Bokmässa i Göteborg, årets begivenhet, härligt! Bilfärd till Göteborg, på hotellet berättar receptionisten att det kostar sisådär 350 kronor per dygn (!) att parkera på deras icke bevakade område utomhus. Det har jag inte råd med.

Vi kör runt i kvarteren närmast. De två invalidplatser som finns är upptagna av bilar utan parkeringstillstånd för handikappade – tyvärr en icke helt ovanlig syn som man kan tycka att trafikpolisen borde ägna lite mer intresse åt. Vi ställer oss därför på en plats med parkeringsförbud, vilket i merparten av Sveriges kommuner är tillåtet i upp till tre dygn, om man innehar ett parkeringstillstånd för handikappade. Vilket jag haft i 22 år utan avbrott. Vilket i sin tur inte är en tillfällighet.

Big, big mistake. Ty – Glenn, den göteborgska trafikpolisens skräck, was there!

P-boten lyser gul mot oss när vi efter en underbar mässa ska lämna Göteborg. Beslutet att trycka på gult papper med dålig printer var mindre intelligent, men det låter vi för tillfället vara därhän.

Jag skriver ett ganska trevligt brev till trafikpolisen i Göteborg. Förklarar omständigheterna, inte minst att invalidplatserna i närheten var blockerade av bilar utan tillstånd. Frågar om Göteborg är ett undantag som inte låter handikappade parkera på platser med parkeringsförbud.

Till och med Stalin skulle förmodligen varit stolt över svarsprocessen. Först kommer det ett beslut om delgivning (för en parkeringsbot på 400 spänn!), i vilket man myndigt meddelar att handläggningen av ärendet kan ta upp till två månader. Dagen efter (trafikpolisen var tydligen inte översvämmad med jobb, trots allt) kommer det skriftliga beslutet i form av två A4-sidor.

Som svar på mitt trevliga brev får jag följande:

”Anmälan om bestridande lämnas utan bifall. Fordonet har parkerats längre än tillåten tid. Föreskriften var skyltsatt på föreskrivet sätt. Vad som anförts eller omständigheterna i övrigt föranleder inte att betalningsansvaret undanröjs. Lagen om felparkeringsavgift lämnar inget utrymme för en skälighetsprövning avseende utfärdandet av parkeringsanmärkningen. Bestämmelsehänvisning: Lokal trafikföreskrift:”

Personligt och bra, eller hur? De få gånger jag fått böter i andra kommuner har man undanröjt dem och svarat både begripligt och med en vänlig ton. För dig som har svårt att förstå kanslispråk översätter jag härmed brevet till svenska:

”Här i Göteborg har vi inget överseende med krymplingar. Vad vi gör på vår arbetstid ska du skita i. Och vilka regler som gäller tänker inte vi svara på. Betala nu.”

Brevet är undertecknat av en stackars assistent som inte handlagt ärendet. Vem som gjort det framgår dock. Glenns syster, månne?

Nåväl. Jag läser vidare och ser i den förtryckta texten att jag nu kan överklaga till Tingsrätten inom tre veckor. Men så blir det ju inte. Måste vara försiktig med egen tid och skattemedel.

Så här tänker du kanske nu: Aha, gubbjäveln är magsur för att han har fått p-böter. Big fuckin´ thing.

Precis. Exakt så tänker jag. Som legitimerad gubbjävel (mycket finare än vanlig gubbjävel) har jag rätt att vara magsur över precis vad jag vill.

Men jag tänker också så här: Glenn är ute i sin fina uniform och sin fina bil (jodå, du har väl sett att polisen fått Mercedesar nu?) med antenner och blinkande blåljus. Inte helt gratis per timme. Jag har – via mina göteborgska polisvänner (jag är alltså inte Göteborgsrasist per definition!) – förstått att man på Sveriges framsida har en hel del allvarliga problem att ta tag i. Skottlossning mellan motorcykelgäng, starkt organiserad grov kriminalitet, genomfart av ligor från Baltikum. Bland annat.

Jag förstår att Glenn vill jaga lätta statistikpinnar. Det vill alla poliser som är rädda för direktiven uppifrån och/eller inte tar sitt jobb på allvar. Naturligtvis är det inte bara Glenns fel – hela polisorganisationen borde nog ses över rejält när man, efter att ha tiggt och fått 3000 nya tjänster, knappast presterar så mycket bättre än tidigare. Den i polisledningen så avskydde professorn Leif GW Persson har skrämmande rätt i mycket av sin kritik.

Men det vore nog bra om både a) politikerna b) polisledningen och c) några Glenn tänkte om. De snutar jag känner väl jobbar häcken av sig – inte sällan med livet som insats – för att gripa knarklangare, rånare, våldsmän, smugglare, pedofiler och människor som ingår i organiserade nätverk för att bli miljonärer på trafficking, droger och annat elände. Tack för att ni orkar!

Så Glenn, ett tips: 400 spänn för att bötfälla en krympling, leder inte nödvändigtvis till ett bättre samhälle. Så slå på blåljusen och åk fort som fan när det verkligen händer något, okej?

Texten till det här blogginlägget kommer i sin helhet att snigelpostas till trafikpolisen i Göteborg.

För kännedom, som det så vackert heter. :o)

Bokbranschen är spännande, intressant och delvis mytomspunnen.

Några av myterna handlar om hur många miljoner alla författare tjänar.

I morgon är en av årets viktigaste dagar för mig. Mitt förlag ska leverera royaltyredovisningen. Kittlingarna i magen beror på att jag inte har den blekaste aning om hur siffrorna på papperet kommer att se ut.

De flesta arbetande människor är vana vid att få en månadslön den 25:e, där arbetsgivaren redan tagit hand om obehagligheter som socialavgifter.

Så icke författare. Och det tycks alltid vara en lika stor överraskning för förläggare som för vänner och bekanta, att författare tycker att det är jobbigt att få en storleksmässigt okänd lön utbetald en gång om året. Om författaren lyckas förhandla sig till tätare redovisningar, låt oss säga kvartalsvis, så betraktas hon eller han ofta som jobbig. Och det är klart – alla andra skulle väl tycka att det var helt okej att få en okänd lön en gång var tredje månad. Eller – inte?

