Vi som kallar oss författare har en fantastisk möjlighet som vi kanske alltför sällan utnyttjar – konsten att i ett skönlitterärt verk infoga funderingar om och kritik mot det vi tycker är fel och orättvist. Många av mina kolleger tycker att tanken är obehaglig, för mig som gammal journalist vore det direkt tjänstefel att låta bli när jag har chansen.

I min nya roman ”Besökaren”, är huvudkaraktären Tristan Heckscher och hans fru Ann föräldrar till en gravt utvecklingsstörd pojke – Roman. Roman är oförmögen att kommunicera, han sitter i rullstol och är beroende av hjälp 24 timmar om dygnet.

Besökaren är grundad på en verklighetshistoria om hur en författare (jag) blir utsatt för en kvinnlig stalker. Den är lika mycket grundad på en verklighet om hur föräldrar till ett utvecklingsstört barn får slita ihjäl sig, medan samhället lägger tyngden på dem.

Min goda vän Lena har varit förebild i historien. Som kämpande mamma har hon förklarat och visat för mig hur den oändliga och dagliga kampen mot myndigheter och samhälle fungerar när man har ett barn som inte kan gå, stå, prata eller uttrycka sig. Lena har visat hur samhället kräver att hon ger upp sitt liv för att tvingas starta ett företag, anställa assistenter som ska bo hemma hos henne dygnet runt. Hur hon ska lära sig och förstå arbetsgivarens alla skyldigheter, vara ansvarig för arbetsscheman, utvecklings- och lönesamtal och semesterplaneringar.

Allt för att hon inte fick ett barn som var lika friskt som ditt eller mitt.

Sverige är enligt alla undersökningar ett av världens bästa länder att vara medborgare i, bo och vistas i. Vi är en så kallad demokrati, vi har ett – om än nu kraftigt urholkat – socialt skyddsnät och ingen ska behöva känna sig rädd eller osäker, enligt våra gamla normer.

Men – ingen är bättre än vad man presterade dagen innan, ingen kan leva på gamla lagrar. Numera ser vi dagligen frusna tiggare på våra gator, vi möts av alarmerande rapporter om hur barnen har det på dagis och i skolor, hur gamlingar får sår av svidande kissblöjor på privata äldreboenden där vinst går före allt.

Sverige är inte vad det har varit.

Förr kunde föräldrar till svårt sjuka barn, med kval och dåligt samvete, lämna dem till hem där de blev väl omhändertagna.

I dag förväntas dessa föräldrar ge upp sina liv för att bli vd:ar för företaget Sköt mitt barn. Och om de stampar med fötterna kan de någon enstaka gång få avlastning i form av ett korttidshem, så att de kan få resa bort över helgen och vara som alla andra.

Men bara över helgen. Inte mer.

För många blir konsekvenserna ödesdigra. Det egna livet får stå tillbaka för kampen för barnet, mot samhället. Många orkar inte, resultatet blir skilsmässa och den ena parten blir ännu hårdare belastad.

Vi lever i en tid med många problem. Det är en orolig värld, för första gången ser vi på allvar tiggare på våra gator, torg och bussar. Tevenyheterna informerar oss om varför och att det hela är ett EU-relaterat problem.

I skuggan hamnar bland andra föräldrarna till de skadade barnen, de som fått ge upp allt för att försvara ett sjukt barn de älskar.

Värt att tänka på.

”Jag förstår mig inte riktigt på dig, du jobbar ju hårt för att skaffa dig fler konkurrenter.”

Orden kommer från en svensk författarmästare, min gode vän Kjell E. Genberg. Kjell innehar så vitt jag vet svenskt rekord i bokpublicering – han har gett ut 250 romaner och över 600 noveller. På den internationella marknaden är han inte störst, men på hemmaplan är han värd all aktning och applåder.

Och Kjell undrar varför jag jobbar för att skaffa mig konkurrenter.

Vad han refererar till är dels att jag coachar en liten grupp ytterst ambitiösa människor som kämpar för att bli författare, dels att jag håller kurser i skrivande.

Och varför gör jag det, när jag kunde ägna ännu fler timmar åt det egna skrivandet?

För att det är så förbannat kul!

Jag har fått en gåva i livet – att kunna skriva. Jag har försörjt mig på det, och fotograferandet, under ett helt yrkesliv. Jag kan inget annat, vill inget annat. Att skriva är det roligaste som finns i min lilla värld.

Att få dela med sig av en kunskap, att få inspirera andra, är också en gåva. Och glädjen man får tillbaka på olika sätt, är ovärderlig. Jag lär mig av mina coachingelever och av deltagarna på skrivarkurserna. Jag möter nya människor och öden, får höra nya historier – och föder nya tankar, idéer.

Jag känner författare som ser andra som ett hot. Det gör inte jag. Tvärtom.

