Sitter på tänkartrappan utanför huset vid havet och funderar över hur vidunderligt bra livet kan vara. Det är pigga bubblor i glaset och smaken från en Davidoff Limited Edition Blend (tack, Li Hansson, du är en pärla!) är något alldeles speciellt.

Det blåser en frisk vind, sommaren kämpar desperat mot hösten, det doftar från trädgården medan åska och blixt går en kort men intensiv match på himlen. Långt däruppe, ett plan och som vanligt undrar jag över dem som sitter i. Vilka är de, vart är de på väg, är de lyckliga eller olyckliga?

Köpenhamn tidigare i dag. Fantastisk stad med människor från livets alla hörn och en doft av något större än Skandinavien. Smörrebröden var smakrika och en Röd Aalborg till gjorde inte ont någonstans.

Men på resan dit och därifrån började jag räkna förbudsskyltar. På tåget. På Hovedbangården. I Köpenhamn. På Centralen i Malmö.

Herregud.

Det är nya tider. Man får inte röka någonstans. Man får inte ta in hundar eller katter (oavsett om de är allergifria eller ej) i stort sett någonstans, däremot sägs det inte ett smack om ormar, råttor, fåglar, lemurer, hamstrar, kaniner, iguanas och allt möjligt annat som folk kan få för sig att ha som husdjur. Om man viftar med svenska flaggan eller har en påse nötter med sig blir man arkebuserad i direktsändning och parfym anses vedervärdigt i gruppsammanhang. Svettlukt tycks däremot vara allmänt vedertagen och det är många som frikostigt delar med sig.

Jag har lite svårt att förstå var gränsen ska dras för att alla ska bli nöjda. Det finns människor som inte tål potatis, banan, råa grönsaker, nickel och en halv miljon saker till. Det finns individer som påstår att de inte tål människor av andra nationaliteter eller med annan politisk eller religiös tillhörighet.

Själv är jag allergisk mot dumhet, så jag kan snart inte gå in någonstans.

Det finns tyvärr inga förbudsskyltar mot dumhet.

Det borde finnas en på Malmö Central och den borde hänga över den största av dessa:

Kan politikerna inte förbjuda lyckliga barn, generellt? Varför bara tramsa med ballonger?

Ty någonstans, snälla, måste det ändå finnas en gräns för hur mycket vi vill förbjuda för att allt ska vara så förbannat skyddat, säkert och politiskt korrekt. En av mina många snutkompisar suckar när vi pratar om det där. C, som jobbar vid trafikpolisen, säger:

”Det finns så jävla många lagar att ingen kan leva utan att överträda dem. Och mer än hälften är direkt idiotiska. Jag är trött på att behöva jaga folk som begår samma misstag som jag själv, varje dag.”

Det ligger en hel del i det. Men håll ut. När jag blir diktator blir det ändring på allt det där. Till dess – visa civil olydnad och dränk Malmö Central i ballonger.

För övrigt tänker jag tillskriva Malmös politiker med frågan om varför min nakenhund inte får vistas på nakenbadet vid stranden. Ett brev som förmodligen kommer att få dem att önska att semestern varat längre. Mycket längre.

Det är sommar. Hett för att vara Sverige. Clas Ohlson har tömt lagret på pelarfläktar och på bensinstationerna gapar glassboxarna tomma medan frustrerade italienska fruar och svettblanka tyska barn skriker och pappor med flackande blick olyckligt säkrar älghornen på takräcket och putsar framrutan i hopp om att ett mirakel ska ske.

Hörde på teven häromdagen att en forskare fastslagit sambandet mellan hetta och ökande konflikter. Med tanke på hur vidrigt det är med kyla, kan det tyckas märkligt att folk blir förbannade när det är varmt. Men vi är märkliga däggdjur, vi människor.

På Facebook och andra sociala medier tycks behovet av att illustrera våra handlingar i bild öka kraftigt under sommaren. Det gäller inte bara var vi är och hur vackert det är just där, utan i högsta grad vad vi äter. Under de senaste månaderna kunde bilderna på FB utgjort en veritabel kok- och drinkbok som fått snålvattnet att rinna på vem som helst (utom den där bilden i går, av Felix pyttipanna i en svartbränd stekpanna, förstås).

