Skärtorsdagens eftermiddag.
Jag går in på den lokala korvmojen som drivs av två oerhört försynta och trevliga herrar från ett annat land.
Jag beställer två kokta med bröd och en Pucko (ja, jag vägrar använda tramsnamnet som någon felvaggad marknadsputte har bytt till).
Vid bordet bredvid mitt sitter Ensamheten med bara en slät kopp kaffe framför sig.
Han har en något märklig ansiktsform, det är något fel på hans ena öga och han har en konstig frisyr. Han är stor. Eller, på svenska, fet.
Jag hinner knappt öppna min tidning förrän han börjar prata.
”Jag har handlat lite i dag”, säger han. ”Köpt en dekoder. Den gamla lade av.”
”Jahaja”, säger jag och slår upp tidningen.
”Konstigt det där med kanalerna, förresten. Man får ha dem och så tar de bort dem och så får man ha dem igen. Konstigt.”
”Mmmm”, säger jag och försöker koncentrera mig på en notis.
”Du kanske vill läsa”, säger han.
”Ja, jo … ”
”Förresten fick jag diabetes för ett tag sedan. Eller nästan i alla fall. Det blir inget påskgodis i år. Jag måste se upp, säger dom.”
”Aj då”, säger jag. ”Det där får du se upp med.”
Han nickar allvarligt.
”Sedan, för ett par veckor sedan, fick jag svamp i ljumskarna. Du anar inte vad det sved och kliade. Jag fick hålla på med salvor …” han ser plötsligt förlägen ut ” … men det är klart, sånt ska jag ju inte sitta och säga när du äter korv.”
”Ingen fara.” Jag ler och viftar avvärjande med handen.
Irritationen över att inte få vara ifred i några minuter med en tidning lägger sig och jag ger upp läsandet.
Han tittar tacksamt.
”Du är en snäll människa, märker jag. En sån där som man kan prata med.”
Du skulle bara veta, tänker jag men drabbas omedelbart av dåligt samvete.
Apropå hans nya dekoder pratar vi om hur fort apparater går sönder nuförtiden.
”Jag har en gammal rörradio på vinden”, säger jag. ”Säkert från femtiotalet. Fungerar utan problem och har ett fantastiskt ljud.”
”Det är fint med gamla grejor”, nickar han. ”Har du skivspelare också?”
”Nä, jag hade inte plats med skivorna så jag sålde hela klabbet.”
”Jaha. För annars vet jag en kille i Borås som säljer skivspelare för 280 spänn. Om du vill så kan jag kolla … fast det är klart, de finns säkert på Clas Ohlsson också.”
Jag nickar fundersamt. ”Säkert.”
Jag har ätit mina korvar, druckit min Pucko och slängt skräpet i papperskorgen.
Måste vidare.
Vad gör man nu?
”Vad ska du göra i påsk, då?” undrar han. ”Umgås med familjen?”
Jag undviker just det svaret eftersom något säger mig att han inte har någon familj.
”Bara ta det lugnt. Försöka bota förkylningen.”
Ensamheten nickar. ”Drick mycket te. Med honung i. Det är gott.”
Jag reser mig. Vet inte riktigt vad jag ska säga.
”Hoppas att du får en trevlig påsk nu.”
Han ler för första gången:
”Du också. Sköt om dig nu. Jag ska koppla in dekodern, jag.”
Jag lovar. Går ut, sätter mig i bilen och kör mot gemenskapen. Undrar vad Ensamheten ska göra när korvmojen stänger om några timmar.
Det slår mig åter att vi pratar jättemycket – och alldeles för lite – om hur vi ska ta hand om alla de hundratusentals människor vi slussar in från andra länder. De som vi ger täckjackor, låser in i träbaracker på landsbygden, häller corn flakes i, knäpper med fingrarna och hoppas att allt ska ordna sig till det bästa – allt medan vi bröstar oss och visar omvärlden hur duktigt Sverige är.
Och att vi pratar jättelite – eller inte alls – om hur vi ska ta hand om dem som behövde oss redan långt tidigare.
Ensamheten och hans mycket, mycket stora släkt.

Publicerad första gången 1997:

PRISET FÖR FRIHETEN

Bengt ville julhandla. Han var nykär och den nya flickvännen skulle få presenter.

Han ville till London, så vi köpte biljetter och åkte.

Det gick bra i början. Vi åt gott och drack gin och tonic på pubarna. Sedan var det hög tid för shopping, och i lördagsrusningen åkte vi till det anrika varuhuset Harrods. Bottenvåningen var full av exklusiva julklappar och Bengt slog på stora trumman, för flickvännen skulle smörjas. Men plötsligt sa han:

– Jag måste ha ett järn. Vi går upp till baren.

– Vänta lite, sa jag, jag behöver också handla.

– Nä, sa Bengt. Jag måste ha ett järn NU. Du kan handla sen!

Hans akuta sug efter sprit räddade våra liv. Vi tog trappan upp till baren. Jag undrade lite över expediterna som med oroliga ansiktsuttryck slet upp dörrar och tittade bakom skåp, men trodde att de letade efter ett bortsprunget barn.

Klockan var exakt 13.20 när vi slog oss ned i barens läderklädda fåtöljer, och lyfte drinklistorna från det lilla bordet mellan oss. Så skakade huset till och ett dovt muller hördes när bomben detonerade.

Sex människor dog omedelbart precis där vi stått någon minut tidigare. 90 skadades. Två poliser och en bombhund blåste åt helvete. En kvinna fick stora fönsterbitar i magen och dog på trottoaren medan hennes lilla dotter såg på och skrek hysteriskt.

Decemberluften blev plötsligt extra kall på gatorna i Londons city när Döden gjorde plötslig och orättvis entré, i politisk kostym.

Vi i baren visste inte att människor nyss dött, men förstod att något fruktansvärt hänt Minuterna kändes som år, innan en högtalarröst förkunnade att en bomb hade detonerat. Vi skulle evakueras via nödutgångarna omedelbart, det kunde finnas fler bomber i varuhuset.

Vi trängdes i en trång, svettig trappa. Trycket bakifrån var starkt, och för första gången förstod jag vad som menas med panik och risk för att trampas ned. Det tog en evighet att komma ut.

Väl ute i den friska luften kändes allt lugnare för mig. Men inte för Bengt. Han sprang och jag sprang efter. När vi efter fyra kvarter hade mött tre TV-team som sprang åt andra hållet skrek jag åt honom att lugna ner sig. Vi hittade en taxi och åkte till en bar på tidningsgatan Fleet Street.

Bengt hoppade ut utan ett ord och sprang in på baren medan jag betalade taxin. När jag kom in svepte han just sin andra whisky. Med skakande händer bar han ett par järn bort till ett bord. Vi satt ner och drack under tystnad. Han var chockad och vit i ansiktet. För mig var allting fortfarande overkligt, som i en film.

Men senare på eftermiddagen, på hotellet, slog verkligheten mig i ansiktet med TV-bilder av döda, blodiga och skrikande människor.

IRA, den irländska revolutionära armén,  hade placerat en bilbomb utanför det skyltfönster vi stått vid två minuter innan bomben detonerade. De hade ringt polisen och varnat. När poliserna med bombhunden sändes fram till bilen för att kolla, tryckte en terrorist med fjärrutlösare på knappen från andra sidan gatan.

Hur är man skapt när man mördar oskyldiga, glada människor som julhandlar? Ibland är det väldigt svårt att förstå människor och politik.

Dagen efter julhandlade jag utan Bengt. Han hade, fortfarande rädd och chockad, låst in sig på hotellrummet och svarade varken på telefon eller knackningar.

Jag handlade men det var inte kul längre. Och när jag plötsligt fann mig själv helt ensam på en tom gata i världens största julrush, förstod jag att något var fel. Jag  såg nya avspärrningar med plastband. En polis kom springande och skrek:

– Get away from here – bomb!

Först strax innan det var dags att åka hem, lämnade Bengt sitt rum. Taxin fick köra stora omvägar för att komma till flygplatsen. Hela centrala London var avspärrat på grund av nya bombhot.

