Kriget mot Telia och företagets obegripliga och vidriga uppförande mot sina kunder fortskrider. I takt med att de gödslar slagfältet med allt fler kretiner i färgglada uniformer och fåniga företagsnamn, blir det hela en aning oöverskådligt ibland, men alls icke omöjligt att föra.

I takt med mina blogginlägg har jag fått alltfler mail från människor som nu sagt upp sina Teliaabonnemang och flyttat till andra operatörer.

Hans G Larsson, informationsansvarig på Telia Kundrelationer, hade försäkrat mig att han skulle göra vad som stod i hans makt för att jag inte skulle bli uppringd av Telia mer (och att han gått igenom ”Telias interna NIX-register för att säkerställa” att jag fanns med där).

Eller deras ”representanter”.

08.30 fem dagar senare kom den digitala batongtortyren i form av ett samtal från unge Linus på företaget Dialect.

Jag hade på grund av svåra smärtor varit vaken till 03.00 natten innan och du kan säkert räkna ut hur förtjust jag blev över Dialect-samtalet. Naturligtvis skrev jag ett mail till några personer i Dialects ledning.

En av dem svarade – företagets VD Mats Kraitsik Kalvik.

Kalvik är en skojsig rackare (åtminstone inledningsvis), ty så här lyder en del av hans första svar:

”…Jag förstår inte hur Dialect i det du beskriver ska ha haft kännedom om att du
absolut inte vill bli kontaktad då du varit i kontakt med Telia och de till en
helt annan återförsäljare. jag förstår dock att du inte önskar kontakt och det
kan vi se till nu när vi vet. Du verkar också ha stora synpunkter på Telia vilket många har, vill uppmärksamma dig på att det finns många alternativ att fundera över när det råder priskrig och produktutveckling hos samtliga operatörer… ”

Först påstår han alltså att det inte är Dialect som har kontaktat mig, trots att uppringaren sa det. Sedan – när han märker att jag inte gillar Telia – påpekar han raskt att Dialect kan erbjuda alternativ från andra operatörer. Om jag hade varit Kalviks uppdragsgivare Telia hade jag blivit måttligt förtjust över hur snabbt han vänder kappan efter vinden. Vem hade han rekommenderat om jag hade kritiserat Tele 2? :o) Ironiskt nog frågar han mig också vilket nummer jag vill att de ska spärra! De här tomtarna vet alltså inte ens vilka nummer de ringer och jag skulle nyfiket vilja ta en titt i deras lilla tomteverkstad.

Nåväl, det är inte huvudsaken. Saken är den att Kalvik och hans anhang, precis som resten av Telias ”representanter” har missat poängen:

Därför ska jag, som danskarna säger, här skära ut den i papp:

Ge fan i att störa folk per telefon!

Åtta ord borde inte vara så svåra att förstå. Men ack…

Jag skriver med tämligen affekterad prosa tillbaka till Kalvik. Talar om vad jag tycker om att de ringer hem till mig 08.30 på morgonen. Eller att de ringer alls! Naturligtvis skräder jag inte orden. I min värld är det enkelt – om du börjar jävlas med mig får du vara beredd på en reaktion som inte består av rosor och tårta.

Det förstår inte Kalvik. Upprörd eller möjligen till och med kränkt skriver han:

”Jag förstår överhuvudtaget inte oförskämdheten i mitt mail då jag inte är oförskämd.
Däremot tycker jag du ska läsa ditt eget mail som är adresserat till mig som du
aldrig varit i kontakt med, hur får man egentligen uppföra sig? Har jag totalt missförstått fakta i det du framfört, att vi ringt dig 08.30 en morgon och det föranleder ditt agerande? Vi kommer aldrig mer att ringa dig, det hade räckt att du framförde det, lev som du själv lär att vi ska göra;  ” Försök nu bara visa ett uns av respekt och normalt tänkande”.

Jag skriver tillbaka och ber att få Kalviks hemnummer så att jag kan se till att han får smaka på sin egen medicin och blir nerringd dygnet runt.

