Brösttoner

Jag överklagar en fastighetstaxering, mest på kul. Har ju under åren lärt mig att myndigheten hanterar sådant rutinmässigt utan att läsa vad som står i överklagandet. Deras beslutet kvarstår förstås. Enklast så.

Men det är inte det som är problemet. Det är brösttonerna.

Någon vecka senare ankommer ett brev där det står att jag inte undertecknat och skickat in delgivningskvittot. Det är nämligen, i domstolens ögon, extremt viktigt. Inte att jag har delgivit dem min åsikt. Men att den har delgivit mig sin.

Det där vore ju möjligen acceptabelt om de hade skickat med ett delgivningskvitto från början. Men det gjorde de inte. Och nu kommer hoten om vad som ska hända för att jag inte fullföljer det domstolen gjort fel.

Och jag har tröttnat. De kan dra åt helvete.

Problemet med myndigheter, sedan personansvaret smidigt avskaffades (och tänk på det en sekund – i vilken annan verksamhet är man inte ansvarig för det man gör?), är att människorna där inte förstår, eller vill förstå, vem som är uppdragsgivaren, vem som betalar deras lön. Jag har vid ett flertal tillfällen förklarat det för dem, naturligtvis med resultatet att de blir sura. I ett fall, när jag upplyste en nitisk trafikpolis om att det faktiskt var hans chef han talade med, steg böterna raskt. Humorbefrielse kan vara värre än kunskapsbrist.

I ärlighetens namn måste jag erkänna att Skatteverket utgör undantaget när det gäller myndigheter. De måste ha skickat varenda kotte på ett gäng charm- och effektivitetskurser de senaste åren och det har funkat. De svarar snabbt och de är trevliga och förstående. Bravo!

Nåja, jag svarar handskrivet ilsket på Förvaltningsdomstolens brev, att de ska ge fan i att hota mig för något de själva undanlåtit att utföra.

Varför orkar du bråka? undrar du nu.

För att delar av samhället sakta rämnar. För att mycket förfaller. För att ingen längre är åtkomlig, svarar på brev eller samtal. För att det är lättare att låta bli att ta ansvar.

Ansvar och krav har blivit fulare ord än rasist.

Och sedan – de privata företagen som inbillar sig att de har gudomlig makt. Jag har tidigare berättat historien om Canal Digital men gör en snabb upprepning för dig som missade: När jag mot min vilja tecknade avtal med de här tomtarna, så var det för att de hade en monopolställning där jag bor. Avtalet var enkelt: De skulle förse mig med kabel-tv. Jag skulle betala en viss summa varje månad.

Det hör till saken att jag fullgjort min del av avtalet men att Canal Digital inte alltid gjort det. Men om jag skulle påpeka det så skulle de naturligtvis skylla på någon annan nätleverantör, det är ju så det fungerar nuförtiden.

Men häromveckan fick jag nog. Det kom ett kravbrev med hot om indrivning, kronofogde och annat. Summan, som jag alltså aldrig mottagit faktura på, var 114 kronor! Men här skulle det omedelbart betalas 60 kronor i straffavgift, annars skulle jag brinna i helvetet.

Brösttoner från ett företag som inte klarar av att skicka ut sina egna fakturor. Om de hade orkat ta en titt på den tidigare betalningshistoriken så hade de sett att jag under flera år betalat deras fakturor samma dag som de kommit till mig.

Inte intressant. Bättre hota. Bättre kräva 114 + 60. Bättre än att ha en bra, långsiktig kundrelation.

Jag skriver ett brev till Canal Digitals VD John Nordin. Bifogar alla betalningsbekräftelser någon kan begära.

 

john nordin

Nordin. Orkar inte besvara brev.

Tror du att han svarar? Knappast. Varför bry sig om en enkel kund när det gäller att rädda upp nästa kvartalsbokslut som ger honom kramp i magen över att hans bonus ska sjunka eller utebli?

Istället får jag – efter tre veckor – ett svar från en tjej på en reklamationsavdelning.  Hon låter meddela att Canal Digital – nu tydligen en polisiär myndighet – gör ett undantag. De ska alltså inte låta kravet gå till Kronofogden utan meddelar till och med att de ska gottskriva mina 60 straffkronor gentemot nästa faktura.

Vilket naturligtvis var en lögn. I dag kom månadens faktura, och mina 60 kronor var inte gottskrivna.

Den stora frågan är – hur gör vi med de här människorna som anser sig ha rätt att kravla över oss, förnedra oss, hota oss för en hundralapp, medan deras vd:ar flinande drar in ett par miljoner om året, eller i månaden?