IRA tog på sig ansvaret för dådet men tog samtidigt avstånd från det, eftersom det utförts av en våldsamt militant utbrytargrupp med namnet ”Active Service Unit”. Ett enat London skrek ”IRA-jävlar” och löpsedlarna dundrade om ”These Evil Bastards”.

14 år senare tänker jag ibland på den lilla flickan som gråtande såg sin mamma dö med glasbitar i magen, och undrade varför hon inte svarade?

Jag undrar var hon finns och vad hon gör idag? Och vad hon tänker på, när någon pratar om kampen för frihet?

Friheten är alltid vacker. Men vem har rätt att bestämma priset för den?

 Dag Öhrlund

En aning kärlek ska det väl ändå vara på Alla Hjärtans Dag? Den här publicerades för första gången i augusti 1997 och förmodligen lever inte Hugo längre men – läs…

BIFFSTEK OCH LÖSS

Med svettband runt huvudet och lång skäggstubb flydde jag jobbet och storstaden för några dagar. Jag körde på kvällen för att få svalka. Bokade hotell i Jönköping, ringde och frågade hur länge resturangen var öppen, och insåg att jag inte skulle hinna.

Därför stannade jag på en så kallad vägkrog där en, möjligen naiv, matdröm slogs i spillror, när tjejen bakom disken dränkte fläsknoisetten med bearnaise ur en tetrapak framför ögonen på mig!

– Är den varm? undrade jag.

Hon vickade trött med sin lediga hand. Sa på bred småländska:

– Han är så där…

Jag har aldrig förr hört någon kalla bearnaisesås för han.

Jag sov i Jönköping, vaknade i gryningen och styrde mot en strand i Skåne, där min fru väntade. Vi hade inte setts på ett tag.

– Välkommen, sa hon. Kom så cyklar vi.

Det gjorde vi. Efter en mil kom vi fram till en skylt där det stod ”Hembränt”, vilket påminde mig om vissa behov. Affären sålde dessvärre bara lerkrus – fast väldigt fina – och jag handlade för tusen spänn. Det är dyrt med semester.

Vi hojade på. I nästa samhälle stod en gubbe och viftade:

– Vem där? Kom hit! skrek gubben.

Vi cyklade dit. Han stod på verandan utanför ett ålderdomshem, i prydlig halmhatt och alldeles för varmt klädd i den stekande solen. Han hette Hugo och var 91 år. Snart kom hans jämnårige kompis John med rollatorn, och snacket var igång. Katten och John blev kompisar medan jag hörde Hugos livsöde.

Han sa att det var mest skit med både hörsel och syn, annars var det bra. Hugo hade slitit i 50 år i fabrik. Dessförinnan var han dräng, och det var tuffa tider.

– Det värsta var att alla pigorna hade löss. Men jag lurade dom, sa Hugo. Dom fick aldrig komma in på min drängkammare, och jag bytte skjorta varje dag och hängde ut dem på natten, för lusajävlarna klarade inte kylan.

Jag sa inte så mycket, lyssnade mest. Hugo hade ett bra sinne för humor.

– Cykelhjälmar, sa han plötsligt. Snart blir det väl lag på såna. Synd att man inte får ha vad man vill, för jag har ett utmärkt nattkärl som skulle passa…

Han flinade. Sen berättade han att det hänt något kul häromdagen. En brud, som Hugo stötte hårt på när han var 16, hade nyss kommit in på hemmet, och så återförenades de efter 75 år.

– Kul, sa jag. Det är väl bara att börja stöta på henne igen, då?

Hugo funderade lite, rättade till stråhatten och tittade ut över havet.

– Det är väl det, sa han. Problemet är att hon inte kommer ihåg mig. Men jag får väl friska upp minnet på henne. Och hennes gubbe är inga problem. Skomakare. Tråkig som fan. Säger knappt nånting. De ska nog gå bra…

Så sa Hugo att annars var det bra på hemmet. Han saknade inte ens fruntimmer för det fanns det gott om, men dagarna blev långa i alla fall. Han önskade att han fortfarande orkade cykla.

En vecka senare styrde jag hemåt igen. Jag startade sent och skulle övernatta i Jönköping.

Jag ringde ett hotell och fick veta att dom hade resturang med rättigheter och allt och att den hade öppet till halv tolv. Härligt! Jag kom fram, hittade bara en ofattbart tråkig brickservering och fick veta att det var ”resturangen”.

Det finaste som fanns var biffstek för 89 spänn. Jag beställde.

– Jag vill ha vin, sa jag till tjejen bakom disken. Vad har du för något?

– Jag har två sorter, sa hon. Vitt och rött. Du vill ha vitt, va?

– Nää, sa jag. Jag vill ha rött.

Jag upptäckte en tetra bakom henne och pekade.

– Där är det tydligen, sa jag. Serveras det i glas eller karaff?

– Just nu i glas, sa hon, för jag har inga rena karaffer.

Så där höll det på. Ett tag trodde jag att det var Dolda Kameran. Jag övertalade henne att röja åtminstone ett av de skitiga borden med tallrikar med gamla matrester. ”Biffsteken” var åtminstone släkt med en, potatisen luktade gammal tvättstuga och vinet drack jag inte ens upp.

På rummet slog jag på TV:n och somnade till att Clint Eastwood – med polisonger och utsvängda brallor – sköt folk på löpande band i San Francisco. I gryningen styrde jag vidare hemåt. Det var 36 grader i skuggan och jag stannade inte på någon vägkrog för att äta fler biffstekar.

Hur var din semester..?

Dag Öhrlund

P.S. Tips: Smygehukskiosken i Smygehuk serverar närmast kriminellt goda, tjocka kokta! Testa, om du har vägarna förbi!

Publicerad första gången 2009:

Det snöade den 23 december 1993 när den 37-åriga Lena Eklöw med ett hårt grepp om ratten styrde över en isig väg utanför Heby. Hon var nervös och när hon plötsligt beordrades att svänga höger in på en avtagsväg tappade hon kontrollen över bilen som gled av vägen.

Denna till synes vanliga dikeskörning resulterade indirekt i domar på totalt 60 års fängelse för åtta personer! Svensk polis kunde andas ut – äntligen kunde man gripa den grupp som under hela sju år utfört en serie grova rån, stulit militära vapen, hotat poliser, sprängt en bomb och bedrivit utpressning mot polisen:

Militärligan.

Berättelsen om denna exempellösa liga börjar, åtminstone så vitt man i dag vet, i Dalarna 1986.

Den 21-årige Carl Sumonja, omvittnat exemplarisk ledare och gruppbefäl från jägarutbildningen i Arvidsjaur, rånar tillsammans med lumparkompisen Erik Gröndahl ett bankbud i Kopparhallen i Falun. Bytet blir 330 000 kronor, en mindre förmögenhet på den tiden.

Så småningom skiljer sig Boris Sumonja från sina söners mor, tar med sig pojkarna och flyttar till Stockholm, där Calle startar Sumonja Bygg AB. Han kommer snart i kontakt med bankmannen Bo Pettersson som fått ett lån på två miljoner kronor för att renovera sitt sommarhus, och behöver bygghjälp.

Arbetet inleds men Sumonja tycker inte att han får betalt i rätt takt. Tillsammans med flickvännen Lena Eklöw beger han sig en mörk kväll till Petterssons sommarstuga, tömmer en dunk bensin och tänder på. Huset brinner ner och händelsen betraktas som mordbrand. Inte förrän drygt fyra år senare när ligan gripits och medlemmarna börjar ”gola”, kommer Pettersson att få reda på att det i själva verket var Calle som brände ner hans bostad!

På grund av brandorsaken får Pettersson inte ut pengar från sin försäkring och har nu problem med ekonomin. Han slutar på banken och tar jobb som säljare i Stockholm. Calle Sumonja tycker trots sitt brandtilltag att Pettersson är sympatisk. Han hjälper honom ekonomiskt och ser till att Pettersson tar lastbilskörkort, allt i syfte att längre fram kunna använda säljaren som chaufför vid rån!

I september 1991 bryter sig Carl Sumonja in i en vapenkassun i Getryggen i Botkyrka utanför Stockholm. Förutom vapendragaren från rånet i Falun, Erik Gröndahl, har han nu också med sig de yngre bröderna Lennart och David Sumonja, flickvännen Lena Eklöw samt ytterligare en gammal lumparkompis  – Johan Ahlin.

