Det finns dagar då distributionen av den politiska korrekthetens stinkande filtar är oönskat aktiv i Landet Lagom.

För inte så länge sedan ville den med skattepengar avlönade Behrang Miri, ”konstnärlig ledare för barn och unga på Kulturhuset”, rensa ut TinTin-böcker från barnbiblioteket för att de kunde innehålla rasistiska inslag. Han fick omgående verbalt pisk så det räckte och backade.

Tack och lov. Annars hade vi i konsekvensens namn fått bränna stora delar av de svenska biblioteken, med Astrid Lindgrens böcker som god början.

Nu är det dags igen. SVT sänder en reviderad version av Kalle Ankas julprogram, med strukna scener som tydligen kunnat passera i några decennier utan att vålla större skada. Den svarta dockan måste nu omedelbart bort, liksom blondinen i rosa klänning. Det förvånar mig kraftigt att Tomten får vara kvar i sin urprungliga form. Ty vem kan bevisa att Tomten i själva verket inte är en svart feminist? Och i Landet Lagom måste rimligtvis någon känna sig kränkt av den fete mannen i vitt skägg, som lyfter upp små barn i knäet där han flinar på stormarknaderna. Huvva – tänk på det en stund!

Samtidigt ska vi alla lära oss att skriva ”hen” istället för ”hon” och ”han” – allt i ett desperat försök att skapa en förvirrande lagomsörja där ingen, absolut ingen, kan bli ett offer för vinterkränktsjukan (tack för det nya begreppet, Tina Danielsson! :o)).

I vanlig ordning ägnar vi oss åt småskit istället för att ta tag i det som verkligen är problem. Och den som inbillar sig att rasismen dör – eller ens minskar marginellt – för att det sopas undan några seriehäften eller en scen i Kalle Anka, är mer än lovligt naiv.

Ty ett av de stora problemen handlar om Dumhet, och här haltar forskningen kraftigt. Hur uppkommer dumheten? Är den genetisk eller ett resultat av arv? Förs den – hemska tanke – till och med vidare genom skolan? Går det möjligen att på sikt finna ett vaccin? Den dagen skulle inte bara rasismen utan också trafikolyckorna reduceras kraftigt, liksom en mängd andra problem.

Den svenska rasismen och främlingsfientligheten botas knappast av vare sig seriealbumscensur eller borttagna blondiner i rosa klänningar. Problemet är en aning mer komplext än så. Och jag hävdar som tidigare – eftersom inga svenska journalister eller politiker på allvar törs adressera den grundläggande orsaken till att Sverigedemokraterna växer – att partiet kommer att gro vidare, gå in i riksdagen med tvåsiffriga tal i nästa val och kasta ut ett eller två av de tidigare etablerade partierna. I en så kallad demokrati bör och måste vi kunna diskutera alla former av åsikter, beslut och följder. Det är vår skyldighet att vända på stenar och diskutera frågor – hur känsliga de än må vara – i strävan att skapa ett bättre samhälle.

Dumheten sticker upp sitt tryne i många former och bakom lika många masker. Ingen tjänar på att försöka negligera den, ty med sin kraft tränger den förbi slutna ögon och öron.

Jag tror att vaccinet mot Dumhet heter – respekt!

När jag för en tid sedan talade på Bokens Dag i Lysekil tillsammans med de utmärkt duktiga författarkollegerna Katarina Janouch och Herman Lindqvist, blev vi tillfrågade om vilket det vackraste ordet vi visste, var.

Jag svarade respekt, med tillägget:

Om alla människor tillämpade respekt i den allra vidaste betydelsen, skulle de kvarvarande problemen på jordklotet vara synnerligen få.

Trots detta finns ämnet fortfarande inte på skolschemat i Landet Lagom, där vi är duktiga på att slå oss för bröstet och alltför ofta dömer människor i andra länder för deras handlande.

