Jo jo, jag har läst, sett och hört åtminstone hälften av bortförklaringarna. Ni har fått direktiv uppifrån. Blivit decentraliserade, bolagiserade, uppköpta, privatiserade och allt det där, vilket också i grund och botten har visat sig tragiskt. I dag fungerar ni ju ännu sämre än när ni arbetade som ett socialistiskt kollektiv. Illa.

Jag har nyss postat ett gammalt hederligt pappersbrev till er. Eftersom jag inte har ett uns av hopp om att det

a) ska nå er, eftersom posten privatiserats

b) om det mot förmodan når er, ska göra någon verkan eftersom ni inte kan bestämma till vilket av alla privata riskkapitalistbolag det ska vidarebefordras

Icke desto mindre:

Eftersom er hemsida knappast drabbas av snöoväder i augusti, är det minsta man kan begära, att den ska fungera när man vill registrera sina tonårsbarns svindyra terminskort på den.

Och det kan man inte. Man kan inte heller skicka ett felmeddelande till er.

Wake up, det är 2012 nu.

Alltså publiceras här, bortsett från personuppgifterna, det brev som i morgon snigelpostas till er, med en lam förhoppning om att någon ska reagera:

SL kundtjänst
Box 30047
104 25 Stockholm

2012 – 08 – 22

Beträffande registrering av SL-kort för ungdomar

Jag är milt uttryckt förvånad, snarare chockad. Förutom de pengar jag eller skolan betalar för att en tonåring ska kunna åka med de kommunikationer som fungerar hjälpligt på sommaren och med u-landstouch på vintern (ni tycks fortfarande lika förvånade varje år, över att det blir kallt och kommer snö. Ska jag berätta en hemlis…? :-)) ska jag betala 720 kronor per termin och barn (!) för att de ska få åka på
kvällar och helger.

När jag sedan ska registrera korten som en försäkring mot förlust, upptäcker jag åter att er hemsida inte fungerar. När jag ska skicka ett meddelande om detta upptäcker jag
att er hemsida inte fungerar. När jag ska meddela er detta via den Facebook-sida ni
rekommenderar upptäcker jag att det inte går att kommunicera med er där.

Jag vet inte riktigt hur er sannolikt väl avlönade kommunikationsdirektör tänkte, men jag kan meddela att det var ett feltänk.

Nu gör vi så här. Ni registrerar korten med uppgifterna nedan, och tar ansvaret för dem till dess att ni meddelat att hemsidesregistreringen fungerar:

XXXXXXXXXXXXXXX Öhrlund, kortnummer xxxxxxxxxxxxxxx

XXXXXXXXXXXXXXX Öhrlund, kortnummer xxxxxxxxxxxxxxx

Kan ni bara för en sekund skita i att förhandla lågpriser med kineser och fransmän och istället försöka se till att den mest grundläggande delen av er verksamhet fungerar?

Tack

Vänligen bekräfta skriftligen och omgående.

Med vänlig hälsning,

Dag Öhrlund

Jag kan se scenen framför mig:

Expressens redaktion. Nyhetstorka. Evig skräck för att den ledande konkurrenten (som vanligt) kommit på något bättre.

Redaktörer slår sina kloka huvuden ihop. Och kommer inte upp med något bättre än:

SÅ SNÅLAR LÄCKBERG MED SIN FÖRMÖGENHET.

Artikeln kan berätta att Läckbergs företag dragit in 102 miljoner kronor under de senaste fyra åren. Att samma företag för andra året i rad drog in över 30 miljoner. För att ge artikeln alibi redovisar man i smalspalt till höger vad några andra bästsäljande deckarförfattares företag omsätter.

Men naturligtvis nämner man inte namn som PO Enquist, Herman Lindqvist eller – gubevars – några av våra duktigaste kvinnliga författare som inte skriver deckare.

Det vore alltför farligt.

Tänk om kulturredaktionen skulle få nobben nästa gång de vill prata med någon av de fina och viktiga. Det vore inte bra.

Att slå på komersiellt framgångsrika författare – speciellt Läckberg – är praktiskt och bra. Det säljer lösnummer och det är relativt ofarligt. Camilla har sedan länge visat att hon kan förvandla sig till gås när kvällstidningsjournalisterna bär fram spannarna.

