Det har säkert funnits länge, men det var inte förrän för något eller några år sedan jag började fundera över det och över hur det uppstår.

Ordmodet.

Har du tänkt på det? Ett i och för sig utmärkt ord eller uttryck som tidigare inte haft större framtoning än andra ord eller uttryck, är plötsligt på varje människas läppar och används i tid och otid, inte sällan av människor som vill verka märkvärdiga genom att sätta in ordet eller uttrycket i fel sammanhang.

För ett par år sedan var det ”eller hur”. Uttrycket användes helt plötsligt för att bekräfta vad någon annan sa, istället för att som tidigare användas som bekräftelsefråga till det man själv yttrat.

Förra året kom transparent och transparens. Raskt var det viktigt att i stort sett allt var transparent och alla företag och organisationer måste visa en transparens.

I år skiter folk i om något är genomskinligt eller ej.

Nu är det tydligt som gäller. Alla inser vikten av att vara tydlig. Speciellt tydliga måste varje företag med självaktning vara, inte minst de som har en informationsdirektör (gud bevare mig).

Vi ska alltså inte längre prata klarspråk, göra oss förstådda eller gå rakt på sak. 2012 gäller bara en enda sak – att vara tydlig.

Nyfiken som jag är vill jag veta hur det ska gå 2013. Jag sätter en stekt korv på att det inte längre är viktigt att vara tydlig och att ingen ens minns vad transparent betyder.

Vilket blir 2013 års modeord? Törs du gissa och föreslå?

Varför inte kommunikativ? :o)

Kriget mot Telia och företagets obegripliga och vidriga uppförande mot sina kunder fortskrider. I takt med att de gödslar slagfältet med allt fler kretiner i färgglada uniformer och fåniga företagsnamn, blir det hela en aning oöverskådligt ibland, men alls icke omöjligt att föra.

I takt med mina blogginlägg har jag fått alltfler mail från människor som nu sagt upp sina Teliaabonnemang och flyttat till andra operatörer.

Hans G Larsson, informationsansvarig på Telia Kundrelationer, hade försäkrat mig att han skulle göra vad som stod i hans makt för att jag inte skulle bli uppringd av Telia mer (och att han gått igenom ”Telias interna NIX-register för att säkerställa” att jag fanns med där).

Eller deras ”representanter”.

08.30 fem dagar senare kom den digitala batongtortyren i form av ett samtal från unge Linus på företaget Dialect.

Jag hade på grund av svåra smärtor varit vaken till 03.00 natten innan och du kan säkert räkna ut hur förtjust jag blev över Dialect-samtalet. Naturligtvis skrev jag ett mail till några personer i Dialects ledning.

En av dem svarade – företagets VD Mats Kraitsik Kalvik.

Kalvik är en skojsig rackare (åtminstone inledningsvis), ty så här lyder en del av hans första svar:

”…Jag förstår inte hur Dialect i det du beskriver ska ha haft kännedom om att du
absolut inte vill bli kontaktad då du varit i kontakt med Telia och de till en
helt annan återförsäljare. jag förstår dock att du inte önskar kontakt och det
kan vi se till nu när vi vet. Du verkar också ha stora synpunkter på Telia vilket många har, vill uppmärksamma dig på att det finns många alternativ att fundera över när det råder priskrig och produktutveckling hos samtliga operatörer… ”

Först påstår han alltså att det inte är Dialect som har kontaktat mig, trots att uppringaren sa det. Sedan – när han märker att jag inte gillar Telia – påpekar han raskt att Dialect kan erbjuda alternativ från andra operatörer. Om jag hade varit Kalviks uppdragsgivare Telia hade jag blivit måttligt förtjust över hur snabbt han vänder kappan efter vinden. Vem hade han rekommenderat om jag hade kritiserat Tele 2? :o) Ironiskt nog frågar han mig också vilket nummer jag vill att de ska spärra! De här tomtarna vet alltså inte ens vilka nummer de ringer och jag skulle nyfiket vilja ta en titt i deras lilla tomteverkstad.

Nåväl, det är inte huvudsaken. Saken är den att Kalvik och hans anhang, precis som resten av Telias ”representanter” har missat poängen:

Därför ska jag, som danskarna säger, här skära ut den i papp:

Ge fan i att störa folk per telefon!

Åtta ord borde inte vara så svåra att förstå. Men ack…

Jag skriver med tämligen affekterad prosa tillbaka till Kalvik. Talar om vad jag tycker om att de ringer hem till mig 08.30 på morgonen. Eller att de ringer alls! Naturligtvis skräder jag inte orden. I min värld är det enkelt – om du börjar jävlas med mig får du vara beredd på en reaktion som inte består av rosor och tårta.