Det här med förlagens redovisningsperioder har i sin tur en komplicerad bakgrund. Förlagen vistas i ett system där bokhandeln oftast har rätt att returnera böcker och få pengarna tillbaka, upp till två år efter inköpet. Då är det förstås, som förlag, en aning svårt att beräkna vinsten och därmed författarens andel.

Enligt de kommentarer och mail jag får från vänner och bekanta tror de flesta att författare tjänar hur mycket som helst. När jag berättar att vi enligt de flesta avtal får betalt en gång per år och att jag får mellan 94 öre och 2:25 före skatt för en pocket, bleknar samma människor och börjar långsamt förstå.

En enligt mig mycket vederhäftig journalist i bokbranschen gjorde för några år sedan tillsammans med sina kolleger en kartläggning över svenska författare och deras inkomster. Han kom då fram till att endast 170 stycken skulle kunna leva från hjälpligt till bra på inkomsterna från böcker.

Låt oss säga att en ny roman säljs för 199 kronor till kund. Enligt ett traditionellt avtal får författaren då kanske behålla 22 kronor före skatt.

Resten kan du räkna ut själv.

Lik förbannat är vi många som gärna vill vara författare. Men inte för pengarnas skull.

Låter jag gnällig? Det var alls inte meningen. Jag ville bara att du ska veta hur det ligger till.

Nu väntar jag med spänning på morgondagens mail.

Vänner! När detta skrivs är det knappt tolv timmar kvar tills Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund tillkännager vem som fått Nobelpriset i litteratur 2013. Så här skriver Englund på sin blogg:

”Jag kommer att bära en brungrå kostym med beige skjorta, mörkblå slips med ränder samt bruna skor. Det kan jag berätta; det är också allt jag kan berätta. Sedan förra året ger vi inga intervjuer under perioden före tillkännagivandet. Allt i sekretessens namn.”

Så ska det förstås vara, hemlis in i sista sekund. Annars vore det inget kul.

Men betydligt mer intressant än färgen på Englunds skor är kanske själva prisets vara eller icke vara, vem som bör få det och varför.

I morse gästades Malou av DN:s kulturchef Björn Wiman, som jag för många år sedan hade förmånen att lära känna under helt andra omständigheter än Nobelpriset. På den tiden var Björn en av redaktörerna på Centrum för lättläst. Jag skrev lättlästa böcker avsedda för bland andra utvecklingsstörda och människor med olika typer av lässvårigheter. Än i dag är det något av det jag är mest stolt över, eftersom jag anser att läsning är något av det viktigaste som finns och att alla bör ha rätt och möjlighet att läsa.

Inom parentes bör nämnas att herr Wiman inte bara är en påläst kulturredaktör utan dessutom både svidande ärlig om vad han tycker, lättsam och humoristisk till skillnad från många av hans kolleger.

Som redaktör för lättlästa böcker var Björn utmärkt att arbeta med. Samtidigt försökte han, vid sidan av sin anställning och med små ekonomiska medel, sprida smal litteratur. Detta resulterade bland annat i att han övertalade mig att hämta några bananlådor fulla av diktsamlingar utanför Västervik, som han till budgetpris låtit trycka hos en extraknäckande biodlare där. Nämnde biodlare tryckte också min fantastiska bok Hollywood, Hollywood – en resa i det förlovade landet, med ett resultat som var katastrofalt. Men det är en annan historia.

Wiman och Malou diskuterade vem som borde få Nobelpriset i litteratur. Malou hävdade att priset borde gå till Joyce Carol Oates, denna hyllade amerikanska levande bokmaskin från Lockport, New York, som fått ur sig ett halvt ton romaner eller så vid det här laget. Björn kontrade med att tippa sin favorit, vitryskan Svetlana Aleksijevitj som bland annat skrivit om det krackelerade sovjetiska samhället. I diskussionen hävdade Malou att det ofta är så att man knappt kan uttala Nobelpristagarnas namn, varvid herr Wiman log och påpekade att det ”hör till att allmogen ska bli upprörd”, och att han är säker på att Svenska Akademien i smyg uppskattar den debatt som ofta följer efter utnämnandet av en ny pristagare.

När det gäller kritiken mot vem Svenska Akademien utser till pristagare, påpekade Björn Wiman att akademien sagt att ”man ska belöna litteratur som gärna får ligga lite utanför det allra bredaste”. Samtidigt gav han uttryck för en åsikt som många av oss delar när han sa: ”Jag anser att Astrid Lindgren är ett av 1900-talets viktigaste författarskap”. För övrigt – det är sällan jag rekommenderar klipp från kulturdiskussioner men det här bör du se på grund av Björns friska kommentarer: http://www.tv4.se/efter-tio/klipp/bj%C3%B6rn-wiman-tippar-%C3%A5rets-nobelpris-i-litteratur-2462812

När jag var yngre och möjligen ännu mer korkad än i dag publicerade jag en krönika under titeln Kultur, i vilken jag – irriterad över prisandet av finkulturen – bland annat skrev:

”Prisa och belöna de breda massornas kultur! Jag tar själv aktiv del genom att omedelbart inrätta ett alternativt Nobelpris i litteratur. Idag verkar nämligen följande krävas för att man ska kunna få det riktiga Nobelpriset i litteratur:

1)    Helst ska ingen ha hört ens namn tidigare

2)    Man ska prata och skriva ett språk som nästan ingen förstår

3)    Man ska antingen skriva fullkomligt obegripliga dikter eller tunga, smärtsamma berättelser om svåra umbäranden i ett land långt borta.

4) Jag kan föreställa mig att det också är en fördel om man har blivit våldsamt utnyttjad i livet, då gärna av en get eller närstående släkting.

För detta får man, med lite tur, en sex-sju miljoner spänn. Växlat i pesos, zloty, carambas eller annan lokal valuta räcker det till päronbrännvin livet ut och man behöver inte bry sig mer, utan kan vara skitpackad och skriva dikter i solnedgången varje dag.