Ligan kommer över 224 militära vapen – AK 4:or, k-pistar, pistoler, kulsprutepistoler och mängder av ammunition. Flera av vapnen kommer att användas vid kommande rån. Flera år senare kommer Calle Sumonja också att under utpressning försöka sälja dem till stockholmspolisen för 25 miljoner kronor, under hot om att annars avyttra arsenalen till ”grupper eller organisationer med sällsynt snedvriden samhällssyn”.

Den militäre taktikern hade nu fått blodad tand och började planera en serie brott som skulle komma att skaka Sverige under flera år.

– Calle Sumonja var perfektionist, berättar Gunnar Björkén, en av de kriminaltekniker som utredde ligans brott. Han planerade och rekognoserade allt i minsta detalj, ställde alltid in en aktion om det fanns risk att den skulle misslyckas och gjorde avledningsmanövrar för att lura polisen.

I oktober 1991 sköt Johan Ahlin sakta en rullstol framåt i Farsta. ”Invaliden” Calle hade ena benet utsträckt framåt, och längs det vilade ett automatvapen under en filt. När vaktbolaget ABAB:s väktare kom ut från Systembolaget och gick mot väktarnas bil, slet Calle undan filten och öppnade eld. Fyra skott gick genom bilens ruta och ett av dem träffade väktaren i hakan. Någon minut senare hade Calle och Johan flytt med en väska innehållande en halv miljon!

Den 30 december satte Calle ytterligare en djävulsk plan i verket. En bomb som Johan byggt med hjälp av Kimulux, Dymamex, sprängdeg, sju kilo avklippt spik och utlösning á la snubbeltråd, skulle detonera på Centralen i Stockholm. Medan explosionen drog all tillgänglig polis och uppmärksamhet till sig skulle ligan utföra fem rån i söderförorterna.

Calle och Johan styrde mot Centralen. Bomben placerades i förvaringsbox nummer 821. Kumpanerna begav sig till Kungsholmen, ringde polisen från en automat och berättade om bomben.

Centralen utrymdes och tågen stoppades. När polisen skickade in sin robot för att plocka ut bomben, träffades utlösningsmekanismen. Bomben detonerade och orsakade omfattande skador, men inga personer skadades.

Samtidigt hade ligan blivit oense om hur rånen samma dag skulle utföras. Istället för att genomföra planen begav de sig till Calles lägenhet, drack öl och följde via TV bombdramat på Centralen!

Som inledning på det nya året skulle ligan den 3 januari 1992 råna en värdetransport i Trångsund utanför Stockholm, men fick avbryta försöket. Lika illa gick det ytterligare tre dagar senare när man försökte med en värdetransport i Skogås.

Men skam den som ger sig. Den 13 januari slog ligan till mot Posten i Svedmyra. Sju skott avlossades och rånarna fick med sig 708 000 kronor. När SKL skulle analysera tomhylsorna fick man myror i huvudet och det tog ett bra tag innan det kunde fastställas att de kom från en kulsprutepistol! Polisen insåg nu att man hade att göra med mycket farliga brottslingar och började ana ett samband med inbrottet i vapenkassunen på Getryggen.

Exakt två månader senare utfördes den synnerligen välplanerade operation som kom att ge ligan sitt namn. En Dodge Van med fem rånare i militärkläder och stridssele rullar upp framför Posten och Handelsbanken i Ösmo. Två av dem går in på Posten och två på Handelsbanken, den femte stannar utanför som vakt. Via walkie talkie påbörjas omedelbart en nedräkning från tre minuter.

Postrånarna börjar med att skjuta sönder bevakningskameror. De tilltvingar sig nycklarna till valvet och plockar även pengar från disken. Innan de lämnar lokalen skjuter en av dem med sin AK 4 åtta skott som i en glasruta bildar mönstret av en leende gubbe. Totalt avlossas över 40 skott.

Inne på Handelsbanken går operationen samtidigt lika smidigt. Med k-pist och AK 4 avlossar rånarna över 40 skott och skjuter sönder kamerorna. Inom några minuter lämnar de militärklädda Ösmo med 1 290 000 kronor och överger senare flyktbilen på en gammal övergiven militär helikopterplatta utanför samhället. Flykten fortsätter i en Mitsubishi-pickup med Lena Eklöw vid ratten och Lennart Sumonjana på passagerarplatsen. I lastutrymmet på flaket, gömda bland isolering, sitter Carl och David Sumonja, Johan Ahlin och Erik Gröndahl.

I en av polisens många avspärrningar stoppas Mitsubishin! Calle Sumonja sitter tyst med sitt vapen skjutklart, men efter att ha tittat in i endast förarutrymmet låter poliserna bilen åka.

– Det var enda gången i min karriär som jag givit ordningspolisen beröm för att de inte skött sitt jobb ordentligt, säger Walentin Nilsson, numera pensionerad kommissarie som var spaningsledare under större delen av utredningen om Militärligan. Hade poliserna sökt igenom bilen ordentligt, hade det blivit blodbad. Ligan medgav i efterhand att de inte skulle ha tvekat att skjuta ner poliserna!

Fyra månader senare vill Calle börja realisera de tillgångar som stals i vapenkassunen. I en rad brev till bland andra Stockholmspolisen bedriver han utpressning, bifogar listor över nummer på de stulna vapnen och hänvisar till de ”reklamkampanjer” för vapnen, som ligan utfört bland annat i Svedmyra. Polisen uppmanas att svara med kod av typen ”Är intresserad. Anna-Karin” som ska publiceras bland Dagens Nyheters annonser. Den första delen av utpressningen består av en serie brev som skickas under knappt två månader. Av tonen märks att avsändaren blir irriterad över att polisen inte agerar snabbare. Man vill ha 25 miljoner för vapnen, men polisen förhalar kommunikationen.

– Det var många turer, säger Walentin Nilsson. Jag förhandlade med ligan via krypto. Jag spelade högt men hade samtidigt beslutat att jag aldrig skulle sätta sådana summor på spel.

Tonen i breven blev hårdare och dåvarande länspolismästaren Sven-Åke Hjälmroth beslöt att det fanns en hotbild och att hans utredare skulle få beskydd.

Föga visste han hur rätt han hade. Walentin Nilsson:

– När ligamedlemmarna var gripna och förhördes ringde åklagaren till mig och berättade, att de hade tänkt kidnappa mig! Eftersom jag bodde i Nynäshamn och åkte ensam till jobbet tidigt på morgnarna, hade jag varit en sittande fågel för dem. Naturligtvis var det obehagligt att få beskedet, även om jag då lämnat utredningen och gått i pension.

Så småningom upphörde de hotfulla utpressningsbreven att komma.

Istället återgår gruppen till sin kärnverksamhet tio dagar efter att det sista brevet kommit. Posten i Kungsör rånas och nu försöker ligan förvirra polisen ännu mer. Man använder en ny metod för att stjäla flyktbil och uppträder inte längre i overaller utan i överrockar. Medan Calle håller vakt rånar Johan och David Posten och kommer ut med 152 000 kronor. De flyr i en stulen Ford Scorpio till Hagstaholm vid Mälaren där bilen körs in under täta granar som hindrar att den syns från luften. Iskallt trycker de under träden till kvällen, då Lennart kommer för att hämta dem i en gummibåt. De åker till en ö och byter kläder, för att sedan fortsätta mot Tumba. Men problem med båtens köl tvingar dem att gå mot Västerås istället, där de får ringa efter Erik som hämtar dem tidigt på morgonen efter rånet, och lugnt kör dem tillbaka till Stockholm i Sumonjas Mitsubishi-pickup.

Hos polisen stärks misstankarna om att det finns ett samband mellan de ytterst välplanerade operationer, där automatvapen är inblandade. Men utredarna famlar i blindo och har inte mycket att gå efter.

Operationen i Kungsör följs snabbt upp med ett lika välplanerat rån mot Posten i Rimbo, där bytet blir hela 737 000 kronor. I början av december 1992 förbereder gruppen ett grovt rån mot en värdetransport i Brösarp. Man stjäl flera blivande flyktbilar av märket Ford Sierra, och nu kommer Calles gamle ”vän” Bo Pettersson in i bilden. Han hyr en lastbil i Strängnäs, inreder den med ett gömsle av plywood, varpå resten av lastutrymmet fylls med Gullfiber innan han kör till Brösarp.

