Tomten ringde för ett par veckor sen. Han lät deppig. Jag föreslog att vi skulle träffas, ta ett par järn och snacka igenom problemen. Det är ju sånt vänner är till för.

Tomten och jag har varit goda vänner i snart femtio år. Han är en hyvens kille, och lever som de flesta tio månader om året. Har familj och avbetalningar, bor i radhus, går på a-kassa, har för högt kolesterolvärde och tar väl några järn för mycket. Men han är som sagt en bra kille, med glimten i ögat och massor av yrkesstolthet.

Han kom flåsande in på baren en halvtimme för sent. Jag smakade på min irländska whiskey och beställde en åt honom.

”Hur är läget?” undrade jag.

”För jävligt”, stönade han. ”I år känns det värre än någonsin”.

Han tog sig åt ryggen med en grimas:

”Det är dom här datorerna. Jag knäcker mig på att kånka på laptops och surfplattor. Varför kan dom inte ge ungarna raggsockor som förr?”

Sedan berättade han om allt det andra.

Det var stressigt. Efter tio månaders arbetslöshet fick han jobba häcken av sig och hann inte med i alla fall. Dålig lön, hemska arbetstider, bequerelfulla renar och nissar utan ansvarskänsla hörde till vardagen.

”Ta bara transporterna”, muttrade han. ”Jag har åkt omkring i den där slädjäveln så länge jag kan minnas. Den har varken hands-free, värmestol, ABS, GPS eller fram-medsdrift. Den är helt enkelt livsfarlig, och jag vet inte hur många gånger vi har åkt i diket de senaste åren. Renarna är väl inte världens miljövänligaste heller – de skiter ju ner hela stan under ett pass. I år la jag in om att få en Chevavan istället, men det finns inte pengar, säger chefen. Tänk dig själv – Transport skulle aldrig godkänna att en enda av deras andra gubbar körde en meter under samma villkor som jag, med överlass och allt!”

Vi drack mer whiskey och han frågade hur jag hade det. Jag gnällde lite, men insåg snart att Tomten hade värre problem. Och fler.

”Man börjar ju bli till åren, och att gå arbetslös större delen av året är knäckande för självkänslan. Och inte nog med det. Nu känns det som om ingen riktigt vill ha en ens under högsäsong! Man ska fortfarande riskera att bryta ryggen av sig varje gång man kastar sig ner genom en skitig skorsten, eller snubblar uppför en villagång som ingen skottat, bara för att se ungjävlarna klistrade framför en dator istället för att tindra med ögonen. ’Tomten kommer’, säger föräldarna. ’Vem bryr sig?’, säger ungarna och kollar in våld på Internet istället. Nääe, det var bättre förr. Kan man få en whiskey till, förresten?”

Jag kände vart vinden blåste, så jag beställde in en hel flaska. Vi flyttade från bardisken till ett mysigt bås med levande ljus och allt. Vi ville ha något att tugga på.

”En liten trevlig jultallrik, kanske?” frågade servitrisen och sneglade undrande på Tomtens kläder.

”Nej för faan!” röt Tomten.

Servitrisen hoppade till och såg nervös ut.

”Förlåt”, muttrade Tomten. ”Jag menade inget illa. Kan du inte bara fixa ihop lite plock som inte är så juligt? Och ingen korv, tack…”

Hon skrev febrilt i sitt lilla block och gick iväg.

Jag frågade om han kunde lita på nissarna nuförtiden? Han såg en aning bedrövad ut när han svarade:

”Äh, det är mest skit med dem. Förr hade jag samma killar heltidsanställda året runt. Vi var ett bra gäng som kunde planera ordentligt. Men 2011 blev alla uppsagda och bara vi tomtar fick söka om våra tjänster. Nu får jag plocka in ALU-praktikanter och FAS 3-folk som nissar varje år. Alla ska läras upp från början men de skiter i vilket, eftersom de vet att de får sparken om en månad i alla fall.”

Nedskärningarna hade fått andra effekter också, berättade Tomten. Förr var landet uppdelat i distrikt, som servades av ett helt gäng tomtar under en chefstomte. Men efter att hälften fick sparken, utökades distrikten till orimliga proportioner.

”Vi hinner helt enkelt inte. Hur ska jag ska kunna dela ut klappar från Linköping till Östersund på en kväll? Det räcker med att en liten parvel gillar mig, vill att jag ska snacka en stund eller leka med hans nya tåg, för att schemat ska spricka. Eller att en ensamstående mamma tänder till, bjuder på ett järn och vill att man ska stanna en stund efter läggdags. Då går allt åt skogen. Förra året var det ett gäng i Gävle som inte fick sina klappar förrän i mars, för att jag inte hann med. Och den utdelningen fick jag inte ens betalt för.”

Maten kom in och vi åt lite under tystnad. I smyg betraktade jag min gamle vän. Han såg verkligen trött och sliten ut.

”Hur är det med Majsan och ungarna då?” frågade jag.

Han suckade tungt:

”Det är väl bättre nu, men vi hade en kris för ett tag sen. Jag hade ett prassel med en hemmafru i Uppsala förra julen. Det var förstås korkat av mig att fortsätta, en ålderskris kanske. Och när Majsan fattade vad jag höll på med började hon småprassla med en av mina före detta nissar, så jag blev riktigt sur. Men allt det är är uppklarat nu, vi har börjat om på ny kula. Fast hon tycker förstås att jag kunde skaffa ett bättre, mer regelbundet jobb med mindre bråk. Jag fick ju på käften förra året…”

”Va?” sa jag. ”Berätta!”

Tomten skakade på huvudet:

”Jag kom ut från en hyreskåk mitt i Stockholm och skulle kasta upp tomsäcken och sticka. Men släden var omringad av ett gäng såna där militanta veganer som höll på att spreja slagord på den och försökte tända eld på den, medan några andra försökte släppa loss renarna. Jag undrade förstås vad fan dom höll på med? Någon liten veganbrud började yra om djurplågeri och att dom inte ställde upp på att djur misshandlades. Jag sa att hon kunde ta sig i häcken och då sa hon att det var sexuella trakasserier, och sen var festen igång. Dom var väl en tre, fyra stycken som hoppade på mig,  men akta dig vad däng dom fick! Jag brukar ha ett baseballträ liggande i släden, just in case, och nu fick dom smaka käpp. Men ett par snytingar fick jag ju förstås…”

Tomten svepte sin whiskey och jag slog upp en ny åt honom.

”Nääe”, sa han fundersamt. ”Det börjar bli för bra det här. Det är inte alls som det var förr. Man skulle dra från hela skiten…”

Jag undrade vad han skulle vilja göra istället?

”Tja”, sa han. ”Man har ju haft lite tid att tänka under de här åren. Memoarer verkar ju patetiskt, varenda snattande politiker skriver ju snyftböcker för att få förståelse. Men att ligga näck på en strand i Västindien vore ju inte helt fel. Öppna en bar kanske. Eller bara läsa bra deckare. Jag tror att jag söker sjukpension efter den här säsongen. Tror du att dom accepterar sönderfrusen rumpa som arbetsskada, he-he?”

Vi skålade igen. Det blev en lång och glad kväll, trots allt. När vi vacklade ut från baren stod släden snett parkerad halvvägs upp på trottoaren. Renarna stod där och glodde, hängde med huvudena och tuggade på något.

Tomten erbjöd mig skjuts hem, men jag avböjde. Vi sa hej och lovade att ta det lugnt och allt det där. Det var en imponerande syn när han snedstartade uppåt och drog järnet mot sin förort. Långt inombords undrade jag, om det kanske var sista gången jag såg honom..?

