För några år sedan åkte jag och den eminente skribenten Jerker Jansson runt i Sverige för att finna sanningen om Gud. Antikrist i hyrbil på knaggliga vägar. Läs vad vi fann och – tyck gärna:
Stockholm, måndag 06.30, Dag
Gud sätter morgonkaffet i halsen när han slår upp tidningen och läser om den nya lasermannens framfart i Malmö. En död, många skadade. Fler blir det enligt prognosen.
Djävulen har just gjort mål igen och Gud tar ut målvakten.
Senare samma dag: Min dotters konfirmationsinbjudan dimper ner i brevlådan och jag läser den med stigande förvåning.
Förr var det enkelt. Man gick och läste på kvällarna. Den som var djärv åkte istället på sommarläger men principen var densamma – undervisningen baserades på ett rättroget läsande av bibeln och en äldre präst med allvarlig uppsyn förkunnade budskapet.
Utrymmet för diskussioner och kritik var litet eller obefintligt. Nåde den som inte kunde svaret på frågorna när den heliga konfirmationsdagen var inne och finklädda föräldrar och släktingar satt bänkade i en högtidlig församling.
För vissa av dem som svarade rätt hägrade en moped, smycken eller pengar.
Över dem som inte kunde svara sänkte sig skammen.
Nu är det annorlunda. Den lokala församlingen erbjuder konfirmationsundervisning med nio olika alternativ.
Under rubriken ”Finns Gud” erbjuds ett program där man på tisdagar mellan 16.00 – 18.00 träffas för ”Pröva, prata och praktisera”. Den variant min dotter markerat heter ”Multimedia”: ”Läsning där du får möjlighet att lära dig mer om att skriva, fotografera och filma.”
Det är bra att kreativitet implementeras i undervisningen, men tanken väcks ändå:
Får kyrkan inga konfirmander om man inte erbjuder en minivariant av den multimediautbildning varje gymnasium med självaktning måste ha? Vad mer krävs – popcorn och psp-spelande? Chatt med Jesus, ohejdad interaktivitet med Gud?
Är unga så ointresserade av andlighet att ingen annars orkar masa sig dit?
Min ovetenskapliga undersökning tyder på motsatsen. När jag mailar mina vänner och frågar om de tror på Gud eller ej kommer det snabbt en storm av svar från alltifrån femtonåringar till åttioåringar.
Ämnet berör starkt. De som inte tror skriver lika långa svar, som de troende.
Eller längre.
Arlanda, måndag 07.05 , Dag
Jerker hämtar mig, färden går mot Arlanda. I 80 timmar ska vi fara Sverige runt med frågor som behöver svar. Finns Gud? Vem är han? Är Gud överhuvudtaget en person? Vi ska prata med laestadianer och ortodoxa syrianer, med Jehovas vittnen och med den stridbare Dag Sandahl, präst i Löttorps församling på Öland
Medan SK 1004 lyfter oss en aning närmare Gud från Arlanda mot Norrland, drar jag på mig lurarna och lyssnar på Marie Fredrikssons ”Tro”. Några rader fastnar i minnet:
Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen
Att vilja men inte känna är nog så svårt
För många är det säkert just så.
För andra är valet lättare.
Färden går längs frusna vägar mot Örnäset några kilometer utanför Luleå.
Jerker tror inte på Gud, eller tror inte på att tro, menar att själva frågan om Guds existens är meningslös. Jag har pendlat mellan att kalla mig ateist och agnostiker, visat ett svagt intresse för buddhism ibland. De många törnar livet givit har stärkt min övertygelse om att ingen Gud beskyddar just mig.
Vi är tvivlare på väg, antikrist i hyrbil.
Luleå, måndag 10.46, Dag
Predikanten och före detta riksdagsmannen – två perioder för Kristdemokraterna – Erling Wälivaara möter upp utanför östlaestadianernas nya bönehus, byggt i en lokal som förr var en konsumhall. Erling, för övrigt också ordförande i Torneå-Kalix Älvdalars Stortältsförening, berättar att församlingen betalade tre miljoner kronor för lokalen, rev ut frysdiskarna och målade om. Nu är hälften av det 1 500 kvadratmeter stora huset bönelokal, resten består av matsal och samlingsplats, kök, toaletter samt förråd. Det finns sittplatser åt alla. När Erling såg att försvaret sålde ut 2 000 köksstolar la han snabbt ett bud på lika många kronor, och fick stolarna. Kyrkbänkar som skulle kostat två miljoner hittade han för 27 000.
”Laestadius visste sin mission”, säger Erling Wälivaara. ”Han ville att barn skulle få bröd på bordet och ha chans till en utbildning. Och han ansåg att spriten var det största hotet mot detta.”
Enligt Erling är det bibeltroheten som skiljer Laestadianerna från svenska kyrkan:
”Liberalteologerna säger att Bibeln innehåller Guds ord. Vi säger att den är Guds ord. Vi betraktar Gamla Testamentet som en historiebok. Nya Testamentet är symbolen för en ny era och det följer vi.”
Som så många andra religiösa grupper är Laestadianerna omgärdade av myter, bland annat att rörelsen inte skulle tillåta blommor eller gardiner och att de senare fått benämningen ”Djävulens kalsonger”. Erling skrattar igen:
”Det låter nog spännande, men inte stämmer det. Min mor älskade blommor och hade de finaste gardiner man kunde få. Bakgrunden till ryktet är att Lars Levi Laestadius tyckte att prål var onödigt, att det viktigaste var att barnen fick mat och utbildning.”
Östlaestadianernas församling i Luleå samlar i dag runt 300 medlemmar. Västgruppen är lika stor. Wälivaara menar att det på sitt sätt är lika bra att grupperna hålls var för sig:
”Vi har fullt hus på våra möten, det har säkert de också. Och det finns inte en kyrka i Luleå som skulle klara att ta emot 600 personer samtidigt.”
