I går körde jag in till den stora staden och möttes vid infarten av rött ljus.

Plötsligt dök han upp från ingenstans, den unge mannen med käglorna. Framför våra motorhuvar framförde han en snabb och imponerande show som hade platsat på vilken cirkus som helst. Trots hettan, trängseln, köerna och rödljusen syntes alltfler leenden bakom rattarna omkring mig.

Killen bjöd på underhållning av hög klass.

Av naturliga skäl blev showen alltför kort. Jag grävde ivrigt i bilens förvaringsfack och lyckades skrapa ihop tjugofem spänn. Killen pratade ingen svenska och dålig engelska men hans tacksamma leende var internationellt.

Jag hoppas få se honom vid ett rödljus snart igen.

Samma eftermiddag, och i dag, passerade jag åtminstone åtta tiggare på olika platser. På trottoarer, på parkeringar, utanför affärer.

En förfärlig syn.

I Sverige tjafsas det oupphörligen om hur kränkta vi blir för skitsaker och hur förnedrande saker är för oss.

Käften.

Jag kan inte tänka mig något mer kränkande och förnedrande än att ligga på en trottoar och tigga pengar i en skitig pappmugg från McDonalds.

Ryktena är många, en del blir vandringssägner och vänner av ordning har naturligtvis en massa frågor som ingen väl har ett entydigt svar på:

Varför kom tiggarna så plötsligt, och så många? Är det sant att de är organiserade av ryska ligor? Stämmer det att de kan tjäna 230 kronor i timmen svart på att tigga?

Jag har inga svar, men jag tvivlar starkt på att genomsnittstiggaren åker Merecedes, surfar på kvällarna och tjänar tretton tusen svart på en sjudagars tiggarvecka. Lika lite kan jag svara på vem som betalade tiggarnas resor från Rumänien till Sverige.

Jag frågar mina polisvänner. De hävdar att vissa av tiggarna är slavar under ryska ligor som skjutsar runt dem, placerar ut dem och i slutet av dagen snor i princip allt stackarna har lyckats få ihop.

Och att andra är fristående och ”bara” – människor. Fattiga, olyckliga, förtvivlade människor. Som vi låter ligga på gatan i Sverige 2014. Som politikerna blundar för. Som ingen i landets ledning verkar vilja ta på allvar.

Skamligt.

Ingen – varken rumänska tiggare eller någon annan – ska behöva ligga på gatan mot sin vilja. Tiggarna ska bort från gatorna och det är statens ansvar, så enkelt är det. Vi lever i ett land där den typen av hjälpverksamhet finansieras av skattemedel och gudarna ska veta att det inte saknas skatter här, så öppna för fan plånboken och lös problemet!

Nu.

Så fort jag börjar diskutera icke-politiskt korrekta ämnen här eller på min Facebooksida Dag Öhrlund Författare, dyker det upp massor av nya gillare och kommentarer här.
Det är oerhört glädjande för mig men gör mig samtidigt djupt bekymrad. Vart är vi på väg om inte vi alla – i ett samhälle som kallar sig demokratiskt – kan diskutera precis ALLA ämnen och bekymmer utan att någon eller några ska riskera att bli kallade allt jag blivit kallad för under årens lopp – rasist, kommunist, nazist, bögälskare, homofob, fascist, anarkist, främlingsfientlig, liberalsvin, judeälskare, antisemit, idiot, snutälskare, batongbög,
Och lite till.
För min del får folk sätta vilka etiketter de vill på mig. Kanske är det ett tecken på deras egen osäkerhet, feghet, oförmåga att själv ställa sig upp i debatten under egen namn och tycka – något?
Och dessutom stå för det, även när det blåser motvind.
Jag tror att vi är inne på en farlig väg om vi i en demokrati bestämmer oss för att bara vissa ämnen ska debatteras, medan andra – och dess tyckare – ska tystas. Historien har visat hur det blir i totalitära stater och en sådan vill jag inte leva i.
Ergo = det är val i år. Maila de partier du är intresserad av. Ställ raka frågor och kräv raka svar, inget svammel.
Trist nog är det inte alls säkert att du får samma svar efter valet som före, men ändå.
Som en riksdagsman uttryckte det inför förra valet: ”Det är olyckligt att väljarna har en tendens att tro att vallöften är detsamma som riktiga löften”.
Ridå.

I början av april skrev jag det här inlägget på Facebook. Det delades över 470 000 gånger innan FB tog bort det, uppenbarligen för att det inte var politiskt korrekt.