Men när operationen ska startas hör gruppen på polisradion att polisen har en trafikkontroll i närheten, och avbryter. Senare får polisen veta att gruppen tillverkat lösnäsor i olika storlekar, för att ”likna araber”.

På årets sista dag slår ligan till igen enligt känt mönster. In i köpparadiset Ullared rullar en stulen van med uppklippt tak. Lennart Sumonja står upp i bilen med en kulsprutepistol på stativ, placerad på taket. Posten, Sparbanken och Föreningsbanken ligger praktiskt nog placerade på rad och de militärklädda kan lugnt vandra mellan lokalerna och utföra rånen medan den tungt beväpnade Lennart vaktar. En fotograf som råkar köra förbi platsen lyckas ta bra bilder av aktionen, som han först tror är en militärövning.

Efter rånet flyr ligan med nästan två miljoner kronor, lämnar skåpbilen i ett skogsområde och fortsätter i en Ford Sierra. I ett ensligt skogsparti har man förberett ett gömställe. Bilen körs ner i en slänt och täcks med granris och tidigare huggna julgranar får bilda ”vägg” mot vägen. De jägarutbildade rånarna övernattar i skogen och inväntar den egentliga flyktbilen, som även denna gång styrs av Bo Pettersson.

Under de första dagarna 1993 bildar polisen snabbt en specialgrupp i Handen, under ledning av kommissarie Walentin Nilsson. Gruppen, som sitter i egna lokaler, har tystnadsplikt och är isolerade från andra poliser, består av spanare, utredare och tekniker från olika polisdistrikt i och kring Stockholm.

Ett jättejobb inleds. Poliserna granskar varje rån som begåtts i Sverige under de senaste åren, för att hitta likheter. Så fort ett nytt rån inträffar reser de till platsen för att researcha.

Rångruppen, som från början består av ett tiotal poliser, famlar fortfarande i mörker. Trots att man skärskådar varje känd rånare går det inte att binda någon tidigare straffad till de brott som utförts av Militärligan.

– Det här var en jobbig tid med oerhört mycket frustration, säger Walentin Nilsson. Många gånger var vi övertygade om att vi var nära, lika många gånger visade det sig att vi hade fel.

I början av sommaren börjar nya utpressningsbrev dyka upp hos Rångruppen. Ligan har nu börjat pruta. De vill ha fem miljoner för de stulna vapnen och hänvisar åter till sina ”reklamkampanjer” i form av rån. Med militär precision anger de koordinaterna där en helikopter ska dumpa plastade paket med ”lösensumman”. Walentin Nilsson bestämmer sig för att låtsas vara med i leken:

– Gunnar Björkén och jag hämtade fem miljoner i kontanter på banken och packade dem i buntar om tjugofem tusen, som omsorgsfullt plastades in av teknikerna. Jag hade gjort en noggrann plan för hur vi skulle gå tillväga och bedömde risken att förlora pengarna som minimal.

Under hösten utökas dessutom rångruppen med fler medlemmar från olika polisdistrikt i Stockholm, Köping, Sala och Södertälje. Som mest består gruppen av 25 poliser vars enda uppdrag är att spåra och gripa Militärligan.

Utpressningsbreven med instruktioner fortsätter att komma ända fram till i november. Men innan polisen hinner genomföra köpet utför ligan sitt nästa – och sista – rån.

Dagen före julafton kommer två tungt beväpnade rånare in på Sparbanken i Heby, medan den tredje väntar i bil utanför. Ligan består den här gången av Calle, hans pappa Boris och Erik Gröndahl. Före rånet har de förberett sig väl genom att placera ut fem flyktbilar på olika platser.

Rånet går smidigt och de tre flyr med 953 000 kronor. I en Volvo 245 väntar Lena Eklöw på dem, och kvartetten kör vidare, men blir snart upptäckta av en polisbil som följer efter dem.

Lena åker i nervositet av den isiga vägen med 245:an och när polisbilen med kommissarie Staffan Dahlsfjord vid ratten passerar, upptäcker en av polisaspiranterna att någon höjer ett vapen i bilen som ligger i diket. Polisbilen stannar 200 meter längre fram, Dahlsfjord skjuter varningsskott och Calle Sumonja svarar genom att ge eld med sin AK 4, dock utan att träffa poliserna.

Rånarna lyckas stoppa ett fordon som de tilltvingar sig, men kör vilse på de små vintervägarna i skogen och hamnar på den ena återvändsvägen efter den andra. Lena Eklöw hoppar av och ytterligare ett stycke fram överger de tre andra bilen, flyr genom skogen till området Sågars där de bryter sig in i en stuga. Calle stoppar in 230 000 kronor mellan böckerna i en hylla – ”som tack för lånet av stugan”, sa han senare i förhör – och eldar upp resten av bytet i öppna spisen.

En hundförare upptäcker rånarna i stugan, piketstyrkor tillkallas från Stockholm och efter att man skjutit in 120 tårgaspatroner i huset ger rånarna upp. Resten av ligan grips kort efteråt i Göteborg, dit de flyttat.

Vid husrannsakan i Erik Gröndahls bostad fann polisen gott om AK 4:or, kulsprutepistoler, k-pistar och magasin. Därefter inledde man förhören med ligamedlemmarna.

Calle Sumonja var inte talför utan teg mest. Däremot började Erik Gröndahl och Johan Ahlin inse att de blivit lurade. Vid varje rån hade de, oavsett bytets storlek, fått nöja sig med 20 000 – 25 000 kronor vardera. De uppgav att de inte hade vågat hoppa av ligan, av rädsla för Calle.

I takt med Eriks och Johans erkännanden blev den iskallt beräknande Carl Sumonja tvungen att justera sin egen berättelse.

– Till sist sa han att han skulle ta en sabbatsmånad från förhör, berättar Gunnar Björkén. Vi fick gärna hälsa på honom men han tänkte inte prata om brotten. Och till vår förvåning stämde det, när vi kom till häktet var han trevlig, men vägrade prata om rånen!

Husrannsakan på den gård i Sursa på Stallarholmen, som Calle Sumonja och Lena Eklöw hyrt, tog flera månader. Efter idogt grävande i omgivningarna fann polisen massor av militära vapen inlindade i vattentäta säckar och i helt täta pvc-rör. Det var hit polisen skulle fått åka om de betalt lösensumman på fem miljoner kronor, och för att hitta fram hade de behövt köra rakt över Sumonjas egen gårdsplan!

Totalt kom ligan vid rånen över 6 646 000 kronor och hade dessutom begärt fem miljoner i lösensumma. Men istället fick Carl Sumonja 14 års fängelse och ligan fick skadeståndskrav på 15 miljoner kronor, när Handens Tingsrätt meddelade sin dom i oktober 1994 och därmed satte punkt för en unik del i svensk kriminalhistoria.

– Vid det laget hade jag gått i pension, men tyckte förstås att det var oerhört tillfredsställande att vi löste fallet till sist, säger Walentin Nilsson. Om man ägnat flera år av sitt liv åt något, så ska det slutföras.

Dock vet polisen än idag inte, om Militärligan var skyldig till fler rån eller andra brott, än dem de dömdes för.