Medan jag gick hemåt i den kalla vinternatten med snön knarrande under sulorna, mindes jag Victor Rydbergs ”Tomten”. Jag tänkte på min väns framtidsplaner och travesterade:

 Midvinternattens köld är hård

veganer samlas på var gård

Smider planer i tung dimma

om att slå Tomten i midnattstimma

Men ack kommer planen

snöpligt till korta

När de plötsligt märker

att Tomten är borta

Snön lyser vit på fur och gran

snön lyser vit på taken

På en soldränkt strand ligger tomten,

ensam, glad och naken…

Dag Öhrlund

Jag har skrivit om könsstympning förr (inte minst i romanen Jordens Väktare), men jag hade hoppats att den här dagen inte skulle komma:

http://www.allehanda.se/angermanland/harnosand/utreder-planerad-konsstympning-i-harnosand

Nu spelar det inte så stor roll om staden heter Härnösand eller något annat. Jag tycker att vi borde komma överens om ett par saker:

Könsstympning är något av det vidrigaste, mest förtryckande och förnedrande som existerar. I det här landet tillåter vi inte stympning av vare sig barn eller vuxna. Den politiska korrekthet som jag avskyr är i det här fallet mer oviktig än någonsin.

Här handlar det inte om att respektera ”kulturutövande”, religion, ”traditioner” eller hedra dumheter från en annan tid. Det handlar om att markera att vi i Sverige inte tolererar övergrepp, allra minst stympningar av människor.

Jag ser nyheterna och hör tystnaden. Var är du, Gudrun? Var finns FI? Var är det Moderata kvinnoförbundet? Sossekvinnorna? Var finns alla som i vanliga fall gapar och skriker om kvinnors rätt och jämställdhet? Är det inte viktigt just nu?

Det råder en ohälsosam tystnad, ty nu är vi inne och tassar på förbjuden mark.

Sverige är landet som hjälplöst försöker visa världen att vi, det lilla knyttet i norr, är bättre än alla andra länder. Vi är de som går i täten, vi är humanisterna, de som förstår, välkomnar och förlåter.

Det är nog bra, men världen är mindre imponerad än vad vi tror.

Och den lär inte bli mer imponerad av att vi tillåter att några idioter skär bort könsdelarna från flickor.

Jag har en idé: Vi folkomröstar om straffet för könsstympning.

Det är demokrati i sin prydno.

… nu när julen kommer. Men sittandes framför granar eller vad det nu är, bär de enligt min uppfattning ett gemensamt ansvar för dem som ligger på gatorna, fryser, blir sjuka och – i värsta fall – dör.

Det handlar om en stor grupp människor. Inte bara de romska tiggarna utan också de som fanns här innan och – av olika anledningar – var utan hem.

Jag har skrivit om det här tidigare och min uppfattning står fast:

Tiggarna ska bort från gatorna. Till en värdig tillvaro. Nu!

Och just nu är det statsminister Löfvens ansvar att se till att människor inte dör på våra gator i vinter. Reinfeldt går på intet sätt fri från ansvar. De romska tiggarna kom hit under hans mandatperiod och han borde gjort något åt det redan då.

Nu gör Rumäniens ambassadör ett utspel. Hon menar att läget inte är så illa som vi tycker och att vi borde förstå hur mycket Rumänien gjort för sina romer. Om jag får tro henne så är alla som söker sig bort därifrån mindre vetande, eftersom det kunde varit så bra där de var:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vastnytt/rumaniens-ambassador-uppmuntra-inte-tiggeriet

Märkligt.

Kring tiggarna frodas det massor av information, desinformation, sanningar och rykten. Det pratas om att de rånas av organiserade svenska och baltiska ligor som tar grovt betalt för en kvadratmeter tiggarasfalt. Det pratas om att tiggarna själva utgör organiserade kriminella ligor. Det frågas hur tiggarna hade råd att ta sig från Rumänien till Sverige.

Jag känner ingen som vet sanningen. Finns det bara en sanning, eller – som oftast – flera?

Just nu är det för mig oväsentligt. Det väsentliga är att tiggarna ska bort från gatorna. Och att det just nu är Löfvens ansvar.

Så här skrev jag i ett tidigare blogginlägg:

”Jag skulle av en hel rad olika skäl aldrig ge en tiggare i Sverige en krona. Mat – ja. Hjälp – ja. Pengar – nej. Tills allt är utrett och avklarat vill jag veta att mina pengar inte går till baltiska gangstersvin som med svenska statens goda minne (!) ägnar sig åt trafficking eller åt små förortsgangsters som blandar sig i huggsexan och hyr ut skattebetalarnas gatumark till fattiga romer genom hot och utpressning. Det här ska staten ta hand om. Nu. Och skämmas för att det inte gjorts för länge sedan.

Bakgrunden är delvis enkel:

I andra länder har man system som bygger på att man betalar en låg skatt mot att staten tar ett lågt ansvar och individen ett större. I Sverige har vi sedan lång tid haft ett system som bygger på att vi betalar en av de högsta skatterna i världen, totalt sett, mot att staten tar ansvar för en hel massa saker – bland annat den sociala välfärden.

Ergo: Jag har redan betalt. För länge sedan och många gånger om. Så ta hand om de här människorna nu, staten. Ge dem mat, husrum och åtminstone någon form av värdighet – innan de fryser ihjäl, ok?

Situationen med att människor – äldre, sjuka och föräldrar till behövande barn långt borta – ligger insvepta i gamla täcken på våra trottoarer är ohyggligt förnedrande. För dem som individer. För oss, som alltid gapar ut över världen om vilket förbannat bra samhälle vi är.”

Jag står fast vid allt det där.

Medan Reinfeldt nu tar tidig pension och hyllas för att han inte lyfter det maximala bidrag han kunde tagit ut och medan Löfven samtidigt sitter hemma med block och penna för att skriva ner ytterligare attacker mot sina politiska motståndare, fryser människor på våra gator. Och blir sjuka.

Och dör.

Det känns skönt att jag inte röstade på någon av de där två. Och mitt politikerförakt blir inte mindre i takt med att temperaturen sjunker.

Sverige, i december 2014: Vi gapar och skriker fortfarande ut över världen att vi är det bästa landet. Vi – humanisterna! Vi – de som tar emot flest flyktingar! Vi – som bryr oss!

Och medan förvirrade flyktingar sitter inlåsta i träbaracker i åratal utan att få besked om sin framtid, fryser människor och dör på våra gator.

Hur vore det om vi skulle se till att käften blev lite mindre och de hjälpande händerna större? På riktigt.

Vakna, Löfven. Du imponerar inte.

Och Reinfeldt – det där snacket om att öppna hjärtan, det gäller alltså inte vid din gran?

Ha en taskig jul, båda två.

2001 publicerades min – numera närmast kultförklarade – bok Nakna Svenskar (Förlaget Replik, ISBN 91-88818-66-7).

Boken var ett resultat av ett – tja, kalla det kanske överambitiöst socialt – fotoprojekt som jag i en blandning av hopp och hopplöshet bedrev under drygt ett och ett halvt år. Poängen var att visa att vi människor – oavsett nationalitet, ursprung, hudfärg, religion, inkomst och sysselsättning – är ganska lika när vi står där utan kläder. Under tiden projektet pågick fotograferade jag 105 svenskar i åldrarna 0 – 86 år, påklädda och nakna rakt upp och ner mot en ful vägg. Ingen av de medverkande fick betalt för att de ställde upp, de gjorde det för att de tyckte att det var en bra idé. Projektet fick så småningom ganska stor uppmärksamhet i form av media och utställningar.

De jag fotograferade – till den allra största delen män och kvinnor som jag aldrig träffat förr, men som var intresserade av projektet – ombads ta med sig en personlig sak till fotograferingen. Jag fick se motorcyklar, pistoler, modellbåtar, levande djur, fågelfjädrar, biblar, svärd och mycket mer. Det var för mig en oerhört spännande tid.

Modellerna ombads också fylla i ett formulär. De skulle inte uppge sina namn eller bostadsorter men däremot sysselsättning, ålder, årsinkomst, favoritmat och sin högsta önskan. Det visade sig mycket snart att de ifyllda formulären var långt mer intressanta än nakenbilderna, och att de få raderna alla skrev gav en spännande demografisk bild av Sverige.