För tjugofem år sedan fick jag förmånen att under några år, som reporter och fotograf, arbeta som utrikeskorrespondent i Hollywood, Kalifornien. Mina reportage publicerades i magasin i tjugo länder över hela världen.

För att jag var på topp.

I Hollywood påmindes jag dagligen om hur många kreativa människor det finns. De skrev bättre än jag, fotograferade bättre. De producerade dagligen texter, bilder, konst, teater, film och kommersiell annonsering av toppklass. Kanske borde jag ha blivit rädd när jag styrde min Chevrolet förbi de otroligt kreativa billboards jag passerade längs Sunset Boulevard och Hollywood Boulevard, såg på teve eller läste tidningar.

Tvärtom – jag blev taggad.

Jag insåg att jag inte kan leva på rykten. Jag är inte bättre än det jag presterade i går, oavsett hur mycket jag har bakom mig.

Som kreatör, konstnär, författare – kalla det vad du vill – går det inte att gömma sig bakom myten om den svåra som sitter i ett mörkt rum med basker på skallen och ett glas rödvin i handen medan smärtan skär genom kroppen. Det handlar om att leverera något riktigt bra. Något som andra människor vill ha. Gång på gång på gång.

I den cirkeln är det absolut ingen nackdel att ha hungriga debutanter i bakhasorna och att hjälpa dem framåt – tvärtom. Konkurrensen tvingar dig att hela tiden tänka ”hur kan jag bli ännu proffsigare, skriva bättre, få fler läsare?”

Det är nyttigt. Så fortsätt jaga mig, det håller mig vaken.

Nu är det mindre än en månad kvar tills min nya bok ”Besökaren” släpps.

Här kan du bevaka boken:

http://www.adlibris.com/se/bok/besokaren-9789187301469

och här kan du läsa mer om den:

http://www.bokfabriken.se/index.php/bocker/kommande-bocker/item/bes%C3%B6karen.html

Innan jag går igång måste jag be att få förklara skillnaden mellan att vara vanlig gubbjävel och legitimerad (som jag) gubbjävel. Legitimerad är fint som fan. Man kan med den sures ålder ta sig rätten att tycka precis vad man vill och förvänta sig någon form av respekt. Inte så mycket för åsikterna, som för legitimationen.

Dessutom: Under årens lopp har jag kallats revolutionär, blatteälskare, sossebög, moderatjävel, kommunistsvin, homoas, idiot, främlingsfientlig, bögförsvarare och lite till. Om du, efter att ha läst det här, vill fylla på listan med nya invektiv så ska jag försöka leva med det.

Sisådärja. Vidare: För en tid sedan hade jag besök av en trevlig familj från ett ganska traditionellt område i sydsverige. Frun i familjen anförde en tes som jag omedelbart tog till mig:

I dag har vi tre partier i Sverige: Sverigedemokraterna till höger, Vänstern till vänster och så – Mitten

Mitten (M) består av resten, ett brett stim som simmar tätt tillsammans medan de håller varandra hårt i händerna, livrädda att tappa bort varandra och att råka komma någon grad för långt till vänster eller höger i Mellanhavet. Ty (M) vet hur svenskar röstar. 51 – 49. 52 – 48. Eller så.
Bara det är Lagom. Viktigt. I det ena av två länder i världen som har ordet lagom i sitt språk är det väldigt viktigt att inte kantra åt det ena eller andra hållet. Och sannolikt är det bra. Jag tror att Sverige har simmat i mellanmjölk alltför länge för att tåla något alternativ.

Så långt allt väl. Vi behöver inte ödsla tid och miljontals kronor på val utan kan bara vara överens om att (M) får regera, oavsett om de under en mandatperiod vill kalla sig Alliansen och nästa Socialdemokrater. Same shit, different day. En skattesänkning här, en skattehöjning där, big deal.

Ty något riktigt steg åt vänster eller höger kommer det inte att bli, tro mig.

När jag var barn hade partierna profiler. De hade ledare som stod för sina åsikter även när det blåste och som inte snodde politiken från någon annan så fort de vände sig om. Pappa förklarade skillnaderna mellan Högerpartiet, Centern, Folkpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna. Det gick att förstå sig på och det verkade vettigt.

När mina barn i dag ber mig förklara samma sak blir jag svarslös. Inte blir det bättre av de svårbegripliga händelser som sker i den så kallade demokratin.

Vi lever i ett land med större välfärd än de flesta i världen. Ändå är vi inte nöjda och sannolikt ligger det i människans natur att alltid kämpa efter lite mer, vilket möjligen är ett sundhetstecken.

I goda tider håller vi käften. Så fort vi upplever att något tas ifrån oss gror missnöjet enligt tesen att alla förändringar, om några, ska vara till det bättre.

Så föddes en gång Ny Demokrati med Ian och Bert som kom, segrade och – försvann när det blev bättre tider. Efter en tids lugn kom och segrade Sverigedemokraterna.

