Voff!

Jag hade tänkt ligga lite lågt, ni vet sådär som andra kändisar gör. Med min semester, alltså. Man vill ju inte ha Tassarazzis springande överallt när man vill vara ifred.

Men jag har hört av husse att det har kommit tiotusentals mail och telefonsamtal från mina fans, om var jag befinner mig.

Alltså – meddelas endast på detta sätt: Jag är på semester på hemlig ort i Skåne och vilar upp mig efter all uppståndelse. Jag umgås med en stor, vit, lurvig typ som heter Selma och en mindre, rödhårig typ som heter Pittersson. De är schyssta båda två, vi har det kul tillsammans och jag mår bra av den stärkande lantluften.

Stärkande promenad med polarna…

Någon gång i juli tänker jag återvända till storstaden och återkomma med knivskarpa kommentarer om alltifrån rasism till världspolitik.

Tills dess – ha det toppen i hängmattan!

High tass!

/Sigge

Under de senaste veckorna har jag roat mig med att fråga nästan alla jag träffar här (här bör påminnas om att sydstatstänkandet i högsta grad lever kvar i Florida och att rasismen frodas som aldrig förr) om de tror att Obama får sitta kvar.

Svaret är ett rungande NEJ!

De reformer som vi svenskar anser är bra, anses här vara kommunistiskt dravel och ren stöld. Undantagen bland dem jag frågat är brandmän och sjukvårdare som sett hur folk förlorat allt de äger på grund av sjukdom.

För ett år sedan fick min vän Mark en hjärtattack och man gjorde en trippel bypass på honom. Räkningen gick på 125 000 dollar men tack vare sin försäkring klarade han sig undan med 10 000 dollar. För några månader sedan fick han en ”puls rush” och tillbringade EN dag på akuten där man tog lite prover. Räkningen = 6 500 dollar.

En annan vän tillbringade nyligen tre dagar på sjukhus för en infektion och fick en räkning på 33 500 dollar, varav enbart ambulanstransporten utgjorde 1 500 dollar.
Den som blir riktigt sjuk och inte har en rejäl försäkring – vilket är svindyrt och något som långt ifrån alla kan få – riskerar alltså att förlora hus, bil och besparingar över en natt.

Trots detta tror de flesta amerikaner tydligen att det är värt att ta chansen, istället för att ha ett heltäckande sjukvårdssystem som är skattefinansierat.

Jag hoppas att deras Gud – och försäkringsbolag – är med dem den dag det smäller.

Jag har nyss avslutat ett av årets större reportage för tidningen Vi Bilägare. Under 48 timmar har jag följt brandmän och paramedics i brandbil 13 på station 3, den hårdast belastade stationen i Ft. Myers på Floridas västkust

Det blev inte många timmars sammanhängande sömn under två dygn.

En viss nervositet råder både inom polisen och brandkåren just nu. Under de senaste två veckorna har staden sett 15 skottlossningar med dödlig utgång. Senast häromdagen dog en 20-årig man och en 16-årig gravid flicka, medan ett treårigt barn i bilens baksäte överlevde.

Brandbil 13 väger 25 ton, har plats för sex man, drar 12 liter diesel per mil och har en

toppfart på 120 kilometer i timmen.

Brandkårens Paramedics är de som svarar först på larm. Oftast kommer de fram före både polis och ambulans, vilket medför att de hamnar i trängda och hotfulla situationer.

Men deras jobb är att rädda liv och de backar inte i första taget.

Efter ett hårt 24-timmarspass är brandmännen lediga i 48 timmar innan cirkusen börjar om igen. Med bränder, trafikolyckor, självmordsförsök, skottlossningar, båtolyckor och översvämningar – i genomsnitt 20 utryckningar per dygn.

Medan sydstatsflaggorna vajar omkring mig och den kompakta, republikanska kritiken mot Barack Obama växer sig starkare än någonsin konstaterar jag som så många gånger förr att allt är mycket större i USA.

Även regndropparna.

Det regn som under de senaste timmarna dränkt Florida har redan hunnit sopa undan ett par hus, trädgårdar och några vägar.

Och det ska regna i fyra dagar till. I sträck. Det är säsong nu.

Vädret bjuder till paus. Vila. Reflektion. Läsning. Under tak och med ett glas Jack Daniels i den ena handen och en god bok i den andra går det ingen nöd på mig när jag laddar om för den kommande arbetsveckan och dess första uppdrag – att följa brandbil 13 på stadens hårdast belastade brandstation i 24 timmar.

Så – jag bloggar alltså om ingenting, efter att ha tänkt en stund.