Svar: Res dig upp som fransmännen! Bestrid vartenda orimligt krav. Skriv. Ring. Maila. Protestera. Byt leverantör om du kan.

Ty det finns bara två saker de här människorna förstår: Smärta och ekonomisk förlust. Enligt lagen får du inte förorsaka dem smärta oavsett vad de förorsakat dig. Men du får förorsaka dem ekonomisk förlust. Genom att varna andra, genom att skriva i sociala medier. Genom att anmäla dem. Genom att byta bolag.

Gör det.

Klarspråk, 2013.

 

 

Vilken gala!

Augustgalan i kväll, vilken afton! Halva boksverige på plats i Konserthuset, snygga och prydliga i kostymer respektive klänningar.

Jag har gått till galan av huvudsakligen två anledningar:

1) Jag har aldrig tidigare varit där

dan josefsson

 

 

 

 

 

Dan Josefsson och hans viktiga bok. Läs den!

2) Förlagskollegan Dan Josefsson är nominerad i fackbokskategorin för sin bok Mannen som slutade ljuga om Thomas Quick, ett enormt journalistiskt arbete som avslöjar den största rättsskandalen i modern tid – hur en läkare tillsammans med poliser och åklagare lyckades få en sjuk och förvirrad man att ljuga sig fram till att erkänna 39 mord han aldrig begått! Naturligtvis håller jag tummarna för att Dan ska vinna – han har lagt ner ett enormt arbete på att avslöja hur bräckligt vårt rättssamhälle och den rättspsykiatriska vården är. Frågan som omedelbart kommer upp är naturligtvis: Om Quick suttit oskyldigt inspärrad i 23 år, hur många andra sitter då lika oskyldigt inlåsta?

thomas quick

 

 

 

 

 

Thomas Quick. Erkände 39 mord under press. Oskyldig.

Jag sitter på balkong och damen bredvid mig viskar plötsligt:

”Får jag hålla din hand?”

Hon kramar den hårt, hårt, precis när priset för bästa fackbok ska delas ut. I nästa sekund förstår jag varför. Priset går till Bea Uusma för ”Expeditionen. Min kärlekshistoria”. Kvinnan bredvid mig är Beas mamma och när vinnaren annonseras reser hon sig och ropar av glädje som bara en mor kan. För säkerhets skull håller jag varligt i henne så att hon inte ska ramla över balkongkanten.

bea

 

Så här glad blev Bea Uusma som i 15 år har arbetat med sin bok om Andrés expedition. Under tiden har hon för säkerhets skull utbildat sig till läkare för att förstå vad som hände på färden.

Vi lyssnar till vacker musik. Spännande människor som Sven Wollter och cirkusdirektören Patrik Bronett har läst och presenterar de nominerade bidragen. Extra roligt blir det när unga Nicole Accord från Ludvika – med två nomineringar – vinner med sin Då skulle världen vara en vacker plats.

När alla priser delats ut sitter fem kvinnor på vinnarstolarna och självaste P O Enquist har sett sig få stryk av den så hyllade Lena Anderssons kärleksroman Egenmäktigt förfarande.

Efter prisutdelningen – supétallrik, vin, mer vin och skvaller bland oss alla minglande. Skvallret behåller jag för mig själv. Resten av pristagarna kan ni läsa om här:

http://www.augustpriset.se/

august

 

 

 

 

Hjälp till att rädda liv!

Vänner!

I går kväll började jag auktionera ut originalmanuset till min roman ”Besökaren” (en psykologisk thriller som kommer ut i april 2014) till förmån för de lidande på Filippinerna.

I detta pappersmanus finns alla kommentarer och förslag till strykningar, som redaktören gjort efter den första genomgången. Det bjuds också på en och annan kaffefläck. :o)

Originalmanus

Det första budet var på 400 kronor men redan efter några timmar var budet uppe i         7 500 kronor. Auktionen pågår till och med fredag och jag hoppas förstås att siffran ska stiga ytterligare. Jag välkomnar så väl företag och organisationer som enskilda personer eller grupper att vara med och bjuda.

Rent praktiskt fungerar det så här: Vinnaren betalar pengarna till en valfri hjälporganisation som aktivt skickar hjälp till Filippinerna nu. Därefter sänder hon eller han mig ett kvitto som bekräftar att inbetalning gjorts.

Manuset, signerat av mig, levereras per post i mars 2014, en månad innan boken kommer ut på marknaden.

Var med och bjud här: 

https://www.facebook.com/pages/Dag-%C3%96hrlund-F%C3%B6rfattare/207362132610143?fref=ts

 

 

Kanal bedrägeri?

