Ja, ja, låt mig bara konstatera att tvåbeningar är fullständigt skamlösa!

Det är väl åtminstone två år sedan jag tassade ner noterna och texten till Vuffoooria! på baksidan av ett korvpapper jag hittat vid en nattöppen korvkiosk i Västerås (var där och spelade bortamatch med en skitsnygg terriertik). Jag hade tänkt ställa upp i Hundovision 2012 och framskälla låten själv.

Så här var min ursprungstext:

Vuffooooria, give me thirty bones right now

give me bones in sun or snow

vuff, vuff, vuff, vuff-vuff-vuff-vuff

Vuffoooooria, show your paws and tail right now,

show me where your paths will go

vuff, vuff, vuff, vuff-vuff-vuff-vuff

och så vidare.

Om det är Loreen eller den där Tomas G eller P eller F eller vad han nu heter, som plockat upp mitt tappade korvapper för att snyta sig i det, vet jag inte. Jag vet bara att hela Europa, utom de där förbannade spaghettituggarna, röstade på min låt. Jag hoppas förresten att de där sliskiga tomatplockarnas strumpor äter deras tår – hur understår de sig att inte rösta på kopian av Vuffoooooria??!!

Ruttna i torrfoder och strypkoppel, Berlusconi, din gamle tikbock!

För övrigt har jag rest en hel del på senaste tiden, och har en hel del att rapportera. Men det tar vi i nästa blogginlägg.

Vuffooooria på er!

High tass!

/Sigge

Ska just stappla i säng, svimfärdig.

I morse klev jag upp 04.15 för att göra mig redo för en av mitt livs viktigaste upplevelser:

Kl 06.10 delade jag ut det första av 17 000 exemplar av Dan Buthlers och min deckare ”Grannen” på Stockholms centrakl.

Böckerna var gratis men massor av människor gav rejäla donationer til Brnacancerfonden, via insamlingsbössor och sms.

Jag rapporterar mer och detaljerat om detta fantastiska event –  senare!

Nu på fredag den 25 maj med start 07.00 delar Dan Buthler och jag ut de 17 000 exemplar av ”Grannen” – som vi har skänkt till Barncancerfonden – i avgångshallen på Stockholms Central.

Alla är välkomna att ta hur många inbundna böcker, ljudböcker eller pocket de vill. Böckerna är gratis men vi önskar och hoppas att de som tar böcker lämnar en donation till Barncancerfondens medarbetare, som finns på plats. Den som vill ha en bok signerad måste ge 50 kronor till fonden.

Sprid ordet så att vi får massor av människor till Centralen och så att Barncancerfonden får in så mycket som möjligt. Här finns inga mellanhänder – varenda insamlad krona går direkt till att hjälpa de sjuka barnen och till forskning om barncancer!

Sitter i solen på balkongen på Hotell Tylösand med utsikt över den vackra stranden.

Ingen dålig miljö att blogga i! :o)

De senaste dagarnas aktiviteter känns, och än är det långt ifrån slut.

Så är den äntligen släppt på riktigt – Till minne av Charlie K!

Det ska bli enormt spännande att se om den tryckta boken får en lika flygande start som ljudboken fick!

Den officiella premiären skedde i fredags med signering i en av Sveriges trevligaste bokhandlar – Larssons Bok och Papper i Halmstad:

Bortsett ifrån ett mycket lågt introduktionspris, fick alla som köpte boken en fin pläd på köpet …

Efter signeringen var det dags att flytta till Per Gessles Hotel Tylösand på den vackra stranden. Hotellet är fyllt av Gessles konstsamling och jag kan vandra runt i rimmar och titta på bilder och skulpturer.

Under dagen packade Bra Böckers duktiga PR-chef Eva Ahlkvist 200 goodie bags med plädar, böcker, läppglans och rabatterbjudanden, till de gäster som hade köpt biljetter till vårt stora evenemang på lördagen. Det visade sig glädjande nog att kassarna inte skulle komma att räcka – vi hade över 230 betalande gäster, ett nytt rekord!

