Nästan alla som känner mig vet att jag generellt sett är polisvänlig, så pass att jag ofta får kritik för det. Tyck vad ni vill om det, men jag har rätt till min åsikt.

Som journalist och fotograf har jag åkt med polisen i en rad länder i snart 40 år och oftast under de tuffaste nattpassen – senast med ytterst kompetenta trafikpoliser i Stockholm för några veckor sedan. Jag har sett sjöpoliser rädda liv på båtfyllon. Jag har sett tyska poliser bärga en spyende norrman som ramlat ner på en balkong. Hur amerikanska snutar i ghetton utsatt sig för livsfara natt efter natt. Hur svenska ordningspoliser kommit hem med uniformen full av spyor, urin, blod och hepatit efter ett nattpass i tunnelbanan. Hur en av dem höll på att bli strypt av en gigantisk man med övernaturlig styrka, och fick leva med andningssvårigheter i nästan ett år medan förövaren gick fri.

Poliser är – bland annat – samhällets viktigaste sophämtare och det förvånar mig att så många av dem orkar. Lönen är inte något att bli avundsjuk på och att den allmänhet de servar ofta kallar dem ”hora”, ”nazistsvin” eller ”mässingsbög” känns knappast som en statushöjning. Många av dem blir mentalt skadade av att dag efter dag bara se samhällets baksida, den värsta misären och hur barn far illa. När jag blir diktator ska jag införa ett job-rotationsystem som gör att framförallt ordningspoliser slipper tappa all tro på mänskligheten efter några år i tjänst. Dessutom kommer lönerna att höjas.

Kort sagt – jag gillar snutar. De allra flesta. Utan dem skulle patrasket ta över gatorna på nolltid, fler tjejer skulle bli våldtagna, fler ungar skulle knarka ihjäl sig och min gamla mamma skulle bli bestulen oftare än vad hon nu blir.

Men – i vilket företag som helst med 20 000 anställda finns det rötägg och polisen är naturligtvis inget undantag. Bland annat tänker jag på klantarna från Södermalmspolisen som grep mig vid en fotografering i början av 2012, tryckte ner mig på en isig trottoar, satte på mig handbojor, sparkade mig i min opererade rygg så att jag fick uppsöka läkare och inte kunde röra mig ordentligt i månader, och sedan ljög sig gula och blå i polisens interna utredning för att skydda varandra. Misstanken mot mig handlade om olaga vapeninnehav eftersom jag tagit bilder till ett bokomslag av en kamrat som pekade på mig med en leksakspistol. Efter att en av de manliga poliserna – för övrigt han som sparkade i min redan trasiga rygg – krävt att få besiktiga mina kalsonger (?) låstes jag in i en svinkall cell utan vatten i fem timmar innan jag förhördes.

Men det är inte det skrämmande. Det skrämmande är att inte en av sex poliser kunde skilja en leksakspistol från en riktig, och att ett stationsbefäl inte vågade vara karl för sin hatt utan ljög så att han borde ha skämts.

Ni vet vilka ni är och till er har jag ett budskap: Om er syn och hörsel verkligen är som ni uppgivit i internutredningen, så vill jag inte möta er i trafiken. Lämna in brickan och stick, okej? Dessutom (för er sex som skolkade från vapenutbildningen på PHS) – riktiga pistoler har ett slagstift.

Nog om dessa tomtar. Häromdagen var familjen och jag på väg till Tylösand där jag skulle hålla skrivarkurs. Vi förväntades vara framme en viss tid eftersom borden stod dukade för oss och det fanns viktiga anledningar att fira. Jag var trött och min fru Katten erbjöd sig att ta över ratten någonstans söder om Jönköping.

Det var torsdag och sen eftermiddag. Jag slumrade till i passagerarsätet, Katten lämnade E4:an och gasade på längs den raka och öde väg 25 mot Halmstad.

Jag vaknade av att hon skrek till och att bilen krängde våldsamt. Det var då jag såg polismannen i den skrikgula västen som slängde sig utåt och framför vår bil, till synes för att ta livet av sig.

Sekunder blev år innan allt blev tyst och stilla. Med hjälp av högre makter, bilens ABS-system och sin körskicklighet lyckades Katten undvika att köra över polismannen och fick stopp på bilen innan vi kraschade mot något. Han – naturligtvis hade han ingen namnskylt och presenterade sig inte – tittade stolt på sin laser och meddelade att hon hade kört för fort.

Resten skulle hans kolleger ta hand om.

Katten uppmanades att backa in på en sidoväg där några förvirrade aspiranter bad henne att blåsa. Hon fick veta att hon hade ”kört för fort” men det var plötsligt oklart hur mycket. När man praktiskt bestämt hastigheten till exakt 110 kilometer i timmen på 90-väg (en trafikpolis jag känner säger att det inträffar ungefär en gång på femhundra) frågade jag hur mycket det skulle kosta. Flickan i uniformen såg generad ut, meddelade att hon inte visste men att hon skulle ta reda på det – om jag ville?

Hjälp.

Tragiken i det här ligger varken i fortkörningen, o-boten på 2 400 kronor eller att en uniformerad polis inte kan meddela påföljden för det brott man begått. Man kan tycka vad man vill, men vi har lagar och regler och bryter man mot dem så kostar det. Och var lugn, uniformerade smålänningar, ni ska få de pengar ni kräver i den jakt på statistikpinnar ni så riktigt kritiseras för.

