Det går ett konstigt program, som jag inte begriper mig på, på teve om mina kolleger – deckarförfattarna. Jag läser om dem i långa tidningsreportage. Det verkar som om nästan alla har förfärliga, traumatiska barndomsupplevelser bakom sig, upplevelser som de tvättar och bearbetar genom författandet.

Och där står jag med en känsla av tomhet.

Sveriges, kanske världens tråkigaste deckarförfattare. Inga upplevelser att tvätta i deckarna. Inte ett smack spännande. Fuck.

Det fanns inga trauman i min barndom (förutom att det stank skit från åkrarna). Föräldrarna skilde sig inte, jag blev inte (vad jag vet) sexuellt utnyttjad och det fanns inga mörka hemligheter i släkten mer än att en professionellt lat farbror vägrade jobba och lät frun försörja sig. Jag var fet och mobbad, växte upp i ett förfärligt tråkigt jordbruksområde där alla visste vad alla gjorde innan de hade gjort det. Vilket inte hjälpte eftersom (nästan) ingen var skandalös.

Men – jag vill ju också vara intressant. För helvete.

Så jag tänker efter lite.

I dag är jag stor och fet och den som försöker mobba mig sätter jag mig rent fysiskt på, och så är den festen över.

Än sen då. Tänk igen.

Okej. Jag har faktiskt hälsat på en isländsk man som kunde förmå guden Tor att bli förbannad och pissa ner hela Island på en kvart, och gjorde det! Jag har överlevt ett IRA-bombattentat där en massa människor dog och skadades. Jag har varit på en gruppsexkonferens med fyra tusen deltagare och fått brev av den engelska drottningen och fotograferat världens snabbaste man och intervjuat den legendariske tågrånaren Ronald Biggs i Brasilien och sedan blivit beskjuten där. Jag har bjudit Stefan Sauk på kanelbullar och druckit vin med Anders Breiviks advokat. Jag har blivit förlamad och suttit i rullstol, och blivit rånad och turnerat med Björn Skifs. Jag har intervjuat Kicki Danielsson och Bert Karlsson och Lena Adelsohn Liljeroth.

Är det bättre nu? Lite?

Jag har träffat vuxna (?) tyska män som leker indianer och en arméofficer som sover bland vargar) och en man vars hela liv bestod av att plantera in lax i Stockholms ström (han hette Utter, förresten). Jag har fotograferat Dolly Partons kusin naken och åkt racerbåt i 160 kilometers fart och rejsat mot Reine Wisell på Kinnekulle. Jag har varit i USA:s hårdaste fängelser och gift mig i Las Vegas och lekt i Playboykungen Hugh Hefners mansion en söndagsmorgon när han sov med sin unga älskarinna.

Nu då? Poäng?

Jag har plåtat den påstådde Palmemördaren Christer Pettersson naken och han var den ende som fick fimpa i askkoppen på min nya, fina Cheva. Jag har träffat en man som hade tre tusen leksakstankbilar i lägenheten och är nära vän med Bert Hansson, reseledaren med världsrekord i grisfester (över tre tusen).

Jag har körts genom Oslos gator i en Rolls-Royce från 1905, jobbat i trettiofem länder och tagit drygt en miljon bilder. Jag har fått en kartong med tusentals sega råttor i födelsedagspresent och äger en bok med listor över tidvattennivåerna i hela världen. När jag var tio år lät pappa mig ta spakarna i ett plan på två tusen meters höjd, jag lider av en skitskum sjukdom och jag samlar på konstiga, norska saker.

Jag har druckit sprit hos en maffiakung på Hawaii, gått på toaletten i Donald Trumps skrytbygge i New York och flugit fallskärm efter snöskoter i Jämtland. Jag samlar på leksakspolisbilar och konstiga uppgifter och avskyr snö och trädgårdsarbete. Jag har varit nära att dö flera gånger och är galet förtjust i gelékrokodiler.

Jag har fått pris av Carl-Jan Granqvist och blivit hotad till livet ett antal gånger. Jag har blivit påkörd av en galen filmregissör i Hollywood och av en trött tankbilschaufför i Tyskland. Jag har bjudit en hundraårig tant på midsommarfest och blivit bjuden på födelsedagsparty på en brasiliansk bordell i djungeln. Jag har varit i knarkkartellens högkvarter på Ibiza och haft långa samtal med en ortodox präst på Cypern.