Något som slog mig redan då var att alla dessa människor var villiga att klä av sig nakna framför mig och min kamera efter att vi träffats i fem minuter. Men – att alla var motvilliga till att uppge sin inkomst! Än mer intressant blev det när det visade sig att nästan alla – på den tiden – tjänade mellan 180 000 och 240 000 kronor om året.

Jag funderade en hel del över det där. Vad i hela världen är det för skillnad på att tjäna 17 000 och 19 000 i månaden? Tills jag kom på det typiskt svenska:

Den som tjänar 19 000 är naturligtvis ett dumt svin, i ögonen på den som tjänar 17 000.

Orättvisa.

Jag började fråga dem jag fotograferade var de stod politiskt och vilken religion de trodde på. De flesta blev – mitt i sin trygga nakenhet – oerhört illa berörda och ville inte svara. Jag fick be om ursäkt för detta plötsliga intrång i deras integritet, allt medan de stod nakna framför mig.

Nu, många år senare och mitt i den politiska storm som råder, har jag slagits av tankarna igen. I USA där jag delvis bor och vistas, berättar man mer än gärna hur mycket man tjänar och huruvida man är demokrat eller republikan, det följer liksom med visitkortet – ett tecken på vem och var man är i det amerikanska samhället. Identitet. Status.

I Sverige skulle vi hellre skjuta vår mamma än berätta vad vi röstar på och hur mycket vi tjänar (det senare är skrattretande eftersom vi har en ”offentlighetsprincip” som är synnerligen ovanlig, och som genom ett enda samtal till Skatteverket låter vem som helst få tillgång till i stort sett alla uppgifter om en – ett helt sjukt system).

Varför är det så fruktansvärt farligt att tala om vem man är, var man står politiskt, vad man tycker? Hur blev vi en packe ryggradslösa människor som inte törs stå för våra värderingar – vare sig vi är nyktra eller har druckit tre glas vin hos grannen?

Med tanke på vad som just nu händer i landet blir frågan alltmer intressant. Och allt mer känslig.

Ty den som inte uppenbart snabbt och lydigt ställer sig i mittfåran med oskyldigt ansiktsuttryck och uppsträckta händer kommer – liksom jag – att bli bombarderad med uttryck som ”kommunistsvin”, ”sossehora”, ”rasist”, ”fascist” och ”främlingsfientlig”.

För min del är det helt ok. Jag är van. Jag tycker bara allra ödmjukast att de som dagligen slungar speciellt de tre senaste uttrycken ovan omkring sig, vid tillfälle borde slå upp orden och se vad de verkligen betyder.

När det är klart kan vi väl föra en seriös diskussion.

För övrigt röstar jag blankt och tjänar sisådär 250 000 kronor om året.

Hur är det med dig? :o)

Vänner,

Under den senaste veckan såg vi ordet ”ansvar” misshandlas och våldtas dygn efter dygn, tills det smutsigt och blödande kravlade in på en polisstation och bad om att få göra en anmälan. Skakande berättade det så viktiga ordet att det i riksdags- och regeringshus kastats runt och slagits blodigt mellan väggarna, medan partiledare från alla håll och kanter förgripit sig på det å det värsta.

Den direktsända parodi vi betraktade var helt i klass med den i höstas ryggradslösa valrörelse som till sjuttio procent byggde på att kasta skit på SD, till tjugo procent av att de två blocken hotade med att fälla varandras potentiella statsministrar och till tio sorgligt desperata procent med att i sista sekund hitta på något som väljarna förhoppningsvis kunde tycka vara viktigt.

Det gick åt helvete.

Och jag kan tala om varför.

Vi väljare må av de styrande (som för övrigt till skrämmande stor del består av blötöron och förvirrade människor som aldrig haft ett riktigt jobb) anses obildade och lata, men vi är inte helt dumma i huvudet. Vi vill se klarsynta ledare som diskuterar och tar tag i de problem vi har och som i första hand kämpar för ett bättre samhälle istället för egen makt. Framförallt vill vi se politiker som på gammeldags vis står för vad de säger, även när det blåser motvind. Men större delen av dagens politiker är lika pålitliga som väderrapporter eller hallickar i Milano. De är villiga att på tio minuter ändra riktning, sälja ut sin ideologi, sin tillhörighet och i värsta fall sin mamma och hennes katt, om det kan ge ytterligare några år vid makten. Branting, Hedlund, Sträng, Werner och kanske till och med Palme skulle panikrotera i gravarna om de tvingades lyssna till hur många lögner som nu slungas ut per minut.

Därför, mina vänner, kunde jag faktiskt inte hålla tillbaka ett elakt leende när jag såg att det blir extraval. Trots riskerna, trots kostnaderna, trots osäkerheten fram till dess. Det kändes som om en gammal skollärarinna knallade runt bland våra yrkespolitiker och smällde dem på fingrarna med stållinjal för att de nu dummat sig en gång för mycket.

Men åter till det så viktiga ord som de, våra välbetalda folkvalda, missbrukade så förbannat under dagarna som gick.

Ansvar.

Vad kontentan var, var lätt att förstå. Någon annan skulle ta ansvar. Det var någon annans ansvar att ta ansvar, oavsett vems ansvaret varit från början.

Fega skitar.

Nu vill jag, bara för en stund, tala om ett riktigt ansvar. Ansvaret för dem som hungrar och fryser på gatorna.

Det börjar, där jag bor, bli riktigt kyligt ute på eftermiddagarna. Kvällar och nätter vill jag inte tänka på. Men så tillhör jag också en av de priviligierade som slipper tigga och sova utomhus.

Redan för många herrans år sedan, när jag var ute och gjorde socialrelaterade reportage, bedömde man att det enbart i Stockholm fanns mellan 5 000 och 7 000 hemlösa. På den tiden fanns det ganska hyggligt om härbärgen, socialen hade en hel del resurser och de flesta av dem som ville bort från gatan, kunde få komma till något bättre. En del ansågs som hopplösa fall – trots ständiga erbjudanden om hjälp drog de sig ljusskyggt undan till en märklig värme och gemenskap med andra i en – bokstavligt talat – undre värld i tunnlar under huvudstaden. Men det kändes som om även de som inte ville hade fått en rimlig chans.

I dag ser det annorlunda ut. Förutom de alkoholister, knarkare och stackars förvirrade som kastats ut från de nerlagda mentalsjukhusen (och vem fan kom på den ljusa idén?) har vi fått sällskap av tusentals och åter tusentals tiggare från andra länder i EU.

De sitter på gatan. De fryser och hungrar. Många av dem kommer att dö i vinter.

Vem bär ansvaret nu?

För mig är svaret oerhört enkelt:

Staten Sverige. Myndigheterna. Socialen. Kalla det vad du vill.

Jag skulle av en hel rad olika skäl aldrig ge en tiggare i Sverige en krona. Mat – ja. Hjälp – ja. Pengar – nej. Tills allt är utrett och avklarat vill jag veta att mina pengar inte går till baltiska gangstersvin som med svenska statens goda minne (!) ägnar sig åt trafficking eller åt små förortsgangsters som blandar sig i huggsexan och hyr ut skattebetalarnas gatumark till fattiga romer genom hot och utpressning.

Det här ska staten ta hand om. Nu.

Och skämmas för att det inte gjorts för länge sedan.

Bakgrunden är delvis enkel:

I andra länder har man system som bygger på att man betalar en låg skatt mot att staten tar ett lågt ansvar och individen ett större.

I Sverige har vi sedan lång tid haft ett system som bygger på att vi betalar en av de högsta skatterna i världen, totalt sett, mot att staten tar ansvar för en hel massa saker – bland annat den sociala välfärden.

Ergo: Jag har redan betalt. För länge sedan och många gånger om. Så ta hand om de här människorna nu, staten. Ge dem mat, husrum och åtminstone någon form av värdighet – innan de fryser ihjäl, ok?