De jag först tilldelar det alternativa priset i litteratur är två klassiker, av jämlikhetsskäl en man och en kvinna, för ingen i kultureliten ska kunna anklaga mig för att vara sexistisk: Dels Mickey Spillane för hans härligt raka och hårdkokta klassiska deckare, dels Jackie Collins som förmodligen sålt fler exemplar av rinnande skvallerfylld kärlekssåpa till lyckligt suckande kvinnor, än någon annan. Hånskratta gärna, men det är en bedrift att få ett par hundra miljoner kvinnor att gråta!”

Det magsura angreppet ovan skrev jag för femton år sedan. Men i grunden kvarstår frågan:

Vilken är den största litterära bedriften – att skriva ett svårt om än tunt epos om ångest och umbäranden i ett land långt borta, eller att underhålla massorna? För dig som avgudar J.K Rowling kan det vara kul att veta att Agatha Christie fortfarande sålt fler böcker än någon annan skönlitterär författare. Enligt Guinness Rekordbok har hennes böcker sålt i fyra miljarder exemplar och enbart William Shakespeares böcker och bibeln har blivit mer publicerade.

För mig är Agatha Christie – respekt. Liksom J K Rowling, Stephen King, John Irving, Joyce Carol Oates och en hel rad andra författare. Låt oss inte heller glömma svenska storsäljare som Camilla Läckberg, Jan Guillou och en hel rad till.

Litteratur handlar – precis som musik, måleri, skulptur, teater och andra konstformer – till stor del om tyckande. Det du tycker om är bäst för dig, så enkelt är det. Alltså känns det lite märkligt att dela ut priser i kategorier som handlar om tyckande.

I dag får vetenskapsmän, med all rätt, fina priser för att de upptäckt något som förhoppningsvis gör världen bättre och kanske medför att färre människor lider eller dör i förtid.

Det är bra.

Men någon kommer också att få åtta miljoner kronor för att arton personer anser att han eller hon är alldeles speciell i sitt författarskap.

Är det bra eller inte? Jag är nyfiken på vad du tycker. Kommentera!

Jag vet inte om det beror på ålder, bortskämdhet, uttråkning eller vad.

Men värre blir det hela tiden, inte minst när det gäller böcker.

Som nittonåring hade jag nyss blivit faderslös. Ironiskt nog väntade jag på en skatteåterbäring på närmare tjugo tusen kronor och var samtidigt så fattig att jag inte hade råd med cigarretter, än mindre med den Billybokhylla jag så hjärtans gärna behövde till mina böcker.

Kanske var det då jag grundlade beteendet att till varje pris läsa ut en bok som jag köpt för surt förvärvade pengar, oavsett om den var bra eller dålig.

Det där hängde med genom en god del av livet. Jag vet inte hur många timmar eller dagar jag ägnat åt att plåga mig igenom dåliga böcker, bara för att jag hade betalt fullt pris för dem.

När jag tänker efter gällde det inte bara böcker. Jag tvingade mig igenom biofilmer trots att jag redan efter en stund tyckte illa om dem, jag åt upp billig restaurangmat som inte var värd pengarna, jag fortsatte umgås med folk jag inte hade något gemensamt med, av rädsla att de skulle ta illa upp om jag drog mig undan.

Det där höll på i tiotals år innan jag drabbades av Otålighetssyndromet.

Första gången var det en ganska smärtsam upplevelse att lägga undan en roman efter tjugo sidor, med tanke på att den kostat närmare tvåhundra skattade kronor. Andra gången gick det lättare. I dag går det fort. Jag tvekar inte längre att lämna en biograf när filmen bara rullat i tjugo minuter, jag skjuter undan tallriken om maten smakar illa och jag försöker så varsamt det går välja att umgås med människor som jag förhoppningsvis kan ge något, och som förhoppningsvis kan ge mig något.

Jag har kommit på att jag har bråttom, riktigt bråttom. Att mitt liv är för kort för böcker och filmer jag inte tycker om, dålig mat och fel umgänge. Med risk för att några ska tycka att jag är en tjurig gubbfan (vilket till stora delar är alldeles rätt) sorterar jag så gott jag kan livets beståndsdelar i goda och dåliga, och sovrar hårt.

Värst är det när det gäller böcker och det slår mig att det har blivit ännu värre sedan jag själv började författa. Intresset och toleransen sjunker en liten aning för i stort sett varje medioker bok jag öppnar och hoppet om att hitta en unik historia dyker upp alltmer sällan. Tidigare lovade jag mig att ge varje bok åtminstone femtio sidor innan jag fattade ett beslut om att läsa vidare. Nu är jag nere på tjugo.

Just nu läser jag en författare som nyligen har geniförklarats som ny mästare i sin genre. Vederbörande (nej, jag tänker inte skriva hen, glöm det!) har sålt miljoner exemplar och kritikerna drar efter andan.

Jag måste vara dum på riktigt eftersom jag inte förstår storheten i det som miljoner människor tydligen älskar. Eller? Vi pratar om en deckare/spänningsroman (stryk det som ej önskas) och efter hundra sidor har det inte hänt ett skit mer än att en person tycks ha försvunnit. Däremot upprepas ointressanta vardagligheter sida upp och sida ner. I början trodde jag att det fanns en litterär poäng med det hela, nu börjar jag tvivla starkt. Språket är inte heller något som får mig att gråta av glädje.

Boken är på femhundrafemtiosex sidor och jag är nu på sidan etthundranitton. Då undrar du förstås varför jag inte gav upp långt tidigare. Svaret är förstås att även jag är en död fisk som flyter med strömmen alltför ofta. För flera miljoner människor kan väl inte ha fel? Boken måste ju vara bra, eller hur?

Men i nattens mörker sänker sig ett allt starkare tvivel och ingen ser ju om jag lägger den i ge bort-högen. I mitt sovrum pockar ytterligare ett femtiotal böcker på att bli lästa och jag är övertygad om att flera av dem är riktigt bra.

Otålighetssyndromet skrämmer mig en aning, samtidigt som det ger en märklig känsla av välbefinnande. Ty – är inte livet alldeles för kort för att ägna åt dåliga saker? Och vad som är dåligt, det bestämmer väl envar, om vi bara törs?