Med en påse chips i handen, en rödvinsbox inom räckhåll och en fyrtiotums platt-tv framför snoken som verktyg en fredagkväll, är det lätt att veta bäst.

Men obegripligt nog verkar problemen ändå inte upphöra …

Jag är förmodligen Sveriges sämste bloggare, åtminstone om jag får tro förläggaren.

Får man tro alla bloggprofeter så ska en blogg uppdateras ofta, helst flera gånger om dagen.

Och får jag tro de få bloggar jag då och då tittar på, spelar innehållet mindre roll.

Sedan internet slog igenom har jag alltid haft lika svårt att förstå att så många människor har ett våldsamt behov av att dela med sig av sina privata göranden, minut för minut. På Facebook, Twitter och i bloggar läser jag ofattbart viktiga meddelanden som ”Är typ så jävla trött på tvättstugan, bree”, ”Sitter på 54:ans buss”, ”Sjukhusmaten suger fett” och ”Snart dax för fika hemma hos mamsen”.

Tack för informationen. Eller – inte.

Författarbloggarna skiljer sig vitt från varandra. En del behandlar enbart skrivandets vedermödor, andra förvandlas snabbt till en orgie i vardagslivet.

Och tydligen till vissas stora förtjusning. En förläggare jag har stor respekt för säger, på fullt allvar:

”Jag älskar det där! Jag vill veta vad mina favoritförfattare gör på dagarna!”

Vad de gör när de inte skriver alltså. Vilket normalt sett innebär tvätt, städning, matlagning, hämtning av barn, trängsel på bussen eller i bilkön, tv-tittande och allt annat jättespännande.

Nåväl, var och en blir lycklig av sitt. Dessvärre kan jag dock alltsom oftast inte sälla mig till mängden av bloggare som gör sina läsare lyckliga genom att rapportera varje liten detalj i livet.

Men okej – för att göra förläggaren lycklig:

Var ute och handlade i dag. Avskyr att handla. Satt i kö på apotekets receptavdelning. Stod i kö i kassan i två andra butiker. Noterade ett beteende. Kunder (8 kvinnor, 2 män) som hade ett förbannat stort behov av att, med växande kö bakom sig, babbla med apotekaren/kassabiträdet. Berätta om sitt liv, Bonde Söker Fru, sina svårigheter, sjukdomar i allmänhet, sin frus storlek, sin mans preferenser, rabattkuponger, utslag i ansiktet, Löfvéns framträdanden, barnbarnens glädje, trassel med bilen, chokladkartonger, sjukdomar-som-vi-andra-inte-vill-veta-något-om, och så vidare i oändlighet.

Min konlusion som legitimerad gubbjävel:

Det är julhandel. Folk är stressade. De flesta har inte eoner av tid att offra på köer.

Alltså: Håll käft, betala och gå, okej?

Blev du glad nu, förläggaren? :o)

Snön knarrade, allt var kyligt vackert.

Men när Tomten ringde lät han deprimerad. 

Vi bestämde oss för att träffas och prata.

Det är sådant vänner är till för.

Tomten och jag har varit goda vänner i drygt 50 år.

Han är en varmhjärtad, trevlig, andlig man. Som många andra har han familj och avbetalningar, bor i radhus och går på a-kassa ibland.

På restaurangen där vi beställt träff satte vi oss i ett bås med levande ljus. Han la han en bibel på bordet och jag tittade frågande på honom.

”Jag har faktiskt alltid den med mig. Stundom söker jag upp några kloka ord som hjälper mig att orka vidare.”

Vi beställde mat.

”Tänk på dem som inte får något att äta i jul”, sa jag.

Tomten nickade. ”Det är det jag menar. Folk glömmer det stora och viktiga. Värmen, gemenskapen och kärleken mellan människor. Allt tycks handla om teknik och karriärstress.”

”Hur är det på ditt jobb, då?” undrade jag.