När Laestadianerna varje söndag håller möte leds sången av en försångare, en lukkari. Under gudstjänsten är den offentliga syndabekännelsen en viktig del. Många berättar gråtande om de synder de begått och ber om förlåtelse.
Den väckelserörelse Lars Levi Laestadius en gång startade i norr har brett ut sig ordentligt. I dag hittar man Laestadianer också i Finland, Norge, Ryssland, Ungern, Tyskland och USA.
Luleå, måndag 11.32, Dag
Erlings fru Gunnel serverar kaffe och hembakta bullar. Vi kommer in på de stora, teologiska frågeställningarna.
Som – vem är Gud?
”Enligt Bibeln är Gud en allsmäktig ande och det är vad vi tror”, säger Erling. ”Jesus är Guds son, modern är församlingen på jorden, de kristnas gemenskap. Har du ingen församling så har du inte heller någon Fader i himlen. Men det här är ofattbart stora och svåra frågor, när man ska försöka tolka texten själv. Ibland får man göra som Luther sa, lyfta på hatten och gå vidare. Som människa är det omöjligt att förstå allt. Det här är en trossak, inte en förståndssak. Kunde vi förklara allt så skulle det inte vara en trossak.”
Wälivaara menar att tron i sig är viktigare än att frammana en bild av Gud.
”Vad är viktigast för mig, dig och för människorna? Jag är intresserad av teknik och mycket annat och har jobbat politiskt, men min personliga tro är det viktigaste. Det jag gör i livet är tidsbundet men troslivet syftar mot evigheten. Att jag har fått möta Gud och Kristus är så stort att det inte kan med ord beskrivas.”
Som tvivlare söker jag någon form av exempel på att Gud ger tecken. Erling berättar:
”Jag var i Amerika på predikoresa, vilket är ansträngande för där ska man predika tre, fyra gånger per dag. Det var en nyårshelg, jag och Gunnel bodde hos en kristen familj i Portland. På kvällen sa jag till Gunnel att jag var oerhört trött. Vi hade en kort aftonbön tillsammans. Sedan började jag höra underbar musik. Varje gång jag berättar detta reser sig kroppshåren. Jag minns inte melodin och sången men den finns inom mig. På morgonen efteråt tänkte jag skriva upp noterna och orden, det var ett språk jag förstod trots att det varken var svenska eller finska. Gunnel sa att Gud hade sett att jag var så trött, och att han därför låtit mig höra det underbara. När gud ser en troende i nöd, så hjälper han.”
Möjligen. Men då återstår frågan hur Gud kan låta oskyldiga människor dö i sjukdom, krig och katastrofer. Vilken är meningen med att en femårig flicka får cancer eller att barn på Haiti svälter ihjäl?
Erling svarar:
”Kan det vara så att han vill väcka oss? Hur reagerar vi för en katastrof som den på Haiti? Vi ger pengar till Röda Korset och Rädda Barnen.”
Visst. Men det är ett ganska rått sätt att väcka människor på, eller hur?
”Jo”, säger Erling. ”Men i Bibeln står det Jag ska hemsöka fädernes missgärningar intill tredje och fjärde led.”
Hur ska vi tolka det?
”Kanske som att det människan sår, det får hon skörda”, säger Erling. ”Gud är allsmäktig men jag kan inte alltid begripa hans handlingar. Jag vet bara att han inte har något ont syfte. Han vill bara fostra oss, föra oss allt närmare honom.”
Ingen föds till Laestadian. Var människas tro är hennes ensak, även om det i Bibeln står att det är Guds vilja att alla ska tro. Till somliga kommer tron av sig självt, andra måste omvändas. Wälivaara ger ett exempel, anno dazumal:
”Min farfars farfar Frans var en riktig suput och knappast kristligt sinnad. Han var lantbrukare och sålde säd till Finland. En vinter for han tre mil till den finska sidan för att leverera. Det var kallt. Finnarna visste att Frans gillade sprit. De bjöd friskt och han blev stupfull. De satte honom i risslan och hästen hittade hem själv men Frans förfrös benen och fick kallbrand. Det fanns inga läkare och ingen sjukvård i de trakterna på den tiden. Då sa en same: Jag kan amputera. Vi super honom full och fyra man håller i honom medan jag sågar av benet med bågsåg. Medan de utförde amputationen brände de hans ben med ett hett järn för att kallbranden inte skulle sprida sig.”
Lars Levi Laestadius hade då sökt jobbet som kyrkoherde i Pajala och saken skulle avgöras genom röstning. Vid den tiden fördelades rösterna efter hur mycket mark man ägde. När Frans Vik, som efter amputationen hette Krypvik i folkmun, fick höra att det skulle röstas beslöt han att krypa de 15 kilometerna till Pajala. Väl där la han sina fyra röster vilket ledde till att Laestadius vann med två röster.
”Efter det lärde Frans känna Laestadius”, säger Erling. ”Han fick omvändelsens nåd och blev personligt troende.”
Den före detta Landshövdingen Ragnar Lassinantti skrev i sina memoarer att det hundra fjärdingsmän inte kunde åstadkomma med vapen, gjorde Laestadius med sin tunga. Genom att tala med vildar på vildars vis fick han till slut folket att inse att hor, supande och annat osunt liv var vansinnigt.
”Laestadius var en bildad, intellektuell man”, säger Erling. ”I dag skulle vi behöva någon som han, en människa som kunde tala med ungdomar om alkoholens skadeverkningar och med deras föräldrar om hur man bör vara som förebild. Det är inte vettigt att vi har tolvåringar som kryper omkring stupfulla.”
Åter till de teologiska frågorna. Vad händer den som inte tror?