Jag har varit den ende patienten med en benskada hos en hor- och torskdoktor på Phuket (långt innan Svenne-chartern till Thailand var uppfunnen), jag har köpt en kopia av Elvis testamente i Nashville och jag har vaskat guld (fast nu kommer jag inte ens ihåg var det var) utan framgång. Jag har kört dyra och så snabba bilar att jag blivit rädd, kört racerbåtar, flugit lågt och fort och nästan fått styra en Finlandsfärja. Jag har hållit i ett kilo kokain, fotograferat skrattande, älskande och ihjälskjutna människor under en och samma natt.

Så okej. Inga trauman i barndomen. Jag är inte det minsta djup. Här väntar inga nobelpris eller augustpriser.

Men, du kan väl ändå läsa min nästa deckare? Deal?  ;o)

Jag sitter bara fyrtioåtta mil från USA:s absolut sydligaste punkt (varifrån det faktiskt bara är ett rejält stenkast till Castros Kuba) och tittar i kalendern.

Snart dags.

Hantverkaren som nyss var här (amerikan) sa att han hoppades slippa jobba i morgon för att han ville förbereda sig. Hantverkarna som var här i går (kubaner) sa att de är stolta amerikaner och att de ska fira på lördag.

Jag ser redan den amerikanska flaggan på fler bilar och motorcyklar än jag sett under de senaste veckorna. Affärerna fylls med patriotprylar – tallrikar, dekaler, hattar, t-shirts, väskor, banderoller, marschaller, pennor, servetter, dukar, muggar, plastglas, ballonger och gudvetvad – med stars-and-stripes-mönster. Man kan tycka precis vad man vill om detta kommersiella fyrverkeri, men jag blir barnsligt förtjust av att se de vackra färgerna.

Det handlar om en möjlighet att fira, om gemenskap, om feststämning.

Men också – viktigast av allt – om stolthet över att vara amerikan. Stolthet över sitt land. Det där som vi har tappat en stor del av, förutom när Sverige vinner i fotboll eller hockey. Då är det ok att tjoa och vifta med flaggan, samlas i Kungsträdgården eller på Sergels Torg för att hylla hjältarna (vilket är rätt och bra).

Men inte annars.

De invandrare jag träffar här är omåttligt stolta över att ha klarat de 100 viktiga frågor som de måste kunna besvara om de vill få medborgarskap: Vem var den förste presidenten? Vad innebär konstitutionen? Vad betyder religionsfrihet? Och så vidare.

Mina invandrarvänner i Sverige är mer stolta över att vara svenskar, än någon svensk jag känner. De många taxichaufförer – från Iran, Irak, Kurdistan, Eritrea, Grekland, Libanon, Litauen – jag åker med frågar varför vi inte är stolta över vårt land, varför vi inte viftar med flaggor, varför vi inte försvarar våra lagar bättre mot dem som kommer till oss och bryter mot dem?

Jag har inget svar. Och jag känner mig dum.

Patriotism. När blev det fult i Sverige?

Ömsom bedrövad, ömsom ilsken och ömsom kräkfärdig läser jag den ena hårresande historien efter den andra i svenska tidningar. Om hur nationalsången inte får sjungas på skolavslutningen. Om hur den svenska flaggan inte får hissas. Om hur taxichaufförer på Arlanda inte får ha den svenska flaggan, eller någon annan svensk symbol, i bakrutan medan chaufförer från andra länder gärna får klistra upp sina flaggor.

För någon kan ju bli kränkt. Det värsta som kan hända i Sverige – värre än restskatt, ebola och terrordåd.

Danskarna är, med all rätt, omåttligt stolta över sitt land och sin flagga. Norrmännen går man ur huse och tjoar natten lång den 17 maj och här kommer hela himlen att explodera den 4 juli.

Var tog vår patriotism vägen? När blev det fult att vara en stolt svensk?

Jag är stolt över att vara svensk. Jag är också tacksam och glad över att få vara här i mitt andra hemland på årets kanske viktigaste dag.

Och nej – jag skäms inte för någotdera. Frågor på det?