Bloggfenomenet upphör aldrig att förvåna mig. Internet har det goda med sig att många kan publicera sina åsikter och tankar utan kostnad och censur. Men detta resulterar också i en syndaflod av fullkomligt meningslös information. Folk bloggar om sina kaffepauser, trasiga båtmotorer, alkoholiserade makar och underlivsproblem. Får många tycks det vara ett tvång att göra åtta, tio blogginlägg om dagen. Nu går jag till tvättstugan. Dags att fika hos mamsen. Oj, vad jag har ont i magen, får nog ta en tablett. Jag tycker synd om alla som är sjuka. Nyss ringde Kaj-Åka, han har inte hört av sig på ett halvår.

Tack, tror jag. Tack, vet jag, för friheten att slippa behöva läsa allt.

”Men”, säger en redaktör på ett bokförlag, ”jag håller inte med dig! Jag vill veta vad mina favoritförfattare för, timme för timme! Jag vill veta vad de äter, vilka de umgås med, var deras lantställen ligger och vilka de umgås med. Som en skvallertidning ungefär. Jag älskar det!”

Tänkte inte på det.

Jag studerar min besökarstatistik och finner att a) hon sannolikt har rätt och b) att jag förmodligen är en idiot som inte skriver fem blogginlägg om ingenting, per dag.

Men, kära läsare, jag kan inte förmå mig.

Dels finns det så mycket annat som måste skrivas. Planeringar, intervjuer, reportage, bildtexter, bokmanus.

Dels varken kan eller vill jag dela med mig om allt det privata.

Blogguden må förlåta mig.

Ute regnar det vidare. Mina grannar putsar sina vapen, hamstrar ammunition och pratar om det oundvikliga nya inbördeskrig som måste komma förr eller senare.

Jag ser att de menar allvar och det oroar mig faktiskt.

För er som följt mitt alldeles nyss påbörjade krig mot Telia och dess trakasserier mot trogna kunder (och till er som ställde frågan på bokhandlardagarna i Stenungsund nyligen) har jag glädjande nyheter:

Jag har nyss fakturerat Telia för de trakasserande samtal som kom efter att Telias Kundtjänsts Maria Dahlin per mail garanterat mig att jag aldrig någonsin mer skulle bli uppringd av någon av deras säljare.

Hon hade knappt lagt på luren förrän det kom nya idiotsamtal från företag med de föga fantasifulla namnen Telesol och Involvment (herregud, vem kan komma på ett så sanslöst idiotiskt företagsnamn?!).

Jag förstår fortfarande inte varför Telia gör sitt bästa för att bli av med sina trogna kunder, som regelbundet betalat räkningar i tid sedan decennier. Affärsidén förefaller tämligen norsk och några svar av Maria Dahlins chef lär jag inte få trots påstötningar. När jag krävde att hennes chef skulle ringa upp mig kom det tragikomiska svaret:

”Jag och min chef pratade om det här och kom fram till att det var bättre att jag ringde, eftersom han inte har någon kunskap om verksamheten.”

Att en chef inte har någon kunskap om verksamheten har jag varit med om förr, och det är lika tragiskt varje gång. Men att det sker öppet i ett företag som är alldeles beroende av varje småkund – och att man berättar det öppet – har jag aldrig tidigare upplevt. Lycka till med det, Telia.

Nu blir det spännande att se vad som händer. Om Telia är smarta betalar de min faktura, vilken utgör rena reapriset för den tidsspillan jag haft på grund av deras telefontrakasserier de senaste åren. Om de är mindre smarta men tror att de är det, bestrider de. Då blir det Kronofogden och Telia har dessutom köpt sig ett verbalt krig de aldrig någonsin kan vinna, och som kommer att kosta dem tiotusentals eller hundratusentals kronor i längden.

Någon som vill gissa? :o)

Ni är roliga, ni tvåbeningar. Hört under promenaden:

”Visst är de söta, de små! Undrar vad som rör sig i deras små hundhjärnor?”

Jo, tjena! En dag som denna undrar jag vad som rör sig i huvudet på de 21 000 tvåbeningar som betalar (!) för att springa över fyra mil (!) i fyra graders värme, piskande regn och storm. Likaså undrar jag hur de tänker, som anmält sig som funktionärer. För 800 spänn per skalle kan ni få springa ihjäl er på min gräsmatta. Jag kammar in 1,7 miljoner och köper en hygglig kåk i solen. Vem var det nu som hade liten hjärna?

Ja ja, jag har också regnkappa. Men inte tramsar jag runt i något marathon för det. En tur runt kvarteret är illa nog en dag som denna. Softa på mjukisfilten är ett bättre alternativ. Frågor på det?

Alltså, vi hundar kan också vara narcissister och ha tävlingsinstinkt. Men det finns gränser. Tvåbeningarna reser över halva världen hit, betalar 800 spänn (fattar du hur många tuggben man kan få för de pengarna?!) för att slita av senor, få smärtsamma sträckningar och skavsår, riva sönder bröstvårtorna och riskera hjärtinfarkt.En del av dem dör till och med. Om de hade deltagit under vapenhot hade jag haft en viss förståelse, men att betala för att dö – Herremintass!