”Inget vidare”, sa han tyst.”Jag knäcker mig på att kånka på läptåpps, ajjpädds spelkonsoler och platt-tv.”

Efter elva månaders arbetslöshet fick han stressa hårt före jul och hann inte med i alla fall. Dålig lön och usla arbetstider hörde till vardagen.

”Släden är livsfarlig”, suckade han. ”Den har varken ABS, gps eller värmestol. Men det finns inte pengar till en minibuss, säger chefen. Transport skulle aldrig godkänna att andra gubbar körde på mina villkor, med överlass och allt!

Han såg bedrövad ut:

”Förr kunde vi planera ordentligt. Men sen blev alla uppsagda och bara vi tomtar fick söka om våra tjänster. Nu får jag ALU-praktikanter och FAS 3-människor som nissar. Alla ska läras upp men de struntar i vilket, eftersom de ändå får foten om en månad.”

Förr hade landet varit uppdelat i distrikt, som servades av ett gäng tomtar under en chefstomte. Men sen hälften fick sparken, växte distrikten till orimliga proportioner.

”Hur ska jag hinna från Jönköping till Östersund på en kväll? Det räcker med att en liten parvel vill att jag ska leka med honom en stund för att schemat ska spricka. Förra året var det några i Gävle som inte fick sina klappar förrän i januari. Den utdelningen fick jag inte ens betalt för.”

Jag betraktade min vän. Han såg verkligen sliten ut.

”Man börjar ju bli till åren och nu känns det som om ingen riktigt vill ha en ens under högsäsong! Jag riskerar att bryta ryggen av mig när jag halkar uppför villagångar som ingen skottat, bara för att se ungarna klistrade framför en dator. Tomten kommer, säger föräldrarna. Vem bryr sig? säger ungarna och surfar på nätet istället. Var tog gemenskapen vägen, diskussionerna, familjelivet?”

”Trist”, sa jag.

”Jag menar det. I dag börjar ungarna gråta om de får förra generationens ajjfån med bara sexton gigs minne i julklapp. De kanske borde tänka lite på de större frågorna istället. På dem som är utsatta, de som inte får något alls.”

”Hur är det med Majsan, då?” frågade jag.

”Vi hade en kris för ett tag sen, men den är över nu. Fast hon tycker att jag kunde skaffa ett bättre jobb.”

Jag undrade vad han skulle vilja göra istället?

”Tja”, sa han. ”Jag tycker ju om att jobba med människor. Något viktigare än att hjälpa andra finns ju inte. Läs Lukas 10 så förstår du vad jag menar, det är ju rena poesin.”

Tomten reciterade med mjuk röst:

”Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom.”

Han fortsatte:

”Men jag är nog för sliten för ett jobb i vården. Kanske någon form av terapeutiskt arbete. Hjälpa folk att glömma stress och materialism, hitta sig själva och varandra igen. Allt det där som verkligen är viktigt.”

När vi kom ut från restaurangen stod släden snett parkerad halvvägs upp på trottoaren. Renarna stod där och tittade och tuggade på något.

Vi sa hej och kramade om varandra. Det var en imponerande syn när han snedstartade uppåt och for över himlen mot sin förort.

I nattens kyla och med vita moln från andedräkten vandrade jag hem över knarrande snö medan stora flingor sakta fuktade mitt hår.

Hemma, i värmen och gemenskapen skänkte jag en tanke till alla ensamma, slog upp ett glas vin och läste Efraim:

”Var … goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er.”

Tänkvärt. Lika viktigt i dag som för två tusen år sedan.

Eller viktigare.

Hans G. Larsson, informationsansvarig på Telias kundrelationer, har kvicknat till och återupptagit kommunikationen med mig. Det är bra. Dock är han lite bedrövad över att jag – i mitt krig mot Telia –  ”skjuter på pianisten”, det vill säga honom. Han påpekar att han redan från att han fick kännedom om vad som händer mig, har tyckt att det var trist. Han påpekar vidare att han inte har givit mig några garantier för att jag aldrig mer ska bli trakasserad av Telia, men att han gör sitt bästa för att åtgärda problemet. Det är a) korrekt och b) mycket bra.