Scenen: En krog i Visby en ljummen sommarkväll. Medverkande:

Högt uppsatt politiker A (man, rödgröna röran)

Högt uppsatt politiker B (kvinna, alliansröran).

A: ”Skål på dig, skönt att vara här.”

B: ”Skål! Rena semestern, tycker jag. Här slipper man ju ta upp de riktiga problemen och kan svamla runt lite, bara.”

A: ”Men det har inte Jimmie fattat. Han tror att det är på riktigt.”

B: ”Ja, stackars sate. Men han blir väl snart utbränd igen.”

A: ”Man kan ju alltid hoppas. Men du, det är ju ett jävla liv i tidningarna om vad alla nyanlända ställer till med. Inte bra, inte bra.”

B: ”Ert fel, det är ju ni som skyfflar in dem i parti och minut. Hur vore det att ha en plan?”

A: ”Plan och plan, det är ju lätt att säga. Och förresten är alltihop Feffes fel. Var det inte han som sa att vi skulle öppna våra hjärtan, kanske?”

B: (fnissar) ”Hjärtan ja, men inte svängdörrar stora som Gotland. Förresten gjorde han det där bara för att jävlas med er innan han skulle avgå. En liten avskedspresent, liksom.”

A: ”Jo, tack för den! Och vad gör han nuförtiden?”

B: ”Dejtar en brud, fnattar omkring en Fiat 500 och skriver bok.”

A: ”Bok? Feffe? På allvar? Vadå för bok?”

B: ”Det ryktas att titeln är 50 shades of lies, nåt politiskt erotiskt, liksom.”

A: ”Huvva, låter rätt äckligt.”

B: ”Men sluta hyckla, vi är alla politiker.”

A: ”Rätt. Skål. Men du, den där aktuella debatten om gruppvåldtäkter är ju rätt jobbig.”

B: ”Äh, den blåser över, det kommer någon ny skit snart, typ en grekkris till. Det är väl värre med att någon listig jävel har kommit på att vi inte bygger en tiondel så många bostäder som behövs.”

A: ”Det hade inte behövts så många om inte Feffe sagt att vi skulle öppna våra hjärtan. Men vafan, de kan väl bo hos varandra så länge, det är de ju vana vid. Jävla gnäll, är vad det är. Förresten ska jag flytta snart.”

B: ”Skaru? Kul! Vart och varför?”

A: ”Trött på att vara folklig, hähä, så det blir innerstan nu. Östermalm. Blir nästan granne med Jonas. Kan vänstern så kan väl jag, hähä. Hittade en trea för sjuånhalvmiljon, vilket jävla kap.

B: ”Renoveringsobjekt?”

A: ”Inte riktigt. En del måste ju fixas, kök och badrum och så. Men det lånar jag till, det kostar ju inget. Och så kör jag svart med hantverkarna, det är mitt lilla ROT-avdrag, hähä. Lyan blir skitfin, om några år är den uppe i tolv, kanske fjorton.”

B: ”Pensionsförsäkring, liksom. Schysst.”

A: ”Liksom. Ska vi ha en öl till?”

B: ”Minst. Men du, visst är det tjatigt att pöbeln blandar ihop vallöften med riktiga löften? Och att de anser sig ha rätt att tycka så jävla mycket. Det är ju vi som får slita åt dem.”

A: ”Präxist. Tur att vi fick lönehöjning nu. Folk skulle ju bara veta hur mycket vi jobbar. Ingen fyrtiotimmarsvecka här inte.”

B: ”Nä, jag har inte kommit upp i trettio på länge, hehe. Har ju lite att pyssla med på sidan, vettu, jag kör lite konsult och så.”

A: ”Åh fan, häftigt. Lönar det sig?”

B: ”Skojar du? Jag tar tjuge papp för att snacka i en timme. Och mest skit, då, hehe. Funderar faktiskt på att lägga av politiken snart. Jag kan ju gå med full pension och bara konsulta lite istället. Slipper ju höra allt tjafs då. Får väl skriva en bok istället – Fifty shades of bullshit. Lika bra att dra innan Jimmie är uppe i tjufem procent och det lär väl gå fort med er politik.”

A: ”Hahaha, ingen dum idé. Men du, förresten (stirrar nu lystet på B:s nylonklädda lår under den korta kjolen), ska vi inte gå över till mitt hotell och ta en drink på rummet? Vi kanske kan nå en liten juniöverenskommelse, hähä.”