”Det finns bara två vägar att gå”, säger Erling. Ta emot tron som Gud erbjuder eller säg nej tack. I det första fallet leder det till evigt liv, i det andra till evig förtappelse. Under vårt liv ser vi en oavbruten strid mellan Gud, och Lucifer som försöker fresta oss. Kyrkan har avskaffat Djävulen i sina predikningar, kanske för att de inte längre tror att hela Bibeln är Guds ord. Det gör ju vi. Å andra sidan vore det mig främmande att säga att Laestadianismen är den enda rätta vägen. I sista boken i Bibeln, sjunde kapitlet, berättas det om vad som skedde på Patmos, som då var en kal, obebyggd klippö: Därefter såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folkslag och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i händerna.”
Erling skrattar.
”Alltså var det inte bara Laestadianer som var där!”
Livet är alltså en evig strid mellan Gud och Djävulen. Men vem är då denne mytomspunne Lucifer?
”Enligt Bibeln och vår tro är ju även han från början en Guds skapelse. En fallen ängel, som utkastad från himlen kom till jorden som Lucifer.”
Så förhållandevis enkelt är det alltså för den som tror. Pratet om att ett svart hål i universum kommer att suga upp oss och att jorden kommer att gå under 2012, bekymrar varken Erling eller hans troende vänner. I dödsögonblicket kommer tiden att sluta existera för dem, i himlen kommer de att leva vidare i oändlighet efter att ha fått Guds förlåtelse.
I Paradiset finns inga digitalklockor.
Luleå, måndag 12.16, Dag
Hur kommer det sig då att tron med automatik bara kommer till vissa, medan andra förblir tvivlare?
”Gud kan inte tränga igenom med sitt budskap om människan strävar emot”, säger Erling. ”Luther säger att det finns tre mäktiga fiender – Djävulen, världen och vårt eget kött. Med världen menar han allt som vill fånga våra intressen istället för att vi ska ägna oss åt tro. Världen angriper inte tron. Men den fångar mitt intresse utan att ha ett ont syfte. Djävulen, däremot, angriper tron. Det gör också mitt eget kött innanför skjortan.”
Syndabekännelsen är en viktig del för Laestadianerna. Men hur ska man tolka budord flera tusen år efter att de skrivits, när samhällen, allmän moral och regler förändrats?
”Vem kan se en kvinna med snygga ben i kort kjol utan att påverkas?” frågar Erling. ”Gud har inte gett mig uppdraget att fördöma dig. Jag måste minnas Paulus ord – Det som sker av tro är icke synd. Allt är lovligt men allt är inte nyttigt. Jesus menar att man redan begått äktenskapsbrott i sitt hjärta, om man åtrår någon annan än sin hustru. Men människor är inte perfekta, vi kan inte uppfylla allt och vi har heller ingen rätt att döma.”
Dock är homosexualiteten, eller åtminstone utövandet av den, en styggelse inför Gud. I Tredje Mosebok står det Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med döden, blodskuld låder vid dem. Och, i Romarbrevets första kapitel: ”På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse,”
”Jag tror verkligen att det finns människor som är homosexuella”, säger Erling Wälivaara. ”Det finns pyromaner också, men de får inte tutta på! Bibeln fördömer inte homosexualiteten i sig, utan att man lever ut den. Dessutom skulle jag vilja vända på den pågående diskussionen genom att säga att jag är lika mycket värd som en homosexuell, istället för tvärtom. Vi är alla lika mycket värda.”
När det gäller respekten för andra religioner är Erling försiktigt ödmjuk.
”Jag tror att vår herre vakar även över muslimer och judar. Men kristendomen är bäst för kärleken. Jesus säger: Ingen kommer till fadern utom mig.”
Luleå, måndag 18.12, Dag
Det börjar mörkna när vi parkerar utanför det som ska bli nattens boning.
Hotell Nordkalotten ligger på gammal renbetesmark i det mörka landskapet nära Kallax flygplats. Den som söker kan hitta spår av gamla samiska bosättningsplatser i området.
Som en kontrast till det religiösa inslaget i Luleå – det tycks ligga en frikyrka i vart och vartannat hörn – är hotellet skapat efter samisk mytologi. Byggnaden består av åttakantiga rum som symboliserar de åtta årstiderna i det samiska året. Timret i huset, torrfura från döda tallar, var mellan 700 – 1000 år gammalt redan när det köptes från Ryssland och Finland.
På golvet i receptionen står en död varg och en lika död björn. I en fåtölj leker en stockholmare i kostym med sin MacBook.
Flickan bakom receptionsdisken säger att hon inte tror på Gud. Däremot tror hon på något. Något man ”inte kan bestämma över”. Tydligare än så blir inte definitionen.
Utanför blåser en kall vind i den glesa barrskogen. Frosten har bitit sig fast i mossan, bildar små vita öar i det gröna. Ett svagt kvällsljus ligger över den lilla sjön, det karga landskapet signalerar lugn och hopplöshet samtidigt.
Stockholm, tisdag 13.15, Jerker
Dag plockar upp mig tidigt och vi åker till Västerås. Vårt första mål: Västerås Domkyrka. En vacker och ståtlig kyrka som andas uråldrig visdom, som berättar om Västerås djupa rötter tillbaka i historien, som hansastad, som biskopssäte och som plats för stora politiska skeenden.
Jag undrar vad det är som gör att kyrkor gör att man automatiskt talar tystare när man stiger in i dem. Jag som har besökt många synagogor, moskéer och kyrkor har nästan alltid känt samma sak under min besök. Ett slags tyst närvaro som kräver lugn, meditativ tystnad. Jag och Dag känner efter och konstaterar att det antagligen inte beror på Gud. Han verkar inte vara hemma. Antagligen handlar det om ett slags kulturell betingning. Om att vi från barnsben har fått lära sig att det är man ska respektera sådana här platser.