Alltså ber jag Hans G. Larsson om ursäkt för att jag skjutit på honom. Här och nu!

Men – naturligtvis finns det en anledning. Hans G. Larsson är den ende i detta gigantiska företag som vågat skicka ett svar på alla de brev och mail jag tillställt Telia under de tre år företagets ”representanter” trakasserat mig.

Det är tråkigt att jag därmed tvingas ge Telias hittills enda ansikte – Lars – på tafsen i mina blogginlägg. Det är dock betydligt tråkigare, för att inte säga bedrövligt, att inte en enda av hans ansvariga chefer törs sticka fram nyllet!

Lars skriver: ”Att mina svar uteblivit fram tills idag beror på att jag inte fått några bra svar internt om hur vi ska lösa detta. Uppenbarligen hjälper ju inte vår egen spärr … ” Detta säger mer om Telias fjollchefer än om Hans eller mig.

Läs: Karln har försökt. Men som jag skrev – inte en enda ansvarig människa inom Telia vill eller törs resa sig upp, ta ansvar och komma med ett svar som är värt något.

Alltså: Lars chefer och beslutsfattare inom Telia är en packe pussies som inte skulle överleva i tio minuter i en förort. Kvinnor som inte törs vara kvinnor, män som inte törs vara män. Patetiska människor som sopar in bedrövligt höga löner för att – när det skiter sig – gömma sig bakom en informationskille istället för att resa sig och säga: ”Okej, vi har gjort fel. Vi ber om ursäkt. Vi ska kompensera dig som kund. Vi ska åtgärda felet. Nu.”

Men det har inte skett och jag sätter min hunds tuggben på att det inte kommer att ske. På den gamla tiden när Televerket var ett statligt bolag fanns det ett tjänstemannaansvar, när människor var tvungna att göra något så märkligt som att ta ansvar för sina handlingar och beslut.

Den tiden är förbi.

Så i dag kan Telias beslutsfattare med en harkling rätta till slipsen, låta sina telefonstalkers fortsätta förfölja mig och låta Lars G ta smällen när jag blir arg.

Jag väntar fortfarande på att dessa makthavare ska visa ett uns av a) empati b) moral c) ansvar d) styrka. Dessutom tycker jag att de ska ge mig sina hemtelefonnummer så att vi, vänner, kan ringa dem dygnet runt och komma med ”förslag”.

Till dess: Bojkotta Telia, Telisol, Dialect, Com7 och TDC Telefokus, samt alla andra digitala kackerlackor som ringer upp dig. Var inte trevlig, be dem bara dra åt helvete när de stör dig och tar upp din tid.

Du har full moralisk rätt att försvara din integritet, likaväl som de – i brist på intelligens och empati – försvarar sin legala rätt att fucka upp ditt liv.

NU väntar jag med spänning på att en enda av Lars chefer ska våga kontakta mig. Men du – sätt inte en Trisslott på det…

Idiotin fortsätter och jag tror inte att det finns så mycket hopp för Telia längre.

Efter att ha blivit trakasserad i min bostad i tre år av företagets ”fristående representanter” som ringer ”på uppdrag” av Telia, har jag ett otal gånger kontaktat Telia och fått skriftliga garantier för att få vara ifred.

De som ringer är sorgliga robotar som rabblar ett budskap från ett papper. När man ber att få ringa tillbaka eller tala med deras chef kommer alltid – oavsett företag – samma besked:

*Företaget har inga ingående telefonlinjer (fantastiskt med tanke på att man arbetar med att sälja telefoni)

*Säljaren vet inte vad chefen heter (skulle du köpa något av en säljare som inte vet vad chefen heter?)

och/eller

*säljaren kan av tekniska skäl inte koppla till chefen som dessutom är väldigt upptagen(med att trakassera andra kunder, kanske?!)