För ni har ett värre problem.

Ni har en äldre, manlig polis som är farlig för sig själv och för omgivningen. En man som antingen har självmordstankar eller bara är fullkomligt omdömeslös. En man som i sin jakt efter en enda statistikpinne till kastar sig ut framför en bil som kommer med 110 kilometers fart, och som därmed inte bara riskerar livet för sig själv utan – i det här fallet – för ytterligare fyra människor.

Se till att han får hjälp snarast. Inre tjänst, kanske, tills han har vilat upp sig.

Nästa bil han kastar sig framför kanske inte framförs av någon som behärskar att väja i tid.

I en värld av gränslös kommunikation tycks vi ibland vara ensammare än någonsin. Vad hjälper det att vi kan chatta med många på en gång och för säkerhets skull maila och sms:a samtidigt om vi inte får det där bekräftande ögonkastet, leendet, skrattet, tonfallet som vi så desperat behöver och längtar efter?

Vi lever i en orolig värld och så har människor säkert med all rätt sagt i alla tider. Men något säger mig att det mänskliga mötet, det som nu till stora delar ersatts av digital kommunikation, lugnar just oro.

Vi oroar oss för mycket. Pengar, sjukdomar, karriär, våra barns framtid, de plötsliga terrorattentat som  ersatt traditionell krigföring och som vi inte kan skydda oss mot. I den nya tidens krig är alla soldater och måltavlor för fanatiker som saknar gränser. För bara några år sedan behövde inte en maratonlöpare riskera att bli sprängd, amputerad eller dödad, för att någon annan ville markera.

Vi behöver prata om det här. Ofta. Och mycket.

Den psykiska ohälsan ökar i det land vi försökte bygga till att bli ett av de bästa i världen. Medan den sjukt höga självmordsstatistiken (fyra svenskar tar livet av sig varje dag) minskar något, ökar den skrämmande nog bland våra ungdomar som inte orkar leva länge nog för att bli vuxna. I en tid av uppsägningar och nedskärningar blomstrar de läkemedelsföretag som säljer antidepressiva medel. Psykvården går på knäna och snart finns det inga lediga väggar kvar att gå in i.

Ensamheten är vår oro. Rädslan för att dela oron blir vår cell där luften tar slut.

Våra vänner sydlänningarna kan det där med daglig snabbterapi. Efter arbetsdagens slut samlas man på det lilla kaféet. Kvinnorna vid ett bord, männen vid ett annat. Männen svär över sina dumma chefer och sina oförstående fruar. De andra männen nickar instämmande och sedan skålar man.

Vid det andra bordet svär kvinnorna över korkade män i allmänhet och inte minst dem de lever tillsammans med. Sedan skålar man.

Alla drar en lättnadens suck i känslan av att inte vara ensam, att gå i precis samma uppförsbacke som alla andra, dela problem och oro. Man talar öppet om problemen och oron, stöttar varandra, kommer med goda råd. Sedan går alla hem till sitt och orkar ännu ett dygn, styrkt i förvissningen att de inte på något sätt är ensamma.

Och nästa eftermiddag träffas man åter på kaféet för att pysa ut sina problem.

Det där dagliga pysandet gör psykiatrer arbetslösa och medför en bättre hälsa. Ty bättre är inte vi flockdjur, än att vi behöver få bekräftat att de andra i flocken lever med samma tankar, oro och sorg som vi själva.

Men här i norr pyser vi inte. Vi biter ihop, köper stadsjeepar, skryter med Thailandsresor och låtsas som allt är väl. Vi äter piller, stoppar in bettskenor till natten, dricker lådvin och hoppas att något magiskt ska inträffa, något som gör allt bra igen.

Men vi pratar inte med varandra. Vi biter ihop tills svetten rinner nerför ryggen och ångesten tar ett så krampaktigt tag om hjärtat att det gör ont. Tills vi inte längre orkar gå till jobbet eller ut, utan bara ligger stilla i en soffa och gråter eller stirrar in i väggen.

Då hjälper inte vare sig mail, Facebook eller Twitter.

Då hjälper bara fysisk närhet, förståelse, riktiga samtal och en hand som läggs över en annan, om än under tystnad.

Närhet. Mänsklig värme. Förståelse. På riktigt.

Det nya, digitala är bra på så många sätt. Men datorer lagar inga cyklar, nätet kan inte bota cancer och twitter är värdelöst som sorgfångare.

Glöm inte att sträcka fram handen vid sidan av datorn. Den riktiga handen.

Eller att ta emot den som sträcks ut mot dig.

För mänsklig närhet kan inte mätas i byte.

Hej pappa!

Det är ju ett tag sedan sist – du dog den 16 mars 1977 – så jag tänkte bara höra av mig och berätta en del som har hänt och som du skulle bli förvånad över. Och delvis arg.