Ändå gör jag det jag alltid gör när jag kommer till en religiös byggnad där det finns en ljusstake där man själv får tända ett ljus. Jag tänder ett par ljus. Ett för min döde far och ett för min likaså döda mormor. Jag tror inte att de ser mig göra det, tror inte att deras själar finns kvar någonstans i det fördolda, utan det är mer en ritual som för en stund får mig att stanna till och tänka på min egen dödlighet, min egen själ. Den här gången drabbas jag av ett tungt allvar, känner att livet är dyrbart och att jag, som under det senaste året totalt vänt mitt liv i en helt ny riktning, renoverat mig själv, har gjort rätt och att både min far och min mormor skulle ha varit stolta över mig. I synnerhet min far.
Västerås, tisdag 16.35, Jerker
Närmare Gud än så kommer vi inte. Domyrkan är smärtsamt vacker, men det känns ändå befriande att lämna den. Få prata högt igen. Vi sätter oss i bilen och åker ut till Vallby, där en av stadens två syrisk-ortodoxa kyrkor ligger, S:t Koriakos. Religionen är en viktig bas för den syrianska kulturen. Syrianer brukar säga att de antagligen inte skulle ha funnits som folk idag utan sin religion.
Vi träffar fader Melek Ülger på hans kontor, medan kyrkans ungdomskör övar inför en körtävling. Vacker musik strömmar från kyrksalen som vi ännu inte har sett.
”Vi är som är troende vet hur viktig religionen är”, börjar han. ”Det är svårt att berätta för den som inte är troende. Det är som om vi hade en god maträtt framför oss som bara jag har smakat på. Om du inte har smakat är det mycket svårt för mig att berätta hur det smakar. Människor utan tro är en arm människa.”
Han ser urskuldande på oss när han inser att han just har sagt att mitt och Dags liv är meningslösa. Vi skrattar och viftar undan hans ursäkt. Det är ju inte första gången det budskapet når oss.
”Jag är ledsen, men jag känner som troende en stor mening med mitt liv. Och för en människa utan tro är allt som återstår att äta, dricka, sova.”
Den syrisk-ortodoxa kyrkan har rötter tillbaka till senbiblisk tid och de flesta syrianer tillhör kyrkan. De talar olika varianter av arameiska språk, tillhörande samma grupp av språk som den arameiska språk som Jesus talade. Fader Melek visar upp en gammal bibel på arameiska och förklarar att han kan läsa de gamla texterna.
Syrianer har utsatts för våg efter våg av folkmord, förföljelser och trakasserier. Kyrkan har fungerat som ett skydd och som ett kollektivt minne som har bevarat gamla traditioner, musik och andra kulturella fenomen. Att vara syrian är att vara syrisk-ortodox kristen.
”När jag ser någon som inte tror är det som att se en törstig människa som inte vill dricka. Det finns vatten, men du vill inte dricka.”
Jag invänder att jag faktiskt inte är törstig. Eller att jag åtminstone inte törstar efter samma vatten som han.
”Det är så att det i vår natur finns ett behov av att tro”, säger fader Melek. ”Vi söker hela tiden efter mening. Ibland kan folk säga att man inte tror, men i grunden söker alla efter något. Men det viktigaste är att du letar på rätt plats. Om det finns guld på vissa ställen och jag visar dig var det finns, men du ändå envist vill leta på andra ställen så blir det lätt så att du letar tills du blir utmattad och blir övertygad om att det inte finns något guld. Och om man letar efter Gud måste man leta där människor lever i tron.”
Han menar att Bibeln är full av berättelser som handlar om människor som hittat Gud, som lever hela sina liv lyckliga och förnöjsamma med honom. Ingen vill egentligen dö, men det är fantastiskt att kunna säga som Paulus att man gärna lämnar detta livet i vetskap om hur vackert det är i himlen. Hos Gud.
”Om du söker ska du finna, säger Gud. Och miljoner människor har funnit Gud världen över.”
Det knackar då och då på dörren. Människor söker sin präst. Det märks att fader Melek finns mitt i församlingen. Att han inte bara är där för att predika. Alla vill prata med honom och det är inte svårt att tänka sig att han kan vara ett viktigt stöd i kris för en församlingsmedlem. Han verkligen tror på sitt budskap om en kärleksfull Gud om frälsningen genom Jesus. Men vad är då denna Gud som har satt fader Melek på en sådan ansvarsfull plats som herde för tusentals människor?
”Bibeln säger att Gud visade sig i olika skepnader, som en brinnande buske för Moses till exempel, och till slut visade han sig i Jesus. Jesus kallar Gud för sin fader och visade med sina gärningar vem Gud är. Allt Jesus gjorde var samma sak som Gud gjorde i Gamla Testamentet.”
Fader Melek förvånar mig allt mer, varken hans person eller hans gudsbild är riktigt vad jag har förväntat mig. Jag hade förväntat mig en mer hårdför Gud av en ortodox präst. Den Gud jag hör beskrivas är snarare samma som mina frikyrkliga kompisar trodde på.
”Gud för mig är som en pappa. Han vill mitt bästa, genom att visa mig vägen, hur jag ska leva för att må bra. Hjälper mig att bli som Jesus. En som vill spela fotboll har en idol och vill bli som den idol. Jesus är som en idol. Jesus beskriver om två personer är tillsammans i kärlek så är han där. Så Gud är med oss. I vår kärlek.
Det är genom Bibeln som fader Melek lär känna Gud och genom att föra samtal med honom. Djävulen försöker tränga sig in och skapa tvivel, men Melek menar att han kan se skillnad på Guds röst och djävulens. Tvivlet är djävulens sätt att försöka komma mellan Gud och människan. Det var hans mål med att få de första människorna att äta från kunskapens träd. Efter tvivlet kommer smutskastningen och söndringen.