Då blir han – klokt nog – tyst. Mycket tyst.

Det värsta är naturligtvis inte att Kalvik inte ser en oförskämdhet i sitt eller företagets beteende.

Det värsta är att han fortfarande missar poängen. Som alla andra tillverkade i den gudsförgätna fabrik som tydligen och av fullkomligt obegripliga anledningar spottar ut en märklig ras ingen behöver – telefonförsäljare – tycks han tro att han och hans anställda skulle ha någon form av moralisk rättighet att jaga folk per telefon, med allsköns skit. Inte minst om man kallar den ”kampanj”.

Vi skär ut det i papp igen:

Fel, fel, fel!

Ett litet ord som borde vara lätt att förstå, speciellt i upprepad form.

Men jag har inte stort hopp, vare sig när det gäller Kalvik själv eller soldaterna som utför terrorn.

Dock ber jag ödmjukast mina läsare att kategoriskt bojkotta Dialect och deras butiker, som jag själv aldrig hade gjort något illa eller ens haft något att göra med innan det här skedde.

Så, i fredags:

16.30, mitt i ett viktigt manusarbete, ringer Kerstin från Telefokus (se länk till artikel om företaget längre ner!).

Hon är redan från början otrevlig och naturligtvis ber jag att få bli kopplad till hennes chef.

Då kommer samma skitsnack som alltför många telefonförsäljare kör med:

Det finns inga ingående linjer till företaget. Och chefen – hon vet förstås inte vad vederbörande heter – är inte där.

Jag ryter till rejält, och vips kommer ”den ansvarige” på tråden. Han heter Tobias och börjar genast prata om kampanjer.

Jag pratar om den mänskliga rätten att få vara ifred. Att inte bli uppringd.

Tobias pratar kampanjer.

Jag avbryter honom. Frågar var företaget fått mitt nummer ifrån.

Det vet han inte.

Dessutom har Tobias, liksom Kalvik och Com7, Telesol och allt vad fan de nu heter, de som terroriserar folk, missat poängen.

Det är inte första gången, och säkert inte den sista, jag blir uppringd av någon som inte har något efternamn och som inte vet var han eller hon har fått mitt nummer. Verkar det seriöst? Ge mig ett piller som stoppar kvävning på grund av skratt.

Ju mer jag skriver om det här, desto fler historier om något liknande får jag mig tillsänt. Glädjande nog får jag lika många tips om moteld mot dem som skamlöst tar sig rätten att tränga sig in i våra hem eller företag för att sälja något vi inte vill ha.

Kriget blir långt, men tillsammans kan vi segra.

Genom att få dem att förstå poängen (vilken handlar om något ganska naturligt för många – respekt.)

Skrämmande nog går det fortare att lära en valp att bli rumsren och se upp för bilar.

En jämförelse som tål att tänkas på.

PS: Den som googlar han finner. Och här finns det kopplingar mellan Dialect och Telefokus – en tillfällighet som kan se ut som en tanke…

http://www.ittankar.se/varning-for-telefokus-ab/

Tillbringar ett par undersköna dagar i Skåne i slutet av sommaren.

Vackert väder, närhet till en lång strand där jag kan promenera.

Och havet underlättar tankars flykt.

Innan jag reste ner hämtade jag min bil – som alla andra moderna bilar full av små datorer – från service. Ett varningsmeddelande om att service var nödvändig hade visats länge, trots att det inte var så.

Och dagen efter att servicen utförts kom meddelandet upp på displayen igen. Precis som förra gången.

När man nämner sådant där för serviceavdelningen muttrar ens ”personliga tekniker” (alla måste ha en sån nuförtiden) något om mjukvaruuppdatering. För jag kör ju gubevars omkring i en datacentral, inte en bil.

Så man låter teknikern uppdatera. Och felet kvarstår.