Men sedan – fötterna.

Just ordet semester ska tydligen illustreras med fötter. Helst ska bilden vara tagen uppifrån så att man ser fötterna, företrädesvis med ett hav/en attraktiv semesterort/blå himmel (stryk det som ej önskas) i bakgrunden. Det handlar dock inte om själva utsikten eftersom den hade kunnat förbättras kraftigt om kameran lyfts de få millimeter som behövts för att fötterna skulle försvinna.

Men ack nej. Fötterna ska vara med. Oavsett hur de ser ut.

Sommarfenomen, naturligtvis. Vem fan vill blotta fötterna på vintern? Vi är ett folk som lever med fötterna instuckna i allt möjligt hemskt under åtminstone nio månader om året. När den alltför korta och desperata friheten kommer, blir det revolution. Jag har semester, det ser du väl, för fan! Titta på mina NAKNA fötter!

Ändå känns fenomenet inte som en tillfällighet, inte enbart som ett resultat av de gåvor digitala kameror, telefoner och sociala medier i kombination, utgör.

Det känns som en trend.

Ja, jo, det är en trend och jag är rätt säker på att det är den här killen som drog igång den. För det – och en hel del annat – förlåter jag honom aldrig. Om han hade fått kickback på en ny fotrakapparat som OBH Nordica (företaget som uppfinner allt vi inte behöver) hade presenterat, hade jag förstått det. Men bara sådär – tv-mys och håriga fötter, hur tänkte ni?

Faktum är att jag känner en tant som gör en tidning med bilder av folk som bara visar fötterna. Tanten tjänar miljoner på den där tidningen och jag är fortfarande oförstående, som vanligt irriterad över att jag inte kom på idén först. Men OK, om jag nu snor alla fotbilder från mina vänners fb-sidor och ger dem till tanten, så kanske jag får ett litet bidrag.

Fötter. Affärsmodell, sommaren 2013.

Det har varit tyst här länge. Alldeles för länge. Någon, några, roade sig med en attack med fientlig kod som slog ut hela servern. Resultat – en kostnad i pengar och hundratals arbetstimmar för webmastern. En påminnelse om hur världen ser ut, att människor utan liv roar sig med att försöka förstöra andras.

Nästa påminnelse om Livets – eller snarare samhällets – dumhet kom under eftermiddagen. Flicka E, en underbar men skör varelse som varit en välkommen gäst i vårt hem under några år, ligger illa till. Hennes pappa dog när hon var åtta år. Mamman är ett psykiskt vrak och genom socialens försorg har E slussats runt mellan fosterfamiljer som gärna tar emot pengarna men inte bryr sig om henne. Ingen har velat, eller vågat, prata med henne om sorgen efter pappan. E drömmer om en fast plats, saknar sina katter som den psyksjuka mamman inte kan vårda och som E inte får ha hos fosterfamiljen (de tycker inte heller om hennes kläder). E har några få tusenlappar i barnpension från pappan och är nu villig att betala dem till den som kan ge henne ett hem – absurt i sig eftersom det är hennes pengar och hon behöver dem för att en gång kunna skapa ett eget liv.

Det hela är en satans tragik och ett tydligt exempel på hur den så kallade välfärden demonteras i ett tempo som inte ens Stålmannen kan hålla. Att flicka E har orkat överleva och förbli den mjuka varelse hon är övergår mitt förstånd och jag kommer på mig själv med att krama henne mjukt, som vore jag rädd att hon skulle gå sönder annars. Hennes sorg lyser igenom det leende hon så ofta visar, i hennes ögon ser jag det tysta budskapet: Snälla, kan du inte tycka om mig? Jag är inte ond.

Naturligtvis fick Flicka E snabbt en rad diagnoser. Familjens och samhällets sätt att fly obehagliga sanningar och säga: Tja, det är något fel på den här. Damp. ADHD. Aspberger. Coctail. Behandling. Tvångsåtgärder.