– Hade jag varit förhörsledare och därmed fått bra kontakt med de inblandade, hade jag kanske kunnat svara mer säkert på den frågan, säger Walentin Nilsson. Men en kvalificerad gissning är att de säkert var inblandade i betydligt mer än vad vi fick veta. Efter fyrtio år som polis har man trots allt en magkänsla som sällan lurar en…

Militärligans medlemmar med beteckningar från polisens gärningsmannaprofil:

Boris Sumonja (far till Carl, Lennart och David), född 1938

Carl Sumonja, ”Den långe”, (ligans huvudman), född 1965

Lennart Sumonja, ”Vakten”, född 1970

David Sumonja, ”Den lydige”, född 1974

Johan Ahlin, ”Den korrekte”, född 1969

Erik Gröndahl, ”Den lille grå”, född 1968

Lena Eklöw, född 1957

Bo Pettersson, född 1957

Kända brott utförda av militärligan (bytets storlek inom parentes):

30 november 1986: Rån mot bankbud, Kopparhallen i Falun (330 000:-)

10 juli 1989: Mordbrand, Skoogsallé i Saltsjö-Boo (försäkringsutfall: 2 200 000:-)

16 september 1991: Stöld ur vapenkassun i Getryggen, Botkyrka (224 militära pistoler, k-pistar, AK 4, kulsprutepistoler, signalpistoler och ammunition)

25 oktober 1991: Grovt rån mot värdetransport i Farsta (500 000:-)

30 december 1991: Allmänfarlig ödeläggelse (bomb), T-Centralen, Stockholm

3 januari 1992: Försök till grovt rån mot värdetransport i Trångsund

6-7 januari 1992: Försök till grovt rån mot värdetransport i Skogås

13 januari 1992: Grovt rån mot posten i Svedmyra (708 000:-)

13 mars 1992: Grovt rån mot posten och Handelsbanken i Ösmo (1 290 000:-)

29 juli – 14 september 1992: Försök till grov utpressning mot Stockholmspolisen (begärd summa: 25 miljoner kronor)

24 september 1992: Grovt rån mot posten i Kungsör (152 000:-)

14 oktober 1992: Grovt rån mot posten i Rimbo (737 000:-)

3 december 1992: Förberedelse till grovt rån mot värdetransport i Brösarp

29 december 1992: Grovt rån mot posten, Sparbanken samt Föreningsbanken i Ullared (1 976 000:-)

28 juni – 16 november 1993: Försök till grov utpressning mot Stockholmspolisen (begärd summa: 5 miljoner kronor)

23 december 1993: Grovt rån mot Sparbanken i Heby (953 000:-)

Så dömdes militärligans medlemmar i Handens Tingsrätt den 20 oktober 1994:

Carl Sumonja, 14 års fängelse

Johan Ahlin, 12 års fängelse

Erik Gröndahl, 10 års fängelse

Lennart Sumonja, 8 års fängelse

David Sumonja, 5 års fängelse

Boris Sumonja, 4 års fängelse

Bo Pettersson, 4 års fängelse

Lena Eklöw, 3 års fängelse

Publicerad för första gången i februari år 2000:

KVINNA I BLÅTT

Jag såg henne för första gången för 25 år sedan.

Igår kväll var det repris.

Tiderna förändras men hon finns kvar.

Vem är hon, var kommer hon ifrån?

På det glada 70-talet umgicks jag med en hel del ljusskygga individer. Dels som en följd av mitt arbete som kriminalreporter, dels på grund av ett starkt intresse för annorlunda människor som vandrat ”The Road Few Travels”.

På Stockholms krogar åt, drack och rökte de. De viskade, pratade, skrävlade och hotade. Skuldsedlar, bongar och buntar med tusenlappar bytte ägare. De var bilhandlare, travkuskar, svartmäklare, hotellägare, horor, indrivare, guldhandlare och gud vet vad. Alla hade en idé, de flesta en hård bakgrund. Många var törstiga, få hade tålamod med folk som inte höll sig till den inofficiella affärsmoral som rådde.

I rikets talarstolar och tv malde landsfadern Olof Palme med näsan i vädret på om att vi levde i ett demokratiskt, okorrumperat land, där människor kunde gå ifred på gatorna.

Han ljög och med stor sannolikhet visste han om det. Sedemera fick han själv bita i gräset som ett makabert exempel på en del av lögnen.

På krogen gick det att köpa en svart lägenhet, ett falskt pass, en ny legitimation eller en avskrivning av skatteskulder om man hade rätt kontakter och pengar. Och redan då kunde pampar skaffa sig djupt odemokratiska fördelar.

Men Sverige satt hemma framför teven och trodde på det Palme sa. Det mesta var ju lugnt och det mesta var ju bra. Även i storstäderna, för dem som visste vad som gällde och vilka territorier som vad vilkas.

En natt blev jag vittne till ett mord i en gänguppgörelse. Vid tretiden fick en pojke från ett land jag idag inte törs nämna, en kniv i magen av en man från ett annat land jag idag inte törs nämna. Gjorde jag det vore jag enligt dagens normer rasist. På 70-talet var det bara fakta.

Mordet handlade om territorier. De som kontrollerade guldhandeln försökte utvidga sitt affärsområde till att innefatta knark och prostitution. Men den affärsidén var – milt uttryckt – reserverad av män från ett annat land och man bryter inte affärsgränser ostraffat.

Dagen efter slog ett av de utländska gängen för säkerhets skull sönder en av Stockholms större nattklubbar, för att markera revir. Sedan höll sig guldhandlarna till guldet ett tag och det var lugnt i stan igen.

Vi pratade om det där på krogen på nätterna, och det måste ha varit just en av de nätterna jag såg henne för första gången.

Kvinnan i blått.

Hon var blonderad, hårt sminkad och bar en mycket tunn blå klänning. Hon hade vulgärt stora bröst vars vårtor och rörelser avslöjade att hon inte bar bh. Hon rökte ivrigt, visste när hon skulle hålla käften och le och när hon skulle provocera lagom. Hon var alltid på jakt efter mannen som den kvällen kunde vifta med flest tusenlappar. Hon fick honom i nio fall av tio.

Jag satt där, ung och undrande, iakttog henne och undrade vem hon var.

Igår natt, 25 år senare, träffade jag henne på nytt.

Jag satt på krogen och pratade minnen med en del av de dåvarande kriminella element, som numera är rimligt hederliga familjefäder med radhus och bara ett par svarta miljoner undanstoppade, för säkerhets skull.

Plötsligt finns hon där vid vårt bord.

Kvinnan i blått. Nu en hård, översminkad, kallt beräknande före detta, som snabbt vill kamma hem kvällens rikaste man. Hon glider mellan borden och männen med aningen för mycket av brösten exponerade i klänningens frikostiga dekolletage. Låter sig som alltid villigt bjudas, blir berusad men aldrig lika berusad som de. Hon tänder cigarretter sensuellt och betraktar kvinnligt beundrande bilhandlarna, travkuskarna, svartspelarna och de presumtiva mördarna.

Idag är marknaden i stort sett densamma som för 25 år sedan. Det är samma sorters män som langar knark, säljer lägenheter och horor. Det är samma typer som beställer misshandlar och mord, samma typer som utför jobben.

Och där de dyker upp, dyker hon upp. Kvinnan i blått.

Nu som då, går snacket om vem som mördar och vad det kostar.

Någon berättar att dagspriset för ett mord i Bolivia är 1 200 dollar, att man där hellre löser tvister genom betalda mord än genom dyrbara rättegångar.

Någon anger lika diskret priset för ett snabbt mord i Stockholm.

10 000 kronor.

För tio tusen – hälften i förskott, hälften efteråt – kan du, jag eller någon annan släcka ett människoliv utan krav och frågor.

Så är det fortfarande. I Bolivia och i Sverige.

När jag lämnar krogen ser jag kvinnan i blått, nu häftigt berusad, stå vid krogens garderob med tungan i munnen på en av männen med pengar, och med sin kropp tätt tryckt mot hans. De vinglar ut till en taxi.

På vägen hem promenerar jag förbi vår redaktion. Några portar längre bort lyser fortfarande stearinljus och facklor över bilderna av den man, som plötsligt fick en kniv i hjärtat just där en lördagnatt för bara några månader sedan.

Kanske var han ett 10 000-kronorsjobb.

Kanske satt hans baneman på samma krog som jag, tog en drink och funderade över nästa uppdrag.

Kanske sover kvinnan i blått med en mördare i natt.

I folkhemmet Sverige.

Få saker gör mig så upprörd som övergrepp på barn, djur, gamla, handikappade och andra som inte har en chans att försvara sig.

Mamma är en av dem.

Jag har skrivit om mamma förr och kommer förmodligen – dessvärre – att behöva göra det igen. Mamma är 93 år, fullkomligt klar i skallen men på grund av ålder och diverse fall hänvisad till rullstol och hemtjänst – för övrigt en av de mest förnedrande situationer jag sett med tanke på hur hon blir behandlad.