Varför frågar jag det här? Tja, ser jag ut som The Answer Man, kanske? :o)

Jag är faktiskt bara nyfiken. Har du också drabbats av Otålighetssyndromet?

Berätta!

Jag lovade ju att skriva ett par rader om årets bokmässa och reflektionerna kring den. Bortsett från en envis feber – förkylningen går på fjärde veckan nu – var det en av de bästa mässor jag haft så tillvida att jag för en gångs skull hade tid att göra det jag alltid önskat, att gå runt och prata med en hel massa författare, förläggare och andra bokmänniskor. Toppen! Därmed blev det också en hel del glada kompisfoton, alla tagna av min eminenta fru Carina Cefa-Öhrlund:

Eftersom duktiga Eva Ahlkvist med sitt nystartade EA Förlag ger ut en ny version av James Bond, hade jag lovat att uppträda som agent i hennes monter. Febern hindrade mig, men jag kunde i alla fall överlämna en golden gun som jag efter bästa förmåga lackat om själv.

I EA:s fina monter fanns också hela Sveriges älskling, Barbro Lill-Babs Svensson. Extra kul för mig som inte träffat Barbro sedan 1970-talet, då min mor faktiskt var hennes – och ABBA:s – revisor! Nu var fru Svensson i montern för att signera ”Barbro”, en vacker och högst personlig bok som begåvade vännen och kollegan Lotta Bromé skrivit texterna till – grattis till ett riktigt bra jobb, tjejer!

Nobody does it like Lotta – vilket proffs!

Bokmässan är, år efter år, bokmässan. Hårda golv, taskig luft, surt kaffe och – som en underbar bal på slottet, trots allt! I vimlet träffade jag varma och goda vännen Camilla Läckberg som fick en kram:

Jag har den djupaste respekt för Camilla både som människa och författare och är innerligt trött på att höra allt gnäll om hur dåliga hennes böcker är. Hon är en schysst tjej, har jobbat hårt, sålt över 20 miljoner böcker och det är – respekt. OK?

En av alla utställare på mässan var spännande företaget Storytel som blir allt viktigare. På några få år har de vuxit från 10 000 till 60 000 kunder som väljer att lyssna på böcker i mobilen. I montern bad de att få ta en bild av mig och så här kul/tramsigt blev det:

Och ja, visst hade jag min numera rätt kända ”Poetjävel” t-shirt på mig igen. Den och andra roliga författar/bokälskartröjor som jag designat, hittar du här:

http://ordbavning.spreadshirt.se/

På mässan fanns naturligtvis också Nina Larsdotter och hennes Litet Förlag, ett av de nya och tappra. Där mötte jag Ebba Range vars viktiga bok om självmord, Kristalläpple, jag skrivit förordet till. Läs den!

Min största glädje på mässan var förstås att eminenta HOI Förlag släppte min självbiografi Berättaren, i vilken jag har samlat några av de viktigaste och bästa texter jag har skrivit under 40 år. Boken mottogs väl av mässbesökarna och jag fick signera glädjande många. Jag hoppas förstås att du som läser det här köper den och jag tror inte att du blir besviken, även om den inte alls är i samma krim-stil som jag normalt sett skriver, utan mycket bredare och mycket mer personlig.

Med anledning av detta tillbringade jag en hel del tid i HOI:s monter, där jag också hade ett spännande seminarium om novellens framtid (jag älskar noveller och några av mina e-noveller hittar du här: http://hoi.se/post-type/noveller/page/2/) tillsammans med Jenny Jejlind, som nyss utkommit med en spännande novellsamlingen Autostereogram.

I HOI-montern fick jag genast många nya och intressanta författarvänner, bland andra den glade kocken Torbjörn Lagmark och Magnus Jahnsson – tillsammans hade vi många glada stunder!

HOI Förlag står för House of Independents och är ett helt nytt koncept som rubbat den traditionella bokbranschen en hel del.

Som bloggtiteln antyder uppfattar jag det som att det verkligen är Bokbävning nu. Hela den svenska förlags- och författarkartan ritas snabbt om på ett skrämmande, spännande sätt. Det skrivs mer än kanske någonsin förr (här parentesciterar jag Jan Guillou som säger: ”Det skrivs åt helvete för mycket böcker”), inte minst för att plötsligt arbetslösa journalister, redaktörer och bibliotekarier fått tid över att skriva den där boken de alltid drömt om. Men också för att den nya tekniken öppnat möjligheter för människor som förr haft svårt att skriva och sprida sina ord.

Ur ett demokratiskt och rättviseperspektiv är detta en dröm. Samtidigt innebär det att det litterära bruset ökar och att konkurrensen hårdnar våldsamt. De traditionella förlagen får in ungefär tio tusen (!) debutantmanus om året att sålla bland, av dessa blir kanske fyrtio eller femtio utgivna.

Mycket händer samtidigt. E-bokens inflytande ökar, om än inte lika snabbt som i USA, England och Tyskland. Men e-boken är på frammarsch och just nu vet ingen hur det kommer att se ut om ett år eller två. Ljudboksförsäljningen minskar medan företag som Storytel växer så det knakar för att människor hellre vill lyssna på böcker i telefonen än att köpa en packe CD-skivor.

KF har annonserat att man vill bli av med jätteförlaget Norstedts och helst också Akademibokhandeln, som just gått samman med Bokia och blivit landets helt dominerande bokhandlarkedja. Varför vill ingen ha den?

För en tid sedan basunerade ICA ut att Forma Books är till salu. Forma Books innefattar anrika B. Wahlströms Bokförlag med de röda och gröna ryggarna, välkända ICA Bokförlag och betydligt mindre kända Damm (skönlitteratur). Under mässan gick många och starka rykten om vem som vill och inte vill köpa detta ett av Sveriges största förlag. Senast i dag hörde jag, från två ytterst pålitliga och av varandra oberoende källor, att författarna på Damm nu flyr och söker nya förlag, vilket känns helt naturligt. Det är också synnerligen dålig timing för rader av debutantförfattare som söker förlag men vackert får ställa sig i kö när de etablerade författarna från Damm vill in någon annanstans.