B: ”Blocköverskridande samarbete, menar du? OK, vi gör en kompromiss då. Om jag går med på det så får du göra jobbet.”

A: ”Ja, nu ska vi väl inte göra långbänk av det här. Drick upp så tar jag notan och så går vi.”

B: ”Det kallar jag korta beslutsvägar. Synd att du är i fel parti. Men jag kan väl inte bli smittad av en enda natt. Kom nu … ”

En vanlig kväll i Almedalen, alltså. Kom nu ihåg att hela den här historien är påhittad.

Eller …?

Innan jag börjar hacka på Greklands ekonomi finns det ett par saker du bör veta.

Jag har haft förmånen att jobba på de grekiska öarna otaliga gånger under många år, och jag älskar dem.

Jag har grekiska vänner i Sverige och jag älskar dem.

Jag älskar grekisk mat, tycker att den grekiska flaggan är vacker, dricker gärna Ouzo och är missbrukare av fetaost och oliver.

Jag hatar Aten. Det är en riktig skitstad och den enda stad jag besökt i mitt liv för att sedan svära på att aldrig, aldrig sätta mina fötter där igen (men så blev det naturligtvis inte).

För några år sedan besökte jag än en gång den grekiska delen av Cypern, men nu som semesterfirare. Jag träffade en mycket rolig, norsk dam som arbetade som guide. Trettio år tidigare hade hon gift sig med en grekcypriot, flyttat med honom till Aten och senare till Cypern. De väntade då barn och hennes prioriteter handlade förstås om barnvagn, kombibil och sånt.

”Men han var som alla andra grekiska män”, suckade hon. ”Mercedes. Innan vi köpte barnvagn eller hyrde en vettig lägenhet skulle vi ha en Mercedes, den är de grekiska männens penisförlängare. Du kan åka runt på landsbygden här och se att fattigt folk bor i kåkar av korrugerad plåt men du kan ge dig katten på att det står en Mercedes utanför.”

Jag åkte med henne på en guidad tur i buss och såg att hon faktiskt hade rätt. Ute på vischan, in the middle of nowhere, stor fallfärdiga hus och plåtruckel med – i bästa fall – en åsna bunden utanför.

Och – en Mercedes.

Sens moral här är naturligtvis att dessa bilar inte är helt gratis.

Nu till min synnerligen raljanta kommentar om den grekiska ekonomin och det akuta läget:

Häromdagen såg jag i kvällspressen en bild av greker som köade vid en bankomat. Rubriken lydde:

Här köar de för att ta ut sina pengar.

Men så är det inte. Det borde ha stått:

Här köar de för att ta ut dina pengar.

Det är ju ingen hemlighet att landet lånat umpton ziljoner euro från EU och Centralbanken för att göra slut på dem och sedan låna umpton ziljoner euro till för att göra slut på dem och …

Tja, det är inte grekernas fel (de tycker att pengar är kul). Det är utlånarnas.

Alltså – vi.

Att låna ut umpton ziljoner euro till Grekland känns lika säkert som att låna ut femhundra spänn till en A-lagare på bänken i centrum, tro på hans vattniga hundögonblick och löftena om att han ska betala tillbaka.

Jag tycker visst att man kan ge pengar till A-lagare och jodå, jag har gjort det många gånger. Jag tycker bara att man ska vara realistisk nog att se det som en donation, inte ett lån.

Att sitta i skuggan, luta sig mot en vitrappad vägg, suga på en oliv och njuta av lite kallt vitt vin medan man gör små fyrkantiga bitar av fetaosten är mycket behagligare än att jobba, inte minst om man har lite bozoukimusik i bakgrunden. Att åka i en blänkande Mercedes är trevligare än att köra omkring i en solbränd, sexton år gammal Toyota. Att jobba tjugo timmar i veckan känns bättre än att jobba fyrtio, femtio eller sextio. Och – vad finns det egentligen för anledning att inte gå i pension vid fyrtio års ålder?

Sunt, grekiskt tänk. Som naturligtvis leder till konkurs.