Skrämmande.

I yttrandefrihetens namn kommer här en repris:

JAG ÄR SKITTRÖTT PÅ KRITIKEN MOT POLISEN!

Låt mig göra två saker klart redan från början, så att du som inte håller med kan hoppa av här, spara din tid och energi:
*Jag är, med några reservationer, en stor polisvän och många av mina vänner i Sverige och USA jobbar just med att upprätthålla lag och ordning i olika myndigheter.
*Jag är trött på mellanmjölksgnället som drabbar de poliskvinnor och män som varje dag och natt sliter på våra gator för att vi ska kunna sova gott och ha en vettig tillvaro, därför att ingen av belackarna hemma i soffan orkar resa sig och kontakta de politiker eller polischefer som fattar beslut. Ergo – ta din kritik till dem som bestämmer, eller var tyst. Skjut inte på pianisten, okej? Dessutom är det alltid lätt att tycka till när man inte är drabbad själv. Så börja med att fråga dig om du tycker att poliserna skulle ha skjutit angriparen om det varit ditt barn, din älskade eller du som varit hotad.
Nya tankar där? Bra, då går vi vidare.
Alltihop startade häromdagen, när Fadime Sahindals bror Mesut blev ihjälskjuten av poliser i Uppsala.
Mesut Sahindal hade, förutom att han kallat sin syster för fitta och hora och bankat hennes huvud i Stora Torget i Uppsala innan pappan sköt ihjäl henne, ett straffregister långt som en gata. Mesut hade blivit dömd för bland annat våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande, utpressning, grovt vapenbrott, rattfylleri, narkotikabrott och olaga hot. Likaså för att ha skjutit (!) den sambo han har barn med – samma kvinna som han nu greps för att ha hotat i hemmet, trots att han hade kontaktförbud.
Det här handlar om vem som får skuld för något, och varför.
Enligt politiskt korrekta media var Mesut den sjätte som blev ihjälskjuten av svensk polis på drygt ett år. Men vi kanske ska komma ihåg att de som dog inte blev ihjälskjutna hemma i soffan när de matade katten eller skötte om sina barn. Var det inte för att de hotat andra människor till döden, viftat med vapen, gjort utfall med knivar mot poliser?
Det finns något som heter att ta ansvar för sina egna handlingar.
I dag skriver min författarkollega Lars Wilderäng kort och klokt på nätet:
”Några enkla tumregler för att undvika döden:
1.Bär inte vapen illegalt
2.Om du bär vapen, hota eller angrip ingen
3.Om du bär vapen eller andra livsfarliga föremål, angrip eller hota inte poliser
4.Om polisen säger till dig, släpp vapnet
5.Om polisen skjuter varningsskott, släpp vapnet
6.Om polisen skjuter dig, släpp vapnet
7.Svårare än så är det faktiskt inte.”
Och han har alldeles rätt.
I snart 40 år har jag till och från följt polisens arbete genom reportage i bland annat Sverige, Tyskland och USA. När jag bodde i Los Angeles följde jag specialstyrkor som jobbade i ghetton regelbundet i nästan sex månader. Efter varje slitsamt nattpass undrade jag stillsamt varför i helvete någon ville göra det jobbet för de pengarna?
Samma sak gäller här. En stor del av mina vänner är poliser. På gatan, på kriminalen, på tekniska roteln, på SÄPO och andra avdelningar.
Jag fattar inte hur och varför de orkar rota i misären på samhällets botten dag efter dag, natt efter natt. Jag förstår inte varför de inte för länge sedan tappat all tro på mänskligheten. Speciellt inte gatugänget som efter nattpassen kommer hem med piss, spyor och gulsot på uniformen efter att ha blivit slagna, hotade, mobilfilmade och kallade för mässingsbögar och nazistsvin.
Men jag beundrar dem och är djupt tacksam över att de finns därute när jag sover. För att de försöker skydda mina tonårsdöttrar, ta bort rattfyllona och svinen som tjänar miljoner på att våra barn knarkar ner sig.
Skydda, hjälpa, ställa tillrätta.
Och så ibland, som i all annan verksamhet, händer plötsligt en katastrof och något hamnar utanför all kontroll. Som häromkvällen, då en man med långt straffregister, som tidigare på dagen hotat den flickvän han tidigare skjutit, kommer emot poliserna med en kniv i varje hand.