Egenutgivningen ökar snabbt. Massor av debutantförfattare har tröttnat på att vänta i evigheter på refuseringsbrev från de stora, etablerade förlagen. Många ger upp och proppar ner manuset i byrålådan igen, andra söker sig till förlag som HOI som välkomnar egenutgivare. Några bestämmer sig för att starta egna förlag och göra hela jobbet själva.

Jag önskar alla som skriver, förlägger och säljer böcker, lycka till! Jag tror inte att vårt stora framtida problem är att människor är mindre sugna på bra historier än tidigare – tvärtom. Däremot tror jag att vi alla måste värna om kvaliteten på det som ges ut, vare sig det är en bok från ett stort förlag eller en egenutgivning. Men det är en helt annan och mycket större diskussion.

Nu undrar du förstås om jag inte hörde något skvaller på mässan eller såg några skandaler. Jodå, händelselöst var det inte och om jag skulle tro alla lösa rykten så var den här mässan naturligtvis vildare än alla tidigare. Ty författare är, liksom vi journalister, duktiga på att bygga en historia och krydda den. Eftersom allt skvaller – eller åtminstone det mesta – också är obekräftat, låter jag förstås bli att föra det vidare. Du får därmed leva i ovisshet och bli förbannad på mig, jag bjuder på det.

Avslutningsvis vill jag tacka min eminenta, skrivande, sjungande och fotograferande fru, som tack och lov tagit över min roll som fotograf. Efter 40 år känns det inte lika lockande att släpa med sig kameran överallt, men det gör Carina med en iver som är en frisk fläkt. Tack, älskling, för fina bilder!

Jo, jag vet. Jag lovade att delge mina tankar om årets bokmässa och löftet kvarstår.

Men något kom emellan. Förlåt.

I kväll var jag på Skönlitterära Författarsällskapet Stockholm Nord – som jag för övrigt är stolt medlem av – och lyssnade på ett föredrag av journalistkollegan och författaren Bosse Schön. Bosse, född i Ljusdal, Hälsingland, är en av Sveriges namnkunnigaste journalister och har en lång karriär på bland andra Expressen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och TV 4 bakom sig.

Men kvällens föredrag handlade inte om svenska kvällstidningar utan om Bosses besatthet sedan 1979 – att dokumentera hur svenska unga män hjälpte Hitler att skjuta judar på 1940-talet. I 34 år har Bosse intervjuat, grävt i arkiv, läst förhör, brev och skrivit en rad böcker för att styrka tesen att vi, Sverige, har en skuld vi måste göra upp med. I kväll visade han att unga män i intervjuer berättat hur de sköt så många judar på en dag, att de – bokstavligt talat – fick smärtor i avtryckarfingret. Och att många av pojkarna dessutom blev alkoholister, kanske för att de innerst inne insåg att gärningen inte var god. Men skräcken för ryssen, kommunismen, överskuggade allt och Hitlers alternativ lät trots allt rätt goda för många av de unga männen.

Intressant och – naturligtvis förfärligt. Jag påminns om vad den unge bokhandlaren för några år sedan sa till mig när jag signerade i en Stockholmsförort:

”Människor är svin.”

Och så är det ju, vare sig vi vill erkänna det eller ej. Stolta som tuppar över studsmattor i trädgården, utmärkelser, akademiska examina, stadsjeepar, dyra sommarstugor och stipendier är vi innerst inne ändå inget annat än en packe primitiva däggdjur. Och tro mig, jag är den siste att friskriva mig eller stå på piedestal – den dag någon rör mina barn är all politisk korrekthet borta och det blir seriöst trassel för förövaren, jag lovar.

Medan jag under en timme lyssnar till Bosse Schöns redovisning av sin 34-åriga forskning glider tankarna iväg. De övergrepp han arbetat större delen av sitt liv med att belägga utfördes för 70 år sedan. Samtidigt:

Just nu, när du läser det här, förgriper sig svenska män på flickor yngre än deras egna döttrar, bland annat i en av världens största bordeller – Thailand. Sveriges nya Mallorca, dit alla reser för att det är så varmt och – billigt. Men det orkar vi inte riktigt diskutera. För det är ju så trevligt där, i Thailand, eller hur?

För någon vecka sedan upprördes vi över att polisen i Skåne upprättat ett kriminalregister över romer i Sverige. Men häromdagen, när sex unga män som – enligt flickan – mot hennes vilja haft sex med henne friades i hovrätten sedan de tidigare dömts för grov våldtäkt respektive försök till grov våldtäkt, tja, då glömde vi det där med romerna för en stund.

Ty människor är svin. Det begås små och stora övergrepp varje dag. I Sverige är det lätt hänt att radhussoffan blir domstol och vi dömer gärna fort och lätt på grunder av den allt mer nedbantade och opålitligare journalistik som snabblevereras via nätet och alla nya tevekanaler.

Tills vi lika fort glömmer för att ett annat övergrepp tillfälligt blir viktigare. Eller för att bensinen går över 15 kronor litern. Eller för att någon är stygg mot Maria Montazami.

Det är i sanning inte lätt att vara människa. Vi vill helst inte förstå hur grov ondskan ibland kan vara, än mindre vill vi offra alltför mycket tid åt att tänka på det. Ty det ska ju också finnas tid till matlagning, barn, räkningar, gym, underhållning, Facebook och inte minst – den egna karriären med allt vad det innebär av lönekamp och utvecklingssamtal.

Och var och en är ju sig själv närmast, eller hur?

Jag frågar Bosse Schön hur det kommer sig att han, som så duktig journalist, snöat in på just judeutrotningen som skedde för 70 år sedan. Det är – trots vad gamla och nya nazister påstår – ju så att sex, sju miljoner människor snabbslaktades under Hitlers storhetstid. Men lika sant är det att män som Stalin, Mao Zedong, Pol Pot, Idi Amin och många andra slaktade långt över hundra miljoner människor, kanske tvåhundra miljoner. Så varför är judarna viktigare än alla andra som blev mördade?

Bosse ler, slår ut med armarna och säger bara att det här med judarna blev hans ”grej”, inte minst efter att han sett Holocaust på teve 1979.