Jag får en del mail från människor som undrar hur jag orka bråka med företag som beter sig illa. Några av dem som skriver tycker att jag är dum i huvudet och borde chilla. Andra uttrycker sin tacksamhet och berättar den ena skräckhistorien efter den andra om hur de behandlats av banker, försäkringsbolag, bilhandlare, stora kedjor och småbluffare.

En sak står ganska snart klar. I den sinnessjuka jakten efter ett kvartalsbokslut som – med en prostitutionsblinkning åt aktieägarna – alltid ser bättre ut än det förra, blir alltfler företag villiga att fiffla. Genom att sno goda siffror från kommande kvartal och flytta dem till innevarande.

Och genom att luras.

Man kan luras på många sätt. Det bästa är naturligtvis att låtsas som om man inte luras. Detta kompletterar man med att göra sig okontaktbar. Den som slår numret till ”Kundservice” får veta att hon är 2 374 i kön och att väntetiden är beräknad till åtta år. Den som är dum nog att fylla i ett ”kontaktformulär” på företagets hemsida har inget som helst kvitto på att ett klagomål skickats. Oseriösa företag avvänder sig av kontaktformulär, ty om de satte ut sin mailadress skulle de bli dränkta i mail de var tvungna att svara på och då skulle de, för att citera den glimrande David Batra, tvingas säga:

”Det här var ju tråkigt.”

För – att ha folk på kundtjänst, inte minst människor som svarar på idioternas mail, kostar pengar. Och det vill vi ju inte, eller hur? Det är snart kvartalsbokslut, ju.

Så här då: Jag kommer hem efter en trevlig dag med kreativa människor. Ideellt arbete med att försöka skapa en antologi som uppmuntrar hittills opublicerade författare. Kul!

Möts hemma av ett brev från Canal Digital, i vilket företaget hävdar att jag inte betalt en faktura på 114 kronor. Därför vill de nu ha beloppet samt 60 kronor i straffavgift. Om jag inte betalar detta kommer alla helvetets bränder att drabba mig, plus lite till. Inkasso, kronofogdar – ja, ni vet.

Ett par saker hör hit. Dels att mitt lokala energibolag en gång meddelat att jag har ett enda kabel-tv-bolag att välja på: Canal Digital (förmodligen sjukt olagligt enligt något EU-direktiv om fri konkurrens). Dels att jag betalar mina fakturor. Samma dag som de dimper ner i brevlådan. Ja, jag vet. Jag är en idiot. Men jag gör det. För att inte glömma.

Sanningen är den att Canal Digital inte sett till att jag fått någon faktura. Sanningen är också den att samtliga deras tidigare fakturor betalats i tid under alla de år jag fått deras monopol”service”.

Jag har råkat ut för samma paradnummer från ett annat IT-relaterat företag och tanken slår mig plötsligt:

Kanske, möjligen en – affärsidé!

Tänk så här: Du har 200 000 kunder. Vartannat år skickar du ett hotelsebrev till hälften av dem och kräver 60 kronor i ”förseningsavgift”. Om bara hälften av dem skräms ser det ut så här: 50 000 x 60 kronor = tre miljoner kronor, utan att lyfta ett finger. Fint som snus inför ett taskigt kvartalsbokslut. Om jag nu har fel, företaget råkar ha 400 000 kunder och 90 procent av dem betalar ”förseningsavgiften” i ren skräck, blir räkneexemplet: 180 000 x 60 kronor = 10 800 000. Mumma inför bokslutet!

Att skicka ut en hotfull faktura för något som aldrig utförts är naturligtvis det bästa som finns.

Naturligtvis försöker jag ta kontakt med Canal Digital via deras hemsida. Efter att ha tvingats surfa genom eoner av reklamsmörja lyckas jag hitta ett ”kontakta oss”.

Ett kontaktformulär. Naturligtvis. Ett sånt där utan något som helst kvitto på att företaget tagit emot den information man skickar.

Oerhört praktiskt. What happens in Cyberspace stays in cyberspace, så att säga.

Vad du, som Canal Digital-kund, vill göra åt det här överlåter jag naturligtvis till dig (men jag vet ju att massor av Teliakunder som hoppat av sedan jag skrivit om deras trakasserier). Jag återkommer med aktuella dumheter från bland andra Trygg Hansa och Live Nation, företag som också behöver rejält med smisk.