Det är fascinerande att höra människor som tror på djävulen idag. Den svenska kyrkan har ju avskaffat honom och helvetet. Men egentligen är det ju inte konstigare att tro att djävulen finns än att tro på Gud. Över huvudtaget blir jag under samtalet med fader Melek alltmer övertygad om att han är på rätt spår. Jag tror inte på det han tror på, men hans version av Gud, precis som Erling Wälivaaras, är Bibelns version. Om man ska vara troende, vara kristen, så måste man läsa Bibeln och försöka förstå vad som står där. Inte hitta på lite efter eget huvud, önsketänka fram en snäll, svart, lesbisk tant som står i himlen och kokar makaroner åt alla hungrande.
Många idag har skapar sig en motståndslös Gud. En Gud som tycker allt bra. För mig blir det ett sätt att smita. Från ansvar. Från sin egen rädsla. Från existensens grundläggande paradoxer. Jag, som inte är troende, är tvungen att omfamna meningslösheten, måste hantera tomheten. På samma sätt måste en kristen hantera att Gud inte går med på vad som helst, att Bibeln beskriver en Gud som faktiskt sätter gränser för mänskligt beteende. Som säger att utlevd homosexualitet är synd, att skilsmässor är fel och som ställer upp massor av levnadsregler.
Vi pratar vidare en stund. Om moral. Om hans kyrka. Och ber sen att få se kyrkorummet.
Ett dussintal ungdomar står på den lilla trappan som leder upp till altaret. De sjunger, ackompanjerade av en kille som spelar synt. Han har ställt in den på den arabiska skalan. Återigen känns det som i Missionskyrkan. Musiken var en viktig del i ungdomsverksamheten där, precis som här.
Väggarna i kyrkorummet är vita. Bilder ur Bibelns historia pryder taket. En stor del av materialet till kyrkan är hämtad från Mellanöstern och det känns på samma gång skumt och alldeles rimligt att stå på en plats som samtidigt är Sverige och den bibliska världen. Jag har alltid gillat ortodoxa mässor. Mystiken, musiken, symboliken. Passionen omformad till exakta rörelser. Och i den här kyrkan firar man gudstjänst på samma sätt som man har gjort sedan kyrkans barndom. Det känns helt rätt. Men kanske inte för mig. Gud? Nja. Om något så kan jag kanske ana något hos ungdomarna som sjunger. En glädje och stolthet över att tillhöra en etnisk grupp som har en stolt historia. Och kanske någonstans en kraft som de hämtar från något som inte går att fånga. Om det är Gud vet jag inte.
Tillbaka på hotellet som ligger i miljonprogramsområdet Vallby inser jag att jag är trött på Gud. Käkar middag med Dag och går sen upp på hotellrummet och spelar internetpoker. Spelar ovanligt dåligt. Blir förbannad och säger åt Gud att han borde hjälpa till. Något ska jag väl ha för att jag och Dag har givit oss ut på vår pilgrimsvandring.
Spelar ännu sämre. Får ännu sämre kort. Somnar uppgiven.
Onsdag 16.03, Jerker
Dagen efter besöket hos syrianerna i Västerås sitter vi i Dags bekväma Volvosäten på väg hem till Stockholm igen. Bilen har fortfarande lite av nybilsdoft kvar i sig. Efter två dagars intensivt umgänge med varandra och Gud är vi förhållandevis tysta. Han svänger av från Nynäshamnsvägen, upp ur mörkret i bergets djup. Jag skrattar till när jag tänker på symboliken. Södra Hammarbyhamnen är teknokratiskt stilrent och känns inte riktigt befolkat. En känsla som smittar av sig och förstärks av vårt möte med Håkan Sandström. Äldste i Jehovas Vittne.
Håkans hem är rent och stilrent, andas en slags övre, bildad medelklass som förvånar mig. Det kan bero på min egen slarvighet och på att de Jehovas vittnen jag kände som ung var industriarbetare i avsaknad av någon annan bildning än biblisk.
Jehovas vittnen avviker en hel del från traditionell kristenhet. Det finns flera viktiga skillnader och fördomarna och missförstånden är många. Till exempel menar de att endast 144 000 människor kommer att komma till himlen, resten ska återuppstå på jorden. Det är inte så att bara 144000 får evigt liv, utan paradiset skapas på jorden, de som kommer till himmelen utgör en förtrupp, en himmelsk regering som ska förbereda jorden för mänsklighetens återkomst. Människan har skapats för att leva på jorden, jorden var det ursprungliga paradiset, men sen bröt människan kontraktet med Gud. Gud har lovat att återupprätta paradiset på jorden. Detta hävdar man att Bibeln säger och att det snarare är den övriga kristenheten som har missförstått Bibelns budskap.
”Vi är väldigt bibeltrogna”, säger Håkan Sandström ”det som står där gäller. I Bibeln står det inget om en treenighet. Där står heller ingenting om själens odödlighet, tvärtom, det står att när en människa dör så dör hon. Och då håller vi oss till det. Kristenheten som den uppstod på trehundratalet under romersk era någon gång införlivade en hel del av det man kan kalla hedendom och fick ihop vad man kan kalla en statsreligion. Det finns ett antal inslag där som inte kommer från Bibeln.”
Jag blir lite förvirrad. Den ortodoxe syrianske prästen säger samma sak, laestadianerna också, att de baserar sin tro på Bibeln. Det finns bara en bibel, om än i olika översättningar. Finns det flera sätt att vara bibeltrogen på?
”Andra kyrkor har ju en kyrklig tradition som de hänvisar till. Det har inte vi. Paulus säger på ett ställe att det som gör att många uppriktiga människor går vilse är att de håller sig till sin tradition. Det är inte så vi resonerar, vi forskar oerhört mycket i Bibeln, läser i den varje dag. Grundar oss bara i Bibeln.”