Ja, ja, jag vet. Diskussionen är inte så enkel. Den handlar också om EU-medborgares möjligheter att vandra fritt, och allt det där. Men det är fortfarande inte mitt problem (jag tillhör för övrigt dem som av många skäl var EU-motståndare från dag ett och fortfarande är det) – det är statens. Vi har gått med i EU-klubben och får nu vackert följa de regler som gäller.

Bland annat att ta hand om tiggare och hemlösa från andra länder.

Situationen med att människor – äldre, sjuka och föräldrar till behövande barn långt borta – ligger insvepta i gamla täcken på våra trottoarer är ohyggligt förnedrande. För dem som individer. För oss, som alltid gapar ut över världen om vilket förbannat bra samhälle vi är.

Medan de ligger där, hungriga och frusna, fnattar människor med månadslöner på 60 000 – 120 000 kronor runt i riksdagshuset, gör grimaser och bråkar som småungar om vem som ska ta ansvar.

Skäms på er, för helvete! Allihop. Kavla upp ärmarna och börja jobba för lönen! Tills ni har lekt färdigt om hur ni ska uppföra er i riksdagen för att få politiken att fungera, kan ni ju börja med att städa upp i det sociala träsk som kommer att kosta så många livet så snart.

Vi svenskar är verkligen bra på att hjälpa. Så fort det är en tv-insamling till förmån för sjukdomsforskning eller för offer i ett drabbat land, lyckas vårt lilla land på en kväll få ihop miljoner som skickas till hjälp.

Det är bra! Men det är fortfarande – egentligen – statens ansvar. Den stat som inte ens vill anslå tillräckligt till cancerforskningen. Den stat som skiter i att enbart självmorden kostar oss 70 miljoner kronor – om dagen.

Som privatperson har jag under decennier stött olika hjälporganisationer som jag trott på. I vissa fall har jag fått revidera mina uppfattningar och skamset insett att jag hjälpt till att betala hycklaren Bengt Westerbergs Röda Korset-lön på 68 500 i månaden samtidigt som han haft extraknäck för – en miljon! Jag har trott på – och stöttat – Greenpeace, Läkare utan Gränser, Frälsningsarmén och Stadsmissionen. Som författare har jag arrangerat och deltagit i välgörenhetsarrangemang som gynnat Barncancerfonden, Situation Stockholm och offren på Filippinerna.

Det känns bra, men det är val jag gjort av egen fri vilja. Och jag kommer att fortsätta, efter lust och förmåga.

Men det jag pratar om här ska tammejfan inte vara beroende av enskilda medborgares dåliga samvete. Vi har nu sett de filtinlindande, frysande, hungrande tiggarna länge nog på våra gator.

Medan våra styrande glatt låter Bert Karlsson fakturera Migrationsverket 829 000 kronor om dagen (!) för flyktingförläggningar (också en fråga som jag vill diskutera mycket, mycket mer), vill varken Löfven, Batra eller någon av de andra i riksdagshuset diskutera skammen på våra gator eller förnedringen för dem som ligger där.

Det är vi som röstar på de här politikerna, medan de hoppar runt och leker sandlåda.

Sanningen är att vi har exakt de politiker vi röstar fram och förtjänar (ja, även Sverigedemokraterna!).

Och att vi förmodligen just nu borde hålla en enorm skämskudde framför ansiktet istället för att krystat vråla ut över världen hur jävla duktiga vi är.

Det blir ett nytt val i mars 2015. Lite nya ansikten, nya politiker, nya partier med vilja, hade inte skadat.

Men så kommer det förstås inte att bli.

Så – ge du tiggaren en slant i morgon. För den du röstade på kommer sannolikt inte att ta sitt ansvar.

Lönen, förmånerna, makten är ju redan säkrade. Heja Sverige, 2014! Titta världen, vad duktiga vi är!

Vänner! Det här är, bortsett från valrörelsen i år och några av de förvånade kommentarerna efter valet, det i särklass mest idiotiska jag sett i år:

Den korta versionen: Den ambitiöse 29-årige Sheikh Ariful Alam från Bangladesh, som har varit och jobbat i Sverige i fem år, ska nu utvisas.

Anledningen: Han har haft två jobb. Han har varit för duktig!

Den längre versionen:

När Sheikh för fem år sedan kom till Sverige var han inställd på två saker:

Att skaffa sig ett bättre liv. Att anpassa sig till det nya landet.

Han fick arbetstillstånd och på gammaldags vis gick han runt och sökte jobb.

Eva Björklund Persson och hennes man, som driver en restaurang på Djurgården i Stockholm, tyckte omedelbart om Sheikh och anställde honom.

”Man kan ju inte hjälpa alla men man kan hjälpa någon”, säger Eva när jag ringer henne. ”Och vi föll omedelbart för Sheikhs personlighet.”

Eva och Sheikh

Eftersom Sheikh inte kunde ett enda ord svenska, fick han börja i disken på restaurangen. Och han visade att han ville längre.

”Han sa att han ville lära sig svenska så fort som möjligt för att kunna få även andra arbetsuppgifter”, säger Eva Björklund Persson.

För två år sedan begick Sheikh det misstag vare sig han eller hans arbetsgivare förstod följderna av – han började plugga svenska.

Eftersom undervisningen skedde på dagtid fick Sheikh gå ner i arbetstid på restaurangen. Han visste att han enligt bestämmelserna var tvungen att tjäna 13000 kronor i månaden och nu sjönk inkomsten med 1 900 kronor. Alltså sökte Sheikh ett jobb på Posten där han under nätter och morgnar kunde få sortera, och kompensera sitt inkomstbortfall.

Men därmed bröt han – utan att förstå eller veta om det – mot svensk lag.

Den arbetsgivare som var registrerad hos Migrationsverket var Eva Björklund Perssons restaurang.

Och det är nämligen – i Sheikhs situation – förbjudet att ha mer än en arbetsgivare!

”Om Sheikh hade struntat i att plugga svenska så hade han inte haft hotet om utvisning liggande över sig i dag”, säger Eva. ”Men naturligtvis kunde han inte heller tillräckligt mycket svenska för att förstå innebörden i alla de dokument myndigheterna gav honom.”

Tror fan det.

Jag är född i Sverige, tycker att jag läser bra och uttrycker mig hyggligt i skrift. Men om jag inte hade fått hjälp att tyda – och svara på – många av de meddelanden jag under mitt liv och som företagare fått från svenska myndigheter, hade jag förmodligen suttit i fängelse för länge sedan.

Det här är alltså tacken för en kille som kommit till Sverige, arbetat hårt, aldrig tagit emot några bidrag, inte velat ligga samhället till last utan klarat sig själv.

Brottet: Han har jobbat för hårt. För mycket.

Kanske till skillnad från våra styrande som alltför sällan – om någonsin – låtit huden rynkas i hett diskvatten.

På Migrationsverket, som beslutat att Sheikh nu ska utvisas eftersom han haft två arbetsgivare, menar man att lagen kommit till för att skydda invandrare som kommer hit och arbetar. De ska ha EN arbetsgivare och de ska ha en avtalsenlig lön.

Det där med avtalsenlig lön är naturligtvis vettigt, men sedan? Är det staten som bestämmer hur många man får arbeta för? Vad händer med svenskar som är timanställda på olika ställen? Hur är det med egenföretagare? Hur räknas det om man kör taxi där inkomsten är provisionsbaserad och man har 30 kunder på ett pass?

Idioti.

Det här är naturligtvis inte Migrationsverkets fel. På verket sitter en handläggare för vilken Sheikh är ett målnummer och inget annat. Handläggaren har att följa en lag som några knölhuven i riksdag och regering funderat ut. Annars begår handläggaren tjänstefel och får en Ebolaspruta eller blir avrättad på Rosenbads bakgård.

Nej – det här är politik. Fint som fan, det.

Och ytterst ansvarig är Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson.

”Jag har bett alla journalister som skrivit om det här att vända sig till Morgan Johansson istället för till Migrationsverket för en kommentar, men det gör de inte”, säger Eva Björklund Persson. ”Jag har själv bett om en kommentar och hans pressekreterare låter hälsa att han inte kommenterar enskilda fall. Jag har då bett honom kommentera hur han ser på lagen och tillämpningen av den. Jag har fått löfte om att jag ska få ett svar på det, men det har jag inte fått.”

