Diskoteksbranden – en tragedi att minnas

I oktober är det 20 år sedan den fruktansvärda diskoteksbranden i Göteborg tog 63 ungdomars liv och skadade 213.

Helt i onödan.

För dig som vill veta mer, publicerar jag i sin helhet ett kapitel ur min bok “Brott i Sverige”:

 

Ett bråk om några tior ledde till den värsta brandkatastrofen i modern svensk

historia. De fyra tonåringar som ville förstöra en fest blev skyldiga till att

63 ungdomar dog och att 213 skadades.

Det var Halloweentider i Göteborg. Här och var syntes orange och svarta dekorationer och urkarvade pumpor med stearinljus i. Många hade påbörjat helgen i förväg och denna torsdagskväll var en afton för fester.

I Makedoniska föreningens lokaler på Herkulesgatan 1 vid Backaplan, hade några arrangerat en diskokväll som dragit massor av folk. Sent på kvällen fanns det 397 ungdomar i lokalen och stämningen var hög.

När larmet kom till SOS larmcentral klockan 23.42.20, anade ingen att detta var början på den värsta brandkatastrofen i modern svensk historia.

Eller att fyra tonåringar just hade förvandlats till mördare.

Larmoperatören hade svårt att höra vad anmälaren sa. Bakgrundsljudet var högt och man kunde höra att människor skrek. Den som ringde sa något om Makedoniska föreningen, att det var bråttom och att räddningstjänsten måste komma snabbt eftersom det brann för fullt, men någon exakt adress gick inte att få fram.

I nästa minut började fler larm strömma in och totalt fick SOS ta emot 110 samtal om katastrofen. Snart stod det klart att det brann i en fastighet på Herkulesgatan, i ett kvarter som ironiskt nog hette Ångpannan.

Och stort larm utfärdades.

Ganska exakt tio minuter senare anlände polisinspektör Björn Brynning till platsen i radiobilen SHO 57-20. I samma sekund som han hoppade ut kom skadade och skrikande människor springande mot honom. Läget var fullkomligt kaotiskt och Brynning kunde snabbt konstatera att det handlade om en enorm olycka med många skadade och döda.

Samma reflektion gjorde senare brandmästaren Harald Jansson från Lundby brandstation. När han och de fyra andra brandmännen i den första brandbilen anlände rådde totalt kaos. Han blev överfallen av hysteriska människor som drog och slet i honom, medan han som bäst försökte förstå hur han skulle utföra sitt viktiga arbete som räddningsledare.

Dödens scen

När de kom fram möttes de av förfärliga scener. Skrikande tonåringar kastade sig ut genom fönstren i den brinnande byggnaden. På marken låg blödande, brända och döda ungdomar bland kläder, skor, väskor, jackor och mobiltelefoner.

En massiv räddningsinsats påbörjades. Ett stort antal ambulanser, brandbilar, hävare och personal från åtta brandstationer skickades till Herkulesgatan, samtidigt som ett femtiotal poliser kallades in. Efter en stund fanns 50 brandmän, 30 ambulanssjukvårdare och två läkarlag på plats för att hjälpa till.

Arbetet inriktades i första hand på att rädda liv, men prioriteringen och behandlingen var komplicerad. Gång på gång fick ambulanspersonalen avbryta arbetet när ungdomar avled mitt i akutbehandlingen, för att istället försöka rädda nästa patient.

Det akuta arbetet försvårades också av att mellan 500 och 600 människor befann sig på platsen. Förutom de döda och skadade hade området redan fyllts av anhöriga och nyfikna. Många var chockade, andra berusade och i kaoset blev flera ur räddningspersonalen hotade och skadade.

Ett stort område kring byggnaden spärrades av medan man sågade ner staket mot gatan för att underlätta borttransporten av de skadade. Femton ambulanser körde i skytteltrafik till Sahlgrenska, Östra, Mölndals och Kungälvs sjukhus. De svårast brända skulle senare komma att flyttas till specialavdelningar vid sjukhus i Uppsala, Linköping, Malmö samt Bergen i Norge. Av de 213 ungdomar som skadats behövde 150 transporteras till sjukhus och för 74 av dem krävdes intensivvård.

Brandmännen som tog sig in i byggnaden för att släcka branden och rädda liv möttes av en fruktansvärd syn. Vid ingången till den diskoteklokal där hundratals människor hade vistats, låg döda ungdomar över varandra och blockerade dörröppningen. I desperata försök att komma ut hade de trampat ner varandra och sedan, som alla de andra offren, kvävts av brandgaser. Brandmännen var tvungna att flytta de omkomna för att kunna avancera in i lokalen. Medan rökdykare lyckades rädda ett 60-tal ungdomar påbörjade de andra brandmännen släckningsarbetet.

I förhören med de brandmän som tog sig in först beskrivs fasanasfulla scener. Rökdykaren Karl Alexandersson tar sig snabbt in den brinnande lokalen trots att han inte har någon rökdykarutrustning tillgänglig. Han får syn på en kille som ligger på golvet vid entrén och försöker hjälpa honom upp, men killens ben har brunnit fast i golvet och Alexandersson måste dra loss honom för att rädda hans liv.

Under tiden kämpar hans kolleger vidare för att få ut de överlevande. Den psykiska påfrestningen blir enorm när de i ett mindre rum hittar ett 25-tal döda ungdomar i förvridna ställningar.

Utanför Makedoniska föreningen bröt man sig in i en intilliggande byggnad som tills vidare fick fungera som uppsamlingsplats för de skadade.

Räddningsarbetet strukturerades snabbt och effektivt. Från Göteborgs Lokaltrafik begärde man in bussar där de lindrigare skadade kunde samlas. De omkomna placerades bakom en byggnad för att vara skyddade från fotografer. Fler läkarlag kom till platsen för att utföra akuta vårdinsatser och katastroflarm gick ut till de närliggande sjukhusen. Brandmännen kämpade fortfarande inne i den brinnande byggnaden, sedan man var säkra på att man fått ut alla människor ur lokalen.

Katastrofen ett faktum

En dryg timme efter det första larmet började en bild av omfattningen ta form. Det stod nu klart att över 50 människor hittats döda på platsen och att flera hundra var skadade, många svårt. Klockan 01.07 meddelade Sahlgrenska sjukhuset att man hade fullt och inte kunde ta emot fler skadade, och nu styrdes sjuktransporterna om mot Mölndals sjukhus.

Samtidigt rådde en febril aktivitet i polishuset. Redan 45 minuter efter larmet började polismästaren Morgan Kaldrup upprätta en katastrofstab och startade samtidigt en telefonsluss som skulle kunna informera alla som ringde in. Han kallade in extrapersonal och sände poliserna till de sjukhus som tagit emot skadade och döda, för att dessa skulle kunna föras in i ett katastrofregister. Kvart i två hade chefen för den tekniska roteln anlänt till polishuset och skickade omedelbart ut två tekniker till brandplatsen för en första besiktning och dokumentation.

Hela natten och morgonen blev hektisk för brandmännen, räddningspersonalen och de 50 poliser som arbetade på platsen. Klockan 02.02 meddelade brandkåren att elden i lokalerna var släckt och att man hade börjat bära ut de döda från lokalerna. Brandmännen meddelade också sin slutsats:

Branden hade varit alltför explosionsartad för att vara ”normal” eller ha startat på grund av ett elfel eller en överhettning.

Det fanns alla skäl att misstänka att den var anlagd!

I polishuset fortsatte arbetet snabbt med att planera den organisation som skulle ligga bakom en mycket lång polisutredning. Klockan 03.00 beslutades vilka funktioner organisationen skulle innehålla:

Stab med videogrupp och diariefunktion, telefonsluss/tipsmottagning, registreringsenhet, analysenhet vid kriminalunderrättelseroteln, enhet för brottsplatsundersökning och identifiering av döda samt för registrering av döda, enhet för underrättelse av dödsbud, enhet för förundersökning samt enhet för identifiering och utlämning av föremål.

Framförallt i det första och mest kritiska skedet, skulle polisarbetet efter katastrofen kräva stora resurser. Tipsmottagningen och telefonslussen upptog elva rum med personal som svarade när 878 människor under några dygn ringde in för att fråga efter saknade ungdomar. Tekniska roteln hade 16 tekniker i tjänst för att undersöka brottsplatsen och hjälpa till med identifieringen av kroppar. 25 poliser arbetade med olika uppgifter på plats medan 35 poliser och 18 präster hade det tunga jobbet att meddela dödsbud till anhöriga.

Alla tekniker kallas in

Vid tretiden på natten ringde det i telefonen hemma hos Björn Rydh, som sedan sju år var kriminaltekniker på tekniska roteln i Göteborg.

”Det var chefen som berättade att det hade varit en storbrand i Makedoniska föreningens lokaler. Han kallade in mig och nästan alla tekniker han hade och vi skulle vara på jobbet senast fem. Jag fattade omedelbart att det var stort, men att det skulle komma att bli mitt största jobb under totalt 14 år som kriminaltekniker, skulle jag inte förstå förrän flera timmar senare.”

Strax efter klockan fyra började ambulanserna föra bort de döda, en och en, ett arbete som kom att pågå i över fyra timmar. Samtidigt pågick arbetet med att ta hand om de många chockade anhöriga som kommit till platsen när de hört talas om katastrofen.

Klockan fem på morgonen samlades kriminalteknikerna i polishuset för det som kallas utsättning, ett möte där var och en får dagens arbetsuppgifter.

”De två tekniker – Dan Pettersson och Bo Johansson – som hade beredskap hade redan varit på platsen och tagit bilder som de visade oss andra”, säger Björn Rydh. ”Så redan när vi satte oss i bilen förstod vi att vi hade med en enorm katastrof att göra.”

Nu skickades 13 kriminaltekniker ut till de olika sjukhusen för att hjälpa till med identifieringen av de döda. De hade ett hårt arbete framför sig. De flesta döda hade skickats till patologen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och där uppstod snart problem. Dels var avdelningen inte dimensionerad för att ta emot så mycket folk, dels infann sig snart stora grupper av anhöriga som ville ta farväl av sina barn och släktingar. Många återkom flera gånger tillsammans med olika släktingar och alla tilläts ta den tid de behövde, men samtidigt försinkades arbetet med identifieringen. Trots dessa svåra förhållanden hade samtliga döda identifierats klockan 01.00 den 1 november, alltså bara tre dygn efter att larmet kommit.

Därefter kunde rättsläkarna påbörja sitt arbete. Så småningom skulle de konstatera att samtliga dödsoffer avlidit genom koloxidförgiftning, vilken i sin tur orsakats av att de inandats brandgaser.

Rättsläkarnas rapporter får oss att förstå hur illa skadade många av de döda var. I en av sina många rapporter skriver rättsläkaren Adam Berkowicz bland annat:

”Kroppslängden kan ej bedömas. Kroppen företer svåra brandskador. Således är huden på hela kroppen svartförbränd, ställvis kraftigt förkolnad. Mjukdelarna på huvudet är förkolnade. Skalltaket saknas. Hjärnan är blottad…Ögonen saknas. Ansiktets skelettdelar är förkolnade…På bålen saknas huden…Hjärtsäcken är svartförbränd…Muskulaturen är bränd, delvis förkolnad….Vänstra handen saknas. Vänstra armen är svartförkolnad. På benen saknas huden…De kvinnliga könsorganen är svårt förbrända…”

Medan deras kolleger skickades ut till sjukhusen åkte Björn Rydh, JO Johansson och Stephen Holmberg till brandplatsen. Holmberg var känd som en mycket duktig brandutredare och JO Johansson som en pedantisk, envis forensiker som aldrig ger upp. Men det blev en tung uppgift för dem att utföra brandorsaksundersökningen.

”Vi slapp åtminstone se det allra värsta när vi kom fram”, berättar Björn Rydh. ”De flesta döda var redan borttransporterade och de som låg kvar var täckta med filtar. Som vanligt ansträngde jag mig för att inte bli alltför berörd. Det går inte att blanda in för mycket känslor om det ska bli ett bra jobb.”

Helt oberörda kunde teknikerna dock inte vara. När de gick förbi de dolda kropparna ringde mobiltelefoner under flera av filtarna, en tragisk påminnelse om att dessa ungdomar varit vid liv en kort stund tidigare.

Kaotisk stämning

De tre teknikerna vandrade tillsammans igenom lokalerna för att skaffa sig en första uppfattning om vad som kunde ha hänt. Men de fick snart klart för sig att det skulle dröja ytterligare några timmar innan de kunde få arbeta ifred. Brandmännen höll fortfarande på med eftersläckning. Kriminalteknikerna började gå runt och fotografera och hann ta 180 bilder på några timmar – bilder som skulle komma att bli mycket viktiga i det slutgiltiga tekniska protokollet.

Utanför brandplatsen var stämningen kaotisk. Poliserna hade fullt sjå med att skydda de döda kropparna från fotografer och nyfikna blickar, allt medan ambulanserna körde i skytteltrafik.

Samtidigt vaknade en skadad flicka upp på sjukhuset i Mölndal och frågade omedelbart efter sin kamrat Mona. Sjukhuspersonalen vidarebefordrade frågan om den saknade flickan till polisen.

Några dagar senare skulle den få ett tragiskt svar.

Ett stort massmedieuppbåd hade samlats på platsen och de första OB-bussarna från både svenska och utländska tv-bolag hade monterat upp sin utrustning.

Redan vid femtiden på morgonen hade polisen arrangerat en första presskonferens och ännu en ordnades en och en halv timme senare. Trycket från pressen var enormt. Trots den tidiga timmen fanns representanter från 50 tidningar och tv-bolag i Norden, Frankrike, Storbritannien, Polen, Holland, Tyskland, Spanien, Schweiz, Italien, Ryssland, USA och Kanada.

Men trots presskonferenserna krävde journalister och fotografer att få komma in i lokalerna där så många ungdomar dött. Det gjorde också en stor grupp anhöriga till offren.

”Vi hade ingenting att säga till om i sammanhanget”, säger JO Johansson. ”Helst av allt ville vi äta lunch och sedan bringa ordning i vårt undersökningsarbete.”

Efter flera diskussioner och avvägningar beslöts det att man skulle göra journalisterna till viljes för att teknikerna sedan skulle få arbetsro. Strax efter halv nio på morgonen började man slussa fotograferna, sex åt gången och under bevakning, fram till ingången till diskoteket så att de kunde få sina bilder. Ungefär samtidigt fick poliserna information om att statsminister Göran Persson, försvarsminister Björn von Südow, kommunstyrelsens ordförande Göran Johansson och länspolismästare Ann-Charlotte Norrås skulle besöka platsen senare under dagen.

När tumultet med mediarepresentanterna lagt sig kunde teknikerna börja arbeta på allvar, och det skulle komma att bli en lång dag i den 400 kvadratmeter stora föreningslokal som nu förvandlats till dödens scen.

Spår i askan

När de kom till platsen hade teknikerna fått veta att det fanns vittnesuppgifter om att branden skulle ha börjat framme vid scenen i den knappt 150 kvadratmeter stora sal som utgjort danslokal.

”Men den teorin avfärdade vi ganska snabbt. Brand går sällan nerför utan nästan alltid uppför. Dessutom hade det brunnit alldeles för lite vid själva scenen. Däremot hade hela trapphuset ner mot nödutgången brunnit ut och därför koncentrerade vi oss på den, inte minst eftersom vi på väggarna kunde se att hettan varit som starkast där. Vi konstaterade också att branden knappast kunde ha startat av sig själv utan att någon måste ha anlagt den. Men naturligtvis tänkte vi uttömma varje möjlighet, och därför skulle vi också be om hjälp med att granska elledningarna.”

Det skulle senare visa sig att Björn och hans kolleger hade rätt. Så småningom anlände två tekniker från Statens Kriminaltekniska Laboratorium, SKL, som monterade ner alla elledningar och tog dem med sig. Under en vecka undersöktes samtliga kablar på laboratoriet. I sin rapport konstaterade de båda teknikerna att det inte varit något fel på kablarna, när branden startade.

Från diskolokalens bakre del ledde en trappa, avdelad med ett vilplan, ner till en lång kulvert, som i sin tur avslutades med en blå dörr. I anslutning till kulverten hade choklad- och karamellbagaren Palms Konfektyr och Lilla Blomsterboden sina lokaler, och företagarnas bakdörrar ledde ut i kulverten.

”Vi började gräva i skiten i trapphuset”, berättar Björn Rydh, ”men först fattade vi inte varför där fanns så oerhört mycket aska. Så småningom förstod vi att någon byggt ett förråd av spånplattor högst upp i trappan och att detta brunnit upp. Eftersom putsen hade fallit av väggarna kunde vi förstå att branden i trapphuset varit våldsam och värmeutvecklingen enorm. Det fanns skador på trappräckena och de hade uppstått när bjälklaget under förrådet brunnit sönder och ramlat ner över den upphettade metallen.”

De tre teknikerna påbörjade något som närmast liknade en arkeologisk utgrävning. Metodiskt samlade de upp askan från vartenda trappsteg, hällde den i en säck som märktes med uppgifter om exakt varifrån askan kom. Om det skulle behövas senare i utredningen, skulle man alltså kunna gå tillbaka och analysera vartenda askfynd som fanns. Ett 50-tal numrerade säckar låstes sedan in i en container där de förvarades tills utredningen var slut.

Teknikerna hade fått en uppgift om att vilplanet, trappavsatsen, i trappan ner till nödutgången varit blockerad av ett antal stolar. När de nu grävde i askan fann de ett stort antal beslag, skruvar och muttrar.

”Några dagar senare berättade festarrangörerna och representanter för Makedoniska föreningen att de lagrat stolar i trapphuset” berättar Björn Rydh. ”Vittnen som varit där ute och rökt bekräftade att trappan hade varit så blockerad av stolar att de fått klänga på räckena för att komma ner. Detta ledde också senare till diskussioner om huruvida föreningen skulle ställas till något ansvar, eftersom de hade blockerat en nödutgång.”

När teknikerna fått uppgifterna om stolarna började ett utmanande uppdrag för den pedantiske Jan-Olof Johansson.

”JO la ner ett gigantiskt arbete”, säger Björn Rydh. ”Han räknade metodiskt igenom alla beslag och skruvar medan han försökte förstå vilket slags stolar de suttit på. Så småningom lyckades han identifiera alla modellerna och kom fram till att trappavsatsen blockerats av 51 stolar med tyg eller konstläder på. Han lånade ihop likadana stolar som vi senare använde vid en rekonstruktion där vi fotograferade hur trappan sett ut innan det började brinna.”

Medan teknikerna grävde vidare i trapphuset var aktiviteterna utanför lokalerna fortfarande många och stora. Strax efter åtta på morgonen, när den sista kroppen hade transporterats iväg till Sahlgrenska sjukhuset, plockades området rent från kläder, mobiltelefoner och andra personliga tillhörigheter som låg på marken. Därefter spolade Gatukontoret av området.

Med hjälp av ett lokalt företag byggdes snabbt en minnesplats där anhöriga skulle kunna lägga blommor och ställa ljus, och den första buketten kom från polismyndigheten i Göteborg.

Strax efter elva på förmiddagen anlände statsminister Göran Persson tillsammans med försvarsminister Björn von Südow för att prata med polisen och räddningstjänsten, samt placera blommor vid minnesplatsen.

Polisen hade nu beordrat fram staketvagnar och byggt rejäla avspärrningar för att hålla press och nyfikna på avstånd, så att den tekniska utredningen skulle kunna fortsätta obehindrat. Klockan två på eftermiddagen beslöt Björn Rydh att man skulle börja samla upp de tillhörigheter som hittats inne i lokalen. Dessa personliga ägodelar placerades i säckar som märktes och sedan kördes till garaget i polishuset för lagring.

En sorgens fredagskväll

När Björn och hans kolleger, som kommit till platsen vid sextiden på morgonen, beslöt sig för att åka hem och vila, hade arbetet pågått i över tolv timmar. Statens Haverikommission hade besökt lokalerna och åkt igen. Utanför var gårdsplanen full av OB-bussar och tv-team från stationer i Finland, Norge, Danmark, Tyskland, Irland, Frankrike, England och USA.

Alla sände direkt.

Det fanns inte längre någon tvekan om att branden var en av de större katastroferna i modern tid, och att den skulle ge eko över hela världen.

Klockan 20.17 på fredagskvällen den 30 oktober, var 37 av de döda identifierade och deras anhöriga hade underrättats. Tidigare på dagen hade chefsåklagare Ulf Norén utsetts till förundersökningsledare för den utredning som skulle komma att ta två år att genomföra och dokumenteras på över 2 600 sidor innan åtal kunde väckas.

På lördagen fortsatte arbetet för de hundratals människor som nu var inblandade. Inom Göteborgs stad arbetade man hårt för att erbjuda socialt stöd och psykologisk hjälp till alla anhöriga. När söndagen väl kom hade man upprättat 109 krismottagningar och telefonjourer.

Så småningom skulle inte bara de anhöriga utan även över 1 100 personer inom sjukvården och polisen att behöva hjälp med debriefing.

I de eldhärjade lokalerna fortsatte kriminalteknikerna sin undersökning. De koncentrerade sig fortfarande på trapphuset eftersom de kände sig övertygade om att branden börjat där, vilket vittnen nu också hade intygat. Men alla de 400 kvadratmetrarna skulle också dammsugas efter spår, och nu fick teknikerna hjälp av kolleger från Borås och Skövde som skulle hjälpa till genom att gräva igenom delar av den stora lokalen.

Kriminalen planerar för jätteutredning

I polishuset koncentrerade man sig på hur utredningsarbetet bäst skulle läggas upp. Alla visste att de första dygnen efter ett brott är viktiga när det gäller att söka och säkra spår, men hur skulle man gå tillväga i ett så här stort fall?

Spaningsrotelns chef Hasse Karlsson beslöt redan första dagen att samtliga människor som varit på festen skulle förhöras. Och kriminalarna förstod att de hade ett gigantiskt arbete framför sig.

Kommissarie Leif Rundberg var spaningsledare under utredningen:

”Vid en sådan här katastrof blir ju allt kaotiskt i början, av naturliga skäl. Efter att ha hört brandmännens och teknikernas åsikter utgick vi ifrån att ett brott hade begåtts och att branden var anlagd, men helt säkra kunde vi ju inte vara förrän vi hade fått utredningarna från Elsäkerhetsverket och SKL, vilket skulle komma att ta tid.”

Först arbetade utredarna ut en teknik så att alla de som förhördes skulle få samma frågor. Därefter gällde det att kategorisera dem som skulle förhöras. Vilka hade varit på väg dit eller därifrån, vilka hade varit inne på festen när branden började och vilka hade stått utanför?

”Efter några dagar började vi dela upp dem som skulle förhöras i olika kategorier och alla fick ett nummer”, säger Leif Rundberg. ”Vi visste att vi skulle behöva höra mellan 350 – 400 personer, och vissa av dem flera gånger. Naturligtvis förhörde vi massor av människor som inte var misstänkta, men kunde ha intressanta iakttagelser att bidra med.”

I det första skedet jobbade över 100 poliser, inklusive spanare och tekniker, med utredningen. Av dem arbetade 50 enbart med förhör.

”Erfarenheten har lärt oss hur viktigt det är att ha en duktig registrator som registrerar vartenda dokument i en omfattande förundersökning”, säger Leif Rundberg. ”För säkerhets skull hade vi tre!”