Pappa död. Mamma psyksjuk, liggandes i en säng med ansiktet mot väggen hela dagarna medan hemmet förfaller, Flicka E saknar mat och katterna är oroliga. Och exakt vad i helvete väntar ni er att det ska bli av henne om ingen ens pratar med henne?

Vem är det som ska diagnostiseras, egentligen? Mamman, samhället, vi?

Flicka E står mot alla odds fortfarande upp. Häromkvällen, just här på terassen och iförd en fläckig t-shirt, berättade hon för mig om sina drömmar. Jag hoppas att de blir verklighet en gång. Hade jag varit hon, hade jag gått under för länge sedan.

Socialen har nu bestämt att Flicka E ska förvisas till ett boende tio mil från de enda vänner som utgör hennes trygghet. Där ska hon bo i en källare i ett hus hos människor hon inte känner, inte heller känner trygghet hos.

Det där gör ont i mitt hjärta. Hade vi haft plats, hade hon bott här i morgon.

Efter de senaste dagarnas obeskrivliga hetta kom regnet. Och då orkade Desireé inte mer. Det är inte mer än en dryg månad sedan vi körde ut till henne på landet, stannade och plockade en vacker bukett av vitsippor på vägen. Det var en vacker sommardag, hon var oerhört trött, smärtbelastad, plågad av sjukdomen. Men det fanns fortfarande hopp i hennes ögon och hon var glad över besöket, över att prata en stund. Vi drack kaffe, hon visade oss en vacker promenadväg och sa sedan att hon måste gå för att vila.

The Big C. Den djävulska sjukdomen.

Som tjugoåring såg jag min far dö i ofattbara plågor. Sjuksköterskorna satte upp galler runt sängen för att han inte skulle kasta sig i golvet av smärtor, trots att man pumpat honom full av morfin. Han kramade min hand och sa att jag måste ta hand om mamma. Nästa dag kände han inte igen mig och sedan dog han. Pappa blev 56. Min chef Björn blev inte mer än 33. Dubbelvikt, gråhårig, kvidande, satt han i sjukhussängen och betraktade oss med tomma ögon när vi hälsade på. Con hann precis fira sin 40-årsdag på Karolinska och det sista han viskade till mig var: ”Sitt hos mig, berätta en historia…” innan han slöt ögonen. Göran som jag delade rum med på sjukhuset ville aldrig prata om sjukdomen, men jag såg hans smärta. Och Dicks lilla dotter var sju när cancern tog hjärnan och förde henne till andra världar.

Fuck you, Big C! Och varför i helvete ska cancerforskningen vara beroende av privata donationer i ett land där politiker över partigränserna spänner sig, ylar om föregångsland och välfärd? Finns det någon av er, oavsett partitillhörighet, som menar allvar?

Det har – möjligen för tillfället – slutat regna och blixtra. Vi tänder ett ljus för Desiré och jag gläds över att hennes plågor är slut. Men en 18-årig vilsen flicka som ska börja sitt liv på allvar har just förlorat sin mor, en obeskrivlig smärta och förlust. Jag vet att hon söker sin tröst hos Gud och jag hoppas att hon får den.

Och i andra änden av staden undrar den 18-åriga Flicka E, som sedan länge förlorat bägge sina levande föräldrar, var hon ska få bo nästa natt.

Sverige, 2013. Nyheterna rapporterar om att en idrottstränare i ett lyxområde borrat sönder ett däck på Hemglassbilen för att han inte gillade ljudet. Grattis.

Just tillbaka efter att ha hämtat fru och dotter från Bruce Springsteen-konserten på Friends Arena undrar jag i vilka hjärnor allt gick fel redan från början.

Redan när jag rekade i går fick jag misstankar. I kväll blev de bekräftade. På grund av den absolut mest imbecilla planering jag sett i hela mitt 55-åriga liv tog en till synes enkel hämtning 1 1/2 timme.

