, Mac eller PC, AIK och Djurgården, Israel och Palestina – you name it. Religionskrig, fast hårdvarumärkesvis (vilket ord!).

1974 tömde jag sparbössan, köpte ett Nikon F-hus och en zoom, 43-86 mm (ja, jag har fortfarande huset kvar.) Med ett undantag på ett halvår år 1981, då jag blev Canonkille, har jag varit Nikon trogen i 42 år. Jag tror att jag har över 20 Nikonhus och gud vet hur många objektiv liggande i gömmorna. Manuella, AF och digitala. Från 20 mm till 600. Hela kalaset.

När åldern, smärtorna och lättjan kommer krypande, samtidigt som den digitala tekniken tack och lov utvecklas, blir behovet av små och lättare kameror starkt.

Jag har provat mig fram och hittat flera favoriter. Medan den professionella utrustningen alltid bestått – och fortfarande består – av Nikonkameror har jag roat mig med kompakter även från Fuji, Canon och några andra märken.

Kompaktfavoriten kom att heta Canon G 12. Numera är hela familjen utrustade med G 12:or och även om Canon sedan kommit med en hel serie efterföljare som köpts och avprovats är vi överens – G 12:an är vinnare. Med två G 12:or och gorillastativ skulle jag kunna resa jorden runt och klara 95% av alla de reportageuppdrag jag haft under 40 år. Hittar du en sådan kamera på nätet så köp den. Dessutom är batteritiden otrolig.

Men livet är fullt av överraskningar. För en tid sedan klev jag in i min favoritbutik i Stockholm, fick händerna på en Olympus OM-E 10 och lekte en stund. Handkänslan och avtryckarljudet avgjorde. Strax var jag ägare till ett silverfärgat retrohus och en 14 – 150 mm zoom.

Läge för utflykter och äventyr.

Flera reportageuppdrag i holländska Haag väntade, Jag skulle intervjua Europolpoliser, plåta miljöbilder till arkiv och göra en stor stads- och krogguide. För en gångs skull kastade jag säkerhetstänket åt sidan och beslöt:

Jag gör allt med den nya kameran utan att riktigt veta hur den fungerar och vad den levererar.

Det blev en spännande resa på några dygn, fantastiska upplevelser. Och här är några av bilderna, plockade direkt ur kameran utan ett uns av bildbehandling. Kommentera gärna!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

De säger att man ska fånga dagen. Stanna upp mitt i livet, tänka på den tid man har kvar och fundera över vad man ska göra av Livet.

Så jag gjorde det. Hela förra veckan tillbringades under magiska, arabiska natthimlar i heta Dubai. Många tankar avlöste varandra under promenader i en öde öken och ledde till – ett snabbt och omvälvande beslut.

Jag reste inte dit enbart för semester. Jag hade fått ett erbjudande som lät för bra för att vara sant och jag ville veta mer. Så varför inte kombinera nytta med nöje? Jag hade aldrig satt min fot i arabvärlden förr, jag hade gott om förutfattade meningar som jag snabbt fick ompröva.

Jag kom till ett hett men rent och snyggt land där man har ganska klara uppfattningar om vad som är tillåtet och inte. Ett land där jag utan rädsla kunde lämna tusenlappar liggande på hotellrummet och där min dotter kunde lämna handväska och plånbok på restaurangstolen när vi gick till buffén för att hämta mat. Ett land där jag aldrig behövde vända mig om i nervositet eller rädsla för att bli påhoppad, nerslagen eller rånad.

Det kändes bra.

Jag kom till ett arabland där kvinnor behandlas med respekt. Där de, till skillnad från i många andra arabländer får köra bil, gå i korta kjolar och visa axlarna. Där tjejerna ligger på stranden i stringbikini om de vill och där det serveras drinkar i vartenda hörn. Som i Sverige.

Det kändes bra.

Så till erbjudandet. En vän till en vän, som jag känt i tjugofem år, hade rekommenderat mig till en internationell men Dubaibaserad kommunikationsbyrå med kontor i 26 länder. De sökte en ”Creative Director with aggressive approach” och i CEO:ns besöksstol fick jag alltså erbjudandet rakt av. Flytta till Dubai med allt betalt – stort hus vid havet, tjänstebil, tjänstefolk och en absurt hög och skattefri lön. Nio månaders placering på kontoren i New York, Shanghai och Sydney, därefter fast placering i Dubai.

Hon ville ha besked nästa morgon. Jag var sömnlös större delen av natten, ringde min fru och mina döttrar och efter att ha pratat med dem fattade jag beslutet över en cigarill och ett glas vin på hotellbalkongen.