Viktigt att påpeka här, är att jag inte är speciellt intresserad av herr Åkesson och än mindre av de tomtar han har i släptåg. Men fenomenet är intressant. Enligt tidningen Expo, som rimligen bör ha granskat högerkrafterna i sömmarna mer noga än någon annan, fick Sverigedemokraterna 2,93 procent eller 162 463 av rösterna i valet 2006. 2010 gick partiet kraftigt framåt, tog hem 5,7 procent, 20 mandat och en vågmästarroll. På kommunnivå fick partiet 612 mandat i 245 kommuner. Värt att fundera över.

I den allmänna debatten säger sig de allra flesta avsky Sverigedemokraterna och dess ledare. Det är naturligtvis inte sant. Jag slår vad med alla som vill om en isglass att Åkesson och hans gäng i år stormar in i riksdagen med betydligt högre siffror än tidigare av ett enda skäl – att ingen annan vill diskutera det Sverigedemokraterna vill diskutera främst, nämligen invandringspolitiken.

Att nämnda politik är till stora delar misslyckad kan knappast någon invända emot. Men det är värre än så – invandringspolitiken är ett krasst och människoföraktande lotteri. Jag törs påstå att allt utom en fullständigt fri och obehindrad invandring är en orättvis, kränkande och rasistisk behandling av människor. I dag sorteras människor vid gränsen och vi kunde likaväl ha tanter och gubbar med Sverigeflaggor i händerna ståendes i Afrika och Mellanöstern för att dela ut trisslotter.

Men, säger du nu, vi kan ju inte släppa in alla! Nähä. Men (nu börjar det bli obehagligt) då kan vi åtminstone vara ärliga nog att erkänna att vi är – människosorterare. Vid gränsstationer och på Migrationsverkets kontor sitter det poliser och handläggare som sorterar människor:

”Du får stanna, du får åka hem. Jaså, du blir dödad då, det var ju tråkigt, det här.”

Människosortering.

Påminner det om ett parti som skrämde världen mellan 1939 och 1945? Jobbigt, va? Det är lätt att sitta i radhussoffan och vara politiskt korrekt, det är fan så mycket värre att se sanningen i vitögat.

Men vi svenskar är ju inte så hemska. Vi är ju (M). Eller?

Lura inte dig själv. Vi accepterar tortyr och död. Låt oss inte hyckla så förbannat, ok?

Häromdagen blev det liv i luckan. Försäkringskassans generaldirektör Dan Eliasson twittrade på Försäkringskassans hemsida:

”Normalt håller jag mig till socförsäkringen. Men J Åkesson i debatt gör att jag kräks!”

Intressant. Som privatperson ska Eliasson naturligtvis få uttala sig som han vill, inom yttrandefrihetens gränser. Som generaldirektör med en årslön på 1 764 000 kronor ska han inte utnyttja Försäkringskassans hemsida för privata åsikter. Därmed ska han omedelbart avgå (och om han gör det får han behålla sin miljonlön under hela anställningsperioden, till skillnad från vad som skulle hänt dig om du fick sparken), vilket naturligtvis inte kommer att ske.

Ty han är politiskt korrekt och – (M).

Lek nu en stund med tanken på att vända på steken. Vad hade hänt om – den demokratiskt valde – Jimmie Åkesson yttrat sig på samma sätt om generaldirektören?

Kanske tycker du att jag blir tjatig (kom då ihåg att jag är legitimerad gubbjävel och att du läser det här högst frivilligt) och undrar vart vill jag komma med det här. Enkelt:

1) Vare sig du vill det eller ej, är Jimmie Åkesson och hans parti invalda enligt alla konstens regler enligt det vi kallar demokrati. I en demokrati finns det inte utrymme för känslomässiga undantag, vi håller oss till reglerna och respekterar dem eller – erkänner att demokratin inte är en demokrati. Vad vi borde fråga oss och diskutera, är varför det parti som tycks skrämma så många, växer så starkt. I en riktig demokrati diskuterar vi alla frågor, inte bara de som är lagom behagliga.

2) Jag slutade rösta när de politiker som påstår sig försvara en demokrati, sopade blankrösterna under mattan för att de blev så många att det blev pinsamt, besvärligt och i högsta grad oroande. Men hav tröst – min röst är till salu! Auktionen börjar nu och du kan lägga bud per mail eller på min Facebooksida Dag Öhrlund Författare. Minimiaccept är 10 000 kronor, för du menar väl allvar? Dessutom är det så, att vartenda öre oavkortat kommer att gå till välgörande ändamål, och då menar jag inte att göda generaldirektören i en välgörenhetsorganisation, utan att se till att pengarna går till mat och filtar på gatan.

Så. Nu kan du slå på mig. Och – bjud!