Så fort förhören startat stod det klart hur viktigt registreringen var. För varje person som hördes tillkom nya namn som polisen måste kontrollera.

”Alla fick berätta vem eller vilka de hade varit tillsammans med och var de hade befunnit sig. Och nya namn kom fram hela tiden, men alla hörde inte av sig spontant, utan vi fick leta upp dem.”

Enbart de skadade hade representerat 19 nationer och säkert hade representanter för fler än så funnits i festlokalen. Vem kände vem? Fanns det några kända konflikter mellan olika fraktioner eller grupper?

”Redan från början hoppades vi att det inte skulle vara en svensk som hade tänt på”, berättar Leif Rundberg. ”Om det hade framkommit hade det givit upphov till raskravaller och motsättningar under en lång tid framåt.”

Varför och hur festen i Makedoniska föreningens lokaler uppstått, framkom i ett tidigt skede under förhören.

Mohammed ”Easy” Aden hade tillsammans med sina vänner Halit Celik, Deniz Liman och Nebil Aissaoui planerat alltihop några veckor före festdagen. De kallade festen för ”Players Club”, delade ut reklamblad på stan och satte upp lappar i några Göteborgsskolor. Tillsammans hade de skramlat ihop hyran för lokalen, 2 500 kronor och på festdagen betalade de ytterligare 300 kronor som deposition för eventuell extra städning efter festen. Investeringen skulle de få igen genom att dels ta 40 kronor i inträde av varje festbesökare, dels genom försäljning av läsk. Dagen efter festen träffades de fyra för att dela upp pengarna, 12 000 kronor, i lika delar. I senare förhör berättade Easy att han hade gett sin del till en Imam eftersom pengarna nu kändes ”smutsiga”. Han hade bett honom att pengarna skulle skänkas till fattiga barn.

Men utredarna var betydligt mer intresserade av andra saker än vart bruttointäkterna från festen tagit vägen. Till exempel varför trappan till nödutgången varit blockerad med stolar.

Och Easy berättade.

Halit och Easy hade skaffat fram varsin diskjockey till festen. Halit, Deniz och Nebil hade åkt till Bergsjön för att hämta den ene diskjockeyn och hans ljudanläggning, medan Easy anlände till festlokalen för att börja ställa den i ordning.

I lokalen och på scenen fanns gott om stolar som ”var i vägen” och inte skulle komma att behövas. Easy och hans medhjälpare bar ut dem i trappan till nödutgången och ställde dem där, både i själva trappan och på trappavsatsen. I förhöret uppgav han att de ställt så många stolar där att man inte kunde gå i trappan utan att klättra över dem – endast de första fem, sex trappstegen hade lämnats tomma.

En tragisk upptäckt 

Björn Rydh och hans kolleger jobbade oförtrutet på bland aska och brandlukt i lokalerna på Hisingen. Efter många, långa arbetspass i rad blev de hemkommenderade med order om att vila i några dagar innan de återvände.

Det var tisdag. Flickan som från Mölndals sjukhus frågat efter sin kamrat Mona frågade fortfarande. Monas föräldrar hade anmält henne som saknad. Poliserna som utredde försvinnandet hade pratat med Monas vänner, som kunde svära på att de sett henne ute på stan efter branden.

”Men till slut kände kollegerna på sig att vittnesuppgifterna om att flickan setts levande bestod av alltför spridda skurar”, säger Björn Rydh.

JO Johansson fortsätter:

”Under måndagen eller tisdagen fick vi veta att en flicka saknades, dessförinnan hade vi inte fått någon information om det. Men däremot hade vi redan meddelat att det skulle kunna ligga kroppar kvar på tre platser i lokalerna – i trapphuset, i köksdelen och i den nordvästra delen av caféet. Steven och jag erbjöd oss genast att gräva igenom köket och cafédelen. I köket hittade vi ingenting men i cafédelen fann vi en svårt brandskadad kropp.”

Rummet var fullt av bråte, trasiga bord, stolar och hyllor. När teknikerna lyfte undan en hylla fann de Mona. Kroppen var så svårt bränd att den inte hade givit ifrån sig någon lukt trots att flera dygn passerat. Klockan 12.20 på tisdagen kunde de förtvivlade föräldrarna underrättas om att dottern avlidit.

Under en senare presskonferens yttrade en kommissarie att det ”bara var fragment kvar” av flickan. Detta uttalande ledde senare till att Monas föräldrar fick skadestånd, då de upplevt yttrandet som kränkande.

”Det var naturligtvis en enorm tragedi för både föräldrarna och polisen”, säger Björn Rydh. ”Men när vi började undersökningen fick vi koncentrera oss på de delar där branden startat och härjat som värst. Flickans kropp hittades i helt andra delar av lokalen.”

Under hela den första veckan jobbade Björn Rydh, JO Johansson och Stephen Holmberg tillsammans i de utbrända lokalerna. Kort därefter skulle Rydh komma att utses till biträdande rotelchef och istället hamna bakom ett skrivbord i polishuset större delen av arbetstiden.

”Vi fick hjälp av bland andra SKL, Elsäkerhetsverket och Statens Provnings- och Forskningsinstitut”, säger Björn Rydh. Vi skickade ett drygt 40-tal brandrestprover till SKL för analys.”

Laboratoriets uppdrag var att undersöka om något av de många brandrestproverna innehöll spår av brandfarlig vätska, och i så fall av vilken typ. De forensiska kemisterna Mats Ström, Yvonne de Martin och Inger Wistedt granskade en del av materialen mikroskopiskt, för att avgöra om de brunnit eller ej. Luftprov från de andra proverna undersöktes med kapillärgaskromatografi. Efter detta kunde SKL rapportera att man inte funnit några rester av brandfarliga vätskor.

SKL genomförde dessutom många andra undersökningar. Bland annat granskade laboratoriets Conny Ohlsson och Tomas Eriksson 17 kilometer elledare i mikroskop. Samtidigt gjorde Elsäkerhetsverket en grundlig undersökning som visade hur elförsörjningen till fastigheten sett ut under en längre tid, allt för att utröna om branden möjligen kunde ha uppstått genom ett elfel.

”Vi kunde sätta ännu en bock i kanten”, säger Björn Rydh. ”Och ju mer vi jobbade, desto säkrare blev vi på den teori vi haft från början. Branden var anlagd, den hade börjat ute i trapphuset mot nödutgången och den hade haft en rasande snabb utveckling.”

Återvändsgränder och rashets

Utredarna jobbade envist på med förhören och många intressanta teorier dök upp vartefter festdeltagarna lämnade sina versioner av vad som hänt under kvällen.

”Redan på ett tidigt stadium hade vi ett tiotal spår som var mycket intressanta och följdes upp hela vägen”, säger Leif Rundberg.

Ett av tipsen kom från en patient på Sahlgrenska sjukhuset. När han vårdades efter branden hade han hört en annan kille, som låg bakom ett skynke, säga:

”Det var ju inte meningen att det skulle bli så här.”

Den som hade hört yttrandet hade absolut fått uppfattningen att det sagts med ånger i rösten, och i ett sammanhang där han pratade om branden.

För utredarna blev uppgiften högintressant.

”Teoretiskt sett kunde det ju vara den som tänt på, som hade legat på Sahlgrenska och sagt sådär”, säger Leif Rundberg.

Men att spåra killen var svårare än man trott. Det var osäkert vem av patienterna som legat i salen som kunde ha fällt yttrandet.

”Vi la ner stor kraft och mycket tid på att spåra upp honom”, berättar Leif. ”Det tog flera veckor. När vi väl hittade rätt började vi förhöra både honom och hans vänner. De blev väldigt förvånade och det visade sig snart att han hade pratat om något helt annat än branden när han sa den där meningen. Vi hade alltså kört långt in i en återvändsgränd.”

Och blindskären blev flera. Kanske hade ännu fler nationaliteter än de 19 som konstaterats, varit representerade på festen. Nu blev stämningen hätsk mellan olika etniska grupper och flera gånger befarade poliserna att det hela skulle kunna sluta med bråk, upplopp och kravaller.

Plötsligt hittade man affischer upptejpade på lyktstolpar i Kortedala, Bergsjön och Angered – områden som många av de skadade och döda kom ifrån. Budskapet på affischerna hade formuleringar om att ”svartskallarna” nu hade fått vad de skulle, genom att de omkom i branden.

”Så småningom fick vi tag i den som hade satt upp dem”, berättar Leif Rundberg. Det var en invandrare som ville utpeka svenskar som skyldiga, och försökte piska upp stämningen. Vi hittade också hotbrev som hade tejpats upp i skolorna, där det stod att de som hade anlagt branden skulle ’fixas’. Det där hade kunnat sluta riktigt illa.”

Förhören fortsatte med varierande resultat. Många var hjälpsamma och berättade villigt allt de kunde, andra visade med all tydlighet att de inte var roade av att prata med polisen, trots allvaret i det som hänt.

”För mig var det obegripligt”, säger Leif Rundberg. ”Samma natt som det brann var min första tanke ’var är min brors döttrar’? De var i samma ålder som de skadade ungdomarna och själv hade jag yngre barn. Det som skett var så obegripligt stort och hemskt att det knappt gick att få in i huvudet – två hela skolklasser hade raderats ut under en enda natt. Nu under förhören mötte vi människor som tycktes helt iskalla inför det som skett. Jag ledde visserligen inte förhören själv men som spaningsledare satt jag ofta med och lyssnade. Både jag och mina kolleger blev ofta oerhört frustrerade när människor satt helt tysta eller blånekade till saker som vi kunde överbevisa dem om!”

Pressen ökar

Veckor blev till månader, men människorna i Göteborg glömde inte.

Sjukhusen var fortfarande fulla av svårt skadade ungdomar. Tidningarna skrev spaltkilometrar och pressen på polisen var hårt från många olika håll.

”Det mediala trycket var enormt under ett och ett halvt år”, berättar Leif. Journalisterna ringde dagligen och tryckte på och vi var ofta tvungna att hänvisa till sekretess. Jag förstår mycket väl att de måste göra sitt jobb, men bara att svara på alla samtalen tog en enorm tid som vi kunde ha lagt på utredningen istället.”

Samtidigt hade släktingar och vänner till de skadade och döda startat anhörigföreningar som också satte press på polisen. De ville veta vad som hände, hur det kom sig att man inte gripit någon skyldig, hur det gick med utredningen och om det var så att utredningen fick mindre resurser för att det handlade om invandrare.

Medan utredningen fortsatte skulle polisen alltså dels försöka förse pressen med alla uppgifter man kunde lämna ut, med hänsyn till sekretessen. Dels måste man också regelbundet informera de anhöriga. Två poliser, Stig-Arne Gullbrantz och Ulla Staaf, avsattes för att på heltid arbeta med informationen till vänner, släktingar och anhörigföreningar, och ett antal möten anordnades.

”Stig-Arne och Ulla var jätteduktiga på det de gjorde”, säger Leif. ”Många av de etniska grupperna hade föreningar redan före olyckan och poliserna försökte besöka så många de kunde. De arbetade ihop med präster och imamer, försökte så gott de kunde informera om hur den svenska polisen arbetar i sådana här fall. Samtidigt var andra kolleger från närpolisen i bland annat Bergsjön och Angered ute i skolorna och berättade om hur vi jobbade med fallet.”

En del av de anhöriga var förstående, andra inte. Många gånger yttrades krav på att de skyldiga skulle få dödsstraff. När poliserna förklarade att vi inte har dödsstraff i Sverige blev svaret att man visste det, men att Sverige måste göra ”ett undantag” i just det här fallet.

”En grupp föräldrar med en starkt drivande kvinna i spetsen hade bildat en anhörigförening”, minns kriminalteknikern Björn Rydh. ”De krävde regelbunden förstahandsinformation och för att göra det hela så enkelt och praktiskt som möjligt, samlade vi så många av dem vi kunde i polishuset vid flera tillfällen. Jag var själv med på ett par av de där informationsträffarna och naturligtvis fanns där också utredare och folk från spaningsavdelningen. Vid ett par tillfällen blev stämningen rätt hätsk. Några av dem sa ’ni vet vilka som har gjort det men ni vill inte tala om det’. Återigen bad vi att det inte skulle visa sig att gärningsmännen var svenska. Jag törs inte tänka på vilka följderna hade blivit då!”

Tålamodskrävande pussel

Trots pressen från media, politiker, allmänhet och anhöriga, höll utredarna modet uppe. Det var varken första eller sista gången de hade en stor och komplicerad uppgift att tampas med.

Ändå var den här speciell.

Gång på gång körde utredarna fast sedan de följt ett till synes intressant spår hela vägen. Bland annat hade ett ungdomsgäng från Kungsbacka berättat för sina kamrater att de varit på festen och mycket väl kände till vilka som hade anlagt branden.

När poliserna väl fick tag i grabbarna och förhörde dem, erkände de skamset att de hade hittat på alltihop för att verka spännande och intressanta i skolan.

Ytterligare värdefull tid hade gått till spillo.

Den tekniska undersökningen fortsatte sakta men säkert och skulle så småningom redovisas på hela 600 sidor, där även Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut, Statens Kriminaltekniska Laboratorium och Elsäkerhetsverket hade yttrat sig.

Slutsatsen var fortfarande densamma. Någon hade anlagt branden i mitten av trappan som ledde ner till kulverten och nödutgången. Men hade de 51 stolarna på trappavsatsen räckt för att branden skulle få en så våldsam utveckling, eller fanns det andra faktorer?

Teknikerna ägnade ett stort intresse åt att kartlägga hur det hade sett ut i själva kulverten före branden. Bland annat visade det sig att chokladbagaren haft förpackningsmaterial samt ställ med plåtar och papper stående där. I brandresterna hittades stora plastburkar och mängder av choklad, plåthinkar och förkolnade träskivor. Spår tydde på att det också hade stått några hyllor och andra möbler längs väggarna. Kunde de som tänt på ha använt även detta som bränsle? Hade de till och med haft med sig brandfarliga vätskor för att öka brandförloppet? Teknikernas slutrapport säger att det inte går att svara på den sista frågan med säkerhet:

”Prover från brandresterna har analyserats vid Kriminaltekniska laboratoriet varvid spår av brandfarlig vätska inte påvisats. Det långvariga brandförloppet kan förinta alla spår inklusive brandfarlig vätska”.

Det fanns många fler frågetecken som kriminalteknikerna gärna ville räta ut. Hur kom det sig att det inte funnits en fungerande dörrstängare på den dörr som ledde från diskoteket ut i trapphuset? Om den dörren stängts hade den katastrofala brandutvecklingen kunnat hindras.

Medan JO Johansson och Stephen Holmberg letade vidare i de utbrunna lokalerna, började Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut bygga en modell av trapphuset och nödutgången, i skala 1/4.

Därefter tände man på sitt bygge, totalt 23 gånger och med olika förutsättningar. Förutom detta gjorde man 17 antändningsförsök med stolar.

I sitt utlåtande efteråt kunde SP konstatera att branden inte hade pågått i mer än 15, 20 minuter när dörren från diskoteket till trappan öppnades, att brandutvecklingen blev våldsam på grund av en ”skorstenseffekt” – samtidigt som dörren öppnades från diskoteket stod en dörr nere i kulverten öppen så att elden fick gott om luft. Hade dörren i kulverten inte varit öppen, hade elden förmodligen självslocknat på grund av syrebrist inom en halvtimme. Dessutom konstaterades att branden snabbt blev underventilerad och att stora mängder giftiga ämnen, bland andra koloxid, hann bildas innan nödutgångsdörren från diskoteket lämnades öppen.

Frågan var nu om de som tänt på kommit från själva diskoteklokalen eller hade de på något sätt tagit sig in genom den nödutgång som bara kunde öppnas inifrån? Var de skickliga och visste vad de gjorde, eller hade de bara haft ”tur”?

Envishet och pusslande skulle så småningom komma att ge svaret.

Kriminalen i Göteborg såg hela tiden till att de forensiska kemisterna och biologerna på SKL hade fullt upp att göra. Förutom det 40-tal brandrestprover som skickades till laboratoriet för analys, sändes också mängder av andra fynd – smält plast, glasbitar och textilrester, sotprover, plastlock, lås, nycklar, läskburkar och flaskor, brända pappersbitar, blodprov, tuggummin, kaffemuggar, salivprov och totalt 187 fimpar och rester av fimpar.

Ingenting fick lämnas åt slumpen.

Utredarna vänder på varje sten

I polishuset fortsatte Leif  Rundberg, hans spanare och utredare det mödosamma arbetet medan resultaten av de tekniska undersökningarna granskades noga. Många personer förhördes flera gånger och ofta dök det upp nya namn och teorier som måste kollas och dubbelkollas, om inte annat så för att kunna strykas.

En ovanlig detalj var att två åklagare hade flyttat in i polishuset för att kunna arbeta heltid med utredningen, vara med på alla möten och vara uppdaterade hela tiden.

”Det var ett teamarbete när det är som bäst. Dessutom gav Lotta Norrås, som var länspolismästare, oss ett otroligt stöd under den här tiden”, berättar Leif Rundberg. ”Hennes inställning var glasklar – fallet skulle lösas och vi fick precis de resurser vi ville ha för att kunna jobba. Och tur var det, annars hade folk gått i taket eftersom alla var så fokuserade. Vi var femton man som jobbade heltid med fallet i ett år!”

Flera gånger fick Leif frågan från Lotta Norrås, om han ville ha fler medarbetare.

”Men vi hade fått ihop en bra grupp, ett riktigt järngäng och fått bra struktur på utredningen. Alla visste vad alla gjorde. Och om man blir för många är det lätt att tappa greppet. Vi jobbade lugnt och metodiskt igenom spår efter spår. Alla i gruppen var taggade och jag tvivlade aldrig på att vi förr eller senare skulle lösa fallet, även om det var tidsödande och vi körde huvudet i väggen flera gånger. Vi levde med det här varje vaken minut på dygnet och alla visste att det fanns en eller flera gärningsmän och att vi skulle hitta dem om vi bara jobbade på.”

Fyra misstänkta

Polisen hade redan ett par dagar efter branden för första gången förhört tre av de fyra killar som senare skulle komma att dömas för dådet.

”Vi hade intressanta indikationer som pekade mot dem, men ingen ville stå upp och berätta vad som egentligen hänt”, säger Leif.

De som polisen fann intressanta var tre tonåringar med iranskt ursprung – den 19-årige Mohammad ”Mommo” Mohammadamini, den 18-årige Housein Arsani och den 18-årige Shoresh Kaveh. Långt senare kom också den 17-årige Meysam Mohammadyeh in i bilden.

Vid slagningar i polisens databaser visade det sig snabbt att åtminstone tre av dem haft med polisen att göra tidigare.

”Shoresh, Housein och Mommo utgjorde ett litet tuffinggäng som var fruktade här och där”, minns Leif Rundberg. ”De kom från olika bostadsområden, men de var förenade genom sin nationalitet och kände varandra sedan länge. De brukade driva omkring tillsammans och var tidigare dömda för att ha rånat andra ungdomar inne i stan på kontanter.”

Under förhören hade poliserna fått höra samma historia från flera vittnen. Under den kväll då branden startade hade det förekommit en diskussion mellan arrangörerna och några ungdomar vid ingången. Strax efteråt hade det uppstått ett bråk inne i lokalen. Vad bråket hade handlat om var oklart, men vid flera tillfällen nämndes Shoresh Kavehs namn.

Samstämmiga uppgifter

I det första förhöret med Shoresh berättade han sin version av vad som hänt under kvällen och bekräftade delar av vad polisen tidigare hört.

Vid niotiden på kvällen hade han, efter ett telefonsamtal från Mommo, satt sig på 34:ans buss till Backaplan, där han mötte Housein och Mommo.

När han tillsammans med dem skulle gå in på festen, blev han ytterst förvånad över att man bad honom betala samma inträde som alla andra – han var ju trots allt ”känd”. Efter diskussioner hade han trots allt betalt, men hade vägrat att ta emot den ”signatur” som skulle ritas på hans hand för att visa att han hade rätt att återkomma till festen om han gick ut. Shoresh menade att det räckte med att alla kände honom.

Shoresh, Housein och Mommo gick runt i lokalen och pratade med kompisar, allt medan Shoresh irriterades över att det spelades Hip Hop-musik, vilket han inte tyckte om. Så småningom gick han till scenen för att prata med diskjockeyn ”Bagarn” och bad honom spela något annat. ”Bagarn” försäkrade att den andre diskjockeyn strax skulle ta över och spela något annat, och med detta lät sig Shoresh nöja.

Han och de två vännerna satte sig på en av scenens sidor. När diskjockeyn började spela annan musik gick Shoresh och Mommo upp och dansade medan Housein satt kvar.

När han rörde sig mitt på dansgolvet, fick Shoresh plötsligt en knuff i ryggen, som av en armbåge. Eftersom han trodde att det rörde sig om ett misstag tog han något steg framåt, men fick snart ytterligare en knuff.

Shoresh snurrade runt och fick se en kille som ”stor näsa och finnar i ansiktet, sydländskt utseende”. När han undrade vad killen höll på med började denne ”tjafsa” och snart rotade han med högerhanden efter något i sin jacka. Shoresh kände på sig att killen skulle dra kniv mot honom. Samtidigt hade tre av killens kompisar kommit fram och ställt sig bredvid honom. En av dem såg väldigt hotfull ut.

Nu hände saker snabbt. Mommo kom till Shoresh undsättning och försökte hålla fast den hotfulle. Samtidigt fick Shoresh en hård spark på handen av en av de andra killarna.

Shoresh hade fått nog.

Nu skulle han slåss.

Men innan han lyckades hoppa på sina angripare var flera av hans egna kamrater framme, höll i honom och försökte lugna ner honom. Musiken tystnade, taklamporna tändes och några av arrangörerna sa till Shoresh och hans vänner att de fick gå ut, vilket de gjorde.

Vittnen som såg Shoresh komma ut på gården har i förhören berättat att han sagt att han varit i slagsmål eller ”tjafs”, men att han varit till synes på gott humör, skrattat bort alltihop och sagt att det inte var något att snacka om.

Den 17-årige Meysam Mohammadyeh skulle nästan ett och ett halvt år senare ge en helt annan version av hur Shoresh sinnesstämning varit efter bråket.

I själva verket var han ute efter hämnd.

På gården utanför Makedoniska föreningen stod nu ett tiotal ungdomar och pratade, bland annat en svensk kille med en hund. Shoresh, som själv nyligen skaffat hund, blev nyfiken och pratade med killen en stund. Efter fem, tio minuter bestämde sig Shoresh, Housein och Mommo att gå tillbaka in till festen igen.

Vid kassan stod nu ynglingarna Halit, Deniz, Ljubo och Morad. När de såg att Shoresh kom tillbaka bad de honom att inte bråka. Han försäkrade att han inte hade några sådana avsikter, men att om angriparna gav sig på honom igen, skulle han slå dem antingen inne på festen eller utanför.

När han väl kom in pratade han med en av festarbetarna, Mohammed Celik som undrade vad som hänt. Shoresh berättade och Celik föreslog att Shoresh skulle be Halit köra ut bråkstakarna.

”Skit samma, det är bara småungar”, svarade Shoresh.

Han och kamraterna gick åter mot dansgolvet, där de åter stötte på dem som bråkat med Shoresh tidigare. De hade nu fått förstärkning och var sex, sju stycken.

Killen som tidigare tjafsat med Shoresh fortsatte nu. Han föreslog att Shoresh skulle ta med sig sina kompisar, så skulle allihop gå ut på gården och göra upp. Shoresh svarade att han inte ville ha bråk och att han inte ville förstöra festen för sina kompisar.