Mitt i alltihop ligger det en tragik i det här. Alltför många företag som huserar i Sverige har, i jakten på kvartalssiffrorna, inte riktigt förstått idén med att uppföra sig med normal respekt och se till att kunden är nöjd. När företagen lär sina anställda att ingen behöver ta ansvar för någonting, skulle det ju i värsta fall kunna plantera en liten tanke som den anställde kan ta med sig hem till vardagslivet.

Och då, mina vänner, handlar det inte längre om något kvartalsbokslut.

Då är vi jävligt illa ute.

 

När lila spetstrosor bleknar …

I förmiddags upprördes delar av Sverige – eller rättare sagt den del av landet som anser sig vara viktigast, nämligen Stockholm – av ett reklambudskap. På den så viktiga Sturegallerian, där viktiga Stockholmare förväntas handla, hade någon satt upp en reklamskylt med ett par lila spetstrosor och texten Please him inför Fars Dag.

lila

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett jätteproblem i Mellanmjölkslandet

En man tog en bild av detta och lade upp på Instagram och folkstormen var med all förmodad rätt igång. Ty vad – svält, mord, självmord eller övergrepp – kunde vara viktigare än att detta budskap leder till kränkning och sned könsrollsfördelning?

Ska jag berätta en hemlis? Det finns, riktigt grovt räknat, två sorters män och kvinnor. Den ena sorten kommer varken att låta de lila spetstrosorna eller något förnedrande tv-program påverka sin syn på män eller kvinnor. Den andra sorten är synnerligen lättpåverkade och deras kvinno- och manssyn kan ni påverka på ett enda definitivt sätt – med en kula i pannan på dem.

Jag funderade på det där en hel del under dagen och blev faktiskt inte klok på någonting. Tänkte på all ful, vilseledande, lögnaktig skitreklam som får passera på tv varje kväll för att den ligger mitt i förnedrande, kränkande, fördummande program och såpor som varken tv-stirrande kvinnor eller män upprörs över för att programmen är så bra!

Grattis då.

Så, i kväll: Föredrag i Stinsvillan i Sollentuna, hos Författarsällskapet Stockholm Nord. Uppsalaadvokaten och författaren Leif Ericksson berättar starkt rörd om hur han varit målsägandebiträde åt Fadime Sahindal, en ung, klok, stark flicka som mördades av sin far för att hon råkade bli kär i den som släkten tyckte var fel kille – Patrik.

Kjell

 

 

Leif Ericksson försvarade Fadime mot dumheten som ledde till hennes död och blir än i dag, 14 år senare, rörd till tårar när han pratar om flickan.

 

 

 

 

 

Jag har skrivit om det där förr. Jag blir rasande så fort någon försöker använda ordet heders- i samband med de smutsiga mord där fäder och bröder mördar döttrar och systrar för att dessa män anser sig ha tolkningsföreträde och moral som ska anses stå över svensk lag och allt annat.

Mord är mord. Att mörda sin dotter eller syster på grund av hennes kärlek – eller något annat – är möjligen smutsigare, fegare och lägre än något annat. Men det har förbanne mig inget med heder att göra, så ut med det ordet ur begreppssamlingen illa kvickt!

Morden på Fadime, Pela och alla de andra flickorna – var viktiga när de skedde, men tydligen inte just nu. Trafficking, narkotikaförsäljning till barn, nätpedofiler som klarar sig med löjligt låga straff, tycks också hamna i skuggan.

Ty dagens nyhet är att ett par lila spetstrosor med tillhörande budskap hotar vår framtid. Gud bevare för det, då.

Jag är fortsatt fascinerad över att de riktiga problemen är viktiga bara ibland. Bara vissa dagar. Därefter kommer alltid ett par lila trosor i en eller annan form, som kan dra debatten åt ett håll där alla orkar vara med. Lagom mycket, alltså.

Men bara för en stund.

Jag ser med nyfikenhet fram emot vilket som är morgondagens problem. Inte lär det vara lila spetstrosor. Den katastrofen är glömd då.

För advokat Leif Ericksson är det värre. Snart 14 år efter den dag då den modiga flickan – som varenda vettig människa borde hedra oavbrutet – fick skallen sönderskjuten av sin far, kan han inte glömma kontakten, vänskapen med och de skrämda orden från Fadime Sahindal. Ni vet – flickan som inte tilläts älska sin Patrik.

Värt en tanke, eller – fick de där lila trosorna er att glömma henne?

 

Proportioner och ilska

Jag konsumerar alldeles för lite nyheter. Oftast omedvetet, för att jag inte hinner. Ibland medvetet, för att löpsedlar och tv-rubriker får mig att inse att jag inte kommer att bli gladare.