Jag är varken statsvetare eller ekonom, men mitt stalltips är ändå att du varken nu eller sen investerar i grekiska fonder. Varför EU inte ”har råd” att låta landet gå i konkurs övergår mitt förstånd, men någonting säger mig att det krävs en liten förändring i det grekiska folkets grundläggande inställningar, för att landet ska komma på fötter.

Ty man kan inte leva av fetaost allena (du får gärna citera mig här ;o)).

Tro mig – jag är verkligen en av de första som vill att problemen ska lösa sig. För visst vill jag snart åka till de underbara, grekiska öarna igen. Bara jag slipper Aten, detta förpulade hål i jorden, som Gud glömde.

Eller valde att glömma.

Jag tror på fullt allvar att Gud nös och blundade just när han skapade Aten, tittade upp och sa Holy, fucking shit! innan han blundade igen och muttrade Nobody´s perfect …

Jag skickades alltså till Aten på jobb för en herrans massa år sen. Allt var grått, fult och hemskt, det stank av avgaser och jag fick lära mig att bilar vars nummerplåtar slutade med ojämn siffra bara fick köra på ojämna dagar och vice versa.

Detta löste atenarna genom att alla ägde två bilar så att de kunde köra alla dagar.

Alla människor vi mötte var deprimerade, sura och direkt otrevliga. Det var stora hål i gator och trottoarer och – långt före den allmänna energibesparingens tid – man kunde inte ha ström på hotellrummet om inte nyckelbrickan satt i en hållare i väggen. Alltså kunde vi inte ladda våra kameror och blixtar. Alltså tjuvkopplade vi omedelbart systemet.

När jag satt på toaletten kom jag ihåg min positiva frus beundrande ord om att grekerna faktiskt hade byggt de första toalettsystemen för typ tvåtusen år sedan eller så. Detta faktum imponerade mindre på mig när jag läste att man nu i modern tid skulle lägga bajset i en påse bredvid toalettstolen, för om man spolade ner det så skulle det bli stopp i rören. Den där skylten har jag för övrigt senare sett på ett antal turisthotell på de grekiska öarna – ett tema med variation: Ibland är det bajset man inte får spola ner, ibland är det toalettpappret.

Alla tiders.

När vi några dygn senare lämnade Aten och istället flög ut till de underbara grekiska öarna var min lättnad obeskrivlig.

Och – jag svor på att aldrig återvända.

Några år senare befann jag mig nära en krigszon. Vi blev evakuerade och av säkerhetsskäl som jag aldrig förstod fanns det bara ett ställe de kunde flyga oss till.

Aten.

Nästa morgon vaknade jag och min kollega på ett hotell bland hundratals barn och beslöjade kvinnor. Vi fick veta att mellanösterns prinsar och oljeschejker flugit dit sina familjer för att skona dem från det krig som knackade på dörren.

Jörn och jag drack grekiskt kaffe, stirrade på varandra och skakade på huvudena. Enligt uppgift skulle det ta flera dygn innan vi kunde få en SAS-flight hem till Skandinavien.

Så vi gick ut på stan för att köpa whisky. Massor av whisky.

Men det är en helt annan historia.

Jag vill dricka god saft. Jag vill bli omstoppad
på kvällen, få höra en bra saga innan jag
somnar. Jag vill ha mackor med prickig korv
och roliga kompisar som vill leka med mig.
Är det för mycket begärt?