En stund senare, när Shoresh och hans vänner satt sig på stolar vid en vägg, kom killen som bråkat och ville be om ursäkt. Shoresh godtog ursäkten, de skakade hand och var sedan sams.

Killarna stannade på festen en stund till och lyssnade på rapparen Daniel Gobich när han uppträdde på scenen. Direkt efter framträdandet beslöt de sig för att lämna festen och gick ut.

Klockan ska då ha varit cirka 23.30.

Tidigare på kvällen, när killarna gått ut på gården efter bråket, hade Shoresh mamma ringt, bett honom att komma hem för att gå ut med sin hund.

Enligt Shoresh gick han, Housein och Mommo nu raka spåret mot hållplatsen. Kamraterna hoppade på sin spårvagn och samtidigt kom hans buss. Han åkte direkt hem, gick ut med hunden och tittade sedan på tv en stund.

Klockan 00.05 skickade hans syster Nina ett sms och skrev att ”Det brinner som fan på Backaplan”. Shoresh ”tänkte inte så mycket på det, utan trodde att det var någon liten brand.”

De första förhören med Mommo, Housein och Shoresh hölls den 2 respektive 3 november 1998, alltså bara några dygn efter branden.

Housein och Mommo bekräftade i stort den berättelse Shoresh hade kommit med. Visst, det hade varit ett bråk inne i lokalen men efteråt hade allt blivit lugnt och de var ganska överens om vilken tid de lämnat festen och åkt hem.

En mästare i lögner

”Under ett drygt år hade vi de här killarna inne på förhör ett antal gånger”, berättar Leif Rundberg. ”Vi hade en känsla av att de inte alls berättat hela sanningen och vi hade också andra tecken på att de kunde vara inblandade i branden. Men vid varje förhör hittade Shoresh på nya ursäkter och förklaringar. Han försökte lägga skulden på andra, bland annat på ett gäng i Bergsjön, och gjorde det så skickligt att flera av dem blev anhållna, helt felaktigt!”

Housein och Mommo nekade ihärdigt till all inblandning under samtliga förhör, till och med senare i både Tingsrätten och Hovrätten.

”Vi var ju ganska övertygade om att killarna i det här gänget var inblandade, men de ville ju inte prata med oss”, säger Leif Rundberg.

Under utredningens gång togs blodprov på killarna för att skicka dem till SKL. Om DNA från någon av dem skulle matcha dem man funnit på fimpar eller annat, skulle mycket vara vunnit.

Men svaren från SKL var nedslående. Man kunde inte med säkerhet binda DNA som säkrats i trappan eller nödutgången, till någon av killarna.

Det behövdes ett erkännande och starka vittnesuppgifter. Men trots att det utlysts en belöning på tre miljoner kronor hade ingen lämnat uppgifter som skulle kunna binda någon vid brottet.

Djävulen är här ikväll!

”Det stora genombrottet kom samma dag som vi åkte till Stockholm för att vara med i programmet ”Efterlyst”, säger Leif Rundberg. Då ringde Arash Erfanian, en vän till Shoresh Kaveh och sa att han hade något viktigt att berätta om vem som var skyldig till branden i Göteborg.

Arash var förhörd flera gånger tidigare. Han hade på ett tidigt stadium berättat att han mött Shoresh, Mommo och Housein utanför ett café i centrum under brandnatten, vilket tydde på att de tre ljög om att de åkt hem från festen. Dock kunde Arash ”inte minnas” vad som sagts vid mötet. Han kunde dock bekräfta att han hört att Shoresh varit i bråk på festen och han trodde att det kunde finnas ”ett samband mellan dem som bråkat och orsaken till branden”. I ett senare förhör berättade Arash att han hört att ”den som bråkat på festen velat hämnas och därför tänt eld men att det inte var meningen att det skulle bli den följd som det blev.

Så fort poliserna kommit tillbaka till Göteborg, höll kriminalinspektör Zed Bjälldal ett nytt förhör med Arash Erfanian.

Och nu lossnade det.

När Arash och Shoresh hade stått bredvid varandra ute på gården utanför festen hade Shoresh sagt på persiska:

”Djävulen är här i kväll!”

Arash förklarade för polisen att det är ett persiskt uttryck för helvetet och eld.

De hade fortsatt kallprata med varandra en stund innan Shoresh sa:

”Jag ska förstöra festen i kväll.”

Arash frågade: ”Vad ska du hitta på nu?”

”Jag ska sätta på brandlarmet så att de tömmer lokalen. Så kommer brandkåren att komma hit och att vi ska ha lite roligt. Det här stannar mellan oss. Jag litar på dig, annars hade jag aldrig sagt något.”

Anledningen till det hela var, enligt Shoresh, att man försökt slänga ut honom från festen, dock utan att lyckas. Om inte han skulle få vara där och ha roligt, skulle ingen annan få det heller.

Arash fick uppfattningen att Mommo och Housein också var införstådda med Shoresh planer. Dock följde han inte med dem in på festen utan lämnade platsen tillsammans med sin flickvän Therese.

De åkte in till stan, satt på café och när de så småningom skulle åka hem kom de förbi Backaplan och hoppade av spårvagnen när de såg blåljusen. Efter 20 minuter på brandplatsen åkte Arash och hans kompis Ali in till stan igen och satte sig på ett café för att prata. När de så småningom gick ut stötte de på Shoresh, Mommo och Housein. Arash drog Shoresh åt sidan, tittade honom i ögonen och sa:

”Säg att det inte var du.”

Båda fick tårar i ögonen. Sedan sa Shoresh:

”Svär på Koranen. Svär på Koranen att du aldrig säger något till någon. Inte ens till din bästa kompis.”

Arash svor på Koranen och Shoresh fortsatte:

”Det var inte meningen. Jag ville inte att det skulle bli så stort. Jag ville bara att dom skulle stänga festen. Du ska nu låtsas att du inte vet någonting om det här. Det stannar mellan oss.”

Hela samtalet utspelade sig på persiska. Arash uppgav att Shoresh var ”totalt förstörd”, mycket ångestfylld och ledsen. Han fortsatte:

”Jag borde aldrig ha varit där. Jag borde aldrig ha gjort det. Jag borde aldrig ha skojat på det sättet.”

I över ett år hade Arash brottats med sin ångest och slitits mellan två val:

Att hålla sitt löfte till Shoresh och hedra att han svurit på Koranen.

Eller att berätta sanningen.

Till sist hade han lättat sitt hjärta för sin karatetränare, psykologen Amir, men utan att nämna några namn. Amir hade rått honom att kontakta polisen och berätta vad han visste.

Förhören med Arash påbörjades klockan 16.00 den 5 december 1999, avbröts, återupptogs och avslutades inte förrän klockan 21.03 på kvällen. Arash hade då flera gånger och på olika sätt bekräftat sin historia och vad Shoresh hade sagt till honom på brandnatten.

Bekräftade misstankar

”Det kändes riktigt bra att vi fick ett vittnesmål mot Shoresh”, säger Leif Rundberg. ”När man i efterhand tittar på förhören med Arash förstår man att han redan tidigare hade velat berätta något, men det är alltid lätt att vara klok när man har facit i handen. Vi hade också genom olika förhör fått bekräftat det vi hela tiden trott, att Shoresh var den självskrivne ledaren i gänget. Men Arashs vittnesmål skulle knappast räcka för oss. Vi var tvungna att få med Shoresh på tåget om vi skulle få till ett åtal. Men hur skulle det gå till?”

Shoresh delgavs misstanke om brott kl 08.50 den 3 januari år 2000. Han nekade fortfarande och vidhöll en av de historier han hittat på tidigare – att han sett två ”skitungar” i 12-årsåldern tända eld på papper inne på toaletten.

Den historien tror polisen lika lite på, som de andra Shoresh har hittat på. Nu pressar de honom dessutom genom att visa att hans mobil befunnit sig nära brandplatsen efter den tid han tidigare påstått att han åkt hem. Shoresh blir osäker och ändrar sina uppgifter.

Kalla februaridagar i Göteborg år 2000. Shoresh Kaveh satt i cell 882 med restriktioner och mådde allt sämre vartefter kriminalens utredare knäckte de uppgifter han hela tiden ändrade. Han mådde inte bättre av att veta att Housein Arsani mådde lika illa i sin häktescell, och att denne hade framfört en hälsning

Shoresh borde börja prata. ”Shoresh brukar erkänna först”.

Äntligen ett genombrott

Men det var inte Shoresh Kaveh som fick utredarna att göra ett glädjeskutt.

Hjälpen kom från ett oväntat håll.

Kriminalinspektör Zed Bjälldahl, som hållit en stor del av de tidigare förhören, hade en märklig känsla.

Han ville förhöra Meysam Mohammadyeh ännu en gång.

Det senaste förhöret med Meysam hade han hållit ett år och två månader tidigare. När han nu slog på diktafonen kom ketchupeffekten oväntat snabbt:

  (Utdrag ur förhöret med Meysam Mohammadyeh den 11 februari 2000 kl 11.25. F = Förhörsledaren Zed Bjälldahl, M = vittnet Meysam Mohammadyeh)

F: Ja, Meysam.

M: Men jag ska bara fråga fall jag får gå ut idag.

F: Det måste vi reda ut. Vi måste reda ut det här, Meysam.

M: Ja, jag ska berätta sanningen.

F:  Ja.

M: Vem är det som har gjort det och säg inte att jag har sagt det nu.

F: Tala om det som du vet.

M: Det var efter bråket när dom kom in.

F: Vilka då kom in?

M: Jag vill nämna alla namnen.

F: Mm,

M: Housein, Mohammad och den andre, deras kompis Shoresh eller vad det nu är. Han var därinne och sen började (ohörbart) D.J sätta på en teknolåt och så dom gjorde då (ohörbart) sen skulle dom dansa så och så (ohörbart) Karwan började bråka. Så efter bråket vakterna dom som vakta kläderna, sakerna, men ni får inte bråka så här. Sedan var det ok. Så var jag med dom då. Så gick ääh Shoresh gick bakdörren, tog bakdörren, sen gick ääh Mohammad och Housein och dom där inne sa jag bara vad ska ni göra. Dom bara nej vi ska gå ut bara den vägen. Så gick vi till dörren där borta sen vände dom tillbaka. Han idiot Shoresh drar, dom håller på att måla den här, jag vet inte om du hört det, dom håller på att fixa nånting, ja bensindunk och sånt. Så, så var det såna plastgrejor där man sätter tv och sånt, så det skall inte skadas och sådär. Vet du vilka jag menar?

Zed Bjälldahl, förmodligen förvånad över att Meysam på några minuter berättade allt poliserna försökt få reda på i ett och ett halvt år, fick nu klart för sig att Meysam pratade om frigolit. Ynglingen berättade sedan att de nere i kulverten funnit bagerigrejor, bland annat rispuffar. Och förhöret fortsatte:

M: Gamla stolar och sånt där. Shoresh häller lite bensin på den där, tände på tidningar. Jag bara: vad fan gör du så här. Han bara: nej jag ska kolla vad som händer, så gick, så går han ut, jag går också ut.

F: Och vilka är vi då? Det var Shoresh som tände eld på detta.

M: Det var Shoresh som tände det här.

F: Ja, och sen vilka är dom andra?

M: Det är jag, det var jag och dom andra som gick bara ut.

F: Och vilka är dom andra?

M: Mohammad och Housein.

F: Mohammad och Housein.

M: Mm, men säg inte att jag sagt det nu för jag skall inte sitta i rätten och säga framför

F: Vi tar det lugnt och sansat ähh

M: Ja då kommer dom (ohörbart) döda mig (ohörtbart) lång tystnad, så var det.

F: det var så.

M: Mm. Det var, jag tänkte säga lite, varje gång jag sitter och tänker efter det här så spyr jag och grejer.

F: Mm harkling). Vi avbryter förhöret. Klockan är 11.35.

Det hade tagit Meysam Mohammadyeh exakt tio minuter att berätta det polisen ville höra. Nu framgick också att han fruktade för sitt liv på grund av det han avslöjat.

Förhöret återupptogs drygt en halv timme senare. Meysam bekräftade det han tidigare sagt och Zed Bjälldahl fick honom lugnt och stilla att komplettera sin historia med massor av detaljer.

Meysam, som egentligen inte kände Shoresh, Housein och Mommo speciellt väl, hade suttit inne i diskolokalen när de plötsligt kom fram, hälsade, frågade om han var ensam och sa att han skulle följa med. De påstod att de skulle öppna nödutgången och släppa in folk till festen den vägen, låta besökarna betala 20 kronor istället för de 40 man tog vid den riktiga ingången.

Utan att egentligen veta varför följde Meysam efter de andra tre när de gick ut genom dörren bredvid scenen, den dörr som ledde till trappan och nödutgången. Han berättade hur de fick krypa över stolarna i trappan för att komma ner i kulverten och hur Shoresh plötsligt hittade en slang, öppnade en kran och lät vatten rinna ut. Därefter hade Shoresh vänt tillbaka mot trappan, hittat en femliters bensindunk i plast och tagit den med sig. Han hittade tidningsskräp, frigolitbitar och rispuffar. Han hittade också saker som en målare lämnat kvar, färg och penslar. Sedan gick han till stolarna i trappan, hällde bensin över dem, använde pappret, frigoliten och rispuffarna som bränsle.

Och tände på med en cigarrettändare.

  (Spridda utdrag ur förhöret den 11 februari 2000 kl 12.00)

F: Vem var det som gick först?

M: Det var Shoresh.

F: Shoresh?

M: Han hade dunken i handen.

…….

F: Och vad gör han sen?

M: Han tar…han tog tidning…nånstans var tidning där, vid plåtarna. Så var det en tidning…grej där. Så han bara tar en liten bit av tidningen och tänder på. Sen lägger han där. Jag bara: ”Varför gör du så?”, han bara: ”eh nej”…vet inte vad han sa. Jag bara: ”Släck den!”, han bara: ”Nej!”. Så ska jag gå och släcka så han bara drog mig ifrån den. Han bara: ”Kom…låt det vara.” …jag bara: ”Men släck den…det är farligt fan.” …så han bara: ”Nej kom vi går. Det händer ingenting ändå.” Sen gick han först då så…gick jag efter han då så…gick vi ut.

Sen gick vi ut…så…långsamt bara.

Gång efter gång går förhörsledaren Bjälldahl igenom händelseförloppet med Meysam och ställer kontrollfrågor. Han får veta att de fyra i gänget rotat runt bland all bråte som stått nere i kulverten, och att Shoresh bland annat sparkat omkull ett kylskåp. Till skillnad från vad alla vittnen sagt tidigare om att Shoresh var på gott humör efter bråket i diskoteket, ansåg Meysam nu att Shoresh var ”sur hela tiden”.

Meysam hade insett faran, försökt förmå Shoresh att inte tända på, och – när det väl brann – dragit av sig sin jacka för att försöka kväva elden.

Men Shoresh hade hindrat honom och dragit iväg honom, mot utgången.

F: Vad gjorde Hussein och Mommo då?

M: Nej, dom bara låt det vara och så…så gick dom…

F: Men den som aktivt tog tag i dig…vem var det?

M: Mm…det var Shoresh.

Längre fram i förhöret frågar Bjälldahl Meysam vad som hände när de efteråt satt på spårvagnen på väg hem:

F: Vad pratade ni om på vägen?

M: …vad vi pratade? …Vet inte. Han Housein och Mohammad frågade varandra ”Varför gjorde han så?”…å så…eh…och så vet jag inte längre…vad dom sa. Jag satt och kollade framåt hela tiden.

Längre fram i förhöret berättar Meysam att han några veckor efter branden av en händelse stött ihop med Shoresh och Housein utanför sin bostad, och att de då varnat honom för vad som skulle hända om han tjallade. Det skulle bli jävlar och sånt där”, men inte nog med det:

M: Dom sa ”Vi kommer döda dig” och såna saker…sh…

F: Och vem sa det?

M: Shoresh å dom.

F: Shoresh och…?

M: Nah, Housein å dom…(ohörbart).

…….

M: Dom sa inte så, men…dom sa att vi kommer döda dig å så är om du går och tjalla…om vi kommer in i fängelse och så.

F: Hur tog du det? När dom sa så?

M: Jag sa till mig själv: ”Visst, vi får se”. Nån gång kommer hända fan jag klarar inte av att sitta å tänka. Jag har varit med då…dom har gjort såhär så. Och så min kusin då…å mina kompisar var därinne så…kan fan inte sova, man…tänker hela tiden.

  Längre fram i förhöret:

F: Du har inte pratat med din pappa eller mamma…eller..?

M: Nä.

F: Ingen alls? Du har bara hållit detta för dig själv?

M: Ja. Dom ska inte veta det heller.

(tystnad)

F: Varför vill du inte det?

M: Nej, dom kommer å bli sur på mig då…sånt…kommer hända i, kanske nånting. Vet man aldrig.

Förhöret hade börjat klockan 11.25 och pågick, med pauser fram till 13.15.

När det återupptogs klockan 14.15 fanns chefsåklagare Ulf Norén på plats. Han meddelade att Meysam Mohammadyeh var anhållen, misstänkt för grov mordbrand alternativt medhjälp till grov mordbrand och upplyste Meysam om att han hade rätt till en advokat.

Förhöret avslutades efter exakt 15 minuter och Meysam fördes till en cell.

Press på Shoresh

Även om polisen nu hade två vittnen, varav en ansågs delaktig i mordbranden, som kunde berätta om Shoreshs roll i det hela, var spelet inte över.

Det handlade fortfarande om att få Shoresh att komma med ett erkännande.

I samma sekund som Meysam hade berättat sin historia om Shoresh, gick chefsåklagaren Norén in under ett förhör med Shoresh, och berättade att ”någon” hade berättat hela historien om hur branden anlagts.

När förhören två dagar senare fortsatte, berättade åklagaren för Shoresh att fyra iranska killar nu satt häktade. Shoresh ville omedelbart veta vem ”den fjärde” var, men åklagaren svarade inte på det utan meddelade bara att det nu fanns tillräckligt med uppgifter för ett åtal och för en fällande dom. Han uppmanade nu starkt Shoresh att berätta om ”sin egen roll” i det hela.

Nästa dag, när ytterligare ett förhör ska börja i rum 6120 i polishuset, upptäcker förhörsledaren Harriet Persson en förändring i Shoresh beteende. Han svettas, han har sina cigarretter med sig och med tanke på omständigheterna ger hon honom tillstånd att röka under förhöret.

Närvarande vid förhöret är Shoreshs advokat Göran Bergendahl och efter drygt en timme kommer också chefsåklagare Ulf Norén för att vara med.

Shoresh inleder med att förklara att hans inställning är densamma som tidigare, han har ”inget mer att berätta”.

Förhörsledaren Harriet Pettersson inleder mjukt och frågar Shoresh om han kan sova i häktet. Shoresh berättar att han har sömnsvårigheter. Harriet förklarar att hon förstår och undrar samtidigt vilka hinder Shoresh ser mot att berätta sanningen. Han svarar:

”Svårigheten är att möta familjen, mest mamma, men även min 14-årige lillebror. Pappa går bra, det är okey, och min syster klarar det, hon har stöd av sin pojkvän. Men mamma har hjärtproblem.”

Harriet undrar om han oroar sig för rättegången.

”Nej, det klarar jag.”

Inte heller är Shoresh rädd för att hans flickvän Rebecca ska lämna honom:

”Blir jag dömd, kommer jag att be henne lämna mig.”

Förhörsledaren lirkar vidare med Shoresh och får alltfler indikationer på att han verkar vilja berätta mer än tidigare. Han uppger att han inte minns om han var påverkad vid tillfället för brottet, och säger sedan att han vill prata med Housein och Mommo innan han berättar mer. Åklagare Norén förklarar då att han först vill höra Shoreshs egen berättelse, innan han eventuellt ger tillstånd till ett möte mellan killarna.

En stund senare uppstår en diskussion om vilken syn man har på familjer i olika kulturer. Shoresh berättade att hans föräldrar var skilda:

”Jag tog automatiskt hand om familjen hemma i Iran, innan jag kom till Sverige. Här i Sverige har vi varit i åtta år nu.”

Han var tyst en stund innan han spontant sa:

”Jag är beredd att berätta min del i detta, men först vill jag träffa de andra. Då går det snabbare och jag vill att det går snabbare.”

Åklagaren undrar då hur Shoresh vill att ett sånt möte skulle gå till.

”Vi tre bara, jag, Mommo och Housein. Bara prata, kan övervakas, ej störas, men ta upp det på videoband går bra. Vi kan prata på svenska språket, hela vägen. Vi skulle givetvis krama om varandra men jag har själv inget att dölja och skulle inte viska eller sånt. Jag vill att vi alla lägger upp allt nu på bordet!

Chefsåklagare Norén undrar varför Shoresh inte tycker att Meysam behöver vara med, och hur lång tid Shoresh anser att mötet skulle behöva ta? Shoresh förklarar att han inte känner Meysam, att han bara träffat honom fem gånger och att Housein känner honom mycket bättre. Mötet skulle inte behöva ta mer än en halvtimme:

”Garanterat med resultat. Jag är inte intresserad av den fjärde gubben, utan för min del kan ni skicka hem honom. Han är nog en sån som ser upp till oss, Housein kände honom mest. Den fjärde kan få vara med, men jag kan inte påverka honom.”

Diskussionerna fortsatte. Åklagaren berättade att han hade en detaljerad berättelse från en av de andra häktade och kommer sedan in på detaljer. Shoresh medger att ”det tändes på med tändare” men säger också att han har minnesluckor. Eventuellt kan det ha varit så att han eller de rökte cannabis under den aktuella natten. När åklagaren frågar om han tycker att alla fyra hade lika stor del i det som hände, svarar Shoresh:

”Det finns nån som har gjort mer än de andra. Dom eller den som har tänt på är mest ansvarig. Det är möjligt att de andra resonerar så. De hade kunnat förhindra att det hände och jag tror inte att de försökte förhindra.”

Under några dagars intensiva förhör ändrar Shoresh flera gånger sin version av vad som hände under kvällen när de gått ut på gården efter bråket. Han säger nu ibland att det var en, ibland två av de andra fyra som gick tillbaka in på festen den vanliga vägen, tog sig ut genom nödutgången till kulverten och öppnade ”den blå porten” så att Shoresh och en av de andra kunde smyga in bakvägen. Syftet skulle vara att han skulle slippa diskutera med dem i insläppet, eftersom de visste att han hade bråkat.

Enligt Shoresh hade de alla kommit in i festlokalen igen genom bakdörren, bevittnat ett scenuppträdande och sedan beslutat sig för att lämna festen, åter genom att ta nödutgången. När de skulle ta sig förbi stolarna i trapphuset hade åtminstone en stol ramlat nerför trappan.

Och tanken om att tända på hade fötts.

Under ett av förhören pendlar Shoresh mellan att vara mycket nära ett personligt erkännande, och att gå tillbaka in i en fas där han är mera tillbakadragen och inte vill berätta allt. Han har också ibland uppenbara problem med att minnas detaljerna. Han upprepar sin önskan att få prata med de andra, inte minst för att ge Housein sitt ”stöd”, eftersom han vet att kamraten har det ”jävligt jobbigt” just nu. Däremot är han övertygad om att Mommo klarar situationen bättre.

