OBSERVERA att inlägget nedan publicerades för första gången i augusti 2002, alltså för tolv år sedan. Och att det, tyvärr, känns minst lika aktuellt i dag:

VEMS HEDER?

Varje dag mördas några. Ibland pratas det om hedersmord. Religion och traditioner gör vissa galna nog att döda. Andra påstår att de gör det i fotbollens heliga tecken…

Jag sitter i Eslöv, en gång utnämnd till Sveriges tråkigaste stad, under några sommarveckor. Läser tidningen. En bild visar förtvivlade föräldrar vid en grav.

De sörjer döttrarna, 15-åringarna Helena Nilsson och Josefin Kjellander som en söndagsmorgon i november förra året kördes ihjäl av en rattfull, körkortslös 17-åring. En händelse lika tragisk och meningslös som straffpåföljden, samhällets meddelande till föräldrarna och andra:

17-åringen döms, sedan han dödat två unga människor, till 100 timmars samhällstjänst. I två och en halv vecka ska han masa sig runt i en park eller på en brandstation och förmodligen inte utföra speciellt mycket.

Två och en halv vecka. Samhällets värdering av två tonårsflickors liv.

Jag läser vidare. En man har mördats i Eslöv, vilket naturligtvis skakar en hel del av invånarna i staden. I mitten av juli hittas den ensamstående 36-åringen, en omtyckt och skötsam lärare, mördad i sin lägenhet. Polisen har inga teorier, inga spår.

Jag pratar med folk i Eslöv. Om mannen, mordet, tänkbara motiv. På en fest säger en kvinna eftertänksamt:

– Ja, det kan ju vara bögeri, åsså.

Jag undrar vad som får henne att dra slutsatsen.

Hon menar att bögarna ju håller på med ”sånt där”, det vill säga att slå ihjäl varann. Och hävdar med eftertryck att det finns fog att misstänka att mannen var bög – han var ju vid 36 års ålder ensamstående!

I detta lilla hus i denna lilla stad, såsom i många andra små hus runt om i landet, är få kvadratmeter avsatta till förståelse, vidsynthet och tolerans. Här frodas det slags åsikter som knappast gör det lättare att leva om man tillhör en, åtminstone sexuell, minoritet.

Mordet i Eslöv är naturligtvis inte årets första. Det som slår mig är att mängden mord och våldsamma misshandlar tycks öka och att det allt oftare verkar ligga okända eller absurda motiv bakom.

Den 20 juli hittas den 29-åriga tvåbarnsmamman Violeta Godevska ihjälslagen på golvet på sin krog i lilla Hedemora. Inget motiv är känt. Samma natt vaknar den gravida sexbarnsmamman Sölvi Olausson av att det brinner i hallen. Någon har hällt brandfarlig vätska i hennes brevlåda och tänt på.

Vem vill mörda en blivande sjubarnsmamma? Varför?

Inte alltför långt ifrån en stor väg hittas liket av en man, med noggrannhet bränt till oigenkännlighet för att försvåra identifiering. Polisen konstaterar att mannen mördats någon annanstans, sedan har liket fraktats till fyndplatsen och bränts. Motiv okänt. Vittnen sökes.

En ung kvinna hittas död i en trädgård mitt i Stockholm.

Vem mördar alla de här människorna?

En del av morden klaras upp någorlunda snabbt och har sina förklaringar. Det handlar om svartsjuka och rivalitet, om olycklig kärlek, om pengar och knark. Några människor blir vansinniga av det allt snabbare snurrande samhället, så vansinniga att de mördar sina män, fruar och till och med barn.

Kanske till sist även sig själva.

Inga mord eller dråp kan väl anses ha en vettig mening, men några syns mer meningslösa än andra:

Den 2 augusti klockan 06.37 avlider 26-årige Tony Deogan på Karolinska Sjukhuset efter att ha misshandlats i ett huliganslagsmål med påkar och andra tillhyggen. Slagsmålet har utspelats i en park i Stockholm, långt ifrån Råsundastadion där matchen mellan AIK och IFK Göteborg senare skulle spelas. Enligt polisen var slagsmålet mellan huliganerna planerat. Också ett slags mord, utfört av kompletta idioter som vill påstå att de är fotbollssupportrar, vilket naturligtvis är rena dravlet. De är vanliga, korkade huliganer som behöver en ursäkt att slåss, och som förmodligen slåss för att de inte har något bättre att fylla sina sorgliga liv med.

Tony Deogan var den förste svensk som avlidit av skador i ett ”fotbollsrelaterat” huliganslagsmål. Och kanske finns det en mening med unge Tonys död. Kanske kan den få en enda huligan att inse, att man faktiskt kan dö om man går till ett planerat slagsmål med en påk i näven. Och att det är måttligt romantiskt att få skallen inslagen av en idiot.

Så bläddrar jag i en hög med äldre dagstidningar, läser sida upp och sida ner om de så kallade ”hedersmorden”.

Den 26 april mördas ”tv-kvinnan” Asrin Masifi, 21. Hon stryps med en livrem, mordet maskeras som självmord. Hennes pappa, en 48-årig kurd, misstänks. Det pratas omedelbart om ”hedersmord”, ett begrepp som obegripligt nog vedertogs när 26-åriga Fadime Sahindal sköts ihjäl av sin far i Uppsala, sedan hon ”vanhedrat” familjen genom att ha en svensk pojkvän.

I Asrins fall verkar motivet dock mera oklart.

Sedan mitten av 1980-talet har en rad misshandlar och mord utförts i Sverige med ”heder” som motiv. I Umeå mördas en 15-årig flicka av sin bror och kusin för att hon levt ”för västerländskt”. En 20-årig turk försöker mörda sin syster för att hon dansat på ett diskotek. En 18-årig irakisk flicka skalperas och knivhuggs av sin bror för att hon umgås med ”fel” man. Raden av unga, utländska flickor som hållits fångna, misshandlats, kallats horor av sina mödrar och torterats av sina fäder och mödrar är lång. De tvingas leva på hemliga adresser i ständig skräck, de sitter ensamma, förskjutna mellan två kulturer och med ett sjukt dödshot hängande över huvudet. Tydligen ska de ändå vara lyckliga att de klarat livhanken. Och någonstans finns det en ”heder” som uppenbart fått en törn.

Det finns ingen statistik över ”hedersrelaterade” brott i Sverige. Men experter tror att många olyckor och självmord kan vara förtäckta ”hedersmord” och länsstyrelserna i Malmö, Göteborg och Stockholm rapporterar att minst 400 unga kvinnor i länen är utsatta för hot av manliga släktingar.

Inte sällan utförs hedersmorden i kurdiska familjer. Sker det inte i Sverige så tar man med den ”vanhedrande” dottern till hemlandet och slår för säkerhets skull ihjäl henne där istället, innan mordet maskeras som en olycka.

Politiker som Mona Sahlin ger sitt märkliga stöd i en fullkomligt sjuk debatt.

Efter Fadimemordet tog Sahlin på sig en slöja (!) och gick in i en moské för att visa sitt deltagande (?). Och svenska journalister förvandlade det absurda ordet ”hedersmord” till ett begrepp som förväntas accepteras.

Kurder säger i tidningarna att de ”välkomnar debatten” men ändå är ”trötta på att bli utpekade”. Det får de nog, precis som alla andra ”hedersmördare” finna sig i, tills de uppträder på ett sätt som är värdigt den demokrati de sökt om att få komma till, leva i.

Naturligtvis ska vi inte acceptera mord, inte för en sekund. Det finns ingen heder i att mörda en annan människa, oavsett anledningen. Om det är ursvenskar eller kurder som mördar är oväsentligt. Ett mord är ett mord. Spola skitsnacket om heder.

Sverige är en demokrati där människor ska ha frihet att leva som de vill, umgås med vilka de vill och göra vad de vill. Inom lagens råmärken. I Sverige står lag över religion, traditioner och personliga värderingar. De som tycker att det är en bra idé är välkomna att vara här på samma premisser som alla andra.

De som inte tycker det bör söka sig någon annanstans.

Så läser jag om de lönande morden. Jag blir beklämd och förbannad:

På 1970-talet kom finska alkoholister över till Stockholm och begick småbrott för att få sitta i ett varmt, svenskt fängelse över vintern, istället för i tukthuset i Åbo. Så småningom kom polacker hit och körde rattfulla för att få sitta i svenskt fängelse och tjäna några tusenlappar.