Men i dag, när jag åt lunch hos mina persiska vänner på lunchrestaurangen, pekade ägaren på tidningsbunten och skakade på huvudet. ”Vad håller vi på med i Sverige?”

Jag plöjde omedelbart tidningarna. Blev först förvånad. Sedan ilsken på gränsen till rasande. Därefter mest beklämd.

Jag är ingen jurist men till och med en obildad människa som jag kan konstatera att det finns all anledning att se över de svenska straffvärdena. Illa jävla kvickt.

Det handlar naturligtvis i första hand om den 45-årige försäljningschefen, idrottsledaren och tillika nätpedofilen som dels genom utpressning lyckades få en 13-årig flicka så förtvivlad och rädd att hon tog livet av sig, dels dömdes för totalt 24 fall av sexbrott mot barn i åldrarna 11 – 14 år.

För detta dömer tingsrätten honom till två års fängelse samt att betala 115 700 kronor (!) i skadestånd.

En smekning över kinden, som tack för den skada han orsakat flickorna.

I samma veva döms en 37-årig läkare på en vårdcentral till 2,5 års fängelse för grovt sexuellt övergrepp mot barn. Han har inte bara smygfilmat när han onanerade åt pojkarna i samband med undersökningarna på vårdcentralen. Han har också ofredat en 14-årig flicka och fyra kvinnor som sökte vård hos honom. Vidare har polisen i hans dator hittat närmare 2 000 barnpornografiska bilder. Några siffror om skadestånd nämns inte men om de förekommer är de sannolikt lika skrattretande låga som i det förra fallet.

Nästa intressanta dom: En dokusåpakändis sover i sin hytt på en färja i Värtahamnen, när fyra okända och berusade män kommer in i hans hytt, tar på honom och säger att han ska ”komma och festa”. Kändisen blir, beroende på vilken version man tror på, rädd eller rasande. Han slår två av männen.

Det hade jag också gjort. Och låt mig som en intressant jämförelse påpeka att han, om detta skett i Florida, lugnt kunde ha skjutit ihjäl samtliga fyra som trängde sig in, och kommit undan ostraffad. Nu dömd han till en månads fängelse och att betala 6 000 kronor i skadestånd till de båda männen. Ergo: Om någon tränger sig in, du känner dig rädd eller hotad och försvarar dig, så åker du i fängelse och får betala. Logiskt och fint? I helvete.

Än värre: En man besökte en butik i Ljungby för att köpa kullager. När säljaren försvann för att hämta det lät kunden en fällkniv som låg på disken glida ner i fickan. Kniven värderas till 707 kronor (och en idiot som jag undrar då varför någon lämnar den framme på disken), en summa som kunden fått betala tillbaka. Men det intressanta är bötesbeloppet: 50 000 kronor!

Sug lite på fakta och siffror:

*Fängelse och böter för att slå inkräktare på käften.

*50 000 i böter för att sno en fällkniv.

*Två års fängelse och 115 700 för att få en 13-årig flicka att hoppa framför tåget, och förstöra livet för en rad andra barn och anhöriga.

*2,5 års fängelse för att tvångsonanera småpojkar och förgripa sig på kvinnor som förlitat sig på en vårdcentral

Jag har, sannolikt liksom du, några helt andra uppfattningar om hur straffvärdena borde ha varit i de här fallen.

Jag kan förstå att det är ett rent helvete att vara lagstiftare. Att i förväg försöka begripa vad en packe primitiva däggdjur kan få för sig att göra mot varandra är naturligtvis helt omöjligt. Men som i verkliga livet får man snabbt justera sig efter verkligheten när den visar sig vara en helt annan än den man trott.

Alltså: Är det någon på Justitiedepartementet som är vaken? I så fall är det dags att åka in till jobbet redan i kväll och göra skäl för lönen.

Det är, som det så vackert brukar kallas, skarpt läge.

 

Yttrandefrihet

Låt mig förklara:

Jag är för full yttrandefrihet. Jag tror inte att man genom lagstiftning begränsar människors vilja och möjlighet att säga vad de tycker – om andra människor eller företeelser – bygger ett bättre samhälle. Jag tror att man bygger något bättre genom en öppen debatt där alla tillåts yttra sina synpunkter.

Riktigt så har vi det inte längre. Det finns saker vi – till min förvåning – fortfarande får säga. Som ”jävla skåning” eller ”lappjävel”. Det finns saker vi – till min förvåning – inte alls får säga. Som ”jävla (här en människogrupp eller nationalitet jag förstås inte törs skriva ut som exempel)”.