Senast i dag blev jag uppringd av en ung man från företaget TELESOL (vilket jävla namn!) som tidigare har garanterat att jag inte ska bli uppringd igen. Tidigare har jag blivit trakasserad av bland andra Dialect (vars vd Mats Kraitsik Kalvik – som för övrigt tjänar 19 miljoner om året på att låta säljare trakassera folk – tycker att jag borde lära mig ett bättre uppförande. Pray for a miracle, Kalvik – låt dina slavar lämna mig ifred så ska jag uppföra mig), Com7, Telefokus och en rad andra bolag med fantasifulla namn.

Från min tid på tropiska breddgrader vet jag att det är oerhört svårt att utrota kackerlackor. Men att få bort Telias digitala kackerlackor från livet verkar värre, för att inte säga omöjligt.

Vid det här laget har jag roat mig med anti-Telia-kampanjen så länge att företaget har förlorat över en kvarts miljon kronor på att goda vänner och läsare sagt upp sina mångåriga Teliaabonnemang. Och kampen fortsätter, det här ska kosta Telia en miljon innan det är klart.

Jag är förstås fortfarande nyfiken på Telias affärsidé. ”Trakassera kunderna tills de lämnar oss för en konkurrent – då minskar ju våra kostnader”

Tänkte ni verkligen rätt där, Telia?

Hans G. Larsson är informationsansvarig på Telias Kundrelationer. Vi har haft en – ska vi kalla det korrespondens – om det här. Larsson var först ursäktande och vartefter trakasserierna fortsatte blev han olycklig. Nu har han slutat kommunicera, svarar inte längre på mina mail.

Det skulle inte heller jag göra om jag var han. Losec skulle vara en temporär lösning.

Intressant.

Jag skriver ett inlägg om förnedring, där jag kontrar en porrstjärna mot de människor som förnedras oavbrutet – och till skillnad från porrstjärnan utan att få bra betalt – i TV-kanalernas vidriga program som Robinson, Rent Hus, Lyxfällan och Bonde söker fru.

Massor av människor gillar – enligt Facebook – mitt blogginlägg.

EN törs kommentera det.

Måste jag skriva sanningen om svenskar, invandring och SD:s framgångar, för att få en kommentar?

Nyligen framträdde en ung svensk dam, under artistnamnet Puma Swede, i svenska tv-program och berättade om sin framgångsrika karriär och affärsverksamhet som porrstjärna i Hollywood. Till en del tittares – och programledares – stora förskräckelse såg hon varken nersupen eller nerknarkad ut. Hon verkade ha alla hästar hemma, kunde tala för sig och menade på allvar att hon gillade sitt jobb. Hon berättade också att hon i branschen sett några män och kvinnor bli utnyttjade, supa ner sig, skilja sig, knarka och bli deprimerade. Precis detsamma som varje dag sker bland kontorister, läkare, busschaufförer, professorer, sjuksköterskor, renhållningsarbetare och skådespelare.

Men det värsta av allt var naturligtvis att hon tjänade bra med pengar. På att bli förnedrad, vilket hon nu inte tyckte att hon blev, eftersom hon valt frivilligt och gillade det hon gjorde.

Hur behandlar man sådant i världens mest politiskt korrekta land, 2012?

Det blev naturligtvis folk- och tittarstorm. I min lokaltidning, som också hade intervjuat tjejen under rubriken ”Hästtjejen som blev porrstjärna”, rasade insändarna och ifrågasatte chefredaktörens mentala hälsa. Denne försvarade sig med att tidningen försöker skildra olika människor och alla delar av livet.

Vilket ju är hans förbannade jobb.

Senast i kväll såg jag ett program som visst kallas ”Arge snickaren” på tv. Och blev förbannad.