Tydligen har det krävt två Expressenreportrar för att få ihop de få rader artikeln består av. Och den lär knappast få några priser för grävande journalistik. Mest det gamla vanliga – floskler ackompanjerade av några passande pratminus.

Till detta sätts en absurd rubrik som får plats på löpsedeln och ettan, sannolikt av en magsur redigerare som är alltför väl medveten om att inte ens den blir en litterär framgång på något sätt.

Det måste vara ett helvete att veta att ens text är en loser redan innan den är tryckt.

Jag tycker att Expressen ska skita i hur mycket Camilla Läckberg tjänar. Du kan tycka vad du vill om hennes historier men faktum kvarstår – tjejen har sålt över 4,5 miljoner böcker enbart i Sverige och tillräckligt många människor har visat att de vill läsa hennes berättelser.

Det är mer än Expressens journalister någonsin får uppleva.

Respekt, alltså.

Jag kan förstå att garvsyran svider hos dem på kulturredaktionerna, som inser att de inte skulle kunna få ihop en bestseller på tio år om de så slog knut på både sina sjalar och sig själva. Tuff skit.

Jag har en stor respekt för författare som skriver något massor av människor vill ha, för musiker som skapar hits, för konstnärer som når ut brett. Kan vi inte bara vinka åt dem, gratulera till ett bra jobb och … nej, det kan vi förstås inte! För vi som kritiserar är fina och viktiga och vet bättre, eller hur? stönar kulturredaktörerna.

Tacksamt bör de kräla för att Camilla Läckberg räddade ännu en dag åt en tidning som inte klarar en nyhetstorka.

Till saken hör att hon är en synnerligen trevlig prick som har lyckats genomföra det var tredje svensk drömmer om – att skriva en bok. Hon har dessutom gått ett par steg längre. Skrivit flera. Och sålt mer än de flesta drömmer om.

Grattis, Camilla! 

Naturligtvis kommer det inte att ske.

Du är en skugga. På Internet. På min garageuppfart.

Det är du som planterar ett virus på min hemsida, för att andra inte ska kunna ta del av mina ord, mina åsikter.

Därför att dina egna inte är starka nog.

Det var du som tog dig in i trädgården förra sommaren, välte parasoll, slog sönder lyktor och skar ner den fina lampan som slog i bordet och gick sönder.

Känner du att du imponerar, Feghet, eller är ensamhetens vind alltid lika kall?

Det var du som häromnatten tog något vasst och drog i lacken på min bil, så att den nu måste lackeras om.

Det är du som alltid går ut i gatans mörka mitt när du kommer till en gatlykta. Du som alltid kvickt skyndar in på en sidogata när du hör andras röster. Det är din stank kvarterets hundar känner när de skäller till synes omotiverat.

Det är också du som inte törs ringa på min dörr, inte törs möta mig öga mot öga, inte törs tysta den röst du avskyr, på riktigt.

Det är därför du för evigt bär samma namn, oavsett vem du är och var du bor, oavsett hur du kämpar.

I det ligger också din enda fördel, en tragik du är för liten för att förstå.

Att ingen känner avund mot dig. Ingen.

Vänner, det är dags att stänga Sverige. Författaren Herman Lindqvist har svarat på några frågor som en extremistsajt ställt och värre kan det tydligen inte bli:

http://www.svd.se/kultur/herman-lindqvist-pa-extremistsajt_7281189.svd

Av detta görs en stor sak i ankdammen och frågan får plats i en av de stora och malliga tidningarna.

Som författare och debattör borde Lindqvist naturligtvis själv få välja att svara eller ej när han får frågor. Men snabbt kastas den unkna, politiskt korrekta filten över honom och åter står det klart att den svenska ”yttrandefriheten” gäller med begränsningar, och att många vill vara de som avgör vad som får yttras.

I det ligger en fara som få vill diskutera.

Så här skriver min synnerligen kloke författarkollega Tommy Deogan om saken:

”Ytterligare ett exempel på att vi lever i  Moralpanikens högkvarter! Finns där inga värre ”problem” att fokusera på/ lägga energin på? Som t.ex. författare som vill sjunga i ESC och kvinnor som inte väljer att raka sig under armarna… Resten blundar vi för istället, som barnfattigdom, kvinnomisshandel, mygel, korruption och hemlöshet- dessa saker ”finns ju inte i Sverige”, bara i alla andra länder… !”