Det verkar ju lagom intelligent att brygga en arena för 65 000 åskådare utan att anlägga en enda parkeringsplats och för att sedan med polisens hjälp spärra av alla in- och utvägar under ett av de mest publika evenemangen under året. Visst var det underhållande att se slagsmålen mellan taxichaufförer och för en stund få en känsla av att befinna sig i ett annat land långt borta. Visst var det synd om turisterna som fick klafsa genom byggarbetsplatser, som inte hade en enda skylt att rätta sig efter och som vakterna visade in i återvändsgränder där de möttes av kravallstaket, men vafan – det är väl rätt åt dem? I Solna behövs minsann inga tillresande, kommunen klarar sig bra ändå.

Detta verk av kretiner ska nu för säkerhets skull kompletteras med ”Skandinaviens största shoppingmall”. Den finns det förstås ett skriande behov av eftersom de fem stora köpcentra som finns på tio minuters håll – Stinsen, Sollentuna Centrum, Kista, Solna Centrum och Barkarby – naturligtvis på inga vägar räcker till. Vi ska konsumera från tidigt till sent sju dagar i veckan och jag undrar bara vem som ska göra det. I flera av de centra som finns gapar svindyra butiksytor redan tomma bakom fönster täckta av brunt omslagspapper. Och fler lär det bli.

Det par i 25-årsåldern, tillika nyblivna föräldrar, som jag såg på tv för något år sedan lär knappast ge den nya mallen tillräcklig grogrund utan får istället symbolisera en av vår tids tragedier. En söndag sköt de barnvagnen framför sig genom Kista Centrum och den unga kvinnan sa till tv-reportern: ”Tur att det är öppet här jämt, annars vet jag verkligen inte vad vi skulle göra på helgerna.”

Om planerarna nu hade tänkt till en aning, så hade de lagt den nya skrytarenan någonstans i närheten av Arlanda flygplats. Fotbolls- och Springsteenfans från andra delar av landet hade klarat sig med en lokalbuss sedan de landat. Sveriges mest trafikerade motorväg är redan byggd och går just dit, det gör också ett väl fungerande snabbtåg och massor av bussar. Det finns redan ett antal hotell på plats. Man hade kunnat bygga tiotusen parkeringsplatser och lotsa folk rätt utan att de skulle bli irriterade. Det hade funnits obegränsat med plats för att bygga ut och man kunde till och med inhägna områden där huliganerna kunde slå varandra före och efter matcherna och kanske direktsända idioternas kamp. Alltså – enbart fördelar.

Men planerarna tänkte inte så. Och om du nu, av någon för mig fullständigt obegriplig anledning, efter att ha läst det här fortfarande vill ta dig till ”Friends Arena” så har jag några ord på vägen:

Det är, namnet till trots, inte ett dugg vänligt på vägen dit eller därifrån.

Och – ta till några timmar extra så kanske du hinner.

Om inte en okunnig vakt i gul väst skickar dig åt fel håll.

”Det är i mötet mellan människor musiken uppstår”, säger min vän, dirigenten Merete Ellegaard. Efter att ha tillbringat en stor del av sitt liv med musik vet hon vad hon talar om.

I mina möten med människor uppstår det sällan musik, men desto oftare andra värden. Häromdagen hade jag långa, filosofiska diskussioner med min granne, som har sina rötter i en annan världsdel men har levt hela sitt vuxna liv i Sverige. Under en långpromenad med valpen skuttandes framför våra fötter visade det sig att vi bägge är lika oroade över den bristande flexibiliteten i det svenska utbildningssystemet. Inte minst över att de stackars lärarna tvingas tillbringa alltmer tid i märkliga rapporteringssystem istället för att vara där de vill och borde vara – i klassrummen.

Dagen efter mötte jag min vän polisen, han som nästan aldrig sitter bakom ett skrivbord utan dagligen tar tag i allt det där vi andra inte vill tänka på och ännu mindre blanda oss i. Han som pass efter pass får se missbruk, utslagna människor, kvinnor som fått stryk och blivit våldtagna, barn som växer upp i misär mitt i det samhälle vi så stolta visar upp som en förebild för resten av världen.

Senast i dag hade jag ett fantastiskt möte med en man som bett att få träffa mig för att lära sig mer om skrivandets konst.