Medan timmarna gick anlände vår alltid så förträffliga intervjuare Lotta Bromé, min förlagskollega Åsa Hellberg (”Sonjas sista vilja”) samt fyra författare från Bonniers förlag – Lisa Lemke (”Till sommaren”), Anna Fredriksson (”Lyckostigen”), Linda Lomelino (”Lomelinos tårtor”) och debutanten Suzanna Dilber (”Dubbelexponering”). Klockan 15.00 slogs dörrarna till hotellets konferensanläggning upp. De hundratals gäster som köpt biljetter bjöds på en magnifik buffé med allt ifrån snittar till scones, tårtor och kakor. Och lagom till när ”Sonjas sista vilja” presenterades, bjöds det på rosa champagne!

Superproffsiga bokhandlaren Ulrika Larsson – som dessutom fyllde jämnt! – inledde med en kort presentation innan Lotta Bromé började intervjua oss på scenen.

Ulrika Larsson är extremt duktig på att presentera böcker både i radio och på läsarträffar. Hennes evenemang är alltid fullsatta.

Att få jobba med Lotta är alltid lika kul – hon är proffsig, påläst, humoristisk och har en unik fingertoppskänsla för vad publiken vill ha.

Min förlagskollega Åsa Hellberg – som tidigare skrivit ”Casanovas kvinna” har precis kommit ut med ”Sonjas sista vilja” och den första upplagan såldes slut på en vecka – grattis, Åsa!

Så blev det dags för undertecknad att äntra scenen för att berätta om Till minne av Charlie K.

Till skillnad från vad många tror, är ”Till minne av Charlie K” mycket mer än en deckare…

Jag berättade att Till minne av Charlie K har många bottnar och handlar om både rasism, avund, relationsproblem, moraliska frågeställningar, smuggling och annan tung kriminalitet, samt att den aktualiserar frågan om hur bra det är att vi öppnat våra gränser vitt och demonterat stora och viktiga delar av tullen.

När alla presentationer var klara tackades vi med blommor och därefter var det förstås dags att signera böcker åt alla som ville köpa.

På kvällen fick vi alla en superb middag på hotellets välkända finsmakarrestaurang Akvarell.

En smakupplevelse!

Nu väntar nya, spännande pr-aktiviteter för Till minne av Charlie K.

Fortsättning följer!

Voff!

Det har hänt en hel del på den senaste tiden, mina vänner. Därför har jag inte haft tid att blogga. Men för tillfället har saker och ting lugnat ner sig lite, så jag tar tillfället i akt.

För några veckor sedan skulle det göras ett stort tidningsreportage om husse, inför hans kommande boksläpp. Man engagerade den duktige fotografen Knut Koivisto och eftersom jag skulle vara en viktig del av bilderna ansträngde sig Knut till det yttersta. Men jag hade lite andra idéer om hur det hela skulle skötas, så det slutade så här:

Knut fick lära sig att det inte är någon lek att ta porträtt på mig!

Efter det hade husse och matte viktiga möten på husses favvokafé i Stockholm. Matte fick klokt nog en idé om att jag borde prova Caffe Latte och se – det var inte alls illa, jag tror att det får bli min grej i fortsättningen.

Efter Latten tog vi en promenad i Vasaparken. Jag skällde ut några och jagade en kanin en stund, mest för att markera.

En dag senare skulle lillmatte fira en av sina kamrater för att hon fyllde år. Husse bakade smarrig pepparkaka till dem och naturligtvis fick jag en egen:

Mums!

Sedan var det dags att packa resväskan. Vi åkte till Malmö och tog in på hotell – en ny grej för mig och jag kan inte säga att jag är speciellt imponerad. Husse fick betala extra hundavgift för att vi skulle få ett icke-renoverat rum med gamla klospår i parketten – tragiskt. När husse frågade om jag fick följa med till frukostmatsalen blev svaret:

”Nej, det går tyvärr inte på grund av allergier.”

Husse försökte tålmodigt förklara att man inte kan vara allergisk mot mig, men det hjälpte inte. När vi gick därifrån muttrade husse som vanligt.

”Nähä, och jag som är allergisk mot dumhet, hur fan ska jag bära mig åt, då? Jag kan ju snart inte gå in någonstans!”