Nej. Och det skulle förvåna mig om Eva får ett svar, ty det här är naturligtvis en brännhet potatis ställd i relation till den så kallade migrationspolitiken.

Frågan till Johansson är inte heller den enda Eva inte fått svar på.

”Eftersom man kommit fram till att Sheikh haft en för låg inkomst från oss retroaktivt, har jag frågat om vi som arbetsgivare kan få kompensera retroaktivt med de pengar som anses saknas, men inte heller det har jag fått svar på”, säger Eva Björklund Persson.

Nej. Och sannolikt kommer hon inte att få svar.

För att staten bestämmer något retroaktivt är naturligtvis inte detsamma som att det kan kompenseras retroaktivt. Hur skulle det se ut om staten accepterade att någon försöker rätta till ett misstag?

Hela det här fallet kan kosta Sverige fan så mycket mer än att Sheikh fick 1 900 kronor i månaden för lite av Evas företag under en period. Det kan nämligen ge mig vredesrelaterad hjärtinfarkt och förutom sjukhuskostnader på 600 000 kommer jag att kosta lika mycket till i utebliven arbetsinsats och skatt.

Men jag är inte helt säker på att Morgan Johansson riktigt förstår sånt. Låt oss ta en titt på killen:

Morgan – att lita på?

Det cv jag hittar på regeringens hemsida skrämmer skiten ut mig. Pojken, född -70, har visserligen lyckats släpa sig igenom gymnasiet och på fyra år lyckats ro hem en fil. Kand i statsvetenskap. Dessutom uppges det att han de facto haft ett riktigt jobb i sitt liv – tre år som journalist på tidningen Arbetet.

Därefter har han vid 27 års ålder (!) blivit ”politiskt sakkunnig i Statsrådsberedningen” och därefter kört det politiska broilerracet ända upp i regeringen. Numera är denne akademiske teoretiker ansvarig för ”Grundlagar, domstolsväsendet, straffrätt, civilrätt, processrätt, brottsförebyggande frågor, kriminalvården, brottsofferfrågor, migration.”

Gud hjälpe oss.

Om han nu hade förstått de väsentliga delarna av det han är ansvarig för, hade Morgan säkert också insett vikten av att se över en tokig lagstiftning och låta hårt arbetande och välmenande människor som Sheikh stanna här.

Att den så kallade migrationspolitiken inte ens existerar är många av oss överens om. Tragiken har eskalerat under den förra regeringen som under åtta år lyckades slå rekord i att skyffla in stackars människor här för att låta dem bli sittandes i träbaracker i åratal, ovetande om sitt öde.

Tortyr, anser jag.

Men Reinfeldt kunde stolt axla Palmes arv och skrika ut över världen hur överlägset duktigt lilla Sverige är när det gäller att ta emot flyktingar.

Vilket resten av världen skiter i. Ty för resten av världen är Sverige ABBA, Björn Borg, Ingemar Stenmark, Idol-Agnes, bara bröst, blondiner och isbjörnar. Och klockor, förstås.

Nu gäller det för den nya regeringen att klå Reinfeldts ”Öppna era hjärtan”. Om anhöriginvandringen håller snittet från de tidigare åtta åren ska vi under fyra år ta emot 600 000 människor (vilket motsvarar 40 nya genomsnittskommuner!) utan att ha bostäder, arbete, läkare, bussar, sjukvård eller utbildning till dem – det verkar väl humant och bra, eller hur?

Redan i dag debiterar Bert Karlsson Migrationsverket 860 000 kronor per dag och han har glatt meddelat att han kan öppna massor av nya flyktingförläggningar i takt med att Morgan Johansson skyfflar in nya människor till barackförvaring under icke humanistiska, bitvis vidriga förhållanden här (så vidriga att en del av flyktingarna börjat protestera och vill återvända till sina hemländer!).

Allt det där är politiskt betydligt viktigare än att människor som Sheikh Ariful Alam får en chans.

För Sheikh är inget som en svensk regering kan visa världen. Inte bra nog.

Det är ju han själv som gjort jobbet.

Med detta önskar jag och hoppas att du som orkar läsa ända hit vill skriva på en petition (vilket jag aldrig tidigare bett om) om att Sheikh får stanna:

https://www.change.org/p/kammarr%C3%A4tten-i-stockholm-migrationsdomstolen-%C3%A4ndra-migrationsverkets-beslut-om-utvisning-av-sheikh-ariful-alam-medge-%C3%A4ven-muntlig-f%C3%B6rhandling-med-ombud?recruiter=188259066&utm_source=share_petition&utm_medium=facebook&utm_campaign=share_facebook_responsive&utm_term=mob-xs-no_src-custom_msg

Dessutom, dela gärna på Facebook. Och – om du vill ha riktigt kul – skriv till Morgan Johansson och fråga ödmjukt hur i helvete han tänker:

http://www.regeringen.se/pub/road/Classic/article/117/jsp/Render.jsp?a=247140&m=popup&l=sv

Slutligen:

Ni som åter tänker börja yla om rasism (rätt tröttsamt vid det här laget), vänligen slå upp ordet så att åtminstone en fraktion av er långsamt börjar förstå vad den riktiga innebörden av ordet är. Okej? :o)

Och:

Jag tycker att Morgan Johansson personligen ska verkställa utvisningen av Sheikh Ariful Alam.

Med en enkel biljett i handen.

Jag tror att Sheikh kan lära honom en del.

Alla som känner mig och läser mina inlägg, vet att jag generellt är mycket positivt inställd till polisen och vid ett flertal gånger har försvarat både polisens arbetssituation och ett antal ingripanden som kritiserats hårt i media.

Det står jag för.

Därför känns det också extra jävligt idag, att få se hur poliser – inte ens de som får ta skiten ute på gatorna utan fritidsklädda krimmare som till vardags njuter av värmen i poliskvarteret Kronoberg – snyltar sig igenom tunnelbanespärren vid hemfärd mellan 16.00 och 17.00 genom att visa upp sina tjänstelegitimationer och därmed spara de hundralappar alla andra tvingas betala för att åka kollektivt.

Smaklöst!

En polis ska vara en förebild för resten av medborgarna. Polisledningen vill att uniformerade på gatorna ska jaga vanliga medborgare för skitbrott för att få till fler pinnar i statistiken, det är ingen hemlighet. Och nu visar det sig att överordnade poliser utnyttjar sin ställning för att få åka till och från jobbet gratis.

Riktigt jävla illa. Bananrepubliksmentalitet och fullt jämställt med vanlig korruption.

Enligt utredningarna kan det här gratisåkandet kosta skattebetalarna 23,7 miljoner kronor per år.

Det är dock inte det värsta.

Det värsta är att civilklädda, korkade, snåla skrivbordssnutar här undergräver förtroendet för hela poliskåren!

Jag har skrivit det förr och jag säger det igen – i ett företag med över 20 000 anställda finns det alltid rötägg, och de ska bort! Uppenbarligen gäller det inte bara slagsmålssugna idioter i uniform utan också en hel del på kriminalen.

Jag hade inte förväntat mig att de skulle finnas i form av plankande krimmare, som har bra lön och här försöker smita undan några sketna hundralappar i månaden.

Skäms på er, för fan! Ni undergräver inte bara förtroendet hos allmänheten – ni kissar också i kaffet hos era uniformerade kolleger ute i landet, de som tar skiten ni slipper bakom skrivbordet!

Jag får tämligen ofta mail från dem, de uniformerade kolleger som med halvtaskig lön sliter ute i landet och efter många år i tjänst börjar tvivla. Inte på sig själva, men på jobbet eftersom de inte får stöd av sina chefer (känt fenomen, och jävligt tragiskt). Jag undrar vad de tänker i kväll, när de ser sina fega kolleger försöka försvinna förbi Aftonbladets mikrofon när de just avslöjats med att planka med tjänstekortet. Om jag hade varit uniformerad i Småland så hade jag kräkts i papperskorgen.