Instämmer med föregående talare.

I går stod jag åter på svensk mark efter att ha vistats i Florida i några månader.

Ett av reportageuppdragen där var att fortsätta med dokumentation av hemlösa – ett projekt jag arbetat med i flera år och som delvis sponsras av Sofia Församling i Stockholm. Att se barn utan mat i ett av världens rikaste länder är en märklig och delvis skakande upplevelse.

Jag landar i Sverige, sätter mig i bilen och kör till Malmö för att ta mig vidare till Köpenham.

Det första som möter mig är den här synen:

Malmö, Sverige, den 15 juli 2012, kl 21.45.

En bild som manar till eftertanke.

Läs gärna min gästblogg i Bokboxen:

http://bokboxen.blogspot.se/2012/06/gastbloggaren-dag-ohrlund.html

Det hände i torsdags kväll.

Huruvida de ovanligt heta nätterna ökade förövarnas frustration är ännu okänt, likaså hur Planen verkligen såg ut.

Vad vi vet är följande:

Henry Leonard, 35, ringde till kinarestaurangen Tung Hing och beställde hemkörning av kinamat. Lotten föll på 23-årige Zhi Wei Huang, en ung man som kommit till USA för tre år sedan, snabbt lärt sig restaurangbranschen och sedan jobbat hårt större delen av dygnet. Huang både lagade mat och levererade den och lyckades på det sättet försörja hela sin familj.

När han i torsdags kväll lämnade restaurangen på Fowler street med varm mat i frigolitlådor hade han ingen aning om att det var hans livs sista leverans.

Alla vill vara med i tv och Leonard skulle senare, med sin baby på armen, i direktsändning vittna om hur han hörde några skott strax efter att Huang hade levererat maten till honom, att han fann kinesen död utanför sin lägenhet och att hans sambo snabbt ringde efter polis och ambulans..

Vad han inte vittnade om, var att hans son var en av de två tonåringar som – till synes utan anledning – sköt den 23-årige Huang till döds. Det spekuleras nu om att far och son var i maskopi.

Men varför? För att råna en kines på motsvarande 150 kronor? Kanske.

Eddie Leonard

Henry Leonards son, 16-årige Eddie Leonard, sitter nu i häktet tillsammans med sin kumpan, 17-årige Dejerion James Stewart. Tack vare sina låga åldrar kommer

Dejerion James Stewart

de båda ynglingarna att klara sig undan det dödsstraff en Floridajury annars skulle ha utdömt för överlagt mord.

Men tragedin och meningslösheten är ett faktum.

En 23-årig man som kom till USA för att förverkliga sin dröm, är död.

Två tonåringar är också döda, fast på ett annat sätt.

För 150 kronor.

Eller – vad?

På min semester nära den skånska Atlanten bor jag hos en tjej som heter Selma.

Det finns bara ett ord att beskriva henne med:

Cool.

Selma och jag vardagsfilosoferar om lite av varje. Ni vet, sådär lagom som man gör när man inte orkar bli alltför djup och samtidigt hoppas att tvåbeningarna ska smyga åt en lite leverpastej innan det växer skägg på dem. Eller oss.

Häromdagen var Selma och jag på väg till Playa del Voffo för ett snabbdopp när jag plötsligt fick syn på två ruskigt skumma typer. Jag viskade till Selma att hon skulle slänga sig ner på mage och ligga still.

Kolla Selmas blixtsnabba reaktion när jag viskar till henne. Typen uppe i hörnet fattar ingenting!

Man vet ju aldrig om okända varelser kommer att attackera eller ej, så det gäller att ha en listig plan. Dessutom var de tvåbeningar, men de såg inte ut som tvåbeningarna vi bor hos.

När vi hade varit typ Vietnam-sniper-stilla i en minut eller så och fienden inte gjorde några tydliga attackförsök sa jag till Selma att vrida på skallen. Vi betraktade typerna i några sekunder och kunde knappt hålla oss för svansviftning.

Selma och jag: Hä, hä, hä! Svårt att hålla svansarna still här…

Typerna såg ofattbart löjliga ut och plötsligt kom jag ihåg att husse visat mig en bild av en sån en gång.