Och nu, med de nya öppna gränserna, kommer såna som Altin Sylaj och Gennadi Kirves.

Sylaj, dömd för rån, pustar ut på sängen framför färgteven i sin cell i Karlskronahäktet, efter en mäktig pastagratängmiddag. Han har nyss tränat i en 45 000 kronors-maskin i gymet, och förklarar självsäkert att fångar bör ha det bra nu på 2000-talet.

Som alla andra interner har han möjlighet att tjäna upp till 1 600 kronor i månaden genom att jobba eller delta i fängelsets anti drog-program. 1 600 kronor är mer än vad en polis tjänar i hans hemland Litauen. Och när han väl lämnar fängelset kan han ta med alla pengarna hem, och svenska skattebetalare betalar hans återresa.

49-årige Gennadi Kirves kom till Sverige från Estland för att mörda. Med en hammare slog han ihjäl den 79-årige pensionären Kurt Dorph i juni förra året. När polisen kom till platsen erkände Kirves omedelbart och sa att han ville komma till ett svenskt fängelse.

Kirves döms till åtta års fängelse. Vilket betyder att han med dagens penningvärde skulle kunna lämna fängelset med 153 600 kronor som tack för att han mördade.

Så kommer överraskningen. Sverige beslutar att Kirves ska bli den förste intern som mot sin vilja utlämnas till hemlandet, allt enligt ett tillägg till Europarådets överföringskonvention.

Och plötsligt ändrar Kirves sin version. Han ber för sitt liv. Det är synd om honom. Han flydde till Sverige för att rädda sitt liv. Han handlade i desperation när han mördade. Om han utvisas till Estland kommer han att misshandlas och dö en plågsam död i fängelset. Han vägrar dock berätta varför, och vilka som ska döda honom.

Jag läser att Sverige skulle kunna spara 36 miljoner om året genom att utvisa fångar som Kirves. Men att det inte görs eftersom resurser saknas.

Jag tycker inte synd om Kirves, inte om Sylaj eller någon av dem som kommit hit för att mörda och tjäna på det.

Och jag åtar mig på stående fot att bli den resurs som har tid att handlägga den här typen av utvisningsärenden åt Sverige.

Snabbt, effektivt och för en bråkdel av 36 miljoner om året.

Någon som vill jobba med mig på min nya avdelning?

I en färsk rapport från polisen meddelas att kriminella nätverk har en ”negativ påverkan” i 55 utsatta problemområden i 22 svenska städer, nämligen Uppsala, Enköping, Gävle, Köping, Örebro, Stockholm, Södertälje, Eskilstuna, Norrköping, Linköping, Trollhättan, Borås, Göteborg, Falkenberg, Halmstad, Laholm, Landskrona, Malmö, Kristianstad, Alvesta, Växjö och Kalmar.

Den brottslighet som nämns innefattar bland annat öppen narkotikahantering, grovt våld, utpressning och hot men även attacker mot polisen.

”Risken finns att det utvecklas parallellsamhällen där kriminella kan styra”, säger Lennart Öjelind, biträdande chef vid Rikskriminalens underrättelsesektion, till media.

No shit!

Polisen är också noga med att snabbt tillägga att den kriminella verksamheten sker i löst sammansatta nätverk, där konstellationerna kan variera beroende på vilka brott det rör sig om.

Det är förstås en fråga om hur man uttrycker det, och kanske inte helt sant. Enligt dem jag känner i den högre polisorganisationen är sanningen också att både polis och politiker är livrädda för att erkänna att det finns rejält sammansvetsade och starka kriminella nätverk eller i klartext – att det finns en ordentligt organiserad brottslighet i Sverige. Sådant gör nämligen befolkningen – läs, väljarna – oroade och det är inte bra.

Inte för Rikspolischefen. Inte för Justitieministern. Inte för Statsministern. Inte för valutgången.

I rapporten sägs också: ”De kriminella individerna i områdena kan grovt räknas in i två grupper; ett yngre och ett äldre skikt där släktband till viss del förenar grupperna och ibland utgör grunden för rekrytering in i kriminaliteten. I ett fåtal områden finns även exempel på etniska och släktbundna nätverk som ofta är etablerade sedan en längre tid tillbaka. De  bedöms avvika genom att de beskrivs som mer strukturerade och anses besitta en högre strategisk förmåga än andra lokala kriminella nätverk.”

Det låter väl lagom politiskt korrekt i ett land som alltid vill vara just – lagom. Mindre politiskt korrekta är de siffror jag fick när jag senast besökte Kumlafängelset (då ska du dessutom veta att det inte är några duvungar som sitter just där – ingen som döms till straff kortare än fyra års fängelse hamnar på Kumla):

43% är födda i Sverige, 33% i övriga Europa och 24%  i övriga världen. De intagna representerar totalt 40 länder, 23 i Europa, 7 i Afrika, 7 i Asien och 3 i Sydamerika. 56% är svenska medborgare, men av dessa har 23 % annan etnisk bakgrund. 32% ska utvisas efter avtjänat straff (72% av alla med utländskt medborgarskap). 33 procent är inte födda i Sverige. Då har man inte räknat andra generationens invandrare.

Så ser sanningen – levererad direkt från fängelsechefens dator – ut, bekväm eller ej.

Men det mest bekymmersamma är knappast var de mest kriminella är födda. Snarare det här:

”Utveckling i områdena har medfört svårigheter att utreda brott. Polisen har även i andra avseenden svårt att arbeta i dessa områden, bland annat på grund av att omgivningen reagerar mot polisen vid ingripanden eller genom att angripa polisens fordon. Polisens svårigheter med att stävja de nämnda problemen kan vara en bidragande faktor till att allmänheten i flera fall uppfattar det som om att det är de kriminella som styr i områdena. En sådan uppfattning kan ifrågasätta polisens roll som garant för trygghet, och på sikt minskar allmänhetens benägenhet att vända sig till polisen. Situationen i dessa områden är bekymmersam och har i flera fall medfört att polisen inte kunnat fullgöra sin uppgift.”

Just så. Men låt oss för en stund – som danskarna säger – kalla en spade för en spade. Vi tänker alltså som ”svårighet” tillåta att människor attackerar polisens fordon?! Vad sägs om att sätta in armén, vilket man skulle gjort i andra länder tills ordningen var återställd. Men här ska det bjudas på kaffe med mjölk om någon försöker kasta en gatsten genom rutan på en polisbil? Gud hjälpe oss.

En av anledningarna – och kanske den viktigaste – till att polisen haft ”svårt att arbeta i dessa områden” är lama, konflikträdda polischefer som inte törs backa upp de kolleger som ska ta skiten på gatan, dygnet runt, året runt. Ett ganska färskt exempel är det då två poliser i bil och till fots jagade en känd kriminell på moped in i ett ”hett” och immigranttätt bostadsområde i Landskrona. Där blev de omringade av en uppretad folkmassa, instängda, trängda och hotade till livet. När de begärde förstärkning skickade ledningscentralen fram en halv armé av polispatruller som dock beordrades att vänta utanför området istället för att hjälpa sina kolleger! Medan folkhopen i lugn och ro hade kunnat slå ihjäl poliserna hade deras kolleger alltså order om att inte ingripa, för att inte reta upp någon!

Vad. I. Helvete. Är. Det. Som. Händer – polisledningen? Det företag där cheferna inte har stake att backa upp sina anställda, är undantagslöst dömt att gå under! Den polischef som inte törs backa upp kollegerna på gatan bör gå hem – i morgon. Den politiker – eller Justitieminister – som inte törs backa upp sina polischefer bör avgå. Enkelt.

I polisens rapport konstateras vidare följande: ”Under 1990-talet kunde svensk polis skönja ett nytt fenomen i vissa förorter. Lokala kriminella personer slöt sig samman och växte sig starkare i sin brottsutövning. Med hot och våld som maktmedel skapade dessa individer rädsla och otrygghet i lokalsamhället, vilket ledde till att kriminella sammanslutningar ökade sin makt. Sedan millennieskiftet har lokala kriminella nätverk knutna till geografiska områden blivit ett växande problem i Sverige.