Som tack för hjälpen får de, om de kommer i mål, en påse russin och lite alkoholfri öl.

Alkoholfri öl? Låter som kalvkött utan kalv för mig. Som köttbullar utan kött. Som leverpastej utan lever. Som …

Så vi tar det igen:

Vem var det som hade liten hjärna, sa ni?

Jag föredrar – solen.

High tass!

/Sigge

Valpen tittar misstroget på mig, fnyser och går därifrån.

Som en rättrogen muslim ligger jag på alla fyra med pannan i golvet och rotar med händerna mellan trappstegen i trappan, för att hitta den.

Routern.

Omstart, kallas det.

Mitt kommunala elbolag har haft generalras i nätet och under de senaste fyrtioåtta timmarna har Internet kommit och gått som Jehovas Vittnen. De gånger jag ringer och felanmäler hamnar jag hos SOS Alarmering (!) där en vänlig röst meddelar att jag ska felanmäla hos min provider. Detta trots att både jag, SOS och providern vet att felet ligger hos det kommunala bolaget.

”Det är så de gör nu för tiden”, berättar en insatt vän. ”Ditt kommunala elbolag vägrar skriva kontrakt med några Internetleverantörer om inte dessa tar på sig all kundservice och får på käften hela tiden, även om det är det kommunala bolagets fel.”

Feghet och ansvarslöshet, 2012. Res på er, Sollentuna Energi. Visa stake. Ta ansvar. Okej?

Tankarna går till hur det var förr. Plötsligt tycks det så länge sedan, fast det bara handlar om decennier. Då när vi levde med telefonkiosker, sladdar kopplade till väggen, bildlös kommunikation och tjocka högar av telefonkataloger.

Jo, vi överlevde.

Knas i servern var ett okänt begrepp. Liksom bristande ansvar hos leverantören.

Och till er som undrar hur kriget mot Telia går: Jo tack, utmärkt. Det har bara börjat och de ska ha så mycket smisk att de ångrar att deras försäljare satte sina rumpor i min morgonfrid.

Planeringen roar mig.

Ja, ja, låt mig bara konstatera att tvåbeningar är fullständigt skamlösa!

Det är väl åtminstone två år sedan jag tassade ner noterna och texten till Vuffoooria! på baksidan av ett korvpapper jag hittat vid en nattöppen korvkiosk i Västerås (var där och spelade bortamatch med en skitsnygg terriertik). Jag hade tänkt ställa upp i Hundovision 2012 och framskälla låten själv.

Så här var min ursprungstext:

Vuffooooria, give me thirty bones right now

give me bones in sun or snow

vuff, vuff, vuff, vuff-vuff-vuff-vuff

Vuffoooooria, show your paws and tail right now,

show me where your paths will go

vuff, vuff, vuff, vuff-vuff-vuff-vuff

och så vidare.

Om det är Loreen eller den där Tomas G eller P eller F eller vad han nu heter, som plockat upp mitt tappade korvapper för att snyta sig i det, vet jag inte. Jag vet bara att hela Europa, utom de där förbannade spaghettituggarna, röstade på min låt. Jag hoppas förresten att de där sliskiga tomatplockarnas strumpor äter deras tår – hur understår de sig att inte rösta på kopian av Vuffoooooria??!!

Ruttna i torrfoder och strypkoppel, Berlusconi, din gamle tikbock!

För övrigt har jag rest en hel del på senaste tiden, och har en hel del att rapportera. Men det tar vi i nästa blogginlägg.

Vuffooooria på er!

High tass!

/Sigge

Ska just stappla i säng, svimfärdig.

I morse klev jag upp 04.15 för att göra mig redo för en av mitt livs viktigaste upplevelser:

Kl 06.10 delade jag ut det första av 17 000 exemplar av Dan Buthlers och min deckare ”Grannen” på Stockholms centrakl.

Böckerna var gratis men massor av människor gav rejäla donationer til Brnacancerfonden, via insamlingsbössor och sms.

Jag rapporterar mer och detaljerat om detta fantastiska event –  senare!

Nu på fredag den 25 maj med start 07.00 delar Dan Buthler och jag ut de 17 000 exemplar av ”Grannen” – som vi har skänkt till Barncancerfonden – i avgångshallen på Stockholms Central.

Alla är välkomna att ta hur många inbundna böcker, ljudböcker eller pocket de vill. Böckerna är gratis men vi önskar och hoppas att de som tar böcker lämnar en donation till Barncancerfondens medarbetare, som finns på plats. Den som vill ha en bok signerad måste ge 50 kronor till fonden.

Sprid ordet så att vi får massor av människor till Centralen och så att Barncancerfonden får in så mycket som möjligt. Här finns inga mellanhänder – varenda insamlad krona går direkt till att hjälpa de sjuka barnen och till forskning om barncancer!