Det är förstås bra, mycket bra. Det behövs – i dagens svårt härjade journalistklimat – fler Bosse Schön som snöar in på olika slags övergrepp och obetalda ägnar alla de timmar, dagar och år som krävs för ett gediget journalistiskt arbete som resulterar i seriös dokumentation. Det arbete som inga tidningar eller tv-redaktioner längre vill betala för.

För att vi läsare/tittare inte vill betala för det, utan hellre vill se hur Maria Montazami köper nya tofsar.

För att det är jobbigt att vara människa. I soffan. I radhuset. Trots att vi slipper svält, törst eller kyla.

Till sist, och med risk för att få rejält med stryk: När det gäller hovrättsdomen mot dem som förgripit sig på den 15-åriga flickan läser jag att många tror att lösningen är att man binder fast hovrättens ordförande och med styrka för in en grov dildo i honom.

Jag är inte säker på att det leder till en bättre och rättvisare värld.

Jag tror att det stora problemet ligger i hur lagen är skriven, inte att den har tolkats fel när hovrättens ledamöter har dömt.

Att skriva lagar – och därmed försöka förutse hur galna däggdjur kommer att bete sig i alla situationer – måste vara något av det svåraste som finns.

Ty människor är svin.

Så i en tid när Sverige har hundratals statliga verk för att styra futtiga nio miljoner invånare – låt oss skrota en god del av dem och istället inrätta ett effektivt Rättviseverk som försöker förstå hur människor förändras med tiden, avskaffa uråldriga lagar och införa nya som speglar det samhälle vi lever i.

Nu. Det är bråttom.

Just tillbaka från årets bokmässa, glad och utmattad, fortfarande med lite feber och med huvudet fullt av tankar, begär jag högaktningsfullt anstånd.

Visst tänker jag blogga om bokmässan, men först behöver jag sova och samla tankarna en aning. Fyra intensiva dygns upplevelser sammanfattas kanske inte bäst just efter körningen hem till Stockholm.

Jag konstaterar bara snabbt:

Det är kul med den nya tekniken. Till en viss gräns. Strax före avfärden fick jag ett antal mail, förslag och erbjudanden från olika håll, om att jag under mässdagarna skulle blogga, twittra, fotografera, filma, Instagramma, Facebooka och gudvetvad. Så blev det naturligtvis inte. Jag kunde likaväl lämnat datorn hemma eftersom jag inte öppnade den under Göteborgsbesöket. Om jag kör till Sveriges framsida för att uppleva årets litterära höjdpunkt så är det just för att göra det, inte för att sitta inloggad (med hopp om förståelse).

Som vanligt kommer jag hem peppad, full av nya erfarenheter, lärdomar och intryck. Låt mig suga på allt det där en stund så återkommer jag.

Men – gladast för: Ni läsare som kom till montern och hälsade på, inte för att köpa bok utan just för att tala om hur mycket ni gillar den här bloggen, som bryter mot många oskrivna bloggregler – tusen tack, det värmde!

Och så – ett förlåt till Eva Ahlkvist och kollegerna på nystartade EA Förlag: Om inte febern knäckt mig så hade jag faktiskt dykt upp i James Bond-kläder till premiären av er nya bok. Men ni fick i alla fall en guldlackad pistol av mig. Låt den symbolisera en fantastisk start för förlaget! :o)

Febrig James Bond-kandidat tillsammans med ägaren till och förläggaren på EA Förlag – Eva Ahlkvist.

Återkommer, som sagt, om en hel del annat. Hoppas att alla ni som var i Göteborg hade en fantastiskt bra mässa. Och att ni som inte var där får möjligheten att åka dit nästa år. Ty, som någon så klokt uttryckte det på Facebook: Det enda som är värre än att åka till bokmässan, är att inte åka dit.

Just så.

Känner hur feberhelvetet börjar komma tillbaka, sedan jag efter tre veckors envis förkylning trodde att det var borta. I sanning dålig timing då det i morgon bitti är dags att styra mot Göteborg och årets begivenhet – bokmässan.

Du som inte är galen i böcker kan sluta läsa redan här, ty för dig skulle bokmässan vara lika obegriplig som en segelbåtsmässa för mig.

Du som älskar att läsa har kanske fått vara där någon gång, i Göteborg, på hösten, när allt tycks hända. Massor av nya böcker kommer ut, kända och okända författare slåss om uppmärksamheten på små och större scener, radio och tv direktsänder och tidningarnas reportrar smyger runt för att förhoppningsvis hitta en nyhet före någon annan.

Bokmässan är lycka, inspiration, känsla, hetta, trängsel, irritation, avund, glädje, skoskav, tårar, dålig snabbmat, halva löften, strålkastare, tjuvrökning i regn utanför entrén, skratt, intervjuer, försäljning, signeringar, superrea, eufori, vansinne, skvaller, kärlek, hat, fantastiska middagar, för många drinkar, kåthet, ångest, skandaler, lugn, träningsvärk, bakfylla, succé eller sorg – allt beroende på vem du är, vad du hoppades på, vad du gjorde där och vad Ödet hade i beredskap för dig.

Men oavsett vem du är, lämnar mässan minnen hos dig.

Jag minns inte riktigt hur många bokmässor jag avverkat och det är också rätt oväsentligt. Jag kan bara konstatera att jag trots trötthet, förkylning och feber ser fram emot årets mässa mer än någonsin.

Ty de förändringar som nu sker på den svenska bokkartan är oändligt spännande. Medan stora förlag som Norstedts och Forma plötsligt är till salu för att ägarna inte längre tror på dem, sticker massor av småförlag och egenutgivare upp som friska blommor genom asfalt. Nya digitala format skapas, e-bokens ställning stärks sakta men säkert, bokkonsumenterna är minst lika många som förr men väljer alltfler alternativ för att konsumera de historier de vill se eller höra.

Spännande.

Bokbranschen är stockkonservativ och alla gnäller. Vi författare gnäller för att vi inte får tillräckligt betalt för vårt arbete. Förlagen gnäller för att de inte tjänar pengar. Bokhandlarna gnäller för att de fått konkurrens som de finner osund, till exempel stormarknader och internetbokhandlar.