Det förstår inte Kalvik. Upprörd eller möjligen till och med kränkt skriver han:

”Jag förstår överhuvudtaget inte oförskämdheten i mitt mail då jag inte är oförskämd.
Däremot tycker jag du ska läsa ditt eget mail som är adresserat till mig som du
aldrig varit i kontakt med, hur får man egentligen uppföra sig? Har jag totalt missförstått fakta i det du framfört, att vi ringt dig 08.30 en morgon och det föranleder ditt agerande? Vi kommer aldrig mer att ringa dig, det hade räckt att du framförde det, lev som du själv lär att vi ska göra;  ” Försök nu bara visa ett uns av respekt och normalt tänkande”.

Jag skriver tillbaka och ber att få Kalviks hemnummer så att jag kan se till att han får smaka på sin egen medicin och blir nerringd dygnet runt.

Då blir han – klokt nog – tyst. Mycket tyst.

Det värsta är naturligtvis inte att Kalvik inte ser en oförskämdhet i sitt eller företagets beteende.

Det värsta är att han fortfarande missar poängen. Som alla andra tillverkade i den gudsförgätna fabrik som tydligen och av fullkomligt obegripliga anledningar spottar ut en märklig ras ingen behöver – telefonförsäljare – tycks han tro att han och hans anställda skulle ha någon form av moralisk rättighet att jaga folk per telefon, med allsköns skit. Inte minst om man kallar den ”kampanj”.

Vi skär ut det i papp igen:

Fel, fel, fel!

Ett litet ord som borde vara lätt att förstå, speciellt i upprepad form.

Men jag har inte stort hopp, vare sig när det gäller Kalvik själv eller soldaterna som utför terrorn.

Dock ber jag ödmjukast mina läsare att kategoriskt bojkotta Dialect och deras butiker, som jag själv aldrig hade gjort något illa eller ens haft något att göra med innan det här skedde.

Så, i fredags:

16.30, mitt i ett viktigt manusarbete, ringer Kerstin från Telefokus (se länk till artikel om företaget längre ner!).

Hon är redan från början otrevlig och naturligtvis ber jag att få bli kopplad till hennes chef.

Då kommer samma skitsnack som alltför många telefonförsäljare kör med:

Det finns inga ingående linjer till företaget. Och chefen – hon vet förstås inte vad vederbörande heter – är inte där.

Jag ryter till rejält, och vips kommer ”den ansvarige” på tråden. Han heter Tobias och börjar genast prata om kampanjer.

Jag pratar om den mänskliga rätten att få vara ifred. Att inte bli uppringd.

Tobias pratar kampanjer.

Jag avbryter honom. Frågar var företaget fått mitt nummer ifrån.

Det vet han inte.

Dessutom har Tobias, liksom Kalvik och Com7, Telesol och allt vad fan de nu heter, de som terroriserar folk, missat poängen.

Det är inte första gången, och säkert inte den sista, jag blir uppringd av någon som inte har något efternamn och som inte vet var han eller hon har fått mitt nummer. Verkar det seriöst? Ge mig ett piller som stoppar kvävning på grund av skratt.

Ju mer jag skriver om det här, desto fler historier om något liknande får jag mig tillsänt. Glädjande nog får jag lika många tips om moteld mot dem som skamlöst tar sig rätten att tränga sig in i våra hem eller företag för att sälja något vi inte vill ha.

Kriget blir långt, men tillsammans kan vi segra.

Genom att få dem att förstå poängen (vilken handlar om något ganska naturligt för många – respekt.)

Skrämmande nog går det fortare att lära en valp att bli rumsren och se upp för bilar.

En jämförelse som tål att tänkas på.

PS: Den som googlar han finner. Och här finns det kopplingar mellan Dialect och Telefokus – en tillfällighet som kan se ut som en tanke…

http://www.ittankar.se/varning-for-telefokus-ab/

Tillbringar ett par undersköna dagar i Skåne i slutet av sommaren.

Vackert väder, närhet till en lång strand där jag kan promenera.

Och havet underlättar tankars flykt.

Innan jag reste ner hämtade jag min bil – som alla andra moderna bilar full av små datorer – från service. Ett varningsmeddelande om att service var nödvändig hade visats länge, trots att det inte var så.

Och dagen efter att servicen utförts kom meddelandet upp på displayen igen. Precis som förra gången.