Jag ser alltför sällan television, men av praktiska skäl äter familjen middag på ett bord i närheten av tv:n och av en tillfällighet ofta i samband med att en viss typ av program sänds. Jag har noterat att det ursprungliga mobbing- och förnedringsprogrammet Robinson fortfarande sänds efter en miljon säsonger och lika många psykbryt. Förnedringen har vidare odlats och finslipats i rader av program som Biggest Loser, Lyxfällan, Rent Hus, Bonde söker fru, Ensam mamma söker och gudvetvad perverterade programmakare lyckats döpa dyngan till. Tv går hand i hand med kvällstidningarna som tar i så att de kräks för att lyckas skapa dramarubriker kring varje förnedringsprogram.

Och uppenbarligen går det hem.

Kontentan är densamma: Så länge folk förnedras med kläderna på, går det bra. I Rent hus förnedrade TV 4 människor, varav några uppenbart behövde hjälp med mycket viktigare problem än städning. I ett program som jag inte ens vill nämna namnet på, klappade producenterna de medverkande – som alla hade grava funktionsnedsättningar – på huvudet så fort de lyckades vara duktiga. Jag var färdig att kräkas på golvet. I Bonde söker fru har det också förekommit en och annan djupt olycklig och sjuk människa som helt uppenbart hade behövt erbjudas vård istället för att hängas ut i tv.

Producenterna bakom den här typen av program borde bindas i stolar och utsättas för tomatkastning på bästa sändningstid – det hade varit bra tv!

Det går alltså bra att förnedra handikappade och folk som inte riktigt förstår, så länge de behåller kläderna på. Men när en svensk tjej som högst sannolikt vet vad hon håller på med tar av sig kläderna och har sex för stora pengar – då är det katastrof. Däremot går det bra att tjejer klär av sig och har sex – utan stora pengar – i Big Brother, för då är det gubevars tv!

För min del kan programmakarna, producenterna och för all del tittarna fortsätta hyckla så länge de vill. Förnedring är förnedring, och jag tror knappast att Puma Swede förnedras mer än dem som luras av TV 4.

Däremot blir hon – med all rätt – rik på det hon gör.

Nu vill jag se en producent som har stake nog att göra goda och positiva program utan förnedring! Jag tycker inte att vårdslösa människor som levt över sina tillgångar på lyxkonsumtion ska belönas av tv, eller att snuskpellar ska få gratis städning. Jag tycker inte heller att otacksamma, uppkäftiga människor ska få hjälp av Arge snickaren eller belönas med ett nytt kök för några hundra tusen.

Jag tycker däremot att 91-åriga Elsa som vi såg i tv i morse, ska få hjälp att komma in på det hem myndigheterna i dag förvägrar henne, så att hon kan få adekvat vård och ett värdigare liv under sina sista år. Jag tycker att föräldrar som går på knäna för att de tvingas ta hand om sina svårt sjuka och/eller handikappade barn dygnet runt, ska få hjälp. Jag tycker att svårt handikappade människor som drabbats av det vi andra inte vill tänka på, ska få alla hjälpmedel och all stöttning de kan få.

Och nej – vi behöver inte visa det i tv.

Men i valet mellan pest och kolera vore det fan så mycket bättre än de förnedringsprogram som sänds i dag. Och att deltagarna i de programmen har kläder på sig gör inte saken ett dugg bättre.

Promenerar med valpen och upptäcker att det är den första riktigt, riktigt kalla dagen. Inte så mycket för temperaturen men på grund av den snåla, fuktiga vinden.

I USA blåser sedan många år en helt annan, om möjligt ännu kyligare vind. En vind som Barack Obama försökt mildra genom sjukförsäkringssystemet ”Obamacare”.

De som någon gång hamnat på sjukhus i USA vet, förstår och tar tacksamt emot den nya reformen.

De rika avskyr den. Det vore ju förfärligt om skatten höjdes ett par procent. En dollar är en dollar och folk får fan klara sig själva.