Men det köps böcker, det laddas ner och det lyssnas på ljudböcker.

Kanske mer än någonsin.

Det finns hopp.

Människor älskar att läsa och höra historier, bra historier. Det är de bra historierna som kommer att tränga fram, sälja, minnas och – filmatiseras. Dessa omringas av en hel massa halvbra och sämre historier som kommer att floppa och falla i glömska.

Med andra ord är det faktiskt precis som det alltid varit.

Och då undrar du förstås varför jag tycker att årets mässa blir mer spännande än någonsin. Svaret är att jag aldrig tidigare sett så många öppningar och möjligheter som nu, att jag aldrig tidigare haft kontakt med så många intresserade förlag och – filmbolag.

Det känns som om fler dörrar än någonsin står välkomnande öppna och det är med glädje jag sätter mig i bilen och nyfiket styr mot dem för att försöka förstå vad som finns bakom. Mina fingertoppar är svedda av dåliga förlagsavtal jag skrivit under tidigare och som jag inte kan ta mig ur. Men mitt sinne är stärkt av kunskap och fyllt av hopp.

Låter det naivt? Då får det göra det. Hälsningar från en vars skrivande är det enda sättet att leva.

För att jag varken kan eller vill något annat.

Just hemma efter ännu ett givande skrivmingel arrangerat av kollegan och skrivcoachen Ann Ljungberg. Under nästan fyra timmar står författare, egenutgivare och förläggare på scenen och berättar den ena gripande historien efter den andra medan ett sjuttiotal lyssnar, dricker vin och äter ost.

En bra kväll.

Några av dem som står på scenen är – kanske utan att just nu förstå det själva – symboler för hur den svenska bokkartan håller på att ritas om. För så här ser det ut:

Jätten KF har officiellt gått ut och sagt att den vill bli av med ett par barn – anrika Norstedts förlag och den nya, sammanslagna bokkedjan Akademibokhandeln/Bokia är till salu.

Ingen skrikande köpare har anmält sig.

Häromdagen gick ICA-gruppen ut med ett uttalande och mellan raderna kunde vi läsa att Forma Books (Damm Förlag, ICA Bokförlag och anrika B. Wahlströms) är till salu. VD:n Anders Kvarby ska inte längre uttala sig till pressen, men ICA-gruppen låter meddela att man funderar över huruvida Forma Books är ett företag som passar in i strukturen. Kanske inte minst eftersom den årliga förlusten växt från tjugo-nånting till sjuttio-nånting miljoner.

Läs: Är det någon som vill ha förlaget?

Folk med insiderinformation berättar för mig att bolaget kommer att vara sålt före jul. Naturligtvis är det intressant. Vem är köparen? Vem vill köpa tre förlag som förvandlats från enskilda, starka varumärken till något urvattnat?

Samtidigt: I Norrland startar någon ett litet, anonymt förlag som hårdsatsar med tio titlar. I Halmstad drar Bra Böckers tidigare försäljningschef Eva Ahlkvist igång EA Förlag och går ut starkt med både David Baldacci och ett praktverk om Lill-Babs. I kväll står Ewa Åkerlind på scenen och berättar om hur hon gav upp tryggheten i ett bra och välbetalt jobb för att starta Ordberoende Förlag. Några meter längre bort står Nina Larsdotter Lööw som nyss sagt upp sig från ett lika säkert jobb för att arbeta heltid med Litet förlag, som i rask takt ger ut fyra debutanter och har fler i pipan inför den spännande vårutgivningen.

Kvinnorna nämnda ovan – jag hoppas och tror att det också finns män som jag varken känner till eller nämner här – ritar om den svenska bokkartan med en befriande frisk doft, glädje och energi. De har satsat och/eller lånat pengar för att kasta sig in i en av de mest konservativa av branscher, dominerad av män och likaså av några affärsmässiga regler som tillhör förrförra seklet (bland annat att få betalt först efter 90 dagar och att bokhandlarna har rätt att returnera böcker till fullt pris i upp till två år efter leveransen!). I praktiken medför dessa uråldriga regler att en modig människa som törs starta ett – om än litet – förlag i dag, riskerar allt och att falla hårt och gå sönder!

Så leve och applådera Eva Ahlkvist, Nina Larsdotter, Ewa Åkerlund och alla de andra små som stolt och trotsigt försöker på egen hand. Leve också Lars Rambe och Sölve Dahlgren som med HOI Förlag vänder upp och ner på hela det gamla förlagstänkandet, inför nya tankesätt och affärsmodeller.

Kort sagt: Leve alla som törs utmana det gamla och försöka införa något nytt. 

Det gäller i högsta grad också dig, K! Trevlig lunch i dag, och det var spännande att höra om hur du och dina kolleger tänker revolutionera läsvanorna i Sverige genom ett nytt koncept! Du är en av dem som kommer att välta det gamla och osunda över ända och införa ett sunt komplement. Jag håller tummar och tår för att du lyckas!

En era, dominerad av jätteförlag, sjunker lika långsamt och säkert som Titanic. Ingen, allra minst köpare med nya konsumtionsmönster, vill längre vara med och betala dyra adresser i Stockholms city, tjänstebilar och representationskonton. Läsaren vill ha snabb och bekväm tillgång till böcker i alla format – inbundna, pocket, ljudböcker, streamade, e-böcker, you-name-it, och allt ska vara tillgängligt till ett rimligt pris.

Bokbranschen kan välja mellan att lyssna på konsumentens önskemål eller att försvara en drygt hundraårig tradition och mumla att det var bättre förr. Några kommer att överleva, många kommer att dö i sin envishet att försvara ett förlegat koncept.

Ty jag som kommer från tidningsbranschen som jag trodde var konservativ, kan konstatera att den är ultraradikal jämfört med bokbranschen. Här talar vi – med få undantag – om en bransch som är stockkonservativ. Gamla förlagschefer och förläggare gnäller. Bokhandlarna gnäller. Vi författare gnäller. Allt är förfärligt och ingen vet vart pengarna tar vägen trots att det läses mer än någonsin.