Det sista han säger innan jag hämtar bilen är:

”Jag skulle rekommendera att du byter vindrutetorkare, de är slut.”

Jag ska just påbörja en 600 kilometer lång resa och undrar naturligtvis varför i helvete karln, som är tekniker, inte har bytt torkarbladen om han sett att de är slut. Svaret är givet – jag har betalat för ett servicepaket och i det ingår minsann inga torkarblad.

Jag skruvar tillbaka klockan. När jag växte upp i Blekinge på 1960-talet och pappa svängde in sin väl begagnade Mercedes 180 på Gulf-macken i utkanten av byn, kom det ut en gubbe i blå overall och keps. Han tankade bilen, kollade oljan, tvättade rutorna och kollade sånt som torkarblad. Om det var något som behövde bytas – allt från torkarblad till tändstift – så föreslog han det och kunde ombesörja det pronto, dessutom till ett rimligt pris.

I dag är det så – när det blir fel på den bil som kostat mer än ett radhus i Säffle – att jag måste beställa tid för en diagnos. Om resultatet av diagnosen blir att något måste åtgärdas (vilket det naturligtvis blir) så måste jag beställa en ny tid för det.

Men – i det här fallet kör jag till Skåne innan störtregnen kommer, och inser där plötsligt att torkarbladen nog måste bytas. Typ nu.

Alltså kör jag till närmaste mack, modell större.

Flickan bakom disken ser bekymrad ut när jag framför mitt ärende. Hon meddelar att man inte för torkarblad. Så vänder hon sig om och serverar en kund en halv middag innan hon sätter in en plåt med kanelbullar i en ugn.

Veckan innan har jag kört till bilbesiktningen. I sista sekund upptäcker jag att jag inte har någon varningstriangel i bilen. Dessutom behöver jag en skruvmejsel. Alltså styr jag snabbt mot närmsta mack, modell större.

Jag botaniserar. Hittar våldsfilmer och korvbröd, tamponger och tändstickor, lösgodis och romaner, nyckelringar och mjukisnallar, glass och tidningar med nakna flickor, russin, limpor, mobiltelefoner, braständare, grillkol, sovsäckar, blombuketter, wienerbröd, reflexvästar, plånböcker, pennor, en maskin som serverar fyra sorters kaffe, leksaker, lotter, lättmargarin, färdiga sallader och tio sorters bröd.

Bland annat.

Men ingen varningstriangel och – meddelar ynglingen bakom disken – verktyg har man för länge sedan slutat med.

Jahaja. Samma kväll åker jag till ett ICA Maxi stort som några fotbollsplaner, och för kanske första gången funderar jag på riktigt över hur matvaruaffären förändrats. För här finns de verktyg macken saknar. Här säljs cyklar, en rosa moped, trädgårdsmöbler, gräsklippare, platt-tv och laptops tillsammans med böcker, underkläder och – mediciner. Men den färska fisken lyser med sin frånvaro.

I Malmö är konkurrensen numera så hård att flera av de stora matkedjorna håller öppet mellan 08.00 och 23.00 sju dagar i veckan. Något som får mig att fundera över vem som nödvändigtvis behöver köpa mat 22.30 en söndagskväll.

I alltfler butiker försöker man införa självscanning för att kunna sparka ännu mer personal genom att låta oss kunder sköta halva kassajobbet. Som magsur gubbjävel vägrar jag naturligtvis delta i sådant. Jag tänker inte hjälpa dem att sparka folk som behöver jobbet, vilket naturligtvis är den enda meningen med självscanning.

Är det nödvändigt att alla våra butiker är öppna från morgon till kväll, sju dagar i veckan?

Naturligtvis inte. Det gick bra att planera förr, och folk som bor miltals från ära och redlighet får än i dag komma ihåg att köpa vad de behöver för många dagar, innan de styr mot den avlägset belägna gården.

Och de som arbetar i butik behöver också vila.

Jakten mot fortare, mera, större, flera och hela tiden ökar och ökar. Jag tror knappast att pappa, om han levt, vare sig förstått eller uppskattat det.