Om du tror att vi med detta har avskaffat ogillande, rasism eller hat så önskar jag både dig och lagstiftarna lycka till. Ty hur mycket man än lagstiftar, är det svårt att hindra människor att tänka – och viska i stugorna.

Människor försöker få ut sina åsikter på massor av sätt och den nya tekniken har förändrat möjligheterna enormt. I ett demokratiskt perspektiv är detta naturligtvis bra, även om jag är övertygad om att långt ifrån alla politiker är lyckliga över folkets nya möjlighet att göra sig hörd.

Under de senaste dygnen har jag råkat ut för ett par besynnerliga händelser. En man kontaktar mig och vill att jag via mina sidor på nätet ska hjälpa till att sprida kunskap om hans förening. Så blir det inte eftersom jag – bortsett från hans egna uppgifter – inte har en aning om föreningens verkliga syfte och vem som har något att tjäna på den. Men eftersom han driver ett företag med mycket nära anknytning till föreningens syften, blir jag skeptisk. Och det hela handlade inte om att rädda svältande barn, om jag säger så.

I nästa andetag händer följande: På min Facebooksida Dag Öhrlund Författare försvarar jag Aftonbladets chefredaktör Jan Helin när han väljer att inte avslöja namnet på pedofilen som dömdes till ett futtigt fängelsestraff för sina vidriga handlingar. Helins journalistiskt sett alldeles korrekta bedömning är att det var viktigare att skydda pedofilens tonårsdotter från att bli uthängd, än att hänga ut pedofilen själv på nätet.

Reaktionen kom snabbt. En av alla dem som på FB kallar sig Fru Karlsson hängde blixtsnabbt ut pedofilen med namn och bild, på min sida. Jag reagerade långsamt men tog bort det hela så snart jag såg det.

Nästa märkliga inlägg kom några timmar senare när en facebookgrupp som påstår sig vara emot pedofiler försökte göra reklam på min sida. Det togs också bort.

Jag ser det så här: De flesta av oss avskyr pedofilernas gärningar och åsikterna om hur pedofiler ska behandlas varierar kraftigt. Jag har i många herrans år agerat för att barn ska få vistas i en säker Internetmiljö, kunna surfa tryggt och ha det kul utan att bli attackerade av vuxna som har sexuella avsikter.

Tillsammans med den eminente och prisbelönte IT-säkerhetsexperten Per Hellqvist skrev jag en gång boken ”Skydda ditt barn på Internet”, till vilken HMD Silvia har skrivit förordet. Hellqvist och jag har tillsammans och var för sig slagit våra huvuden blodiga mot väggar för att försöka få riksdags- och regeringsmedlemmar att förstå allvaret i vad våra barn utsätts för på nätet.

Utan resultat.

Det ligger naturligtvis en tragik i att vi har folkvalda, hyggligt betalda människor som vill blunda för ett tämligen nytt samhällsproblem som drabbar barn. Och detta kommer jag högst sannolikt att fortsätta tjata om.

Däremot kommer jag inte att upplåta min Facebooksida som anslagstavla för människor som vill hänga ut andra efter sin egen lag. Inte heller kommer jag utan extremt hård prövning att göra reklam för någon annan. Med dagens teknik har ni alla möjligheter att göra det alldeles själva.

Utnyttja det.

Det kallas nämligen yttrandefrihet, även om den är begränsad.

Svek

Vi hade herrmiddag hos mig i går och det var en oerhört lyckad afton på alla sätt.

Vi var i sanning en illuster samling kring det bord min älskade och kreativa dotter Isabell Alison dukat så höstfint. En författarwannabe (undertecknad), en begåvad formgivare, tillika chefskock kvällen till ära. En synnerligen begåvad musiker, en högt uppsatt polischef (ansvarig för kvällens dessert), en ombudsman som brinner för hyreslägenheter och folkets rätt, en synnerligen erfaren teknisk guru från ett av Sverige största företag och en briljant tekniker med många strängar på lyran.

Höstbord

Isabell Alisons höstdukning

Kanske tror du att vi – samtidigt som vi njöt av den bästa måltiden på länge – drack mycket vin. Rätt. Kanske tror du också att vi hällde i oss sprit. Fel, inte en droppe. Kanske tror du att vi ägnade kvällen åt att diskutera kvinnor. Ja, i cirka tio minuter. Sedan blev det ämnesbyte.

Med en sådan blandning kring bordet blir diskussionerna många och blandade, tidvis högljudda. Det dryftades kokainmissbruk bland kändisar, alltför höga hyror i nyproduktionen, maskiner som byggs för att gå sönder, taskigt formgivna hemsidor, njutningen av att åka motorcykel när det stinker smultron från dikena, årets bästa låtar, stektider för kött, resor och lite annat smått och gott. Tills det blev allvar och ämnet ändrades drastiskt.