Sedan skulle husse och matte på begraving. Begravningar är inte riktigt min grej (jag gillar mer att gräva upp grejor) så jag avstod. Men jag fick se en kul bild som husse tagit på kyrkogården. Någon hade lagt en jättestor stenbumling på en grav. Husse frågade begravningsentreprenören hur det hade gått till. Han såg lite generad ut och berättade sedan att svärdottern till den döda hade sagt:

”Vi vill ha den där jättestenen där så att vi är säkra på att kärringen aldrig reser sig igen!”

Häpp! Tvåbeningar är inte riktigt kloka.

Medan husse flängde runt på allt möjligt åkte jag på kollo hos Li, världens härligaste tjej! Först praoade jag på hennes jobb ett tag, och det ska jag berätta mer om sedan. Sedan åkte vi till hennes lägenhet i fashionabla Ljunghusen och jag kunde börja njuta av havsutsikten.

Li såg till att jag fick välbehövlig vila på hennes divan medan hon lagade mat till mig. Första dagen blev det köttbullar, sedan blev det bara bättre. Leverpastejmackor till frukost, ryggbiff eller pannbiff till middag. Efter de första två dygnen hade jag bara en sak att säga:

Fuck torrfoder!

Li är av den sunda åsikten att hundar mår bäst av riktig och vällagad mat, och att torrfoder är en patetisk nödlösning.

Jag tycker att Li ska bli statsminister och president och allt möjligt.

Förresten – varför har vi ingen hundminister i det här landet? Vi hundar är en stor och kraftfull grupp som borde ha rätt till ett eget språkrör. Vi kunde kräva katt- och människofria zoner, indexuppräknad höjning av tuggbenstillägget, gratis fästingskydd, mer hundsport på tv, en bra filmkanal (Hundhotellet, Lassie och hårdkokta grejor som When I shot the cat), tassfrihet inom EU (så kallad tass free), miljöanpassade pälsbussar, fler specialbutiker för hundar (Din Klo, Pälsman, Tax Free, Lagersvans, Noséns).

När detta skrivs är jag kvar på kollo för att vila ut efter en ansträngande tid. Jag tar det lugnt, skäller ut en och annan svarting (ni vet, de där lurviga, opålitliga) och massor av joggare. Den friska havsluften gör mig gott och jag har tid att filosofera utan att bli nos-talgisk.

Vi hörs efter min semester.

High tass!

/Sigge

… inte minst sedan deras representant ringt mig i dag.

Läs gärna mitt förra blogginlägg om krig mot Telia. Berätta om dina egna dåliga erfarenheter av företaget. Det får vara nog nu. Slå tillbaka med alla medel mot ett företag som misshandlar dig som kund!

Ända sedan barnsben har jag varit – för att låna min vän Per Hellqvists uttryck – aggressivt ointresserad av sport.

Jag tror att sånt där går i arv. Min far tittade aldrig på sport, släpade mig aldrig till en fotbollsplan och såg oförstående ut när han halade upp plånboken för att ge mig pengar till hockeyklubba och hjälm. Det blev andra intressen istället. Tjejer. Böcker. Tjejer. Film. Bilar, Tjejer. Motorcyklar. Tjejer. Musik. Tjejer, resor, kultur och tja – tjejer … Tack, pappsen.

Det blev därefter. Jag var uppskattad som back i fotbollslagen i skolan eftersom jag sprang rakt på de små forwards som kom, och krossade dem med min kroppstyngd. Så småningom visade jag hyggliga talanger i basket men det var i badminton min glans låg. Jag älskade sporten tills vår tränare sa att jag var så bra att jag måste tävla.

Då kastade jag racketen, lämnade laget och gick hem. Forever. Det var inte roligt längre.

Jag kan alltså ingenting om sport och den intresserar mig inte.

Med ett undantag.

Jag uppskattar VM i hockey för att Sverige är bra och för att det går fort. Action.

Därför har jag i år inte bara sett delar av några matcher, utan med skräckblandad förtjusning också följt några av de miljoner expertkommentarer spektaklet för med sig.