En hel del är toppen! Vägarna är mycket bättre numera och vi har fått jättesnabba datorer som hjälper oss med allt möjligt. Läkarna kan bota sjukdomar som inte gick att fixa förr och man kan resa relativt billigt över hela världen utan problem. Även de billigaste bilarna är välutrustade och vi har fått mat från massor av spännande länder. Folk har minst fem veckors semester och jag känner faktiskt inte en enda som behöver gå hungrig eller i trasiga kläder. Fast det är klart – Aftonbladet kostar inte längre fyrtiofem öre utan över en tia!

Jag vet att jag lovade dig att stå för mina åsikter och att vara ärlig. Men det där sista är lite svårt, för den som är ärlig blir numera ofta lurad eftersom varken myndigheter eller företag tycks ha någon form av det samvete du stod för. Ett exempel: Där jag bor ska man sortera sina sopor och det är väl bra. För i ärlighetens namn var det väl inte så lyckat att du och dina kompisar slängde tomma DDT-burkar på den där tippen där sorkar stora som ubåtar fick husera? Men det är inte mycket bättre nu. Nyligen bytte min kommun sophämtningsbolag sedan det visade sig att det gamla fuskat. Trots att folk varit duktiga och sorterat sina matrester separat, hade bolaget bara dumpat all skit i samma hög när de kom till tippen, så nu har kommunen stämt företaget på miljoner och alla de som var duktiga och sorterade i år efter år, står där med lång näsa.

Det var det där med ärligheten. Vem ska jag lita på, pappa?

Numera ska man handla ekologiskt odlade varor. Mycket av det som kommer från utlandet är KRAV- och rättvisemärkt och på en del saker står det ”Fair Trade”. Idén är bra – det handlar om att de som odlar, skördar och tillverkar produkter i andra länder ska få leva under rimliga förhållanden och få vettigt betalt. Men så blir det inte alltid. Det syns på prislappen men gång efter gång avslöjas det att de som påstår sig tillverka och sälja mat och andra varor på rätt sätt, har fuskat och sprungit med pengarna.

Vem ska jag lita på, pappa? 

För övrigt kan jag berätta att Televerket är borta, att Posten inte har några kontor längre och att de banker som fortfarande har kontor helst inte vill att man ska komma in där. Några av dem vägrar att befatta sig med kontanter och de få som fortfarande gör det vill ofta ha betalt för att ta emot pengar. Jodå, så är det. Många banker finns dessutom inte för blotta ögat utan vistas i något som heter cyberspace – ja, du vet, rymden. En del av dem kan man bara ringa till eller använda något som heter internet för att kommunicera med. Många av dem sitter i andra länder och man får aldrig träffa dem personligen. Så – vem ska jag lita på, pappa?

Häromdagen körde jag in på en bensinmack (nej, varken Gulf, Esso, BP, Koppartrans eller Nynäs finns längre) för att köpa torkarblad till min bil. Det hade de inte. Inte skruvmejslar heller, eller oljefilter och tändstift. Däremot har de byggt om halva macken så att man nu kan sitta ner och äta mat eller fika och ta en bulle. Och de sålde nybakat bröd som de själva bakat på bensinmacken. Det kanske också kan vara kul att veta att de flesta livsmedelsaffärer numera är stora som en fotbollsplan och har öppet alla dagar från sju på morgonen till elva på kvällen. Varför det ska vara nödvändigt? Ja, det har jag inget riktigt bra svar på.

Man går inte längre i skolan på lördagar och många går inte i skolan alls. Betygen är borttagna och många skolor har förvandlats till privata företag som försöker tjäna pengar på att lära barnen något. Likadant är det i sjukvården, privata företag driver vårdcentraler och sjukhus och Florence Nightinggale har ersatts av Doktor Mammon både här och där. På vissa ställen får förvirrade åldringar sitta i nerkissade blöjor tills dessa har uppnått en viss vikt. För ett tag sedan åkte mamma in på sjukhus och bara efter ett dygn flyttades hon till ett billigare sjukhus där sjuka människor låg och skrek på hjälp i korrdiorerna, så jag tog hem henne istället.

Flygvapnet som du ägnade ditt liv åt, är demonterat. Av de 21 stolta flottiljerna som skulle försvara landet återstår mindre än en handfull. Det står uppgraderade 37:or (du minns väl den nya vackra Viggen som du aldrig hann flyga?) och ett nytt åbäke som heter 39 i långa rader i hangarerna, men det finns knappt några flygförare som kan få upp dem i luften. Försvaret ska numera ägna sig åt att åka till andra länder där det är krig, tycker man.

Du lärde mig vad politik var. Att Högerpartiet stod där och Vänsterpartiet Kommunisterna där. Jag förstod och visste vad Folkpartiet och Centern var för något, för de stod för sina olika åsikter. I dag har alla samlats i en obegriplig mittfåra. De där partiledarna som tycktes någorlunda ärliga på din tid – Yngve Holmberg, Tage Erlander, Gunnar Helén, Gunnar Hedlund, C-H Hermansson och dem – är förstås borta. Palme, som du aldrig tyckte var ärlig, blev så småningom skjuten i ryggen och än efter snart 30 år har man inte lyckats hitta hans mördare utan försökte i desperation lägga skulden på en gammal knarkare från en förort.

