Så var det då oåterkalleligen dags för final i Gävle och jag skulle ljuga om jag påstod att vi i gänget kring Linda inte var det minsta nervösa. En stor del av lördagen ägnades åt spekulationer och diskussioner över ett glas öl eller två. Till sist var det dags att klä om, sätta sig i den stora, glada Mello-bussen för att åka till arenan, som var fullspäckad med folk.

Utsikt från Green room

På plats fanns de viktigaste delarna av min trogna ”fläktklubb” – La Famiglia:

Sarah Dawn Finder inledde finalsändningen med ett härligt sångnummer som jag filmade från Green room – titta på det här:

Start på finalen i Gävle

Green room var fyllt av en spänd förväntan, men Dolly Style tog glada selfies och Panetoz var som vanligt i högform …

Sida vid sida stod veteranen Linda Bengtzing och tävlingens yngste deltagare, 17-årige Frans Jeppsson Wall:

Det blev dags att spela melodi nummer 4, Killer Girl och gissa om Mathias, Andréas och jag var nervösa vid presentationen:

Här kan du se Lindas finalframträdande i sin magiska helhet. Stark gjort av en otroligt professionell tjej som varit sjuk under många repetitioner och dessutom drabbades av inflammation i två (!) visdomständer på finaldagens morgon:

Linda ger järnet i ”Killer girl”

När samtliga artister framfört sina låtar följde en lång och nervös väntan på folkets dom.

Segertippade Frans kan inte ha undgått att känna en enorm press på sig:

Till sist kom de magiska orden: ”Sverige, vi har ett resultat”. Tråkigt nog för oss visade det sig att Linda Bengtzing fick lämna tävlingen tillsammans med en annan Mello-veteran, Martin Stenmark:
…men trots detta höll de båda modet uppe. Strax därefter var det dags för Molly Sandén att dansa glädjedans, när hon fick veta att hon gick direkt till finalen:

För Linda var det tyvärr dags att säga adjö, och vi i gänget lämnade Green room för att åka till efterfesten.

Av många skäl tänker jag inte kommentera de andra bidragen, men som upphovsman till en av låtarna går det inte att undvika att tänka lite så här:

När jag kom tillbaka till hotellet trodde jag ett tag att jag såg i syne, men det stod faktiskt en mycket stor geting utanför entrén:

Så blev det festdags på Grand. Hotellet var abonnerat och bevakat – endast press och medverkande i Melodifestivalen släpptes in. På verandan stod vackra långbord dukade och en festlig buffé väntade.

Min vackra fru Carina (som för övrigt är familjens officiella festfotograf och har tagit en hel del av de läckra bilderna här) njöt av festen…

…och för många av de andra deltagarna blev det party-party natten lång:

För min del blev det en trevlig avslutning på kvällen – ett samtal med Mellokungen själv, Christer Björkman, som önskade mig välkommen tillbaka med nya bidrag:

Till sist vill jag framföra en hel massa tack. Tack till min underbara familj som alltid stöttar, till Jesper och till Lisbeth som tog hand om vår älskade vovve. Tack Linda Bengtzing och Peter Ståhlgren (med dansare, koreograf, kör stylist och alla andra i teamet) för en helt fantastisk insats – ni är bäst! Tack Andréas Berlin och Mathias Kallenberger med fruar för gott samarbete, trevliga dagar och spännande diskussioner, tack Jocke Stenhammar och Camilla Bjering von Zweigberk för er professionalism, Peo Nylén och Anders Melin för allt ni lärt mig, Panetoz för all kärlek och glädje, Christer Björkman för att jag fick vara med. Och tack Eva Persson för att du satte igång hela cirkusen utan att veta om det! ;o)

Sist men inte minst – tack och kramar till alla er fans/läsare/gillare som stöttat, röstat, mejlat, messat och kommit med glada tillrop – ni är underbara!

Risk för att jag skriver en låt till? Psst, jag har redan tjuvstartat… ;o)

Och du, glöm inte – Killer girl finns på Spotify nu!

Det är intressant att läsa de kommentarer jag fått – både här och på Facebook – för två stackars inlägg om den fjärde deltävlingen i Melodifestivalen.

Ostridigt är, att Melodifestivalen är en färgglad folkfest som drar tusentals betalande människor i publik till varje deltävling, och miljoner tv-tittare. 2014 sågs finalen av 3 315 000 människor, 2015 sågs den på tv av 3 770 000 människor. Till detta kommer drygt en halv miljon som ser programmet via web/play. Det betyder i klartext att mellan var tredje och varannan svensk tittar.

Icke desto mindre gäller det för vissa att spy ur sig galla i kommentarerna:

”Gäsp!”, ”Jag tittar inte på skiten”, ”Hur fan orkar folk?”, ”Vilket skitprogram!”.