Jag hoppas att du förstår och förlåter. Att sitta i Sverige och skriva böcker är underbart. Men efter att ha vistats hemma i alltför många år har det börjat rycka i res- och upptäckartarmen igen. Att dessutom i min ålder få ett sådant erbjudande är att betrakta som unikt och jag vore en idiot om jag sa nej. Livet är kort och det gäller att leva det fullt ut.

Jag säger inte adjö, men på återseende. Jag är djupt tacksam för att du har läst mina böcker och/eller blogginlägg och gillat dem, men i fortsättningen kommer jag att skriva helt andra saker som du sannolikt aldrig kommer att se.

Det blir en ny väg till jobbet nu.

Utmaningen blir för min del enorm. Jag kommer så småningom att jobba med en avdelning som slåss mot de vassaste kommunikationshjärnorna i Nordamerika och så småningom även Asien. Om jag misslyckas är jag historia. Om jag lyckas finns det inga gränser. Det kittlar i magen. Oavsett hur det slutar så blir det en resa jag och familjen aldrig glömmer.

Jag kommer att leva ett annat liv, äta annan mat och umgås med nya människor – spännande. Tack Steve Hawkins, för att du rekommenderade mig. I owe you one. ;o)

Nu siktar jag mot nya höjder. Kanske blir du besviken för att det inte blir fler blogginlägg där jag gnäller på Sverige, på ett tag. Men vem vet – jag kanske kommer tillbaka?

Må bäst tills vi hörs igen. Nu är det dags att prova vingarna!

/Dag

Så var det över, då (åtminstone för den här gången). Min debut som låtskrivare till ett mello-bidrag har varit en fantastiskt spännande resa, även om ”Killer Girl” åkte ut redan i fjärde deltävlingen i Gävle. Det var i varje fall inte Lindas fel – tjejen satsade allt!

Jag har träffat nya trevliga människor och fått fantastiska kontakter. Främst vill jag tacka mina kolleger Linda Bengtzing,  Andréas Berlin och Mathias Kallenberger (med fruar! :o)), men också alla andra som på varsitt sätt gjort det här till en oförglömlig resa, inte minst Joakim Stenhammar, Peo Nylén, Camilla Bjering, Eva Persson och Anders Melin. Tack alla!

I lördags blev vi, tillsammans med några tusen andra, bjudna på efterfest efter finalen i Friends Arena. Jag gladdes mycket (även om det i min ålder är hårt att ta en taxi till en fest som börjar 23.00) speciellt eftersom min favoritlåt (efter ”Killer Girl”, förstås) vann. Redan i Gävle drabbades min hjärna av ”If I were sorry” och sedan dess har jag älskat den och beundrat på vilket coola och nonchalanta sätt Frans framför den (DET kräver sin sångare!). Segern är rättvis och det är bara att gratulera en duktig, 17-årig kille som vinner när han debuterar. Att avundsjuka kolleger och besserwisser-journalister i kvällstidningarna dissar honom är bara ett tragiskt exempel på svensk avundsjuka och den elakhet som sprider sig överallt. Fuck you, ok? Ge grabben den cred han ska ha!

Kändisarna vällde in i parti och minut. Snart syntes Anna Kinberg Batra, Carl Bildt, Charlotte Perelli, Micael Bindefeld, Anna Book, Gustav Fridolin, Christer Lindarw och många andra dricka champagne och mingla i trängseln.

När Frans kom till festen blev det förstås kalabalik och när han fotograferats fick vakter lotsa fram honom till scenen…

…där det blev dags för det obligatoriska champagnesprutet som drabbade oss alla:

Sedan sjöng han förstås segerlåten mitt bland alla festdeltagare! Lyssna och se här:

Seger! If I were sorry…

Christer Björkman höll ett långt tal, tackade alla som varit med och förklarade att drömmen är att komma ikapp Irland och se till att Sverige vinner Eurovision igen.

Min fru Carina, politisk flykting från Skåne, hade naturligtvis förberett en kupp…

…eftersom Frans kommer från Ystad. Gissa om han blev glad när han fick en skånsk flagga med liten flaggstång och allt. Med stor blygsel tog han emot den och vinkade glatt…

Kvällen fortsatte naturligtvis i musikens och festens tecken. Alla artister som varit med i finalen hoppade glatt upp på scenen och körde sina nummer. Även dansarna deltog, även om de nu var avsminkade och hade sina ”civila” kläder på sig. Tufft gjort! Jag tänker inte trötta dig med alla mina oskarpa bilder, men …

Så här såg det ut när Molly körde sin låt på scenen:

Molly hittar inte rätt i början men rockar loss!

Därefter var det dags för min andra storfavorit – Panetoz! Från första kvällen i Gävle spred de här grabbarna sin underbara energi och äkta glädje vare sig de var på hotellet, i logen eller stod på scenen. Vilka människor! Så här satsade de i sitt sista mello-uppträdande på efterfestens scen:

Panetoz ger järnet på partyt!