I dag har Högerpartiet – fast de heter Moderaterna nu – en stark ställning för att de lyckades med något du hade tyckt illa om. När Socialdemokraterna vände sig om i några sekunder var Moderaterna där och snodde deras politik! Moderaterna började kalla sig för det nya arbetarpartiet och konstigt nog kom de undan med det och vann ett par val. Just nu går jag och undrar vad som ska hända före nästa val – om Folkpartiet ska sno vänsterns politik eller tvärtom. För någon heder tycks inte finnas kvar. Häromdagen pratade jag med en ung präst och hon (jo, numera finns det båda unga och kvinnliga präster vilket är jättebra) uttryckte sin oro för att hon inte förstår vad de olika partierna står för. Det gör inte jag heller, mer än att jag förstår att deras främsta ambition inte är att arbeta för ett bättre samhälle, utan att bli omvalda.

Ja, det var lite om vad som händer i dag, så du kanske förstår att jag är förvirrad. Jag glömde förresten säga att Bilprovningen inte heller finns längre. Moderaterna lånade ut pengar till ett skattesmitarbolag på Cypern som ville köpa Bilprovningen och betala företaget med vinstpengar på fem års sikt. Moderaterna tycker nämligen att man ska sälja ut allt som folk har jobbat ihop till och gärna till underpris. Det är inte bra, och till och med mamma som ju är gammal högerpartist, tror inte på dem längre.

Så vem ska jag lita på, pappa? Det känns ensamt utan dig. 

Glömde jag säga att det är jättemånga människor som går omkring och mår dåligt? De är så stressade och karriärupptagna att de lämnar bort sina egna barn till kollektiv förvaring, lämnar bort hunden till någon som tar hand om den och beställer hem kassar med färdigpackad mat för att de inte orkar, hinner eller vill bry sig om vad de ska äta. Allt det där kostar en månadslön och så blir de ännu mer stressade och mår ännu sämre.

Jag vet. Det låter konstigt. Men precis så är det.

Kanske lika bra att du är där du är, pappsen.

Vi hörs!

I dag kom beskedet. Den sextonåriga flickan i min dotters skola som dog i förra veckan, under påsklovet, tog livet av sig.

Hon orkade inte längre utan letade i ett ensamt ögonblick hemma upp alla tabletter som fanns att uppbåda och proppade dem i sig.

Flickan med det så vackra namnet hade haft det kämpigt, varit deprimerad till och från.

Inte helt ovanligt. Att vara sexton (eller fjorton, sjutton, nitton …) i ett land och en värld där hoppet till synes är långt borta för en tonåring, är inte lätt. Att kanske inte veta riktigt vem man är, är svårt. Att blicka ut i ett samhälle där det inte finns jobb, någonstans att bo, någonstans att flyga till från föräldrarna för att starta ett eget liv, är lika med osäkerhet och hopplöshet. Att vistas i en värld där förtvivlade lärare inte har tid och där sjuk- och psykvården har demonterats, betyder att den sista hållplatsen har monterats ner.

För att någon ska tjäna mer pengar.

Flickan med det vackra namnet fick aldrig uppleva hur det är att springa ut på en solvarm skolgård iförd studentmössa. Hon fick aldrig veta hur det var första dagen på det första  jobbet. Hur det känns att krama sin älskades hand på väg till altaret, smärtan i att föda fram ett barn och lyckan i att hålla det, höra det skrika. Hon fick aldrig veta hur det är att köra bil eller rösta eller skriva under sitt första viktiga avtal.

Hon fick aldrig smaka på Livet på riktigt.

Flickan med det vackra namnet hade sökt hjälp och till och med varit inlagd, men skickades hem alldeles för tidigt. Kanske för att någon i den demonterade vården inte riktigt hade tid att se hur illa det var. Kanske för att det fattades en vårdplats.

Flickan med det vackra namnet finns inte mer. Hos klasskamraterna är tystnaden ofattbart stor. Hos hennes familj kommer det nu öppna såret småningom att bli ett ärr som aldrig läker.

De som inte bryr sig om flickan med det vackra namnet, hennes vänner eller föräldrar, kanske bryr sig om siffror, trots allt.

Läs det här då:

I Sverige tar i genomsnitt fyra personer livet av sig varje dag. Självmord är den överlägset högsta dödsorsaken i åldrarna 15 – 44 år. Varje självmord kostar samhället 18,6 miljoner kronor, bland annat i utebliven produktivitet, en kostnad på mer än 77 miljoner kronor om dagen!

I vilket affärsdrivande företag som helst hade man omedelbart satsat åtminstone tio procent av den summan på prevention för att hindra framtida förluster. Dock inte i AB Sverige, trots att många liv skulle kunna räddas och mycket lidande förhindras.

Nog om pengar. De som närmast saknar och sörjer flickan med det vackra namnet har annat att tänka på nu. Att begrava ett barn är bland det värsta som finns. Att en av anledningarna är att välfärdssamhället Sverige inte kunde lyssna på henne, måste på sitt sätt vara ännu värre.

Jag hoppas och tror att flickan med det vackra namnet har en plats bland änglarna nu.

Och att någon i Sverige vaknar innan fler barn blir änglar i förtid.

När jag får dödsbudet inser jag att – trots att det bara är den fjärde april – det är dags att förbereda sig för årets fjärde begravning.

Och hur förbereder man sig för sånt?