Först: Av många skäl älskar jag Danmark. Jag har haft förmånen att arbeta tillsammans med danskar i tjugofem år, jag uppskattar bland annat humorn, rättframheten, maten och inte minst ordspråken och liknelserna. En av favoriterna:

”Kan vi inte kalla en spade för en spade?”

Det skulle vi må rätt bra av i Sverige också. Att bara säga som det är. Men det törs vi inte alltid. Och ibland får vi inte. Jag tror inte att det är bra.

Vart vill jag komma med det här? Till en hel massa, men nu – just i dag – till frågan kring anonymitet på Internet. Därmed kastar jag in en bensindunk i brasan:

Ingen borde få vara anonym på nätet. Alla ska tvingas att registrera sig, få ett personligt internetkörkort. Om du missbrukar rätten att vara på nätet genom att exempelvis stalka, trakassera, mobba eller hota någon, så blir du av med körkortet.

Naturligtvis är det, på grund av den tekniska komplexiteten, inte helt enkelt att genomföra det där. Men med rätt enkla medel skulle man komma långt.

Nu undrar du kanske varför jag, som normalt sett ogillar förbud och lagstiftningar, plötsligt är förespråkare. Svaret är enkelt: I anonymitetens mörka hålor trängs de fega som hatar, där frodas fånarnas stalking och trakasserier. Därför att det är riskfritt.

Ingen annanstans i samhället skulle vi tillåta att någon springer omkring och anonymt försöker skada andra. Varför ska vi tillåta det på Internet som är en normal och stor del av vår vardag?

Denna diskussion är säkert på intet sätt vare sig först eller unik, icke desto mindre förtjänar den att vädras och tas upp till diskussion med jämna mellanrum. Redan när den prisbelönte it-säkerhetsspecialisten Per Hellqvist och jag  för sju år sedan skrev boken Skydda ditt barn på Internet tog vi upp den här frågan ur många vinklar. Under de över hundra föredrag jag hållit sedan dess har jag haft all anledning att vädra den igen efter att ha hört historia efter historia om barn som mobbats, trakasserats, utsatts för förföljelser tills de blivit psyksjuka vrak.

Vem, i Sverige, har någon anledning att vara anonym på nätet?

Svaret är givet: Ingen, som törs stå för sina åsikter.

Jag surfar runt lite och finner inte helt oväntat att det är på fora där anonymitet godkänns, som dumheter frodas och växer bäst. Där sprids desinformationen värre än någonsin, rykten blir sanningar, bilder på och ”information” om privatpersoner och kändisar sprids vilt utan några som helst krav på faktakontroll eller källhänvisning.

I dessa digitala soprum träffas alla de som inte törs stå för vad de tycker. På riktigt. De som inte törs kalla en spade för en spade om de står öga mot öga med en människa.

Fegskitarnas paradis.

Jag tycker att det är dags att avskaffa de där soprummen. Vi lever i ett land där åsikts- och yttrandefriheten – måhända naggade i kanterna – fortfarande existerar och låter dig säga vad du tycker inom ganska vida ramar. Ingen riskerar att dras in på en polisstation, bli misshandlad med stålrör och därefter ”försvinna”, på grund av sina politiska eller religiösa åsikter.

Det där ska vi värna om. Bland annat genom att protestera varje gång en politiker vill pilla det minsta på yttrandefriheten genom lagändringar. I en demokrati värd namnet ska människor ha rätt att uttrycka sina åsikter, vilka blir grunden för en diskussion. Varje gång vi försöker förbjuda tankar och åsikter – vilket för övrigt är så urbota dumt att jag undrar vem som i den politiska korrekthetens namn kommit på det  – skapar vi fler mörka, underjordiska hålor där de med ”icke politiskt korrekta åsikter” samlas och tänder en ny brasa.

Inte bra. Låt alla diskussioner finnas öppet, på ytan, så att alla kan ta del av dem. Och bemöta dem. Demokrati, sa vi inte det?

I min värld kräver demokratin att vi vet vem som yttrar en åsikt. Bankerna förbjuder människor att ha mc-hjälmar med mörka visir, när de kommer in genom dörren. På samma sätt bör vi förbjuda de mörka visiren på Internet.

Om alla tvingas agera under öppen identitet, kommer en stor del av näthatet, stalkingen, brottsligheten och den allmänna dumheten att minska rejält.

Åter känner jag en frestelse att ge mig in i politiken. Lika snabbt inser jag att mitt parti inte finns och att jag inte orkar starta något.

Men – du kan väl ta det här som ett litet tips och kasta det till din lokala politiker. För – du sätter väl press på henne eller honom med jämna mellanrum? :o)

På tevenyheterna i går: Några girigbukar/kapitalister/entreprenörer/kreatörer (stryk det som ej önskas) har skapat en digital tjänst med det tjusiga namnet lexbase. Den som söker sig till sajten ska lätt kunna se om grannen är dömd för ett brott.

