Just tillbaka hemma efter en fantastiskt trevlig releasefest på Lindas Kök & Catering för Ebba Ranges Kristalläpple, utgiven av Litet Förlag och Nina Larsdotter, en av Sveriges nya och mycket modiga förläggare som sticker ut hakan med spännande nyutgivning i höst, bland de existerande kolosserna.

Ebba Range har skrivit en av årets kanske viktigaste böcker. Naken, självutlämnande och viktig. Läs den!

Ebba signerar tills orden tar slut. En nervspännande, utmattande, underbar upplevelse för en debutant. Grattis, Ebba!

Nina Larsdotter säger upp sig från ett säkert heltidsjobb för att ägna sig åt det hon brinner för, starta Litet Förlag och ge ut viktiga, underhållande böcker. Go, Nina, förlagssverige behöver fler som du!

Ebbas bok handlar om det vi inte pratar om. Självmord. Ett ämne som oftast förknippas med tystnad, skuld, skam, smärta, eviga frågeställningar och en hopplös brist på svar.

Ebba Range är en av dem som vet. En av dem som gråtit, dunkat nävarna i väggen och skrikit Varför?! Flera gånger. Hon är en av många som upplevt smärtan. Och en av få som skrivit om den. Modigt, naket, självupplevt.

Därför bör du läsa Kristalläpple.

Nu undrar du kanske varför jag tjatar om det här. Jag har ju skrivit om det förr. Svaret är att självmord är en av livets och samhällets största tragedier och åter – den vi pratar allra minst om trots att behovet är gigantiskt.

Jag är glad och stolt över att ha fått förtroendet att skriva förordet till Kristalläpple. I det nämner jag att självmord är den vanligaste dödsorsaken i Sverige i åldrarna 15 – 44 år. Varje dag tar fyra människor livet av sig i det vi ofta kallar världens bästa land. Smärtan hos de närstående är ofattbar. Men även om du struntar i dem och tycker att de som begår självmord är fega och får skylla sig själva,så kan du alltid istället tänka som en krass skattebetalare. Ty enligt Räddningsverkets rapport kostar ett självmord 18,6 miljoner kronor, bland annat i utebliven produktion.

Samhällets kostnad för självmorden är alltså nästan 75 miljoner kronor om dagen. Bland annat därför måste vi satsa på prevention, psykvård och forskning.

Även om den totala självmordsfrekvensen sjunker en aning så ökar den skrämmande nog bland våra unga. För inte så länge sedan tog en ung flicka i min dotters skola sitt liv för att hon inte orkade längre. Sådant får inte ske, inte i Sverige 2013. Vi måste fånga sådana som henne långt innan det ofattbara sker. Hjälpa, stötta, finnas, ställa tillrätta. Till varje pris.

När jag skrev om flickan som inte längre orkade dröjde det inte länge innan flera föräldrar till barn som tagit livet av sig, skrev gripande inlägg. Tack alla ni, som orkade och ville dela med er.

Vi får inte, ska inte, sluta prata om det här. Något är fundamentalt fel när människor tar livet av sig i det som var, och fortsatt borde vara, ett välfärdsland. Och när ungdomar väljer att ta sitt liv är det ett tecken på att något är riktigt sjukt.

Kanske är det här något att utveckla inför valet 2014. För kanske är det så, även om politikerna tror att vi väljare är helt upptagna av de stora världsfrågorna, att vi är mer intresserade av hur våra vänner, familjemedlemmar och inte minst barn mår. Kanske är frågan om det sociala systemet, välfärden, vården, viktigare än många av Långtbortistan-frågorna som kostymerna i Bryssel kliar sig i huvudet över.

Jag tror det.

Åter – läs Kristalläpple. Även om du inte är direkt drabbad så är jag säker på att du känner någon som känner någon.

Det här är viktigt. Inte minst för våra barns skull. 

Så låt oss prata om det. Utan skam och skuld. Okej?

Klan Öhrlund – mina tre vackra, kreativa, skrivande kvinnor på releasefesten. Tack, Carina, för bilderna!

Telefonen ringer före 09.00.Toppen, om det inte vore så att man på grund av arbete – eller i det här fallet smärtor – inte kunnat somna förrän 04.00. Men det skiter de i, de som äger, arbetar med och för Dialect.

Omtumlad reser jag mig ur sängen för att svara och naturligtvis bryts samtalet när jag gör det. För att det är en del av affärsidén. Jag ska se ett nummer jag inte känner igen, ringa upp för att få höra en inspelad röst som berättar att Dialect har ringt upp mig för att prata om mitt telefonabonnemang.