Vardagen består av besök av stressade, timanställda stackare som hon i många fall inte sett förr. De flesta är snälla och hyggliga men det uppstår ofta språksvårigheter. Dock har mamma under de senaste två åren till sin förtjusning lärt sig mycket eftersom hon under denna tid träffat människor från fler nationer än hon mött under sitt 70-åriga yrkesliv, bland annat i FN, Flygvapnet, SE-Banken och som revisor. Spännande.

Det där med hemtjänsten är fascinerande. Ibland kommer de i tid, ibland för sent, ibland inte alls. Lite jobbigt, när man inte kan gå på toaletten utan hjälp.

Mamma gillar potatis, men den varan blir det inte mycket av numera. Tidsschemat tillåter nämligen inte potatiskokning utan det får bli snabbris istället. Den senaste kulinariska upplevelsen bestod av att hon två dagar i rad fick råa fiskpinnar eftersom hemtjänstarna inte riktigt hade grepp på det där med att de konstiga sakerna i paketet behövde stekas före servering.

När min dotter kom dit någon dag senare och hemtjänstaren hade lämnat, hittade dottern en knallröd, glödhet spisplatta inställd på högsta nivå. Inte så bra med tanke på att mamma är halvblind.

Äventyr vid 93 års ålder.

För en tid sedan blev mamma bestulen på ett antal smycken, bland annat den bröllopsring hon – som en kärleksförklaring – smält ihop med min döde fars bröllopsring. Mamma, som har ett sjukt bra minne när det gäller dagar och tider och dessutom skriver upp en hel del, kunde utan tvivel ange under vilken åttadagarsperiod smyckena hade försvunnit. Under denna tid hade ingen utom hemtjänstpersonalen besökt henne.

Hemtjänstföretaget Aleris gjorde, sedan jag gapat och skrikit, en intern undersökning som visade att alla som hade besökt mamma under perioden, nekade. Den enda som fattades – den som också visat ett osunt starkt intresse för mammas smycken – hade rest på semester och skulle ”höras” senare.

Även hon nekade.

Vi polisanmälde. Polisen lade ner utredningen utan att ha ringt ett samtal. Jag överklagade. Polisen tog upp utredningen. Sa de. Ingenting hände. Jag skrev och bråkade. Polisen tog upp utredningen men utredaren förklarade i ett tidigt telefonsamtal till mig att hon inte hade något hopp.

Ty i lögnernas värld går den skyldige ofta fri.

Hänger du med här? Hittills har vi alltså en 93-årig kvinna som har jobbat häcken av sig och betalt skatt från knappa 20 års ålder tills hon vid knappt 90 gjorde sin sista deklaration åt någon annan (fast hon hävdar att hon vill göra min i år också).

Vi har en 93-årig kvinna som inte vet om hon får komma upp och gå på toa på morgonen, eller om hon ska göra på sig i blöjorna för att den privatiserade hemtjänstens timanställda, stressade stackare inte hinner dit i tid. Vi har en äldre dam som dagligen berövas på sin värdighet genom att inte få äta det hon önskar, genom att personalen av obegripliga skäl flyttar runt saker i hennes lägenhet så att hon inte längre hittar dem, genom att ingen har tid att lyssna på vad hon egentligen vill. Genom att hennes vita kläder tvättas ihop med färgade.

Detta i ett Sverige där politiker föreslår att vi ska ägna stora resurser åt att ta hand om ”återvändande” IS-krigare som på bekostnad av svenska skattemedel åkt till Långtbortistan för att jobba hårt med att våldta och döda kvinnor och barn.

Förstår du min lätta irritation?

Och nu – skåpet. Mamma har ett skåp som kommer från mormor. En vacker gammal pjäs i riktigt trä. Underskåp med trädörrar, överskåp med spröjsade glasdörrar. Otroligt värdefullt och viktigt för henne. Underskåpets vänsterdörr låses i läge genom att man skjuter en liten metallsprint uppåt. Ganska vanligt. Högerdörren låses med nyckel.

Nu hade någon klåfingrig jävel som inte har i skåpet att göra varit där och pillat så att dörrarna tydligen stod öppna. Detta irriterade i sin tur en sköterska som kom på besök och bestämde sig för att åtgärda eländet.

Med kirurgtejp.

Innan vi i helgen som gick upptäckte eländet hade kirurgtejpen redan hunnit göra sitt jobb. När vi försiktigt pillade bort den följde delar av träets yta med, och spåren är fula.

Inget går upp mot kirurgtejp när det gäller att stänga en irriterande skåpsdörr, tycker – någon!

Eftersom mamma hade råkoll på vilket datum någon varit där och tejpat, och att det inte var någon från hemtjänsten utan från vårdcentralen, skrev jag till den ansvariga på vårdcentralen. För att det inte ska vara lögn – som danskarna säger – så publicerar jag hela hennes svar här (dock utan att namnge henne, ty i Sverige skulle ju detta vara kränkande, gubevars):

Tejpaggressiv rymdhuligan från Uranus, tolkad av min eminenta dotter Josephine, Alexis Design.

Det måste väl ändå ha varit så det gick till, eller hur?

Jag kommer nu att skriva till Förvaltningen hos Solna Stad, världsmästare i privatisering men icke desto mindre djupt ansvariga för varenda vårdgivare och varenda hemtjänstföretag de tecknat kontrakt med.

Jag ser med stor tillfredsställelse fram mot svaret. Kommer kommunen att komma med en bättre teori än rymdhuliganerna?

Och – kommer någon att ta ansvar för mammas förstörda skåp?

Och du – gör mig en tjänst. Bli INTE gammal i Sverige, oavsett vilken regering som sitter. Jag kan nästan garantera att färden inte blir fylld av den respekt som borde gälla. I bakgrunden härjar bland annat Mammon och den som är intresserad av vilka summor som härjar i hemtjänstbranschen kan ta en titt här:

http://www.svd.se/naringsliv/miljardklipp-pa-skattepengar_5995031.svd

I dag hände det.

Igen.

En trogen läsare – i det här fallet Hugo från Västergötland – ringde och lämnade ett trevligt meddelande på mitt mobilsvar. Hugo hade läst en del av mina inlägg här, instämde tydligen med mina åsikter och ville gärna att jag skulle ringa och diskutera sakernas tillstånd.

Det skulle jag gärna vilja. Men – jag har inte tid.

Jag vill inte att det ska låta övermaga, ty så är det inte. Jag älskar att träffa mina läsare och något av det bästa jag vet är att få möta er när jag är ute och signerar böcker.

Men: det måste bli böcker också. Manusarbetet är för min del oerhört koncentrations- och tidskrävande och när jag är inne i det kan jag inte ägna mig åt så mycket annat, utan att tappa fokus helt. Dessutom drabbas jag numera redan i slutet av eftermiddagarna av den gamles trötthet.

Därför – en ödmjuk ursäkt till både Hugo och er andra som läser det här: Jag försöker svara på alla mail jag får och jag är oerhört tacksam över att ni gillar mig och har synpunkter på det jag skriver. Men, tyvärr har jag inte möjlighet att dryfta alla frågor per telefon, oavsett hur intressant det säkert skulle vara.

Är vi vänner ändå? ;o)

Som i tidigare blogginlägg inleder jag ödmjukast med detta: Du som efter att ha läst det här tänker skicka ett förutsägbart hatmejl i vilket jag tituleras revolutionära svin, kommunistjävel, vänsterhora, sosseas, bög, arsle, snutälskare, nazist, kuksugare, fascist, rasist eller så – vänligen adressera det till ohrlund@junkmail.com – jag älskar nämligen att samla dem på ett viktigt ställe! :o) Och glöm inte att vi fortfarande delvis har yttrandefrihet som tillåter dig att starta en egen blogg och tycka nästan precis, exakt vad du vill, istället för att hota mig. Det är nämligen så demokrati fungerar!

Nu börjar vi:

Gott nytt år, alla vänner och trogna läsare. Jag funderar lite över hur man klockan 02.04 på nyårsdagens morgon samlar och formulerar sina tankar och åsikter och kommer som vanligt fram till att det är allt annat än lätt.