Kvalificerat skitsnack. Eller rättare sagt – en liten del av sanningen. Och framförallt – vem lät allt detta ske? Det kan rimligtvis inte vara så att Justitieministrarna och polischeferna upptäckt det nu, efter 15 år?

I slutet av 1980-talet bodde och arbetade jag i Los Angeles, Kalifornien. Under närmare sex månader satt jag iförd skottsäker väst och med kameran i handen i framsätet på polisbilar märkta C.R.A.S.H – Community Resources Against Street Hodlums.

Jag såg förfärliga scener. Unga, ensamstående, utfattiga mammor i slumområden med bebisar på armen och som undrade varför någon nyss beskjutit deras hus med automatvapen. Nerknarkade trettonåringar och nyss ihjälskjutna tonåringar. Raskrig, gängkrig, knarkkrig, penningkrig. Tragedi.

Jag tog med mig de där tankarna när jag flyttade hem 1990. Tänkte att det snart skulle bli likadant i Sverige om politikerna inte tog krafttag när det gällde planeringen för immigration, hopplösa förortsområden, alltmer växande klyftor och – kriminella gäng.

Men politikerna, poliserna, samhället, vi – var för svenskt naiva.

Det händer inte oss.

Jo. Det gör det.

Redan 1993 översatte jag den danske Hells Angels-ledaren Jörn ”Jönke” Nielsens bok ”Mitt Liv” från danska till svenska. Boken var högaktuell sedan en svensk motorcykelklubb just hade upptagits som fullvärdig medlem i världsomspännande Hell´s Angels.

Men Skånepolisen sov fridfullt, svenskt naiv, anade inte vad som komma skulle. Det har de i efterhand officiellt ångrat, men då var det så dags. Hell´s Angels är, liksom en rad kriminella motorcykelgäng och andra mer eller mindre internationella organisationer, här för att stanna. För att ingen reagerade i tid.

Det mest skrämmande är att ingen reagerar nu heller.

Nyss hemkommen från ett spännande – och skrämmande – besök hos de svenska representanterna vid Europols högkvarter i Haag, kan jag meddela att ingen bättring är i sikte. Och eftersom de baltiska länderna är några av de få man numera kan nämna utan att klassas som rasist kan jag också berätta att a) ja, hotet från ryssen finns i högsta grad men också att b) ett av Europas två Chicago heter Kaunas (i Litauen) och härifrån leder de två livsfarliga organiserade organisationerna Agurkas och Kamuoliniai sina aktioner mot bland andra – Sverige. Och tro mig – alla tankar på en rehabiliterande kriminalvård är i det här fallet waste of time.

Den svenska polisens mjäkiga rapport säger i princip så här:

Vi har tappat kontrollen. Det finns områden där vi inte törs köra in, med risk för att reta upp folk. Människorna som bor där tror med all rätt att de kriminella tagit kontrollen och då blir det väldigt besvärligt för oss.

Ja. Det blir det. Och än mer besvärligt blir det så länge varken politikerna, Justitieministern, Rikspolischefen eller de operativa cheferna törs se sanningen i vitögat, sluta vara så förbannat politiskt korrekta och våga ta tag i saken. Själva lider de ju inte, eftersom de bor långt ifrån de utsatta områdena. Men vad de missat, är att de kriminella ligornas utflykter blir allt längre och att varken politikernas eller polischefernas hus i de finare områdena kommer att vara fredade.

Konklusionen blir så här: De svenska poliserna vid Europol i Haag ser bekymrade på hur Sverige blir en alltmer intressant plats på den internationella brottskartan. De poliser som för skitlöner sliter på svenska gator och i områden som förslummats för att de styrande inte törs ta i dem, ser utvecklingen timme för timme, dag för dag och får vid varje arbetspass riskera en gatsten i huvudet, väl medveten om att deras chefer inte tänker backa upp dem, för att det är för politiskt känsligt.

Min privata slutsats: Så länge svenska politiker tror att vi är en fredad zon och inte tar av sig sovmaskerna, går det åt helvete.

Fort.

Och jag är fortfarande stum av beundran inför de svenska snutar som orkar jobba vidare utan stöd. Vare sig det sker på ett kontor i Haag eller på en skitig gata i en förort.

Den svenska polisens rapport hittar du här:

http://polisen.se/Global/www%20och%20Intrapolis/Rapporter-utredningar/01%20Polisen%20nationellt/Ovriga%20rapporter-utredningar/Kriminella%20natverk%20med%20stor%20paverkan%20i%20lokalsamhallet%20Sekretesspr%2014.pdf

Ett litet vardagsäventyr: Jag flyger till Göteborg för att göra två signeringar och tala inför några hundra bokhandlare som samlats – kul!

Komplicerad början: Jag landar på Landvetter och ska signera i PocketShop i transithallen. Alltså kan jag inte gå ut och hämta mitt bagage (en ryggsäck och en tjusig roll-up med Silfverbielke på). Så en SAS-dam ringer ner till SAS Bagage Service i ankomsthallen, ber dem ta hand om och vakta mitt bagage i två timmar tills jag kommer ut.

Det lovar de.

Den tjusiga rollupen

Två timmar senare kommer jag ner och finner till min enorma förvåning att min ryggsäck (innehållandes bland annat kamera, böcker och manus) – nu skitig och jävlig – ligger slängd mitt på golvet där vem som helst kan ta den. Jag kikar in genom rutan till SAS Bagage Service och får se en platinablonderad dam som sitter vid sitt skrivbord och gräver i en matlåda. När hon väl kommer fram till fönstret undrar jag varför min ryggsäck ligger slängd på golvet. Hon förklarar att den inte alls är slängd utan att hon lagt den där, mitt på golvet, av grumliga skäl som jag inte förstår.

Jag frågar efter rollupen.

Matlådedamen säger till mig att gå och titta på specialbagagebandet i andra änden av lokalen (!), och återvänder till sin matlåda.

Jag haltar iväg över hallen bort till specialbagagebandet. Rollupen är inte där.

Jag återvänder till fönstret. Den platinablonda sitter vid skrivbordet och slevar ur matlådan. Hon kommer fram till fönstret, jag meddelar att rollupen inte finns på bandet och föreslår att hon ska titta i det stora utrymme bredvid kontoret, där jag ser massor av bagage som inte hämtats ut. Jag förklarar också att jag fått löfte om att hon och hennes kolleger skulle ta hand om mitt bagage tills jag kom ut, men uppenbarligen är kontaktledningen nu bruten, hon reagerar inte.

Hon går inte till utrymmet med bagage och tittar utan börjar istället upprätta en förlustrapport vid datorn.

Hon frågar var jag ska bo i Göteborg och mitt tålamod tryter. Jag behöver rollupen omedelbart, inte dagar efteråt. Jag ska ha den med på en signering på Göteborgs central direkt. Uppgivet säger jag till henne att det inte spelar någon roll längre, att hon kan skicka den hem till mig. Samtidigt ringer en god vän och undrar hur det går. Jag förklarar irriterat läget, muttrar något om ”jävla idioter” (eftersom det var det absolut snällaste jag kunde komma på just då), försöker hjälpligt torka av min skitiga ryggsäck och går därifrån.

En stund senare, när jag sitter i en taxi på väg till Göteborgs Central, får jag ett samtal. Displayen visar inget nummer, Jag svarar. Den platinabonderade matlådedamen skriker:

”Det är den jävla idioten här! Jag har hittat din rulle! Du kan komma in och hämta den!”

Om matlådedamen hade orkat masa sig in i utrymmet bredvid kontoret så hade jag alltså kunnat få min rollup redan där. Men ibland gäller det att visa vem som bestämmer. Jag förklarar för henne att jag redan lämnat flygplatsen och – än en gång – att hon kan skicka hem rollupen till mig. Hon blir helt galen och vrålar:

”Jag skickar den till Arlanda. Där kan den ligga tills du hämtar den! Jag skriver att du inte fick den för att du inte tittat efter på bandet! Och sedan ska jag se till att du får sparken!”

Uppenbarligen mår matlådedamen inte särskilt bra. Att jag muttrade något om ”jävla idioter” efter att hon slängt min ryggsäck på golvet och inte orkade titta efter rollupen, gjorde tydligen inte henne på bättre humör.