När man nämner sådant där för serviceavdelningen muttrar ens ”personliga tekniker” (alla måste ha en sån nuförtiden) något om mjukvaruuppdatering. För jag kör ju gubevars omkring i en datacentral, inte en bil.

Så man låter teknikern uppdatera. Och felet kvarstår.

Det sista han säger innan jag hämtar bilen är:

”Jag skulle rekommendera att du byter vindrutetorkare, de är slut.”

Jag ska just påbörja en 600 kilometer lång resa och undrar naturligtvis varför i helvete karln, som är tekniker, inte har bytt torkarbladen om han sett att de är slut. Svaret är givet – jag har betalat för ett servicepaket och i det ingår minsann inga torkarblad.

Jag skruvar tillbaka klockan. När jag växte upp i Blekinge på 1960-talet och pappa svängde in sin väl begagnade Mercedes 180 på Gulf-macken i utkanten av byn, kom det ut en gubbe i blå overall och keps. Han tankade bilen, kollade oljan, tvättade rutorna och kollade sånt som torkarblad. Om det var något som behövde bytas – allt från torkarblad till tändstift – så föreslog han det och kunde ombesörja det pronto, dessutom till ett rimligt pris.

I dag är det så – när det blir fel på den bil som kostat mer än ett radhus i Säffle – att jag måste beställa tid för en diagnos. Om resultatet av diagnosen blir att något måste åtgärdas (vilket det naturligtvis blir) så måste jag beställa en ny tid för det.

Men – i det här fallet kör jag till Skåne innan störtregnen kommer, och inser där plötsligt att torkarbladen nog måste bytas. Typ nu.

Alltså kör jag till närmaste mack, modell större.

Flickan bakom disken ser bekymrad ut när jag framför mitt ärende. Hon meddelar att man inte för torkarblad. Så vänder hon sig om och serverar en kund en halv middag innan hon sätter in en plåt med kanelbullar i en ugn.

Veckan innan har jag kört till bilbesiktningen. I sista sekund upptäcker jag att jag inte har någon varningstriangel i bilen. Dessutom behöver jag en skruvmejsel. Alltså styr jag snabbt mot närmsta mack, modell större.

Jag botaniserar. Hittar våldsfilmer och korvbröd, tamponger och tändstickor, lösgodis och romaner, nyckelringar och mjukisnallar, glass och tidningar med nakna flickor, russin, limpor, mobiltelefoner, braständare, grillkol, sovsäckar, blombuketter, wienerbröd, reflexvästar, plånböcker, pennor, en maskin som serverar fyra sorters kaffe, leksaker, lotter, lättmargarin, färdiga sallader och tio sorters bröd.

Bland annat.

Men ingen varningstriangel och – meddelar ynglingen bakom disken – verktyg har man för länge sedan slutat med.

Jahaja. Samma kväll åker jag till ett ICA Maxi stort som några fotbollsplaner, och för kanske första gången funderar jag på riktigt över hur matvaruaffären förändrats. För här finns de verktyg macken saknar. Här säljs cyklar, en rosa moped, trädgårdsmöbler, gräsklippare, platt-tv och laptops tillsammans med böcker, underkläder och – mediciner. Men den färska fisken lyser med sin frånvaro.

I Malmö är konkurrensen numera så hård att flera av de stora matkedjorna håller öppet mellan 08.00 och 23.00 sju dagar i veckan. Något som får mig att fundera över vem som nödvändigtvis behöver köpa mat 22.30 en söndagskväll.

I alltfler butiker försöker man införa självscanning för att kunna sparka ännu mer personal genom att låta oss kunder sköta halva kassajobbet. Som magsur gubbjävel vägrar jag naturligtvis delta i sådant. Jag tänker inte hjälpa dem att sparka folk som behöver jobbet, vilket naturligtvis är den enda meningen med självscanning.

Är det nödvändigt att alla våra butiker är öppna från morgon till kväll, sju dagar i veckan?

Naturligtvis inte. Det gick bra att planera förr, och folk som bor miltals från ära och redlighet får än i dag komma ihåg att köpa vad de behöver för många dagar, innan de styr mot den avlägset belägna gården.

Och de som arbetar i butik behöver också vila.

Jakten mot fortare, mera, större, flera och hela tiden ökar och ökar. Jag tror knappast att pappa, om han levt, vare sig förstått eller uppskattat det.

Visst är det väl bra att den som jobbar sent kan hinna plocka upp några grillade revbensspjäll som nödmat efter 18.00.

Men håll med om att det är sjukt att det inte finns torkarblad och en skruvmejsel på bensinmacken.