Det fick han.

Men under våra timmar tillsammans lärde också jag mig massor. Om vad som formar människor och föder tankar. Om klokheten att ta en paus ibland, stanna upp och fundera över vad man vill med livet.

Och hur man tar sig dit.

Det är i mötet mellan människor de goda, kanske de bästa, tankarna uppstår.

Och det är ovärderligt. Därför ska vi ta de chanser vi får till mänskliga möten, mitt upp i allt mailande, chattande och fejsbookande.

Kom igen, du har chans att göra världens klipp, ty världen är galen!

Hörde nyss att en flicka i min dotters klass lagt ut 4 500 kronor på JustenBäver! Femtonhundra för att gå på konserten – tja, kanske fair enough.

Men sen:

Tretusen spänn (Houston, we´ve got a problem …) för att få träffa honom i ett rum, få en kram, en autograf och ett kompisfoto.

Nu börjar rean. Jag gör det för femtonhundra!

Och … okej då, om du kommer förbi på fredag kväll så säger vi niohundranittiofem.

Deal? ;o)

Vem vill du krama – lilla mig eller …

…JustenBäver?

Han går längs strandkanten. Till vardags är han stressad, tyngd av krav. Nu råder stillhet. Precis där solen kysser havet blåser orden in i hans hand, fortplantar sig till pennan och något förvånad stannar han upp, rafsar ner ord och meningar innan han glömmer dem. Vandrar vidare i den mjuka sanden.Strax efteråt får han en uppenbarelse. Ser en flicka i trasiga kläder och med tovigt hår, som ingen annan ser där på stranden. Senare berättar han för oss, vi lyssnar tyst och våra tankar går i nya banor.

Hasse får en uppenbarelse på stranden

Stillheten härskar ohotad här. Den som vandrar i mjuk sand med havet som närmaste vän kan inte känna stress. Plötsligt bjuder sinnena på nya njutningar och vi ser skönheten i det lilla:

Något längre bort sitter de tillsammans men tysta, kvinnorna som plötsligt här i stillheten får nya bilder på näthinnan, som rafsar i blocken för att hinna memorera allt det tillfälligheten, ödet nu ger dem i form av inspiration, drömmar, ansikten, sorg och glädje.

Rebecca och Lisa, tysta men ändå tillsammans, uppslukade av två vitt skilda idéer i havsbrisen…

Havet, vinden, solen blåser helt nya, stilla, vackra ord till Lisa …

Kommissarien Magnus kan slappna av, livsnjuta och skapa vackra ord, långt borta från den verklighet han annars måste handskas med …

Så ses vi i konferensrummet igen en halvtimme senare. Var och en av deltagarna har en gripande historia att berätta. På stranden har de alla haft en upplevelse som varit andlig, medial eller övernaturlig och på en kort stund formulerat den i ord.

Vi fortsätter. Det är Ordbävning, jag håller skrivarkurs på Hotell Tylösand och bättre kan vi inte ha det. Vi – jag, min familj och tio skrivsugna kursdeltagare – låter intrycken ta över och nu formas ord, meningar, stycken, kapitel.

Vi är en spännande samling människor från livets vägar. Alla bär olika bördor och glädjeämnen i bagaget och säkert är vi överens om att ingen historia blir tillräckligt bra utan det drama verkligheten alltid överträffar dikten med. Men nu handlar det om att släppa loss kreativiteten, öppna sinnena, ta emot och forma det man får till ord på papper. Ofta fort och utan förvarning.

 I Under några dygn skriver vi, berättar, lyssnar, tvivlar och tror. Ordens värde växer till tankar om oss själva, om livet, om meningen om …

”Det är i mötet mellan människor musiken uppstår”, sa min vän dirigenten Merete Ellegaard till mig för några år sedan. Hon har rätt och lika rätt är det när det gäller orden. Man kan sitta ensam och söka efter dem, smaka på dem, men det är i mötet med andra människor orden plötsligt får sin riktiga vikt och mening.