Till – svek.

Jag vet inte riktigt hur det började. Men plötsligt avlade vår annars kanske mest tystlåtne vän – den tekniske gurun – ett femton minuter långt vittnesmål under vilket han lät decennier av återhållen besvikelse och raseri komma ut. Han berättade hur hans chef svikit de anställda grovt och faktiskt försatt dem i livsfara. Därefter hur samtliga drabbade kommit överens om att aldrig mer arbeta under den fege chefen. Och – hur samtliga utom min ryggradsstarke vän vänt kappan efter vinden och som hålögda slavar åter följt den chef som visat sig vara – ett äkta arsel.

Den annars tystlåtnes överraskande utbrott blev startsignalen. Under den kommande timmen fick vi vittnesmål om hur ryggradslösheten, sveket, lögnerna och korruptionen finns överallt. Inom polisen. Inom folkrörelsen. Inom näringslivet. Inom frivilligorganisationer. Och plötsligt stod det klart att det lilla landet som alltid bankar sig för bröstet som bäst i världen inte är bättre än vilken bananrepublik som helst. Lagom till kaffet kändes det som om vi tappade tron på det mesta.

Jag kom att tänka på pappa och blev plötsligt sorgsen. Han var inte bara nästan två meter lång, norrlänning, empatisk och på alla sätt en satans bra karl. Utan också en högt uppsatt officer i Flygvapnet. Han lärde mig det han kände var rätt om moral. Om att hålla tider, hålla löften och att även i motvind stå för sina åsikter.

Det gjorde han själv i högsta grad, och blev därmed på slutet en förlorare i den försvarsorganisation där ränder på axlarna snabbt kunde förvandlas till aska för den som vågade säga vad han tyckte. Om han hade hållit käft hade han sannolikt blivit befordrad till överste innan The Big C slukade honom. Men jag är stoltare över att han stod för sin åsikt än över hur många streck det finns på de axelklaffar jag än i dag vårdar i min nostalgiask. Tack, pappa.

Fyllesnack, tänker du kanske. Tja, möjligen klockan 02.30 i morse. Men – sen ringde jag runt igen i dag på eftermiddagen och kollade att jag verkligen hade hört rätt där vid bordet.

Och så var det, tyvärr.

Någonting har ändrats, tror jag. I den sanslösa jakten på position, bekräftelse och ekonomisk vinning tycks alltfler vara villiga att sälja ut sina ideal, sparka neråt för att desperat klamra sig fast vid relingen en stund till.

De grandiosa – som polischefen kallar dem – är på kort sikt de stora vinnarna. De som går hem med ”heder”, avgångsvederlag och sanslösa pensioner.

På lång sikt är de hopplösa förlorare. Ty när vi ligger där och slutnotan kommer in, strax före avgång, går det inte att ändra på något. I dödens väntrum fryser alla bonusar inne. Men lögnerna och sveket lever och svider.

Och blickarna från dem som sveks finns kvar i de sista, smärtsamma och skälvande sekunderna.

PS till dig, nyfikne förläggare som alltid vill veta vad vi gör på dagarna. Menyn:

*Butcher´s Steak från Köttbaren i Stockholm. Råstekt potatis, specialsallad med bland annat rädisor, sockerärtor och turkisk yoghurt, mängder av vitlökssmör, hemgjord Madeirasås och tillika hembakt bröd.

*Dessert: Vinbaserad hallonsoppa med melonsorbet och chokladskiva. Vin från Napa Valley. Starkt kaffe.

 

Telias dumheter sprider sig – Trygg Hansa smittat

Du känner till vad jag tycker om Telia och dess digitala kackerlackor som jagar folk i tid och otid.

Dessvärre sprider sig smittan – nu till Trygg Hansa.

Klockan halv nio på kvällen blir jag uppringd av ”Jonas” från 08 – 519 305 80 (spärra omedelbart det numret i era mobiler!) som vill kränga försäkringar. Naturligtvis har ”Jonas” inget efternamn, om han nu överhuvudtaget heter Jonas.

Efter att ha lyckats bli av med honom går jag in på Trygg Hansas hemsida för att hitta en e-mailadress. Det finns inte. Man kan meddela sig med bolaget via formulär, som det så vackert heter. När jag försöker det kräver tekniken att jag lämnar mitt personnummer (varför i hela höge helvete då?), annars går det inte att skicka. Detta föranleder frågan huruvida bolaget bedriver olaglig personregistrering.