Åklagare Norén upprepar att ett sånt möte inte kan ske för närvarande och uppmuntrar Shoresh att fortsätta berätta sin egen version först.

Erkännandet

Klockan 15.35 den 15 februari år 2000 inleddes ytterligare ett förhör i rum 6120 i polishuset i Göteborg. Harriet Persson var förhörsledare (F) och kriminalinspektör Anders Börjesson förhörsvittne (B) när de bad Shoresh (S) att komplettera sina tidigare berättelser.

Han hade redan berättat att de nere i kulverten rivit sönder papper som chokladbagaren haft liggande, samt att de hällt ut frigolit och risflingor ur stora svarta sopsäckar. Shoresh hade också flera gånger dragit sig till minnes att en sprayburk de hittat, var inblandad på något sätt.

Men minnesluckorna fanns kvar och hans historia stämde inte helt med den detaljerade berättelse Meysam tidigare kommit med.

Det skulle dock inte dröja många minuter förrän Shoresh definitivt erkände att han tänt på i kulverten.

Ur förhöret:

F: Vill du säga hur många som bar på cigarrettändare?

         S: Jag tror – tre av oss bar på cigarrettändare.

         F: Kan du då berätta det svåra, vem tände?

         S: Jag vet inte om det var en eller två, men jag var en av dom som tände.

         F: När du tände, kan du med någon gest beskriva på vilket sätt eller hur du gjorde?

         S: Tände tändaren med lågan mot pappersbiten så att pappersbiten tog eld.

         F: Såg du att det tog eld på något annat?

         S: Nej det – jag tror inte det tog eld på något annat då.

         …

         F: Att du själv tände, det är korrekt. Är det så?

         S: Ja.

         F: Är det svårt att berätta det?

         S: Ja det är det men lika bra och berätta.

         F: Mm. Det hedrar dig…  

         …

         F: Hur var sinnesstämningen hos dig?

         S: Nej, jag vet faktiskt inte om – hur jag var.

         F: På grund av att du hade rökt hasch, var det så?

         S: Nej jag vet inte om jag rökt hasch den kvällen alls.

         F: Du uteslöt det inte i alla fall.

         S: Nej. Det är möjligt men jag vet inte.

         …

         F: Var du förbannad för nåt? Vi vet ju att du var utslängd från festen.

         S: Nej men – nej det var inte det att man var utslängd. Det var väl det att man kommer till en fest och det är kompisar till en som arrangerar festen. Och man hjälper dom under festen där och…

         F: Med vakthållning eller vad menar du?

         S: Näaa, allt möjligt ungefär. Och så ska man betala också, det…

         F: Entré?

         S: Ja.

         F: Det kändes fel för dig?

         S: Ja det kändes fel för många.

         F: Tror du, om du inte vet, att det kunde ha vart en anledning till att du var upprörd eller förbannad?

         S: Kan va en anledning.

         …

         Shoresh berättar sedan om hur han senare på natten fick ett sms från sin syster:

         S: Ja det stod att det brinner som fan på Backaplan.

         F: Och vad tänkte du då?

         S: Då tänkte jag att – jag vet inte, det – tänkte jag det är vi som har orsakat det här.

         F: Hur kom tankarna då?

         S: Jag vet inte, jag gick och hoppades att det var nån annanstans det brann.

         F: …du återvände till platsen?

         S: Ja jag återvände till platsen.

         F: På vilket sätt?

         S: Taxi.

         F: Ensam?

         S: Ja.

         F: Vem möter dig där?

         S: Nej jag träffa tre andra killar där.

         …

 

Ångesten dövas med narkotika

 

F: Hur kände du det när du kom dit? Ville du därifrån eller ville du stanna och hjälpa till eller? Berätta vilka tankar du hade.

         S: Det fanns inte mycket vi kunde göra, det – nej, jag ville bara därifrån fort som fan.

         Shoresh är lättad över att ha fått ur sig en del av det värsta. Och i slutet av förhöret avslöjar han också en annan tung börda han burit på.

         F: Ja du vet ju vad inställning är för du brukar ju säga min inställning är densamma, men nu kan vi säga vilken inställning har du i dag till brottsmisstanken? Jag vill att du använder ditt eget (ohörbart).

         S: Du menar att – nej jag erkänner att jag tänt på.

         F: Mm. Och du känner stor ånger har du också uttryckt. Är det korrekt?

         S: Om man är mänsklig så – det är klart man känner.

         F: Du har också berättat för mig om att du kände dom tre mammorna som vi kallar dom, som det gått ut i pressen en del. Det var nån ljus mamma och det var nån mörk mamma som hade döttrar. Kan du berätta hur du kände dom här döttrarna, det är nåt du har mött på hela året här.

         S: Nej jag – den ena mamman, jag känner hennes dotter sen innan för hon har vart tillsammans med kompisar till mig och så – och två, dom andra två morsorna…

         F: (Ohörbart)

         S: Ja. Och – inte dom två syskonen som omkom utan dom två andra mammorna som snacka om sina döttrar. Dom – jag var – jag hade förhållande med dom två innan.

         F: Vi avslutar förhöret och klockan är 14.02.

För utredarna var det som nu skett en oerhörd lättnad. De hade ett viktigt vittnesmål från Arash, en detaljerad berättelse från Meysam och nu även ett direkt erkännande från Shoresh. De uppgifter Shoresh lämnat i förhören om de andras aktiviteter skulle också garanterat hålla för ett åtal om medhjälp.

”Shoresh var ju egentligen ledaren och den tuffaste i gänget”, säger Leif Rundberg. ”Men i det här läget var han samtidigt den som var mest rakryggad och tog på sig sin del av det här, medan de andra inte gjorde det alls.”

Och nästa dag fortsatte Shoresh att berätta.

Spridda utdrag ur förhöret:

F: …I dag vill jag att du berättar allt. Och det lättaste är faktiskt att du börjar direkt från början. Varför du åker på festen och vilka som är med och vad som sen händer…

         …

         S: Ja vi kommer dit. Vi stog och snacka lite med kompisar och så. Sen gick vi in. Det blev lite tjafs när vi skulle gå in om betalning och så.

         F: Kan du berätta om tjafset, för det är ju inte oväsentligt?

         …

S: Ja jag betala. Men det var – det var inte hur mycket pengar det rörde sig om så, det var själva grejen att dom tar betalt av kompisar. För att många gånger har det var fester och man har inte betalat, man har – för när man är där då hjälper man till när dom behöver hjälp med nånting och så.

F: Var det tänkt den här kvällen att du skulle hjälpa till?

S: Mmm – jaa – nä, inte tänkt så, men …

Shoresh får sedan upprepa och komplettera de historier han berättat tidigare. Han säger nu att det var Meysam och Housein som smög sig in och öppnade den blå porten i änden av kulverten, så att han själv och Mommo kunde smita in bakvägen. Han bekräftar att de tillsammans rev sönder täckpapper de hittat i gången, la pappersbitarna under en stol och tände på. Idén var då att hämnas på arrangörerna för att de krävt Shoresh på inträde, genom att de skulle få betala för den förstörda stolen. Han har spridda minnen av sprayburken, av att de hittat rester av saker som en målare använt – penslar och en burk lacknafta. Han har också hittat en dunk med något stående ovanpå ett plåtskåp men han har inget minne av att han har hällt ut några brandfarliga vätskor, bara att han tänt på papper.

F: Vad tänkte du när du såg katastrofen? När du insåg det? Om du insåg det? För då borde du väl nästan insett det?

S: Mm. Nä det var – för mig var det som en mardröm så. Och jag hoppades på att det skulle vara en mardröm bara.

Dagen efter katastrofen hade Shoresh tagit med sig sin hund och åkt till en kamrats lägenhet inne i Göteborg.

S: Så var jag där i kanske sex dar tror jag det var där – sju dar… Var att det gick inte sova, var nån – var i nån slags trans så att säga så.

F: Mm. Du berättade för mig, om det var rätt uppfattat av mig, att ungefär en och en halv vecka. Och sen döva du det med narkotika genom att göra vad, du kan väl nästan visa det?

S: …Så – ja i en och en halv vecka ungefär så sniffa jag amfetamin.

Samtalet kommer in på Shoreshs flickvän Rebecca och han säger:

S: Det – jag vill ju hennes bästa och så, och jag vill inte hon ska gå och vänta på mig, jag vet ju inte hur många år man får för det här.

F: Nä. Du har ju själv gissat på antal år vad jag vet?

S: Ja.

F: Vad tror du?

S: Åtta tie kanske.

Shoresh berättar att han och en kompis besökte flera av de skadade på sjukhusen:

F: Hur många besökte ni?

S: Så många som jag orka med så att säga … Ja, det – man kolla ju in i dom flesta rummen och …

F: Ja. Vilken syn mötte dig då?

S: Jag vet inte jag – som sagt jag var påverkad av drogerna när jag gick där och…

F: Var det enbart amfetamin eller var det även cannabis?

S: Nä det var cannabis (ohörbart) också.

F: Cannabis också? Mm. Har du medverkat vid nån eller några begravningar?

S: Mm.

F: Vem har du då förlorat som du kände?

S: Ganska många.

Shoresh upprepar att han erkänner grov mordbrand, att någon av de andra tre hjälpt honom att tända på och att ingen av de andra gjort något för att stoppa honom eller branden. Förhörsledaren undrar varför Shoresh, efter så många förhör, slutligen kommit fram till att han ville berätta sanningen. Han berättar att han haft ett hemskt möte med sin mamma, på kurdiska berättat för henne vad han gjort och varför. Att mamman tagit det otroligt hårt och inte velat tro att Shoresh gjort det. Sedan:

S: …Avgörande var, ja – mest var det faktiskt Houseins hälsa jag faktiskt oroa mig för. Och så tyckte jag det, dags och lägga fram korten på bordet.

Harriet Persson kommer tillbaka till frågan om motivet:

F: Och vad är anledningen till att du tände på, berätta det, för det har du sagt i ett förhör men jag vill ha med det också.

S: Nä det var väl att arrangörerna skulle få betala för stolen.

F: Och varför?

S: Eftersom dom tar betalt av kompisar. Det var väl det. Det är, som sagt, det är – spela inte roll hur mycket pengar det handla om, det är själva sättet.

F: Är det rätt uppfattat, du kände dig kränkt?

S: Kan man säga.

F: Är du normalt lättkränkt eller tyckte du att det här var höjden?

S: Nä jag tyckte att det här var kanske höjden så att säga, för att vi skulle gå in och så en kompis till en stoppar en – ”nä du får inte gå in här du måste betala”. Då ”vad fan är det här?” Sen när – så och så. Och då – ja det var ganska kränkande att bli stoppad så, massa människor som titta på, ja. Och själva det, det var inte hur mycket pengar det rörde sig om eller så. Nä så – det var väl det, så jag slängde 40 kronor på bordet och gick in.

F: Och det har kostat många framtiden.

S: Hm.

F: Tänker du mycket på dom anhöriga eller försöker du, som du säger, gå vidare och …

S: Nä, men man försöker gå vidare, men det går ju inte det.

F: Nä. Ständigt påmind.

S: Ja. Nästan varje dag blir man påmind.

F: Mm.

S: Eller träffar anhöriga eller träffar några som har vart med i branden.

F: Har du känt nån befrielse på sätt och vis av att sitta här igen nu när du blev frihetsberövad och blir kvar?

S: Nä egentligen inte.

Förhören fortsatte, mest för att försöka klargöra om Shoresh eller någon av de andra också hällt ut brandfarlig vätska ur en burk eller dunk, för att få bättre fart på elden. Men detta gick aldrig att fastställa. Shoresh fick rita en skiss över trappan och kulverten och efter några dagar vallades han också i en rekonstruktion av det som skett.

I de sista förhören fick Shoresh höra att polisen visste att den andre som tänt på var Housein, samt att Meysam sagt att Shoresh hällt ut vätska från en dunk. Detta irriterade honom:

”Jag har misstänkt att Meysam var den som skulle lägga skulden på mig. I själva verket var det Meysam som gjorde det. Han håller ju i glaset med lacknafta det ser jag när vi är på väg ut. Meysam höll i glasburken, hällde mot eller på trappan. Då brann det redan i själva pappret. Dunken vet jag inte något om. Pappret revs och lades under stolen av tre personer, av mig och Meysam. Sen är jag osäker på om det var Housein eller Mommo som gjorde det, men jag tror att det var Mommo som inte rev papper. Men det är jag inte säker på.

I slutförhöret den 12 april 2000 meddelade Shoresh sin inställning till anklagelserna mot honom. Han förnekade ansvar för grov mordbrand samt mordbrand, eftersom uppsåt saknades. Han hade inte haft en tanke på att branden kunde få ett sådant förlopp och att människor skulle komma till skada. Däremot erkände han att han tänt på och därmed handlat oaktsamt.

För Leif Rundberg och hans utredare kom slutförhöret som en välkommen punkt efter två års hårt arbete.

Men än var det inte över. Nu skulle förhandlingen i Tingsrätten förberedas.

Förundersökningen omfattade 2 600 sidor och det stod snabbt klart att ingen i polishuset skulle kunna kopiera den i så många exemplar som behövdes.

”Vi fick begära in anbud från tryckerier och sedan börja fundera över saker som vi aldrig behövt ta hänsyn till tidigare. När förundersökningen trycktes fick vi ha polisbevakning på tryckeriet dygnet runt eftersom åtal inte var väckt och sekretessen fortfarande gällde. Eftersom många anhöriga ville ha protokollet beslöt vi att det skulle bli så. Det finns i och för sig inga krav på att en målsägare ska få protokollen men vi valde att göra så, ville att alla skulle känna sig informerade. Det kostade, men i efterhand tror jag att det var värt det.”

Polisen beställde 350 pappersexemplar av förundersökningen och de 910 000 sidorna levererades med hjälp av lastbil och truck.

Rättegången skulle komma att bli en av de mest uppmärksammade i Sverige.

”Man fick bygga om Svenska Mässan för att kunna få in alla åhörare i extrasalar”, minns Leif. ”Det var en unik huvudförhandling. Vi hade elva burar med tolkar som simultantolkade allt som sades i rätten, till olika språk. Det var massor av säkerhetsåtgärder och mycket upprörda känslor. Vi får ändå vara glada att det inte blev värre med tanke på hur många hot som hade riktats mot de åtalade.”

Tingsrätten dömde Shoresh till åtta års fängelse för grov mordbrand. Mommo och Housein fick sex år vardera. Hovrätten skulle senare komma att höja straffen för Mommo och Housein till sju års fängelse, medan Shoresh straff fastställdes. Meysam dömdes till tre års sluten ungdomsvård.

JO Johansson och hans kolleger kunde konstatera att deras mödosamma och noggranna arbete burit frukt.

”Undersökningen efter branden lärde oss massor om teamwork och gav oss många erfarenheter som vi inte hade innan”, säger JO Johansson. ”Vi tog ett steg in i framtiden och fick kunskaper som vi har kunnat ta med oss till andra fall som har inträffat.”

För Leif Rundberg, som arbetat vid polisen i 30 år, blev domen punkten för en period i livet han aldrig kommer att glömma.

”Diskoteksbranden är fallet som slår ut allt jag varit med om tidigare och som tog två år av mitt liv. Efteråt hade jag lite dåligt samvete för min familj. Mina barn var små när det här hände. Så fort vi hade fått struktur i utredningen tog jag hem allt material efter jobbet varje dag. Jag väntade tills barnen lagt sig, sedan satte jag igång att läsa för att ha synpunkter på hur vi skulle gå vidare dagen efter. I efterhand har jag insett att jag bara väntade på att barnen skulle somna.”

Leif fortsätter:

”Ärendet var som ett eget sjukt barn. Jag tänkte på det, levde med det hela tiden, varje vaken minut. Det tog ett bra tag efter Hovrättsförhandlingen innan jag och de andra i gruppen kunde släppa alltihop och gå tillbaka till vardagen. Och det kändes tomt och konstigt när gruppen upplöstes och alla skulle gå tillbaka till sitt. Har man levt med ett ärende så länge och intensivt får man ett väldigt speciellt förhållande till varandra.”

Efter att de fyra avtjänat sina straff, har en av dem åter dömts för grova brott.

”De andra är så vitt jag vet inte dömda för något allvarligare efteråt. Alla tre bor kvar i närheten av de områden där de bodde före branden. Med tanke på hur många det är som lidit skada av deras handlingar är det bra att ingen tagit lagen i egna händer. Under utredningen uttalade ju många anhöriga att dödstraff var det enda rätta. Vi försökte förklara för dem att vi har ett annat tankesätt i Sverige, men det ville ingen lyssna på.”

När jag ber Leif sammanfatta hela händelsen blir han tyst en stund innan han säger.

”Det är en enda stor tragik. Ett bråk om några tior ledde till att 63 ungdomar med hela livet framför sig, dog, och att livet för alltid förändrades för ytterligare många hundra. Än i dag kan jag känna mig tjatig när jag tar upp det och jag kan ju inte prata om det för alltid. Men jag undrar om jag någonsin kommer att kunna glömma? Jag tror inte det.”

Borde ju hålla käften (9), men: Irritationsmoment

OBS! Eftersom det dessvärre finns människor som har oerhört svårt att skilja ironi och satir från allvar, varnas härmed för just dessa två företeelser. Är du allergisk mot sådana så sluta läsa här.

Du stöter på dem i vardagen, småsvär och knyter näven i fickan. Men face it, utan rejäla konsekvenser får vi aldrig stopp på eländet:

Irritationsmomenten.

Jag har i dag åkt med SJ och det räcker ju bra för att hetsa upp sig. Att vem-det-nu-är-som-bestämmer beslöt att dela ansvaret för tågtrafiken mellan SJ, Banverket, Trafikverket och gud-vet-vem-mer var förmodligen en lysande idé, eftersom de alla i dag kan skälla på någon annan när tågtrafiken inte fungerar. Nödbromsningen i dag som innebar att både passagerare och väskor kastades framåt, var enligt tågföraren Trafikverkets fel, eftersom alla signaler helt plötsligt slog om till rött på en sekund, och verket bara krasst konstaterade att det var fel på dem. Förseningen från Stockholms central orsakades av ett blockerande tåg “från annat bolag” och varför toaletterna var spärrade fick vi aldrig reda på, inte heller varför högtalaranläggningen hade sådana brister att det var hart när omöjligt att höra bortförklaringarna genom knastret.

Förmodligen välplanerat, alltihop. Lite Sovjetunionen 1973, sådär.

Nåja, vidare när det gäller irritationsmomenten. Som blivande Justitiediktator har jag funderat en hel del över ageranden och konsekvenser när det gäller mildare idioti (de grova brotten ber jag att få återkomma till) och kommit fram till följande:

  1. Människor som bär sig dumt åt och kommer undan med det, fortsätter att bära sig dumt åt. Troligen för att de är korkade nog att tro att de är smarta.
  2. Det finns faktiskt bara två språk som nästan alla människor i hela världen förstår – pengar och smärta. Fungerar inte det ena så brukar det andra göra det. Det kan också bli en fantastisk straffkombo.

Du kan säkert hjälpa mig att komplettera den här korta listan, men här är några förslag till hur irriterande människor korrigeras för att komma på bättre tankar (du känner säkert igen några av dessa beteenden):

  1. De som rycker i toalettdörrens handtag fast färgen (rött) på låset visar att det är upptaget. Vad tror dessa kretiner – att den som är på toa blir färdig fortare om någon utanför rycker i dörrhandtaget? Konsekvens: Stor sinnesundersökning. Dessa människor mister dessutom omedelbart körkortet om de har något. Jag vill inte ha människor i trafiken, som inte vet vad rött betyder. Vidare 50 000 kronor i böter och ett års övervakat straffarbete genom att skura offentliga toaletter.
  2. Cyklister som cyklar på trottoarer, på gångbanor, mot enkelriktning och mot rött ljus och/eller kör på någon annan (detsamma gäller gångtrafikanter som går på cykelbanor eller vägar och orsakar olyckor). Konsekvens: Cykeln beslagtas oavsett vem som äger den. 100 000 kronor i böter och två års övervakat straffarbete genom att städa trottoarer och plocka upp hundbajs.
  3. Hundägare som inte plockar upp bajset efter hunden (gäller torg, trottoarer och alla andra platser där människor går): 200 000 kronor i böter och två års övervakat straffarbete med att tömma bajstunnor.
  4. Människor som plötsligt stannar direkt ovanför en rulltrappa, står still och stirrar med öppen mun medan människor bakom snubblar, ramlar på golvet eller faller baklänges nerför rulltrappan: Indragen rösträtt500 000 kronor i böter och fem års övervakat straffarbete efter samhällets behov.
  5. Bilister som inte använder blinkers: Bilen förverkas omedelbart oavsett vem som äger den. 100 000 kronor i böter samt fem års övervakat straffarbete med att plocka ogräs vid vägar och på trottoarer.
  6. Bilister som har krockat och inte sopar undan glassplitter och bildelar från vägbanan: Bilen förverkas, körkortet dras in på tio år, 250 000 kronor i böter och fem års straffarbete med att städa på offentliga platser.
  7. Slynglar och slyngninor som lägger upp fötter eller skor på säten i bussar, tunnelbanor och tåg, som urinerar offentligt, kastar fimpar, skräp eller tuggummin: 100 000 kronor i böter, två års övervakat straffarbete genom att städa tåg-, buss- eller tunnelbanestationer med tandborste.
  8. Människor som genom att stirra på mobilens skärm går in i andra människor och knuffar (omkull) dem eller orsakar annan skada: Tio års förbud mot mobilabonnemang, 50 000 kronor i böter per orsakad skada samt ett års straffarbete genom att tvätta busskurer och städa trottoarer (och nej – de får inte ha Spotify i hörlurarna under tiden).
  9. Telefonförsäljare (också kallad digital kackerlacka), helt oavsett kategori och angiven orsak: Tjugo års förbud mot att använda någon form av telefon eller dator, två miljoner i böter, indraget körkort, indragen rösträtt, tio års övervakat straffarbete i fotbojor och därefter tre månader på ett långsamt smältande isflak i Antarktis. Om det gäller en försäljare som gått på kurs och lärt sig att insmickrande nämna ditt förnamn i varannan mening, tredubblas straffet och ingen räddning sker när de sista resterna av isflaket smälter.

Genom de här sunda och enkla åtgärderna skulle vi snabbt få ett bättre, trevligare, renare och rikare samhälle. Jag inser att jag och mina medarbetare vid det nya Justitiedepartement kommer att få mycket att göra, men vi är till för att tjäna folket! Bland annat ska vi så snabbt det går skriva om de delar av brottsbalken som är från 1962 (!) till Brottsbalken 2.0!

Nu kan du hjälpa mig genom att i Facebooktråden fylla på listan med beteenden som irriterar dig grovt, och ange vad en rimlig straffsats borde vara. :o)

Med vänlig hälsning,

Din Justitiediktator

Borde ju hålla käften (8), men: Kvinnoförtryck – en svensk hederssak, eller hur?

Först: Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen:

Jag vägrar acceptera begreppet “hedersmord”. Det bör strykas ur ordlistan och ersättas med “kulturmord”, “smutsmord” eller något riktigt nedvärderande. Dessutom bör straffet för dessa mord vara högre än för “vanliga” mord, om det kan bevisas att motivet varit “heder”. Det finns nämligen ingen som helst heder i att slå ihjäl sin fru, dotter eller son, för att man inte sympatiserar med deras kärlek eller åsikter.  Den debatten har jag tagit förr och tar den gärna igen, när som helst och med vem som helst.