Sätt dig nu i soffan och var duktig, för det var ju inte du som behövde fatta ett beslut på några sekunder.
Visst borde man ha kunnat prata honom tillrätta? Visst borde tre duktiga poliser ha kunnat hitta en annan lösning än att skjuta honom?
Jag är tacksam att jag inte var en av de tre poliserna. Om någon hade gjort ett utfall mot mig med två knivar i händerna så hade jag haft sekunder på mig att fatta ett beslut.
Få knivar i magen eller skjuta.
Jag hade skjutit.
Med facit i hand är det lätt att kritisera. Nu rasar både Leif G W Persson och tidningarnas kolumnister – som vanligt med korsade armar och övertygande blickar – mot polisvåldet som orsakade en mans död. Och i efterhand, när man dessutom sluppit att vara på plats, är det alltid lätt att ha rätt.
En av de värsta är Aftonbladets Oisin Cantwell, med yrket att till vardags vara världsmästare oavsett ämne. Med armarna i kors ryter han nu till och skriver att ”Nu är det hög tid att ta tag i det här på allvar”. Varför det inte var lika viktigt för honom i förra veckan eller månaden, framgår inte.
Cantwell inleder sin krönika med att kritisera: ”Bara några timmar efter den senaste polisiära dödsskjutningen är diverse experter och förståsigpåare ute i tidningar, radio och tv och har självsäkra åsikter om allt mellan himmel och jord.”
Därefter gör han omedelbart samma sak själv, allt medan han försöker jorda professorn i kriminologi, Jerzy Sarnecki, som sannolikt är aningen kunnigare i ämnet än den unge Cantwell. Och Cantwell spär omgående ut sin kritik med mellanmjölk. Istället för att stå för sina åsikter kryddar han sitt inlägg med gott om ”tänkbart”, ”möjlighet”, ”inte oproblematiskt”, ”möjligen rimligt”, ”jag har ingen aning om”.
Han avslutar med att myndigt påpeka att ”åtgärder måste vidtas”.
Tack, Cantwell. För ingenting.
Nu kommer vi nämligen till pudelns kärna.
Jag tillbringar en del av mitt liv i den amerikanska delstaten Florida, och där har mina vänner poliserna extremt tydliga och helt andra instruktioner än här: Om någon hotar en annan människas liv, så skjut. Och om du skjuter så skjuter du för att döda.
Värt att debattera, men omöjligt att missförstå.
De unga kvinnor och män som här kämpar sig igenom utbildningen på Polishögskolan i Sverige möts istället av ett yrkesliv där inte ens deras arbetsgivare ställer upp bakom deras rygg när något går fel, vilket är satans sorgligt.
Som jag tjatat tidigare: Det är lätt att sitta i radhussoffan, rapa öl och tycka till. Men om du är 27 år, nyutexaminerad polis och plötsligt blir knivhotad till livet av en påtänd dåre som nyss kört kniven i någon, finns det inte tid för rapningar och politisk korrekthet. Det är du eller han. Nu.
Så till den nuvarande debatten. Så kallade elpistoler, eller tazers, som används av mina amerikanska polisvänner, skickar 50 000 volt genom kroppen på en gärningsman och gör honom eller henne förlamad under en tillräckligt lång stund för att man ska kunna komma fram och sätta på handbojor.
I Sverige har Rikspolisstyrelsen hittills varit skeptisk till att utrusta poliserna med Elchockvapen. Huvudanledningen har varit att det inte finns tillräckligt med forskning som visar att en användning av tazers skulle minska det dödliga våldet.
Jag vet inte. Jag är ingen expert.
Men något vet jag: DEN debatten ska INTE föras av kvällstidningsjournalister, MOT de poliser som städar våra gator och torg varje dag och natt – till skitlöner. Den debatten ska föras mot och av dem som fattar beslut.
De tre poliser som häromkvällen avlossade de dödande skotten mot Mesut Sahindal mår sannolikt inte särskilt bra i dag. Inte bara har de dödat en annan människa, nu ska de också gå igenom en lång process av förhör och utredningar. Mina tankar går lika mycket till dem som till Mesuts stackars mamma Elif som inte bara förlorat Fadime, sett sin man bli mördare utan också nu förlorat sin son.
I den här tragiken finns bara förlorare.
Men sparka inte på de nattpoliser som kallades till platsen och hotades till livet.
Sparka på din politiker, om du orkar resa dig ur soffan.