Det där får man förstå. Fy på mig, att vara så stygg! Det är säkert inte kul att sitta på SAS Bagage Service och få skäll hela dagarna. Men än värre måste det ju vara att äta ur sin matlåda inför passagerarnas ögon, eftersom det tydligen inte finns något personalrum.

Eller? Och, SAS, vart tog charmkurspengarna vägen? Någon behöver hjälp här…

Matlådedamens sista vrål intresserar mig. Hon ska se till att jag får sparken.

Det blir ju dessvärre jättesvårt eftersom jag inte har någon anställning. För vem skulle vilja anställa mig?

Sedan roar jag mig en stund med att tänka på hur det vore om Christopher Silfverbielke var personaldirektör på SAS.

Jag blir omedelbart på ett ovanligt gott humör. 

Sain Sucha, född 1941 i Sahiwal, Pakistan, är sedan många år en mycket god vän till mig. Sain, som har universitetsexamina från både Pakistan och Sverige, har under sina 49 år i Sverige haft en rad arbeten – från att ha stått vid det löpande bandet på Volvo till att köra taxi och så småningom bli egen företagare.

Nyligen skickade han sin reflektion över Sverige, valet, invandringen och varför Sverigedemokraterna växer så snabbt, till mig. En av konklusionerna är, att några av de problem vi har kommer att kvarstå så länge det inte finns en plan för immigrationen och så länge vi har en miljon människor som inte kan prata med varandra. Jag tycker att den mycket långa texten är så intressant att jag väljer att publicera den i sin helhet. Läs och tyck:

Det svenska valet 2014

Invandringspolitik och nationalismens framsteg

(av Sain Sucha)

Svenskarna har röstat. De föredrar ett regeringsskifte, men med ett stark påpekande om att de kräver en mycket bättre definierad immigrations- och integrationspolitik än den som varit tillgänglig hos alliansens konservativa regering, ledd av Fredrik Reinfeldt som statsminister.

Det vänstra blocket (S+V+MP) fick 44 % av rösterna, medan det högra (M+FP+C+KD) fick 36 %. Det extremt nationalistiska partiet Sverigedemokraterna (SD) gjorde störst framsteg genom att få stöd av 13 % av valdeltagarna.

Det betyder att ingen grupp har majoritet i riksdagen, och den som bildar nästa regering måste söka stöd hos de andra för att kunna genomföra sina förslag.

Det finns många spekulationer kring varför ett extrempolitiskt parti med öppet avståndstagande från immigration har gjort ett så snabbt framryck i en nation som är känd för sitt metodiska och logiska tänkande utan något tecken på främlingsfientlighet.

Jag tror att felet ligger hos de etablerade politiska partierna som inte har haft en genomarbetad immigrationsplan de senaste fyrtio åren.

Immigration, eller anländande och bosättning av främlingar i form av massinvandring, har i Sverige skett i vågor. En markant sådan var då Valloner kom från Belgien under 1600-talet och finländare efter andra världskriget, men det var för länge sedan och påverkar inte dagens sociala struktur. Den immigration som i dagens svenska samhälle har en stor påverkan på strukturen är den immigration som kom igång i början av sjuttiotalet.

I början av sextiotalet var det en våg av jugoslaver, turkar och greker som kom till Sverige och gick raka vägen till de lediga maskinerna som väntade direkt efter andra världskriget. De var ganska få och lättintegrerade i det svenska samhället eller så levde de i sina egna små grupper utan att skapa några bubblor på den svenska livsströmmen.

Sedan, i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet dök en helt annan sort av immigranter upp – politiska flyktingar. Först kom många från Mellanöstern, följt av chilenare, argentinare och från andra delar av Syd- och Mellanamerika, inte att glömma en hel del samvetesdesertörer från USA:s armé som inte ville fortsätta kriga i Vietnam.

Det var tre olika sorters människor som landade i Sverige på väldigt kort tid, med helt olika historia, bakgrund, kunskap och behov.

Folk från Mellanöstern var arabtalande familjer med en mycket konservativ syn på livet och som helst behöll sina moraliska värderingar från sina hemländer. En hel del av dem var välbärgade och behövde inte belasta den svenska socialhjälpen särskilt mycket. De etablerade sig i servicebranschen, många med egna affärer. Det fanns också duktiga handarbetare som började jobba inom motorindustrin.

Flyktingar från Sydamerika var spansktalande, politisk medvetna, hade traumatiska upplevelser på både fysisk och psykisk nivå, och rent ekonomisk inte särskilt rika. Det tog en lång tid för dem att lära sig svenska och kunna göra anspråk på arbetsmarknaden. De flesta av dem var studenter eller lantarbetare som hade svårt för att integrera sig i det svenska samhället.

Senare återvände många av dem till Latinamerika när situationen blivit bättre där.

Amerikanska soldater från Vietnam hade upplevt hemska situationer, och med dessa erfarenheter var det vanligt förekommande med narkotikamissbruk. De var inte så många i antal men deras påverkan på svenska samhället var mycket negativt eftersom de introducerade olika sorters tung narkotika i Sverige, särskilt i Stockholm.

Därefter kom stora mängder av flyktingar från Somalia, Eritrea, Balkan, Afghanistan, Iran, Irak och nu även från Syrien och Palestina.

Med andra ord samlades inom en period av bara fyrtio år en blandning av människor där alla var desperata och i nöd, de flesta outbildade (iranier och afghaner är undantag) och det viktigaste, utan någon aktuell kunskap om det svenska samhället. Dessa olika nationaliteter har inte mycket gemensamt med varandra, och är i full konkurrens när det gäller bostad och andra ekonomiska behov. Därför finns det, eller fanns, nästan ingen direkt kommunikation mellan nyanlända och svenskar, eller bland flyktingarna från olika håll. Den största delen av kommunikationen gjordes med hjälp av bruten engelska, och med stöd av tolkar som inte alltid översatte korrekt på grund av bristfällig överföring eller, ibland, andra etiska orsaker.

Svenskar, även om de är snälla som ett folk, var inte beredda på det stora intrånget i deras samhälle. Det fanns ingen genomtänkt immigrations- eller integrationsplan. Politiker på båda sidor, vänster till höger, var fullständigt blåögda när det gällde behovet hos folk som när de landat i Sverige var desperata, stressade och genomtrötta, och beredda att trösta myndigheter med lämpliga svar när de tillfrågades om vad de tyckte om eller inte tyckte om. Det har varit mycket diskussioner om integration eller assimilation men inget riktigt system för att tillämpa ett sådant program har tagits fram hittills. Det största hindret att möta i programmet är problematiken kring språket. Medan folk som immigrerar till USA, Kanada, England eller Australien och kan lite engelska – ibland mycket bra engelska – har det lättare för att bosätta sig och tillhöra gemenskapen. Men att lära sig svenska är en helt annan sak. Egentligen är svenska inte svårare att lära sig än något annat språk, men det finns en olägenhet – immigranter måste lära sig svenska från början, om de inte kommer från något skandinaviskt land. Det går ganska lätt för barn att lära sig svenska, men jag känner många invandrare som kommit till Sverige i vuxen ålder och som efter många årtionden bara talar bruten svenska. Det är väldigt svårt för en vuxen person att bemästra ett främmande språk till en nivå så att man kan konkurrera på det sociala och ekonomiska fältet. Resultatet är att det finns grupper av olika immigranter spridda över hela Sverige som håller sig nära varandra och talar på deras modersmål om gamla tider. Utan Svenska kan de aldrig vara integrerade i det samhälle där de lever NU. Trots anklagelser från nationalistiska grupper har dessa immigranter jobbat hårt, och tagit sådana jobb som svenskar inte vill ha. Men som medborgare i Sverige fortsätter de att vara anonyma och språklösa, om det inte är någon arg journalist som tar upp deras fall och gör lite oväsen.

Denna anonyma och språklösa grupp är den som oroar många svenskar. Med tanke på att de flesta av dessa invandrare har nattarbete – städning, transport, distribution av varor – syns de på dagtid som sysslolösa. Detta ger grund för misstankar om att de ingenting gör, lever på socialstöd och bara är en belastning. Det är synd att politiker, medvetet eller på grund av negligering, aldrig har riktat ljuset på en av de viktigaste arbetsgrupperna som håller Sverige rent och rullande.