Nu – en intressant jämförelse:

Den man i Sverige som i dag skulle yttra att kvinnan ska vara tacksam, hålla käft och lyda skulle – med all rätt – naturligtvis få sparken från jobbet, kölhalas offentligt och betraktas med förakt av omgivningen.

Den man i Sverige som beordrar att hans lilla dotter utan bedövning får klitoris bortskuren och blygdläpparna ihopsydda i en skitig cykelkällare, den man som hotar, förnedrar och slår sin dotter under uppväxten innan han tvingar henne att som barn gifta sig med en släkting hon avskyr och är rädd för – han klarar sig fint och hedras av den närmaste omgivningen.

I det “feministiska” Sverige.

Jag tittade på tv i kväll och såg vittnesmålet från den unga, kurdisk-svenska kvinna som modigt och öppet berättade om hedersförtrycket hon utsatts för i Sverige, innan hon till sist rymde hemifrån. Allt för att hon begått dödssynden att bli kär i en svenskfödd kille.

När jag sedan såg de aktuella siffrorna blev jag mer beklämd än förvånad. För några år sedan gjorde Ungdomsstyrelsen, numera Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, en undersökning som visade att 16 000 ungdomar i Sverige levde under så kallat hedersförtryck och var rädda för att deras föräldrar skulle få reda på vem de var kära i.

Kvällens siffror var 240 000 ungdomar.

240 000. Nästan en kvarts miljon. Och vi vet att mörkertalet är stort.

I det “feministiska” och “humanistiska” Sverige.

Annan intressant jämförelse: Det “feministiska” Miljöpartiet fick i årets val 285 899 röster.

Nästan lika många ungdomar lever i skräck och hedersförtryck.

Feministiskt Initiativ fick 29 665 röster. Mer än åtta gånger (!) så många ungdomar i Sverige lever i skräck för “hedern”.

Värt en eftertanke?

Min ödmjuka fråga är – möjligen – naivt enkel:

Hur i helvete kan politiker som bröstar sig, påstår att Sverige är ett jämlikt och feministiskt land, tillika en humanitär stormakt, se mellan fingrarna när ungdomar – företrädesvis flickor och unga kvinnor – i Sverige dagligen förtrycks, skräms, hotas, misshandlas, omskärs, tvingas in i oönskade äktenskap och i värsta fall mördas?

Var är Stefan Löfven, Jan Björklund, Gustav Fridolin, Jonas Sjöstedt, Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson när det verkligen gäller? Varför vrålar inte Isabella Lövin, Annie Lööf, Ebba Busch Thor och framförallt Gudrun Schyman och Gita Nabavi ut sin avsky, sin ilska, sina protester och sina förslag till åtgärder, när flickor och kvinnor i Sverige misshandlas och mördas enligt medeltidsmetoder?

Jag har en teori, som är troligare än någonsin i dessa tider av desperat maktkamp inför de kommande fyra åren:

Det är inte viktigt nog.

Det som är viktigt nu, viktigare än allt annat, är – makt. Att få sitta kvar på sin post eller ännu hellre, få en mer betydande position för de kommande fyra åren. Makt är – för en del – upphetsande. I det här fallet medför den också en, milt uttryckt, ganska hyfsad lön och förmåner som du med ett vanligt jobb aldrig kan drömma om.

Så vem fan bryr sig om att några bebisflickor får klitoris bortskuren i den där skitiga källaren?

Jag har absolut ingenting emot att människor försöker tjäna stora pengar, så länge det sker lagligt. Jag har faktiskt heller ingenting emot att människor försöker skaffa sig makt, om de nu går loss på det.

Så länge de bekänner färg och står för sina syften.

Hyckleri, inte minst av skattebetalda ledare, är däremot fullständigt oacceptabelt (ett av politikernas favorituttryck i alla lägen som har med motståndarna att göra).

Men hyckleri och inget annat är det när ett land som Sverige år 2018 låter människor komma undan med barnmisshandel, kvinnoförtryck, hot, könsstympning, barnäktenskap och – mord.

Just nu, när du läser detta, sitter våra politiska ledare i nattliga sammanträden, “krismöten”, överläggningar och smider sluga planer för hur de ska kunna klå upp motståndarna och tilltvinga sig makten för den kommande mandatperioden (vilket i och för sig är det svenska folkets fel, eftersom vi tydligen inte kan komma överens om vem som ska få majoritet. Ty Mellanmjölk och Lagom är ju alltid bäst, eller hur?).

Men Mellanmjök och Lagom har också ett högt pris – för vissa. Just nu, när du läser detta, könsstympas en liten skrikande flicka någonstans i landet, utan bedövning. En tonårstjej hotas och får stryk av sin pappa medan mamman, också förtryckt, tittar på. En annan flicka vill gå till kiosken och får omedelbart “eskort” av en bror eller kusin. En tredje sitter vid fönstret och längtar efter sin älskade pojkvän, som hon aldrig mer får se. En fjärde sätts under tvång på ett plan till Långtbortistan där hon under tvång ska gifta sig med en äldre släkting. 

Den femte, som uppkäftigt strävar emot och kräver sin rätt som fri kvinna, kommer inte att överleva. Hon “ramlar” från en balkong eller “försvinner”.

Det här, min vän, är den “feministiska” och “humanistiska stormakten” Sverige 2018. Den som politikerna vill att världen ska titta på, applådera och kopiera.

Det nya medeltidslandet där en kvarts miljon ungdomar fasar för vilka straff de ska råka ut för. För att de älskar fel person eller – ännu värre – råkar vara bi- eller homosexuella.

Jag hoppas att våra tysta politiker sover riktigt gott i natt.

För man ska nog vara rätt hårdhudad för att köpa det som händer framför våra ögon.

Och hålla käften.

Själv skäms jag. Igen.

Ett sätt att visa din protest är att bli medlem i och därmed stödja Riksorganisationen GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime. Det gör jag.

http://gapf.se/

Borde ju hålla käften (7), men …: Politikernas hemliga ordlista

Under de senaste åren, och inte minst under valrörelsen, har jag med skräckblandad förtjusning studerat våra politikers språk och försökt förstå vad de säger och menar.

Utan framgång.

Inte förrän en riksdagsledamot smugglade ut en kopia av politikernas hemliga ordlista, stod det mesta klart för mig.

VARNING, för säkerhets skull: Kan innehålla spår av ironi och sarkasm.

Varsågod, här får du den:

Allians = Desperat metod att försöka hålla ihop partier med skilda åsikter.

Alternativa media = Obehagliga typer som avslöjar sådant som traditionella media har vett att hålla käft om.

Allvarliga misstag = När de politiska motståndarna gör något. Se även Skandal.

Ambassadör = Ofta någon som fått sparken uppåt på grund av oförlåtliga klanterier. Se även Generaldirektör och Landshövding.

Analys = Att spå i sump. Se även Utredning.

Ansvar = Något obehagligt som någon annan kan ägna sig åt.

Arbetsförmedling = Men det där skulle ju Eliasson sköta, sa han!

Arbetsgivaravgift = Straff för att ha gett någon ett jobb.

Arbetsmarknadsåtgärder = Metod för att ljuga med statistik.

Arvode = Lön som vi själv sätter som det passar oss.

Assistansersättning = Inte nu igen!

Avgift = Annat ord för mera skatt.

Avgå = Absolut sista utvägen efter Avslöjande. Leder oftast till högre lön och Ny tjänst.

Avslöjande = Jobbigt. Kräver att man stannar hemma i tre dagar, stänger av telefonen och hoppas att Donald Trump twittrar något dumt eller att raketmannen skjuter av något i Nordkorea.

Beslut = Skitjobbigt.

Bilbränder = Se Utmaningar.

Blocköverskridande överenskommelser = Desperata åtgärder för att få behålla makten.

Bostadskris = Obehagligt ämne som media envisas med att tjata om. Vi bor ju bra.

Bromsåtgärder = Skattehöjningar.

BRÅ = Statistikmyndighet som tack och lov går att styra när verkligheten blir för obehaglig.

Debattartikel = Anfall är bästa försvar.

Demokrati = Att respektera och samarbeta med alla utom några som vi inte tycker om fast folket tyvärr har haft den dåliga smaken att rösta på dem.

Dialog = Bra, om de andra håller käft och lyssnar på vad vi har att säga.

Dödsskjutningar = Se Utmaningar.

EU-avgift = Värre än p-böter och restskatt, huvva!

EU-parlamentariker = Vill alla bli. Slipper obehaglig skatt.

Fake news = Allt som vi inte tycker om att höra.

Feminism = Att se mellan fingrarna med löneskillnader mellan könen, med gruppvåldtäkter, könsstympning, barnäktenskap, kvinnomisshandel och allmänt kvinnoförtryck.

Feministisk snöröjning = Finare ord för kaos i storstadstrafik.

Folkstyre = Är du dum, eller?

Fullständigt oacceptabelt = Utmärkt modeuttryck som kan användas i de flesta sammanhang som inte passar oss.

Fängelsestraff = Sådant som medborgare/väljare råkar ut för om de har stulit eller förskingrat.

Förbättring över tid = Vi hoppas att väljarna glömmer bort det så småningom.

Förebyggande åtgärder = Inte bra, kan aldrig bevisas nästa gång det är dags att bli vald.

Förhandling = Desperat åtgärd för att få behålla – något.

Förmåner = Självklarheter. Om det är vi som får dem.

Förorter = Obehaglig mark. Se även Segregerade områden.

Förskingring = se Reseräkning.

Försvarsmakten = Paranoida, skjutglada typer som bara vill ha mera pengar till bomber.

Försäkringskassa = Men det där skulle ju Eliasson sköta, sa han!

Föräldraledighet = Avbryts under riksdagens sommarledighet och återupptas igen när riksdagen öppnar.

Generaldirektör = Ofta någon som fått sparken uppåt på grund av oförlåtliga klanterier. Mycket högt avlönad.

Genusneutralt = Knepig grej. Vi tar det sen.

Granskning = Nästan alltid något obehagligt.

Gruppvåldtäkter = Se Utmaningar.

Gängkriminalitet = Se Utmaningar.

Hederlighet = Okänt begrepp. Utreds av Utbildningsdepartementet, resultat väntas år 2030. Se även Ärlighet.

Hot = Se Utmaningar.

Humanism = När vi hjälper folk som det passar oss.

Humanistisk stormakt = Det är vi, det!

Hållbart = Bra ord. Oklart vad det betyder, men ska användas så ofta som möjligt.

Immigration, Migration = Uj uj, vi pratar om något annat.

Insyn = Sällan bra. Framförallt inte när känsliga uppgifter har läckt till främmande makt. Se även Transparens.

Ja = Ord som aldrig får användas i en intervju. Se även Nej.

Jag begick ett misstag = Jag stal skattepengar ur statskassan.

Jag har korrigerat mitt misstag = Jag har begärt att de pengar jag stal ur statskassan ska dras ifrån mitt nästa arvode. Därmed är allt glömt och förlåtet. Nej, förresten, det har egentligen aldrig hänt.

Jag kände inte till reglerna = Jag sket i det blå skåpet men hoppades att ingen skulle upptäcka det.

Jag står fast vid = Tills väljarna tycker något annat.

Jimmie Åkesson = En dum, dum sill, sill som dom har sagt att vi alltid ska tycka jättedemokratiskt illa om. Jättedum, faktiskt.

Journalister = Besvärliga människor som anser sig ha rätt till svar och som ibland vill granska reseräkningar från politiker från utvalda partier.

Jämlikhet = Javisstja, det där skulle vi ta tag i igen.

Kalla Fakta = Se Uppdrag Granskning.

Katastrof = När de politiska motståndarna gör något som uppfattas positivt av medborgarna.

Klimathot = Bra att ta till i alla lägen för att mörka något annat.

Kod 291 = Misslyckat försök att få polisen att hålla käft.

Kommission = Inte bra. Kräver ofta Insyn (se även Transparens)

Kompromiss = Tvungen att ge efter för de andra idioterna.

Konflikter = Sådant som människor i förorterna håller på med av obegripliga skäl.

Konsekvenser = Oftast något alldeles förfärligt (om det drabbar oss).

Konstitutionsutskottet = Uj, uj …

Korruption = Något som finns i alla länder utom Sverige.

Kritik = När andra inte förstår storheten i det vi håller på med.

Kritiker = Avundsjuk jävel.

Kvinnoförtryck = illa är det väl ändå inte? Se för övrigt Utmaningar.

Käbbel = Något som Statsministern anser att Centerledaren håller på med.

Landsbygden = Obehagliga områden med krävande människor – huvva!

Landshövding = Ofta någon som fått sparken uppåt på grund av oförlåtliga klanterier. Se även Generaldirektör och Ambassadör.

Långbänk = Mycket bra. Man ska inte fatta förhastade beslut.

Lögn = Statistik, även normalt politiskt verktyg.

Makt = Fina grejor, om just vi har den.

Maktgalna = Motståndarna, inte vi.

Mandatperiod = Viktiga grejor, kan ge full pension om man orkar igenom ett par stycken.

Medborgare = Människor som inte förstår sitt eget bästa. Se även Väljare.

Mediaträning = Kurs i att ljuga.

Mediadrev = Journalister som blir helt galna om man gör det minsta fel, typ stjäl ur statskassan.

#metoo-rörelsen = Jobbig skit som tack och lov blåste över innan den nådde våra korridorer på allvar.

Miljövänlig = Allt som Isabella Lövin refererar till, utom hennes mans bil och Åsa Romsons båtfärg.

Missnöje = Sådant som medborgare/väljare yttrar för att de inte förstår bättre.

Misstag = För oss okänt begrepp.

Mutor = Okänt begrepp i Sverige. Nästan i alla fall.

Mörka = Fullt normalt sätt att undvika sådant som väljarna inte har med att göra.

Nej = Ord som aldrig får användas i en intervju. Se även Ja.

No go-zoner = Områden som enligt oss politiker inte existerar.

Nybildade partier = Inte bra, inte bra.

Ny tjänst = Resultatet av att ha fått sparken efter oförlåtligt klanteri.

Närvaroplikt = Överskattat. Inget vi har på jobbet.

Oansvarigt = Allt som motståndarna håller på med.

Olyckligt = Bra universalord att använda, exempelvis när känsliga uppgifter läckt till främmande makt på grund av klanteri.

Omröstning = Trisslott, plötsligt händer det.

Opposition = Käbblande jävlar som inte lyckades få lika många röster som vi.

Oroande = När de politiska motståndarna gör något bra. Inträffar sällan.

Partiledare = En som talar om vad vi ska tycka.

Partilinje = Sådant man höll fast vid förr i världen.

Partiprogram = Kan med fördel justeras dagligen efter vad väljarna verkar tycka vara viktigt just då.

Partistöd = Bra, men bara om vi som inte behöver det, får det.

Pension = Sådant som vi har rätt till men som vi har ”justerat” för vanliga medborgare.

Pensionärer = Jobbiga jävlar. Men deras tid är räknad.

Polisen = Men det där skulle ju Eliasson sköta, sa han!

Poliser = Gnälliga jävlar som bara vill ha högre lön. Utom vid terrorattentat på Drottninggatan, då mycket bra!

Politikerförakt = För oss obegriplig term.

Politisk kommentator = Jobbig spåkärring i kostym.

Presskonferens = Tortyrliknande tillställning som kräver listig ledare.

Prognos = Sådant som vi hoppas på. Eller inte.

Proposition = Pappershög som ser bra ut mot väljarna.

Pudla = Erkänna misstag, förskingring, stöld etc. Bör användas endast i undantagsfall.

Reseräkning = Skrivs gärna efter privata resor, släktbesök, semester etc.

Retorik = Övertygande lögner.

Revisor = Obehaglig typ.

Riksdagen = Dödsskönt ställe att spänna av på.

Riksdagsdebatt = Jobbigt att TV alltid filmar alla de tomma stolarna. Bör utredas.

Rimligt = Det vi tycker är bra.

Räcka ut handen = Desperat åtgärd för att få behålla makten.

Rättssamhälle = Välorganiserat system för att negligera brottsoffer och vårda förbrytare.

Rättvisa = Det vi tycker.

Sahlin, Mona = struken ur ordlistan.

Samförstånd = Bra, men bara om de andra tycker som vi.

Samtal = Desperat åtgärd för att få behålla makten.

Sanning = Något som kan justeras efter behov.

Segregation = Se Utmaningar.

Segregerade områden = Områden där vi riksdagspolitiker inte vill bo eller vistas.

Semester = Tas med fördel ut när som helst när riksdagen inte är stängd för sommaren.

SJ = Vi pratar om något annat.

Självkritik = För oss okänt begrepp.

Skandal = När de politiska motståndarna gör något. Se även Allvarliga misstag.

Skattejustering = Sjuk höjning av redan höjd skatt.

Skattesänkning = Bra ord i debatter under valår. Men bara då.

Solidarisk = När någon håller med vårt parti.

Statistik = se Lögn.

Statligt verk = Du betalar, vi äger och (miss)sköter.

Statsfinanser = Alltid bra när just vi sitter vid makten.

Statsminister = Förskolepedagog med ovanligt hög lön.

Statstelevision = Sådan som vi tack och lov kan kontrollera om vi tillhör rätt parti.

Storstadskoncentration = Finfina grejor.

SÄPO = Skumma typer som smyger på såna som nog egentligen inte finns, tror vi.

Söka stöd = Desperat åtgärd för att behålla makten.

Ta tag i, titta på = Låtsas vara intresserad av så länge journalisterna frågar.

Talskrivare = Professionell lögnare med författarambitioner.

Tendens = Det går åt helvete.

Terrorister = Obehagliga typer som finns i andra länder.

Traktamente = Skattefri ersättning för att köpa mat som vanliga människor (se Medborgare, Väljare) får betala själva.

Transparens = Sällan bra. Framförallt inte när känsliga uppgifter har läckt till främmande makt. Se även Insyn.

Trump, Donald = Mannen vars glappkäft har räddat oss från att diskutera problemen i Sverige minst hundra gånger. Tack!

TV-debatt = Jätteskojsig sandlådelek (om man vinner).

Tydlig = I högsta grad otydlig.

Uppdrag Granskning = Farliga saker. Ring genast partiledaren om de hör av sig.

Utanförskap = Något som andra tydligen drabbas av, oklart varför.

Utfrågning = Obehagligt.

Utlandsskuld = Nästa fråga, tack!

Utmaningar = Finare namn för bilbränder, upplopp, dödsskjutningar, gängkriminalitet, gruppvåldtäkter, hot, misshandel, segregation, kvinnoförtryck, terrorattentat och annat elände som vi egentligen inte vill diskutera.

Utredning = Mycket bra, ska alltid tillsättas, försenar kraven på obehagliga beslut.

Uttalande = Något man ska vara mycket försiktig med.

Val = Jobbig procedur för att vanliga dödliga ska få tro att de har något att säga till om.

Valaffisch = Lögn på en liten pinne.

Valfusk = Ett litet misstag som kanske justerades.

Valfläsk = Fullt normal taktik för att tänja en sanning.

Vallöfte = Löfte som senare kan justeras lite hipp som happ när det behövs. Uppfattas tyvärr av väljare som riktiga löften.

Valstuga = Krypin med plats för att låta näsan växa.

Votering = Att rösta som partiledningen säger.

Väljare = Människor som inte förstår sitt eget bästa men som dessvärre har rösträtt. Se även Medborgare.

Årskort på SAS = Självklarhet.

Årskort på SJ = Självklarhet.

Ända in i kaklet = Ett lamt försök.

Ärlighet = Okänt begrepp. Utreds av Utbildningsdepartementet, resultat väntas år 2030. Se även Hederlighet.

Överenskommelse = Utpressning eller Desperat åtgärd för att få behålla makten.

Övergångsperiod = Medan vi inte har en jävla aning om vad vi ska göra sen.

Borde ju hålla käften (6) men: Jag skäms!

Jag skäms.

Jag – som är emot all form av kollektivt skuldbeläggande och är iskall mot dem som beskyller mig och alla andra feta, vita, medelålders män för allt från krig till svenska skogsbränder – skäms.

När jag läser den debattartikel elvaåriga Ebba Åkerlunds pappa Stefan skrivit i Expressen

https://www.expressen.se/debatt/de-bar-ansvaret-for-att-min-dotter-ebba-ar-dod/

så skäms jag på Sveriges bekostnad.

Stefan, nu bortglömd i det regn av bilbränder, bomber, skjutningar och framförallt fegt trams av svenska politiker som drabbar oss dagligen, har nämligen rätt:

Det är statens förbannade skyldighet att skydda oss från brottslingar och inte minst terrorism! Rakhmat Akilov skulle för det första aldrig ha fått sätta sin fot i Sverige, än mindre snickra på sommarhus åt Özz Nûjens familj.

Akilov var utvisad, han skulle ha jagats ner och slängts ut med huvudet före. Istället sitter han nu i ett trevligt rum på Hallfängelset (till en kostnad av 3 609 kronor per dygn för oss skattebetalare) och beklagar sig över det mesta, medan medfångarna funderar över hur de kan komma åt honom och klå skiten ur honom.

Allt detta på grund av att Migrationsverket och polisen inte gjorde sitt jobb.  Allt detta för att SÄPO – som meddelat att antalet potentiella terrorister i landet ökat från några hundra till några tusen – inte har en chans att punktmarkera varenda liten bombsugen idiot som gömmer sig på dolda adresser.

Allt detta för att landets ledande politiker inte tagit situationen på allvar utan är skitnödiga för att bli betraktade som rasister.

De politiker som svenska folket nu har gett sitt förtroende igen. Lycka jävla till.

Se Ebbas pappa i ögonen och förklara varför.

Ebba är borta. Stefans liv blir aldrig vad det har varit igen. Det blir det inte heller för de anhöriga till alla de andra offren på Drottninggatan. Inte heller för kvinnan som fick sitt ben amputerat på grund av skadorna, och därefter kastades ut ur landet medan några tusen terrorister tillåts stanna kvar.

I några dagar efter dramat på Drottninggatan visade folket sin sympati. Handskrivna lappar, tårar, nallebjörnar, polisbilar som dränktes i blommor.

Sedan – glömska. Ty livet går ju vidare, eller hur?

Men inte för Stefan. Inte utan Ebba.

Var och en som har barn kan tänka sig in i den vidrigaste av situationer – att förlora det livsglada väsen man varit med och skapat, skrattat och gråtit med, sett växa upp.

Känt doften av en ren pyjamas strax före läggdags. Värmen från den kram bara ett villkorslöst älskande barn kan ge.

En kram Stefan aldrig mer får känna.

Jag skäms.

Jag skäms för att leva i ett land där politiker aldrig lär sig.

Sveriges statsminister Olof Palme sköts till döds på öppen gata klockan  23:21 fredagen den 28 februari 1986. Vår eminenta utrikesminister Anna Lindh knivhöggs till döds när hon handlade på NK klockan 16.13 den 10 september 2003.

Världen ruskade på huvudet och frågade sig hur vi hade kunnat låta det hända.

Vid 17-tiden den 11 december 2010 exploderade den andra av två bomber, på Bryggargatan nära Drottninggatan i Stockholm. Av de sex rörbomber terroristen hade kring magen exploderade bara en och samlingen spikar i hans ryggsäck träffade turligt nog ingen. En amatörterrorist hade misslyckats med sitt uppdrag. Det sista han hann med var att skrika något på arabiska, därefter dog han.