Vilket de ska ge fan i. Vilket de inte förstår. Av en rad olika skäl där intelligensbrist i kombination med desperation och fnaskande (Dialect fnaskar för Telia som inte själva orkar trakassera alla sina kunder utan hyr in obskyra bolag för att göra det åt dem) är några.

Låt mig göra saken kort och klar: Jag har ett telefonabonnemang hos en operatör. Jag har fullgjort min del av avtalet genom att betala överenskomna avgifter. Jag ringer inte hem till Telias vd före nio på morgonen – faktum är att jag inte ringer alls. Jag är tillräckligt stor pojke för att själv bestämma a) vilken operatör jag vill ha och b) om jag vill förlänga abonnemanget och c) att jag i mitt vuxna liv inte vill bli uppringd av digitala kackerlackor före 09.00 på morgonen. Eller – inte alls, faktiskt.

De här människorna – Dialects ägare och marknadsmänniskor och säljare, de förstår verkligen inte. De tror att de har en affärsidé. De förstår inte begrepp som respekt. De tror att de har något slags rätt att tränga in i människors privatliv och jaga dem med ”erbjudanden”. För att de har varit på kick-off och druckit gratissprit och lyssnat på någon konsult som ljugit dem fulla av skit. Ett olyckligt val.

De har fel så inihelvete och de ska till varje pris bekämpas med vartenda insektsmedel vi kan ta till, tills de med skämskuddar över ansiktet backar och går hem. Ty jag ringer inte och jagar dem i deras hem när de sover. Det gör inte heller du. Av den enkla anledningen att man inte uppför sig så i en civiliserad värld.

Men Dialects värld är inte civiliserad. Den handlar om girighet och en osund kåthet. Den handlar om att det inte räcker att ha butiker, 700 anställda och omsätta en miljard (!) kronor. För att mycket vill ha mer.

När jag i dag åter blivit trakasserad av dessa digitala kackerlackor, skickade jag naturligtvis mail till både Dialects nuvarande vd Firas Mohamad och marknads-och informationschefen Victoria Preger. Mohamad svarade inte. Naturligtvis vore det under hans värdighet. Preger svarade så småningom med:

”Hej, jag beklagar verkligen detta! Jag har idag stängt av dig från våra ringlistor och vi kommer inte ringa dig igen. Mvh victoria”

Detta är ju naturligtvis en gudförbannad lögn, ty att bli av med Dialect är svårare än att bekämpa cancer eller aids. För knappt ett år sedan svarade Mats Kraitsik Kalvik, dåvarande Dialect-VD och i toppen på de svenska it-människornas lönelista med 19,2 miljoner (!) i inkomst, så här på mitt klagomail:

”Jag förstår överhuvudtaget inte oförskämdheten i mitt mail då jag inte är oförskämd. Däremot tycker jag du ska läsa ditt eget mail som är adresserat till mig som du aldrig varit i kontakt med, hur får man egentligen uppföra sig? Har jag totalt missförstått fakta i det du framfört, att vi ringt dig 08.30 en morgon och det föranleder ditt agerande? Vi kommer aldrig mer att ringa dig, det hade räckt att du framförde det, lev som du själv lär att vi ska göra; ” Försök nu bara visa ett uns av respekt och normalt tänkande. /Mats”

Han blev kränkt, stackars Kalvik, för att jag beklagade mig över hans trakasserier. ”Vi kommer aldrig mer att ringa dig”, skrev Kalvik. Han ljög, bevisligen. Och den dag han och hans anhang inte längre tvingar unga säljare att störa människor i deras liv och hem, har han inte längre några 19 miljoner om året att tugga i sig.

En stor del av skulden till det som sker när både min och din vardag förpestas, bärs naturligtvis av – i mitt fall – Telia. I ditt fall av din operatör.

De här människorna har grovt missförstått något. De inbillar sig a) att du är idiot och b) måste jagas och trakasseras för att förstå ditt eget bästa. De är inte ett dugg intresserade av att c) visa dig någon form av respekt vare sig som människa eller kund utan anser att du d) bör svälja deras ”information” och ”erbjudanden” oavsett vilken tid på dygnet dessa serveras, och hur.

I ett amerikanskt företag, där man med stor ödmjukhet och kunskap odlar konsten kapitalism, hade de här kretinerna fått sparken på mindre än tio minuter. För att man i kapitalismens förlovade land har förstått att a) respekt är viktigt och b) att kunden alltid har rätt och att c) det är hyggligt osmart att få kunden att framstå som en idiot.