Faktum är att förutom hos SD, som inte vill ha någon invandring alls, saknas en klart definierat immigrationsplan hos de etablerade politiska partierna. Alla av dem är överens om att Sverige inte fungerar utan immigranter. Men hur man behandlar invandrare som tillhör olika länder, kulturer, språk, sociala grupper och religioner är inte diskuterat på någon plattform där samtliga politiska partier kunnat samarbeta för att nå en hållbar praktisk lösning.

Vi kan placera immigranter i följande sex grupper:

1. Personer från Balkan, Sydamerika och andra Europiska länder som huvudsakligen är kristna och är vana med västerländsk livsstil. De flesta bosnier är muslimer. En hel del av dessa immigranter återvände till sina länder när den politiska situationen blev bättre där.
2. Personer från Somalia, Eritrea, Egypten och andra afrikanska länder. De flesta av dem är muslimer, även om några kristna finns med. Med ovana för västvärldens livsstil har dessa stora problem med assimilation i Sverige.
3. Personer från Afghanistan, Irak, Iran, Syrien och Palestina. De är huvudsakligen muslimer som tillhör sunni- eller shiagrupperna. Assyrier är kristna.
4. Personer från Kina eller Sydasien som i huvudsak har immigrerat av ekonomiska skäl, dock är Ahmedis en förföljd muslimsk minoritetssekt i Pakistan.
5. Personer med Nordiskt ursprung som är bosatta i Sverige. Med nära anknytning till sina egna länder är Sverige att anse som hem för dem.
6. Personer från EU, mestadels Östeuropeiska länder, en professionell grupp som till stor del utgör den senaste vågen på den svenska marknaden.

Av dessa 6 grupper som ankommit till Sverige på senare tid är det personerna i grupp 2, 3 och 4 som tillhör den muslimska tron som har haft det svårast att acklimatisera sig till det svenska samhället. Med tanke på att de flesta av dessa blivit hjärntvättade från det ögonblick de föddes och tror att alla andra former av existens är oacceptabla förutom den islamska, har de enorma kulturella problem att acceptera personer med en annan tro inom deras egen grupp eller att bli accepterade av andra på grund av sin låsta mentala attityd. Om inte det var tillräckligt, har muslimerna dessutom uppdelningar i olika sekter inom islam som gör livet betungande gällande ömsesidig kommunikation för sekterna inom religionen. Deras lidande görs värre på grund av olika Jihadgrupper som kräver fullständig underkastelse av kropp och själ till den islamiska ideologin, och insisterar på att alla andra kulturer måste utplånas oberoende av hur vänliga de har varit i ens egen stund av behov.

Det är uppenbarligen de unga invandrarna som bär den största belastningen då de, i många fall, varken har ett stabilt hem eller är accepterade i allmänhet i det svenska samhället. På grund av en utbredd osäkerhet på den ekonomiska marknaden kan de inte göra annat än att förlita sig på personer som lovar de mest lukrativa gåvor från deras Gud om dessa unga personer skulle anta sig uppgiften att sprida den Jihadiska uppfattningen om islam.

Som det ser ut är det inget större antal som ansluter sig till de aktiva krigscentren i Mellanöstern. Men ju längre tid det går och den större gruppen av unga känner sig negligerade av de svenska politikerna ökar risken för en ökad anslutning. Det kommer utan tvekan alarmera ännu fler svenskar mot invandrarungdomar, och samtidigt ge styrka till manipulatörer som utnyttjar andras rädsla.

Därför är en genomarbetad och väldefinierad invandringspolitik ett måste.

Jag har ovan upprepat att Sverige inte har haft en praktisk invandringspolitik sedan 70-talet. Jag skulle gärna elaborera detta påpekande.

Folk lämnar sitt hem på grund av att de är uttråkade, äventyrslust, förtryck, ekonomisk vinst eller en dålig politisk situation i deras land. Folk som immigrerar på grund av en politisk situation vill egentligen inte lämna sina hem med är tvungna att göra det. För det mesta är situationen så dålig att de inte ens har tid att reflektera över vad deras immigration innefattar. De behöver skydd och de tar vilken hjälpande hand som helst som räcks ut.

Jag anser att det är en plikt för dem som räckt ut sin hand att förklara för immigranterna vad det är som förväntas av dem när de kommer till det nya landet – vad deras rättigheter och skyldigheter i deras mottagningsland är. Detta gör det möjligt för folk som behöver hjälp att värdera deras vinster och förluster vid en acceptans av hjälpen. Om det passar dem, accepterar de hjälpen, annars kan de söka någon annanstans.

Sverige, liksom alla andra länder, har sin egen historia, kultur, religion, legala, moraliska och etiska system. Det tar århundraden att utveckla ett system som fungerar väl och håller en balans mellan folk som har olika tankesätt inom ett samhälle.

Således måste alla nykomlingar bli informerade om att det är de svenska värderingarna som gäller när de bosätter sig i Sverige. Självklart måste mindre anpassningar göras för att ta hand om olika religioner och sociala värden hos immigranterna. Men huvudsakligen är det den svenska livsstilen som immigranterna måste acceptera. Håller de inte med om detta, ERBJUD DEM INTE en plats i Sverige.

Att hjälpa andra är att ge rum till en som behöver skydd, men att förlora sitt egna hem under den processen är väldigt dumt.

Och det är detta som Sverige, och Europa i allmänhet, har gjort de senaste 40 åren eller mer. De har accepterat folk med fullständigt motsatta moraliska och etiska värderingar utan att vara medvetna om att den dag det blir en ideologisk kollision mellan dem och invandrarna kommer båda sidorna att förlora – i verkligheten skulle det resultera i ett kollektivt självmord. 

Ta emot folk enbart om de är villiga att anpassa sig och värdlandet är kapabla att ta hand om dem. Om man saknar faciliteterna för arbete, studier, boende, vård och välstånd, varför ska man då belasta befintliga medborgare och provocera fram rädslor som leder till rasism?

Billig arbetskraft är en anledning till att industrialisterna har varit för immigration, men otillfredsställda arbetare jobbar varken hårt eller är produktiva i samhället. I längden är alla förlorare.

När det kommer till ökningen av nationalistiska SD (Sverigedemokraterna) är deras ovälkomna frammarsch inte helt irrelevant. De representerar huvudsakligen den grupp av svenska ungdomar som är den andra generationens biprodukt av de splittrade hushållen som var resultatet av en lång socialdemokratisk ledning under 40- och 50-talet, vilken uppmuntrade båda föräldrar till heltidsjobb och kollektivt omhändertagande av barnen i form av daghem. Föräldrakärlek och vård inom ett hem, oavsett formen, är precis lika viktigt som deras arbete och deltagande i den kollektiva uppbyggnaden av ett samhälle.

Tyvärr har alltför mycket förtroende tilldelats personalen på dessa daghem under denna tid. De har visserligen utfört ett bra jobb, men istället för att vara ett komplement till föräldrarnas vårdande har de varit en ersättning. Personer födda under den perioden har inte kunnat föra vidare den närhet och ömhet som finns inom en familj till kommande generationer då de själva saknade detta under sin egen uppväxt. En annan stor del av väljarna utgörs av folk som saknar tillräcklig utbildning för att kunna delta i diskussionen och debatten om invandring som pågår i media. De har svårt att förstå den komplicerade situationen i världen, och sedan finns det de som avskyr alla främlingar över lag.

Enligt min åsikt är SD alltså inte bara ett resultat av invandringspolitiken, som de själva påstår, utan den politik som Sverige har haft under 40- och 50-talet beträffande det svenska familjelivet.

Jag håller med angående SD:s rädsla att förlora svensk identitet inom Sverige om oinformerade främlingar fortsätter att komma hit utan någon trohet till landet och dess medborgare. För det är inget fel på SD:s uttalande i sig, utan felet är att det fungerar som en sköld för den rasistiska och nazistiska ideologi som gömmer sig där bakom.

Poängen är dock att det är en punkt som jag tror att majoriteten håller med om. Men det är också den enda. Det är ett problem att SD är de enda som nämner svårigheterna som det svenska samhällets sociala struktur just nu möter på grund av immigration. Det är detta som måste ändras.

Det måste skapas en genomtänkt och praktiskt genomförbar immigrationsplan som folket känner tillit för och som kan konkurrera ut rädslorna som SD i vissa fall skapar, eldar på och använder för att manipulera folk till att stå bakom de inhumana förslag som de väver in i sitt politiska program.