Beroende på när sista tiden kommer så kommer det ju ha levt massor av folk på jorden. Kommer det inte att bli väldigt trångt om alla ska återuppväckas?
”Nej. Jag behöver inte ens citera Bibeln. Någon har räknat ut att det har levt ungefär 20 miljarder människor på jorden genom historien. Det blir rätt stor yta över till var och en. Och Gud har lovat att välsigna skördarna, så som det var tänkt från början. Ingen missväxt, ingen torka. Så maten kommer garanterat att räcka till alla.”
Jesus är inte Gud enligt Jehovas vittnen. Han är Guds son, kort och gott. Han kommer att vara kung över det tusenåriga riket, styra arbetet med att återställa det ursprungliga paradiset. Men vad som kommer att hända efter att Jesus rapporterar till Gud att arbetet är klart säger Bibeln ingenting, menar Håkan.
”Kristus uttrycker gång på gång att han inte är Gud. När han döptes så befinner han sig vid Jordan, vid vattnet. Då hörs en röst ifrån himlen, Guds röst, och samtidigt visar sig den helige ande i symbolisk form av en vit duva. Hur ska en person kunna vara på tre ställen samtidigt? Det är inte bibliskt.”
Jag börjar långsamt ana konturen av Jehovas vittnens annorlundaskap, av varför de inte gillas av de andra kyrkorna, varför de till och med kan utgöra ett hot för andra kristna. De läser och tror verkligen på Bibeln. De låter inte traditioner, kulturella skillnader och önsketänkande lägga sig emellan, eller försöker åtminstone att inte göra det. Står i Bibeln så står det där. Det är som när hockeytränaren Tommy Abrahamsson reagerade på det flummiga språket som bredde ut sig i hockeyvärlden, kanske mest personifierat av Leif Bork, och sa:
”Ligger puckjäveln i högra hörnet så ligger puckjäveln i högra hörnet.”
Om Bibeln är Guds ord så är det viktiga inte att tolka den, utan uttyda den, om att ge sig in i arbetet med att avtäcka dess betydelse. Ingen postmodernistisk relativism i världen kan rubba Guds egna budskap till mänskligheten.
”Det som vi ser som våra uppgift”, säger Håkan, ”är att få dig att läsa Bibeln och se vad som verkligen står där. Dra slutsatserna av det.”
Stockholm, onsdag 16.28, Jerker
Håkan går och hämtar kaffe. Jag ser på Dag att han är tagen, att han är dubbel inför budskapet vi får ta del av. Det är en samtidigt märklig och ytterst logisk tro han får sig presenterad. Jag har ju mött den förut och förvånas inte lika mycket. Också i bilden av Gud skiljer sig Jehovas vittnen från den kristna majoriteten. När en frikyrklig representant talar om en personlig Gud i bemärkelsen en gud som man kan ha en personlig relation till nöjer sig inte vittnena. Deras gud är en person. En individ.
”Ingen har sett Gud. I alla fall ingen människa. Så vi vet inte hur han ser ut.” säger Sandström. ”Enligt Bibeln är det en man. Skaparen av allting. Och det är en person, vilket vi tycker är viktigt. Gud är inte bara en kraft, något abstrakt gott, utan en person som du kan ha en relation till.”
Dag undrar om det kan vara så att Gud går omkring bland oss människor, men Håkan svarar leende, tålmodigt.
”Om man tittar på universum, hur stort det är, så inser man att Gud är alldeles för stor för jorden. Frågan är om jorden ens skulle överleva en sådan dynamisk energi. Jag förstår din fråga, det blir lätt lite ostrukturerat. Men i Hesekel beskrivs Guds boning. Det sägs att han sitter på en tron och den ser ut att vara bemängd med ädla stenar, änglar och serafer betjänar honom. Om vi inte kan uppfatta änglar och andra andliga väsen så måste man på något sätt försöka beskriva så att jag ändå förstår att det är en person med stor makt och stor integritet som ändå vill ha en kärleksfull relation med oss. Det är så Bibeln vill förenkla för oss.”
De flesta bilder av Gud i Bibeln är inte fysiska, utan är snarare beskrivningar av hans egenskaper. Han beskrivs som rättvis, allsmäktig, kraftfull och kärleksfull. Och det är i beskrivningen av alla dessa egenskaper som bilden av Gud växer fram, menar Håkan. Vi människor har ju också liknande egenskaper, vi är avbilder av Gud, de moraliska egenskaper vi delar med Gud kan ge en bild av honom.
”Måste man förstå?”, undrar Dag. ”Bibeln är en fantastisk berättelse och som författare kan jag bli avundsjuk. Det är svårt att klå detta myller av starka historier. Kan det inte räcka att tro på Gud och även om jag inte riktigt vet vad eller vem det är så försöker jag så gott jag kan leva mitt liv så bra som möjligt?”
”Vi kommer aldrig att förstå allt”, svarar Håkan. ”Gud är så stor och hans visdom är oändlig så du kommer aldrig att kunna omfatta allt. Men en person som du gärna dras till vill du också lära dig så mycket som möjligt om. Och Gud förväntar sig att du använder den förmåga du har. Han kräver inte att du gör mer än du orkar, men vill att du gör det du kan. Och det är lite som ett pussel. När du börjar är allt en enda röra, men när du börjar sortera bitarna och lägger allt fler framstår snart ett mönster.”
Vi tackar för kaffet och samtalet. På vägen ner snackar vi lågmält som om vi inte vill att Håkan eller kanske Gud ska höra oss. Dag gillar den rättframma bokstavstrogenheten. Jehovas vittnen ligger bra till hos honom. Det är bara det där med homosexualitet, skilsmässor och allsköns synd. Men ska det vara så ska det vara på riktigt.