Jag hoppas att det inte är polisens internutredning som blir tongivande här utan SL:s egen. Och att SL skickar Rikspolisstyrelsen en faktura på 23,7 miljoner som betalas omgående jävla pronto utan tjafs (Jag hoppas också att gratisåkarna identifieras och får pisk så det räcker enligt internreglerna. Om vi ska vara riktigt petnoga, så pratar vi här om bedrägligt beteende och missbruk av tjänsteställning)!

Om inte – så vill jag se ett mycket långt tv-program där både rikspolischefen och de patetiska gratisåkarna får dra ner byxorna offentligt.

Men så kommer det inte att bli. Ty i Mellanmjölkssverige blåser stormen över på ett par dygn om alla håller käften. Det vet politiker som trängt sig före i bostadskön, det vet de som på olagliga vägar lyckats tillskansa sig förmåner.

Och det är förstås det värsta av allt. Att i ”världens finaste land” och det som toppar listorna över lägst korruption, där kommer man undan med – allt.

Se reportaget och avslöjandet här – sjukt pinsamt:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19880360.ab

Det är inte svårt att bli upprörd när man läser nyheterna nuförtiden. Och – än en gång – undra var det tandlösa landet Sverige är på väg i sin hysteriska jakt efter att visa världen att vi är bäst på – allt.

För – några andra logiska förklaringar kan det rimligen inte finnas.

Vi börjar med Anders Eklund, mannen som sexmördade Pernilla och därefter lilla Engla. De senare misstankar som uppkommit om att han mördat ytterligare flickor, blev det plötsligt tyst om. Vad händer, polisen?

Nåja. Eklund fick, inte oväntat, rejält på käften i fängelset av två medfångar som inte uppskattar pedofiler och som hävdar att Eklund skrutit om vad han gjort. Efter att ha fått på truten fick Eklund mardrömmar och psykiska men. Nu vill han ha 57 000 kronor i skadestånd för lidande, och kommer sannolikt att få det.

Så långt allt väl. Även de som sitter i fängelse ska ha samma rätt som vi andra att vara skyddade från våld. Men här kommer det som gör mig kräkfärdig, och jag citerar en artikel i Aftonbladet:

”Samtidigt har Anders Eklund skulder på grund av skadestånd till hans mordoffers anhöriga, Engla Höglunds och Pernilla Hellgrens familjer. Sammanlagt är hans skulder till dem 683 227 kronor, och som ligger hos Kronofogden för utmätning. Skulle Eklund själv få skadestånd för personskada är det medel som är skyddade från utmätning enligt lag – under två år efter att han fått dem. Han kan fram till dess göra vad han vill med pengarna, enligt Jens Haggren, verksjurist vid Kronofogden. Men för att det ska råda utmätningsförbud måste pengarna hållas avskilda, exempelvis på ett särskilt konto. – Om han håller dem avskilda, och vill plocka ut de här pengarna och använda dem, kan han göra det. Så länge han håller dem åtskilda kommer inte vi åt dem, men han han gör det.”

Jag har tidigare läst om hur Eklund fått fnatta runt på permissioner för att köpa solglasögon och cd-skivor, medan jag känner ekonomiska brottslingar som aldrig krökt ett hår på någon, som fått sitta inspärrade i Kumlabunkern i åratal utan en permission.

Sjukt.

Att Eklund nu skulle få behålla 57 000 kronor medan de lidandes familjer får sitta och vänta på skitbelopp i ersättningar för att deras barn blivit mördade av en pervers man, är – sjukt. Att samhället skapat, tolererar och försvarar ett sådant system är ännu sjukare.

Lika illa: Bert Karlssons miljonförtjänster på flyktingboenden.

Mellan 1991 och 1994 stod Karlsson rygg mot rygg mot Ian Wachtmeister – båda ledare för missnöjespartiet Ny Demokrati (faktiskt ganska jämförbart med dagens sverigedemokrater) – och förklarade att invandrare och flyktingar var lika med ölbackar som de på olika scener flyttade runt i någon form av liknelse.

År 2000 förklarades partiet Ny Demokrati i konkurs.

Saken är att Karlsson på den tiden inte var speciellt intresserad av att Sverige skulle ta emot invandrare, allra minst flyktingar.

I dag välkomnar han dem med öppna armar och förklaringen är enkel.

Bert Karlsson, entreprenör och affärsman (det kan ingen ta ifrån honom) insåg blixtsnabbt att den förra regeringen ville leka Olof Palme och visa världen att det lilla landet Sverige är störst och bäst. Karlsson insåg lika snabbt att de tiotusentals asylsökande som snabbt skövlades in över gränsen inte hade någonstans att bo.

Det fixade Karlsson.

I dag har han kontrakt med Migrationsverket om att driva 29 flyktingförläggningar. 2 764 flyktingar finns i dag i hans boenden och enligt Bert Karlsson själv är han i stånd att öppna hur många förläggningar som helst. För säkerhets skull har han just köpt en fiskfabrik där han ska laga mat till de egna flyktingförläggningarna och därmed spara pengar.

I dag fakturerar Bert Karlsson Migrationsverket 829 000 kronor per dag (!) för att utfordra flyktingar i träbaracker med corn flakes. Liksom flera av sina konkurrenter visar han också en vinstmarginal på över 50 procent.

Förstå mig rätt. Jag har absolut ingenting emot fri företagsamhet och vinster.

Däremot blir jag illamående av hyckleri.

I den senaste valrörelsen – för övrigt den tamaste i svensk historia där inget av de etablerade partierna tordes stå upp för en åsikt eller linje förrän i de sista, skälvande timmarna – blev det plötsligt väldigt viktigt att framhålla att vinster i välfärden var sjukt. Därför bestämde sig också så kallade kvinnovänliga partier som FI för att sparka sina egna kvinnor i magen genom att skrika om att RUT-avdraget (fult!!) måste avskaffas omgående! Därmed kunde man snabbt ta de kvinnor som äntligen blivit fria och egna företagare, och kasta tillbaka dem ner i ett underbetalt svartpenningträsk, allt med statens goda minne. Snyggt.

Att bedriva sjukvård eller skola med egna pengar var precis lika fult och det bästa vore att kasta ägarna på bål.

Att däremot för en sekund diskutera hur många tiotals miljoner av skattepengar Bert Karlsson, Attendo, Tofta Snickeri AB, Kulthammar AB , Amfa Finans AB och alla de andra, tjänat på att inhysa flyktingar, var inte aktuellt i valrörelsen.

Eller nu.

Därtill är potatisen alltför brännande het.

För så här ligger det till:

Den förrförra, socialdemokratiska, regeringen bestämde sig för att skyffla in flyktingar hit utan att ha någon som helst plan för integrationen. Regeringen Reinfeldt beslöt, till sina trogna väljares förvåning, att förvalta arvet och slog under sina åtta år vid makten svenskt rekord i att ta emot flyktingar, Utan någon plan. Den senaste rödgröna regeringen tänker utan omsvep axla tidigare beslut och nästa år förväntas vi ta emot fler än tidigare – mellan 95 000 och 110 000 flyktingar,

En hel stad. En stor stad! Utan plan. Utan bostäder. Utan utbildningsmöjligheter. Utan jobb, Utan möjligheter att ingå i samhället.

”Men”, skriker de svenska politikerna till världen medan de slår sig för bröstet, ”titta på oss, titta hur duktiga vi är! Vi tar emot fler flyktingar än USA, numerärt!”

Och resten av världen: ”Mhmm, aha. Skitbra, Sverige … *gäsp*.

Det sket sig, Reinfeldt och Löfven. Ingen är imponerad. Men ni, vi, sitter med ett ansvar ni aldrig förstått vidden av på riktigt. För att det här handlar om människor, inte om en sketen politisk kampanj eller att visa världen hur fantastiskt lilla Sverige är. Det handlar om att ha en Plan, om att kunnat erbjuda boenden, utbildning, mat, trygghet och samtidigt kunna ställa krav för vad som gäller för en integration. Om att kunna ge dem som kommer hit värdighet och respekt. Och ni har lyckats med  – noll.