Flyktingar som vill göra Sverige till en kopia av sitt eget land eller kultur varifrån de själva har sökt skydd MÅSTE nekas från början. Annars kommer sådana otacksamma människor skära av den hand som först räcktes ut för att rädda dem från att drunkna.

I nättidningen Dagens Juridik läser jag om en man från Värnamo som haft 21 951 barnporrbilder och 117 filmer i sin dator.

Trots detta slapp han åtal för barnpornografibrott, men blev däremot åtalad för ett bokföringsbrott! Citat ur Dagens Juridik:

”Mannen kom sedan att åtalas för bokföringsbrott. Enligt åklagare Gunnar Brodin fanns det ingen anledning att också åtala mannen för barnpornografibrott, eftersom påföljden inte nödvändigtvis kunde väntas bli strängare.

– Om det nu hade åtalats för barnpornografibrott också hade det mycket väl kunnat vara så att påföljden blivit exakt densamma, det vill säga villkorlig dom och böter, säger Gunnar Brodin till SR.”

Här finns det flera tragiska detaljer att titta närmare på. För det första hade polisen ägnat ett och ett halvt år åt att utreda barnpornografibrottet. Föreställ dig vilka resurser som gått åt, hur hårt poliserna har arbetat och hur de känner det när de ser att mannen

a) slipper åtal för barnpornografibrottet och

b) klarar sig undan med villkorlig dom och böter för bokföringsbrottet

Hur motiverande är det då att vara polis?

Nästa citat:

”I sitt beslut att inte väcka åtal för barnpornografibrott skriver Gunnar Brodin: ’något väsentligt allmänt eller enskilt intresse åsidosätts inte genom att den misstänkte meddelas åtalsunderlåtelse’, uppger SR.”

I klartext betyder detta att samhället (vi) och lagen skiter fullständigt i hur barnen blivit kränkta.

I verkligheten är det så här: Varje bild, varje film, är en grov kränkning mot varje barn som förekommer där. Dessa bilder och filmer sprids hundratusentals eller miljontals gånger via det förlovade nätet och varje gång någon klickar på dem blir barnet kränkt på nytt.

Jag är nästan övertygad om att åklagare Brodin följer den praxis som finns i sådana här fall.

Jag är lika övertygad om att

a) Våra lagar och tolkningen av dem i dessa fall är rätt åt helvete

b) Värnamopedofilen som klarade sig med villkorlig dom skulle låsas in så långt ifrån barn och datorer som möjligt, men

c) att han nu i lugn och ro kan fortsätta jaga barn på nätet, ladda ner nya bilder och filmer.

Slutsatsen gör mig kräkfärdig. Det är illa nog att den förra regeringen inte på allvar gjorde något åt det här under sina år.

Och jag har ingen som helst hopp om att den rödgröna falangen kommer att skärpa straff.

Gud – eller någon – bevare barnen.

Man med 22 000 barnporrbilder slapp åtal – ”straffet kunde inte väntas bli mer än böter”

Det skulle bli en bra dag i går, en vacker dag.

Det blev det, delvis. Hyggligt väder, goda jobbnyheter.

Sedan, sorg, tankar och förvirring.

Yngsta dottern kommer hem och berättar om beskedet de fått i skolan – att den så uppskattade läraren, trettiosju år, dött i en bilolycka på väg till skolan. En fru och två små barn har hastigt och obegripligt på några sekunder förlorat den de älskar mest. Flera hundra elever och kolleger sörjer en ung man som gav glädje och vänskap.

Och plötsligt inte finns mer.

Samma kväll, ett mess från P. Hans exfru har parkerat utanför en förskola för att lämna barnen. Just när den nioåriga dottern ska kliva ur kommer en ung man, som förmodligen roat sig med att sms:a medan han kör, och kör rakt in i deras bil bakifrån. Lilla E, nio år, bryter två revben när smällen kommer, får massor av blåmärken och klagar över ryggsmärtor.

För mig som är ryggpatient sedan fyrtio år, har haft kroniska smärtor, blivit felopererad, förlamad efter operationen och hamnat i rullstol, kommer iskylan längs ryggraden. Knäckta revben läker. En skadad rygg kan ge livslångt lidande. Jag ber att lilla E är mjuk nog för att inte ha fått bestående men.

Den unge som körde på dem på en raksträcka, i fullt dagsljus och under normala vägförhållanden, bör och ska hårdgranskas.

Oavsett om han sms:ade eller ej, behöver vi inte vänta tills jag blir diktator på en lagändring. Att sms:a under bilkörning är livsfarligt och idiotiskt. Den som tror motsatsen och gör det får rakt av tjugo års fängelse. Det borde sätta stopp för dumheterna. Vän av ordning gapar förmodligen då att det straffet inte skulle stå ”i relation” till brottet, åtminstone så länge ingen blivit skadad. I så fall har vi dock en halv lagbok av felaktiga straffsatser att diskutera.

När jag i slutet av 1980-talet bodde i Hollywood, Kalifornien, blev det under en tid av hård roadrage populärt att skjuta på varandra i köer och på motorvägar. Med skarpladdade vapen. En hastig inbromsning och ett uppsträckt långfinger ledde till att skott avlossades. Människor skadades, några dog.

Kaliforniens dåvarande guvernör agerade blixtsnabbt och införde en ny doft i bageriet: Den som avlossade ett vapen ifrån sin bil på allmän väg fick omedelbart tjugo års fängelse, oavsett anledningen till skottlossningen.

Skjutandet upphörde på några få dagar. Jag brukar säga att det finns två språk som alla människor i hela världen förstår – pengar och smärta. Och vem vill uppleva smärtan av att bli våldtagen i ett fängelse i tjugo år för att man spelat smart? De flesta förstår vinken och de som inte gör det, för att de är närmast kriminellt korkade, ska ändå omedelbart bort från gator och torg för att skydda resten av oss.

De två händelserna ovan – lärarens död och lilla E:s skador – under samma dygn, var chockerande och tankeväckande för mig eftersom de berörde nära.

Ändå var det bara två av hundratals, kanske tusentals tragiska händelser under ett dygn i vårt lilla land. Cancerbesked, hastiga dödsfall, arbetsolyckor, trafikolyckor, ensamhet, skilsmässor och självmord.

Tankeställare.

Människan, den vackra men sköra, vandrar på en tunn tråd.

Livet är kort.

Gör något bra av i dag och i morgon.

Inte genom att posta någon tramsig Carpe Diem-status på Facebook.

Utan på riktigt.

I går skulle jag och den eminente formgivaren Bengt Grönkvist ta en fika i Handen, i gott sällskap av min kinesiska nakenhund.

Carl Sigvard Öhrhund

Väl medveten om att de flesta etablissemang avskyr hundar mer än ebola, hönstjuvar, försäljare, smuts, stank och annat, valde vi för säkerhets skull en Statoilmack.

Vi kommer in med lille Carl Sigvard Öhrhund sittandes i sin väska.
Statoilmannen: Du får inte ha hund härinne.
Jag: Varför?
Statoilmannen: Allergier.
Jag: Han är en nakenhund. Det finns inget att vara allergisk mot. Dessutom sitter han i sin väska.
Statoilmannen: Vi har mat här.
Jag: Det har de på min lunchrestaurang också. Sigge får vara där. Det enda lagen säger är att han inte får vara i köket.
Statoilmannen är nu svarslös och pekar olyckligt på en dekal som visar en överkorsad hund.
Jag: Men vad ska jag göra, då? Jag är allergisk mot dumhet så jag kan inte gå in någonstans. Varför sätter ni inte upp en dekal om det också?

Statoilmannen står kvar med stirrande blick. Medan vi lämnar macken ser jag mig omkring och upptäcker – med tanke på allergier, alltså – att man säljer jordnötter och blommor, har parfymerade kunder, att det finns metall i form av både mynt och annat. Och massor av papper. Till exempel.

Naturligtvis är det inte Statoilmannens fel. Han följer bara en policy och nuförtiden måste varje företag med självaktning ha policies som är både skrivna, tryckta och anslagna. Dessutom måste man ha värdegrunder för det är ju en ren omöjlighet att personalen skulle kunna tänka själva.