För mig var 2014, precis som de flesta andra år, ett riktigt skitår och ett alldeles underbart år. Jag miste en av mina bästa vänner som dog på bara några dagar, vilket var mycket smärtsamt. Jag var i vanlig ordning tidvis sjuk och hade ont ofta. Jag drabbades av en massa trassel. Jag fick ha min fina familj i behåll, jag lärde känna nya, underbara människor, jag kände en stor lycka i det arbete jag utförde och jag hade – enligt samhällets mått – framgångar. Jag betalade, mer än väl, mina avgifter till samhället och är fortfarande polare med Skatteverket.

2014 var med andra ord helt okej.

En kvalificerad gissning är att 2015 blir ungefär likadant. Det kommer att hända bra saker och dåliga saker, i stort och smått, för mig och dig, nära och fjärran. Dessvärre blir det fler olyckor, dödsfall och naturkatastrofer. Konflikterna i världen lär inte minska och jag kan inte göra mycket åt dem förrän jag blir generalsekreterare i FN och får fria händer. Dessbättre kommer det också att ske massor av lyckliga händelser.

Jag hoppas på mer respekt. Jag vet, dumt och naivt, men ändå. Respekt är världens vackraste ord i bemärkelsen att om alla hedrade det fullt ut, skulle vi inte ha ett enda problem i världen. Inga krig, ingen slakt, ingen svält, ingen förföljelse, inga fördomar, inga konflikter.

Respekt. Världens vackraste ord. Smaka på det. Hedra det. Använd begreppet, i stort och smått.

Naturligtvis och dessvärre kommer de maktgalna män som styr världens krigshärdar – och de maktgalna män som är deras motståndare – aldrig att hedra ordet. Därmed kommer även 2015 miljoner oskyldiga människor tvingas fly från sina hem, medan FN – organet som skulle vara vår trygghet – flata står och tittar på, målar ett par lastbilar vita, tittar åt ett annat håll och visslar lite medan vansinniga män våldtar och slaktar barn, kvinnor och män.

Under tiden pratar vi i Sverige om vilket problem Sverigedemokraterna utgör, och våra andra politiker är plötsligt villiga att skära i demokratins grunder (illa, riktigt farligt!) för att stoppa detta parti, vilket naturligtvis kommer att medföra att världens problem upphör.

Som gammal trogen blankröstare är jag inte helt säker på att världens problem upphör för att sossarna och alliansen ingår ett skenäktenskap, inte för ett bättre Sverige, utan enbart för att stoppa ett missnöjesparti. Jag tror tvärtom, att det blir trassel på riktigt under 2015 och under resten av perioden fram till 2018. Och jag kan redan nu tala om för dig att SD lätt kommer att nå mellan 20 och 25 procent av rösterna i valet 2018 om inte de andra partiernas politiker slutar tramsa, öppnar ögonen och gör sitt jobb, nämligen tar en diskussion om en av de viktigaste samhällsfrågorna.

Jag tror att vi måste inse att alla inte kan älska alla, vare sig inom politiken (kanske allra mest där) eller någon annanstans. Att man inte älskar någon behöver å andra sidan inte alls betyda att man hatar någon.

Ordet rasism var förmodligen ett av de mest missbrukade under året som gick. Jag blev förvirrad och var tvungen att slå upp det. I en gammal och förlegad ordning där man pratar om raser (varför det, när vi alla är människor?), betyder rasism att man är övertygad om att en ras är överlägsen en annan ras.

Jag känner inte en människa som är övertygad om att en ras är överlägsen en annan ras.

Däremot har jag en lång rad invandrarvänner som, av olika skäl, anser att Sveriges migrationspolitik är åt helvete. Vilket de till stora delar har alldeles rätt i.

Nästa missbrukade ord är främlingsfientlighet, vilket naturligtvis betyder att man är fientlig mot främlingar. Vilket då skulle betyda att man per automatik är fientlig mot alla främmande människor man inte vill se i sin närhet.

Vilket jävla trams.

Det finns massor av människor, svenska och utländska, som jag inte alls är fientlig mot, men inte nödvändigtvis vill ha i mitt hem, min trädgård eller närhet. Jag hatar inte Saab för att jag kör Volvo och jag hatar inte heller hästar eller hamstrar bara för att jag inte vill ha dem i sovrummet. Allt här i världen handlar inte om hat eller fientlighet. Men jag vill – exempelvis – inte ha representanter för religiösa sällskap nära mig. Det betyder inte att jag är fientlig mot dem. Jag respekterar dem.

Du undrar kanske vart jag vill komma med allt det här? Enkelt, jag vill bara att a) det ska finnas en balans i diskussioner och b) att de som diskuterar bör veta vad invektiven de kastar ut sig betyder och c) att våra svenska politiker ska kavla upp ärmarna och ta itu med de problem de orsakat istället för att vråla ut hur bra de är och hoppas på världens applåder, vilka inte kommer.

Under de senaste åren har Sverige tagit emot hundratusentals flyktingar som nu under icke humana former tvångsförvaras i träbaracker på vischan, vissa under sådana förhållanden att de har bett att få återvända till sina krigförande hemländer. Allt detta medan staten – istället för att ta sitt ansvar och sköta om flyktingmottagningen – låter ”entreprenörer” som Bert Karlsson bli mångmiljonärer på den nya industri som flyktingmottagningen medför. Det är givet att staten borde ta ett helhetsansvar för detta och att de miljarder som är i rullning borde stanna inom staten istället för att slussas ut till privata guldskärare.

I ett av sina senaste tal (tillika ett politiskt självmord som kommer att skrivas in i historieböckerna) meddelade herr Reinfeldt att svenskarna skulle öppna sina hjärtan och att det i det närmaste inte skulle finnas så mycket pengar över till svensk välfärd. Att varje svensk som har ett lidande barn på sjukhus, väntar på en operation eller har en gammal förälder som behöver vård blir förundrad eller förbannad, är inte alls märkligt. Det är vanlig, simpel överlevnadsinstinkt i modernare form. Inget att skämmas för heller, för den som slitit och betalt skatt hela livet för att få en trygghet.

Enligt de senaste siffrorna ska Sverige – inklusive anhöriginvandringen – under de närmaste åren ta emot en halv miljon nya människor. Detta motsvarar fyrtio genomsnittskommuner. Allt det där vore toppen om det fanns a) bostäder b) jobb c) sjukvård d) kommunal service e) infrastruktur och f) en plan.

Vad som finns och väntar dessa flyende människor är – brist på respekt. Träbaracker och cornflakes, tillhandahållna av Bert Karlsson. Välkommen till ett av världens nordligaste länder där du slipper bomber, men där regeringen struntar i vad som händer med dig och dina barn – innan ni möjligen utvisas.

Jag skäms.

”Vi har minsann tagit emot fler flyktingar än USA!”, skriker de svenska politikerna och hoppas att världen ska applådera. Dessvärre tycks de ovetande om att landet på andra sidan pölen tagit emot drygt 30 miljoner (!) illegala invandrare under de senaste åren, att flyktingströmmen fortsätter in och att dessa människor får amnesti och att många av dem finner jobb och sysselsättning.

Min nyårsfundering ska inte stinka bitterhet, jag vill bara försöka påpeka att det kan finnas alternativa funderingar. Nej, jag tror inte att SD kommer att börja bygga koncentrationsläger eller ugnar för att gasa folk i – jag tror att de, som tidigare missnöjespartier, kommer att försvinna den dagen våra mittfårepolitiker gör sitt jobb ordentligt. Och – tro mig – det finns betydligt värre problem att ägna sig åt. Som att FN, dessvärre styrt av några stormakters sjuka vetorätt, inte går in i de länder där galna makthavare slaktar sitt folk och tar makten ifrån dem, utan hummande och bekymrat tittar på.

Det som skär rejält i mitt gamla vänsterhjärta är väl att den lilla kvarvarande del av vänstern styrs av ett gubbvälde från en lägenhet på Östermalm, och att det viktigaste på agendan tycks vara att försvara småföretagare. Var är era kvinnor och vad i helvete håller ni på med?

För övrigt anser jag att straffen för alla dem som misshandlar och dödar människor och djur, ska skärpas kraftigt.

Gott nytt år!

Observera att jag inte kommer att publicera några anonyma kommentarer till det här inlägget. Jag står för vad jag skriver och jag förväntar mig att du gör det också.