Sveriges första riktiga terrorattentat. Och politikerna lärde sig ingenting.

Jag är rädd för att de fortfarande inte har lärt sig någonting. Stillatigande ser de på medan resultaten av en amatörmässig immigrations- och integrationspolitik lamslår områden som numera är klankontrollerade parallellsamhällen. Områden där kvinnor förtrycks, där unga flickor dödas och där små barn könsstympas. Områden där vuxna män lever i äktenskap med småflickor som utsätts för sexuella övergrepp. Områden där ambulans och brandkår inte törs köra in utan poliseskort och där även polisen utsätts för återkommande attacker.

“Vi är en humanitär stormakt”, säger statsministern.

Nej, det är vi inte.

Vi är ett skamligt misslyckande som har skruvat tillbaka 100 år av hårt politiskt kämpande för humanism, jämlikhet, kvinnofrid och barnsäkerhet, till stenåldersmentalitet.

Skäms, politiker, skäms!

Men ni har inte tid, eller hur? Ni vill inte, eller hur? Ni törs inte, eller hur? Ni har nämligen fullt upp med att tjafsa om vem som inte vill prata med vem i politiken, samtidigt som ni alla tittar allvarligt in i tv-kamerorna och försäkrar att ni tar ansvar.

Säg det till Ebbas pappa. Säg det till alla i de utsatta förorterna – ursvenskar som nysvenskar –  som är rädda, som inte törs gå ut. Säg det till alla som inte hade råd att försäkra sin gamla bil mot brand och inte fick ut en krona på försäkringen när några lågpannor tände eld på en hel garagelänga. Säg det till mig och till alla andra som är föräldrar till en våldtagen dotter. Säg det till alla hårt arbetande, skötsamma invandrare som i sen tid har blivit utvisade för att de tagit ut för lite (!) semester eller för att arbetsgivaren skickade in en blankett en dag försent.

Ni vill ha vårt förtroende och ni kräver löner och förmåner som vanliga människor inte ens kan drömma om.

Men nej, ni vill inte ta ansvar på riktigt.

De politiker som reser sig, kastar ut varenda potentiell terrorist från Sverige, ser till att vanligt folk törs gå på gatorna och att mördare och våldtäktsmän inte får kanelbullar utan det straff de har förtjänat, de politiker som ser till att alla kvinnor har sin frihet och sina rättigheter, de som ser till att små barn inte blir mördade i Stockholms city – de kommer att få min röst i nästa val.

Dessvärre kommer det inte att ske. För det finns ju annat som är viktigare. Att behålla sin plats i riksdag eller regering, att behålla gratislägenheten i Gamla Stan, årskortet på SAS och möjligheten till lite trevliga studieresor.

Jag skäms.

Förlåt, Stefan. Jag önskar mer än allt att du hade kunnat få lilla Ebba tillbaka. Och jag önskar att någon politiker åtminstone hade vett att ta dig i hand och be om ursäkt för sina klanterier.

Men inte heller det kommer att ske.

Ebbas föräldrar fick 60 000 kronor (!) i skadestånd för att flickan dog. Akilov kommer under ett – låt oss säga 20-årigt – fängelsestraff, att kosta oss över 26 miljoner kronor.

Svar från partierna (6): Sverigedemokraterna

För en tid sedan mailade jag till samtliga riksdagspartier och ställde en rad frågor i olika ämnen.

I skrivande stund har alla utom V, S och MP svarat.

Läs mina frågor här nedan och under dem – Sverigedemokraternas svar.

  1. För några år sedan nämnde SÄPO att de i Sverige hade några hundra personer att bevaka, som kunde misstänkas ha kopplingar till terrornätverk och/eller förbereda terrorattacker. I år har SÄPO meddelat att detta tal stigit till mellan 2 000 och 3 000. Anser ni att dessa terrormisstänkta – om de inte har svenskt medborgarskap – ska ha rätt att stanna i Sverige? Om inte, vilka konkretaåtgärder vill ni vidta för att utvisa dem?
  2. Det finns svenska pensionärer som bor på gatan och är helt beroende av frivilliga hjälporganisationer. Efter ett helt livs hårt arbete är de hänvisade till soppkök för mat och till att sova halvliggande över bord på nattöppna hamburgerrestauranger. Anser ni att detta är en värdig behandling av dem som byggt landet? Om inte, vilka konkreta åtgärder vill ni genomföra för att ge dessa människor en värdig tillvaro och ett eget hem?
  3. Poliser som är underbetalda och inte känner tillräckligt stöd från sina chefer, säger upp sig. Enligt undersökningar saknas det tiotusentals poliser på gatorna för att vi ska hålla EU-genomsnittet. Polishögskolan, som tidigare hade 7 000 sökande till 300 platser, kan nu inte fylla stolarna utan tvingas sänka kraven. Anser ni a) att det är acceptabelt med poliser som kommit in på grund av sänkta ansökningskrav och b) hur vill ni konkret agera för att vi snabbt ska få så många poliser vi behöver?
  4. Våldtäkter och gruppvåldtäkter är på modet. Gärningsmännen – i de fall de återfinns – går ofta fria i brist på bevis. Jag är den förste att stå upp för att ingen oskyldig ska dömas, samtidigt förstår jag inte att män som förstört kvinnor för livet får gå fria. Vad tänker ni – i en maktposition – konkret göra åt det här problemet?
  5. En fängelseplats kostar i dag skattebetalarna, enligt kriminalvården, 3 609 kronor per dygn. Alltmer i samhället outsourcas, till och med växeltjänsten för den så viktiga och skattebetalda färdtjänstverksamheten. Den har outsourcats till låglöneländer för att taxibolagen ska tjäna mera. Eftersom det är politiskt godkänt kan jag inte se hinder för att man outsourcar fängelseförvaring för fångar som efter avtjänat straff ska avvisas. Kostnaden för ett 16-årsstraff skulle kunna minskas från drygt 21 miljoner till drygt två miljoner. De sparade nitton miljonerna skulle kunna investeras i skola, vård och omsorg. Hur ställer ni er till outsourcing av förvaring av dömda grovt kriminella?
  6. Från politikerhåll pratas det ofta om att man inte ska ställa grupper mot varandra, vilket är exakt vad ledande politiker gör varje dag genom att omfördela resurser. Jag återkommer här till slitsamma pensionärer på ålderdomshem där vi läser chockrapporter om att de inte får kaffe, sylt till pannkakorna eller adekvat vård/omsorg av tidsbrist. Hur vill ert parti i maktställning omfördela resurserna och prioritera dem? Ska svenska pensionärer få svälta?
  7. Den svenska skolans PISA-resultat chockerade en hel nation. Vad vill ni i maktställning göra för att förbättra kvaliteten på undervisningen och därmed resultaten?
  8. Bostadsbristen är bedrövlig. Trots löften under 30 år byggs det inga enklare ungdomsbostäder med rimlig hyra. En tonåring får bereda sig att bo hemma i decennier om inte mamma och pappa kan hosta upp miljoner till en bostadsrätt. Vad gör ert parti, i maktposition, konkret åt detta?
  9. Skottlossningar och mord tillhör numera vardagen i det tidigare relativt lugna Sverige. Att den allt duktigare sjukvården räddar fler av de skjutna till livet betyder något i statistiken men i verkligheten inte att samhället blivit bättre. Vad tänker ni i en maktposition konkret göra för att minska den grova kriminaliteten.
  10. En stor del av brottsbalken härstammar från 1962. Tingsrätterna har en tendens att oftast döma i den lägsta delen av straffskalan, även vid mycket grov brottslighet. Tänker ni låta detta fortgå?
  11. Poliser utsätts för dagliga hot. I ett av Stockholms polisdistrikt lever tre utredare och deras familjer under skyddad identitet! Brandmän utsätts för stenkastning under utryckning. Ambulanspersonal har upplevt att människor har urinerat (!) på dem när de burit ut en man med hjärtinfarkt. Pengar, mobiltelefoner och andra personliga ägodelar har stulits ur ambulanser medan personalen försökt rädda liv. Skulle ni acceptera att någon stal er egendom från ert partis lokaler eller från riksdagshuset? Vad tänker ni göra för att räddningspersonal ska vara respekterad och skyddad i sitt viktiga arbete?
  12. Sverige har indirekt sanktionerat barnäktenskap genom att släppa in män som är gifta med barn. Detta innebär per automatik också sexuella övergrepp mot barn, våldtäkt av barn. Hur försvarar ni detta och vad tänker ni konkret göra för att stoppa dessa övergrepp.
  13. Det har flera gånger avslöjats att barn könsstympas i Sverige. Hur tänker ni aktivt motarbeta detta?
  14. Det är ingen hemlighet att kvinnor som flytt från andra kulturer istället hamnar i förtryck i Sverige. Kvinnor blir fångna i sina hem, får inte bestämma över egen klädsel eller eget liv, får inte går ut ensamma, hejdas från att på egen hand skapa ett nytt och integrerat liv i det nya hemlandet Sverige. Vad vill ni konkret göra för att förhindra kvinnoförtrycket i Sverige.
  15. Varje dag tar fyra människor livet av sig i Sverige. Självmorden bland unga ökar. Enligt Sveriges enda professor i självmord, Danuta Wasserman, kostar varje sådan tragedi samhället totalt 17 miljoner kronor, vid sidan av allt lidande. Den rent samhällsekonomiska förlusten är alltså 68 miljoner kronor – per dag. Vad vill ni göra för att Sverige inte ska vara ett av de mest uppmärksammade självmordslanden i världen?
  16. Enligt uppgift har kostnaden för valaffischer och liknande i årets kampanj varit en bit över 300 miljoner skattekronor som hade kunnat gå till bättre åtgärder i samhället. Hur rimmar det med er syn på samhällsekonomi? Anser ni det miljömässigt försvarbart att lägga hundratals miljoner kronor på material som delvis kommer att vandaliseras och där det inte finns några garantier för återvinning?

Sverigedemokraternas svar:

Hej !

Tack för ditt mail, dina funderingar idéer synpunkter och ditt engagemang !

Det är just nu ett enormt stort intresse för Sverigedemokraterna i samband med valåret och vi har väldigt många som skickar mail till oss dessa veckor. Vi vill gärna hinna besvara alla tusentals mailskribenter innan valet – om det är möjligt. För att hinna med så mycket som det går börjar vi därför med en allmän hänvisning till vår politik och de åsikter/ståndpunkter som redan är presenterade sedan innan.

Kort om våra fokusområden i valet:

Vi vill ha en seriös migrationspolitik, Sverige behöver en trygg och skyddad gräns för att hålla organiserad brottslighet, människohandel och terrorism borta. Vi välkomnar den som bidrar till vårt samhälle, som följer våra lagar och respekterar våra seder. Den som däremot kommer hit och utnyttjar våra system, begår brott eller utsätter våra medborgare för fara är inte välkommen. Vi tycker att Sverige ska hjälpa människor i nöd, och det ska göras där nöden är som störst. Vi vill stoppa asylmottagandet i Sverige och i stället satsa på riktig flyktinghjälp. Vi vill möjliggöra för fler att återvända till sina hemländer.

Sjukvården ska vara tillgänglig i hela vårt land, oavsett plånbokens storlek. Vi vill ge vårdpersonal en förbättrad arbetsmiljö, goda utvecklingsmöjligheter och en bra lönenivå. Vi vill ha en skola som prioriterar kunskap och ordning, där både lärare och elever trivs och kan prestera. I vårt Sverige får äldre en pension som det på riktigt går att leva på.

Vi tycker att rättigheter ska kopplas samman med skyldigheter, att man först gör sin plikt och sedan kräver sin rätt. Vi vill ha ett Sverige där vi tillsammans gläds åt framgångar och hjälps åt vid motgångar. Vi kommer aldrig ge utrymme åt islamism eller annan extremism, här ska demokrati och jämställdhet råda. I vårt Sverige är vi stolta över vår kultur och våra traditioner. Vi värdesätter och vill vårda det vi ärvt från tidigare generationer.

Vi tycker att grova brott ska ge hårda straff och att utländska medborgare som begår brott i Sverige ska utvisas. Vi tycker också att samhällsresurser i första hand ska läggas på brottsoffren och inte på brottslingarna. I vårt Sverige sitter grovt kriminella inlåsta, istället för att skötsamma medborgare ska behöva låsa in sig för att känna trygghet. Vi vill satsa på de män och kvinnor som arbetar som poliser och ge dem det stöd, den uppskattning och den lön de förtjänar.

Följ oss på sociala medier och se våra videos som löpande kommunicerar våra ståndpunkter:

https://www.facebook.com/sverigedemokraterna/

https://twitter.com/sdriks

https://www.youtube.com/user/sdwebbtv

Läsa om vad vi vill konkret i varje på varje sakområde på vår hemsida, i vår A-Ö sammanfattning, i vår valplattform och i valmanifestet:

https://sd.se/vad-vi-vill/

https://sd.se/a-o/

https://sd.se/wp-content/uploads/2018/08/Valmanifest-2018-1.pdf

https://sd.se/wp-content/uploads/2018/05/Valplattform-2018-1.pdf

Fördjupa dig även i våra inriktningsprogram:

Kommunpolitiskt inriktningsprogram

Landstingspolitiskt inriktningsprogram

Migrationspolitiskt inriktningsprogram

Kriminalpolitiskt inriktningsprogram

Sjukvårdspolitiskt inriktningsprogram

Sammanhållningspolitiskt inriktningsprogram

Skolpolitisk inriktningsmanifest

Budgetutdrag: Äldrepolitik

Fördjupa dig i SDs ideologiska inriktning i vårt principprogram:

https://sd.se/wp-content/uploads/2013/08/principprogrammet2014_webb.pdf

Fördjupa dig i vår ekonomiska politik genom SDs senaste höstbudget (2018) :

https://sd.se/wp-content/uploads/2017/10/H%C3%B6stbudget-2018.pdf

I alla dessa källor finns allt om vad SD tycker och vill. Det som inte står angivet eller inte sägs är alltså sådant som Sverigedemokraterna inte står bakom. Vi hoppas att dessa informationskällor ska ge dig en bred och tillräckligt bra bild av SD som parti och vår politik i sin helhet. Samt att du känner att Sverigedemokraterna har ett svar på hur samhället ska kunna utvecklas till något bättre. Om du inte hittar ett svar på din fråga är det antingen en ståndpunkt som SD inte har, eller så kan frågan vara särskilt avgränsad eller specifik. Då får du återkomma så ska vi titta närmare på om vi har en uppfattning i just den frågan.

Vänliga hälsningar

John

Sverigedemokraterna

 

Borde ju hålla käften (5), men: Så trist att demokratin har blivit gruppvåldtagen …

Jag sitter på en balkong i Fuengirola på den spanska solkusten, dricker dagens första café con leche och blir plötsligt illamående. Inte av kaffet, utan vad jag läser om den svenska valrörelsen 2018.

Till och med jag förstod att den här valrörelsen skulle bli en av de smutsigaste i mannaminne. Men att den skulle bli skitig, korrumperad, lögnaktig, brottsfylld och äcklig som den blev, kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig.

Den ena högt betalda riksdagsledamoten efter den andra (från av gammelmedia noggrant utvalda partier) blev plötsligt påkommen med att ha ägnat sig åt direkt bedrägeri med skattepengar. Semestrar, resor till släktingar, hotellövernattningar (hur kommer det sig att riksdagens ekonomiavdelning inte tidigare har kunnat se det som några journalister snabbt rotar fram?).

Skäms, för fan!

Nejdå. En hackande förklaring och sedan: ”Det ska dras på mitt nästa arvode”.

Nej. Det ska det inte. Du ska inte ha fler ”arvoden”. Du ska få sparken med omedelbar verkan, pengarna ska betalas tillbaka omedelbart, med ränta, och därefter ska du åtalas för stöld, alternativt bedrägeri, alternativt trolöshet mot huvudman!

Men det kommer naturligtvis inte att ske. Vi är ju humanister, remember? Det betyder att vissa får stjäla men att andra inte får.

Demokrati, eller hur?

Hundratals kilo valmaterial från ett specifikt parti ”försvinner” magiskt nog i transporten till Dalarna. I Falkenberg ”saknas” ett specifikt partis valsedlar i vallokalen och hittas senare gömda och inplastade på ett lager.

Demokrati, eller hur? Valfrihet.

”Vuxna” partiföreträdare ertappas på film med att klättra upp i stolpar och riva ner ett annat partis valaffischer. Produktion och distribution av valaffischer kostar över 340 miljoner (!) kronor medan LSS-barn inte får hjälp, medan sjuka dör i vårdköer och medan både sjukvårds-, polis- och räddningspersonal går på knäna. En politiker på valbar plats petas sedan det visat sig att han har kopplingar till terrorism. En annan sedan det visar sig att han är dömd för våldtäkt av barn.

Hur vore det med lite normal bakgrundskontroll av dem som ska leda landet och tjäna 65 400 kronor – plus förmåner – i månaden?

Människor ertappas med att gå runt och dela ut broschyrer med falska budskap, i ett partis namn. Människor rusar fram och spottar på politiker som håller tal, eller försöker kasta saker på dem. Moget.

Demokrati, eller hur? Valfrihet. “Vi gillar olika”? Nej – bara så länge de tycker som oss …

En partiledare och hans lille son – som inte ens har med det här att göra – hotas till livet (!). En politiker blir beskjuten på en buss. Det hela nämns bara i förbigående medan valkarusellen får fortsätta.

Tysta dem som inte tycker “rätt” med hot och våld. Demokrati?

Nej. I en demokrati accepterar vi olika åsikter så länge de är lagliga. Vi debatterar med ord. Inte med bomber och kalashnikovs. Och i debatten hotar vi inte med att döda barn.

Landets största miljöföreträdare säger till andra människor att cykla medan hennes man åker runt i en skitig dieselpickup och hon själv flyger i business class på skattebetalarnas bekostnad.

Demokratiskt och bra.

En skådespelare, som desperat försöker hålla karriären igång genom att synas i media, ordnar ett ”upprop” av kändismiljonärer, mot ett specifikt parti. För säkerhets skull förs ett antal människor upp på listan mot sin vilja. För det är ju bra att ha kända namn.

Demokrati – eller diktatur?

En journalist – som enligt Journalistförbundets ”Publicitetsregler” ska vara oberoende – spelar in en film där hon öppet uppmanar människor att inte rösta på ett visst parti. Tidningen hon arbetar för, publicerar filmen! Här bryter man enligt min mening mot reglerna 1, 2, 10 och 13 i publicitetsreglerna samt mot punkt 4 i “Yrkesregler”.

https://www.sjf.se/yrkesfragor/yrkesetik/spelregler-press-radio-och-tv/publicitetsregler

https://www.sjf.se/yrkesfragor/yrkesetik/spelregler-press-radio-och-tv/yrkesregler

Demokrati?

Listan på brott mot lagen, vallagen, moral och etik kan, som du säkert vet, göras hur lång som helst. Till detta kommer all imbecill propaganda på sociala medier.

Varför kallar jag den imbecill? Varför har jag tagit bort Facebookvänner som under den senaste tiden dränkt mitt flöde med politisk propaganda från höger till vänster?

För att jag, vid sextio års ålder, faktiskt kan tänka själv. Tro det eller ej.

När jag scrollat klart bland nyheter och sociala medier där på balkongen har min café con leche kallnat och jag vill inte ens ha en till.

Jag mår än mer illa än för en stund sedan.

Jag konstaterar att ingen av de politiker som ger oss fantastiska löften i debatterna talar om hur det ska gå till att göra allt bättre för alla, och vem som ska betala kalaset.

Jag konstaterar också att ingen av de politiker som ljuger, bedrar, stjäl, hotar och kastar skit på konkurrenterna, är värd min röst.

Jag upprepar: I en demokrati accepterar vi olika åsikter så länge de är lagliga. Vi debatterar med ord. Inte med bomber och kalashnikovs. Vi stjäl inte andras material eller förstör det. Vi spottar inte på människor eller kastar saker på dem. Vi hotar inte människor med andra åsikter än våra egna och vi hotar inte med att döda barn.

Därmed konstaterar jag slutligen att demokrati är 2018 års mest våldtagna ord.

Må det vila i frid, Sverige.

Vi lever i något annat nu.

Något riktigt otäckt.

 

 

Gästbloggerskan Arga Katten (1): Det är slut mellan oss, Telia!

Jag har tidigare då och då låtit noggrant utvalda människor gästblogga här.

Nu är det min frus tur. Under den underbara pseudonymen “Arga Katten” framför hon åsikter, denna gång om det så förfärliga Telia. Huka er, Teliamänniskor.

Arga Katten: Det är slut mellan oss, Telia!

 

”Med fast telefoni från Telia ringer du utan avbrott och störningar från din hemtelefon.”

En vacker lögn.
”Om du har larm, bredband via telejacket eller liknande tjänster kopplade till ditt fasta abonnemang är det viktigt att kontrollera att dessa tjänster fungerar om du säger upp ditt fasta abonnemang.”
Tack, Telia. Det är 2018 nu. Larmbolaget klarar sig utan er.

”STÖRNINGSFRITT
Vi övervakar nätet dygnet runt för att upptäcka och förebygga fel. Vi har till och med två separata nät så att trafiken kan kopplas om ifall det skulle behövas. 99,75 av alla samtal kommer fram utan avbrott eller störningar.”

En vacker lögn till.

Telia är helt i klass med ett politiskt parti i valtider – med parollen ”Åh, vad vi är bäst!  Välj oss. Vi håller vad vi lovar.”

Eller – inte.

Vi har bott på samma adress i tjugoåtta år, i ett vanligt villaområde i en förort norr om Stockholm. Från början hade vi tre fasta telefonlinjer hos Televerket, som det hette på den tiden när någon brydde sig om något: en företagstelefon, en privat och en fax, kopplade till Telia.

De första åren var  det undantag när telefonerna funkade. Framförallt om det hade regnat så var det katastrof. När vi klagat över de skyhöga räkningarna och dåliga linjerna överraskades vi en morgon av att ett gäng tvångskommenderade, vapenvägrande värnpliktiga på Televerkets order var i full gång med att såga ner ett träd i vår trädgård, utan att ha förvarnat oss. Vi skulle just äta frukost med våra barn när vi hörde ljudet av en motorsåg. Min man for ut och frågade vad de höll på med. Trädets grenar hängde över deras ledningar så de måste bort, sa en av valparna (hur mycket det verkligen hade med Televerkets kexiga ledningar är mera oklart). Vi pratar om ett fint gammalt träd som stått där långt före telestolparnas uppkomst.

Självfallet hindrade vi valparna från att slutföra sitt uppdrag, istället fick de hoppa in i sina fula lilla televerksbil och ge sig iväg.  Med hjälp av vår advokat skrev min man ett väldigt argt brev till Televerket.

Det brevväxlades ett tag. Televerket fick sedermera krypa till korset, be om ursäkt och betala oss en slant i skadestånd – För så gör man inte Televerket!

Eländet fortsatte. Många gånger bröts linjen mitt i ett samtal. På den tiden samtalade vi med kunder över hela världen och det kändes dumt att ringa upp, igen och igen då samtalet brutits, man skulle kunna tro att vi ringde från ett U-land. Däremot krävde Televerket att räkningarna skulle betalas i tid – utan avdrag.

Inget blev bättre.

Vi har hela tiden hoppats på att det skulle bli bättre med tiden och med ny teknik – men tyvärr inte. Snart var det omodernt att faxa då datorerna tagit över, så abonnemanget för linje tre sades upp.