Jag har fått nog, jag vill säga upp mig som vuxen.
Från och med nu vill jag leva som ett barn igen, och ta ansvar därefter.
Uppsägningen har egentligen inte att göra med någon speciell händelse eller upplevelse i mitt liv den senaste tiden. Snarare är den resultatet av en lång tids tänkande i kombination med en trötthet, en dos av cynism, kanske kryddat med viss bitterhet.
Det är ju långt ifrån alltid kul att vara vuxen.
Jag ser barnen och deras tillvaro. Jag hör deras bekymmer och förstår att jag har glömt hur enkelt det var då, allting. Och att jag gärna vill tillbaka till den där relativt bekymmersfria enkelheten som till stora delar består av solsken, kvittrande fåglar, en reflex i en vattenpöl som bara väntar på att bli hoppad i. Jag vill uppleva doften av nya gummistövlar, av våren. Uppleva den skarpa solen i ögonen, njutningen i en ny leksak. En sen hösteftermiddag vill jag sparka bland de skarpt färgade, doftande löven i parken och gå hemåt mot värmen, maten och levande ljus som någon tänt för mig, för oss.
Jag vill bli av med plågsamma, alltför djupa tankar och vuxenbekymmer. Jag vill bli av med alla krav om hur jag måste uppföra mig socialt vare sig jag vill eller inte. Jag vill kunna bestämma vem jag ska le mot, eller vem jag vill säga ”du är dum!” till, utan att följderna blir speciellt stora.
Jag vill gå på kalas, inte middag. Jag vill välja vem jag ska sitta bredvid. Jag vill sörpla saft genom sugrör, inte smutta på vin i dyra kristallglas. Jag vill våga säga att jag inte gillar tårta med choklad i. Jag fiska i fiskdammen, leta i skattjakten och dansa lyckligt i knattediskot.
Jag vill tillbaka till den tid då man kan begå ett misstag, säga förlåt, finna att allt är glömt och leka vidare som hade inget hänt. Till den tid då ett litet, litet misstag inte kunde skapa en fiende för livet.
Jag vill bli kvitt cynism och bitterhet. Jag vill hemskt gärna få tillbaka ett uns av tro på mänskligheten, värmen, ärligheten. Kanske till och med politikerna och de religiösa ledarna.
Eller ännu hellre – inte alls bry mig om politiken, religionen och allt det andra som bara tycks skapa ondska och elände i världen.
Jag tror att saft är ett bra ord för att beskriva vad jag vill åt. Jag vill sitta en vacker sommardag under ett stort blommande sommarträd. Där ska brisen vara ljummen och fåglarna kvittra medan jag dricker god, kall saft som mamma har gjort. Saft som inte smakar kemikalier eller fabrik utan de bär den är gjord av. Där vill jag sitta och titta på en vackert blå himmel där inga plan bär onda människors bomber mot andra människor. En himmel där inga människor skapat bruna ränder av gift.
Jag vill plaska i en sommarsjö utan föroreningar, där fiskar och växter lever i harmoni, där allt djurliv finns kvar runt sjön. Jag vill komma upp med huvudet genom ytan, hastigt dra in ren och frisk luft som inte ger cancer eller andra sjukdomar. Jag vill hälsa på i grannens ladugård, känna koskiten smaska under stövlarna, klappa de hömumsande kossorna utan att se dem falla omkull i konvulsioner av sjuka.
Jag vill tycka att godis är bättre än pengar, eftersom jag kan äta det. Jag vill springa barfota i mjukt gräs, smutsa ner byxorna, bli lyckligt oljig om fingrarna av en cykelkedja tillsammans med en lika oteknisk kompis. Jag vill ha världens allra bästa saft- och bullarkiosk tillsammans med mina vänner en varm sommardag. Jag vill ha regnställ och gummistövlar och få plaska i regnpölarna. Jag vill att mamma gör goda mackor och varm choklad, att hon gör så många att det alltid finns en extra macka över till en hungrig kompis som hade en för lite. Jag vill komma in lätt frusen framåt kvällen, efter en dag av lek bland vänner, sitta på en mjuk filt på golvet framför teven och se ett barnprogram som inte handlar om mördarrobotar.
Jag vill tillbaka till då livet var enkelt. När allt jag kunde något om var färger, barnsånger och hur man byggde en hyfsat bra lådbil. När ingenting bekymrade mig, eftersom jag inte brydde mig om det jag inte visste.
Jag vill åter tro att världen är rättvis, att alla är ärliga och snälla.
Jag vill tro att allt är möjligt. Få bli överväldigad av de små sakerna och händelserna igen.
Jag vill leva enkelt igen, tillsammans med människor som förstår storheten, värdet, kärleken i det enkla.
Jag vill inte att min vardag ska bestå av datatrassel, berg av papper och dåliga nyheter. Jag vill inte tänka på att få lönen att räcka en hel månad, jag vill slippa räkningar och skvaller. Jag vill aldrig mer gå på begravning för att jag mist en människa jag tycker om.
Jag vill tro på betydelsen av en kram, ett vänligt ord, sann rättvisa, fred, drömmar.
Jag vill göra änglar i snön igen.
Så här är mina kreditkort, mitt F-skattebevis, mina bilnycklar, mina räkningar och min pensionsförsäkring. Härmed drar jag mig officiellt tillbaka som vuxen!
Vill du diskutera det med mig får du fånga mig först – Kull!
Vi ses i sandlådan. Om jag får leka med dina grejer får du leka med mina…