Plötsligt märker jag att Facebook – utan att informera mig – uppenbarligen raderat några av mina inlägg som inte var politiskt korrekta. Det första – publicerat i början av april och som delades över 470 000 (!) gånger – handlade om att jag var trött mot kritiken av den svenska polisen.

Det andra, publicerat bara för några dagar sedan, handlade om att vi nu ska belöna mördaren Doudou Ahoka med 20-miljonerkronorsvård och möjlighet till akademisk utbildning, som tack för att han torterade en 15-årig pojke och en 57-årig kvinna till döds med ett järnrör i Ljungsbro utanför Linköping.

http://www.expressen.se/nyheter/dom-mot-34-aringen-efter-mord-i-ljungsbro/

Skrämmande, alltihop. Inte minst Facebooks agerande. Jag upprepar min Facebookvädjan här: Jag har dessvärre inte kvar originaltexten till det polisvänliga inlägget från början av april, så om någon av er läsare har det är jag ytterst tacksam om du mailar det till dag@ohrlund.se.

Nog om detta, för jag är arg igen:

För några dagar sedan såg jag en dokumentär om ett svenskt äldreboende. Medan läkare drogat ner halva pensionärsgänget med antidepressiva OCH felaktiga mediciner, berättade den sönderstressade personalen att de på grund av eviga nedskärningar inte kan ge de gamla några minuters prat eller hålla handen.

Samtidigt minns jag med ilska hur jag – under några av alla mina år i föräldraråd i olika skolor – satt och tjafsade med en ryggradslös rektor i en friskola om varför ungarnas oätliga mat (jotack, jag provade, och inte ens en gris skulle ha ätit det som Kleins Corner levererade. Lärarna åt det inte heller.) inte fick kosta mer än 17 kronor (!) per portion. Men kom igen, för helvete! Våra barn behöver näring för att orka igenom skoldagarna och kan du klara att äta lunch för 17 kronor?

Då så.

Nu kommer belackarna naturligtvis att gapa om att det inte är en relevant jämförelse, men om man jämför landets budget med en normal, svensk hushållsbudget så är det i högsta grad relevant:

Vi vet alltså att det kommer att kosta cirka 23 miljoner att hålla Doudou Ahoka inlåst i de 20 år eller så, som hans ”livstidsstraff” kommer att utgöra. Till dessa miljoner kommer kostnader som jag inte har räknat in – rättegångskostnader, läkarbesök etc. Och ja – som alla andra har Ahoka möjlighet att studera i fängelset, från grundskolenivå till akademisk examen.

Låt oss runda av kostnaden oerhört snällt och lågt och säg att tortyrmördaren bara kostar oss 25 miljoner.

25 000 000 kronor.

Fundera lite över hur många portioner skolmat man kan styra upp näringen i för de pengarna. Hur många sjuksköterskor eller äldrevårdare man kan anställa. Hur många sjuka som kan få en bättre vård.

Till exempel.

Efter det här inlägget förväntar jag mig att bli kallad SD-anhängare, nazistsvin, kommunistarsle, facistgris, bögälskare, sosseas, moderatjävel, idiot, snutälskare, hjärndöd och allt det andra jag har fått höra tidigare.

Det är ok, ös på bara.

Vad jag vill ha sagt är det här: Fråga dig om du tycker att jämförelserna ovan är ok och relevanta. Fråga dig vilket samhälle du vill leva i och vad du vill betala för. Ställ skarpa frågor till ditt parti om vad de vill satsa pengar på, ty det är faktiskt val i september och det finns inte en politiker i Sverige som inte är svettig av nervositet redan nu.

Ställ frågor. Det är du som betalar. Vad får du för pengarna?

Och – vad VILL du betala för?

Vänner,

Det är Pridefestival igen och det ska naturligtvis firas.

Jag grävde i arkivet och hittade en upprörd krönika som jag skrev 1998 efter att ha besökt Pridefestivalen, då i Tantolunden. Jag tycker att den håller hyfsat bra än i dag så – varsågoda. Och kommentera gärna.

BÖGAR ÄTER OCKSÅ JORDGUBBAR!