En kvinnlig polis jag nyligen jobbade ihop med – Kristy Neroni – födde för två år sedan sitt första barn. Pojken föddes för tidigt, hade en del medfödda skador så mor och barn fick tillbringa en månad på sjukhus.

Notan: Över en miljon dollar!

Tack vare sin försäkring genom polisen klarade sig Kristy undan med en självrisk på tio procent, vilket innebar lån upp till halsen och långa avbetalningar.

För många andra har det varit värre. Ett par dygn eller någon vecka på sjukhus kan lätt leda till att man blir av med både livsbesparingar, bil och bostad. Allt medan de privata sjukhusen och läkarna skor sig på sjukt höga debiteringar.

Ett i längden ohållbart system.

Naturligtvis vore det utmärkt bra om alla människor förblev friska till dödsdagen och förmådde försörja sig själva.

Men verkligheten ser inte ut riktigt så.

I USA växer en rörelse bland de fattiga, de chanslösa. En vacker dag kommer de att göra uppror, börja vandra. De rika är inte dummare än att de förstår – och beväpnar sig.

”Let ´em fuckers come”, säger en pensionerad arméofficer, visar mig sitt medlemskap i The National Rifle Assosciation och dessutom den arsenal av vapen och ammunition han förvarar hemma. ”Any nigger walkin´ on my yard, is dead!”

Any nigger.

Bland mina vänner finns det både demokrater och republikaner. Demokraterna behöver inte föra diskussionen, de har förstått vidden av sjukförsäkringen, oavsett vad de anser om Obama som person och resten av hans presidentskap.

Republikanerna förstår ingenting, och är förbannade. De sprider all dynga de kan om Obama både muntligen och via mailkedjor. Presidenten är inte bara muslim utan har kopplingar till bin Laden. Han har genom sina lyxresor stulit miljoner skattedollar och hans fru är shoppinggalen på gränsen till sjukdom. Och så vidare.

Jag försöker förklara för en av mina vänner – som dessutom är sjuk och röker fyrtio cigarretter om dagen – att även han hamnar på sjukhus förr eller senare.

Han skakar bara på huvudet:

”It ´s not gonna happen!”

Han förstår inte. Vill, som så många andra, inte förstå.

Men det gör desto fler.

Och det är en av anledningarna till att Obama, trots kylan, vinner i natt.

Hoppas jag…

Obegripligt men sant. På en parkeringsplats utanför en matbutik i Malmö dyker hon upp i verkligheten, kvinnan som min medförfattare Dan Buthler och jag skapade som en IKEA-karaktär till boken ”Återvändaren”. Hon är i 50-årsåldern och välklädd. Skamlöst stjäl hon min parkeringsplats trots att jag står där, blinkar och pekar mot bilen som ska köra ut. Trots att jag står närmast, trots att hon ser mitt invalidparkeringstillstånd i framrutan.

Hon blir som ett mentalt gympass för mig. Jag vevar ner rutan vrålar vad jag tycker om henne.

Och kvinnan begår misstaget att gå i debatt med mig. En stund senare försvinner hon gråtfärdig med svansen mellan slagen i den fula kappan och förhoppningsvis är hennes kväll förstörd.

Min tonårsdotter är chockad och förbannad över en vuxen kvinnas uppförande. Återigen blir jag tvungen att döda ett par av de få illussioner flickan har kvar. Illa.

Det är lite synd att Sveriges alla kretiner till telefonförsäljare inte har gemensamma möten så att de kan varna varandra för sådana som mig. De skulle spara dem massor av tid, energi och obehagliga upplevelser, ty när det gäller dessa digitala kackerlackor är jag skoningslös och kan önska dem den brådaste och mest smärtsamma död, då de skamlöst tränger sig in i våra hem med allsköns skit.

Kvällen efter att käringen i den beige kappan snott min parkeringsplats ringer det igen – nu från det oroväckande, anonyma Norrköpingsnummer som dykt upp på displayen som missade samtal de senaste dygnen.