Go, Panetoz, go!

Vid halv tre på natten tyckte farbror att det var dags att gå hem. Tack Mello, tack alla!

Tack min hovfotograf, den outtröttliga idésprutan, kreatören och partybruden Carina – love you!

Tack, hela Mello! Jag har redan små stygga planer om att försöka vara med igen nästa år.

Så roligt var det!

Så var det då oåterkalleligen dags för final i Gävle och jag skulle ljuga om jag påstod att vi i gänget kring Linda inte var det minsta nervösa. En stor del av lördagen ägnades åt spekulationer och diskussioner över ett glas öl eller två. Till sist var det dags att klä om, sätta sig i den stora, glada Mello-bussen för att åka till arenan, som var fullspäckad med folk.

Utsikt från Green room

På plats fanns de viktigaste delarna av min trogna ”fläktklubb” – La Famiglia:

Sarah Dawn Finder inledde finalsändningen med ett härligt sångnummer som jag filmade från Green room – titta på det här:

Start på finalen i Gävle

Green room var fyllt av en spänd förväntan, men Dolly Style tog glada selfies och Panetoz var som vanligt i högform …

Sida vid sida stod veteranen Linda Bengtzing och tävlingens yngste deltagare, 17-årige Frans Jeppsson Wall:

Det blev dags att spela melodi nummer 4, Killer Girl och gissa om Mathias, Andréas och jag var nervösa vid presentationen:

Här kan du se Lindas finalframträdande i sin magiska helhet. Stark gjort av en otroligt professionell tjej som varit sjuk under många repetitioner och dessutom drabbades av inflammation i två (!) visdomständer på finaldagens morgon:

Linda ger järnet i ”Killer girl”

När samtliga artister framfört sina låtar följde en lång och nervös väntan på folkets dom.

Segertippade Frans kan inte ha undgått att känna en enorm press på sig:

Till sist kom de magiska orden: ”Sverige, vi har ett resultat”. Tråkigt nog för oss visade det sig att Linda Bengtzing fick lämna tävlingen tillsammans med en annan Mello-veteran, Martin Stenmark:
…men trots detta höll de båda modet uppe. Strax därefter var det dags för Molly Sandén att dansa glädjedans, när hon fick veta att hon gick direkt till finalen:

För Linda var det tyvärr dags att säga adjö, och vi i gänget lämnade Green room för att åka till efterfesten.

Av många skäl tänker jag inte kommentera de andra bidragen, men som upphovsman till en av låtarna går det inte att undvika att tänka lite så här:

När jag kom tillbaka till hotellet trodde jag ett tag att jag såg i syne, men det stod faktiskt en mycket stor geting utanför entrén:

Så blev det festdags på Grand. Hotellet var abonnerat och bevakat – endast press och medverkande i Melodifestivalen släpptes in. På verandan stod vackra långbord dukade och en festlig buffé väntade.

Min vackra fru Carina (som för övrigt är familjens officiella festfotograf och har tagit en hel del av de läckra bilderna här) njöt av festen…

…och för många av de andra deltagarna blev det party-party natten lång:

För min del blev det en trevlig avslutning på kvällen – ett samtal med Mellokungen själv, Christer Björkman, som önskade mig välkommen tillbaka med nya bidrag:

Till sist vill jag framföra en hel massa tack. Tack till min underbara familj som alltid stöttar, till Jesper och till Lisbeth som tog hand om vår älskade vovve. Tack Linda Bengtzing och Peter Ståhlgren (med dansare, koreograf, kör stylist och alla andra i teamet) för en helt fantastisk insats – ni är bäst! Tack Andréas Berlin och Mathias Kallenberger med fruar för gott samarbete, trevliga dagar och spännande diskussioner, tack Jocke Stenhammar och Camilla Bjering von Zweigberk för er professionalism, Peo Nylén och Anders Melin för allt ni lärt mig, Panetoz för all kärlek och glädje, Christer Björkman för att jag fick vara med. Och tack Eva Persson för att du satte igång hela cirkusen utan att veta om det! ;o)

Sist men inte minst – tack och kramar till alla er fans/läsare/gillare som stöttat, röstat, mejlat, messat och kommit med glada tillrop – ni är underbara!

Risk för att jag skriver en låt till? Psst, jag har redan tjuvstartat… ;o)

Och du, glöm inte – Killer girl finns på Spotify nu!

Det är intressant att läsa de kommentarer jag fått – både här och på Facebook – för två stackars inlägg om den fjärde deltävlingen i Melodifestivalen.