Visst är det väl bra att den som jobbar sent kan hinna plocka upp några grillade revbensspjäll som nödmat efter 18.00.

Men håll med om att det är sjukt att det inte finns torkarblad och en skruvmejsel på bensinmacken.

Det är lätt att tänka konspirationsteorier när man är drabbad av Telias tortyr, speciellt när följetongen verkligen blir – en följetong.

Det är inte mer än fem dagar sedan Hans G. Larsson, Informationsansvarig för kundrelationer (Gud bevare mg väl) på Telia, garanterade mig att jag skulle slippa mer skit från Telias sida. Så här skrev Hans efter att jag beklagat mig över att några tomtar frtån ett företag med namnet Com7 (här får ni skratta högt) trakasserat mig:

”Hej igen!

Jag har nu haft en kontakt med vår enhet som ansvarar för
kontakterna med återförsäljare. De har i sin tur gått igenom det du skriver
nedan med Com7:s vd, Mathias Andersson. Vi har också gått igenom vårt interna
”NIX-register”
för att säkerställa att du finns med där. Jag hoppas att detta
ska fungera och att du i fortsättningen slipper samtal från någon av våra
återförsäljare. Det vill säga de ska inte få uppgifter från Telia och inte ringa
på Telias uppdrag.
Trevlig helg
Med vänlig hälsning
Hans G”

I natt höll mina smärtor mig vaken till strax efter 03.00. Alltså hade jag hoppats få sova en stund på morgonen.

Men 08.30 skickade Telia in sina syriska soldater i mitt sovrum, med batonger i högsta hugg. Den här gången symboliserades de av en ung herre vid namn Linus från företaget Dialect.

På Dialect har man inte förtstått mycket. Inte att man ska ge fan i att terrorisera folk på morgnarna.

Eller att man inte ska terrorisera folk alls.

Framförallt har man inte förstått de eventuella konsekvenserna. Borsett från att Dialect nu står på min svarta lista och att jag sprider informaionen till tiotusentals läsare, kan det bli värre.

Om jag vore Dialects VD skulle – näst efter storbrand och svår översvämning – det sista jag skulle önska mig vara ett personligt, oannonserat besök av Dag Öhrlund, som kommer i syfte att kraftfullt informera om respekt och integritet.

Detsamma gäller förstås komikerna på Telia.

Lås dörrarna, pojkar och flickor. :o)

Jag växte upp i en lycklig tid.

Det fanns inga krig och inga osämjor, ingen svält och inga katastrofer.

Framtiden var så ljus att solglasögon var obligatoriska.

Jo, precis så måste det ha varit.

Jadå, Tintin fanns. Och negerbollar. Och negerkyssar. Och – minns inte riktigt alla namn som man i dag skulle ha blivit dömd och förkastad för att ha använt.

Nu är den politiskt korrekta festen igång igen. Behrang Meri – enligt uppgift med rötter i ett totalitärt Iran – så kallad konstnärlig ledare på Kulturhuset, har beslutat att kasta ut Tintin från husets bokhyllor. För att han inte gillar innehållet. För att albumen enligt honom ger en afrofobisk bild, för att innehållet symboliserar exotisering och orientalism.

Meri förstår kanske inte vilket ofantligt uppdrag han nu tar på sig. Hans rygg kommer att knäckas när han till nerför trappor och genom gångar ska släpa varje gammalt seriealbum, varje häfte och bok som på något sätt bryter mot 2012:s politiska korrekthet. Bokbålet på Sergels Torg kommer att bli ofantligt och vi svenskar kan vara stolta över att ha löst världsproblemen.

Negerbollen är redan förbjuden, negerkyssarna försvann för länge sedan.

Nu är allt bra. Nästan.

När Meri har genomfört sin censur är allt bra. Plötsligt kommer vi åter att leva i en lugn, fredlig värld där alla är lyckliga.

Det känns ju tryggt.