Jag inser också, som så många gånger förr, att det på sina håll är klent med rättvisan.

Ty de goda tycks dö först.

Och sådan var Uno Björkhem. God. En vän och en lyssnare, någon som i högsta grad respekterade och brydde sig om – på allvar.

Vi träffades för många år sedan genom ett författarsällskap. Uno var före detta forskare och lärare i skoglig marklära, universitetslektor i landskapsarkitektur och forskningsinformatör. Vi hade, milt uttryckt, vitt skilda bakgrunder men kom att bli mycket nära vänner även utanför sällskapet.

När jag lärde känna honom hade han redan gett upp en del av livet och dessvärre också självrespekten, efter den obeskrivligt smärtsamma sorg som bara kan drabba någon som mist sitt barn på det vidrigaste av sätt.

Andra delar upprätthöll han med stolthet. Jag, tämligen ointresserad av historia, kunde lyssna andlöst när Uno i en timme ur minnet berättade om generalmajoren, lantmarskalken, friherren och landshövdingen Thure Gustaf Rudbecks framfart i Sverige och inte minst Sollentuna, på 1700-talet.

Än märkvärdigare var att Uno kunde prata med träden och marken. Åtminstone uppfattade jag det så. När vi gick genom en skog eller över ett markområde kunde han stanna upp, betrakta för att sedan berätta för mig hur det hade sett ut på platsen hundra år tidigare.

Vi brevväxlade. Du vet, på papper och med post, som förr. Vi talade i telefon, långa samtal om smått och stort, samhälle och litteratur. Uno, född 1938, hängde med i vad som hände trots att han ständigt upprepade ”jag ser inte television”, vilket förmodligen var ett ganska klokt val om man ser till vilka media han föredrog.

Jag hälsade flera gånger på i det lilla gatuhus i Lomma – orten kunde han som sin ficka inte minst eftersom en av hans många böcker handlade om den – där Uno tillbringade sina sista år. Ofta frusen satt han iförd täckjacka i en fåtölj och rökte tobak. Radions P 1 stod på vid sidan vilket fler än en gång fick honom att ringa mig och komma med kloka kommentarer.

Som författare lämnade Uno en rad goda böcker efter sig och förmodligen skulle man också kunna skriva en god bok om honom. Men det är inte mitt jobb, jag föredrar att vårda minnet på annat sätt.

Adjö, vännen. Tack för värme, för vänskap, glada skratt och kloka ord.

Förr eller senare ses vi över ett glas vin, med en bok i näven.

Vi slår på P 1 då, va?

Jag har velat skriva det här länge men inte kunnat.

På bordet i mitt sovrum står en liten och mycket vacker träask, med en del av Jeff ”Chewie” Lanes aska i. Det känns skönt att en av mina närmaste vänner vilar där jag sover.

Jag har svårt att gråta och det har bara hänt två gånger sedan 1977. När min far dog, och när läkaren 1991 sa att jag aldrig mer skulle kunna gå, sedan jag blivit förlamad efter en feloperation i ryggen. Men när jag i november fick veta att Jeff plötsligt dött av en blodpropp grät jag hejdlöst och smärtan är lika stark än i dag.

Låt mig försöka förklara ett av de starkaste och märkligaste vän- och kärleksförhållanden jag någonsin haft:

1983 åkte jag runt i USA på reportageresa med min danske kollega Björn. För första gången i våra liv kom vi till det plingande, blinkande, maffiaägda, galna Las Vegas. Björns uppgift var att göra reportage om custombyggda bilar och motorcyklar. Jag skulle rapportera från nöjesbranschen, inte minst den avklädda.

Ingen av oss kände någon eller hade den blekaste idé om var vi skulle börja. Svårmodiga sökte vi tröst i Las Vegas största Harley Davidson-butik och vem stod där inne om inte – Jeffrey G. Lane. Nyfiken på människor började han omedelbart prata med oss. En kort stund senare kändes det som om vi varit vänner i decennier. Sedan fick han saker att hända.

Några timmar senare hade Björn fler bilar och motorcyklar att fotografera, än han kunde hantera. Jeff hade avdelat en av sina anställda att köra mig runt bland nattklubbar i Las Vegas och ökenbordeller i Clark County för att öppna dörrar åt mig och se till att jag fick intervjua och fotografera där ingen annan fick. På några dygn vände Jeff vår reportageresa från katastrof till succé och där byggdes en djup och ovanlig vänskap som kom att vara i nästan 30 år trots att vi varken hade mail eller Facebook.

Mina besök hos den storvuxne Jeff blev många. När jag kom dit med min mor tog han oss under varsin arm och svingade upp oss i luften innan det bar av till The Pamplemousse, en av stadens mest exklusiva restauranger, där han bjöd på brakmiddag. ”Chewie” (ett smeknamn efter håret som växte på hans hals) ägde fortfarande sju numrerade svarta bilar – allt ifrån Mustanger till Cadillacs – åkte Harley Davidson och var flickornas älskling (jag minns inte ens hur många förhållanden och äktenskap han hann avverka, däremot vet jag att han saknade egna barn). Hans – i svenska ögon säkert moraliskt tveksamma – försörjning, escortagenturen Oui gick fortfarande lysande och livet lekte.