Vi bor på en väg där telefonledningarna 2018 fortfarande hänger i luften mellan stolpar. Telia gräver inte ner ledningarna för att de hoppas att kommunens energibolag ska gräva upp gatan. Energibolaget hoppas att Telia ska göra det.

Töntarnas kamp.

1994 fick jag min första mobiltelefon (en tegelsten) men har trots ny och modernare teknik genom åren aldrig känt mig bekväm med att prata i mobiltelefon. Jag tycker att jag hör dåligt, det känns inte riktigt som en ”lur” och jag gillar inte strålningen från mobiltelefoner – jo, de strålar, även nya moderna. Jag fick demonstrera och till sist överbevisa en av de högre cheferna på ett av de ledande mobilföretagen i landet som inte trodde att det var så.
Efter en stund känner jag hur det hettar i öronen när jag pratar i mobilen. Det finns mycket forskning som varnar för att använda mobiler för mycket och bära mobilen närmast kroppen och själv skulle jag inte komma på tanken.

Plötsligt hade alla mobiltelefon, våra kunder mailade från andra länder och nästan ingen ringde på våra fasta telefoner längre. Vi tyckte att det kunde räcka med en fast telefon då hela familjen hade mobiltelefoner.

Fler och fler runt oss valde bort den fasta telefonen. Men vi stod på oss med motiveringen att det känns bättre att ringa längre samtal i fast lur samt att larmet var kopplat till den fasta telefonen. Priset var dock på tok för högt i förhållandet till hur mycket vi använder den. Efter en två månader lång resa i somras kom vi till Sverige i slutet av juli. Alla var trötta, ingen hade ens tid eller ork att ringa några samtal de första dagarna. Och de flesta som vill oss något ringer på mobilen.

Men en dag skulle jag ringa ett samtal på den fasta telefonen, men den fungerade inte. Jag kollade om någon lur låg av, om någon sladdlös var urladdad och men kollade också de gamla hederliga med sladd – men allt var tyst!

Hur länge hade det varit så?  Grannarnas fasta telefoner fungerade och de hade inte haft några problem. Jag försökte ringa och felanmäla den fasta telefonen med min mobiltelefon – men det var sjuttiofem i kön före mig!  Jag lyssnade en stund men orkade inte sitta och vänta i timmar. Så jag gjorde en felsökning via Telias hemsida.

En stund senare poppade följande sms-meddelande upp:

Avisering!
Hej vi har tagit emot din felanmälan med referensnummer
xxxxxxxxx och ärendet lämnas nu över till våra tekniker.

Hälsningar

Telia

Sekunderna efter kom ytterligare ett sms:

Avisering!

Din felanmälan med referensnummer xxxxxxxx kan ta längre tid att åtgärda än beräknat, eftersom det verkar bero på ett större fel i nätet. Om du tidigare har fått besked om att du behöver vara hemma för att ta emot tekniker vid en viss tidpunkt så behövs inte detta längre. Du får besked via sms så snart felet är åtgärdat.

Hälsningar Telia

Intressant!

Det måste ha gått på en tiondels sekund att meddela teknikerna och få vidare information med tanke på att båda sms:en kom inom en minut. Det gick dessutom inte att svara på deras sms.

När ytterligare tre dygn gått utan en fungerande telefon och utan besked på när det hela skulle vara åtgärdat gjorde jag ännu en anmälan. Då poppade följande meddelande upp på skärmen:

ARBETE PÅGÅR

Ditt abonnemang är redan felanmält och vi arbetar med att lösa problemet. Beräknad klartid är 2018-08-24 00:00

Jag såg framför mig ett gäng svettiga telegubbar som, långt nere i en geggig grop, i flera dygn kämpat med att få ihop sladdarna till just min telefon. I mörker och solsken, i regn och blåst. De måste vara hungriga, törstiga och ha stor längtan till en dusch och att äntligen får komma hem i en varm säng. Hur många timmar hade de lidit i den geggiga gropen?

Beräknad klartid – hur kan man beräkna det? Jag fick inte ihop det och började bli mer än irriterad. Jag slog en signal till Telia och tro det eller ej men det var bara nio före (!), så jag väntade.

”Hej, det är Erika vad kan jag hjälpa till med?”

Erika hade uppenbarligen inget efternamn och hade lärt sig att svara på alla frågor oavsett om det var rätt eller fel. När jag ifrågasatte varför det skulle ta mer än en vecka att laga en telefonledning och varför bara vi i närområdet drabbats och om hon visste vad felet var och hur länge detta hade pågått så skyllde hon på åskan. För åska hade det varit runt i hela landet. Och det kunde ta tid för teknikerna hade så mycket att göra.

Jag förklarade för henna att vi bor i en förort till Stockholm och oavsett om det hade åskat i hela Sverige och slagit ut hela nätet så hade jag inte hört ett ljud om det. Dessutom förklarade jag att vi inte var villiga att betala för en telefon som inte fungerade. Då var hon snabb och gav mig en webbadress så att jag skulle göra jobbet att fylla i de datum som vi inte haft telefon, trots att hon hade alla uppgifter. Men jag skulle maila ekonomiavdelningen och be om reducering. Be? Komiker!

Jag är allergisk mot dumhet så jag orkade inte prata med Erika längre utan kopplade ner samtalet. En stund senare ringde Erika upp mig och bad om ursäkt att samtalet brutits.

”Nej, det gjorde det inte”, sa jag. ”Jag har inget ut av att prata med dig. Det är jag som är kund här och det är min telefon som inte fungerar och ni bryr er inte.”

På natten till lördag den 25 skulle felat vara åtgärdat. Men telefonen fungerade inte. Telegubbar jobbar kanske inte på helger så jag lyfte inte luren de följande dagarna. På tisdag morgon, två veckor efter att vi felanmält telefonen fungerade inte trots att vi fått det beräknat till mitt i natten mellan lördag och söndag. Jag ringde Telias kundtjänst kl och efter en lång väntan svarade Peter Wahlström – en man med efternamn, Jippie!

Peter fick inte en syl i vädret förrän jag talat om hur missnöjd jag var med våra förbindelser. Han ville kolla lite information och bad mig vänta. När han kom tillbaka frågade han efter min adress!

”Det står i er dator. Samma som de tidigare tjugoåtta åren!”

När jag påpekat att jag fått besked om att felet skulle vara åtgärdat fyra dygn tidigare svarade Peter:

”Det är bara en rekommendation.”

Det lät som ett skämt. Jag upplyste telepojken om att vi har ett företag, ett larm kopplat till numret och att vi betalar alla räkningar i tid. Peter ursäktade sig då en gång till med att han ville koppla ifrån mig och kontakta teknikerna. Efter 22 minuter gav jag upp och lade på.

Peter ringde upp igen.

”Oj då det bröts visst…?”
”Nej, jag lade på luren! Jag har inte tid att sitta i telefon hela dagen och vänta på besked som Telia inte håller.”

Peter svarade:

”Jag kan koppla dig till ekonomiavdelningen.”

”Va??”

”För då kan du ändra ditt privatabonnemang till ett företagsabonnemang. blir du prioriterad.”

”Du menar alltså att ni struntar i privatkunder men om jag betalar mer så kan jag få en fungerande telefon fortare?”

”Det är ett antagande du får göra”, svarade Teliagossen.

Då lade jag på luren. För sista gången.

Tack för de här åren, Telia. Rykten i affärsvärlden säger att er hälsa är vacklande och jag förstår varför. Därför några tips som kanske kan sakta ner dödsprocessen:

*Sälj tjänster som fungerar.

*Laga det som är trasigt. På utlovad tid.

*Inse att tiden då små pippisar ville kittla fötterna på teleledningar, är förbi. Prova hink, spade och fiber, ok?

*Svara i telefon när man ringer!

*Försök inte blåsa en redan lurad kund på ännu mer.

Svårt att förstå? Nästa gång kunde jag ha skrivit långsammare.

Men det blir ingen nästa gång.

Och nej, ni kan inte ragga nya kunder ens på Tinder. De kommer att swipa bort er.

Tough shit.

Kommentera gärna blogginlägget här:

https://www.facebook.com/carina.cefaohrlund

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Svar från partierna (5): Medborgerlig samling

För en tid sedan mailade jag till samtliga riksdagspartier och ställde en rad frågor i olika ämnen.

I skrivande stund har alla utom V, S, MP och SD svarat.

Jag skickade aldrig frågorna till Medborgerlig samling, som dock hörde av sig och uttryckligen bad att få svara. På grund av det och att de ställer upp i höstens val, publicerar jag även deras svar här:

För några år sedan nämnde SÄPO att de i Sverige hade några hundra personer att bevaka, som kunde misstänkas ha kopplingar till terrornätverk och/eller förbereda terrorattacker. I år har SÄPO meddelat att detta tal stigit till mellan 2 000 och 3 000. Anser ni att dessa terrormisstänkta – om de inte har svenskt medborgarskap – ska ha rätt att stanna i Sverige? Om inte, vilka konkreta åtgärder vill ni vidta för att utvisa dem?

Svar: Medborgerlig Samling vill förstärka SÄPO kraftigt som en generell åtgärd för att öka myndighetens kapacitet att bedriva säkerhetshöjande verksamhet. Utvisning p.g.a. terrormisstanke är inte legalt möjligt idag och andra åtgärder för att höja medborgarnas säkerhet får vidtas: Punktmarkera individerna och använd befintlig lagstiftning för att i första hand förhindra brottslighet och i andra hand säkerställa att individen åtalas och döms till fängelse och utvisning vid grov brottslighet. I punkt 2.2.5 i vårt rättspolitiska program förslår vi skärpning när det gäller utvisning och återkallande av uppehållstillstånd vid fällande domar för viss brottslighet.

Lagstiftningen medger som sagt inte utvisningen p.g.a. misstanke om terrorbrott och retroaktiv lagstiftning är i princip förbjudet och att ändra lagstiftningen för att täcka in redan begångna handlingar eller misstanke om brott är inte aktuellt för Medborgerlig Samling.

En översyn av hela lagstiftningen kring problemkomplexet som frågan avser ska göras skyndsamt för att skapa verktyg för myndigheterna att kunna öka medborgarnas säkerhet.

Det finns svenska pensionärer som bor på gatan och är helt beroende av frivilliga hjälporganisationer. Efter ett helt livs hårt arbete är de hänvisade till soppkök för mat och till att sova halvliggande över bord på nattöppna hamburgerrestauranger. Anser ni att detta är en värdig behandling av dem som byggt landet? Om inte, vilka konkreta åtgärder vill ni genomföra för att ge dessa människor en värdig tillvaro och ett eget hem?

Svar: Utgångspunkten för beskrivningen ”Efter ett helt livs hårt arbete är de hänvisade till soppkök för mat och till att sova halvliggande över bord på nattöppna hamburgerrestauranger” leder tanken fel.

Om beskrivningen skulle exemplifieras med personer i verkliga livet, skulle man kunna ställa följande kontrollfrågor om utanförskapet för att avgöra om livet i soppköket och sovandet på nattöppna hamburgerrestauranger kan bero på andra omständigheter än just det att det är pensionärer som drabbas.

  1. Är personen ålderspensionär eller förtidspensionär – det sistnämnda utesluter ju per definition påståendet ”efter ett helt livs hårt arbete”?
  2. Vid vilken ålder valde personen ifråga att gå i ålderspension? Ju tidigare man väljer att påbörja sin ålderspension (från 61 år och framåt) desto lägre inkomstpension får man.
  3. Har ett helt livs hårt arbete utförts på heltid eller deltid och hur mycket har man arbetat vitt, svart eller ideellt? Inkomstpensionen styr ju av hur mycket sociala avgifter som betalats in under ett helt livs arbete.
  4. Är personen psykiskt tillräknelig och lider denne av drogmissbruksproblem – den absoluta majoriteten av de hemlösa lider av obehandlade psykiska diagnoser eller har ett pågående drogmissbruk? Alltså är det mer troligt att en eventuell hemlös ålderspensionär är ett misslyckade kopplat till psykiatrin och missbruksvården än till pensionssystemet som sådant.
  5. Har personen ansökt om kompletterande bidrag om inkomstpensionen är låg? Vid låg inkomst får ålderspensionärer dels kompletterande garantipension eller äldreförsörjningsstöd, dels bostadsbidrag upp till 5.100 kr i månaden skattefritt.
  6. Är personen hemlös på riktigt eller är denne registrerad som sammanboende med någon? Om den ”hemlöse” är registrerad som sammanboende sänks garantipension, äldreförsörjningsstöd och bostadsbidrag eftersom man lägger samman de sammanboendes inkomster för att göra en helhetsbedömning av stödbehovet.

Det är oklart vilken sorts pensionär frågan avser – förtidspensionär eller ålderspensionär? I detta fall utgår vi från att frågeställaren avser ålderspensionärer. Om en ålderspensionär, jobbat heltid, betalat sin skatt och inte lagt ett helt livs arbete i den svarta sektorn så är den lägsta inkomstpensionen med kompletterande bostadsbidrag ca 12.000 kr efter skatt. Om ålderspensionären istället faktiskt lagt ett helt livs arbete i den svarta sektorn eller jobbat som hemmafru/hemmaman så ger garantipensionen med kompletterande bostadsbidrag ca 11.000 kr efter skatt.

Den pensionär som befinner sig i den prekära situation som beskrivs i frågan befinner sig där med all sannolikhet på grund av omständigheter som förelåg även före pensioneringen och som snarare beror på brister i psykiatrivård och missbruksvård. I den delen hänvisar vi till svar på fråga 15.

Därutöver anser Medborgerlig Samling att dagens pensionärer betalar för alldeles mycket skatt på sina pensioner. Vi anser att det idag är för liten skillnad i ersättning mellan de ålderspensionärer som lagt ett helt livs hårt arbete i den vita sektorn jämfört med dem som arbetat svart, inte arbetat alls eller nyss anlänt till Sverige och gått i pension. Dessutom menar vi att det är ett systemfel att i princip alla som får inkomstpension och har en låg tjänstepension måste få bostadsbidrag för att klara sig. Därför vill Medborgerlig Samling göra alla pensionsinkomster upp till 8.300 kr i månaden skattefria med målet att på sikt höja detta fribelopp till 10.000 kr i månaden. Det är alltså först efter en inkomst på 100.000 kr per år som ålderspensionärerna börjar betala skatt.

Till detta skall läggas att Medborgerlig Samling sänker den genomsnittliga inkomstskatten i Sverige från 32,12% till 30% vilket ger ålderspensionärerna ytterligare pengar.

Poliser som är underbetalda och inte känner tillräckligt stöd från sina chefer, säger upp sig. Enligt undersökningar saknas det tiotusentals poliser på gatorna för att vi ska hålla EU-genomsnittet. Polishögskolan, som tidigare hade 7 000 sökande till 300 platser, kan nu inte fylla stolarna utan tvingas sänka kraven. Anser ni a) att det är acceptabelt med poliser som kommit in på grund av sänkta ansökningskrav och b) hur vill ni konkret agera för att vi snabbt ska få så många poliser vi behöver?

Svar: Det är oacceptabelt. Ur MED:s rättspolitiska program:

4.1.1 Att förbättra polisers arbetsvillkor och fokusera på kärnverksamheten genom mindre administration

4.2.2 Att poliser och säkerhetspolisers löneutveckling under överskådlig tid ska vara hög

4.2.12 Att renodla polisutbildningen till att avse mer konkret utbildning för arbetet utan inslag av genusvetenskap och liknande ideologier, samt att genom tillfälligt beslut snarast varva praktik med studierna i avvaktan på permanent förändring av skolplanen

2.2.3 Att statliga ordningsvakter ska ges ökade befogenheter samt kunna delegeras vissa arbetsuppgifter

Sammanfattning:

Det enda som omedelbart kan göras är att polisen omedelbart inom ramen för myndigheten anställer egna ordningsvakter som efter utökad utbildning kan tjänstgöra under och avlasta polisen. Utökat antal civilanställda, t.ex. enklare brottsutredning sköts redan idag av dessa med bra resultat. Genom att börja varva teori och praktik kan vi snabbt få ut poliser under utbildning. Utbildningen av tillräckligt många poliser kommer att ta många år och innan dess kommer inte fullutbildade poliser finnas i tillräcklig omfattning. De ska därefter i viss mån ersätta de akutåtgärder som skissas ovan

Våldtäkter och gruppvåldtäkter är på modet. Gärningsmännen – i de fall de återfinns – går ofta fria i brist på bevis. Jag är den förste att stå upp för att ingen oskyldig ska dömas, samtidigt förstår jag inte att män som förstört kvinnor för livet får gå fria. Vad tänker ni – i en maktposition – konkret göra åt det här problemet?

Svar: Höja straffen men framförallt ge korrekt information till allmänheten och ta fram den statistik som inte BRÅ hittills inte fått i uppdrag att ta fram. Underlätta och belöna civila ingripanden och eftersom gärningsmännen ofta är multikriminella borde redan vissa suttit häktade för annan brottslighet varvid brotten förebyggs. Ur MED:S rättspolitiska program:

2.1.2 Att all brottsstatistik detaljredovisas avseende bl.a. kön, ålder, medborgarskap m.m.

2.2.9 Att gärningsmän ska utge skadeståndsersättning även till den som ingriper för att beivra våldsbrott eller medverkar till gripande

3.1.5 Att utöka medborgarnas nödvärns- och ingripanderätt

3.1.6 Att såväl straffminimum- som straffmaximum för grova våldsbrott skärps

3.1.15 Att öka möjligheten till beslut om häktning av ungdomar under 18 år vid allvarligare brottslighet

3.1.22 Att som särskilt försvårande omständighet vid grov våldtäkt också ska anges att brottsoffret valts ut pga. etnicitet, nationalitet eller trosuppfattning. Straffminimum ska höjas till sex års fängelse

En fängelseplats kostar i dag skattebetalarna, enligt kriminalvården, 3 609 kronor per dygn. Alltmer i samhället outsourcas, till och med växeltjänsten för den så viktiga och skattebetalda färdtjänstverksamheten. Den har outsourcats till låglöneländer för att taxibolagen ska tjäna mera. Eftersom det är politiskt godkänt kan jag inte se hinder för att man outsourcar fängelseförvaring för fångar som efter avtjänat straff ska avvisas. Kostnaden för ett 16-årsstraff skulle kunna minskas från drygt 21 miljoner till drygt två miljoner. De sparade nitton miljonerna skulle kunna investeras i skola, vård och omsorg. Hur ställer ni er till outsourcing av förvaring av dömda grovt kriminella?

Svar: Fångar skall i högra grad arbeta under sin fängelsevistelse och billigare alternativ skall efterforskas, tex outsourcing.

Utdrag ur MED:S rättspolitiska program:

2.3.5 Att utreda hur utländska medborgare dömda i Sverige i högre grad kan avtjäna fängelsestraff i sitt hemland.

2.3.6 Att utreda hur arbets- eller studieplikt för fängelseinterner kan utökas samt koppla detta till återbetalning av skadestånd och villkorlig frigivning.

Från politikerhåll pratas det ofta om att man inte ska ställa grupper mot varandra, vilket är exakt vad ledande politiker gör varje dag genom att omfördela resurser. Jag återkommer här till slitsamma pensionärer på ålderdomshem där vi läser chockrapporter om att de inte får kaffe, sylt till pannkakorna eller adekvat vård/omsorg av tidsbrist. Hur vill ert parti i maktställning omfördela resurserna och prioritera dem? Ska svenska pensionärer få svälta?

Svar: Medborgerlig Samling vill minska den offentliga sektorn avsevärt, stoppa skatteslöseriet och lägga fokus på statens kärnverksamhet. Vi vill över tiden sänka skattetrycket från dagens 44% till ca 30%, vilket innebär att de flesta svenskar får mer makt över sina pengar och de val de vill göra i livet. Detta gäller även pensionärerna. Självfallet kommer Medborgerlig Samling säkerställa att det även finns skäliga boendevillkor för de ålderspensionärer som av olika skäl inte kan finansiera sitt uppehälle nu och i framtiden men målet är att dessa skall vara väldigt få jämfört med idag. De pensionärer som varit slitsamma har i Medborgerlig Samlings Sverige fått ihop en god förmögenhet under sitt yrkesliv som gör att de slipper bo på kommunalt finansierade (vilket alla i dagens Sverige de facto är oavsett den juridiska formen på utföraren) ålderdomshem där de inte får kaffe, sylt till pannkakorna eller adekvat vård/omsorg av tidsbrist.

Den svenska skolans PISA-resultat chockerade en hel nation. Vad vill ni i maktställning göra för att förbättra kvaliteten på undervisningen och därmed resultaten?

Svar: Den svenska skolans PISA-resultat må ha chockerat en nation, men inte lärarna, som under protest behövde genomlida de socialistiska och borgerliga s.k. skolreformerna under framförallt 1990-talet. Kommunaliseringen 1991 var ett misstag som behöver rättas till genom ett återförstatligande. Friskolereformen 1992 gav skolan en större mångfald, vitalisering, och konkurrens, men efter 1994 även en betygsinflation, som inte alls var nödvändig, utan var ett resultat av feltänkta incitamentsstrukturer. Sedan 1994 gäller fortfarande att ”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart.” Medborgerlig Samling tycker att kunskapsöverföring vore en bättre uppgift för skolan.

Lärarbristen behöver åtgärdas genom ökade befogenheter för att stävja stök och våld, genom en avideologisering av lärarutbildningen och Skolverket, samt genom att låta lärarna fokusera på sin kärnverksamhet undervisning. Resultaten och kvaliteten på undervisningen behöver förbättras genom en utökad nivågruppering och en större satsning på starka elever, som ju är de som mest lyckas omvandla undervisningen till akademisk kunskap, som de till skillnad från svaga elever dessutom verkligen behöver. Medborgerlig Samling vill differentiera högstadiet under skolåren 7–9 i två olika linjer, en något mer praktisk reallinje och en något mer teoretisk klassisk linje.

Den svenska skolan sänktes av gamla partier både till vänster och till höger, och inget av dem är ännu moget förtroendet att försöka lyfta upp det sjunkande skeppet till ytan igen.

Bostadsbristen är bedrövlig. Trots löften under 30 år byggs det inga enklare ungdomsbostäder med rimlig hyra. En tonåring får bereda sig att bo hemma i decennier om inte mamma och pappa kan hosta upp miljoner till en bostadsrätt. Vad gör ert parti, i maktposition, konkret åt detta?

Svar: Det finns många samverkande problem här, inte minst ett starkt byggoligopol stött av en föråldrad lagstiftning i PBL. I det korta perspektivet vill vi förhindra okynnesöverklaganden vilket kommer göra det lättare för mindre aktörer att bygga till lägre kostnad. I förlängningen behöver PBL omarbetas.

En kommunal allmännytta tillsammans med hyresregleringar samt omfattande regelverk har skapat dåliga förutsättningar för att kunna möta en snabbt ökande befolkning driven av invandring. Här vill vi se över både skattepolitik och regleringar.

Skottlossningar och mord tillhör numera vardagen i det tidigare relativt lugna Sverige. Att den allt duktigare sjukvården räddar fler av de skjutna till livet betyder något i statistiken men i verkligheten inte att samhället blivit bättre. Vad tänker ni i en maktposition konkret göra för att minska den grova kriminaliteten.