”Stork”, sa husse då.

”Samma bokstäver som i torsk”, mumlade jag. Ett citat av den svårt Tourettedrabbade författaren Dan Buthler, för övrigt en av litteraturens mest oförstådde.

”Va?”, sa Selma.

”Stork heter de”, sa jag.

Selmas fråga är högst befogad…

”Vad ska man med dem till?” undrade Selma.

”Ett av livets mysterier”, svarade jag. ”Tvåbeningarna lurar i sina barn att storkarna kommer med barnen när de är nyfödda. En klockregn lögn, förstås. Förstår mig inte på tvåbeningar. Skulle du kunna ljuga din valp rakt upp i nosen?”

”Aldrig”, sa Selma. ”Ärlighet är viktigt.”

”Sanna mina skall”, sa jag. ”Men hur tänkte Gud här? Vad ska man med storkar till?”

Selma fnissade. ”Titta på en kackerlacka så förstår du att Gud inte finns. Eller att han – om det nu är en han – är den största komiker som funnits. För vad ska vi med sköldpaddor till? Eller spindlar? Eller strutsar? Vad är det för vits med att vara fågel om man inte kan flyga …?”

”Eller mastiffer”, fyllde jag i.

”Hä, hä, hä”, flinade Selma. ”Du menar de där som spänner sig och ser ut som testosteronstinna italienska glassförsäljare. Hä, hä, hä … ”

Vi rullade runt på rygg och skällde av skratt i några sekunder. Storkarna stirrade förvånat på oss och jag tyckte att de såg förorättade ut. Selma reste sig upp, skakade på sig och knyckte med huvudet. Vi traskade vidare mot Playa del Voffo och dök i.

Några timmar senare traskade vi hemåt genom kvällslandskapet och konstaterade att livet inte är så dumt.

Med eller utan storkar …

PS: Som vanligt smög Glenn Nilsson efter oss med sin kamera. Jag misstänker att han förr eller senare tänker bli rik genom att sälja bilderna till Hund i Veckan eller Hund Extra, Skalldal! eller någon annan skandaltidning. Well, Selma och jag bjuder på det …

Kära vänner!

Mitt senaste blogginlägg medförde ju knappast att strömmen av fanmail minskade – tvärtom! Kändislivet har sina baksidor – alla vill veta vad man gör minut för minut. I vanliga fall värnar jag mycket om mitt privatliv, men ni kära fans är också viktiga för mig, så jag har bestämt mig för att öppna upp en aning och visa några ytterst privata bilder som en av mina hovfotografer – Glenn Nilsson – tagit under min semester.

Som ni vet finns det massor av beacher att välja mellan för oss hundar. Jag brukar hålla mig långt borta från Playa del Tasso eftersom den oftast är full av valpfamiljer med allt vad det innebär av skall, kladd och tårar. Visst är de söta, de små, men jag är inte i det stadiet av livet just nu.

Playa del Svanso får också klara sig utan mig. Fullt av pudel-wannabies, tax-fjortisar och överborstade schäferhannar i treårsåldern – gimme me a break. Det är också där inoljade mastiffer springer och spänner sig bredvid boxerhannar som ser ut som italienska glassförsäljare i Rimini som önskar att de hade en tatuering *gäsp*.

Alltså, jag föredrar den mer anonyma Playa del Voffo, eller som de skånska infödingarna kallar den – Honnastrannen. I vanliga fall brukar man kunna vara helt ifred där. I mitt fall blir det förstås lite annorlunda. Som ni ser blir jag jagad av en skitsnygg fotomodell (som också vill vara anonym på semestern) så fort jag tar en liten simtur, men det är sånt man får leva med om man är jag! ;o)

Jag gillar verkligen strandlivet. Det är i den varma sanden jag softar bäst medan jag filosoferar och funderar över Livet och vad min nästa roman ska handla om.

Ska det vara action eller brinnande kärlek? Sjukhusmiljö eller regniga, kalla gator i New Bark? Ska jag skriva under min amerikanska pseudonym C.S Dog eller min italienska – Siguardo Voffo? Mycket att tänka på.

Sådärja, vänner, nu har ni fått en liten inblick i mitt hemliga semesterliv. Nöjda nu? ;o)

High tass!

/Sigge