Så småningom blev Las Vegas-polisens intresse för hans affärer (prostitution är laglig i Clark County men inte i själva staden Las Vegas, ett rejält hyckleri med andra ord) så besvärlig att Jeff bytte bana. Pilot och galen i flyg sedan barnsben, började han istället sälja stora jetplan över hela världen.

Jag kom tillbaka, ensam, med flickvän och till sist med familj. Jeff öppnade som vanligt famnen, tog hand om oss, värmde och älskade som ingen annan. Plaskade med barnen i jaccuzzin på hans bakgård på Wagonwheel Avenue medan hamburgarna fräste på grillen. Lånade ut sina bilar, motorcyklar, sitt hus – allt. Världens största, ärligaste och varmaste famn stod inte bara öppen för oss, utan för de flesta han lärde känna. Jeff ställde upp för alla. Köpte ett hus åt sin gamla mor tvärs över gatan. Stödde vänner vars ekonomi rasat samman. Hade alltid en stund över för att lyssna och – som någon sa vid hedersfesten efter hans död – var tvungen att ha en så enorm kropp för att hans stora hjärta skulle få plats.

Under årens lopp delade vi skratt, upplevelser och minnen. En gång när vi färdades genom en öde öken för att ta oss till ett moraliskt tveksamt etablissemang, blev vi förföljda av en brun fyradörrars sedan med två män i svarta kostymer, vita skjortor och svarta slipsar.

FBI-agenter.

Mitt i öknen tvärnitade Jeff. Vi klev ur och gick till bilen som stannat 20 meter bakom oss. Jeff sa:

”Vill bara spara tid åt er, grabbar. Det här är min vän Dag från Sweden. Nu ska vi åka ut till klubben The Red Rooster och vi stannar väl där i några timmar tills Dag har gjort sina intervjuer innan vi åker hem till mig igen. Så om ni vill behöver ni inte hänga i öknen utan kan parkera utanför mitt hus och bevaka oss därifrån.”

”Har ingen aning om vad du pratar om”, sa den kostymklädde bakom ratten och rättade till solglasögonen. Hans kollega tittade mot öster och visslade. När vi senare parkerade utanför klubben mitt i öknen ställde de den fyradörrars sedanen 20 meter ifrån vår bil. De måste ha svettats som helvete medan vi tog det lugnt i luftkonditioneringen därinne.

Det fanns en anledning till FBI:s intresse, men agenterna förstod inte hur långt ner på listan de stod. En högt uppsatt vän till Jeff i Washington, hade bett om ett par tjänster i samband med stödet till general Noriega (innan USA nackade honom 1989). Alltså råkade det i Jeffs garage lagras granatkastare och några hundra tusen dollar i kontanter. När polisen fann varorna häktades Jeff i ett par timmar innan Las Vegas-polisen fick hastiga order direkt från Washington om att släppa honom.

Själv garvade han bara åt alltihop.

2002 stod jätten tätt bredvid mig i The Little White Chapel i Las Vegas som min bestman. Utan att tveka halade han upp min vigselring ur fickan samtidigt som hans mobil ringde. Det var dags att sälja ett jetplan och vem vill missa en businessdeal?

För några år sedan åkte jag över till Jeff för att researcha och sitta och skriva. Vi tillbringade många förmiddagar bland Harleyhojarna i hans garage, drack stora muggar hett kaffe, rökte oräkneliga cigarretter och diskuterade alltifrån bokidéer (trots dyslexin hade han många) till världspolitik.

Jeff var inte vad han varit. Efter en tragisk bilolycka där en full lastbilschaufför sett till att krossa Jeffs pickup och delar av hans kropp, var han opererad i höfterna och svårt smärtbelastad. Att dricka whisky eller köra Harley var uteslutet, alternativet var att halta med käpp och käka vitaminpiller. Men hans famn, värme, omtanke, kärlek, positivitet, humor var som förr.

Med stor energi tillbringade han dagarna med att utveckla en liten elbil som var genialisk och borde ha gjort honom stenrik.Byråkrati och tekniska problem försenade projektet och Jeff blev sakta men säkert ekonomiskt utarmad. Icke desto mindre fortsatte han – trots att han inte hade råd – att stödja vänner som hade det sämre. Än i dag vet vi att han – galen av oro sedan en vän inte svarat i telefon – körde sin pickup tills bensinen tog slut för att sedan lämna bilen och med hjälp av käpp halta sig vidare mot vännens adress för att se att allt var okej.

Det enorma hjärtat i den stora kroppen.

Jag skulle kunna berätta i timmar om skratten, upplevelserna, kärleken till den enorme man som alltid satte andra före sig själv.

Jag får trösta mig med att avskedet blev vackert.

Vi flög till Las Vegas en vinterdag i januari, hela familjen. I ett gigantiskt hus hos en av Jeffs vänner samlades vi runt hans urna till en Celebration Of Life, där alla åt, drack, visade bilder och berättade minnen.

Samma morgon hade jag haft en närmast religiös upplevelse. När jag gick ut utanför hotellet – bara några hundra meter från McGarran-flygplatsen som Jeff älskade – för att röka, blev jag stum. I morgonsolen rullade en stor, vacker, svart och silverfärgad jet med texten Spirit ut och stannade ett hundratal meter framför mig, innan den drog iväg för take off. Jag kunde ha svurit på att jag såg Jeff bakom spakarna.