Allt detta har dock inte riktigt gått fram till vare sig Kalvik eller hans gelikar, som hittills klarat sig fram på ren jävla tur.

Jag har haft mycket långa maildiskussioner om det här med Telias Hans G. Larsson, som ofta blir ledsen för att jag skäller på honom. Så sent som i december 2012 gav han uttryck för följande åsikter: ”Hej! Det är ju i och för sig per definition inte förbjudet att ringa något nummer i Sverige eftersom vi har ett öppet telenät. Undantag är privatkunder som är anslutna till NIX-registret. MEN, jag förstår, lika
lite som du, varför de här bolagen envisas med att ringa dig som
uppenbarligen inte är intresserad av dessa samtal. Det är, som jag skrev
nedan, kontraproduktivt. Jag förstår mer än väl att du inte vill ha dessa
samtal och beklagar att alla inte känner empati eller moral kring det här.
Det är inte relevant att hänvisa till någon legal rätt! Vänliga hälsningar, Hans G . Larsson”

Hans G Larsson förstår lika lite som de digitala kackerlackorna på Dialect. Alla tror de att det är den legala rätten som gör det till en bra idé att börja trakassera tänkande individer 08.30 på morgonen.

Om deras föräldrar hade givit dem ett uns uppfostran, hade de förstått det grundläggande felet. Men så är det dessvärre inte. Larsson, Kalvik och alla de andra som trakasserar dig, mig och våra vänner, gör det glatt med lagen i ryggen. Det är legalt inget som hindrar dem.

Tragiskt nog är det förmodligen så. Men till detta kommer något moraliskt, etiskt och enkelt sunt som talar emot kackerlackornas agerande. Att de inte förstår är inte skäl till att vi ska lägga insektsmedlen åt sidan.

Jag köper inte för en sekund det magra argumentet att Kalvik, Firas Mohamad, Victoria Preger och alla de andra som i brist på skämskuddar står upp för det här svineriet, lyckas lura svenska arbetslösa ungdomar att lyfta luren och trakassera hyggligt folk. De svenska ungdomarna får helt enkelt lära sig vilka som är bad guys och good guys. Och de behöver bara se sig om på kontoret.

Låt oss tillsammans slåss mot de här människorna tills de lär sig de mest grundläggande formerna av respekt. Och eftersom de inte lär sig av argumentation finns det bara ett sätt kvar – smärta. Ta reda på Kalviks, Mohamads och Pregers mobil- och hemnummer. Ring dem dygnet runt och kom med fantastiska erbjudanden tills de faller ihop som gråtande högar.

Sedan startar vi om hela försäljningsorganisationen. Med grundläggande respekt, ett vettigt bemötande och genom att – precis som alltid förr – invänta kunder som är nyfikna på vad vi har att erbjuda.

Inte genom att med våld och ny teknik ta oss in i deras hem.

Du som läser det här flinar kanske. Kalvik, Mohamad och Preger skrattar ihjäl sig. För att de inte förstår.

Jag vet att ni är många tusen som läser det här och det är jag tacksam för. Att ni berättar för ytterligare många tusen. Att det leder till att Telia, Dialect och andra förlorar miljoner. Kanske resulterar det att Kalvik en vacker dag ligger sömnlös för att lönen sjunkit från 19 till 11 miljoner.

Hemska tanke, eller hur? ;o)

Här ser du hur se ser ut, de som försöker tjäna pengar på att jaga dig:

http://dialect.se/sida/styrelse-och-ledning

Och Kalvik – tja, skulle du köpa en begagnad Opel av den här killen?

Under research för Dan Buthlers och min kommande bok om den älskade, hatade, kontroversielle psykopaten Christopher Silfverbielke får vi hjälp av en god kvinna som är överläkare inom psykiatrin och som har lång erfarenhet av rättspsykiatri.

För mig som legitimerad, nyfiken gubbjävel och gammal journalist, är researchen nästan mer givande än själva författandet. Det är en lycka att få tränga in i andras okända världar som vi vanliga nästan aldrig får tillträde till. Att få försöka förstå, lära sig allt det där komplicerade som ofta ligger i den yttersta utkanten av vår civilisation och vårt tänkande.

Som i det här fallet – psykvården.

Vi pratar i över en och en halv timme, Dr P och jag. Hon rätar ut mina frågetecken när det gäller hur en rättspsykiatrisk avdelning fungerar. Jag är oändligt tacksam.