Ostridigt är, att Melodifestivalen är en färgglad folkfest som drar tusentals betalande människor i publik till varje deltävling, och miljoner tv-tittare. 2014 sågs finalen av 3 315 000 människor, 2015 sågs den på tv av 3 770 000 människor. Till detta kommer drygt en halv miljon som ser programmet via web/play. Det betyder i klartext att mellan var tredje och varannan svensk tittar.

Icke desto mindre gäller det för vissa att spy ur sig galla i kommentarerna:

”Gäsp!”, ”Jag tittar inte på skiten”, ”Hur fan orkar folk?”, ”Vilket skitprogram!”.

Det som fascinerar mig mest är att alla dessa minoritetskritiker inte tycks ha något bättre att göra med sina liv än att ägna tid att kritisera något de inte tycker om. Jag är själv aggressivt ointresserad av både sport och segelbåtar och det skulle inte falla mig in att ramla runt på sociala medier och ägna tid åt att kritisera dessa företeelser. Det finns ju så mycket annat kul att göra.

Nåväl, för dig som är intresserad kommer här en kort redogörelse över fredagskvällen, som på många sätt var både extra intressant och extra pirrig för oss inblandade. Klockan 20.00 startade genrepet inför publik. På väg till Green Room såg jag hur teknikerna arbetade febrilt för att alla de små förändringar och justeringar som diskuterats under de senaste dygnen genomförts, så att allt nu kunde fungera perfekt (notera de tre mikrofonerna där körsångarna i de flesta numren står och sjunger bakom scenen). Det starkt lutande räcket du ser till höger i bild är räcket till den något skakiga aluminiumtrappan som leder upp till Green Room:

Att komma upp i Green Room – som i det här fallet alltså inte är något exklusivt rum utan ett ”tak” ovanför den tekniska avdelningen – och se genrepspubliken var en spännande upplevelse. Större delen av platserna i arenan var fyllda och sorlet högt och förväntansfullt.

Klockan 20.00 drog showen igång, precis som den ska göra i dag, lördag, under den riktiga tävlingen. Under de sju numren förvandlades scenen till en plats för häftiga ljusshower, eldslågor och pyrotekniska effekter. Och när det var dags för melodi nummer 4 – Killer girl – gav Linda, kören och dansarna järnet hårdare än någonsin:

När alla sju bidragen hade spelats blev det en nervös väntan på resultatet av ”omröstningen” i Green Room. Under genrepet lottar man fram låtsasvinnare för att programmet ska bli så lika det riktiga som möjligt.

Alla artister väntade tålmodigt tillsammans med sina låtskrivare på att vi skulle få ”folkets dom” i den fejkade omröstningen. En av storfavoriterna – Frans – såg mer nervös ut än någonsin.

Till sist fick vi ”resultatet” – att Linda och Killer girl går vidare till ”Andra chansen” i Halmstad nästa helg.

Vi som har jobbat med Killer girl hoppas förstås att det blir så. Konkurrensen i den här deltävlingen är stenhård med mottävlare som Molly Sandén (med över 500 000 följare på Twitter – gissa vem de röstar på?) och Martin Stenmark, bland andra.

Storfavorit inför i morgon är tävlingens yngste deltagare, 17-årige Frans Jeppsson Wall som debuterade som sexåring med ”Who´s da man” (en hyllning till Zlatan) i ”Allsång på Skansen”. Nu sjunger Frans ”If I were sorry”, en lugn låt som sätter sig på ett irriterande skönt sätt i hjärnan. Alltså unnar jag Frans att gå vidare till final, men jag håller också tummarna för att veteranen Linda – en härligt glad tjej med båda fötterna på jorden – går vidare med vår Killer girl.

Än en gång – rösta på oss, snälla du. Många gånger. Tack!

Efter alla repetitioner och möten på torsdagen bjöd Gävle Kommun på en hejdundrande välkomstfest i de gamla gasklockorna, och alla som på något sätt är inblandade i Melodifestivalen var bjudna.

Förutom en fantastisk buffé (jag har aldrig ätit rökt bäver förr!) bjöds det också på sång-, musik- och dansuppträdanden på scenen och naturligtvis minglades det till långt in på natten.

När fredagen väl kom var det en och annan som inte satt vid borden när jag kom ner till frukost vid niotiden – en stor trötthet tycktes vila över hela hotellet.

Vi i Team Bengtzing åkte med den stora glada Mello-bussen ut till arenan för att se dagens repetitioner, nu med scenkläder:

Linda och gänget på scenen jobbar så att svetten lackar och för varje repetition sitter numret en aning säkrare.

Efteråt var det åter genomgång i viewing room för att diskutera vad som kunde förbättras ännu mer.

Busstur tillbaka till hotellet för snabbt ombyte. Nu ska vi tillbaka till arenan för att se genrep inför publik, och det blir pirrigt att sitta i Green Room och titta. Nu är det på allvar!