Och du som trodde att allt var ett skämt – läs mer här:

http://www.expressen.se/nyheter/tintin-kastas-ut-fran-kulturhuset/

Nästa vecka är det dags igen. Göteborg kommer att skakas av ordbävning och under dagarna fem är staden inte riktigt sig lik!

Om statistiken håller sig kommer över 100 000 bokälskare att invadera Svenska Mässans lokaler, svettas och trängas för att se sina favoritförfattare, gå på seminarier, bläddra i årets utbud av böcker och – köpa, köpa, köpa.

Elaka tungor hävdar att bokmässan inte har någon betydelse för branschen utan att den bara är ett slags böckernas Kiviks marknad för snåljåpar.

Jag håller inte med. Minns inte om jag gjort tio eller femton bokmässor nu, men alla har de varit givande. Under avslappnade förhållanden har jag kunnat träffa och prata med förlagsfolk som annars inte haft tid. Jag har knutit nya kontakter och till och med fått till ett och annat avtal, för att inte tala om hur många idéer som fötts i den inspirerande anda som mässan erbjuder.

Jag gratulerar dig som har möjlighet att besöka detta underbara evenemang. Titta gärna förbi och säg hej om du har möjlighet. I år har jag glädjande många monterengagemang och mitt program för mässan ser ut så här:

Torsdag

11.00 – 12.00 och 13.30 – 15.30:

Jag berättar  om mina böcker ”Till minne av Charlie K” och ”Skriv din bok och sälj den” och  signerar dem, i Bra Böckers monter

Fredag

10.30 – 12.00 samt 14.30 – 16.30:

Jag berättar om mina böcker ”Till minne av Charlie K” och ”Skriv din bok och sälj den” och signerar dem, i Bra Böckers monter

Lördag

13.30-13.45:

Dan Buthler och jag intervjuas om våra böcker – inte minst den nya ”Återvändaren” av Magnus Utvik i Massolits monter B 09:04

14.15 – 14.45:

Jag och författaren Lars Rambe diskuterar förlagens och författarnas framtid på
monterscen vid B 07:60

15.30-15.45:

Dan Buthler och jag intervjuas om våra böcker – inte minst den nya ”Återvändaren” av Magnus Utvik i Massolits monter B 09:04

16.30:

Jag intervjuas om mina böcker i Stora Ljudboksprisets monter nr B 09:30

17.00:

Dan Buthler och jag signerar ljudböcker i Storysides monter B 09:30

Söndag

12.00:

Jag berättar om min bok ”Till minne av Charlie K”  i Hör Opp:s monter B 03:49

13.30-13.45:

Dan Buthler och jag intervjuas om våra böcker – inte minst den nya ”Återvändaren” av Magnus Utvik i Massolits monter B 09:04

15.30-15.45:

Dan Buthler och jag intervjuas om våra böcker – inte minst den nya ”Återvändaren” av Magnus Utvik i Massolits monter B 09:04

Väl mött!

Hösten är i sanning en litterär tid på många sätt. Just nu avlöser releasefesterna varandra. I kväll ordnade mitt förlag Bra Böcker ett pampigt releaseparty på Fotografiska Museet i Stockholm.

En läcker buffé dukades upp och det bjöds på öl, vin och alkoholfria alternativ. Dessutom hade förlagets PR- och försäljningschef, duktiga Eva Ahlkvist, packat rader av goodiebags som de 70 gästerna fick ta med sig hem. Förutom aktuella böcker innehöll påsarna smink- och hudvårdsprodukter från förlagets systerföretag Fleur de Sante.

Nykontrakterade författaren Susanne Boll dök upp med en trevlig presentpåse och jag tackar henne samt de andra författarkollegerna Pernilla Alm och Simona Ahrnstedt för den trevliga gesten! Eftersom jag aldrig trott på tesen om att spara vin, njuter jag av det medan detta skrivs! :o)

Eva Ahlkvist inledde med att presentera debutanten Christer Nylander, tillika riksdagsman för Folkpartiet. Christers roman Maktens Offer är en spännande historia som utspelar sig bland annat i riksdagshuset och andra matkorridorer före valet 2014. Rekommenderas!