Jag säger att jag drar slutsatsen att det där inte är för mig. Och att det vi ser är kristenhetens upplösning i intet. De bibeltrogna marginaliseras. De liberala vattnar ur budskapet. Ironiskt nog är det precis det som Bibeln säger enligt Håkan Sandström. Det är så det kommer att bli innan tidernas slut. Tufft.
Stockholm, torsdag 06.45, Dag
Vår tid, 80 timmar, är ute.
Vi går på övertid i jakten efter Gud.
De svar vi hittills fått har inte gjort oss mycket klokare.
Kan man tvingas att tro?
Några råkar ut för det, även om de företrädare vi träffat hävdar att det är fel.
”Gud är kärleken”, sa den ortodoxe Melek Ülger, ”och kärleken tvingar ingen.”
Vackra ord.
Gud tvingar heller ingen att bekänna sin tro offentligt. Flickan i SAS incheckningsdisk ser mest generad ut, när jag frågar om hon tror att Gud finns.
Kalmar, torsdag 09.37, Dag
Det blåser kallt på Kalmar flygplats och av svårbegripliga skäl begåvas vi än en gång med en röd hyrbil.
Jerker är irriterad bakom ratten. På folkvagnens instrumentbräda får han meddelanden på portugisiska, om bilens consumo.
Färden från Kalmar till Löttorp på norra Öland tar drygt en timme, landskapet är kargt.
Finns Gud här?
Om någon vet, är det Dag Sandahl.
Löttorp, torsdag 11.10, Dag
I den skarpa höstsolen lyser den gula prästgård som uppfördes 1789. Här bodde prosten Gumerus, som 1808 slängde ryssar i havet vid Åland. I den väl tilltagna trädgården tronar ett valnötsträd och hade det inte varit för den övriga växtligheten runt omkring hade vi kunnat se Östersjön åt ena hållet och Kalmarsund åt det andra.
Här, och i kyrkan bredvid, härskar Dag Sandahl till mångas förtret.
Ovanför dörröppningen till prästgårdens arbetsrum hänger en färgglad amerikansk dekal med texten Try Jesus, if you don´t like him, the Devil will always take you back!
Sandahl – teologie doktor, präst, forskare, docent och författare – tar plats. Både fysiskt och i det offentliga rummet, där han för en högljudd, upprorisk och för många oönskad debatt om var den svenska kyrkan står, respektive var den borde stå. Sedan tidigt sjuttiotal har han vädrat sina åsikter såväl verbalt som i femton böcker om tron och andligheten.
En obekväm fan, tycker många.
Men – En dag utan Dag är ingen dag, skrev en kvinna när han gjorde en dags uppehåll i sin blogg.
Torsdag 11.22, Dag
”Jag är ett problem eftersom att jag inte håller käft. Vi som anser att även sakkunskap ska ingå i den teologiska debatten i det öppna rummet utgör ett hot. Det är därför … ” Dag Sandahl skrattar ” … som de placerar docenter i teologi långt ute på landsbygden.”
Vi har kommit för att ställa samma frågor om Gud, tro och andlighet till Dag som till de andra vi träffat under 80 timmar.
Dag har en trogen församling, men när det gäller nyrekrytering jobbar han i motvind. Själarna i Löttorp utgör en uppochnervänd ålderspyramid. Under en kort period hade han åtta begravningar men bara ett dop.
”Efter begravningarna sa jag till folk att de fick sluta upp med att dö. En man som fick hjärtinfarkt tog mig på orden och var tillbaka i kyrkan söndagen efteråt.”
Men Sandahl gör vad han kan. De 19 potentiella konfirmanderna i församlingen kan se fram emot en mycket traditionell undervisning, som å andra sidan avslutas med en utlandsresa. Han har med framgång låtit invånarna bilda grupper för teologiska samtal och rest till Estland med dem efteråt.
”Bor man så avlägset som vi måste man ut och se vad som händer i världen, för att kunna komma tillbaka och säga ’det är bäst här i Löttorp’.”
Samtidigt som han med kärleksfull, fast hand förkunnar Guds budskap i den Löttorpska församlingen, är han obekvämt högljudd i den kyrkliga debatten.
Sandahl vill inte ge nattvard till dem som inte är döpta. Han vill inte ha homoäktenskap och inte kvinnliga präster.
Men det handlar inte om att han är manschauvinist eller böghatare.
”Jag känner fler bögar än vad biskopen gör och det har jag sagt till honom. Ingen ska bli illa behandlad av kyrkan men vi borde ha haft ett teologiskt arbete om enkönade äktenskap. Kyrkan har diskuterat homosexualiteten som fenomen hur länge som helst, men äktenskapen bara drabbade oss.”
I frågan om det kvinnliga prästerskapet anser han sig också ha torrt på fötterna, inte minst sedan han blev docent på frågan om splittringen i kyrkan, när det gäller kvinnliga präster.
”Jag var för ordningen med kvinnliga präster och skulle försvara den, men när jag såg hur beslutet fattats vände jag. Kyrkan stod inte för det, det var ett rent politiskt beslut.”
Sandahl menar att kyrkan är förpliktigad till skriften, sin egen erfarenhet och det sunda förnuftet. Ingen del får väga över. Alla reformer måste växa fram ur ett teologiskt resonemang där man finner stöd i Bibeln – inte fattas politiskt eller kyrkopolitiskt.
”Varje stat vill kontrollera de ideologiska statsapparaterna. Därför måste kyrkan veta vad de andra vill och varför, vilka syften de har. Ibland kan vi vara med på vad politikerna vill, ibland inte. Men paradoxalt nog är det kyrkans män som blir arga på mig när jag säger att det är deras ansvar att visa mig att det finns teologiskt stöd för en reform!”