Detta öppnar luckor för de nya, små, djärva. De som törs vara utan dyra adresser, tjänstebilar och VISA-kort med egen logotype på.

Bokkartan ritas om, redan innan USA-jätten Amazon kommit hit och smällt alla på fingrarna. Men det glädjande är att historierna blir allt fler och att människor fortfarande vill läsa.

Kanske mer än någonsin. Men kanske också på helt nya villkor.

Min fru Carina påminde mig stillsamt till morgonkaffet:

”Kommer du ihåg? Det är tjugotvå år sedan i dag.”

Filmen spolades tillbaka. Utan hennes telefonsamtal, det där aggressiva till läkaren, hade jag sannolikt suttit i rullstol i dag.

Jag låg på Karolinska sjukhuset i Solna med våldsamma ryggsmärtor sedan flera dygn tillbaka, just hemkommen från ännu en reportageresa i ett varmt land där jag burit en femtonkilos kameraväska på ena axeln i ett par veckor. För det var så mitt liv var då. Resa, bära, fotografera. Resa, uppleva, bära, fotografera. Femton kilo. Höger axel. Alltid.

Ingen på sjukhuset gjorde något åt ryggen, mer än att ge mig smärtstillande. När mina ben slutligen började domna bort och jag blev vansinnig av rädsla försökte chefssköterskan droga ner mig med Valium för att få mig lugn. Min fru lyckades per telefon få läkarna att förstå att det var allvar och jag röntgades akut. Röntgenläkaren skakade på huvudet och jag hörde honom muttra herregud innan han lyfte en telefonlur. Därefter bar det av till en lika akut operation.

Min sista tanke innan jag sövdes var att det var fredagen den 13:e och jag sopade bort den som skrock innan jag försvann in i mörkret.

När jag vaknade hade jag lika vansinniga smärtor som tidigare i ryggen men var helt förlamad och känslolös från midjan och neråt. Jag låg ensam i ett stort rum, mer rädd än någonsin tidigare i mitt liv. När läkaren som opererat mig kom in bankade jag mig själv i låren för att försöka känna något medan tårar trängde fram i ögonen. Jag minns att jag skrek:

”Vad fan har du gjort?”

Och jag glömmer aldrig hans svar:

”Jag är ledsen, jag vet inte vad jag ska säga.”

Sedan lämnade han rummet, mig och ångesten.

Överläkaren som dök upp såg allvarlig ut. Han meddelade att jag omedelbart skulle sövas på nytt och opereras om. När jag vaknade var han lika allvarlig. Jag hörde inte riktigt det där om hur många timmar han hade opererat och hur mycket han hade funnit och tagit bort. Bara det han sa om att de (med hänvisning till läkaren som utfört den första operationen) hade gjort fel. Att mina nerver legat avklämda så länge att skadorna var irreversibla och att jag aldrig mer skulle kunna gå. Han var ledsen, sa han.

Det var jag också, tro mig.

Jag hade aldrig tidigare legat en natt på sjukhus när det där hände. Jag var trettiotre år, reste jorden runt och var världens lyckligaste. Nu fick jag en överdos. Fjättrad av förlamning fick jag leva mitt liv i sängen dygnet runt och uppleva maktlösheten av att inte kunna vända mig själv, tvätta mig eller gå på toaletten. Jag lärde mig en hel del om väntan, frustration, dödsångest, förnedring och att vårdpersonalen är värd mycket mer än de pengar och den lilla uppskattning de får av samhället.

Efter fyra månader på sjukhus hade jag också lärt mig mycket mer om människor, vårdapparaten och Försäkringskassan än vad jag någonsin innan vetat. Allt på gott och ont.

Mot alla medicinska regler och odds – överläkaren sa flera år efteråt att det var ett under och att jag egentligen inte kunde gå – kom jag på benen tack vare rehab, sjukgymnaster som aldrig gav upp och stödet från nära och kära. I dag går jag, inte vackert eller fort eller bra, men jag går.

Läkaren då, han som felopererade? Han fick en erinran av ansvarsnämnden och jobbade vidare. Jag hyser inget agg mot honom för att han klantade sig med kniven men jag förlåter honom aldrig för att han fegade ur och lämnade rummet med de där orden, just när smärtan och ångesten var som värst.

Inget ont som inte har något gott med sig, heter det. Sant i mitt fall. Om jag inte hade legat på Röda Korsets sjukhus i månader hade min gode vän Jan Dahlqvist aldrig tagit med sig den kände, svårt polioskadade fotografen Walter Hirsch för att hälsa på mig. Walter gjorde mig nyfiken på att skriva lättlästa böcker, vilket faktiskt blev början till mitt författarskap. Genom Walter lärde jag också känna hans dåvarande assistent Knut Koivisto som i dag är en nära, god vän, tillika en av Sveriges mest framstående porträttfotografer. Genom Knut lärde jag känna Morten Krogvold, Norges mest kände fotograf som också blev något av en mentor för mig.

I sjukhussängen bredvid mig låg den briljante formgivaren Göran Rossander. Tillsammans tjuvrökte vi i sjukhusets trapphus under sena kvällar, drack en och annan whisky som min vapendragare Micke Gardell smugglat in, och ljög om livet. Dessvärre dog Göran strax efter att jag skrivits ut. Begravningen i den fullsatta kyrkan är den vackraste jag bevistat och jag rös när jag hörde Ma Oftedals ord, såg kistan dränkt i blommor och när Görans vänner Björn J:son Lindh och Janne Schaffer spelade honom ända till himlen. Jag lärde känna Görans fru Britta, den begåvade redaktören som senare anlitade mig som skribent för de exklusiva tidningarna Bona Vita och Grand (tack, Britta!).

Så visst, inget ont som inte för något gott med sig. Kanske lärde jag mig mer av den där resan än av något annat och än i dag påverkar den mitt liv, både fysiskt och psykiskt. Än i dag har jag mardrömmar och jag vågar fortfarande inte sova helt i mörker, för då kommer dödsångesten krypande.

Så oss emellan – kunskapen var dyrköpt och hade jag fått välja så hade jag varit utan fredagen den 13 september 1991.

I dag var det en bättre dag. Betydligt bättre.

Tack för det.