Inget nytt med den offentligheten. Absolut ingenting. Mer än möjligen storleken på avgiften, jämfört med vad domstolen tar.

Jag testade omedelbart lexbase. Slog in namn och personnummer på en person som jag vet är dömd. Jag vet för vad, jag vet var, jag vet vilket straffet blev.

Tomt i lexbase. Personen existerar inte. Lexbase fungerar inte i det här fallet. Huruvida det fungerar i andra fall vet jag inte. Kanske är alltihop en penningsmart bluff?

Med stort intresse studerar jag upprördheten kring fenomenet lexbase, som vore det något nytt och omvälvande. Det har funnits i Sverige tidigare, men då främst koncentrerat kring pedofiler. I USA är det sedan länge väl utvecklat. Pedofiler och andra hängs ut med namn, bild och adress på nätet.

Ty allmänheten, de oskyldiga har rätt att få veta, säger man. Och skydda sina barn.

Här är upprördheten stor. Argumenten är att människor som avtjänat sina straff har rätt till en andra chans. Att det finns människor som är oskyldigt dömda. Att våldtäktsoffer inte ska behöva hängas ut då de redan är straffade nog.

Allt det där är naturligtvis fullkomligt rätt.

Men vi glömmer en liten detalj, något som påminner om att sila mygg och svälja elefanter:

Allt det där som Lexbase nu påstår sig göra, har svenska staten gjort i evigheter, fast mycket värre. Jag pratar om den svenska offentlighetsprincipen.

I natt gjorde jag ett experiment. Jag mailade till två tingsrätter klockan 02.00 och ställde frågor om domar på den person som inte hade givit ”utslag” på Lexbase. När jag vaknade på morgonen låg svaren  snyggt och prydligt redan i min inbox. Listor över domar, målnummer, advokater, datum – allt. Gratis och franco. Allt det där som Lexbase inte kunde förse mig med.

Naturligtvis kommer det att kosta mig en liten peng att få tingsrätten att bränna domen på skriva och posta den, eller printa ut den (om den är större än tio sidor). Men principen är precis densamma. Jag frågar svenska staten – inte Lexbase – i ett enkelt mail och får svar med vändande mail.

Det är – med samma argument som framförs ovan – helt förfärligt. Men det stannar inte där. Staten är värre än Lexbase. På alla sätt.

För några månader sedan genomförde jag på kul ett liknande experiment. Jag valde på måfå en person, lås oss kalla honom X – i min bekantskapskrets. Jag kände till hans ålder och födelsedag, men inte de fyra sista siffrorna. Så jag började med att ringa Skatteverket, fick de magiska fyra sista och sedan fick jag skriva så att pennan glödde i takt med att flickan i andra änden berättade. Vem han var skild ifrån, och hennes personnummer. Hennes inkomst och skatteskulder. Vad hans barn hette, när de var födda och var de bodde. Namnet på hans nya fru och hennes före detta och hennes barn. Hur mycket alla dessa människor hade tjänat året innan och året dessförinnan och innan dess. Vem som var registrerad hos Kronofogden.

Jag ringde vidare. Till Kronofogden. Till Bilregistret. Till andra myndigheter och register. På ett par timmar hade jag ritat upp ett helt komplett träd som avslöjade hur hela X liv, omgivning och dess leverne såg ut. Jag kände nu till bilarna, konkursen, skulden till fogden, hur han blivit av med villan, vem huset han nu bodde i stod skrivet på. Och så vidare i (nästan) all oändlighet.

Lexbase. Fast finansierat av skattepengar. Öppet för alla. Gratis.

Alltså: Du kan tycka precis vad du vill om hur hemskt Lexbase är och jag kommer sannolikt att hålla med dig.

Men vi silar mygg och sväljer elefanter här!

Kan du förklara för mig, varför i helvete den svenska staten utan anledning ska lämna ut uppgifter till mig om ditt äktenskap, dina barn, din skilsmässa, dina inkomster, dina skatteskulder, dina affärer med kronofogden, din bil, ditt…

Nej. Trodde väl det.

Det är valår i år. Skrik inte på några töntar som av simpelt penningbegär har kopierat en affärsidé – så förbannat dum och enkel att staten våldtagit den för länge sedan. Fråga istället de tomtar du möjligen tänker rösta på, varför i hela världen hela ditt liv ska blottläggas för offentligheten.

DET svaret vill jag höra.

PS: När det gäller våldsoffer anser jag att samtligas namn ska sekretessbeläggas i förundersökningar, rättsprotokoll och domar. Det räcker med att bli straffad en gång. Man förtjänar inte att bli kränkt eller utsatt för allmogens misstro på toppen av det.

Normally, I write in Swedish, but this time there is a good reason to do this so that all good friends in Great Britain, Ireland and The US can understand it without using a poor translation program.