Alla de nya allergierna – ty när jag var liten fanns det gammal hederlig hösnuva, punkt slut – har gjort samhället en aning mer komplicerat. I barnens förra skola var 650 elever tvungna att avstå från parfym för att en var allergisk. Och jag undrar därmed i mitt stilla sinne om det inte hade varit bättre med en rejäl utredning och medicinering. Dessutom reagerade ingen på alla de elever som hade samma kläder dag efter dag och stank svett.

Nu kommer jag naturligtvis att få pisk av alla allergiker som kommer med alla möjliga argument om att jag är dum och oförstående. Och visst, jag är inte läkare, jag kan inte det där till fullo. Men det är bekymmersamt att det inte forskas mer om var all skit kommer ifrån.

Dessutom har min gamla mamma en klok teori om vad som förmodligen förorsakar fler sjukskrivningar än mycket annat:

Sedlar.

Kan du föreställa dig en värre bakteriehärd än en gammal skrynklig, fläckig tjuga som passerat genom tio tusen händer. I pappret vilar med garanti alltifrån klamydia till nässelfeber, galopperande lungödem och hederlig förkylning, ebola och kallbrand. Om du klarar dig så är det rena turen.

Pengar luktar inte, säger ordspråket. Det är skitsnack när det gäller den gamla tjugan för den stinker bokstavligen.

Dessutom är den farligare än kinesiska nakenhundar och jordnötter tillsammans.

Sigge hälsar, förresten.

Bäckaskogs slott i Skåne, midnatt mellan lördag och söndag. Drygt hundra bokhandlare och bokhandelsanställda från Skåne, Blekinge och Småland offrar en ledig helg för att lyssna på författare och förlag som berättar om höstens böcker. Jag har den stora förmånen att, som många gånger förr, få vara en av de få författare som får vara med och prata. Det är jag djupt tacksam för.

Duggregn och vackra höstlöv faller sakta mot marken. Efter koppar av starkt kaffe njuter jag av den friska, fuktiga luften och en cigarill.

”Jag förstår inte hur du orkar”, säger hon, en av dem som jobbar i bokhandeln. ”Du får ju så mycket skit för det du skriver på bloggen och Facebook. Varför struntar du bara inte i folk, låser in dig och skriver böcker istället, hela tiden?”

Ja. Varför inte?

By the way – jag älskar, med få undantag, människorna som jobbar i bokhandeln. De flesta älskar sitt jobb, är dedikerade och kunniga, vill göra allt för att du som kommer in i butiken ska hitta rätt läsning, rätt njutning för själen. Och – de är inte direkt överbetalda, dessa eldsjälar.

Beundransvärt.

Jag funderar över hennes fråga och svaret är som alltid:

Men – jag blir ju arg. Kan inte hålla käften.

Allra minst nu.

Under de senaste dygnen har jag skrivit blogginlägg dels om litteraturkritikern Aase Bergs fulpåhopp på författarkollegan Denise Rudberg, dels om Özz Nujens hån mot att SD-ledaren Jimmie Åkesson blivit sjukskriven för utbrändhet.

I bägge fallen, inte minst det senare, tog det hus i helvete. På Facebook nåddes på kort tid 130 000 personer och min blogg fick tiotusentals nya läsare.

Och många kommentarer. De flesta anonyma.

Bekymmersamt och bitvis skrämmande. Ty de flesta som har starka åsikter eller till och med hatar – inte minst de som påstår sig vara mot fascism, rasism och nazism, men vars egentliga syften ofta tycks mig grumliga – gömmer sig under anonymitetens surt stinkande filt och tar sig rätten att kritisera andras åsikter utan att våga stå för sina egna.

Sådana människor skrämmer mig.

Dessutom – hur vet vi, när det gäller dem som framträder med namn, att det är deras namn? Det förlovade nätet bjuder alla möjligheter att registrera ett antal konton under olika identiteter.

Är det så vi vill ha det numera? Att vi inte vet vem, vilka, vi pratar med?

Inte jag. Ty de som törs stå för vilka de är och vad de tycker, gör det också.

Några exempel:

Här är ”Sebastian”:s kommentar till mitt inlägg om Özz Nujen. Sebastian har naturligtvis inget efternamn. Han vet massor om mig men jag får inte veta vem han är, var han bor, vad han sysslar med. Det tycker han är rättvist. Han skriver:

”Hej! Jag tycker att det är kul att du tycker att sverige inte har en demokrati. Att du ens har tanken i ditt huvud att nämna sverige som en icke demokrati är löjligt. För jag tror att både du och jag vet att det har vi. Jag kan rösta på det facistiska partiet Svenskarnas parti om jag vill. De t är det folk som har gjort. Visst att folk hatar på dem men dem har ändå rätt till sin åsikt så länge dem inte kränker alla. Det samma gäller SD som du har tagit upp. Jag har själv folk på min högskola som jag vet har röstat på SD. Dem har rätt till sin åsikt och det respekterar jag men om jag inte håller med om vad han tycker blir sverige då till en icke-demokrati? Jag tycker att det är riktigt dåligt av dig som ändå är en bildad man att du ens får dig själv att låta så dum. Dock så håller jag med om att det som Özz har gjort är dumt och han borde absolut inte gjort så. Men om vi kollar på andra sidan av myntet. Borde vi inte titta på allt SD:s Kent Ekeroth har gjort? Han har många gånger uttalat sitt hat och vrede mot muslimska invandrare. Han har vid ett tillfälle träffat på Zoran Ismail på gatan och slagit honom med ett järnrör och sedan referrat till honom som en smutsig apa. Är det rätt? Det är samma sak som vad du tycker gör Sverige till ett ”icke-demokratiskt” land. Är det så du vill att sverige ska styras? Av ett gäng Ny Nazister som är missnöjda?Så jag vill gärna ha ett svar där jag får höra vad du tänkt om allt. Det kan ju vara så att jag uppfattat fel. Att jag missförstått din text så skulle vara trevligt om du kunde svara och ge respons på mina frågor. Och om du har svårt att förstå vad jag skrivit så är det för jag har dyslexi men hoppas att du förstår iallafall. Mvh Sebastian”

Och jag svarar:

”1) Jag är inte en bildad man, tvärtom har jag inte ens godkända gymnasiebetyg.

2) Jag anser inte att landet är en fungerande demokrati om man inte till fullo accepterar ett demokratiskt invalt parti, oavsett vad det heter och vad det står för. Om man anser att partiet eller dess företrädare står för något som strider mot lagen, borde det förbjudas.

3) Nej, jag förespråkar inte nazism. Men jag är däremot vid det här laget väldigt van att kallas kommunistsvin, rebell, rasist, anarkist, snutkramare, idiot, revolutionär, nazist och all annan dynga som anonyma människor törs spy ut sig bakom anonymitetens skärm. Jag står för mina åsikter med fullt namn. Varför gör inte du det?”

På min Facebooksida skriver Sami Younan (om han nu heter så):

”Ni struntar i orättvisor och vad Turkiet gör nu och rasism och komenterar ett skämt och tycker synd om en idiot. sluta oroa er han har det bra bättre än er idioter han har inte cancer. Det finns en ny studie som visar att idioter lever längre så sluta oroa er. På honom Özz.”

Svårt att skriva ett vettigt svar på goddag yxskaft så – ridå.

Det som förvånar mig mest: Internet bjuder på gott och ont oändliga möjligheter för många människor att uttrycka åsikter, göra reklam, kämpa för en sak, företräda en -ism eller flera, diskutera alltifrån politik till grisuppfödning. Inte minst på egna sidor eller bloggar. Hur kommer det sig då att ”Sebastian”, ”Sami” och alla de andra orkar offra sin energi på att – alltför ofta under anonymitet – uttrycka sig på min och andras sidor? Kontraproduktivt?

Att hotarna och hatarna gör det förvånar mig mindre. Av inläggen kan man ofta utläsa att intelligensen hos avsändarna inte ligger på topp. Vad de dessutom glömmer är att de trots allt går att spåra. Som vi gjorde med stalkerkvinnan som förföljde mig för några år sedan. Anonymiteten är stor, men inte obegränsad.

Och den som uppträder anonymt får inte min respekt. Enkelt.