Den så kloke David Eberhard konstaterar att uttrycket ”pk” nu alltmer ersätts med ”åsiktskorridor”, vilket för övrigt är en lysande beskrivning.
http://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2709378-david-eberhard-godhetens-riddare
Den där åsiktskorridoren är en farlig rackare som man ska se upp med när man trevar sig fram i den. Den tycks nämligen bli allt smalare ju längre man kommer och inte nog med det, längs bägge sidorna är det laddat med landminor som inte bara spränger bort ens ben utan hela ens namn och rykte, och dessutom automattatuerar en med epitet som slutar på -ist.
Nazist. Fascist. Kommunist. Stalinist. Rasist.
Och så vidare.
Korridoren är farlig, ty som den somaliska journalisten Amun Abdullahi (hotad av muslimer i Sverige och utfrusen av kollegerna på Sveriges radio sedan hon avslöjat att en ledare på en fritidsgård rekryterade till den somaliska islamistmilisen, al-Shabaab) svarade när en svensk journalist frågade hur hon tordes flytta tillbaka till Somalia:
”Det är farligare i Sverige än där. Det är alltid farligast där man inte törs säga sanningen.”
http://www.svt.se/ug/jag-trodde-pa-journalistiken
Sug på den en stund.
För där är vi i dag.
Alltför många ser sig omkring innan de viskar sina åsikter.
Än fler törs överhuvudtaget inte framföra dem av rädsla för att bli beskylld för något de inte är.
Ett demokratiskt Sverige 2015? Kyss mig.
Ordet ”rasist” tycks för övrigt vara det mest våldtagna och missbrukade nuförtiden. Om jag slår upp ordet så finner jag bland annat följande beskrivning:
”Uppfattningen att vissa folk är överlägsna andra till följd av en bestämd rastillhörighet”, vilket i sig är så förbannat löjligt att jag inte förstår att någon orkar diskutera det. Bortsett från att hela det förlegade rasbegreppet borde ha avskaffats för länge sedan, skulle rasismen alltså betyda att ett folk, förslagsvis asiater, generellt sett skulle vara överlägsna ett annat folk, förslagsvis européer. Eller tvärtom.
Trams.
Och jag undrar vem/vilka som vinner på att hålla idén levande.
Om jag däremot nu säger att jag inte tycker om norrlänningar, danskar, engelsmän eller människor av någon specifik nationalitet, så betyder det alltså inte att jag är rasist, eftersom dessa inte utgör någon ras.
Så till ordets makt. Eller inte?
Jag vet inte om svenska politiker var först med att avskaffa ”obehagliga” ord eller ändra dem, men jag vet att de gärna vill sola sig i glansen för att ha gjort det.
Plötsligt fick ingen längre säga ”neger” (vilket i spanskan är ett högst normalt ord för svart) för att det var fult och nedsättande. Sedan man hattat lagom mellan ”mörkhyad” och ”färgad” (vem färgade dem?) kom man överens om att ”afroamerikan”, ”afroeurope” eller ”afrosvensk” var politiskt korrekt.
I samma sekund infördes typ dödsstraff för att på konditoriet säga ”negerboll”. Nu heter det chokladboll.
Och därmed är alla fördomar mot svarta människor avskaffade – yippie!
Bättre blev det. Först hette det invandrare, sedan immigranter och nu migranter. Vad blir nästa modeord – gäster eller besökare eller donatorer? Jag väntar med spänning.
Att i dag yttra zigenare är ju lika med att bli skjuten i direktsändning. Romer låter ju mycket bättre och märkligt nog har samtidigt svenska folkets motstånd mot tiggeriet på gatorna växt till över 50 procent.
Konstigt. För nu, när politikerna sagt sitt, borde ju alla fördomar och problem vara borta.
Svenska politiker döper om, ler över att ändringen av ett enkelt ord lett till ett bättre samhälle.
Sedan ser de sig förvånat och förtvivlat omkring och undrar varför inte resten av världen står upp och applåderar.
Förstår världen verkligen inte Sveriges storhet?