Men plötsligt säger hon något som får mig att haja till:

”Jag försöker skilja på människan och gärningen. Ibland kan det patienten gjort vara ett oerhört allvarligt brott. Men patienten har en allvarlig störning, ser världen på ett annat sätt. Jag försöker tänka mig in i hans värld och plötsligt framstår handlingen på något märkligt sätt logisk, enligt hans störda tankesätt.”

Jag blir tyst i några sekunder innan jag relaterar till det som nu händer i världen. President Barack Obama vill anfalla Syrien men han vill ha stöd från världen först. Så han skickar runt en löpare för att fråga om det är OK att han knallar in i Syrien och visst, förmodligen kommer en hel del att dö, men hur ska vi annars göra?

Överläkaren i psykiatri, Dr P, skrattar med mig. Världen är galen. En enskild potentiell våldtäktsman eller mördare kan knappast gå runt i kvarteret och söka stöd inför ett planerat sexövergrepp eller mord. Men en av världens mäktigaste ledare kan – utan skämskudde – skicka sändebud runt om för att inhämta den civiliserade världens tillstånd till ett anfall som tvivelsutan också kommer att kräva massor av oskyldiga offer.

Världen är en märklig och komplicerad plats. Vem bestämmer i själva verket vad som är rätt och fel? Vem som har rätt att tycka och bestämma över vem?

Häromkvällen åkte jag hem med en taxichaufför som flytt från Syrien. Hans åsikt var enkel och rak:

”Bry er inte, det här har varken USA eller ni med att göra. Vi löser våra egna problem och naturligtvis kommer konflikten att skörda offer, så är det alltid. Men ni förstår inte och kommer aldrig att förstå, så håll er borta.”

Samtidigt ropar några av hans landsmän på hjälp. Så hur göra?

Den svenska psykvården vore, liksom den internationella politiken, så oerhört lätt att hantera om vi kunde låta maskiner läsa av formulär där allt var ikryssat med 1, X eller 2. Men riktigt så enkel är inte verkligheten, vare sig på psyket eller i Syrien.

Det stora problemet är i vanlig ordning att problem som skapats av människor, ska bedömas och behandlas av andra människor. Det ska tänkas och tyckas och hummas och grunnas. Många tycker sig ha rätt och något egentligt facit finns sällan.

Å andra sidan, som överläkaren och jag kom överens om innan vi lade på, vore ju världen och samhället och vardagen väldigt, väldigt tråkig om alla var fullkomligt förutsägbara och uppförde sig exakt enligt de regler vi från början ställt upp.

Människan är världens allra mest fantastiska varelse, uppfinning, maskin (stryk det som ej önskas). En briljant, älskande, tänkande, primitiv, hatande, utvecklande, bakåtsträvande, intelligent idiot som inte riktigt kan bestämma sig.

I varje fall inte i grupp.

Så hur gör vi nu, med våra psyksjuka medborgare och med konflikten i Syrien? Vilket är viktigast?

En kvalificerad gissning är att vi tar en paus från alltihop, för att kvällstidningarna och tv i morgon levererar något som är mycket allvarligare: Konflikterna bland Idoldeltagarna. Brister i 5:2-dieten. Prinsessans graviditet. En känd skådespelares ångest.

För hur skulle vi orka överleva om vi inte fick bry oss om sådant utan tvingades fokusera på det som nu bara är viktigt ibland?

I natt berättade jag om Desirée. Vänskapen, godheten, humorn och – om hur The Big C som jag hatar slukade henne som sjukdomen slukat min far, i stort sett hela min släkt och alltför många nära vänner alltför tidigt.

I dag var det begravning. Liten kyrka norr om Stockholm, glädjande nog fylld till sista plats. Därför att Desirée var en stor, varm människa som många ville känna och krama.

Jag satt där, lyssnade på prästens ord, betraktade de gamla stenväggarnas dekorationer och funderade. Kom – som så många gånger förr – fram till att begravningar är förfärliga tillställningar.

Så mycket smärta, så mycket sorg.

Men samtidigt – tid för tankar. Vi sitter där i kyrkan och plötsligt är det inte en själ som skyndar, knuffas, har proppar i öronen, pillar på en iPad eller leker med sin mobiltelefon. Plötsligt är allt det där – som tycks vara så otroligt viktigt varenda minut i vardagen – inte viktigt alls.

Det enda som betyder något är stillheten, tankarna, den lugna musiken, andetagen, minnena, lugnet, värmen och kärleken.

Sådär som det borde vara oftare. Bara för att vi ska släppa karriären, vardagen och för en stund fundera över vad som verkligen betyder något.

Min kloka fru Katten brukar ibland säga att vi nog tyvärr skulle behöva ett krig. För att krig för människor närmare varandra, får oss att förstå de grundläggande värdena i livet. Folk i kris förstår och hjälper varandra.