Sandahl dundrar på:
”Kyrkans intellektuella arena ska vara en frihetens arena. Men istället sägs det tydligt vad man ska tycka och säger man något annat blir det trassel. Det ska vara tyst i klassen och ingen ska bråka. Befordringssystemet inom kyrkan gynnar bara dem som tiger still. Samtidigt går våra besökarsiffror i botten eftersom de kyrkliga ledarna inte har några framtidsvisioner.”
Löttorp, torsdag 12.10, Dag
Efter många diskussioner om hur den teologiska debatten borde föras i det offentliga rummet återvänder vi till våra grundfrågor.
Vad är Gud?
Dag Sandahl ler.
”Det gamla vanliga svaret är ju att han är kärleken, den allsmäktige, syftet med livet. Gud är den som upprättar, förlåter och ger en mening åt något. Men vad han är, är bortom vårt förnuft. Om Gud blir begriplig upphör han att vara Gud. Och vi måste inte förstå allt. Vi följer med och tror. Läs evangelierna och du ser en massa korkade lärjungar, vilket är uppiggande. De fattar inte men är med ändå.”
Kyrkans apologetiska tradition är för dålig och dess företrädare är sällan beredda eller skickade att diskutera de grundläggande frågorna. Detta kan tyckas paradoxalt eftersom de första läsupplevelserna förmedlades i klostren och det var kyrkan som bildade universiteten. Eller som Sandahl säger:
”Vi byggde landet innan Palme fanns. Kyrkan lärde folk odla, och bildade dem. Till och med ölet är kyrkans förtjänst.”
Hur står det då till med motståndaren? Är det, trots alla ansträngningar, Lucifer som härskar?
”Ja. När jag ser lögnväsendet känner jag igen Djävulen.” Sandahl skrattar. ”I den kristna tron tror vi inte på Lucifer men vet att han finns. Märkena efter bockfoten syns.”
Hur ska då Djävulen bekämpas? Uppenbarligen är det ingen lätt match.
”Om du ska vinna måste du slå där det träffar”, säger Sandahl. ”I soldatutbildningen fick vi ju lära oss att skjuta ledaren först. Men ibland är det lättare sagt än gjort. Djävulen är listig, duktig på att komma åt folk. Det ser man när det hela kommer på en personlig nivå. Ta ett äktenskapligt bråk, skriv ner vad makarna grälar om så ser du snart att det blir ett slags underhållning på en löjeväckande nivå.”
Ett av sätten att bekämpa Djävulen borde vara att våga prata om ondskan, inte bara rapportera om den. Men både Djävulen och Helvetet är sedan länge borta från kyrkans diskussioner och predikningar.
”Gud skapade dig fast han visste att tillvaron skulle bli skit”, säger Dag. ”Vi skulle behöva diskutera vad den onda makten är och vad den gör med oss. I dag låtsas vi att människans tomhet är en sjukdom, istället för en klar insikt.”
Sandahl gör vad han kan för att ge de teologiska diskussionerna högt i tak. Tidigare predikade han på en restaurang i Kalmar och drog fulla hus. I sin församling förvandlar han den lokala lunchkrogen Morells till ”Pub Likanen” en gång i månaden. Där arrangeras ost- och vinaftnar under vilka de stora frågorna ventileras.
”Jag tar dit mat och säger till dem att jag skiter i vad de dricker. Några brukar ha läsk men de flesta dricker vin. Jag också. Jag tycker inte att kyrkan ska vara så strikt i alkoholfrågor. Under de där kvällarna studerar vi Bibeln och diskuterar böcker, det är hur givande som helst.”
Medan valnötsträdet bakom prästgården frodas, fortsätter Dag Sandahl att stånga pannan blodig mot den konservativa kyrkans mentala stenväggar. Icke utan att roas, dock.
”De flesta som läser min blogg hatar den och Ärkebiskopen säger att han har slutat läsa den. Men på tonen i de anonyma kommentarerna ser jag att det är kyrkans män som skriver till mig”, säger Dag med illa dold glädje och fortsätter:
”Det vilar en patetisk moralism över hela samhället och det räcker med att jag lyssnar lite på radio på morgonen för att jag ska vara förbannad hela dagen. Civilreligionen i Sveriges Radio är inte kul. Bättre militant kristendom än civil religion!”
Vi lämnar prästgården för att äta hemlagade kroppkakor på Morells i Löttorp och reflektera över huruvida kyrkan kommer att överleva.
Och om Dag Sandahl har rätt.
Kalmar, fredag 05.45, Dag
Jag läser tidningen och ser att den mystiske skytten i Malmö, den ”nye Lasermannen”, skjutit två kvinnor genom ett fönster.
Lucifer igen?
Blue 1:s propellerplan lyfter från Kalmar mot ett Stockholm som hotas av snökaos, trafikproblem och dödsoffer. Tidningarnas löpsedlar basunerar ut nya mord, våldtäkter, rån, sprängningar och konfliktzoner.
Jerker lyssnar på musik.
Jag lutar mig tillbaka och sluter ögonen.
Vi har fortfarande inte hittat, sett eller förstått Gud.
Men vi har känt något.
Arlanda, fredag 08.00, Jerker
Jag har alltid varit övertygad om att om det finns en Gud så kan vi inte någon som helst kunskap om honom. Men de som tror på honom borde ha en lite tydligare bild av honom än jag. Jag är lite besviken efter den här resan. Just de frågor som håller människor fångna borde väl Guds representanter här på Jorden ha tydligare svar på. Men de är lika ovissa som jag, lika osäkra på de svåraste frågorna. Och kanske är det inte så konstigt. Skulle någon ha de slutgiltiga svaren skulle det inte behövas någon tro längre.