Jag förstår att Bert Karlsson fakturerar 829 000 kronor om dagen och garvar hela vägen till banken. Om jag hade haft några miljoner över och varit skrupelfri så borde jag naturligtvis gjort samma sak – köpt ett antal konkursade kursgårdar, fyllt dem med Spikasängar och ringt Migrationsverket och erbjudit mina tjänster.

Jag kommer inte att göra det (men jag är oerhört avundsjuk på möjligheten att bli miljonär på Reinfeldts och Löfvens hyckleri). Men andra gör det. Fine och fair. Men då vill jag från och med nu inte höra en enda diskussion om vinster i välfärden.

Ty om läkare inte tillåts driva egna sjukhus när statliga vårdinrättningar inte har tid att ta emot, då vill jag inte heller se Karlsson bli miljardär på att Reinfeldt och Löfven ska hyckla inför en värld som inte ens tror på cirkusen.

Så – hur ska vi ha det, Sverige?

Jag läser om Fanny Smith, sju år, en flicka med typ 1-diabetes som förföljs av en okänd person (en feg skit som man enligt min mening borde kunna identifiera) för att hon tvingas bära en insulinpump i skolan!

Pumpen piper ett par gånger om dagen och detta anser den förföljande vara så störande att Fannys familj fått ta emot flera hotbrev. Uppförandet är ett starkt tecken, stavningen ett och särskrivningen ytterligare ett, på att brevskrivaren inte är någon blivande nobelpristagare:

”Om du tror att upbådet i media får mig att lägga av så tror du helt fel. Jag kommer inte att ge mig förän din dotter går i obs-klass eller nåt sånt där man har sjuka barn och barn som stör. Du kan ju inte vara helt frisk heller som inte förstår vad jag menar. Gick du också i obs-klass när du var i skolan? Din dotter har ju varit borta från skolan ett tag och då säger personalen att allt funkat bra. Det är ju också skönt för fritids personalen att inte behöva ta hand om din dotter. Snart kanske jag måste prata med din dotter själv om hon förstår vad jag menar. Ta nu hand om dig och ring runt om obs-klassplats!”

Nej. Det här är inget skämt. Det är ett hot mot en sjuårig flicka. I Sverige 2014. Tragiskt.

Lika tragiskt är att den till synes lågbegåvade brevskrivaren missat det faktum att obs-klasser avskaffades strax efter att Eldkvarn brann eller så.

Nästa brev skulle kunna vara skrattretande om man bortsåg ifrån det psykiska skick brevskrivaren måste befinna sig i:

”Hej igen

verkar inte som du förstog när jag ringde. Jag vill att du flyttar din dotter till en annan skola, där det finns obs-klasser. Där sätter man sjuka barn!! Det är de andra barnens rätt att ha en störningsfri skolgång. På föräldra mötet sa dom att jag inte får ringa dig. Då skriver jag nu istället. Är du nöjd då??? Gå inte till lärarna med det här brevet nu, det gjorde du ju när jag ringde. Det var fegt och skvallrigt. så tänk till nu och skaffa annan skolplats.”

Du förstår själv vilken nivå det här ligger på.

Om man är sju år, sjuk och inte förstår varför en vuxen (?) människa är elak för den sakens skull, blir livet rätt skrämmande. Någon av Fannys kamrater har alltså en mamma eller pappa som borde få en helt annan typ av vård än den Fanny får.

Det mest tragiska är dock det här:

Vi lever i Sverige 2014. Vi förväntas bekymra oss om skövling av Brasiliens regnskogar, kriget mellan Israel och Palestina, flyktingmottagning och tiggande EU-medborgare, ISIS slaktliknande avrättningar, klimathot och utsläpp, gifter i maten, dubbdäckens inverkan på miljön och gudvetvad.

Och vi gör det.

Men vi kan inte skydda en svensk, sjuårig flicka från en vuxen idiot som hotar henne!

Enligt min vän kriminalteknikern fastnar fingeravtryck alldeles utmärkt på vanligt papper. Telefonsamtal kan ofta spåras. Men den viktigaste ledtråden finns faktiskt i brevet ovan: ”På föräldra mötet sa dom att jag inte får ringa dig.” Därav drar jag slutsatsen att den som hotar finns bland föräldrarna till barnen i Fannys skola.

Så – hur svårt kan det vara, skolan? Hur svårt kan det vara, polisen? Vi pratar faktiskt hot mot barn här, även om det vävs in: ”Snart kanske jag måste prata med din dotter själv om hon förstår vad jag menar.”

Nu är jag varken skolchef eller polis och kan därmed inte agera. Däremot vet jag förbannat väl hur det känns att ha oskyldiga barn som plågas av både barn och vuxna. Plågoandarna – oavsett ålder – har jag ingen som helst respekt för.

Men jag visar mitt stöd genom att gilla Fannys Facebookgrupp och det tycker jag att du också ska göra:

https://www.facebook.com/pages/St%C3%B6tta-Fanny-Smith/820290634659246?sk=timeline

Artikeln i Aftonbladet:

http://viralt.aftonbladet.se/nu-far-mobbade-fanny-stod-av-tusentals-pa-facebook/

OBSERVERA att inlägget nedan publicerades för första gången i augusti 2002, alltså för tolv år sedan. Och att det, tyvärr, känns minst lika aktuellt i dag:

VEMS HEDER?

Varje dag mördas några. Ibland pratas det om hedersmord. Religion och traditioner gör vissa galna nog att döda. Andra påstår att de gör det i fotbollens heliga tecken…

Jag sitter i Eslöv, en gång utnämnd till Sveriges tråkigaste stad, under några sommarveckor. Läser tidningen. En bild visar förtvivlade föräldrar vid en grav.

De sörjer döttrarna, 15-åringarna Helena Nilsson och Josefin Kjellander som en söndagsmorgon i november förra året kördes ihjäl av en rattfull, körkortslös 17-åring. En händelse lika tragisk och meningslös som straffpåföljden, samhällets meddelande till föräldrarna och andra:

17-åringen döms, sedan han dödat två unga människor, till 100 timmars samhällstjänst. I två och en halv vecka ska han masa sig runt i en park eller på en brandstation och förmodligen inte utföra speciellt mycket.

Två och en halv vecka. Samhällets värdering av två tonårsflickors liv.

Jag läser vidare. En man har mördats i Eslöv, vilket naturligtvis skakar en hel del av invånarna i staden. I mitten av juli hittas den ensamstående 36-åringen, en omtyckt och skötsam lärare, mördad i sin lägenhet. Polisen har inga teorier, inga spår.

Jag pratar med folk i Eslöv. Om mannen, mordet, tänkbara motiv. På en fest säger en kvinna eftertänksamt:

– Ja, det kan ju vara bögeri, åsså.

Jag undrar vad som får henne att dra slutsatsen.

Hon menar att bögarna ju håller på med ”sånt där”, det vill säga att slå ihjäl varann. Och hävdar med eftertryck att det finns fog att misstänka att mannen var bög – han var ju vid 36 års ålder ensamstående!

I detta lilla hus i denna lilla stad, såsom i många andra små hus runt om i landet, är få kvadratmeter avsatta till förståelse, vidsynthet och tolerans. Här frodas det slags åsikter som knappast gör det lättare att leva om man tillhör en, åtminstone sexuell, minoritet.

Mordet i Eslöv är naturligtvis inte årets första. Det som slår mig är att mängden mord och våldsamma misshandlar tycks öka och att det allt oftare verkar ligga okända eller absurda motiv bakom.

Den 20 juli hittas den 29-åriga tvåbarnsmamman Violeta Godevska ihjälslagen på golvet på sin krog i lilla Hedemora. Inget motiv är känt. Samma natt vaknar den gravida sexbarnsmamman Sölvi Olausson av att det brinner i hallen. Någon har hällt brandfarlig vätska i hennes brevlåda och tänt på.