I wish I could cry. Better and more often. But it doesn´t happen. I cried when my father died from cancer in 1977 and left me, 20 years old and confused. Next time was when I, paralyzed from the waist and down, received a message from the doctor that I would never been able to walk again (screw him, ok?). Then I cried when I for the first time heard my daughter Isabell Alison sing Hjärter Dams sista sång (http://www.youtube.com/watch?v=y8LX-loSsUg).

And then – when Jeff died. It was late 2012 and it was one of the worst days of my life.

Let´s go counter-clockwise, to 1984. I arrived to Las Vegas in an old Chrysler, confused and worried, assigned to produce a bunch of magazine stories on everything from custom bikes to brothels in the desert.

I didn´t know shit. So, in desperation I knocked on the door to a Harley Davidson-store, and guess who was there, as a customer.

Jeffrey Lane, better known as Chewie.

Our meeting in that store became the beginning of the most unique friendship in my life, a friendship that – despite the physical distance – grew closer and closer for almost three decades.

Jeff was, as all his friends know, a remarkable person. In fact, one of the most loving and generous human beings I have met in my entire life. Back then, in 1984, Jeff was a biker, a car lover, a business man. He had the power to open doors for me all across Nevada. I got my pictures of the hottest custom cars and bikes, all of a sudden I was allowed to shoot pictures in strip clubs and brothels where cameras otherwise where banned.

This was way before cell phones and the Internet so sometimes litterally a year or two could pass without any contact between Jeff and me. But the unique love and friendship was always there.

We shared some strange moments. Jeff, a true Republican, had helped the US government to perform a maybe not so politically correct operation. When the cops in Las Vegas found grenade launchers and stashes of cash in his garage, he was arrested. For a few hours only, though, till orders came from Washington D.C for his immediate release. After that, the FBI showed a huge interest for Jeff for a while and one day, travelling through the Nevada desert in his pick up-truck, we discovered that we where being followed by a brown, four door sedan with two men in black suits – as captured from a bad movie – in the front seat.

It was kinda ridiculous. So Jeff slammed the brakes in the middle of the desert, we went both back to that sedan and told the guys in the front – they tried to look innocent staring out in the desert – that we where going to a swingers club for research and would return to Jeffs home after that. When returning to the truck, we laughed our asses off and the poor FBI-agents had to wait in the hot sun for hours while we had fun at the club.

I could go on for hours, telling you stories. About our common plans for starting a worldwide, exclusive magazine based in Las Vegas. About our novel project. About Jeff asking me to buy a plane for him in Sweden. About the time when this huge man took me under one arm and my mother under the other and lifted us up in the air. When he played with my little daughters in the hot tub behind his house. When he ran out of gas and limping, with a cane struggled on his feet through Las Vegas to a friends house because he was worried for him.

But I won´t. The latest beautiful memory is from sitting in his garage close to the desert, drinking endless cups of hot morning coffee, smoking endless cigarettes, discussing everything from the weather to American politics.

And then – his sudden and so tragic death.

I will never forget the wonderful Celebration of Life in which we did just that, at the house of Tom Villardi. That morning, I was standing outside our hotel, looking at the runway at McCarran Airport. Suddenly, a shining, silver colored plane with the name Spirit on the side, taxed out for take off. And I am almost certain that I could see Captain Jeffrey Lane in the cocpit.

Spirit. Jeff was spirit.

The Celebration of Life was the most warm and beautiful ceremony I have ever attended. Among all the speeches to Jeffs honor, somebody said the words that concludes everything:

”Jeff had to be as big as he was, in order for his heart to fit in.”

I am forever grateful that I had the honor to enter the small plane, fly out over the Pacific Ocean and spread Jeffs ashes, as per his wishes, Part of the ashes are safely guarded in a wonderful little box at my desk. Thanks.

And now – Paul Morrison. Unfair, to say the least.

A few years ago, confused I knocked on the door to Nautilus Photography in Ft. Myers, Florida, asking if they knew where I could buy cameras. That was the instant beginning of a very unique friendship for which I will be grateful for the rest of my life.

Life is strange. Sometime you meet new people that just passes by. Once in a million, you meet people and make true friends at the first moment. This was such a unique occasion. Paul and his beloved wife Hazel became close, important and beloved friends instantly, and one of the reasons was of course that none of us were Americans. Paul and Hazel originated from Belfast, Ireland, and we from Sweden.

Through the past years we have had so many days, afternoons, evening and nights together in Florida. Working and relaxing, eating, drinking and – laughing!

Paul is (right now I refuse to say ”was”) an excellent photographer. He shot our wedding and family portraits several times in a human, warm, friendly and very unique way – and always with Hazel as a true companion at his side.