Det som fascinerar mig mest är att alla dessa minoritetskritiker inte tycks ha något bättre att göra med sina liv än att ägna tid att kritisera något de inte tycker om. Jag är själv aggressivt ointresserad av både sport och segelbåtar och det skulle inte falla mig in att ramla runt på sociala medier och ägna tid åt att kritisera dessa företeelser. Det finns ju så mycket annat kul att göra.

Nåväl, för dig som är intresserad kommer här en kort redogörelse över fredagskvällen, som på många sätt var både extra intressant och extra pirrig för oss inblandade. Klockan 20.00 startade genrepet inför publik. På väg till Green Room såg jag hur teknikerna arbetade febrilt för att alla de små förändringar och justeringar som diskuterats under de senaste dygnen genomförts, så att allt nu kunde fungera perfekt (notera de tre mikrofonerna där körsångarna i de flesta numren står och sjunger bakom scenen). Det starkt lutande räcket du ser till höger i bild är räcket till den något skakiga aluminiumtrappan som leder upp till Green Room:

Att komma upp i Green Room – som i det här fallet alltså inte är något exklusivt rum utan ett ”tak” ovanför den tekniska avdelningen – och se genrepspubliken var en spännande upplevelse. Större delen av platserna i arenan var fyllda och sorlet högt och förväntansfullt.

Klockan 20.00 drog showen igång, precis som den ska göra i dag, lördag, under den riktiga tävlingen. Under de sju numren förvandlades scenen till en plats för häftiga ljusshower, eldslågor och pyrotekniska effekter. Och när det var dags för melodi nummer 4 – Killer girl – gav Linda, kören och dansarna järnet hårdare än någonsin:

När alla sju bidragen hade spelats blev det en nervös väntan på resultatet av ”omröstningen” i Green Room. Under genrepet lottar man fram låtsasvinnare för att programmet ska bli så lika det riktiga som möjligt.

Alla artister väntade tålmodigt tillsammans med sina låtskrivare på att vi skulle få ”folkets dom” i den fejkade omröstningen. En av storfavoriterna – Frans – såg mer nervös ut än någonsin.

Till sist fick vi ”resultatet” – att Linda och Killer girl går vidare till ”Andra chansen” i Halmstad nästa helg.

Vi som har jobbat med Killer girl hoppas förstås att det blir så. Konkurrensen i den här deltävlingen är stenhård med mottävlare som Molly Sandén (med över 500 000 följare på Twitter – gissa vem de röstar på?) och Martin Stenmark, bland andra.

Storfavorit inför i morgon är tävlingens yngste deltagare, 17-årige Frans Jeppsson Wall som debuterade som sexåring med ”Who´s da man” (en hyllning till Zlatan) i ”Allsång på Skansen”. Nu sjunger Frans ”If I were sorry”, en lugn låt som sätter sig på ett irriterande skönt sätt i hjärnan. Alltså unnar jag Frans att gå vidare till final, men jag håller också tummarna för att veteranen Linda – en härligt glad tjej med båda fötterna på jorden – går vidare med vår Killer girl.

Än en gång – rösta på oss, snälla du. Många gånger. Tack!

Efter alla repetitioner och möten på torsdagen bjöd Gävle Kommun på en hejdundrande välkomstfest i de gamla gasklockorna, och alla som på något sätt är inblandade i Melodifestivalen var bjudna.

Förutom en fantastisk buffé (jag har aldrig ätit rökt bäver förr!) bjöds det också på sång-, musik- och dansuppträdanden på scenen och naturligtvis minglades det till långt in på natten.

När fredagen väl kom var det en och annan som inte satt vid borden när jag kom ner till frukost vid niotiden – en stor trötthet tycktes vila över hela hotellet.

Vi i Team Bengtzing åkte med den stora glada Mello-bussen ut till arenan för att se dagens repetitioner, nu med scenkläder:

Linda och gänget på scenen jobbar så att svetten lackar och för varje repetition sitter numret en aning säkrare.

Efteråt var det åter genomgång i viewing room för att diskutera vad som kunde förbättras ännu mer.

Busstur tillbaka till hotellet för snabbt ombyte. Nu ska vi tillbaka till arenan för att se genrep inför publik, och det blir pirrigt att sitta i Green Room och titta. Nu är det på allvar!

Så var det dags. Det som hittills bara varit ett slags overklig fantasi blev plötsligt verklighet när det var dags att åka till Gävle på torsdagsförmiddagen. Tidig uppstigning. Nervös väntan i taxin i kilometerlånga köer vid stor trafikolycka. Omringad av skumma, stirrande typer på Centralen.