Han: Hej hej, jag ringer från företaget Positiv Pension! Hur står det till?

Positiv Pension? Skojar killen? Jag är femtiotalist och en av alla dem som är i högsta grad blåst av staten när det gäller en eventuell kommande pension. I bästa fall kommer den att bli en fjärdedel av det jag lovades när jag började jobba för fyrtio år sedan. Grovt bedrägeri, hade det hetat om någon gjort samma cirkusnummer i privat verksamhet. Sex års fängelse, kanske. Men statens herrar går fria.

Jag: Här blir det tamejfan ingen positiv pension!

Han (förvånad): Va?

Jag: Min fru har just lämnat mig med min bäste vän. De har tagit huset ifrån mig och biljäveln har gått sönder. Har du fler frågor?

Han: Oj, oj, oj, jag ville ju bara hjälpa dig med pensionen…

Jag: Det jag behöver hjälp med nu är något helt annat än pensionen!

Han: Oj, jag får väl önska dig en trevlig kväll då….

Jag: Det blir tammejfan ingen trevlig kväll här…

Han låter olycklig när han avslutar samtalet. Bra. Kanske, kanske skaffar han sig ett anständigt jobb istället för att plåga hederligt folk med skitsamtal på kvällstid.

Åker vidare till bästa vänner för att bo där i några dygn. Efter en stund ringer en försäljare från Bonniers Bokklubb och plågar dem. Jag tar över samtalet och förklarar på bruten svenska att hans ”erbjudande” om böcker om våld och död inte överensstämmer med vår religion.

Säljaren låter olycklig och tackar för sig.

På det hela taget har det varit ett bra dygn. Bortsett från idioterna på parkeringen och i telefonen har jag träffat massor av underbara, trevliga, artiga och på alla sätt härliga människor.

Sista funderingen före sovdags handlar alltså om varför vissa tar sig rätten att kränka, hetsa, tränga sig, ta sig in i människors privatliv med en förmodad rätt att uppföra sig hur fan som helst.

Och varför de blir förvånade och olyckliga när man ber dem fara åt helvete.

Så här enkelt är det, parkerings- och försäljartomtar: Låt anständiga människor vara ifred, så får vi en riktigt trevlig värld. Jag vet – det är svårt att förstå, men läs meningen om och om igen så kan den så småningom bli begriplig även för er.

Det har säkert funnits länge, men det var inte förrän för något eller några år sedan jag började fundera över det och över hur det uppstår.

Ordmodet.

Har du tänkt på det? Ett i och för sig utmärkt ord eller uttryck som tidigare inte haft större framtoning än andra ord eller uttryck, är plötsligt på varje människas läppar och används i tid och otid, inte sällan av människor som vill verka märkvärdiga genom att sätta in ordet eller uttrycket i fel sammanhang.

För ett par år sedan var det ”eller hur”. Uttrycket användes helt plötsligt för att bekräfta vad någon annan sa, istället för att som tidigare användas som bekräftelsefråga till det man själv yttrat.

Förra året kom transparent och transparens. Raskt var det viktigt att i stort sett allt var transparent och alla företag och organisationer måste visa en transparens.

I år skiter folk i om något är genomskinligt eller ej.

Nu är det tydligt som gäller. Alla inser vikten av att vara tydlig. Speciellt tydliga måste varje företag med självaktning vara, inte minst de som har en informationsdirektör (gud bevare mig).

Vi ska alltså inte längre prata klarspråk, göra oss förstådda eller gå rakt på sak. 2012 gäller bara en enda sak – att vara tydlig.

Nyfiken som jag är vill jag veta hur det ska gå 2013. Jag sätter en stekt korv på att det inte längre är viktigt att vara tydlig och att ingen ens minns vad transparent betyder.

Vilket blir 2013 års modeord? Törs du gissa och föreslå?

Varför inte kommunikativ? :o)