Det är också först när sinnena får ro, när de får spela ut och samarbeta som njutningarna och tankarna får dansa, kommer till sin fulla rätt, bildar ord och resulterar i tänkvärda berättelser.

”I mötet mellan människor” … ” … när sinnena får ro … ”. Sakta händer allt. Kursdeltagarna finner varandra, under sköna middagar tilltalas alla sinnen. Nu möts tankar, drömmar, dofter, hunger, smaker, leenden, känslor, längtan och lust. Längtan kulminerar i kulinarisk njutning …

Smaksinnena får sin näring. Medan solen sakta sänker sig serveras också vinet. Sinnena öppnas och …

…diskussionerna om vad som verkligen är viktigt fortsätter …

Hasse och Rebecca pratar om orden, meningarna och dess betydelse.

Den erfarna marknadschefen och förläggaren från EA Förlag, Eva Ahlkvist, kommer till oss och delar med sig av decenniers erfarenhet. Hon förklarar för blivande författare hur branschen ser ut och vad ett förlag söker efter till morgondagens bokhandel:

Allt gott har ett slut. Den stora entusiasm som rått dygnet runt dämpas när sanningen tränger sig på – att det är dags för en sista gemensam promenad längs stranden innan vi ska skiljas, åka hem.

Jonas Karlsson, Magnus Palmkvist, Dag Öhrlund, Gisela Jansson, Hasse Aro, Magnus Sallrot, Lisa Carpevi, Sissel Myrup, Rebecca Byron Lohk, Catharina Wiberg, Ann Hugosson

och så tar vi det en gång till – fantastiska, kreativa kursdeltagare i sand, sol och tankar i Tylösand: Ann Hugosson, Hasse Aro, Catharina Wiberg, Magnus Palmkvist, Rebecca Byron Lohk, Sissel Myrup, Dag Öhrlund, Lisa Carpevi, Jonas Karlsson, Gisela Jansson och Magnus Sallrot.

Ni kom av olika anledningar.

Ni hade alla en historia – eller flera – att berätta.

Ni återvände alla hem med ny energi och skaparglädje.

Lycka till, skrivarvänner. Jag försökte ge er allt jag har, och ni gav mig allt ni har.

Tack!

/Dag

Nästan alla som känner mig vet att jag generellt sett är polisvänlig, så pass att jag ofta får kritik för det. Tyck vad ni vill om det, men jag har rätt till min åsikt.

Som journalist och fotograf har jag åkt med polisen i en rad länder i snart 40 år och oftast under de tuffaste nattpassen – senast med ytterst kompetenta trafikpoliser i Stockholm för några veckor sedan. Jag har sett sjöpoliser rädda liv på båtfyllon. Jag har sett tyska poliser bärga en spyende norrman som ramlat ner på en balkong. Hur amerikanska snutar i ghetton utsatt sig för livsfara natt efter natt. Hur svenska ordningspoliser kommit hem med uniformen full av spyor, urin, blod och hepatit efter ett nattpass i tunnelbanan. Hur en av dem höll på att bli strypt av en gigantisk man med övernaturlig styrka, och fick leva med andningssvårigheter i nästan ett år medan förövaren gick fri.

Poliser är – bland annat – samhällets viktigaste sophämtare och det förvånar mig att så många av dem orkar. Lönen är inte något att bli avundsjuk på och att den allmänhet de servar ofta kallar dem ”hora”, ”nazistsvin” eller ”mässingsbög” känns knappast som en statushöjning. Många av dem blir mentalt skadade av att dag efter dag bara se samhällets baksida, den värsta misären och hur barn far illa. När jag blir diktator ska jag införa ett job-rotationsystem som gör att framförallt ordningspoliser slipper tappa all tro på mänskligheten efter några år i tjänst. Dessutom kommer lönerna att höjas.

Kort sagt – jag gillar snutar. De allra flesta. Utan dem skulle patrasket ta över gatorna på nolltid, fler tjejer skulle bli våldtagna, fler ungar skulle knarka ihjäl sig och min gamla mamma skulle bli bestulen oftare än vad hon nu blir.