Alla vet bäst. Hockeyn är värdelös och man borde inte ens titta på den. Lagkaptenen är en idiot, domarna borde skjutas, alla ryssar borde avrättas och det ryska laget avstängas för all framtid. Svenska spelare som nämns vid namn idiotförklaras på grund av en enda missad passning, en missad målchans eller – än värre – en utvisning (som de samtidigt för beröm för eftersom idioten i motståndarlaget skulle ha en high five i ansiktet med en klubba!)

Det roligaste är att majoriteten av dessa kommentarer kommer från gubbar i min egen ålder. Överviktiga, 50+-män som riskerar en hjärtinfarkt varje gång de böjer sig fram för att knyta skosnörena. Män som inte haft skridskor på sig under de senaste trettio åren och som sannolikt gör bäst i att hålla sig långt borta från idrottsutövningar om inte doktorn gett klartecken först.

Men bäst vet de. Hela tiden. Och alltid efteråt.

Nyfikenheten växer inom mig. Hur känns det att sitta där, för gammal, för fet, med en chipspåse i handen och en öl i den andra, och verkligen känna att man kan och vet? När allt är över och med facit i handen. Bara då.

Blir det lättare att överleva en eventuell jätteflopp i VM då?

För deras skull, hoppas jag det.

Själv hejar jag på Tre Kronor, i vått och torrt! :o)

Bloggläsande vänner!

Följande brev postas i morgon till Telias huvudkontor:

TeliaSonera AB

Kustomärr Reläjjtjåns

106 63 Stockholm

2012-05-04

Jag har inga förhoppningar om att det här brevet når någon i ert företag, med en kombination av förnuft och beslutsrätt, men icke desto mindre:

Jag har både direkt och via era ”uppdragstagare” (de ringande kackerlackorna), i envis hopplöshet under de senaste åren försökt få fram budskapet i detta brev. Först subtilt, sedan försiktigt artigt, därefter en aning mer i klartext. Det går inte. Därför gör jag nu som danskarna – ”kallar en spade för en spade”. Alltså:

VAD FAN I HELVETE INBILLAR NI ER ATT NI HÅLLER PÅ MED???!!!

Jag har varit kund hos er sedan ni hade orangefärgade volvobilar med Televerkets logotype, innan ni lanserade den grå låda som kallades telefonsvarare och på den tid då man kunde få fängelse för att köpa eller sälja telefoner. På den tid ni inte
trakasserade era kunder. Jag har uppfyllt min del av våra avtal, alltid betalat i tid.

Ni har skött er hyggligt (bortsett ifrån den där gången när ni utan förvarning sågade ner ett träd på min tomt och fick betala ett fett skadestånd) tills ni för ett par år sedan började med era trakasserier av obegripliga skäl.

Under det senaste året har era digitala kackerlackor kravlat över mig värre än någonsin. Mest tycks de njuta av att ringa åtta på morgonen när jag jobbat till fyra på natten. De har ätit Dextrosol, sprayat munnen med mint och de kommer från en fabrik där man
lobotomerar folk innan man bygger nya käkar till dem, av titan och kevlar.
Sedan är festen igång:

”Hej hej Dag! Det här är Olle (observera att varken Olle eller hans kolleger har begåvats med efternamn. Jag ringer från (här kommer ett fullkomligt obegripligt företagsnamn) på uppdrag av Telia.”

Jag har sovit i fyra timmar. Jag ska snart upp igen. Du tränger dig in i mitt hem. Jag
hoppas att du får stora röda, svårt kliande utslag över hela kroppen. Dö, Olle!

Olle går igång. Han ska erbjuda något och han är lika pålitlig som en hora i Milano. När en av Ollarna ringde för några månader sedan lovade han på stående fot att sänka mitt abonnemangspris med femtio kronor i månaden, detta sedan han misslyckats med att sälja på mig en surfplatta och lite annat smått och gott.

Naturligtvis var det en klockren lögn. Jag får fortfarande lika höga räkningar, och åkte dessutom på ytterligare en blåsning: När jag en månad senare ville byta telefon och frågade om jag fick någon rabatt, log flickan i butiken sockersött och sa:

”Tyvärr inte. Du har ju ändrat abonnemangsform för en månad sedan, och därför får du ingen rabatt. Hade du kommit in innan så hade du kunnat få telefonen 1 700 kronor billigare.”