Det är inte lätt att leva, inte heller att alltid vara klok och konsekvent i sina åsikter. Därför – förlåt, men här är mina till synes möjligen paradoxala åsikter:

1) Jag vill att anonymiteten på Internet ska avskaffas. Jag ser ingen poäng med den. Den som inte avser att begå brott, stalka, sprida barnpornografi eller annat förbjudet material, trakassera eller hota någon, har heller ingen anledning att vara anonym. I ett samhälle som kallar sig demokratiskt ska vi alla få, kunna och vilja stå för det vi tycker i debatten. Det här går delvis att lösa genom ett Internetkörkort och att du är registrerad genom din provider. Naturligtvis kommer en och annan alltid att hacka sig förbi det men majoriteten av dem som hotar och hatar är för dumma för det.

2) Jag vill begränsa offentlighetsprincipen kraftigt. Naturligtvis ska alla uppgifter om våra folkvaldas och de offentliganställdas löner och arbetsvillkor vara offentliga. Men jag ser ingen som helst anledning till att jag med några enkla telefonsamtal ska kunna få reda på hur mycket just du tjänar, att din syster är frånskild, vilken bil hon äger och hur mycket hon är skyldig hos Kronofogden, samt på vilken adress hennes barn bor varannan vecka. Vad har jag med det att göra?

3) Jag vill att Google ska beordras att omgående ta ner sina bilder av de fastigheter där människor bor, av samma skäl som ovan.

Så här kommer det naturligtvis inte att bli. Förespråkarna klingar glatt: ”Men vi är ju ett av de få länder i världen som har offentlighetsprincipen!”

Just det. Fundera en stund över varför alla andra har valt bort den.

Enkelt uttryckt: Den som inte på något sätt vill dig illa – genom alltifrån skvaller till hot – har heller ingen anledning att få tillgång till alla uppgifter om dig, ditt liv, dina förhållanden och din ekonomi.

Lika illa: När vi för några år sedan begärde ett enkelt bygglov översvämmades brevlådan snart av broschyrer från hantverkare och byggföretag. Jag blev förstås förbannad, ringde upp kommunens stadsbyggnadskontor och undrade om de satt och sålde min adress till de här företagen?

Det var värre än så.

En olycklig kvinna berättade att de – enligt offentlighetsprincipen – är tvungna att lämna ut de här uppgifterna till den som frågar, och att hantverkarna, K-Rauta. Bauhaus och de andra gör det så vanemässigt att personalen på kontoret knappt hinner utföra det vi betalar dem för – att granska och godkänna eller avslå ansökningar om byggnadslov. I klartext betyder det att vi med skattepengar gör folk i kommunalhuset till sekreterare för privata företag.

Sjukt!

I de flesta civiliserade länder är personnumret eller dess motsvarighet en värdehandling som innehavaren bevarar som en hemlighet. Fråga en dansk eller amerikan om du kan få motsvarigheten och de kommer sannolikt att skjuta dig i direktsändning. Men här spottar vi glatt ut det – kvittot till all information om oss själva – så fort ett rabattföretag ber om det.

Vi kanske skulle tänka till lite.

Sitter på bokhandlarmöte i ett Skåne som målats i vackra, dova höstfärger. Träden i slottsparken utanför kämpar för att behålla några av bladen medan duggregnet försöker ta ner dem.

I går, i går kväll och i natt diskuterade över hundra bokhandlare, förläggare och författare vårt favoritämne – böcker. Vilka som berört oss mest under den senaste tiden och varför. Vilka som kommer att bli storsäljare och vilka som, kanske oförtjänt, kommer att gå den stora massan förbi och försvinna till ett reabord eller än värre – till pappersåtervinning.

Jag funderar över känslor och ämnen. Varför vilka frågeställningar ibland tycks gå närmast spårlöst förbi medan andra väcker förvånansvärt starka känslostormar.

När jag tittar i backspegeln och ser vilka ämnen jag bloggat om under de senaste åren, ser jag ett som väckt fler känslor än allt annat – frågan om hur svenska poliser uppför sig, vilket uppdrag de har och hur de sköter det, inte minst i skarpa situationer som när Fadimes bror sköts ihjäl i Uppsala.

Det är förstås bra att vi diskuterar polisens roll men det finns en hel del annat som är lika viktigt och ibland undrar jag varför så få bryr sig om vissa ämnen.

Mitt senaste blogginlägg – om Özz Nujens hån mot Jimmie Åkesson sedan denne blivit sjukskriven för utbrändhet – väckte mycket starka känslor. Under ett drygt dygn nåddes 115 000 personer på Facebook och blogginlägget lästes av över 25 000 människor. Av de många kommentarerna förstår jag att det här berörde starkt.

Men varför? På grund av Özz Nujen? På grund av Jimmie Åkesson? På grund av att allt fler blir diagnostiserade som utbrända i ett samhälle där kraven på individen, dess karriär, utveckling och materiella status hela tiden tycks öka? På grund av att få törs sätta ner foten, säga ”det är nog nu”? Och istället kör på tills de går sönder.

Utanför fönstret får en svag bris de kvarvarande höstlöven att darra. En robotiserad gräsklippare kör till synes oplanerat över slottets stora gräsytor utan att bry sig om sjukdomar, påhopp, hat, politik, pengar och status.

Det måste vara skönt. Även i duggregn.

Man kan och får – inom vissa ramar – ha olika åsikter om religion, politik, åsikter och – delvis – människor. Det är bra.

I fallet Sverigedemokraterna kan man naturligtvis – precis som om andra partier – tycka illa om deras historia, ståndpunkter och politik.

Det är en sak.

En annan är att håna en sjuk människa, oavsett dess bakgrund och ursprung.

Efter ett långt, hårt valarbete har Jimmie Åkesson blivit utbränd. Förutom den psykiska och fysiska arbetsbelastningen har få partiledare – i vår ”demokrati” – översköljts av så mycket hat och hot som han. Han konstaterar bland annat i sitt öppna brev att han inte längre ens orkar vara en bra far till sitt lilla barn. Han förstår att det bara finns en väg att gå – att ta ledigt och ägna sig åt sig själv och familjen tills han återfått krafterna. Om han nu någonsin får det.

Nu undrar du alltså om jag tycker synd om Jimmie Åkesson. Ja. Precis lika mycket som om alla andra som fått diagnosen ”utmattningssyndrom”. Jag har under mitt liv drabbats av en rad sjukdomar – varit förlamad, suttit i rullstol och varit nära döden flera gånger. Men jag har tack och lov, åtminstone hittills, sluppit diagnosen utmattningssyndrom. Det är jag djupt tacksam över.

På twitter gör sig nu komikern Özz Nujen sig lustig över Åkessons sjukdom och skriver att ”det tar på krafterna att vara rasist och paranoid … ”.

Detta säger betydligt mer om Özz Nujen än om Jimmie Åkesson. Att göra sig lustig över att någon annan är sjuk är inte kul, det förstår till och med en femåring. Den som själv har varit sjuk eller har åtminstone normal empati, hänger sig inte åt sådant. Men uppenbart förstår inte Nujen sådant. Eller gränserna för sin yrkesroll.

Åter: Man kan tycka precis vad man vill om en svensk partiledare och ett svenskt parti, demokratiskt invalt av närmare 13 procent av den röstande befolkningen. Man kan tycka om Romson, hennes båt, om Löfven, Reinfeldt, Annie Lööf och alla de andra partiledarna och politikerna.

Men man sparkar inte på någon som ligger. Ingen vettig människa skulle håna en vänsterpartist med cancer eller en moderat som fått stroke. Ingen skulle håna Özz Nujen om han blivit utbränd.

Om Nujen hade gått in i väggen och någon gjort sig lustig över detta, hade vederbörande dessutom omgående hängts ut som rasist.

Så – vad kallar vi nu Nujen? Är vi alla lika inför lag och folkmoral? Nej, alla är inte lika. En del får finna sig i att ta mer stenkastning än andra. Några – bland andra Nujen – skyddas däremot av en mur av politisk korrekthet och kan därmed bära sig åt precis hur fan de vill. Om du tänker efter noga så är detta synnerligen illavarslande i en så kallad demokrati, men jag nöjer mig med att konstatera att det är så.

Däremot har jag en möjlighet som ingen kan stoppa. Att själv avgöra vilken respekt jag vill ha för andra människor.

Den mycket stora respekt jag hade för Özz Nujen är borta.

Vems sjukdom gör han sig lustig över nästa gång? Vilken syn har han, innerst inne, på människor?

Jag ryser.