Men – i vilket företag som helst med 20 000 anställda finns det rötägg och polisen är naturligtvis inget undantag. Bland annat tänker jag på klantarna från Södermalmspolisen som grep mig vid en fotografering i början av 2012, tryckte ner mig på en isig trottoar, satte på mig handbojor, sparkade mig i min opererade rygg så att jag fick uppsöka läkare och inte kunde röra mig ordentligt i månader, och sedan ljög sig gula och blå i polisens interna utredning för att skydda varandra. Misstanken mot mig handlade om olaga vapeninnehav eftersom jag tagit bilder till ett bokomslag av en kamrat som pekade på mig med en leksakspistol. Efter att en av de manliga poliserna – för övrigt han som sparkade i min redan trasiga rygg – krävt att få besiktiga mina kalsonger (?) låstes jag in i en svinkall cell utan vatten i fem timmar innan jag förhördes.

Men det är inte det skrämmande. Det skrämmande är att inte en av sex poliser kunde skilja en leksakspistol från en riktig, och att ett stationsbefäl inte vågade vara karl för sin hatt utan ljög så att han borde ha skämts.

Ni vet vilka ni är och till er har jag ett budskap: Om er syn och hörsel verkligen är som ni uppgivit i internutredningen, så vill jag inte möta er i trafiken. Lämna in brickan och stick, okej? Dessutom (för er sex som skolkade från vapenutbildningen på PHS) – riktiga pistoler har ett slagstift.

Nog om dessa tomtar. Häromdagen var familjen och jag på väg till Tylösand där jag skulle hålla skrivarkurs. Vi förväntades vara framme en viss tid eftersom borden stod dukade för oss och det fanns viktiga anledningar att fira. Jag var trött och min fru Katten erbjöd sig att ta över ratten någonstans söder om Jönköping.

Det var torsdag och sen eftermiddag. Jag slumrade till i passagerarsätet, Katten lämnade E4:an och gasade på längs den raka och öde väg 25 mot Halmstad.

Jag vaknade av att hon skrek till och att bilen krängde våldsamt. Det var då jag såg polismannen i den skrikgula västen som slängde sig utåt och framför vår bil, till synes för att ta livet av sig.

Sekunder blev år innan allt blev tyst och stilla. Med hjälp av högre makter, bilens ABS-system och sin körskicklighet lyckades Katten undvika att köra över polismannen och fick stopp på bilen innan vi kraschade mot något. Han – naturligtvis hade han ingen namnskylt och presenterade sig inte – tittade stolt på sin laser och meddelade att hon hade kört för fort.

Resten skulle hans kolleger ta hand om.

Katten uppmanades att backa in på en sidoväg där några förvirrade aspiranter bad henne att blåsa. Hon fick veta att hon hade ”kört för fort” men det var plötsligt oklart hur mycket. När man praktiskt bestämt hastigheten till exakt 110 kilometer i timmen på 90-väg (en trafikpolis jag känner säger att det inträffar ungefär en gång på femhundra) frågade jag hur mycket det skulle kosta. Flickan i uniformen såg generad ut, meddelade att hon inte visste men att hon skulle ta reda på det – om jag ville?

Hjälp.

Tragiken i det här ligger varken i fortkörningen, o-boten på 2 400 kronor eller att en uniformerad polis inte kan meddela påföljden för det brott man begått. Man kan tycka vad man vill, men vi har lagar och regler och bryter man mot dem så kostar det. Och var lugn, uniformerade smålänningar, ni ska få de pengar ni kräver i den jakt på statistikpinnar ni så riktigt kritiseras för.

För ni har ett värre problem.

Ni har en äldre, manlig polis som är farlig för sig själv och för omgivningen. En man som antingen har självmordstankar eller bara är fullkomligt omdömeslös. En man som i sin jakt efter en enda statistikpinne till kastar sig ut framför en bil som kommer med 110 kilometers fart, och som därmed inte bara riskerar livet för sig själv utan – i det här fallet – för ytterligare fyra människor.

Se till att han får hjälp snarast. Inre tjänst, kanske, tills han har vilat upp sig.