Olle – om vi någonsin möts, så se till att skydda dina nötter, ok? Jag hoppas att din mammas strumpor äter upp hennes tår!

De här Ollarna, kretiner som ibland heter Miriam, ibland Johan och ibland något jag inte ens orkar lägga på minnet, påstår alla att de arbetar med kundvård åt Telia.
Jag har tålmodigt i flera år försökt förklara att jag bara vill en enda sak:

Jag vill vara ifred. Okej?

Nu verkar det här obegripligt svårt för dem att förstå. De förstår inte att jag inte vill bli väckt i svinottan, att jag inte vill bli störd i mitt hem och framförallt förstår de inte att jag är en tänkande människa som själv kan avgöra vem jag vill ha som operatör och om jag
vill köpa en telefon eller en surfplatta eller en cirkushäst som på befallning bajsar rosa fjärilar, eller en egen jumbojet. De är fullkomligt övertygade om att jag är en idiot, vilket framgår av samtalen.

Jag har försökt den artiga vägen, förklarat att jag inte vill bli störd. Det fungerar inte. Jag har bett att få tala med deras chefer. Det fungerar inte.

”Ahmenasså han är inte här” och som svar på frågan hur jag kan nå chefen: ”Ahmen vi har inga ingående linjer här”.

Olle, må tiotusen myggor våldta din rygg medan du sover.

Och vänta lite! Telias representant har inga ingående linjer, 2012? Eller – Sovjetunionen 1972? Leker ni nostalgi, pojkar?

Nu lyckades jag dock spåra ett av idiotföretagen, placerat i en håla i sydsverige. När jag ringt upp och avlagt ett heligt löfte om att kasta mig i bilen, köra femtio mil och avlägga personligt besök på deras kontor, upphörde ringandet riktigt jävla kvickt. Yey!

Efter en djupt vetenskaplig undersökning har jag kommit på några andra taktiker som också fungerar:

a) vad Olle än säger, svarar jag ”din mamma”

b) jag ber Olle vänta, lägger luren och går
därifrån (hehe…)

c) oavsett om Olle är man eller kvinna stönar jag
djupt och väser ”mmmm, vad har du på dig, baby…?”

d) jag börjar gråta ohejdat och tjuter ”Äntligen
någon som vill lyssna på mina problem!!!”

Men friden varar inte länge. Telias sega, digitala kackerlackor kommer raskt kravlande ur sina hålor som ur en Stephen King-film och under de senaste två dagarna har jag blivit uppringd av två! Undrar om hot om fysiskt våld skulle funka? Det flesta förstår ju trots allt smärta.

Av någon svårbegriplig anledning (jag ringer aldrig för så mycket som mitt abonnemang kostar) vill Telia bli av med mig som kund men har inte stake nog att meddela det själv, utan använder de inhyrda kackerlackorna som vapen.

Rent filosofiskt är det intressant. Hur gick det till? Hur förvandlades ett hyggligt fungerande verk till ett stalkerföretag?

Kvalificerad gissning: Ny Teliachef tillträder. Ny Telichef vill visa framfötterna. Förändring är nyckelordet. Teliachef kliar huvud blodigt men kommer inte på idéer. Hyr
därför in konsulter med rutiga byxor från trendig byrå, för tvåtusen i timmen (per rakad skalle). Konsulterna kliar huvudet, kommer inte på idéer. Det är bra, stora fakturor för att tänka tomt. Till sist blir både Teliachefen och konsulterna desperata. Och så poppar ett ljushuvud med pipig röst:

”Customärr räläjjtjåns! Typ som kårpårejt brääänding fast typ pööörsånell!”

Teliachef andas ut. Skriver på. Betalar trendbyrån femhundrafyrtiosextusen. Hyr kackerlackor.

Jag är inte imponerad. Nu tar vi det igen, Telia:

VAD I HELVETE INBILLAR NI ER ATT NI HÅLLER PÅ MED???!!!

Om ni verkligen vill bli av med mig som kund är det enkelt: Skriv ett brev, maila eller ring (jag har ingående linje *långnäsa*). Jag går till en annan operatör och friden är återställd.