Näst i tur var Åsa Hellberg, som nu följer upp sin braksuccé Sonjas sista vilja med ännu en romantisk komedi om kvinnor – Sonjas hemlighet. Läs och – skratta!

Sist på scen var undertecknad och naturligtvis pratade vi om varför min senaste bok Skriv din bok och sälj den, är bättre och mer omfattande än andra böcker i genren. Boken har redan före släppdatum fått en glädjande stor uppmärksamhet bland både journalister och bloggare.

Vi pratade förstås också en del om min alldeles egna kriminalroman Till minne av Charlie K som kom ut i våras, och jag berättade att historien kommit till som en kombination av nyfikenhet och ilska. Nyfikenhet, för att jag från min skrivarlya har utsikt över Stockholms Frihamn och började fantisera om vad som skulle kunna hända där. Ilska, för att EU-samarbetet medfört att våra gränser öppnats vilt och galet, att Tullen fått minskade resurser så att organiserade ligor från öst i lugn och ro kan ägna sig åt människohandel, smuggling av knark och av barn till bordeller.

När alla hade fått presentera sina böcker tackades vi med applåder och fina blomsterbuketter. Jag kontrar med att tacka både Eva Ahlkvist för ännu ett toppenjobb, och även Inger Lindström från Vox PR för en fin insats!

Efter våra bokpresentationer minglades det friskt en bra stund till i Fotografiskas vackra lokaler…

Bland gästerna fanns mina största, trognaste och mest älskade fans – min dotter Josephine Alexis (blivande författare), den underbara kvinna som fått mig till altaret tre gånger utan skilsmässa mellan – Carina Cefa-Öhrlund (också en författande kreatör av kolossalformat) och min….

dotter Isabell Alison (blivande författare).

Direkt efter vår releasefest var det dags att kasta sig i bilen och styra mot nästa!

I en charmig lokal på Söder satt kollegan – tillika födelsedagsbarnet – Lars Rambe och signerade sin nya spänningsroman Kvinnorna i sjön, utgiven på hans och vännen Sölve Dahlgrens förlag HOI som haft ett mycket framgångsrikt år. Ett ljus i mörkret, när större delen av bokbranschen gnäller över hur dåligt det går.

Det var full fart och mycket trevligt på HOI:s releaseparty, men när jag hörde snacket om efterfest var det dags att sätta sig i bilen och köra hem. I dag ( ty nu har klockan passerat midnatt) blir en lång dag. Först manusskrivande, därefter tillsammans med Dan Buthler signering av år senaste bok Återvändaren på NK:s bokhandel klockan 20.00.

Om vi inte ses där, så kom ihåg att det bara är en vecka kvar till årets stora begivenhet bland förlagsfolk och andra bokälskare – Bok & Biblioteksmässan i Göteborg.

Jag kommer att vara där torsdag – söndag och framförallt pendla mellan Bra Böckers och Massolits montrar. Jag kommer också att bli intervjuad på Stora Ljudboksprisets scen. Mer om mitt exakta mässprogram senare.

Vi hörs!

Äntligen finns den att köpa!

Min senaste bok Skriv din bok och sälj den har fått ett väldigt fint välkomnande och rönt stort intresse bland journalister. Läs den om du själv skriver eller drömmer om att skriva – tipsa om du känner någon som går i skrivtankar!

Vad är det då som skiljer min bok från alla andra böcker som handlar om skrivande? De flesta andra är handledningar i skrivandets konst från början till slut. De tar upp grundhistorier, karaktärer och gestaltning, dialog och miljöbeskrivningar. Så långt allt väl. Men gemensamt för dem är också att de slutar när den stackars debutanten sitter där med sitt manus och inte vet vad han eller hon ska göra nu.