Vem vill mörda en blivande sjubarnsmamma? Varför?

Inte alltför långt ifrån en stor väg hittas liket av en man, med noggrannhet bränt till oigenkännlighet för att försvåra identifiering. Polisen konstaterar att mannen mördats någon annanstans, sedan har liket fraktats till fyndplatsen och bränts. Motiv okänt. Vittnen sökes.

En ung kvinna hittas död i en trädgård mitt i Stockholm.

Vem mördar alla de här människorna?

En del av morden klaras upp någorlunda snabbt och har sina förklaringar. Det handlar om svartsjuka och rivalitet, om olycklig kärlek, om pengar och knark. Några människor blir vansinniga av det allt snabbare snurrande samhället, så vansinniga att de mördar sina män, fruar och till och med barn.

Kanske till sist även sig själva.

Inga mord eller dråp kan väl anses ha en vettig mening, men några syns mer meningslösa än andra:

Den 2 augusti klockan 06.37 avlider 26-årige Tony Deogan på Karolinska Sjukhuset efter att ha misshandlats i ett huliganslagsmål med påkar och andra tillhyggen. Slagsmålet har utspelats i en park i Stockholm, långt ifrån Råsundastadion där matchen mellan AIK och IFK Göteborg senare skulle spelas. Enligt polisen var slagsmålet mellan huliganerna planerat. Också ett slags mord, utfört av kompletta idioter som vill påstå att de är fotbollssupportrar, vilket naturligtvis är rena dravlet. De är vanliga, korkade huliganer som behöver en ursäkt att slåss, och som förmodligen slåss för att de inte har något bättre att fylla sina sorgliga liv med.

Tony Deogan var den förste svensk som avlidit av skador i ett ”fotbollsrelaterat” huliganslagsmål. Och kanske finns det en mening med unge Tonys död. Kanske kan den få en enda huligan att inse, att man faktiskt kan dö om man går till ett planerat slagsmål med en påk i näven. Och att det är måttligt romantiskt att få skallen inslagen av en idiot.

Så bläddrar jag i en hög med äldre dagstidningar, läser sida upp och sida ner om de så kallade ”hedersmorden”.

Den 26 april mördas ”tv-kvinnan” Asrin Masifi, 21. Hon stryps med en livrem, mordet maskeras som självmord. Hennes pappa, en 48-årig kurd, misstänks. Det pratas omedelbart om ”hedersmord”, ett begrepp som obegripligt nog vedertogs när 26-åriga Fadime Sahindal sköts ihjäl av sin far i Uppsala, sedan hon ”vanhedrat” familjen genom att ha en svensk pojkvän.

I Asrins fall verkar motivet dock mera oklart.

Sedan mitten av 1980-talet har en rad misshandlar och mord utförts i Sverige med ”heder” som motiv. I Umeå mördas en 15-årig flicka av sin bror och kusin för att hon levt ”för västerländskt”. En 20-årig turk försöker mörda sin syster för att hon dansat på ett diskotek. En 18-årig irakisk flicka skalperas och knivhuggs av sin bror för att hon umgås med ”fel” man. Raden av unga, utländska flickor som hållits fångna, misshandlats, kallats horor av sina mödrar och torterats av sina fäder och mödrar är lång. De tvingas leva på hemliga adresser i ständig skräck, de sitter ensamma, förskjutna mellan två kulturer och med ett sjukt dödshot hängande över huvudet. Tydligen ska de ändå vara lyckliga att de klarat livhanken. Och någonstans finns det en ”heder” som uppenbart fått en törn.

Det finns ingen statistik över ”hedersrelaterade” brott i Sverige. Men experter tror att många olyckor och självmord kan vara förtäckta ”hedersmord” och länsstyrelserna i Malmö, Göteborg och Stockholm rapporterar att minst 400 unga kvinnor i länen är utsatta för hot av manliga släktingar.

Inte sällan utförs hedersmorden i kurdiska familjer. Sker det inte i Sverige så tar man med den ”vanhedrande” dottern till hemlandet och slår för säkerhets skull ihjäl henne där istället, innan mordet maskeras som en olycka.

Politiker som Mona Sahlin ger sitt märkliga stöd i en fullkomligt sjuk debatt.

Efter Fadimemordet tog Sahlin på sig en slöja (!) och gick in i en moské för att visa sitt deltagande (?). Och svenska journalister förvandlade det absurda ordet ”hedersmord” till ett begrepp som förväntas accepteras.

Kurder säger i tidningarna att de ”välkomnar debatten” men ändå är ”trötta på att bli utpekade”. Det får de nog, precis som alla andra ”hedersmördare” finna sig i, tills de uppträder på ett sätt som är värdigt den demokrati de sökt om att få komma till, leva i.

Naturligtvis ska vi inte acceptera mord, inte för en sekund. Det finns ingen heder i att mörda en annan människa, oavsett anledningen. Om det är ursvenskar eller kurder som mördar är oväsentligt. Ett mord är ett mord. Spola skitsnacket om heder.

Sverige är en demokrati där människor ska ha frihet att leva som de vill, umgås med vilka de vill och göra vad de vill. Inom lagens råmärken. I Sverige står lag över religion, traditioner och personliga värderingar. De som tycker att det är en bra idé är välkomna att vara här på samma premisser som alla andra.

De som inte tycker det bör söka sig någon annanstans.

Så läser jag om de lönande morden. Jag blir beklämd och förbannad:

På 1970-talet kom finska alkoholister över till Stockholm och begick småbrott för att få sitta i ett varmt, svenskt fängelse över vintern, istället för i tukthuset i Åbo. Så småningom kom polacker hit och körde rattfulla för att få sitta i svenskt fängelse och tjäna några tusenlappar.

Och nu, med de nya öppna gränserna, kommer såna som Altin Sylaj och Gennadi Kirves.

Sylaj, dömd för rån, pustar ut på sängen framför färgteven i sin cell i Karlskronahäktet, efter en mäktig pastagratängmiddag. Han har nyss tränat i en 45 000 kronors-maskin i gymet, och förklarar självsäkert att fångar bör ha det bra nu på 2000-talet.

Som alla andra interner har han möjlighet att tjäna upp till 1 600 kronor i månaden genom att jobba eller delta i fängelsets anti drog-program. 1 600 kronor är mer än vad en polis tjänar i hans hemland Litauen. Och när han väl lämnar fängelset kan han ta med alla pengarna hem, och svenska skattebetalare betalar hans återresa.

49-årige Gennadi Kirves kom till Sverige från Estland för att mörda. Med en hammare slog han ihjäl den 79-årige pensionären Kurt Dorph i juni förra året. När polisen kom till platsen erkände Kirves omedelbart och sa att han ville komma till ett svenskt fängelse.

Kirves döms till åtta års fängelse. Vilket betyder att han med dagens penningvärde skulle kunna lämna fängelset med 153 600 kronor som tack för att han mördade.

Så kommer överraskningen. Sverige beslutar att Kirves ska bli den förste intern som mot sin vilja utlämnas till hemlandet, allt enligt ett tillägg till Europarådets överföringskonvention.

Och plötsligt ändrar Kirves sin version. Han ber för sitt liv. Det är synd om honom. Han flydde till Sverige för att rädda sitt liv. Han handlade i desperation när han mördade. Om han utvisas till Estland kommer han att misshandlas och dö en plågsam död i fängelset. Han vägrar dock berätta varför, och vilka som ska döda honom.

Jag läser att Sverige skulle kunna spara 36 miljoner om året genom att utvisa fångar som Kirves. Men att det inte görs eftersom resurser saknas.

Jag tycker inte synd om Kirves, inte om Sylaj eller någon av dem som kommit hit för att mörda och tjäna på det.

Och jag åtar mig på stående fot att bli den resurs som har tid att handlägga den här typen av utvisningsärenden åt Sverige.

Snabbt, effektivt och för en bråkdel av 36 miljoner om året.

Någon som vill jobba med mig på min nya avdelning?