Först: Du som efter att ha läst det här tänker skicka ett förutsägbart hatmejl i vilket jag tituleras revolutionära svin, kommunistjävel, vänsterhora, sosseas, bög, arsle, snutälskare, nazist, kuksugare, fascist, rasist eller så – vänligen adressera det till ohrlund@junkmail.com – jag älskar nämligen att samla dem på ett viktigt ställe! :o)

Till saken:

Dags att sluta snacka och gå till handling. Om jag förstår saken rätt är det i korthet så att vissa skolor nu förbjuder allt ”onödigt” användande av svenska flaggan, eftersom den kan kränka. Några vaddpikar (underbart danskt uttryck!) till rektorer fastslår att man måste mota Olle i grind innan någon blir ledsen. Se bara här hur elegant rektorerna på Söndrumsskolan i Halmstad dansar med orden:

”Med anledning av att oskrivna med självklara regler utmanas så tas nu regler ner i skrift. På Söndrumsskolan skall den svenska flaggan användas vid flaggdagar enligt svensk almanacka. Skolledningen ansvarar för flaggning. Övrigt användande av svensk eller annan flagga sker i samband med internationellt utbyte. Inget annat användande av svensk flagga är tillåtet.

Traditionerna på skolan är något de flesta elever ser fram emot. När vi har dagar med inslag av maskerad och musik är målet att dessa dagar skall upplevas som positiva av alla. Den svenska flaggan får inte ingå i maskeraddräkten. Maskerad och uppvisningar skall dessutom vara fria från inslag av vapen. Det är positiva och ljusa känslor som skall lyftas fram.”

Eftersom jag ogillar hyckleri och eftersöker logik, konsekvens och effektivitet, har jag följande förslag till hur vi i ett svep kan förbjuda massor som (med kretinens filosofi) alltid kan anses som grovt kränkande mot någon:

Nationalsången, alla svenska ordböcker, folkdräkter (kränkande för dem som inte har en egen), sill, köttbullar, midsommarstång, nypotatis, gräslök, Små grodorna, nubbe, kräftor, västerbottenost (kränkande mot Österbotten), tillverkning av Volvo i Sverige, Kalles kaviar, färgerna gult och blått samt förstås – blond hårfärg (vänligen ta hänsyn till hur kränkta amerikanerna skulle bli om de fick veta att det finns cendré-, brun- eller svarthåriga svenskar). Vidare förbjuds omnämnandet av Nobelpriset, Astrid Lindgren, ABBA, Ingemar Stenmark, Björn Borg (lägg till samtliga svenska världskända stjärnor utom Zlatan här), midnattssolen och – tja, det finns säkert en hel del som jag har glömt.

Som vänlig normalsvensk suckar du nu och inser att det säkert är lika bra att vi gör så här, så att ingen blir arg på oss (ty konflikter och anklagelser om kränkning är nästan det värsta som kan drabba oss svenskar, det värsta är att någon får reda på hur mycket vi tjänar eller vad vi röstar på). Samtidigt blir du kanske bekymrad eftersom du inser att förslaget ovan kommer att få mycket tråkiga konsekvenser för ekonomin.

Men se, som en dansande politiker i riksdagshuset har jag en lösning på det också.

Vi höjer skatterna.

Dessutom sa statsminister Löfven i teve i morse att vi är ett rikt land. För några veckor sedan sa i och för sig hans högra hand Åsa Romson att ”ladorna är tomma”.

”Vi är ett rikt land!”

”Ladorna är tomma!”

Men äsch, de måste ha missförstått varandra. För vi måste väl ändå lita på dem som styr landet, eller hur? :o)

Nu förbjuds skolelever att använda svenska flaggan

Julhelg 2014. Inte helt oväntat en rad tragiska trafikolyckor. En man hittas ihjälskjuten i Malmö. En lokal som används som moské i Eskilstuna brinner upp och branden anges vara anlagd.

Illa, om så är fallet. Vi har religionsfrihet, det här ska föreställa ett modernt land och då springer den som har ett uns av intelligens inte omkring och bränner samlingslokaler för troende, oavsett vilken religion dessa utövar.

Enligt tidningen Expo – vars sanningshalt jag förstås inte törs gå i god för personligen, men den anses ju vara seriös – så är det här det fjortonde attentatet mot moskéer 2014. Det har handlat om allt från klotter och krossade rutor till nu – mordbrand. Det här är bara ytterligare ett tecken på hur kylan i Sverige blir värre, hur intoleransen ökar, inte minst eftersom våra politiker belägger sig själva och andra med munkavle och vägrar ha en öppen diskussion om hur vårt samhälle ser ut och om hur vi vill ha det, nu och i framtiden. Vad vi konkret bör göra för att ha det så gott som möjligt. Och kanske i diskussionen lägga undan den vackra men naiva tanken om att alla alltid ska älska varandra, eftersom det aldrig kommer att ske. Men ändå försöka hitta en hygglig, realistisk lösning.

Utan att ens ha läst några siffror vet jag också att ett antal sjuka män pryglat skiten ur sina kvinnor under helgen.

Tragik. Politikerna – och då och då Systembolagets reklambyrå – väljer den lätta vägen:

Skyller på alkoholen.

Det är inte sprit som slår människor. Det är inte knivar som dödar, inte bilar heller.

Det är människor. Människor som inte mår bra. Människor som är desperata. Som är rasande, mentalt sjuka, som har bråttom, som …

Människor.

Enligt den senaste statistiken jag såg får en kvinna i månaden (!) sätta livet till för att deras galna män slår ihjäl dem.

Det finns fall som vi inte kan förhindra för att vi inte sett eller förstått förrän det är försent. Eller för att någon som har sett, inte har ringt och anmält. Eller för att anmälan inte tagits på allvar.

Men det finns massor av fall som kunnat förhindras.

Om politiker och lagstiftare menat allvar.

När jag blir diktator blir min första lösning den här:

Vi tar hjälp av den utmärkt fina nya tekniken. Varje man som hotat eller misshandlat en kvinna förses med fotboja (det här gäller naturligtvis även kvinnor som misshandlat män). Tekniken är utmärkt säker. När våldsmannen traskar innanför den magiska gränsen, låt oss säga två kilometer, går ett prioriteringslarm direkt till polisen som skickar en bil och förhoppningsvis hinner fram innan dåren börjar misshandla igen. Och oavsett om han hunnit fram eller ej förpassas han direkt till fängelse eftersom han redan brutit mot den överenskommelse hans förra straff innebar.

Hur svårt kan det bli?

Jo. Uppenbarligen är det jättesvårt, eftersom det inte genomförs. De som håller i trådarna är betydligt smartare än jag och det här, eller något ännu smartare, kunde varit verklighet för länge sedan. Vi hade kunnat rädda många kvinnors liv och ett stort antal barn hade sluppit bli av med den enda föräldern de kunde vara trygga hos.

Men det var inte tillräckligt viktigt för politikerna, de som ger lagstiftarna uppdrag. Samma politiker som skär ner bidragen till alla de kvinnojourer där människor ideellt sliter med det som staten borde ha tagit tag i – att erbjuda utsatta kvinnor och barn skydd.

Det är väl därifrån mitt så djupa politikerförakt kommer, för att jag inser att alltför många folkvalda babblar, ler mot tv-kamerorna men inte menar allvar.

Så, för säkerhets skull tar vi det där med jämlikheten igen:

Sossarna drev landet i fyrtio år innan de borgerliga tog över det i åtta.

Under fyrtioåtta år (!) lyckades ingen av dessa vältaliga kostym- och kjolnissar lagstifta och driva igenom något så enkelt som lika lön för lika arbete, vilket hade varit en ganska bra början.

Tänk på det en stund.

Tror du att någon av dem menar allvar?

Det här, och resten av problemen, tycker jag att vi ska fortsätta diskutera. Men just nu – i helgtider – vill jag skänka en tacksamhetens tanke och hylla alla de vardagshjältinnor och hjältar som ser till att vårt samhälle fungerar medan vi andra äter skinka och glor på tv: Sjukvårdspersonal, ambulanssjukvårdare, poliser, brandmän och alla som har jour, oavsett yrke. Tack för att ni offrar era helger för oss, inte minst ni viktigaste med de sämsta lönerna!