Det är just där min bok fortsätter med råd och tips. Jag berättar hur ett förlag fungerar och hur du kontaktar det. Hur du tolkar ett refuseringsbrev och vad du gör om ett förlag skulle acceptera ditt manus. Hur du håller koll på utgivningen och hjälper till med marknadsföringen.

I boken intervjuar jag en rad kända och mindre kända författare som Jan Guillou, Pernilla Alm, Elsie Johansson, Åsa Schwartz, Björn Hellberg och Viveca Sten. Alla ger sina bästa tips till debutanter. Det gör också förläggare, agenter och coacher som uttalar sig i boken.

Skriv din bok och sälj den är tänkt att vara en vän på vägen i författandet. En liten uppslagsbok där du kan hämta styrka, tips och råd. Och lära dig av alla de misstag jag själv har begått på resans gång! :o)

Till alla er som undrar hur jag orkar ägna energi åt kriget mot Telia istället för att nonchalera dem:
Simpelt:
1) Hur kan jag nonchalera någon som trakasserar mig var eller varannan dag?
2) Är det inte värt att diskutera vad som är rätt och fel? Det enda jag begär är att få ha en telefonlinje och betala för den (vilket jag alltid gjort) och därefter få vara ifred. Är det alltså för mycket begärt? Att Telenor och andra operatörer möjligen uppför sig likadant gör inte mig lyckligare. De här företagen ska smärtsamt lära sig att behandla sina kunder ok. Jag har redan lyckats förorsaka Telia några hundra tusen i förlust och mer lär det bli om de inte skärper sig.

Det här handlar om något så enkelt som respekt – en fråga värd att diskutera.

Jag visar Telia respekt genom att fullfölja vårt avtal.

Telia visar mig ingen respekt. De kräver pengar och tar sig rätten att bryta sig in i mitt privatliv, ringa mig på okristliga tider och trakassera mig.

Tänker jag acceptera det?

Nej.

Fortsätter kriget tills de har förlorat en miljon?

Ja.

Hemresa från Göteborg, X 2000, 1:a klass. Nästan alltid lika spännande att höra hur oförsiktiga affärsmän är i sina högljudda mobilsamtal och se hur lika oförsiktiga de är med sina konfidentiella dokument när de lämnar sina datorer öppna för att gå på toaletten eller – ännu värre – till Bistron för att ta ett par öl. Här kan en konkurrent på några sekunder tillskaffa sig information värd miljoner.

En säkerhetskonsult hade fått blodstörtning!

Nu: Mannen och kvinnan på andra sidan gången arbetar uppenbarligen på varsitt statligt verk.

De pratar säkerhetsfrågor. Eller rättare sagt, han pratar så mycket att hon tvingas lyssna.

Han inleder med alla spännande studiebesök han varit på den senaste tiden. Han och hans arbetskamrater har hälsat på i ett proffskök där de fått laga mat tillsammans med en gourmetkock. De har besökt ett medicinföretag där någon hållit föredrag om beteenden. Och så har de haft kick-off.

Och fått input. Viktigt som fan. Exakt vad inputen från matlagningen betyder för säkerheten i ett statligt verk tycks svårare att definiera, varför han snabbt byter ämne.

Så pratar han oavbrutet i två timmar om analyser, olika rapporteringssystem och vikten av dessa, att det vore bättre om datorer tog över ansvaret från människor att tänka i trafiken, om hur man på hans verk redan vänt trender dramatiskt (här framgår inte vilka eller hur), om hur en ökning från 600 till 700 olyckor bara får anses som marginell (i min värld är en nästan sjuttonprocentig ökning allt annat än marginell, framförallt om den innebär att människor skadas eller dör). Han pratar om hur någon uppfunnit säkerhetssamtal och hur man borde använda sig mer av tendensdefiniering. Därefter kommer ytterligare en lång utläggning om studiebesöket i kockköket och om hur man blandar matlagning med säkerhetsanalyser.