Om ni mot förmodan vill ha mig kvar som kund, följer här en enkel instruktion:

LÅT MIG FÖR FA-AN VARA IFRED!!! NEJ, jag vill inte ha några erbjudanden. Nej, jag vill inte att någon ringer och frågar hur läget är. Nej, jag vill inte ha
bredbandstelefoni eller surfplattor eller någon annan skit. Och den dagen jag
skulle vilja ha det är jag – tro det eller ej – fullt kapabel att leta upp
grejorna själv.

Om ni låter EN idiot till ringa mig, så mister ni en bra kund, förstått? Inte bara det – vi har fler Teliaabonnemang här och mina vänner lyssnar gärna på goda råd. Så om ni vill se tusenlapparna fladdra för vinden – fortsätt att låta kretinerna trakassera mig, gärna sju på morgonen.

Jag har i två år efterlyst att en chef från Telia ska ringa mig för att diskutera det här.

Resultat:

En av Ollarna ringer igen: ”Tjena, tjena Dag, det hära är Jonas. Jag ringer på uppdrag från Telia. Hur är läget? Bra, va? Joråsatt de e så hära att … ”

Olle, nu har jag byggt en voodoodocka som föreställer dig och ja, jag hoppas av själ och hjärta att du får akut tarmvred innan hysteriska bölder slår upp över din
taniga kropp.

*bonk, bonk, bonk* (ljudet när jag slår min panna mot en plåtvägg).

Jag funderar på att ta till samma ammunition som jag en gång använde mot Skatteverket när de gjort fel. För varje gång de trakasserade mig debiterade jag dem ett par tusen för en beställd konsultation. Mina fakturor gick vidare till Kronofogden, Skatteverket fick stora problem och till sist tvingade Justitiekanslern verket att ge mig skadestånd.

Bra idé. Vi kör igen:

Information, alltså, Telia: För varje gång någon av era uppdragstagare kontaktar mig igen, debiterar jag 2 500 kronor i timmen för pr-konsultation. En minut är en
påbörjad timme. Faktura kommer.

Med synnerligen, riktigt jävla irriterad, ovänlig hälsning,

Dag Öhrlund

Frågor på det, vänner? ;o)

Just hemkommen från Bra Böckers releasefrukost för förlagskollegan Åsa Hellbergs bok Sonjas sista vilja, tittar jag i kalendern och konstaterar åter att maj verkligen är böckernas tid, åtminstone för oss författare. Boksläppen är många, med allt vad det medför. Vi som har utgivningar på gång sliter med redigeringar och deltar i marknadsföringsmöten. Det är pr-arrangemang, releasefester, möten med bokhandlare och intervjuer i press, radio och tv. Kort sagt – skitkul!

Kompisfoto är viktigt! Här är jag och min nya författarkollega på Bra Böcker – Åsa Hellberg. Jag känner på mig att hennes mycket humoristiska bok kommer att bli en riktig storsäljare!

Åsa intervjuades av Bra Böckers Eva Ahlqvist och berättade om sina tankar och idéer bakom boken – inte minst att kvinnor som är ”femtiplus” sällan eller aldrig skildras i den svenska litteraturen.

Åsa och jag kommer att träffas en hel del under den närmaste tiden, i samband med olika pr- och försäljningsaktiviteter. Det är ju inte många dagar kvar tills min egen spänningsroman Till minne av Charlie K släpps med dunder och brak, vid ett releaseparty i Tylösand.

Till minne av Charlie K finns i bokhandeln den 17 maj.

Till releasefrukosten kom också författarna och bokförläggarna Lars Rambe och Sölve Dahlgren, som omedelbart placerade min förlagskollega Sandra Gustafsson mellan sig när det skulle fotograferas:

Och fotograferas görs det på de här tillställningarna! Ibland känns det som ett äkta Hänt i Veckan-party när alla författare vill plåta varandra. Tyvärr blev mitt snapshot av dem inte av bästa kvalitet, men du förstår kanske känslan:

Om några timmar är det dags för nästa releaseparty – förlaget Massolit firar släppet av kollegan Varg Gyllanders fjärde kriminalroman.

Skål för det!