Svar: Det är en mycket komplex fråga och rör så mycket mer än bara rättspolitiken, det är samverkande åtgärder som påverkar hela samhället. För att minska grov brottslighet så är det fråga om att skapa framtidstro för många människor, bedriva en effektiv integrationspolitik, skolpolitik, socialpolitik och om åtgärder som ska sätts in tidigt, så att ett destruktivt och kriminellt beteende hos ett barn bryts tidigt. Vi måste ha en fungerande näringslivspolitik så vi har en stark arbetsmarknad som ger många möjlighet till arbete och egen försörjning. När det gäller rättsväsendets del i att minska brottsligheten så får vi hänvisa till hela det rättspolitiska programmet men i den delen är det fråga om att snabbt öka säkerheten och få bort kriminella från gatorna, i det längre perspektivet är det att minska antalet individer som blir brottslingar överhuvudtaget, om att få ner brottsligheten.  

En stor del av brottsbalken härstammar från 1962. Tingsrätterna har en tendens att oftast döma i den lägsta delen av straffskalan, även vid mycket grov brottslighet. Tänker ni låta detta fortgå?

Svar: Nej. Ur MED:s rättspolitiska program:

3.1.6 Att såväl straffminimum- som straffmaximum för grova våldsbrott skärps.

3.1.10 Att straffen skärps betydligt för återfallsförbrytare.

3.1.13 Att vid återfall i likartad brottslighet ska inte villkorlig dom kunna utdömas.

3.1.23 Att inskränka systemet med straffrabatter så att högre straff kan utdömas vid flera begångna gärningar.

Poliser utsätts för dagliga hot. I ett av Stockholms polisdistrikt lever tre utredare och deras familjer under skyddad identitet! Brandmän utsätts för stenkastning under utryckning. Ambulanspersonal har upplevt att människor har urinerat (!) på dem när de burit ut en man med hjärtinfarkt. Pengar, mobiltelefoner och andra personliga ägodelar har stulits ur ambulanser medan personalen försökt rädda liv. Skulle ni acceptera att någon stal er egendom från ert partis lokaler eller från riksdagshuset? Vad tänker ni göra för att räddningspersonal ska vara respekterad och skyddad i sitt viktiga arbete?

Svar: MED har adresserat problemet i rättspolitiska programmet:

3.1.3 Att utvidga kretsen av och skärpa påföljd för brott mot blåljus- och sjukvårdspersonal samt ge polisen utökade befogenheter att tillfälligt frihetsberöva enskilda när sådant brott begås

Den eskalering av övergrepp mot vissa anställda och förstörelse av egendom som skett måste ge en tydlig och snabb reaktion. Lagen ska omfatta även skydd för bl.a. sjukvårdspersonal i allmänhet. 17 kap. brottsbalken bör kompletteras med ett särskilt brott, våld mot alarmeringspersonal m.fl., som ska ge fängelse i de flesta fall och möjliggöra frihetsberövande.

Sverige har indirekt sanktionerat barnäktenskap genom att släppa in män som är gifta med barn. Detta innebär per automatik också sexuella övergrepp mot barn, våldtäkt av barn. Hur försvarar ni detta och vad tänker ni konkret göra för att stoppa dessa övergrepp.

Svar: Barnäktenskap är inte lagligt i Sverige och ska inte relativiseras som ett kulturellt fenomen och ännu mindre accepteras. För s.k. barnäktenskap ska därför följande gälla: Om någon av parterna är under 18 år anses äktenskapet ogiltigt och erkänns inte i Sverige. Efter att äktenskapets upplösts så hanteras parterna som skilda individer i asylprocessen.

Det har flera gånger avslöjats att barn könsstympas i Sverige. Hur tänker ni aktivt motarbeta detta?

Svar: De föräldrar som, till exempel åker utomlands för att könsstympa sina barn, kan redan nu få betydande straff för detta övergrepp hemma i Sverige. Straffskalan inkluderar fängelse upp till 10 års fängelse, om brottet bedöms vara grovt. MED vill att utvisning även ska komma ifråga för föräldrar som utför könsstympning, om de inte är medborgare.

Det är ingen hemlighet att kvinnor som flytt från andra kulturer istället hamnar i förtryck i Sverige. Kvinnor blir fångna i sina hem, får inte bestämma över egen klädsel eller eget liv, får inte går ut ensamma, hejdas från att på egen hand skapa ett nytt och integrerat liv i det nya hemlandet Sverige. Vad vill ni konkret göra för att förhindra kvinnoförtrycket i Sverige.

Svar: Genom att förbjuda slöjan på flickor i skolan upp till och med högstadiet och genom att likaså förbjuda ansiktstäckande slöjor på allmän plats, så luckrar samhället upp den patriarkala kontrollen över kvinnor och flickor. Hederskultur begränsar människors liv på ett sätt, som är helt oförenligt med individens fri- och rättigheter i ett öppet demokratiskt samhälle. Könssegregering i offentliga miljöer, som kaféer, badhus, skolor etc måste motarbetas av samhället. Bevakning av miljöer där personer pga. hederskultur kan befaras vara drabbade bör noga bevakas och följas upp, så att den enskildes frihet kan garanteras. Skolor, vårdcentraler m. fl. bör skärpa observans och rapportering kring händelser och särskilt fall där barn kan tänkas fara illa pga. av sådant förtryck. I samband med våldsbrott och psykiska trakasserier ska hedersmotiv ses som kraftigt försvårande omständighet och rendera strängare straff.

Varje dag tar fyra människor livet av sig i Sverige. Självmorden bland unga ökar. Enligt Sveriges enda professor i självmord, Danuta Wasserman, kostar varje sådan tragedi samhället totalt 17 miljoner kronor, vid sidan av allt lidande. Den rent samhällsekonomiska förlusten är alltså 68 miljoner kronor – per dag. Vad vill ni göra för att Sverige inte ska vara ett av de mest uppmärksammade självmordslanden i världen?

Svar:   Självmordsstatistiken är i sanning bedrövande för Sveriges del och det vi sett i åtgärdsväg tidigare är mest brandsläckning i form av tillfälliga satsningar. Köerna är för långa och vårdplatserna konstant för få. Trots skenande kostnadsökningar ger landstingen bara mindre vård för varje år.

Medborgerlig Samling arbetar med en längre horisont för att bygga hållbara system som inte behöver lappas och lagas varje år, med kömiljarder och liknande.

Målbilden för psykiatrin är många olika små vårdgivare att välja mellan, med korta väntetider och differentierat behandlingsutbud.

Vi vill avskaffa de ineffektiva landstingen med sin dyra sjukvård och långa köer.

Vi vill ge småföretagarna goda och långsiktigt stabila villkor så att fler vågar starta eget.

Vi vill sätta makten i händerna på patienterna att ta sina betalningsmedel till en annan vårdgivare om den man har inte sköter sig eller har för långa väntetider.

Enligt uppgift har kostnaden för valaffischer och liknande i årets kampanj varit en bit över 300 miljoner skattekronor som hade kunnat gå till bättre åtgärder i samhället. Hur rimmar det med er syn på samhällsekonomi? Anser ni det miljömässigt försvarbart att lägga hundratals miljoner kronor på material som delvis kommer att vandaliseras och där det inte finns några garantier för återvinning?

Svar: I Medborgerlig Samlings Sverige finns det inget partistöd överhuvudtaget så det kommer inte gå en enda skattekrona till de politiska partierna. Dessa skall istället vara helt beroende av sina medlemmar eftersom det dels är bra för demokratin och lyhördheten mot medborgarviljan, dels motverkar politiska elitstrukturer och vänskapskorruption. Vad och hur partierna därefter använder sin partikassa till har Medborgerlig Samling inga synpunkter på.

Svar från partierna (4): Kristdemokraterna

För en tid sedan mailade jag till samtliga riksdagspartier och ställde en rad frågor i olika ämnen.

I skrivande stund har alla utom V, S, MP och SD svarat.

Här nedan följer svaren från Kristdemokraterna, som prydligt svarade under varje fråga:

Hej!
Tack för era frågor till Kristdemokraterna. Här kommer våra svar.
1.      För några år sedan nämnde SÄPO att de i Sverige hade några hundra personer att bevaka, som kunde misstänkas ha kopplingar till terrornätverk och/eller förbereda terrorattacker. I år har SÄPO meddelat att detta tal stigit till mellan 2 000 och 3 000. Anser ni att dessa terrormisstänkta – om de inte har svenskt medborgarskap – ska ha rätt att stanna i Sverige? Om inte, vilka konkreta åtgärder vill ni vidta för att utvisa dem?
Nej. Idag kan Säpo via sin säkerhetsprövning vid asylärenden hindra att uppehållstillstånd utfärdas. Vi förespråkar dessutom asylansökningsområden där personer ska anlända när de söker asyl och vistas under processen. Då blir det enklare att fastställa identitet och göra en säkerhetsprövning. Personer som är säkerhetshot ska inte få stanna. Personer som gett felaktiga uppgifter eller mutat sig till ett uppehållstillstånd ska kunna bli av med det. Personer som däremot redan fått uppehållstillstånd måste först dömas för brott, då kan de också dömas till utvisning. Vi vill skärpa kontrollen av Sveriges gränser med fler tullare och ha asylansökningsområden som kommer göra det svårare för personer att avvika.
2.      Det finns svenska pensionärer som bor på gatan och är helt beroende av frivilliga hjälporganisationer. Efter ett helt livs hårt arbete är de hänvisade till soppkök för mat och till att sova halvliggande över bord på nattöppna hamburgerrestauranger. Anser ni att detta är en värdig behandling av dem som byggt landet? Om inte, vilka konkreta åtgärder vill ni genomföra för att ge dessa människor en värdig tillvaro och ett eget hem?
Vi vill ta bort den orättvisa skillnaden mellan pension och skatt omedelbart. För dagens pensionärer har vi i pensionsgruppen sett till att stärka garantipensionen med en höjning på 1000 kr i månaden. Kristdemokraterna vill också höja bostadstillägget för pensionärer med 500 kr för ensamboende och 300 kr för samboende, samt höja taket till 7500 kr. Dessutom vill vi sänka skatten för pensionärer som jobbar, vilket skulle innebära att personer som är över 65, men fortfarande i god form tjänar mer på att jobba vidare. Det skulle förbättra pensionärernas ekonomi avsevärt.
3.      Poliser som är underbetalda och inte känner tillräckligt stöd från sina chefer, säger upp sig. Enligt undersökningar saknas det tiotusentals poliser på gatorna för att vi ska hålla EU-genomsnittet. Polishögskolan, som tidigare hade 7 000 sökande till 300 platser, kan nu inte fylla stolarna utan tvingas sänka kraven. Anser ni a) att det är acceptabelt med poliser som kommit in på grund av sänkta ansökningskrav och b) hur vill ni konkret agera för att vi snabbt ska få så många poliser vi behöver?
Vi vill att polisen ska vara en attraktiv arbetsgivare. Det är man inte idag, bland annat på grund av de låga lönerna och den ansträngda arbetssituationen. Därför vill vi ha 10 000 fler poliser till 2025 och höja lönerna för de som halkat efter mest med 5 000 kronor i månaden. Det skulle locka tillbaka många som slutat i förtid, vilket gör att vi snabbare når målet om 10 000 fler poliser. Det skulle också öka antalet sökande till Polishögskolan, vilket skulle öka kraven. Vi vill inte sänka kraven.
4.      Våldtäkter och gruppvåldtäkter är på modet. Gärningsmännen – i de fall de återfinns – går ofta fria i brist på bevis. Jag är den förste att stå upp för att ingen oskyldig ska dömas, samtidigt förstår jag inte att män som förstört kvinnor för livet får gå fria. Vad tänker ni – i en maktposition – konkret göra åt det här problemet?
Vi vill höja straffet för våldtäkt av normalgraden till tre års fängelse och vi vill att utvisning ska utdömas redan vid sex månaders fängelse. Vi vill återupprätta de särskilda sexualbrottsgrupperna som försvunnit från polisen, när resurserna gått till annat. Dessutom vill vi tillföra 10 000 nya poliser, så att det faktiskt finns resurser nog att utreda.
5.      En fängelseplats kostar i dag skattebetalarna, enligt kriminalvården, 3 609 kronor per dygn. Alltmer i samhället outsourcas, till och med växeltjänsten för den så viktiga och skattebetalda färdtjänstverksamheten. Den har outsourcats till låglöneländer för att taxibolagen ska tjäna mera. Eftersom det är politiskt godkänt kan jag inte se hinder för att man outsourcar fängelseförvaring för fångar som efter avtjänat straff ska avvisas. Kostnaden för ett 16-årsstraff skulle kunna minskas från drygt 21 miljoner till drygt två miljoner. De sparade nitton miljonerna skulle kunna investeras i skola, vård och omsorg. Hur ställer ni er till outsourcing av förvaring av dömda grovt kriminella?
Vi vill inte outsourca fängelser till utlandet. Däremot vill vi att fler utländska medborgare som ska utvisas avtjänar sina straff i sina hemländer.
6.      Från politikerhåll pratas det ofta om att man inte ska ställa grupper mot varandra, vilket är exakt vad ledande politiker gör varje dag genom att omfördela resurser. Jag återkommer här till slitsamma pensionärer på ålderdomshem där vi läser chockrapporter om att de inte får kaffe, sylt till pannkakorna eller adekvat vård/omsorg av tidsbrist. Hur vill ert parti i maktställning omfördela resurserna och prioritera dem? Ska svenska pensionärer få svälta?
Nej, svenska pensionärer ska inte svälta. Vi satsar 27,5 miljarder mer på vården den kommande perioden än regeringen. Vi vill ha en äldreboendegaranti, en kömiljard som kortar vårdköerna, betala ut en bonus till kommunen som drar ner på personalomsättningen i hemtjänsten så att fler äldre känner igen de som kommer hem till dem och hjälper till. Vi gör det genom att skära ner på onödigt slöseri som byggsubventioner och subventioner till elcyklar.

7.      Den svenska skolans PISA-resultat chockerade en hel nation. Vad vill ni i maktställning göra för att förbättra kvaliteten på undervisningen och därmed resultaten?

Vi menar också att man måste locka de bästa lärarna till de skolor som ligger i utanförskapsområden. Därför har vi föreslagit att karriärlärartjänster i utanförskapsområden ska ha ett lönepåslag om 10 000 kronor. För att öka likvärdigheten ska också nationella kvalitetskrav införas. De ska gälla för alla skolor oavsett huvudman. Skärpta regler och sanktioner behövs för att komma till rätta med bristande kvalitet i skolan. Vi anser att kvalitetsutvecklingen inom den svenska skolan skulle gynnas av att Skolinspektionen ges ett explicit uppdrag att också ge förbättringsorienterad återkoppling till de skolor som granskats. Det kan handla om att inte bara söka avvikelser och brister utan att också lyfta fram goda exempel så att skolor kan lära av varandra och att i dialog ge vägledning för hur kvalitetsbrister ska kunna åtgärdas. Tillsynen ska vara ändamålsenlig och fokusera på väsentligheter.
8.      Bostadsbristen är bedrövlig. Trots löften under 30 år byggs det inga enklare ungdomsbostäder med rimlig hyra. En tonåring får bereda sig att bo hemma i decennier om inte mamma och pappa kan hosta upp miljoner till en bostadsrätt. Vad gör ert parti, i maktposition, konkret åt detta?
Det finns flera olika sätt att få ner hyrorna exempelvis genom industriellt byggande. Prissättningen kan också hållas nere genom att bekämpa kommunala särkrav samt att lätta på och förkorta planprocessen. Byggnormernas standardisering kan individualiseras, boenden som man bor i under en kortare period, såsom studentboenden, ska till exempel inte behöva möta samma krav som övriga bostäder. Utgångspunkten bör vara att endast regler som är grundläggande för människors hälsa och säkerhet bör vara kvar. Under senare år har ett antal företag etablerats som erbjuder modulbostäder för studenter. Modulbostäderna kan lätt byggas ihop och lätt plockas ner om och när förutsättningarna förändras. Det är angeläget att kommunerna är aktiva i sin markplanering och kan erbjuda tidsbegränsade bygglov för modulbostäder åt studenter på mark som för tillfället står outnyttjad.

9.      Skottlossningar och mord tillhör numera vardagen i det tidigare relativt lugna Sverige. Att den allt duktigare sjukvården räddar fler av de skjutna till livet betyder något i statistiken men i verkligheten inte att samhället blivit bättre. Vad tänker ni i en maktposition konkret göra för att minska den grova kriminaliteten?

Vi vill ha 10 000 fler poliser, skärpa straffen och ta bort straffrabatterna. Idag finns det i brottsbalken dubbelt så många skäl att sänka ett straff som att höja det. Det är helt fel. Mängdrabatterna, som innebär att du får lägre straff om du döms för flera brott samtidigt ska också bort. Samtidigt vill vi införa en rad nya brott, för den som attackerar räddningstjänst och ambulanspersonal. Den som förstör skolor och socialtjänst ska kunna dömas för ”attacker mot vitala samhällsfunktioner”, eftersom det är gängen som tjänar på skola och socialtjänst inte fungerar, och fler hamnar i utanförskap.
10.     En stor del av brottsbalken härstammar från 1962. Tingsrätterna har en tendens att oftast döma i den lägsta delen av straffskalan, även vid mycket grov brottslighet. Tänker ni låta detta fortgå?
Nej, som vi nämner ovan vill vi genomföra genomgripande förändringar i den alldeles för lama utdömningen av straff i Sverige. Problemet är inte alltid att straffskalan är för låg, utan att det finns så många rabatter som sänker straffet. Det vill vi ändra på.
11.     Poliser utsätts för dagliga hot. I ett av Stockholms polisdistrikt lever tre utredare och deras familjer under skyddad identitet! Brandmän utsätts för stenkastning under utryckning. Ambulanspersonal har upplevt att människor har urinerat (!) på dem när de burit ut en man med hjärtinfarkt. Pengar, mobiltelefoner och andra personliga ägodelar har stulits ur ambulanser medan personalen försökt rädda liv. Skulle ni acceptera att någon stal er egendom från ert partis lokaler eller från riksdagshuset? Vad tänker ni göra för att räddningspersonal ska vara respekterad och skyddad i sitt viktiga arbete?
Här krävs krafttag. Vi vill införa ett antal nya brottsrubriceringar för att skydda både blåljuspersonal och andra som är utsatta för hot och skadegörelse. Hot mot alarmeringspersonal och våld mot alarmeringspersonal tar fasta på hoten och våldet som drabbar räddningstjänst och sjukvårdare, då de inte räknas som tjänstemän i lagens mening, som poliser gör. Vi vill också bryta ut brottet våld mot tjänsteman, eftersom det idag stadgas i en gemensam bestämmelse med våld och hot mot tjänsteman. Våld mot tjänsteman ska innebära ett minimistraff på sex månader. Samma gäller våld mot alarmeringspersonal. Vi vill sänka kraven för kränkningsersättning till poliser.
Vi vill också införa det nya brottet attacker mot vitala samhällsfunktioner, som ska rikta in sig på dem som ägnar sig åt skadegörelse i skolor, mot socialtjänstlokaler, sjukhus med mera. Den som attackerar samhällets grundläggande funktioner attackerar också den fungerade demokratin. Slutligen vill vi ge sjukhus möjligheten att porta personer som i egenskap av besökare beter sig stökigt, hotfullt eller våldsamt, ett problem som eskalerat under senare år. Personer som beter sig så ska få besöksförbud på sjukhus, om de inte själva söker vård.
12.     Sverige har indirekt sanktionerat barnäktenskap genom att släppa in män som är gifta med barn. Detta innebär per automatik också sexuella övergrepp mot barn, våldtäkt av barn. Hur försvarar ni detta och vad tänker ni konkret göra för att stoppa dessa övergrepp.
Vi försvarar det inte alls, utan är helt emot detta. Vi vill helt enkelt förbjuda detta. Den som bryter mot förbud hamnar i fängelse.
13.     Det har flera gånger avslöjats att barn könsstympas i Sverige. Hur tänker ni aktivt motarbeta detta?
Vi vill bland annat särreglera hedersbrott som ett särskilt brott i svensk lag, så att den som döms får hårdare straff och statistiken blir tydligare och vi därmed får en bättre bild av problemets omfattning. Vi vill också införa ett asylprogram för alla som söker asyl i Sverige, i vilket bland annat undervisningskrav i samhällskunskap ska införas så att vi tydliggör vilka värderingar och regler som gäller i Sverige.
14.     Det är ingen hemlighet att kvinnor som flytt från andra kulturer istället hamnar i förtryck i Sverige. Kvinnor blir fångna i sina hem, får inte bestämma över egen klädsel eller eget liv, får inte går ut ensamma, hejdas från att på egen hand skapa ett nytt och integrerat liv i det nya hemlandet Sverige. Vad vill ni konkret göra för att förhindra kvinnoförtrycket i Sverige.
Vi vill öka stödet till kvinnojourer, vi vill att hedersbrott ska vara särreglerat i brottsbalken för hårdare straff och statistiken blir tydligare och vi därmed får en bättre bild av problemets omfattning. Vi vill också införa ett asylprogram för alla som söker asyl i Sverige, i vilket bland annat undervisningskrav i samhällskunskap ska införas så att vi tydliggör vilka värderingar och regler som gäller i Sverige.

15.     Varje dag tar fyra människor livet av sig i Sverige. Självmorden bland unga ökar. Enligt Sveriges enda professor i självmord, Danuta Wasserman, kostar varje sådan tragedi samhället totalt 17 miljoner kronor, vid sidan av allt lidande. Den rent samhällsekonomiska förlusten är alltså 68 miljoner kronor – per dag. Vad vill ni göra för att Sverige inte ska vara ett av de mest uppmärksammade självmordslanden i världen?

Arbetet mot självskadebeteende, självmordsförsök och självmord hos barn och unga måste intensifieras. Det är därför viktigt att kunskap och metoder utvecklas för att identifiera riskgrupper och på det sättet kunna rikta särskilda förebyggande insatser till dessa barn och ungdomar. Vi vill också att det genomförs en bred utredning för att kartlägga och undersöka orsakerna till den ökande psykiska ohälsan samt komma med förslag till åtgärder. Några säkra svar på vad som är orsak till den mörka utvecklingen finns inte idag. Vi vill ta fram en handlingsplan med bland annat förebyggande åtgärder. Denna handlingsplan kan även omfatta arbetet med första linjens sjukvård i kommuner och landsting. Vi vill även, baserat på ett arbetssätt som finns i Storbritannien, att det tillsätts en ”haverikommission” när en ung person har begått självmord. Socialtjänst, skola, polis, sjukvård och civilsamhället ska då tillsammans göra en utredning om vad som hänt och vad som har brustit.

16.     Enligt uppgift har kostanden för valaffischer och liknande i årets kampanj varit en bit över 300 miljoner skattekronor som hade kunnat gå till bättre åtgärder i samhället. Hur rimmar det med er syn på samhällsekonomi? Anser ni det miljömässigt försvarbart att lägga hundratals miljoner kronor på material som delvis kommer att vandaliseras och där det inte finns några garantier för återvinning?

Ja, vi anser att det viktigt att medborgarna får information om att det är val, vad de olika partierna tycker, hur man röstar etc. 300 miljoner kan låta mycket, men det är pågående informationskampanjer för val i hela landet under flera veckor tid. Lägger man ihop alla kostnader blir det såklart mycket.

 

Med vänlig hälsning,
Tove Fridman
—————————–————-
Kommittéhandläggare
Kristdemokraternas riksdagskansli