Redan vid det laget börjar min hjärna ge upp.

Han fortsätter dela ut en bukett av svårförståeliga begrepp så att till och med kvinnan bredvid – som uppenbarligen arbetar med säkerhet i ett annat statligt verk – börjar se bekymrad ut.

Jag uppfattar mig som närmast normalbegåvad men efter en timme inser jag att jag inte förstår ett dugg av vad karln säger.

Mannen, klädd i blå skjorta, grå kostym och med en blåtandspropp i örat, skiftar plötsligt kurs, ringer ett samtal och börjar högljutt debattera den orienteringstävling han nyligen deltagit i. Det framgår inte om tävlingen varit en del av statens säkerhetstänkande eller ej, och jag är inte säker på att jag vill veta.

Jag söker tröst i Bistron, hittar en halv flaska vitt vin och återvänder till min plats. Säkerhetskvinnan har somnat, förmodligen av ren utmattning, och mannen bläddrar förstrött i en kvällstidning.

Jag lutar mig tillbaka, tänker på snacket om Den Inre Resan som SJ nämner i sin reklam.

I det här fallet har den inre resan bestått av att inte förstå många ord av de sagda.

Lite jobbigt, inte minst om man är författare.

Men jag somnar i trygghet om att mina skattepengar går till rätt ändamål.

För vem skulle inte vilja laga mat tillsammans med en gourmetkock?

I rent säkerhetssyfte, menar jag …

Under de senaste åren har jag systematiskt blivit trakasserad av kretiner som representerar Telia. De gör alla sitt bästa för att lura mig och få mig att byta till sämre och dyrare abonnemangsformer, och inbland har de lyckats.

I år fick jag nog och startade krig mot Telia, ett krig som är långt ifrån över. Du som vill och orkar kan läsa en del av händelseutvecklingen här:

https://www.ohrlund.se/blogg/?p=1376

Det intressantaste är dock följande: I ett mail den 8 maj i år skriver Maria Dahlin på Telias kundtjänst så här till mig:

”Hej igen!
Jag har nu fått en bekräftelse på att du är borttagen från Telias
utåtriktade aktiviteter. Vilket innebär att du inte kommer att
bli uppringd i framtiden.
Med vänlig hälsning …”

Det där höll naturligtvis inte mer än något dygn, förrän nya ”representanter” började ringa, gärna på okristliga tider. Jag kontaktade Telia, fick nya garantier om att jag aldrig mer skulle bli uppringd.

Senast i förra veckan, när jag var utomlands, ringde en ny klämkäck typ ”på uppdrag av Telia” med ett ”erbjudande”. Och i dag ringde ”Martin” (naturligtvis inget efternamn) från ”Kom 7 AB” (vilket urbota fånigt namn).

Jag bad förstås att få prata med Martins chef och då kom ”Henke” (naturligtvis inget efternamn). Jag frågade när Kom 7 hade fått mitt nummer av Telia och fick det fantastiska svaret:

”Ahmen asså ja kan ju ente ta ansvar för varifrån just den hära säljaren har skaffat ditt nummer!”

En värdig representant för Telia, minsann. Själv är jag ytterst tacksam för att Henke varken blev hjärnkirurg eller fick en mer framstående position i samhället.

Sedan kriget mot Telia inleddes har jag fått 26 personer att säga upp ett eller flera abonnemang. Vidare har jag genom att fakturera Telia för den tid de förstör för mig, orsakat dem kostnader i form av tidsspillan och jurister. Enligt försiktiga beräkningar kommer de under den kommande femårsperioden att förlora mellan 200 000 – 250 000 kronor på grund av att de inte kan sköta sig, be om ursäkt, hålla sina löften och betala skadestånd.

Målet är att det här ska kosta Telia en miljon, och dit kommer vi att nå!

Allt för att någon konsultnisse på företaget tror att man vinner på att trakassera kunder och övertala dem till dåliga deal, istället för att vårda dem.

Tragiskt.