Jag tror att hon har rätt och där i kyrkan – medan en ung man sjunger en lovsång så vackert att jag nästan får tårar i ögonen – tänker jag att vi kanske skulle behöva en begravning om dagen. Bara för att lugna ner oss, sitta en stund, lyssna på musik och vackra ord om vad som betyder något. För att minnas dem som inte längre är med oss och för att verkligen uppskatta dem som fortfarande finns och ta vara på dem.

Men då, när jag tänker det där vackra och viktiga, landar Verkligheten på min axel och bråkar. Verkligheten försöker störa begravningen, väser om karriär och pengar och Thailandsresor och storbilds-tv och utvecklingssamtal och befordringar och nya bilar och allt det där som tycks vara mycket viktigare än mänsklighet, närvaro, tankar, vänskap och kärlek.

Utan att någon tycks lägga märke till det knäpper jag bort Verkligheten från axeln, som vore den nu ett dammkorn. Jag fortsätter lyssna till den unge mannens oerhört vackra sång och önskar att den varat i några timmar till.

Det är fredag eftermiddag i en mycket liten kyrka utanför Stockholm. Medan den unge mannen sjunger sluter många ögonen och tänker på Desirée med glädje och saknad över alla de fina stunderna som varit och som aldrig kommer tillbaka. Säkert tänker de också på annat som är viktigt i livet. I kyrkbänkarna möts fingertoppar, händer kramar varandra.

För att vi plötsligt har tid. Vågar vara lugna. Tänka. Känna.

Och plötsligt känns allt det där med karriär, Thailand, tjänstebilar och internetuppkopplingar väldigt avlägset. I den alldeles nya höstluften utanför kyrkan ser jag några som drar djupa andetag men ler försiktigt, fortfarande uppslukade av egna tankar.

Det känns väldigt bra.

Begravning i dag.

Igen.

Årets femte. En av de få saker jag aldrig vänjer mig vid, oavsett hur många jag närvarar vid.

Ibland känns Döden mer rättvis än annars. Någon, som fått leva ett fantastiskt liv, blir väldigt gammal och somnar sedan i lugn och ro utan vansinniga smärtor och svår ångest.

Men de begravningar jag bevittnat har till största delen varit kvitton på orättvisa, så även i dag.

Desirée var en bra människa. En optimist och humanist, en god vän, en bra mamma, en uppskattad gäst. Efter sig lämnar hon en underbar flicka som är alldeles för ung för att bli utan mamma.

Desirée kämpade beundransvärt hårt i åratal innan The Big C slutligen vann.

Igen.

Och gjorde mig lika vek, svag, tvivlande och förbannad som tidigare.

Cancern tog min farfar när jag var någon dag gammal, min mormor när jag var tonåring, min far när jag var tjugo och min farmor när jag var tjugonio. Den tuggade på min mor när jag var dryga trettio och vid det laget hade den också ätit en av mina chefer, bara trettiotre år gammal. Jag såg dem alla lida och det är något av det jävligaste jag sett – de utmärglade kropparna, skriken, smärtorna, ångesten, bönerna. Runt pappas säng fick de sätta upp galler för att han inte skulle kasta sig i golvet av smärtor, oavsett hur mycket morfin de pumpade i honom. Stackars, stackars pappa.

Därefter dödade sjukdomen en av mina bästa vänner när han just fyllt fyrtio och häromåret en annan som just blivit sextioett. Vid det här laget har den också tagit alla mina mostrar, min morbror, en kusin och ett par vänner till.

Fuck you, big C!

Jo, jag vet. Rent genetiskt ligger jag inte så bra till. Inte alls, faktiskt. Ändå borde det finnas ett hopp. Borde. I ett samhälle som Sverige borde staten stå för den stora delen av forskningen om den sjukdom som tar så många liv.

Men så är det inte. Cancerforskningen är beroende av privata bidrag. Statliga pengar försvinner till en hel del annat som jag inte samtycker till.

I dag ger vi bidrag till minne av Desirée, hoppas och ber att forskningen så småningom kan gå vidare framåt. Hitta hemligheten, bekämpa, utrota.

Fuck you, Big C!

Just tillbaka från en oerhört trevlig bokrelease för Malin Roca Ahlgrens Stadsfjäril i Äppelvikens bokhandel i Bromma norr om Stockholm.

Märkvärdigt, undrar du kanske?

Ja, i högsta grad.

En liten, tuff bokhandel driven av två starka kvinnor, satsar på ett releaseparty för en debutant utgiven av ett nystartat förlag, ägt av en annan debutant.