På tåget fick en ytterst skränig dalmas som påstod sig representera Electrolux (gud bevare dem!) mig att ta på lurarna och lyssna omväxlande till Linda Bengtzing och Miriam Bryant på hög volym.

Så småningom nådde jag Arenan eller det som Gävleborna minns bättre som Gävlerinken. Efter att ha snubblat över en vulgärt stor OB-buss fick jag min ackreditering och kunde smita in bakvägen.

Jag hann precis fram till Lindas första repetition på scenen, med dansare och allt. Tillsammmans med mina låtskrivarkolleger Andréas och Matthias tittade jag och ett trettiotal journalister och filmare medan låten kördes tre gånger och bandades.

Därefter skulle alla artisterna fotograferas på scenen, var för sig och tillsammans:

Efter fotograferingen följde en kort presskonferens där journalisterna fick fem, tio minuter med varje artist:

Vi gick vidare för att ta en snabb titt i Green Room där vi låtskrivare ska sitta under tävlingen. Därpå följde ett möte i wiewing room där inspelningen gicks igenom och alla inblandade fick ge sina synpunkter (många!) på ljudkvalitet, bild och scenuppträdandet.

Puh!

Nu återstår ett stort kvällsmingel med alla som är inblandade i Melodifestivalen på ett eller annat sätt – artister, låtskrivare, skivbolagsfolk, producenter, tv-människor, scenarbetare, dansare, koreografer och – tja, listan är lång.

I morgon, fredag, bjuder på ett mycket längre och tuffare schema än i dag. Vi får väl se om jag orkar rapportera – jag lär knappast vara ”hemma” på hotellet före midnatt.

Till sist – jag blir jätteglad och tacksam om du röstar (många gånger) på Killer Girl på lördag! Tack! :o)

Grannarna stoppar mig under hundpromenaden. Kompisar som inte hört av sig på åratal ringer. Det ramlar in mail och mess och sms. Alla med samma fråga:

Har DU verkligen skrivit en låt till Mello?!

Jepp, tro det eller ej.

Och hur, undrar du kanske, kunde det då komma sig att jag la mord och elände åt sidan för att tralla framför datorn?

Svaret heter Linda Bengtzing.

Men historien börjar med något helt annat. Tillsammans med 22 andra författare skrev jag noveller till antologiserien De sju dödssynderna. Och det föll på min lott att be intressanta människor skriva förorden till böckerna. När Robert Wells, Ylva Maria Thomson, Yannick Tregaro, Per Ragnar och Carl Jan Granqvist hade lämnat sina bidrag sa en god vän:

”Varför frågar du inte Linda Bengtzing?”

Foto: Filip Cederholm

Så det gjorde jag. Linda skrev två bidrag om Girighet, båda så bra att vi tvingades lägga ihop dem till ett.

Några veckor senare ringde Linda till mig och berättade att två begåvade herrar – Mathias Kallenberger och Andréas Berlin – hade skrivit en låt till henne, med Melodifestivalen i tankarna. Hon bad mig ta en titt på texten och mejlade över den.

Jag petade lite här och var bland orden, sedan flög fan i mig och jag skrev en text om en tjej som knappast står och väntar på prinsen, utan går ut och tar för sig rejält.

Att skriva en låttext för första gången var något av det svåraste jag gjort i mitt liv. Det handlar om att berätta en historia på 15, 20 rader och dessutom om att rimma i refrängen. Det där går rätt bra så länge man läser orden på papper eller skärm.

Och när man sjunger dem till musiken går det åt helvete! Det visar sig snabbt att de fantasifulla låtskrivarna haft den dåliga smaken att höja en ton eller så precis där mina synnerligen begåvade ord skulle gifta sig med varandra. Och så var det bara att börja om från början.

Men efter många svordomar och omskrivningar blev det en låt till sist. Och med Christopher Silfverbielke sittandes på min axel döpte jag den till Killer girl.

Linda gillade texten, petade lite bland orden och – där satt den!

Nervositeten var förstås stor. Vecka efter vecka passerade tills vi slutligen fick beskedet att låten valts bland de tiotusentals bidrag som skickats in.

En overklig känsla.

Därefter följde presskonferens i TV-huset, tidningsintervjuer och fotografering.

Foto: Filip Cederholm

Sedan dess har Linda varit fullt upptagen med träning, repetitioner, kläder, koreografi och gudvetvad, medan jag kunnat luta mig tillbaka.

Nu tränger verkligheten sig på. På torsdag är det dags att åka till Gävle för att vara med vid repetitioner och presskonferenser.

Och på lördag, den 27 februari, smäller det!

Du vet vem du ska rösta på, va?

Tack! :o)

PS: Jag har faktiskt fått blodad tand och skrivit en låt till nu. Men schhh, berätta inte för någon – det är bara du och jag som vet! ;o)