Not only did Paul – a former restaurant owner/operator – have a unique eye for a good shot, he was also one of the finest human beings I´ve met in my entire life (so is his wife Hazel that I hope will be our dear friend for many years to come yet). And – I´ve met a few along my journey. As Jeff, Paul was a tall man, and I am sure the reason was the same – it takes a great body to give room for a huge, warm heart.

We discussed doing a road trip. During his years after moving from Ireland to Florida, Paul had explored some paths where Rednecks and other interesting people could be found. We talked about it and planned a common trip for a few days, but Paul hesitated a bit. He had learned that I could be a bit too eager when it came to photography, and that I had been arrested by the police in Sweden. We joked about that and Paul assured me that he could live without spending time in an American prison due to my fault.

Maybe well thought, my friend. :o)

Now, that common road trip will not be performed the way we planned. It would be way to depressing for me to do it without Paul. It was our thing.

Dear Jeff, you went fast and with no justice. Dear Paul, you went fast and with no justice. The only thing that makes me happy is that none of you had to suffer, die in pain and with deep anxiety.

The Big C didn´t take Paul only. The Big C took my father when he was 56. He was in great pain and anxiety. It took my boss Björn when he was 33. It took my dear friend Con, the photographer, at 40. It took Roland, another great friend and photographer, at 62. They all suffered badly before they died.

The Big C hit another three friends recently. One had to remove his penis in emergency surgery yesterday, another had a tumor in her brain removed two days ago, a third had her breast removed recently. We keep our fingers crossed for all of you..

So again – fuck you, Big C! If you where human, we wouldn´t hesitate a second to get guns and come after you.

To Jeff and Paul: I know that you´re there, somewehere. We´ll meet again. A million thanks for what you did for me here. Save a chair for me there, somewhere, and I hope that I can do the same for you.

Love, guys. For real.

Vi är i de första, skälvande dagarna av ett nytt år. Några av er har givit en massa betungande, krävande nyårslöften. Jag vet ju att jag inte kan hålla sånt så jag lovade lite humoristiskt och självkritiskt att ”köpa minst en motorcykel under 2014”. Skulle det bli så, är det kul. Om det inte sker, kan jag förmodligen leva med det också.

Alla hoppas att det nya året ska bli bättre än det förra. Som realist och stolt, Legitimerad Gubbjävel, inser jag med en suck att det nog blir ungefär som åren innan. Lycka,olycka, krig, kärlek, sjukdomar, hopp, elände, glädje och överraskningar. Hoppas bara att färre vänner och nära än i år drabbas av den förbannade sjukdomen Big C, som jag hatar av hela mitt hjärta. Mina tankar går till er och ni vet vilka ni är!

Jag satt och letade bland gamla texter efter något som jag kanske kunde ge dig i present inför det nya året.

Och jag fann.

Tro det eller ej, men det text du ser nedan publicerades i mars 2001 och – säg gärna emot om du protesterar – jag tycker att den faktiskt håller bra än i dag, snart 13 år senare.

Så – varsågod: Här är ”Life 2.0” och med den önskar jag dig ett alldeles fantastiskt 2014!

LIFE 2.0

Vi lever i en något förvirrad, väldigt digital tid och du dränks i meningslös information. Släng skiten! Som din vän i mörkret ger jag dig det enda program du behöver:

Du har dator på jobbet eller hemma. Kanske både och.

Om inte drabbas du ändå av den digitala tidsåldern i form av bankomater, e-mail, mobiltelefoner, spam, PIN-koder, phishing, lösenord, smarta kort och allt vad det heter.

Det är ett elände ibland och ingen kommer undan.

Om du får datorn att starta utan problem på morgonen är du färdig att skölja ner ett dricksglas whisky i ren eufori. När den hänger sig vill du också göra det.

Du lever bland nya maskiner som du varken förstår eller kan reparera. Du är i händer på dataexperter som flinar (åt dig, i första hand!) och åker i dyra bilar. När du köpt dator, misslyckats med att starta den och installera alla program och till sist köpt hjälp av den flinande experten, står du inför ett nytt faktum.

Det du nyss köpt är gammalt i samma sekund du börjar använda det.

Datavärlden är tidvis lika rolig som att få en finne mitt på näsan. Det gör ont att hamna i situationen, alla skrattar åt dig när du är där, och det är ett rent helvete att klämma sig ur den.

Bland de blixtsnabbt hoppande digitala – och levande – ettorna och nollorna riskerar vi att glömma oss själva. Lika snabbt som en normal svarttaxi i Stockholm (alltså i rymdfart) rusar vi nu genom jobb och liv. Dag har blivit natt och natt har blivit dag. Chefen kan maila till dig när som helst, ringa dig på mobilen eller skicka SMS, och förvänta sig att du inte bara läser dessa meddelanden utan åtgärdar dem trots att det råkar vara söndag kväll och att din mamma nyss dött. Du ska vara kostnadseffektiv och trippelt uppkopplad dygnet runt, annars är du historia.