Hänger du med?

Malin Roca Ahlgren, en tjej som glatt och befriande respektlöst kastar sig mellan att skriva barnböcker och tung, naken och självutlämnande Barcelona noir, står på sitt första riktiga releaseparty och tar emot ett tal från den nybakade förläggaren Nina Larsdotter Lööw. Talet, det är vackert, kommer med stolthet och glädje direkt från från hjärtat. Nina överlämnar en vacker presentask med ett smycke bestående av fjärilar som en frihetssymbol. Ögon tåras, vi applåderar.

En debutants önskedröm: En lycklig Malin Roca Ahlgren får

äntligen signera sin debutroman ”Stadsfjäril”.

Det vi applåderar är inte bara här och nu, inte bara en enskild bok. Vi applåderar en debutant som efter långt slit nått fram. Vi applåderar en annan kvinna som satsat sin själ och sina pengar i ett nytt Litet Förlag, för att under hösten ge ut sex kvinnors spännande böcker. Vi applåderar en tuff bokhandel som törs ordna fest för andra än välkända Bonnierförfattare.

Vi applåderar en ny tid i bokbranschen.

Medan jättarna Glufs-Glufs – Bonniers, Norstedts och några till – bekymrat betraktar försäljningssiffrorna och försöker möta krisen med affischer i Stockholms tunnelbana, händer det massor under ytan. Bokkartan ritas om, gamla format minskar och nya ökar. Små, tuffa människor som tror på det de gör, bildar nya förlag och ger ut böcker. Nina Larsdotter får sällskap av Eva Ahlkvist som i Halmstad startat EA Förlag och kommer med en rad spännande titlar redan till bokmässan. HOI, som stöder egenutgivare, har fler författare än någonsin som säljer bra. Underdogs som Annika Estassy Lovén kommer från ingenstans med debutromanen Solviken, får uppmärksamhet och säljer bra. Snart debuterar Ebba Range med Kristalläpple, en oerhört viktig roman om det vi inte får tala om – självmord.

Bokkartan ritas om. Medan de stora, tunga förlagen får allt svårare att klara sig och försöker möta krisen genom att bilda monopol, skäller underdogsen allt gladare från alla möjliga håll. Det skrivs som aldrig förr, det egenpubliceras och e-publiceras.

Någonstans känns det som att den här bokhösten blir den mest spännande på länge.

Leve dig som hemma sliter med din första roman – fortsätt! Leve dig som debuterar i höst och leve er som törs starta nya förlag!

Människor världen runt matar oss med historier 24 timmar per dygn. Ofta är de skvalleraktiga, motbjudande eller vedervärdiga eftersom människor gör obegripliga och hemska saker mot varandra.

Och eftersom goda nyheter traditionellt sett aldrig har sålt bra.

Du kan inte lyssna på radio, titta på tv, läsa tidningar eller se nyheter på nätet utan att se krig, våld, plundringar, kränkningar och övergrepp, död och allmänt elände. Det är lätt att bli deprimerad för mindre.

Så – du söker dig till litteraturen. Och upptäcker till din förskräckelse att den till stora delar speglar verkligheten.

Men ändå. Det är ju bara ”hittepå”. Inte sant, alltså. Bra. Något mindre hemskt än nyheterna.

Du funderar. Den där favoritboken du läste för en tid sedan skulle ju vara helt perfekt om bara …

Om bara vad? undrar jag nyfiket.

Tänk om du kunde kontakta en författare och beställa den perfekta boken – skriven enbart för dig och med precis lagom mycket kärlek eller spänning eller krim eller fantasy eller … tja, det finns ju en del att välja mellan.

Vad skulle du helst vilja läsa om du fick vara med och skapa karaktärerna och historien från början utan att ta hänsyn till något eller någon? Den oändliga kärleken? En ny hjältinna som får alla andra deckare att blekna? Det korrupta spelet bakom maktens kulisser i Sverige? Flickan som kunde tala med blommor?

Jag säger inte att jag tar beställningen.

Men jag är ruskigt nyfiken på vad du önskar dig.

På annat sätt är det svårt att tolka budskapet från Utbildningsnämnden i Stockholm, om att stödet till barn med dyslexi ska dras in:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17342724.ab

Om jag blir förbannad? Det kan du vara lugn för.

Människor som av någon anledning har läs- och/eller skrivsvårigheter har legat mig varmt om hjärtat så länge jag haft förstånd nog att förstå hur illa de har det. Jag har med stor stolthet producerat fem böcker för LL-förlaget/Centrum för Lättläst och ännu mer stolt tagit emot ett pris för en av dem.