Nästa bil han kastar sig framför kanske inte framförs av någon som behärskar att väja i tid.

I en värld av gränslös kommunikation tycks vi ibland vara ensammare än någonsin. Vad hjälper det att vi kan chatta med många på en gång och för säkerhets skull maila och sms:a samtidigt om vi inte får det där bekräftande ögonkastet, leendet, skrattet, tonfallet som vi så desperat behöver och längtar efter?

Vi lever i en orolig värld och så har människor säkert med all rätt sagt i alla tider. Men något säger mig att det mänskliga mötet, det som nu till stora delar ersatts av digital kommunikation, lugnar just oro.

Vi oroar oss för mycket. Pengar, sjukdomar, karriär, våra barns framtid, de plötsliga terrorattentat som  ersatt traditionell krigföring och som vi inte kan skydda oss mot. I den nya tidens krig är alla soldater och måltavlor för fanatiker som saknar gränser. För bara några år sedan behövde inte en maratonlöpare riskera att bli sprängd, amputerad eller dödad, för att någon annan ville markera.

Vi behöver prata om det här. Ofta. Och mycket.

Den psykiska ohälsan ökar i det land vi försökte bygga till att bli ett av de bästa i världen. Medan den sjukt höga självmordsstatistiken (fyra svenskar tar livet av sig varje dag) minskar något, ökar den skrämmande nog bland våra ungdomar som inte orkar leva länge nog för att bli vuxna. I en tid av uppsägningar och nedskärningar blomstrar de läkemedelsföretag som säljer antidepressiva medel. Psykvården går på knäna och snart finns det inga lediga väggar kvar att gå in i.

Ensamheten är vår oro. Rädslan för att dela oron blir vår cell där luften tar slut.

Våra vänner sydlänningarna kan det där med daglig snabbterapi. Efter arbetsdagens slut samlas man på det lilla kaféet. Kvinnorna vid ett bord, männen vid ett annat. Männen svär över sina dumma chefer och sina oförstående fruar. De andra männen nickar instämmande och sedan skålar man.

Vid det andra bordet svär kvinnorna över korkade män i allmänhet och inte minst dem de lever tillsammans med. Sedan skålar man.

Alla drar en lättnadens suck i känslan av att inte vara ensam, att gå i precis samma uppförsbacke som alla andra, dela problem och oro. Man talar öppet om problemen och oron, stöttar varandra, kommer med goda råd. Sedan går alla hem till sitt och orkar ännu ett dygn, styrkt i förvissningen att de inte på något sätt är ensamma.

Och nästa eftermiddag träffas man åter på kaféet för att pysa ut sina problem.

Det där dagliga pysandet gör psykiatrer arbetslösa och medför en bättre hälsa. Ty bättre är inte vi flockdjur, än att vi behöver få bekräftat att de andra i flocken lever med samma tankar, oro och sorg som vi själva.

Men här i norr pyser vi inte. Vi biter ihop, köper stadsjeepar, skryter med Thailandsresor och låtsas som allt är väl. Vi äter piller, stoppar in bettskenor till natten, dricker lådvin och hoppas att något magiskt ska inträffa, något som gör allt bra igen.

Men vi pratar inte med varandra. Vi biter ihop tills svetten rinner nerför ryggen och ångesten tar ett så krampaktigt tag om hjärtat att det gör ont. Tills vi inte längre orkar gå till jobbet eller ut, utan bara ligger stilla i en soffa och gråter eller stirrar in i väggen.

Då hjälper inte vare sig mail, Facebook eller Twitter.

Då hjälper bara fysisk närhet, förståelse, riktiga samtal och en hand som läggs över en annan, om än under tystnad.

Närhet. Mänsklig värme. Förståelse. På riktigt.

Det nya, digitala är bra på så många sätt. Men datorer lagar inga cyklar, nätet kan inte bota cancer och twitter är värdelöst som sorgfångare.

Glöm inte att sträcka fram handen vid sidan av datorn. Den riktiga handen.

Eller att ta emot den som sträcks ut mot dig.

För mänsklig närhet kan inte mätas i byte.