Men det finns botmedel innan det är försent, och här kommer det! Gratis och franco ger jag dig härmed mitt egenhändigt konstruerade program för ett nytt och lyckligare liv:

Life 2.0. Och det bästa av allt: Du behöver inte ens en dator för att köra det.

Läs, lär och kör igång:

Sätt dig i ett lugn. Gärna i en fridfull park under blommande träd bland doftande blommor, susande löv, sjungande fåglar och installera mentalt programmet i din hjärna genom att säga:

– Jag är trött på det här! Installera Life 2.0 NU!

Om du är normalbegåvad eller bättre börjar din hjärna nu köra sin mentala dvd-läsare och installerar programmet på nolltid. När du känner att det kliar på nästippen är det klart.

1. Klicka på ”Verktyg”, markera ”Sprit” och sedan din favoritdrink. Välj en, två eller tre, och klicka på ”Nästa”.
2. Gå in under ”Arkiv”, klicka på ”Nytt” och välj sedan mellan ”Jobb”, ”Äktenskap”, ”Förhållande”, ”Vänner”, ”Hobbies”, ”Lön”, ”Bil”, etc. Markera varje ämne du vill förändra. Hjärnan kommer nu att fråga dig om du vill kasta det alternativ du har idag? Vill du det skålar du bara med dig själv och nickar lätt. Välj sedan det nya alternativet och bestäm dig för att börja använda det aktivt redan idag.
3. Skulle du välja fel i lycka, ångest eller brådska, gå då bara in under ”Redigera” och klicka på ”Ångra nytt val” så kommer du genast tillbaka till din gamla chef, livspartner, lön och bil i ett slag. Sedan är det bara att tänka efter och börja om från början igen.
4. Under rubriken ”Visa” hittar du massor av lockande alternativ. Klicka på bilderna och titta på nya jobb, bilar, bostäder, partners, hobbies och fritidssysselsättningar.
5. Under ”infoga” hittar du spännande rubriker som ”Ömsesidig vänskap”, ”Respekt”, ”Omtanke”, ”Kärlek”, ”Hjälpsamhet”, ”Förståelse”, ”Tålamod”. Markera alla, klicka på ”Uppdatera” och känn att hjärtat genast blir varmare och sinnet lättare.
6. Gå in under ”Format”, markera ”Själsligt lugn” och välj nivå ”Hög”. Markera sedan ”Självrespekt” och välj ”På” istället för ”Av”.
7. Gå in under ”Fönster”, välj ”Spegelbild” och ta en titt på dig själv, ditt liv. Titta länge och tänk. Om du gillar det du ser, klicka på ”Spara”. Om inte, klicka på ”Delete”, gå tillbaka till ”Arkiv”, välj ”Nytt” och börja om från början.

Kanske sitter du nu där i parken, efter att ha kört programmet, lätt darrande och undrar vad du har gjort?

Kanske känns det rätt.

Kanske känns det helt fel.

Det är då du åter går in under ”Redigera” och klickar på ”Ångra nytt val”.

Och så är du tillbaka i ditt gamla hederliga Life 1.0 igen.

Kanske är det inte så illa trots allt, när du verkligen tänker efter och jämför?

Tänk. Välj. Bestäm. Ta konsekvenserna.

Uppdatera så ofta du vill. Det är nämligen vitsen med programmet Life.

Att det är du som väljer. Och att du är ansvarig för dina val.

Därför saknar programmet också funktionerna ”Kopiera” och ”Klistra in”. Du blir nämligen inte lyckligare genom att försöka kopiera någon annans liv och klistra in det i ditt eget.

Det kan vara bra att påminna sig om ibland.

Vänner,

För några dagar sedan skrev jag om den förnedrande behandling min 92-åriga mamma utsatts för i flera år. Av privata ”hemtjänstföretag”, på vårdcentraler, av taxichaufförer som kör åt Färdtjänsten. Tack för alla kommentarer och skrämmande berättelser om vad ni själva varit med om. Jag tänker inom en snar framtid ta tag i det som hänt mamma, och risken är att starten på året inte blir den bästa för vare sig Solna Stad eller de taxibolag som uppfört sig illa.

Året har knappt börjat förrän vi läser om nya svinerier (klicka på länken nedan!). Det här är något av det grövre jag sett på länge, och en bra temperaturmätare i välfärdslandet Sverige, år 2014.

Vill du bli gammal här?

http://www.expressen.se/kvp/multisjuka-ulrika-42-forlorar-all-hjalp–i-natt/?fb_action_ids=10151849892217997&fb_action_types=og.recommends&fb_source=other_multiline&action_object_map=%5B417897455007024%5D&action_type_map=%5B%22og.recommends%22%5D&action_ref_map=%5B%5D

… hittills, klockan 00:15:

Ett jävla smällande och blixtrande.

Skål på er, för ett fantastiskt nytt år med stora möjligheter!