Att skriva och fotografera LL-böckerna – avsedda för dyslektiker och människor med utvecklingsstörning – var något av det svåraste och mest spännande jag någonsin gjort. När jag dessutom fick möta delar av läsekretsen förstod jag också för första gången hur viktigt arbetet med lättlästa böcker är.

Jag har mött dyslektiska barn när jag hållit föredrag och skrivkurser i skolor och jag har sett att de har ett helvete. Men det är värre än så. Att kunna skriva och framförallt läsa är en förutsättning för att kunna vara en del av det vi kallar demokrati. Att kunna förstå sina skyldigheter och rättigheter i samhället, att kunna försvara sig skriftligen om man blir anklagad. Att kunna meddela sin åsikt i skrivna ord.

Den kanske allra viktigaste delen av medborgarskapet och tillhörigheten.

Och nu ska alltså stödet till dem som inte fått den viktiga begåvningen att kunna läsa eller uttrycka sig, dras in.

Samtidigt eldas det i den politiska korrekthetens namn på med hemspråksundervisning, ett för mig obegripligt fenomen. Lika obegripligt är det tack och lov för mina invandrarvänner. Grekerna har naturligtvis lärt lilla Julia grekiska sedan hon lärde sig gå på två ben. Pakistanerna berättar att de vid köksbordet pratar omväxlande svenska, engelska, punjabi och urdu och att ungarna därmed var fyrspråkiga vid fem års ålder. För polackerna är polska det självklara språket vid köksbordet medan de blixtsnabbt växlar till svenska så fort någon ringer på dörren.

Bra och logiskt. Men kan någon tala om för mig varför vi med skattemedel ska betala speciallärare för att ungar från andra länder ska odla ett språk de möjligen aldrig kommer att använda, utom vid vardagskonversation med sina föräldrar i Sverige? Jag har lärt mina barn svenska och engelska. Mina pakistanska vänner har lärt sina urdu, punjabi, svenska och engelska. Det där sker automatiskt, hemma.

Men det tycker inte det svenska utbildningsväsendet. I någon form av hybris ska varenda unge, oavsett varifrån, få den hemspråksundervisning som borde vara självklar vid köksbordet, i skolan istället. Bekostad av skattemedel.

Samtidigt ska de som inte föddes med gåvan att kunna läsa och skriva, inte få hjälp.

Rösta inte på den här killen, snälla…

Sjukt och jag skäms. Igen.

Jag utgår ifrån att Utbildningsnämnden i Stockholm på ett eller annat sätt sorterar under generalmajor Björklund (hans idéer har jag för övrigt fått nog av för länge sedan). Men allt har en gräns och det som nu sker mot dyslektikerna är en kränkning modell grövre och ett skrämmande bevis på politisk inkompetens.

Sitter i trädgårdens skugga och skriver lite, njuter. Bredvid på en stol ligger valpen och tuggar fundersamt på ett grässtrå.

Under någon vecka har hösten – liksom vintern sannolikt styrd av Lucifer – muttrande försökt ta över. Sommaren – kanske styrd av Gud – har skrattande dansat vidare. Lucifer kommer så småningom att vinna men just nu står det 2 – 1 till Gud. Jag ringer för att fråga hur det känns men möts som vanligt av automatsvar: ”Tryck 1 om du vill boka plats i himlen, tryck 2 om du har frågor om de tio budorden … eller vänta kvar, du behåller din plats i kön.” Tror jag det.

Jag funderar över bloggar. För några år sedan fick jag i uppdrag av en tidning att skriva om bloggar och under några dagar surfade jag runt och läste, förundrad över blandningen och över det enorma behov som tycks finnas av att dela med sig.

Av absolut allt.

Hur gjorde folk innan internet fanns? Och ännu tidigare, när det var dyrt att ringa? Gick de hela vägen hem till varandra, berättade vad de hade ätit, att de var uttråkade, att de hade kräkts?

Jag vet inte. Men nu berättar de. Allt. För alla. Hela tiden. För att de kan.

Jag läser några författares bloggar. De handlar inte om böcker, skrivande, idéer eller tankar. De berättar väldigt mycket om mat, hämtningar på dagis, körning till hockeyträningar, besök på gymet, ICA och hos frisören.

Så äter jag lunch med förläggaren. Försiktigt antyder hon att det fattas ett viktigt element i mitt bloggande.

”Du förstår”, ler hon, ”Jag vill så gärna veta vad alla mina författare gör på dagarna och även vad de äter.”