Festen till Jeffs ära blev vacker, även om vi inte kunde hålla tårarna tillbaka. Vi delade broderligt på alla de mjukisdjur han samlat på sig, delade också på minnen och historier. Två dagar senare körde jag och hans andra två närmaste vänner de 50 milen till Los Angeles. Jeffs vän Tom hade hyrt ett plan och efter Jeffs önskan flög vi i förmiddagssolen ut över Stilla Havet och spred hans aska över vattnet.

Utom den lilla del som nu står på bordet i mitt sovrum.

Sedan dess har Jeff spökat på ett sätt ingen av oss kan bortförklara. Konstiga signaler från hans mobil, oförklarliga påringningar från telefonautomater, steg över golvet i hans hus.

Han finns bland oss.

Innan jag åkte hem fick jag Jeffs flygarjacka, hans skinnjacka, några t-shirts och en Harleyflagga. Allt det där vårdar jag med respekt och glädje dagligen.

Smärtan är fortfarande obegripligt stark, liksom saknaden efter den mest varmhjärtade och älskande man jag någonsin träffat.

Men samtidigt finns ljuset och anden där och jag hoppas att du stampar i golvet i morgon bitti, Jeff. Ditt senaste hyss var att jag inte kan ladda upp en enda av de bilder jag har av dig, till den här bloggen.

Way to go, man. Thanks for everything. See you soon, ´cause life´s a second. I love you!

För några dagar sedan krävde jag att politikerna Eric Hammarbro (S) och Ulla Stålberg (M) skulle förses med åsnemössor sedan de uttalat sig idiotiskt om en av våra allra viktigaste yrkesgrupper – sjuksköterskorna.

Hammarbro hade, efter hård kritik, den goda smaken att avgå (om han nu inte fick hjälp av en välriktad och hård fot). Stålberg var dum nog att sitta kvar. Men mest beklämmande var att båda plötsligt påstod att de inte längre stod för sina åsikter.

Nyheterna i dag ger vid handen att några få åsnemössor inte är nog. Här krävs det kolossalproduktion av skämskuddar och jag inser att jag kan bli rik på det.

Några ambulansmän som betraktat en 16-årig flyktingpojke som hotat att hoppa från ett fönster på Öster i Gävle, har kommit med nedlåtande yttranden om att det var lika bra att han fick hoppa eftersom han ju ändå bara var ”en flykting”. När pojken väl fallit sex meter ner i marken vägrade de ta hand om honom och resultatet blev att polisen fick skjutsa pojken till akuten.

Jag hoppas att ambulanspersonalen har lika god smak som åsnesossen från Lund, och säger upp sig.

Under tiden ska jag göra vad jag kan för att få igång produktionen av såväl åsnemössor som skämskuddar.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16465802.ab?fb_action_ids=10151373846543494&fb_action_types=og.recommends&fb_source=other_multiline&action_object_map=%7B%2210151373846543494%22%3A581404161884938%7D&action_type_map=%7B%2210151373846543494%22%3A%22og.recommends%22%7D&action_ref_map=%5B%5D

April, april! Visst finns det tryckta böcker även om fem år. Kanske har det till och med blivit vanligt med små, signerade specialupplagor som säljs i exklusiva förpackningar till höga priser. Redan nu säljs i England en liten James Bond-bok i Bentleyförpackning av borstat stål, för 17 000 kronor styck.

Efter en heldag på seminariet IfBookThen på Moderna Museet, har jag lärt mig att bokkartan kommer att ritas om ordentligt under de närmaste åren.

Förläggare, marknadsstrateger och IT-specialister från bland annat Italien, England och USA (i de två senare länderna har e-boken snabbt blivit betydligt större än den blivit i Sverige) har analyserat utvecklingen när det gäller försäljningen av såväl pappersböcker som e-böcker.

Trenden är tydlig. Förra året var 39 procent av alla böcker som såldes i USA, e-böcker. Enligt prognoserna dröjer det inte länge förrän mer än hälften av alla böcker där säljs i digital form.

Märkligt? Inte alls. Ett analysföretag har räknat ut att endast två procent av all information som når oss i dag, är analog. Resten är i en eller annan form digital. Bra eller dåligt? Du avgör, men utvecklingen lär inte gå att stoppa.

I USA slåss främst två jättar – Amazon och Barnes & Noble – om att sälja sina läsplattor Kindle och Nook. Varje gång jag går in på B&N blir jag mer eller mindre överfallen av tre, fyra försäljare som gör allt för att pracka på mig en Nook. För säkerhets skull finns den numera i flera versioner för att tillfredsställa alla plånböcker, även den tunnaste.

I Sverige görs det trevande försök att marknadsföra än det ena, än det andra. Men världen saknar fortfarande en standard för e-boksformat, det är ungefär som när VHS, Betamax och 2000 introducerades på videomarknaden. Förvirringen var stor tills VHS slutligen vann formatkriget och så kommer det nog att se ut på e-boksfronten ett tag framåt.