Tillhör du dem som tror att du kan få AIDS av att möta en bög på gatan? Häng med mig på homofestival, så kanske du ändrar uppfattning…

Det ringde och jag svarade sömndrucket. Det var Love 22 som jag skrivit om tidigare. För dig som missade det gör jag en liten utvikning:

Love lämnade för 22 år sedan ett välbetalt toppjobb sedan han insett hur magiskt talet 22 är för honom. I en bok hittade han en matematisk nyckel, skapad av Pytagora, och har sedan ägnat sig åt att utforska den. Love trycker 22-dollarsedlar som han viker till små ringar medan han underhåller turister med historier om talet 22. Han bor i en husbil i Key West, Florida, och reser fem månader om året. Det där har han levt på i 22 år nu. Han är, kort sagt, en kul typ.

Tillbaka: Love var nu i Stockholm för att jobba på Vattenfestivalen. Men det verkade svårt att komma in, sa han. Så han funderade på att sticka igen och fortsätta genom Europa. Han hade redan avverkat 41 städer!

Jag plockade upp honom. Han var sur för att han inte kunde hitta någon marknad att uppträda på. Han ville tjäna snabba stålar.

Det slog mig att EuroPride ´98 just slagit upp portarna i stan. Vi åkte upp till Tantolunden som festivalen till ära fått byta namn till Pride Park. På ett område stort som ett par fotbollsplaner hade man byggt en scen och satt upp ett gäng tält. Min blick fastnade omedelbart på trälådor med härligt nymogna jordgubbar. Vi käkade lunch. Iförd amerikahatt och slips försvann Love för att trolla med sina 22-dollarsedlar.

Min fru Katten och jag gick runt och glodde. Arrangörerna hade verkligen tagit i. Under nio dagar arrangerades alltifrån seminarier om bögpolitik i EU och våld mot homosexuella till artistgalor, mc-uppvisningar och allehanda utställningar.

Det såg ut som det gör mest vid festivaler. Tält och stånd. Utställningar av hyfsade konstnärer. Försäljning av öl, mat och allsköns prylar. Jag köpte ett Yin och Yang-inspirerat klockspel i form av en metallmobil som spelar när det blåser genom den. Något ska man ju köpa.

Alla var där. Vi siktade snabbt Jonas Gardell, Eva Dahlgren och Efva Attling, bland andra kända ansikten. Solen sken, alla verkade trivas och ha det bra.

Centerpartiets ungdomsförbund hade byggt en miniatyrbastu av ett skoställ och propagerade för att lagen mot bastuklubbar skulle rivas upp, vilket mest lät som tveksamt röstfiske med tanke på årstiden. Vi såg homosexuella socialdemokrater, homosexuella läkare och homosexuella miljöpartister och till slut undrade jag när jag skulle få se ett tält med homosexuella bilmekaniker från Tranås? Ibland blev det lite väl specialiserat, om man säger så.

På kullarna i parken och på säkert avstånd utanför stängslet hade vanliga svenssons slagit sig ner med filtar och kaffekorgar och satt och stirrade in på festivalområdet. De väntade sig förstås att få se våldsam bögsex och flator som slickade varandra offentligt. Det kan ju inte vara så att de bara var för snåla för att slanta upp 80 spänn och gå in och kolla själva.

Men sexorgierna uteblev. Vad de fick se var singlar och par som åt, drack, pratade, handlade och hade det trevligt som på vilken marknad som helst.

Tre timmar senare satt svennarna fortfarande kvar och smygtittade. Idioter! Jag tycker inte om sånt där trams. Missförstå mig inte, men homosexuella ska som alla andra få vara ifred så länge de inte stör någon annan. Det är hög tid att ta udden av gamla fördomar: Bögar och flator kan faktiskt träffas och ha det trevligt utan att knulla dygnet runt. Homosexuella sprider inga sjukdomar genom att man går för nära dem. Bögar och flator äter också jordgubbar. Och jobbar. Och tittar på film. Och sover och tvättar och diskar som alla vi andra.

Och det viktigaste av allt: De har inte valt! De har inte vaknat upp en morgon och sagt: Tja, jag tror att jag ska bli bög från och med idag, vad kul det ska bli!

De har någon gång upptäckt att de har en sexuell dragning som gör att de inte kan leva lyckliga med en person av motsatt kön. Förstått att de måste leva bespottade och belastade med allsköns fördomar under resten av livet.

Tänk om du själv hade vaknat en morgon, tittat på din tjej och eventuella barn och kommit fram till, att det faktiskt är Jonas du verkligen älskar. Eller Svante, eller Erik.

Tänk på det ett tag. Och tala gärna om vad du tycker. Men glöm inte namn och adress. Riktiga män törs tala om vad de heter.

Och riktiga män smygtittar inte på bögar genom Gunnebostängsel!