I samma sekund förstår jag att jag aldrig kommer att bli någon bloggare av klass.

Jag är tämligen säker på att du förstår att herr och fru Vardag hälsar på även i mitt liv med soptömningar, tandläkarbesök, disk, bilbesiktningar, räkningar och allt vad det nu kan vara. Jag hoppas också innerligt att jag – om än mera sällan – kan skriva om något mer intressant än det.

Men okej – för att inte vara alldeles ogin så ska jag för en enda gångs skull bjuda på menyn:

Dagens lunch – falukorv och stekt potatis – intogs på en rustik lunchkrog i Stockholms city, som jag besökt till och från i snart trettio år. Det är ett sånt där lite slitet ställe där vilsna individer sitter med ett glas rött fem över tolv och ser sig omkring efter någon att prata med. Krogen har förbannat vällagad mat och till och med rökrum.

Efter att ha coachat en elev körde jag i en timme ut till den vackra ö där min vän, formgivaren och webboraklet Bengt bor. Han är inte bara en konstnärssjäl utan dessutom en jävel på att laga mat. Till middagen serverades entrecôte med lätt rostad potatis och diverse tillbehör. Därefter drack vi vin och kläckte synnerligen kreativa idéer till långt in på småtimmarna.

Av förklarliga skäl hoppade vi över frukosten nästa dag och nöjde oss med floder av starkt kaffe. Möjligen var vi också tystare än kvällen innan, men på varsin sida av ett stort bord fick vi massor gjort, texter och bilder flög mellan våra datorer och blev till resultat. Innan jag visste ordet av hade Bengt dessutom serverat sin synnerligen generösa version av en bruschetta, tillika den bästa jag ätit hittills.

I solnedgången styrde jag hemåt. På kvällen blev det skalade räkor med rostat bröd.

Det där lät väl tjusigt. Och jag tänker inte berätta hur tråkig menyn blev dagen efter.

Okej, förläggar´n, nöjd nu? :o)

Det finns bra dagar och dåliga dagar.

Ibland är de både och. Som i dag.

På eftermiddagen får jag nyheten att Aftonbladet rekommenderar Dan Buthlers och min bok Grannen.

Jag blir extra glad av flera skäl. Grannen blev refuserad av tre kvinnliga redaktörer med bekymrade ansikten på vårt dåvarande förlag. Den var ”hemsk”, ”otryckbar” och gick inte att ”arbeta om för publicering”. Ett veritabelt skitsnack, eftersom alla texter går att omarbeta om man bara vill. Det låg andra skäl bakom refuseringen, men vilka fick vi aldrig veta.

Visst var historien hemsk, precis som vi uttryckligen lovat dessa damer att den skulle bli. Men naturligtvis kom den ändå inte ens i närheten av allt det förfärliga människor dagligen gör mot varandra i verkligheten – så hemskt kan vi nog inte skriva.

Med hängande huvuden och manuset under armen gick vi hem och undrade vad som var fel. Vi hade givit förlaget en noggrann synopsis och därefter mailat in 230 sidor manus utan att höra ett negativt ord. Men plötsligt kastades allt i soptunnan.

En kort tid senare fick ett annat förlag höra att Grannen var till salu. Vi skrev kontrakt, boken gavs ut och sålde bra. När förlaget så småningom lades ner tog vi över restlagret och skänkte – under en enda dag – bort 15 000 exemplar av Grannen på Stockholms central, med en vädjan om att mottagarna skulle skänka pengar till Barncancerfonden som vi sedan fortsatt samarbeta med.

Trots detta har Grannen sakta men säkert fortsatt att sälja. Att en tre år (!) gammal bok ligger på plats 33 av 100 på topplistan gör mig extra glad, inte minst eftersom den åtföljs av en ännu äldre bok – En nästan vanlig man.

Så förbyts glädjen i sorg när jag nås av nyheten att Elmore Leonard, en av de största kriminalförfattarna i modern tid dött av en stroke i sitt hem i Detroit. Mr Leonard, kanske mest känd för att vara mannen bakom 3:10 to Yuma och Get shorty dog inte förrän han var 87 år gammal. Efter 45 romaner (den 46:e förblev oavslutad), en rad priser och filmer gav han upp och vem kan annat än tacka? Som kuriosa kan nämnas att Mr Leonard för några år sedan berättade att han försökt traggla sig igenom Stieg Larssons världssuccé Män som hatar kvinnor och att han fann den förfärligt tråkig.

Ännu en stor författare är borta. Vi lyfter på mössan och bugar av respekt.

Rest in peace, sir, Mr Leonard.