Ryktet säger att bjässen Amazon är på väg in i Sverige, vilket den svenska bokbranschen sagt att den välkomnar. Förhoppningsvis för att dess företrädare helt enkelt inte förstår bättre. Branschen här är milt uttryckt stockkonservativ. Nytänkandet är en bristvara och om Amazon bestämmer sig för att inta Sverige kommer de att göra det för att ta över, innan svenskarna ens förstod vad som drabbade oss. Den dagen kommer trycket på att standardisera ett e-boksformat och en läsplatta också att bli hårt.

E-bokens segertåg är inget att bli rädd för. För miljön är det en seger eftersom tusentals träd kan stå kvar och tonvis med pappersböcker inte behöver köras fram och tillbaka i tunga lastbilar. Förlagen behöver inte vara nervösa över dyra lagerkostnader och …

Förlagen, ja. Kommer de överhuvudtaget att behövas? En förlagschef med självaktning harklar sig och svarar förstås ja med hänvisning till ”kvalitetsutgivning”, men många författare ropar redan ett rungande Nej! Den digitala utvecklingen medför att författaren utan stora kostnader kan ge ut sina verk själv och behålla en betydligt större del av kakan än i dag. En utveckling som jag naturligtvis välkomnar …

Att den siste idioten ännu inte är född vet vi. Än värre är, att inte heller den siste idioten gett sig in i politiken och att maktens korridorer inte är försedda med något filter som kan suga upp de värsta kretinerna.

Jag pratar förstås om Lundapolitikerna Eric Hammarbro (S) och Ulla Stålberg (M) som båda – förhoppningsvis av ren jävla dumhet – roar sig med att håna en av våra viktigaste yrkesgrupper, sjuksköterskorna.

På Facebook skrev Hammarbro: ”Med risk för att bli påhoppad vill jag hävda att sköterskorna är den grupp i samhället, tillsammans med lärarna, som överskattar sin egen roll å det grövsta”.

Stålberg höll med: ”Ja, man väljer själv och man ansvarar knappast för liv och död som nybliven sköterska; i alla fall inte dem jag känner!” Ett uttalande som inte bara visar att Stålberg har en bit kvar till normalbegåvning, utan också att hon inte har den blekaste aning om en sjuksköterskas vardag.

Tro mig – jag har haft min beskärda del av sjukhusdagar och nätter. Legat hjälplöst förlamad i en säng, plågad av rädsla och ångest. Tillbringat dygn på intensiven och svävat mellan liv och död. Jag har gråtit av tacksamhet när en sköterska lindrat obeskrivlig smärta och torkat upp min skit.

Jag vet vad sjuksköterskor betyder och vilket ansvar deras jobb medför. De är mina hjältar och hjältinnor.

Människor som Stålberg och Hammarbro däremot, skrämmer mig mer än vilken politisk extremist som helst av den enkla anledningen att de kan få betydligt större makt, men uppenbarligen inte har hjärnkraft nog att förvalta den rätt.

Poliser, sjuksköterskor, renhållningsarbetare, brandmän, fastighetsskötare och läkare får tillsammans med några andra yrkesgrupper ta upp skiten efter oss andra – både psykiskt och bokstavligt. För detta får de – förutom läkarna – skamligt låga löner i förhållande till vad arbetet innebär av ansvar och olika påfrestningar.

Och det tar sig alltså några betongarslen från Lund sig rätten att raljera över.

Den dag Stålberg och Hammarbro rullas in på kirurgakuten och blir liggande kommer de att vara jävligt tacksamma för att det finns en sjuksköterska eller två där. Hon eller han som håller handen, ger smärtstillande, lugnar före operationen och tröstar den som blivit bortglömd av anhöriga.

För den händelse att någon i Lund sitter och tillverkar åsnemössor, hoppas jag att ni omedelbart reserverar två stycken till de här tomtarna så att de åtminstone kan ha en lämplig klädsel i maktens korridorer.

För avgå, lär de knappast ha vett att göra.

Visa gärna ditt stöd i den här Facebookgruppen:

https://www.facebook.com/#!/pages/St%C3%B6d-v%C3%A5ra-sjuksk%C3%B6terskor/450622118338423?fref=ts

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16434711.ab

”Vi går i frid nu”, säger prästen när han har välsignat oss alla som småhuttrar runt graven där kistan nyss sänkts.

Gud, eller vem som nu sköter det där, har under natten pudrat marken i skånska Arlöv med snö. Men solen kämpar sig fram och går till attack mot det som förhoppningsvis är de sista resterna av vinter.

Kroppen i kistan väger enligt uppgift 21 gram mindre nu än när den levde. Själen har rest och det är min förhoppning att Ingvar nu återförenats med sin älskade Stina.

I kyrkan hade jag mindre anledning än de flesta att känna smärta. Ingvar var en god man men svårt medtagen på slutet och i sorg efter sin livskamrat. Han har det bättre nu. Jag minns bara de goda stunderna, whiskyn vi njöt av och cigarretterna vi rökte under de där ljumma sommarkvällarna när vi ljög och filosoferade i den vackra trädgårdens grönska.

81 år är ett långt liv. Men i det större perspektivet bara en kort viskning. Ännu en påminnelse om att leva gott men med respekt.

Här och nu.

Tack, Ingvar. Vi går i frid nu, eller hur?