Efter ett långt samtal med kundtjänst får jag slutligen e-mailadressen till Jonas Eriksson som sägs vara presschef. Till honom mailar jag följande:

”Johan,
 I kväll blir jag i min bostad uppringd av någon Johan eller Jonas från nummer 08 – 519 305 80.
Han vill sälja försäkringar.
Om detta skriver jag nu på www.ohrlund.se/blogg.
Därför behöver jag blixtsnabbt svar på följande frågor:
1. Med vilken rätt ringer ni och jagar mig i min bostad 20.30 en vardagskväll?
2. Varför kan man inte kontakta er via en vettig e-postadress på er hemsida, där också verksledningens adresser framgår?
3. Varför ska ni ha mitt personnummer för att ta emot ett mail? Bedriver ni registrering av människor som inte är försäkringstagare?
4. Var har ni fått mitt telefonnummer ifrån?
5. Vilka garantier tänker ni lämna för att låta mig vara ifred fortsättningsvis?
Tacksam för extremt snart svar.”
Vi får väl se om och när det kommer något svar.
Trygg-Hansa hamnar nu på svarta listan och de kommer aldrig att se ett öre från mig.
Följ exemplet, ty uteblivna inkomster är det enda språk de här människorna förstår.
Normal respekt ingår inte i deras ordbok.
 

 

Yttranden

Dags att diskutera telefonförsäljning litegrann igen. Du som är trött på mitt tjat kan väl klicka ner sidan redan nu. ;o)

I ett tidigare inlägg var jag åter gramse på det så eländiga företaget ”Dialect” som ju tidigare svurit att lämna mig ifred, men naturligtvis inte gör det ändå. I dag kom det en kommentar till mitt inlägg och med en tidvis affekterad prosa skriver signaturen Mange följande:

”Jag undrar om dom ringde till dig som företagare eller som privatperson, som företagare borde du vara glad om du blir uppringd av ex ÅF till telia, för jag menar du går väl inte in på telias hemsida varje dag och kollar hurvida ditt abbonemang kan bli billigare? jag blir jävligt trött på folk som skriker efter förbud och att man blir trakasserad, det är väl inte svårare än att be säljaren dra dit det inte växer?! du verkar ju ha en jävla massa tid och skriva om saker lägg den på ditt företagande istället”

Ja, Mange, det är alltid svårt att debattera med någon som är anonym, men låt mig försöka:

*Jag har inte den blekaste aning om de ringer till mig som privatperson, företagare, för att jag har en moster som heter Ebba eller för att solen skiner på ojämna torsdagar. Det är också för min del fullkomligt och bedövande likgiltigt då jag har ett enda intresse av det här – att få vara ifred.

*Nej, jag är inte glad för att bli uppringd av någon återförsäljare alls i hela världen, av ovan nämnda skäl. Och nej, jag går inte in på Telias hemsida, någonsin. Och nej, jag vill inte ha deras erbjudanden om ”billigare” abonnemang. Den senaste gången jag gick på lögnen blev resultatet enbart att jag a) fick ett precis lika dyrt abonnemang som tidigare och b) förlorade 1 700 kronor i subvention när jag ville köpa ny mobil, just för att jag ”nyss bytt abonnemang”. Det kallas varken service eller erbjudande. Det kallas långnäsa. Och åter – under de senaste fyrtio åren har jag varit regelbunden kund hos företag som Volvo, Nikon och Handelsbanken. Märk väl att inte en enda representant för dem har ringt mig under dessa decennier för att försöka pracka på mig något. De vet att det inte behövs, jag hittar dit själv när jag behöver.

*Jag har inte skrikit efter några förbud i det här sammanhanget. Och att ”be säljaren dra dit det inte växer” är inte ett alternativ. Varje gång jag kritiserar telefonförsäljarnas trakasserier får jag höra att jag är en ond och grym människa som inte förstår att telefonförsäljning är arbetslösa ungdomars enda utväg. Mitt svar på det är följande: Då är det en viktig politisk fråga som bör upp högst på agendan inför nästa val. Annars kommer vi snart att ha en hel generation av hålögda och autolobotomerade ungdomar. Det vill vi inte. Rösta!

Slutligen:

*Ja, jag har en jävla massa tid att skriva på. Jag är nämligen så obildad att jag inte kan försörja mig på något annat. Skrivandet är alltså mitt företagande och det utövar jag bäst när jag inte blir störd av säljare.

Hoppas att du därmed har fått svar på dina frågor. Ha en trevlig kväll!